I dag pressenterade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson alliansens förslag till förändringar av sjukförsäkringen. Förändringarna är så marginella att opinionsarbetet mot utförsäkringarna behöver drivas vidare med ökad styrka.

Förslaget publicerades på DN debatt. Läs artikeln här. Här följer en sammanfattning med kommentarer:

1. Ett undantag för utförsäkring införs. Om det är ”oskäligt på grund av sjukdom” att en person som har passerat maxtiden för sjukskrivning 2,5 år utförsäkras, så ska han stanna kvar i sjukförsäkringen.

Vad som menas med oskäligt är oklart. Först när oskäligt har definierats går det säga något om undantaget.

2. De som lämnar sjukförsäkringen efter maximal sjukskrivnings tid och saknar tidigare inkomst hänvisar idag till socialbidrag. Den gruppen ska få en ny ersättning som motsvarar ersättningen för deltagande i arbetslivsintroduktion, ALI. Det blir 3 900 i månaden efter skatt. Det är skamligt lite.

3. Nytt bostadsstöd till dem som utförsäkrats införs. Det är bra.

4. Tidigare rehabiliterings insatser införs. Bättre samarbete mellan myndigheterna. Tidigare rehabiliterings insatser är bra. Om samarbetet mellan myndigheterna leder till att sjuka inte ”bollas”  mellan Arbetsförmedling och försäkringskassan så är det bra.

5. Arbetsförmedlingen får medel att skapa 3 000 arbetsplatser för personer med nedsatt arbetsförmåga. Det är bra men otillräckligt. 75 000 människor beräknas utförsäkras mellan 2010 och 2012.

Den 25 april genomför Påskupprop mot utförsäkringar manifestationer på ett 50-tal platser. Alla som vill att sjuka ska kunna leva värdiga liv kan delta.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

(Öppet brev till Sveriges regering och riksdag)

Det pågår en organiserad kampanj mot svenska språkets ställning i Finland inför riksdagsvalet den 17 april. Betecknande är att Finskhetsförbundet organiserade en demonstration mot den s.k tvångssvenskan framför riksdagshuset i Helsingfors den 31 mars. Förbundet hade t.o.m anordnat busstransporter från Åbo, Imatra, Jyväskylä och Tammerfors.

Det påstås ibland att finlandssvenskarna "förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter". Detta kan knappast stämma, eftersom andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under 6 procent under de senaste tvåhundra åren. Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång - vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bland annat det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien liksom tyskan i Sydtyrolen.

Orsakerna till svenskans tillbakagång i Finland är naturligtvis flerfaldiga: inflyttning av finskspråkiga till tidigare rent svenskspråkiga områden, särskilt i södra Finland, blandäktenskap, minoritetens språkliga följsamhet i förhållande till majoriteten och relativt stor utvandring till Sverige av svenskspråkiga har lett till att de svenskspråkigas andel kontinuerligt har sjunkit.

Men organiserade kampanjer riktade mot svenskan har också spelat stor roll. Den första skedde redan under slutet av 1800-talet, då den fennomanska (och nationalromantiska) föreställningen "ett språk, ett folk, en nation" lanserades. Detta tolkades av många som att de svenskspråkiga borde överge sitt språk i nationens intresse. På 1930-talet tog den finska ultrahögern sig an de svenskspråkiga ”femtekolonnarna” efter att först ha lyckats förbjuda kommunisterna. Många svenskspråkiga bytte språk och namn för att göra karriär.

Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.

På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soino, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.

Språksituationen i Finland är märklig och går tvärs emot utvecklingen i EU. EU:s språkpolitik går ut på att betona den språkliga mångfalden och stärka de mindre använda språken, regionala och minoritetsspråken. Det är bara i Slovakien, som det pågår en liknande kampanj mot den ungerska minoritetens språkliga rättigheter.

Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.

Det finns flera skäl till varför svenskan bör förbli ett obligatoriskt skolämne för de finskspråkiga eleverna och svenskan bevara sin grundlagsfästa ställning i Finland.

För det första är både finska och svenska Finlands nationalspråk. De båda språkens grundlagsfästa ställning är ett slags ömsesidigt löfte för att tala med Tarja Halonen. Det betyder att målsättningen bör vara att uppnå tvåspråkig kompetens hos hela befolkningen. Det är också den linje som framsynta finska politiker, som Paavo Lipponen, Martti Ahtisaari med flera driver.

För det andra finns det starka historiska skäl för att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen från och med mitten av 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har tagit vägen västerifrån. Svenska fungerade som administrativt huvudspråk ända fram till 1892. Det går inte att klippa av banden till historien under hänvisning till att det är fråga om "gamla papper”.

