I mitten av 1980-talet var Gunnar Wesslén i Afghanistan som utsänd reporter för Aftonbladet. Han tillbringade 10 dagar i Kabul och gjorde några korta helikopterturer till städer som kontrollerades utav Sovjetunionen och den afghanska samarbetsregeringen. Alla som han pratade med – diplomater, militärer och representanter för regeringen – pratade om att Sovjetunionen var där för att befria kvinnorna och bekämpa religiösa fanatiker. Ingen sa att Sovjetunionen var där för att kontrollera Afghanistan. I Kabul såg han att argumentet att befria kvinnorna var sant, där arbetade eller studerade kvinnorna.

Idag döljer USA sin ockupation av Afghanistan med exakt samma argument som Sovjetunionen använde. Och precis som då finns det en afghansk regering som samarbetar med ockupanten.

Alla svenska partier utom Arbetarpartiet Kommunisterna, APK var emot Sovjetunionens ockupation. Alla svenska partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och de små vänsterpartierna stödjer USA:s ockupation.

Det är inte nog med att Sverige stödjer USA:s ockupation politiskt vi har även svenska soldater i Afghanistan, det är ett militärt och ekonomiskt stöd till USA:s krig. Idag är opinionen mot Sveriges stöd till USA: s ockupation svag. Det var mycket bra att Lars Ohly nämnde Afghanistan i sitt traditionella sommartal i Gnesta, det talet fick genomslag i massmedia. Om alla som är emot ockupationen agerar för att göra Afghanistan till en valfråga så kommer opinionen mot kriget att växa.

På www.afghanistan.nu finns det information som kan användas till opinionsbildning.

Bengt-Olof Lindbergh

Den 5 till 10 oktober genomför Afghanistansolidaritet i samarbete med andra organisationer en landsomfattande Afghanistanvecka på temat ”Öka den civila hjälpen till Afghanistan – ta hem de svenska trupperna”! På www.afghanistan.nu finns det information om Afghanistanveckan.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en artikel i den kanadensiska tidskriften "The Walrus" från 2006 skriver Taylor Owen och Ben Kiernan:

”In the fall of 2000, twenty-five years after the end of the war in Indochina, Bill Clinton became the first US president since Richard Nixon to visit Vietnam. While media coverage of the trip was dominated by talk of some two thousand US soldiers still classified as missing in action, a small act of great historical importance went almost unnoticed. As a humanitarian gesture, Clinton released extensive Air Force data on all American bombings of Indochina between 1964 and 1975. Recorded using a groundbreaking ibm-designed system, the database provided extensive information on sorties conducted over Vietnam, Laos, and Cambodia.”

Bombningarna av Kambodja var mycket omfattande:

” The still-incomplete database (it has several 'dark' periods) reveals that from October 4, 1965, to August 15, 1973, the United States dropped far more ordnance on Cambodia than was previously believed: 2,756,941 tons’ worth, dropped in 230,516 sorties on 113,716 sites. Just over 10 percent of this bombing was indiscriminate, with 3,580 of the sites listed as having "unknown" targets and another 8,238 sites having no target listed at all. The database also shows that the bombing began four years earlier than is widely believed—not under Nixon, but under Lyndon Johnson. The impact of this bombing, the subject of much debate for the past three decades, is now clearer than ever. Civilian casualties in Cambodia drove an enraged populace into the arms of an insurgency that had enjoyed relatively little support until the bombing began, setting in motion the expansion of the Vietnam War deeper into Cambodia, a coup d’état in 1970, the rapid rise of the Khmer Rouge, and ultimately the Cambodian genocide.”

Men databasen är alltså ofullständig…

Se även det tidigare inlägget idag.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Svenska Dagbladet publicerade idag en mycket märklig ledare av Per Gudmundson. Ledaren behandlar de röda khmerernas massmord i Kambodja. Det märkliga med denna ledare är att detta massmord dyker upp ur tomma intet. Den amerikanska bombterrorn mot Kambodja nämns inte med ett enda ord.

