Regeringens lagförslag efter Lavaldomen öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens. Om vi inte lyckas stoppa förslaget nu kommer vi, om vi vinner valet, att riva upp lagen, skriver Sven-Erik Österberg (s), Josefin Brink (v) och Ulf Holm (mp), i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt (8 februari).
Det är utmärkt att de rödgröna oppositionspartierna vill stoppa Littorins antifackliga lagförslag alternativt lovar att riva upp Lex Laval om de vinner valet i höst.
Men samtidigt är det viktigt att klargöra att huvudproblemet inte är Lavalpropositionen utan Lavaldomen som sådan. I den har EU-domstolen underkänt den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm som syftade till att upprätthålla principen om lika lön för lika arbete, grundbulten i den svenska kollektivavtalsmodellen, stick i stäv mot de löften som EU-förespråkarna dyrt och heligt utfäste inför folkomröstningen 1994.
Som en följd av EU-domstolens avgörande i Lavalmålet föreslår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och den borgerliga regeringen att facket inte får tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder. Det betyder att regeringen i praktiken föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal, ska avskaffas.
Huruvida Littorin och den borgerliga regeringen går längre än vad Lavaldomen kräver, såsom den rödgröna oppositionen hävdar, kan diskuteras. Men det kan också vara så att Lavalpropositionen inte går tillräckligt långt för att uppfylla de krav Lavaldomen ställer. Till exempel är det osäkert om EU-domstolen kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, såsom Littorin föreslår, eller om det krävs någon form av lagstiftade minimilöner, såsom Svenskt Näringsliv i vart fall vill utreda.
Det vet vi inte säkert förrän EU-byråkratin i framtida Lavaldomar avgör vad som de anser vara gångbart. Såtillvida ger Lavaldomen ett otvetydigt svar; det är inte den svenska regeringen och riksdagen som bestämmer över arbetsmarknaden, om löntagare får strejka eller blockera en arbetsplats. Det gör EU, ytterst EU-kommissionen och EU-domstolen.
Sven-Erik Österberg, Josefin Brink och Ulf Holm skriver att regeringens lagförslag går ”längre än vad som kan motiveras av EU-domstolens dom”. Hur långt de själva vill gå framgår inte. De har tydligen inget gemensamt förslag. Men det går det inte att anpassa svensk lagstiftning efter Lavaldomen utan att det kostar någonting för den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska kollektivavtalsmodellen.
Det finns heller inga garantier för att anpassningar av svensk lagstiftning som de rödgröna partierna enas om, förhindrar att en ny rättsprocess dras igång nästa gång ett svenskt fackförbund utlyser en blockad mot ett utländskt företag därför att EU-domstolen har tagit sig rätten att sätta ramarna för när och hur svenska fack får vidta stridsåtgärder. Denna domstolspraxis har i och med Lissabonfördragets ikraftträdande blivit grundlagsfäst.
Den rödgröna oppositionen vill att Sverige ska ratificera ILO:s konvention nummer 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentlig myndighet är part. Det är ett självklart krav, av såväl fackliga som demokratiska skäl. Konventionen antogs 1949, men Sverige beslutade 1950 att inte ratificera den. Beslutet stöddes av både arbetsgivare och arbetstagare och motiverades med att man ansåg att de intressen som konventionen tillvaratar redan garanterades av det svenska kollektivavtalssystemet.
Det fungerade innan Sverige gick med i EU.
I upphandlingsvillkoren för skolbygget i Vaxholm, som Lavaldomen gäller, fanns inget krav på att entreprenören skulle ha ett svenskt kollektivavtal. Vaxholms kommun hade följt de EU-stöpta reglerna för offentlig upphandling.
”Vi har gjort precis som man ska. Enligt lagen om offentlig upphandling ska vi ta det lägsta godtagbara anbudet när vi begär in offerter och det lägsta anbudet kom från det lettiska företaget. Alltså sa vi ja till det och vi kan ju inte rimligen begära kollektivavtal och ska inte heller göra det”, förklarade Gerd Johansson, som är kommunchef i Vaxholm. Kommunen är enligt lagen om offentlig upphandling (LOU), som är en implementering av EU:s direktiv om offentlig upphandling, skyldig att anlita den entreprenör som ger det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, enligt Kommunförbundets jurist Ellen Heldahl: ”EU:s fri rörlighet och lagen om offentlig upphandling tillåter inte krav på svenskt kollektivavtal, medan den svenska arbetsrätten gör det.” (Lag & Avtal 16/12 2004)
Mot bakgrund av Vaxholmskonflikten har regeringen lovat att undersöka om det är möjligt att all offentlig upphandling i Sverige ska förutsätta svenska kollektivavtal. Bengt Aglid, ställföreträdande enhetschef för Kommerskollegium och enheten för inre marknad, tror inte att detta är möjligt på grund av medlemskapet i EU: ”EU-rätten skulle förmodligen inte godkänna förslaget eftersom det har diskriminerande effekter.” (Entreprenören 4/2005)
Några månader efter Lavaldomen kom EU-domstolens avgörande i Rüffertmålet, där domstolen slog fast att den tyska delstaten Niedersachsen inte får kräva att företag som tilldelas offentliga kontrakt betalar sina arbetstagare lön enligt kollektivavtalet på orten. Utan att nämna konventionen (Tyskland har inte ratificerat den) underkände domstolen alltså i praktiken den princip som den bygger på.
