Många undersökningar visar att det finns ett starkt stöd för välfärden. Men i två val i rad har många röstat på högerpartier som arbetar för skattesänkningar. Hur kommer det sig? Vet inte alla att dagis, skola, sjukvård och omsorg betalas via skatter? Eller vill folk ha välfärd utan att betala för den?

Jag tror att många men inte en majoritet är nöjda med regeringens politik. De lågavlönade har fått några hundralappar mer i månaden. De behöver de pengarna. De medel- och högavlönade har fått några tusen mer i månaden. De behöver inte de pengarna, men de vill ha dem kvar så att de kan överkonsumera. De som har köpt sin hyresrätt har gjort ett klipp. Många av dem gillar nog att privatiseringen av bostäder och struntar i att det försvårar möjligheten för dem utan bostad att få en bostad. De flesta i Sverige har det bra. De flesta är inte fysiskt eller psykiskt sjuka eller arbetslösa. Vart tionde svenskt barn är fattigt. De är inte absolut fattiga, de har mat, kläder, bostad och går i skola. Men de är relativt fattiga, de har inte råd att ha fritidsaktiviteter som kostar pengar, de har inte råd att ha de prylar och kläder som deras skolkamrater har. Den relativa fattigdomen är stigmatiserande och en skamfläck för Sverige.

Sedan högern vann valet 2006 har skattekvoten sänkts från 51 procent till 46 procent. Om skatten hade varit kvar på 2006 års nivå hade vi haft mer en 100 miljarder per år till välfärd. De pengarna hade räckt till många nya arbeten inom skola, vård och omsorg. Genom att höja skatten till 2006 års nivå kan välfärden reorganiseras. Det har vi råd med. Det bör vi klara av att genomföra.

2003 vann nejsidan folkomröstningen om EMU:s tredje steg. Nejsidan vann trots jasidan hade stöd av all massmedia – utom några lokaltidningar och vänstertidningar – Socialdemokraterna, alla borgliga partier, samt de flesta fackföringar och arbetsgivarorganisationer. Att nejsidan vann berodde på flera saker:

Danmark och England var inte med i EMU:s tredje steg. Det visade att det var möjligt att inte vara med i det tredje steget.

Nejsidan lyckades mobilisera tusentals aktivister.

Organisationer och partier från både vänster och höger samarbetade. Alla organisationer som ingick i samarbetet genomförde även egna aktiviteter. Eftersom borgliga har lättare att nå ut till borgliga och gröna har lättare att nå gröna och så vidare så var det bra.

Nejsidan hade ett tydligt krav som det gick att säga ja eller nej till.

Arbetsmetoderna från EMU omröstningen kan användas för att utveckla en politisk kraft för försvar och utveckling av välfärden.

Bengt-Olof Lindbergh

Källor:

Att kommunister kan driva utvecklingen åt vänster genom att samarbeta med borgliga har jag inte tänkt ut själv. Det har jag lärt mig av Mao. Hans skrifter kan läsas här.

Jag var aktiv i Nej till EMU i Bromma-Vällingby 2003.

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...