Man kan inte förstå situationen i Kambodja om man inte tar hänsyn till det amerikanska bombkriget och invasioner av landet. Enligt frisläppta papper från Pentagon släpptes mera bomber över Kambodja än de allierade släppte under hela andra världskriget. Enligt en uppskattning, gjord innan dessa papper frisläpptes, dödades 600000 människor av dessa bomber. Denna bombterror var också en förutsättning för att den kambodjanska motståndsrörelsen och röda khmererna skulle växa sig starka.

Det är omöjligt att avgöra hur många kambodjaner som dog av såväl svält som politiskt våld i Demokratiska Kampuchea under perioden 1975 – 1978. En uppskattning som gjorts i en finländsk studie anger att totalt en miljon omkom. De rena avrättningarna har av vissa uppskattats till alltifrån 10000 till 300000. För övrigt bör man komma ihåg att USA ingick en taktiskt betingad allians med Demokratiska Kampuchea 1980 – 1990 och då initierade den amerikanska regeringen naturligtvis inte några undersökningar av Pol Pot-regimens eventuella övergrepp.

Nya Arbetartidningen har tidigare principiellt tagit avstånd från avrättningar som politisk kampmetod, på samma sätt som vi fördömt avrättningarna av politiska meningsmotståndare och oskyldiga under Stalintidens Sovjet, i demokratiska Kampuchea. Samtidigt har vi alltid ansett att USA är den stora boven i dramat liksom att förhållandena i Kambodja inte legitimerade en vietnamesisk invasion 1979.  Det var kambodjanernas sak att rätta till missförhållandena i det egna landet. Den vietnamesiska invasionen skedde heller inte på grund av någon omtanke om det kambodjanska folket utan för att säkerställa det egna inflytandet. Vi har heller aldrig deltagit i någon diskussion om dödstal under perioden 1975 - 1978, eftersom vi helt enkelt inte kunnat avgöra vad som är sant eller falskt. Dessutom är det segraren som skriver historia.

För övrigt hänvisar vi till en utmärkt artikel, ”Krock om Kambodja”, av Stefan Lindgren.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Om du är intresserad av vänsterns historia i Sverige alltsedan 1960-talet, rekommenderas ett besök på denna webbplats. Marxistiskt arkiv presenterar sig på följande sätt:

”På denna webbplats hittar du artiklar, dokument, böcker – såväl 'klassiker' som nyare texter – som rör marxistisk ekonomi, arbetarrörelsens historia, osv. Plattformen är anti-stalinistisk (varför? - se nedan), men är inte knuten till någon politisk organisation - webbplatsen ska vara en icke-sekteristisk mötesplats där de flesta icke-stalinistiska socialister ska kunna medverka.

Vi som startat webbplatsen är inte organiserade i någon 'vänsterorganisation', men representanter för det flesta svenska vänsterorganisationerna har redan förklarat sig stödja projektet och vi hoppas att ytterligare personer ska bidra till projektet. Du som är intresserad kan bidra på många olika sätt – du kan välja att deltaga mer aktivt/permanent, du kan skicka in texter/dokument (artiklar, uppsatser osv.) som du tycker bör publiceras, du kan komma med artikelförslag, ge förslag som rör webbplatsens utseende eller innehåll osv. Du som är intresserad kan nå oss via mail: martin@marxistarkiv.se.”

Alldeles oavsett arkivets anti-stalinistiska – och pro-trotskistiska inriktning – finns här intressant material om/av KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA   Jag hittade en text, som jag faktiskt inte kände till, exempelvis en intervju med Bo Gustafsson, ”Som helhet är SKP ett parti  som går på tomgång och som lever huvudsakligen för sin egen skull” . Det är inte mycket i Bo Gustafssons analys som är korrekt; den sker också från en högerposition. Sedermera tog Bo Gustafsson steget fullt ut och organiserade sig i SAP.

Greger Bogården

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Barak Obamas första 100 dagar i Vita huset präglades av en lång rad mycket snabba beslut och stor handlingskraft. Många av Busch-administrationens värsta försyndelser mot internationell rätt korrigerades, beslut togs för att USA skulle kunna dra sig tillbaka från de direhta striderna i Irak och på många håll runt om i världen väcktes det hopp om att USA höll på att slå in på en ny och mindre reaktionär väg än den som präglat de förra åtta åren.