För det tredje fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa och politiska skäl. Det är bara på ett kortsiktigt individplan som svenska är "onyttigt" i Finland. Det räcker med att påpeka Sverige under 2009 var Finlands viktigaste exportland. Om därtill övriga Norden inkluderas, framför allt Danmark och Norge, där kunskaper i svenska är direkt gångbara, så har Norden fortfarande långt större ekonomisk betydelse för Finland än folkrika länder som Ryssland, Kina för att inte tala om Indien.

Slutligen är mångspråkighet i ett land en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.

Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer.

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström/Arne Rubensson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Smutsiga barn.

Långsamma barn.

Snoriga barn.

Magra barn.

- Vad heter barnen?

- Dom Andra.

- Var bor barnen?

- Långt borta.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Immanauel Wallerstein har skrivit ett intressant inlägg på ZNet:

"The entire Libyan conflict of the last month - the civil war in Libya, the U.S.-led military action against Gaddafi - is neither about humanitarian intervention nor about the immediate supply of world oil. It is in fact one big distraction - a deliberate distraction - from the principal political struggle in the Arab world. There is one thing on which Gaddafi and Western leaders of all political views are in total accord. They all want to slow down, channel, co-opt, limit the second Arab revolt and prevent it from changing the basic political realities of the Arab world and its role in the geopolitics of the world-system."

Han menar att det som slutligen fick Barack Obama att bestämma sig för en intervention i Libyen genom att införa en flygförbudszon och inleda bombningar mot Khadaffis milittära styrkor och anläggningar var Arabförbundets resolution om en flygförbudszon. Vilken regim var drivande bakom denna resolution? Saudi-Arabien, förmodligen den värsta förtryckarregimen i arabvärlden. Och varför? Därför att Saudi-Arabien ville att deras kommande ingripande i Bahrein skulle hamna i medieskugga, vilket det också har gjort. Dessutom består risken för uppror från den shiitiska minoriteten, som fr.a är bosatt i de oljerika, östra delarna av landet.

Observatör

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

2008 ändrade den borgliga regeringen sjukförsäkringen. Regeringen kallade de nya reglerna för rehabiliteringslinjen. Enligt de nya reglerna kan en sjukskriven vara sjukskriven i 364 dagar inom en tidsram på 450 dagar.

De första 90 sjukskrivningsdagarna ska den sjukskrivnas arbetsförmåga bedömas gentemot den sjukskrivnas ordinarie arbetsuppgifter.

Efter 90 sjukskrivningsdagar ska den sjukskrivnas arbetsförmåga bedömas gentemot alla tillgängliga arbetsuppgifter hos arbetsgivaren.

Den som inte kan börja arbeta igen hos sin arbetsgivare inom 181 sjukskrivningsdagar ska via Försäkringskassan erbjudas kontakt med Arbetsförmedlingen för att söka ett nytt arbete. Efter 181 sjukskrivningsdagar ska den sjukskrivnas arbetsförmåga prövas gentemot hela arbetsmarknaden.

Efter 364 sjukskrivningsdagar inom 450 dagar ska den sjukskriva övergå till arbetslöshetsersättning/aktivitetsstöd. Det finns möjlighet till förlängd sjukersättning om den sjukskriva exempelvis: har förlorat verklighetsuppfattningen eller vistas på sjukhus.

I maj 2010 gjorde Försäkringskassan en prognos av hur många sjukskrivna som skulle bli utförsäkrade. De kom fram till följande:

2010 (inklusive december 2009). 44 253

2011. 17 326

2012. 6 535

2013. 5 163

2014. 5 163

(Källa: Otrygghet som konsekvens? LO-rapport 2010.)

Utav dem som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 har cirka 60 procent återvänt till sjukersättningen. Regeringen hade räknat med att 10 procent skulle återvända. Att så många återvänt är ett tecken på att de sjukskriva var sjukare än vad regeringen räknat med. Vad som nu krävs är ett stopp för utförsäkringarna och att rehabiliteringskedjan görs om så att de sjukskrivna kan känna ekonomisk trygghet. Nu när både fackföreningsrörelsen och den kyrkliga rörelsen protesterar mot utförsäkringarna är det möjligt att regeringen tvingas backa och humanisera sjukförsäkringen.

Den 25 april kommer det hållas landsomfattande manifestationer mot utförsäkringarna.

Bengt-Olof Lindbergh

Läs Otrygghet som konsekvens? här.

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)