John Monks, Europafackets generalsekreterare, är glad över att alla EU-länder nu skrivit under Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag. Han menar att de sociala rättigheterna därmed får en starkare position.

Är detta sant? Är det så att Lissabonfördraget innehåller det skydd för de svenska kollektivavtalen och den svenska konflikträtten som EU-anhängarna falskt påstod att vi hade fått i det svenska medlemskapsavtalet?

Det som John Monks hänger upp sina förhoppningar på är att EU:s så kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Texten kanske låter som en bekräftelse av Europafackets förhoppningar, men det är enbart en villfarelse. För det första; rättighetsstadgan tillför inte en enda ny rättighet till EU:s medlemsländer. ”Stadgan utgör i huvudsak en kodifiering av de rättigheter, friheter och principer som redan erkänns i unionsrätten”, konstateras det i regeringens Lissabonproposition (2007/08:168).

Redan i det första förslaget till konstitution för EU, som röstades ned i Frankrike och Holland, gjordes det helt klart att stadgan inte handlar om att garantera allmänna rättigheter för EU:s medborgare utan att den bara kan tillämpas på EU:s egna institutioners beslut och när medlemsstaterna tillämpar EU-rätten.

I Lissabonfördraget, som ersätter den nedröstade EU-konstitutionen, har rättighetsstadgan lyfts ur fördragstexten och bifogats fördraget i form av ett protokoll. Genom att en referens till stadgan införs i själva fördragstexten blir den rättsligt bindande. Samtidigt klargörs det återigen att stadgan inte tillför några nya rättigheter eller principer för medlemsländerna.

För det andra; ett skriftligt svar från den svenska EU-kommissionären Margot Wallström [4 oktober 2007] på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen visar att Lissabonfördraget inte ändrar någonting i sak.

”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”

För det tredje; EU:s rättighetsstadga tillämpas redan av EU:s lagstiftande institutioner. När rättighetsstadgan den 7 december 2000 antogs som en politisk deklaration åtog sig EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s ministerråd att tillämpa stadgan även om den inte getts formell bindande karaktär i EU-rätten.

I ett svar till den danske EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde den 6 oktober 2006, upplyste EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, att stadgan redan använts 117 gånger vid antagande av rättsakter i EU.

För det fjärde; att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har ingen praktisk betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstaterar att ”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis”.

Enligt Pernilla Lindh, svensk domare i EU-domstolen, har domstolen vid elva tillfällen direkt hänvisat till EU:s rättighetsstadga. ”Den spelar mycket stor roll för domstolens bedömning. Som jag ser det är stadgan bindande redan i dag. Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag”, säger Pernilla Lindh [Kommunalarbetaren, nr 20/08].

Det är idag svårt att veta vilka politiska konsekvenser rättighetsstadgan kommer att få och hur den konkret kommer att påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vad vi vet är att det inte är regeringen eller riksdagen som avgör detta, utan juristerna i EU-domstolen när Lissabonfördraget träder i kraft.

Lissabonfördraget innebär nämligen att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

De fackliga organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsfallet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.

Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga och riktiga principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. När Lissabonfördraget börjat verka kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.

Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i Vaxholmsdomen blir fördragsfäst. I det av Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges det [artikel 6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan”.

I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”

De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.

Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den antifackliga Lavaldomen, även om Europafackets generalsekreterare försöker inbilla oss något annat.

Samtidigt som John Monks hurrar för Lissabonfördraget fördömer han de engelska, polska och nu de tjeckiska undantagen från fördraget: ”Europafacket kommer att fortsätta att arbeta för att försäkra att alla europeiska arbetare ska behandlas rättvist och lika.”

Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.

Innebörden av det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu oskrivna tjeckiska undantaget, är knappast odiskutabel, men översatt till svenska förhållanden skulle det kunna betyda att EU-domstolen i framtiden inte skulle kunna överpröva och underkänna den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen. Med andra ord skulle den antifackliga Lavaldomen neutraliseras och vi skulle erhålla det juridiskt bindande undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen som EU-anhängarna ljög om att vi hade fått 1994.

Gösta Torstensson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen.)