Men nu växer farhågorna om att president Obama har tappat farten i sitt arbete. Ett exempel är sjukvårdsreformen i USA som nu möter en hetsk kampanj från ultrahögerns håll där demokraternas sjukvårdsreform målas ut som ett socialistiskt helvete. Den demokratiska vicepresidentkandidaten Sara Palin talar om ”statliga dödskommittéer” som ska avgöra om folk ska få vård eller tvingas att avstå från livsuppehållande sjukvård. Ultrahögern anklagar Barak Obama för att vara en ny Hitler och han liknas vid såväl Saddam Hussein som Kim Jong Il.  

Även i Mellanösternkonflikten syns tendenser på att president Obama inte kommer framåt som han tänkt. Linjetalet i Kairo tidigare i sommar väckte en våg av hopp och entusiasm i mellanöstern och Israel fick starkare krav på ett stopp av bosättningar på ockuperad mark än vad man någonsin tidigare har mött från amerikanskt håll. Men den israeliska ledningen fortsätter med sina provokativa utbyggnader av bosättningar i Jerusalem och på Västbanken. Palestinska familjer som bott i generationer i  östra Jerusalem har vräkts av Israeliska myndigheter och bosättare har flyttat in i deeras hem. Senast i går  skrev israels försvarsminister Ehud Barak under ett dokument som öppnar vägen för ytterligare 455 bostäder på ockuperad palestinsk mark i strid mot internationell rätt. Konflikten i mellanöstern kan bara lösas genom ett kontinuerligt och kraftfullt tryck mot staten Israel och då president Obama nu tycks tveka och faller undan för Israel driver man sin ockupationspolitik vidare.

Obamas svårigheter är oroväckande men långt ifrån oväntade då det givetvis är mycket svårt att ändra på USA:s långa historia av reaktionär politik såväl på hemmaplan som internationellt.

BS

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I början av 1980-talet var jag aktiv i Svenska Afghanistan-kommittén i Gävle. Vi bedrev opinionsarbete mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan samt samlade in pengar till humanitär hjälp. Vid den tiden hade Arbetarpartiet kommunisterna, APK, en aktiv avdelning i Gävle. APK:arna tyckte att vi var reaktionära för Sovjetunionen var i Afghanistan för att befria kvinnorna och skapa välfärd.

Nu när USA ockuperar Afghanistan hör jag samma argument som APK: arna använde. I 30 år har Sovjetunionen och USA krigat i Afghanistan. Hur länge till ska kriget pågå? 30 år till? Hur många afghaner ska mördas innan de är befriade.

Utländska trupper kan bara befria afghanerna om afghanerna ber dem att befria dem. Afghanerna har inte bett om militärhjälp. Så därför måste de befria sig själva både från utländska soldater och från reaktionära klanledare, krigsherrar och knarkkungar. Vi kan stödja afghanerna genom att skapa opinion för att de svenska soldaterna ska tas hem och att den humanitära hjälpen ska öka.

På www.afghanistan.nu finns det information om Afghanistan 

Bengt-Olof Lindbergh

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Seminarium: EU som global aktör
lördagen 5 september, klockan 12.30-16.00
ABF-huset, Sveavägen 41

När EU:s utrikesministrar kommer till mötet i Stockholm ordnar vi samtidigt ett alternativt seminarium. Vad innebär EU:s utrikes, säkerhets- och försvarspolitik för Sverige, unionen och världen?

Ingela Mårtensson, Folkrörelsen Nej till EU: EU och samarbete med Nato, FN och andra aktörer

Mikael Nyberg, frilansjournalist och författare: De dubbla måttstockarnas utrikespolitik. Om avvecklingen av den svenska alliansfriheten och principerna för unionens framfart i världen.

Lars Ohly, partiordförande för vänsterpartiet, redogör för hur riksdagen agerar och hur EU-medlemskapet påverkar den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Fri entré & fika

Arrangör: Nej till EU-Stockholm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)