Afghanistanveckan 4-9 oktober 2010

Vänsterpartiets riksdagsgrupp har haft sitt första möte efter valet. På mötet sa Lars Ohly: ”Vi samarbetar aldrig med Sverigedemokraterna, vi förhandlar aldrig med Sverigedemokraterna,…”

Jag anser inte att V ska förhandla eller samarbeta med SD. Men V måste hantera att de på två områden är överens med SD. Både V och SD vill att de svenska trupperna ska tas hem från Afghanistan och att Sverige ska ut ur EU.

I december ska riksdagen ta ett nytt beslut om Afghanistan politiken. Då är det viktigt att V står fast vid att de svenska trupperna ska hem, det är viktigare än att de hamnar på samma sida som SD.

Bengt-Olof Lindbergh

Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

  
(Information från FAS)

Upp till bevis!

En majoritet av det svenska folket har röstat för partier som vill börja
dra tillbaka av de svenska trupperna från Afghanistan.

Den röd-gröna oppositionen sa i sitt manifest att tillbakadragandet skulle börja
tidigt 2011.
http://www.rodgron.se/nyheter/rodgron-overenskommelse-om-afghanistan/
Sverigedemokraterna kräver "en succesiv avveckling" av den militära insatsen
i sina politiska riktlinjer.
http://sverigedemokraterna.se/2010/06/23/sverigedemokraterna-svarar-pa-alliansens-100-fragor
Ett av den nya riksdagens första beslut blir frågan om förlängning av mandaten för den
svenska truppen i Afghanistan som brukar fattas i början av december.

Om de partier som gått till val med tillbakadragande från Afghnistan på sina program
håller fast vid sina vallöften finns förutsättningar att starta tillbakadragandet omedelbart.

Väljarna har rätt att vänta sig att de står fast vid sina valkrav och agerar på
ett sådant sätt att kravet kan realiseras och regeringens linje fällas.

Det eller de partier som sviker sina egna vallöften får räkna med väljarnas dom.

Stefan Lindgren
vice ordf. Föreningen Afghanistansolidaritet

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Hur kommer det sig att det går att köpa sex men inte vänner? Både sex och vänskap bör bygga på fria valda relationer och ömsesidig glädje, respekt, tillit och mening. Men ändå vill ingen köpa en vän men många köper sex. Jag vet inte varför det är så, men en delförklaring är förtinglandet av mänskliga relationer. Enligt Karl Marx förtingligar kapitalismen mänskliga relationer – som exempelvis sex- genom att göra dem till varor. Kapitalismen gör inte det på grund av elakhet. Förtinglandet av människan sker för att det är nödvändigt för kapitalet att ackumulera kapital. Förtinglandet ökar marknaden och därmed kapitalets möjligheter till ackumulering.

Förtinglandet av sex ger stora inkomster. Fem procent av Hollands BNP och 14 procent av Thailands BNP kommer från prostitution.

Det skulle inte förvåna mig om det går att köpa vänner om några år. Det finns många ensamma människor i den rika världen så det är en stor marknad som väntar. Vad som behövs för att den marknaden ska bli verklighet är att människor börjar tycka att det är okej att köpa vänner. Människors tänkande kan ändras genom opinionsbildning. Godhjärtade människor kan arbete för att göra det möjligt att köpa vänner för att minska ensamheten. Nyliberala opinionsbildare kan arbeta för att göra det möjligt att köpa vänner för att öka marknaden.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen)

Nu kan du se Maj Wechselmans film "En trovärdig man?" som tar upp varför Carl Bildt (Sveriges utrikesminister!) utreds för folkrättsbrott.

På biografen Zita i Stockholm onsdag till söndag kl 15.15 och 17.45 Fortsatta visningar beroende på publiktillströmningen.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Proletären har granskat Sverigedemokraternas politik i bl.a artikeln ”Proletären granskar Sverigedemokraterna”. Proletärens granskning är saklig och argumenterande. Så ska en slipsten egentligen dras.

Det intressanta är inte Sverigedemokraternas ledning utan deras potentiella väljare, som i opinionsundersökningar pendlar mellan 3,5 procent och 6 procent. Det är klart att det finns en del hopplösa fall bland dessa väljare, men i princip kan flertalet bara påverkas genom att man tar Sverigedemokraternas argumentation på allvar och bemöter den i sak.

