1991 startade jag och en kvinna arbetet för att bilda en Nej till EU-grupp i Solna. Vi började med att dela ut flygblad i hushållen. Trots att vi bara var två var målet att nå de flesta hushållen i Solna. Vi kallade medlemmarna, det var ett 20-tal, till möten för att bilda en lokalgrupp. Det kom bara några få till mötena och ingen av dem ville bli invalda i en styrelse. Efter några månaders arbete hade vi växt till fem aktivister och runt hundra medlemmar. Den kvinna som varit med från början flyttade och vi blev fyra. Vi fyra bildade en Nej till EU-grupp. Vi var fast beslutna om att arbeta för att det skulle hållas en folkomröstning om medlemskap i EU och för att nejsidan skulle vinna i Solna.

Vi gjorde flera försök att få medlemmarna att komma till medlemsmöten så att vi skulle kunna diskutera och utveckla opinionsarbetet. Men trots att vi skickade kallelser och ringde runt inför mötena så var det bara några få som kom till mötena. Sakta växte vi till att bli ett 15  -tal aktivister. Vi fick ha ett informationsbord inne i Solnagallerian tack vare det kom vi i kontakt med tusentals människor.

I början av 1994 var vi med och bildade en lokal samarbetsgrupp. Där ingick Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokrater mot EU och Centerpartister mot EU. Under folkomröstningen i september hade samarbetsgruppen runt 100 aktivister. Vi höll två valstugor öppna alla dagar i veckan.

Folkomröstningen vanns av jasidan som fick 52 procent. Trots att vi förlorade så var arbetet inte förgäves. Opinionsarbetet mot svenskt medlemskap i EU bidrog till att stärka EU-motståndet. Det arbetet bidrog till att 55.9 procent röstade nej till euron 2003.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)