Det har väckt frågan om de EU-länder som har ratificerat ILO-konventionen är förhindrade att tillämpa den.
Norge är en del av EU:s inre marknad genom det så kallade EES-avtalet. Det innebär att EU:s regelverk såsom utstationeringsdirektivet och EU-domstolens avgöranden när det till exempel gäller fri rörlighet för tjänsteföretag, gäller även Norge.
Norges regering har fått en så kallad öppningsskrivelse om ett eventuellt fördragsbrott från Eftas övervakningsorgan ESA [i praktiken EU-kommissionens förlängda arm i EES-länderna] på grund av en bestämmelse i föreskriften om löner och arbetsvillkor i offentliga kontrakt, som antagits med stöd av lagen om offentlig upphandling. Bestämmelse syftar till att uppfylla krav i ILO:s konvention nr 94 som Norge ratificerade 1996. ESA misstänker att den strider mot EU:s utstationeringsdirektiv, så som EU-domstolen tolkat det i Rüffertmålet.
Till sist vill de rödgröna oppositionspartierna att det ska införas ett socialt protokoll i EU på det att ”nya fall av löne- och villkorsdumpning omöjliggörs”. Ett utkast till ett sådant protokoll utarbetade Europafacket efter att Irland röstat nej till Lissabonfördraget i juni 2008. Inför den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget i november samma år krävde delar av fackföreningsrörelsen, med Byggnads avdelningar i Stockholm, Göteborg och Södra Skåne i bräschen, att den svenska riksdagen skulle insistera på ett sådant rättsligt bindande protokoll eller ett juridiskt bindande undantag för Sverige, som villkor för att säga ja till Lissabonfördraget.
Men socialdemokraterna i riksdagen (inklusive Sven-Erik Österberg) vägrade att lyssna till kraven från fackföreningsrörelsen, med undantag för en handfull dissidenter som lade ned sina röster. Miljöpartiet och Vänsterpartiet stödde kravet på ett socialt protokoll och/eller nationellt undantag och röstade bland annat därför emot att riksdagen skulle godkänna Lissabonfördraget.
Vilken trovärdighet har det att socialdemokraterna efter detta svek mot fackföreningarna uttalar sig för ett socialt protokoll och kritiserar den borgerliga regeringen för att de inte gjorde något åt saken under det svenska ordförandeskapet? Om inte socialdemokraterna i förening med de borgerliga partierna röstade ja till Lissabonfördraget, hade socialdemokraterna av egen kraft eller tillsammans med de andra rödgröna oppositionspartierna kunnat tvinga regeringen Reinfeldt att begära en omförhandling av Lissabonfördraget på det att Europafackets förslag till socialt protokoll skulle bli en del av EU:s grundlag.
Om ett socialt protokoll typ Europafackets utkast skulle medföra ett skydd mot framtida Lavaldomar är det ingen som vet, men det skulle under alla omständigheter göra tillvaron krångligare för marknadsliberalerna i EU-kommissionen och EU-domstolen.
Vilka är förutsättningarna att få på plats ett sådant protokoll post Lissabonfördraget? Den första förutsättningen är en ny regeringskonferens och omförhandling av fördragen, vilket kräver ett enhälligt beslut av de 27 medlemsländernas regeringar. Den andra förutsättningen är att förhandlarna från samtliga medlemsländer under regeringskonferensen måste komma överens om att foga ett socialt protokoll till EU:s fördrag. Den tredje förutsättningen är att resultatet av denna omförhandling, dvs. de överenskomna fördragsändringarna, måste godkännas av samtliga parlament i de 27 EU-länderna.
Hur är stora är oddsen för ett sådant scenario? Ungefär som att Sverige i sommar vinner fotbolls-VM.
GÖSTA TORSTENSSON
(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)