Sverigedemokraternas grundfel är naturligtvis att de inte utgår från att huvudmotsättningen i Sverige går mellan borgerskap och proletariat utan att den går mellan svenskar och invandrare. De borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet erkänner naturligtvis inte heller denna huvudmotsättning. Även om de borgerliga partierna inte pekar ut några direkta syndabockar, så fokuserar de alla mer eller mindre på de förment arbetsovilliga och Folkpartiet dessutom på invandrare som inte anstränger sig tillräckligt mycket för att integreras eller lära sig det svenska språket. Vänsterpartiet har i och för sig i stor utsträckning anpassat sin politik till Socialdemokraternas, eftersom vissa ministerposter hägrar. Dock står Vänsterpartiet längst till vänster i den rödgröna alliansen, särskilt i Afghanistanfrågan och i fråga om EU. Retoriken och framtoningen är också en helt annan än hos både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

De etablerade partierna har tävlat om att bjuda Sverigedemokraterna (SD) stången genom att använda sig av organisatoriska metoder, exempelvis genom att förhindra SD att delta i debatter och liknande. Denna taktik har sakta men säkert förfelat sin verkan, eftersom den bidrar till att göra SD till martyrer och ”underdogs” och dessutom underblåser teorier om att de etablerade partierna inte har så mycket på fötterna egentligen. Ännu värre är det naturligtvis när delar av den utomparlamentariska ”vänstern” försöker störa SD:s möten på olika sätt. Det är direkt kontraproduktivt och får SD att framstå som mobbningsoffer. Dessutom påverkar man förmodligen inte enda SD-sympatisör.

Grundproblemet är att det inte längre finns någon stark revolutionär rörelse i Sverige, som tillämpar masslinjen och som kan sätta press på de etablerade partierna i olika frågor så som var fallet på 60- och 70-talet. Socialdemokraterna har förborgerligats alltmer, Miljöpartiet är ett parti som per definition verkar inom ramen för kapitalismen och Vänsterpartiet är ett vänsterreformistiskt parti. Detta beror också att arbetarklassen i Sverige har ändrat karaktär; inte så att det inte längre skulle finnas något proletariat. Proletariatet är lika stort som det någonsin har varit, men andelen industriarbetare, proletariatets kärna, har minskat kraftigt. Detta har konsekvenser för klasskänslan inom proletariatet; många lönearbetare inom tjänste- och servicesektorn har en lågt utvecklad klasskänsla och inser inte ens att de är proletärer.

Det är också typiskt att Sverigedemokraterna har haft sina största framgångar i Skåne. Det beror inte på att skåningar skulle vara speciellt rasistiskt lagda utan på att Skåne har varit en av de regioner i Sverige som har avindustrialiserats snabbast och kraftigast. SD har haft som lättast att hitta stöd bland dem som – med rätt eller orätt - ser sig som förlorare. Detsamma gäller Frankrike, där Le Pen fick ett exceptionellt starkt stöd i f.d industriregioner, eller i f.d Östtyskland, där högerextremister är starka i alla de regioner som har halkat efter i den ekonomiska utvecklingen.

De etablerade partierna har trovärdighetsproblem bland de lägst avlönade inom proletariatet, de arbetslösa, de långtidssjukskriva och förtidspensionärerna. Många av de politiker som kritiserar – och moraliserar över – SD:s åsikter lever under helt andra ekonomiska villkor än en genomsnittlig löntagare. I en undersökning som ETC Stockholm nyligen publicerade hade Moderaterna den största andelen kandidater, eller 50,3 procent, till kommunfullmäktige med en årsinkomst över 400000 kr. Detta var ingen överraskning. Betydligt mer överraskande var att Socialdemokraterna var det parti som hade lägst andel, eller 16,7 procent, som hade en årsinkomst som understeg 200000 kr. Det hör till saken att många av de etablerade partiernas kandidater i storstäderna inte heller bor i invandrartäta bostadsområden utan av någon anledning valt bort dem till förmån för områden som domineras av svenskar. Man kan också titta på sammansättningen av partiernas valsedlar. De borgerliga partierna kan man naturligtvis glömma, men hur många vanliga arbetare finns det egentligen på Socialdemokraternas listor? Om det händelsevis skulle finnas en yrkesbeteckning, så kanske det bara är fråga om en ombudsman, som titulerar sig byggnadsarbetare. Det parti som har den bästa klassammansättningen är Kommunistiska Partiet, om man ska utgå från att representanterna ska företräda de som de säger sig representera, d.v.s arbetarklassen.

Jag tänker inte sia om SD kommer in i riksdagen eller inte; jag hoppas inte det. Men vems är skulden? De etablerade riksdagspartierna får i varierande utsträckning ta på sig skulden för att de har berett marken för Sverigedemokraterna.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Stefan Lindgren har kommenterat anklagelserna mot Julian Assange på sin blogg http://stefanlindgren.blogspot.com/2010/09/en-brusten-kondom.html. Det gäller misstanke om våldtäkt.

Vad bygger nu dessa misstankar på? Det bygger på en - sprucken kondom. Stefan Lindgren skriver:

"Av förhöret med Assange som Expressen publicerar idag framgår att man inte ens kan tala om en brusten kondom. Ord står mot ord. Enligt Assange har han haft kondom vid alla tillfällen - enligt den äldre anmälaren ska han avsiktligt ha 'punkterat' kondomen vid ett tillfälle, vilket framstår som bisarrt.

Om hon såg punkteringen före samlaget - varför hade hon sex med honom?

Om hon såg det efter - hur kunde hon veta att det rörde sig om en avsiktlig punktering?"

Anmälan mot Assange är för bra för att vara sann, helt enkelt.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)