Direktlänk till inlägg 1 oktober 2011

Replik angående SKP:s utveckling.

Av NAT:s redaktion - 1 oktober 2011 17:54

Jag har vissa problem att helt förstå PÅL:s analys av SKP:s utveckling, den han ger i ett svar på min artikel i Clarté no. 1/11. Allt är väldigt bra framtill 1978 då å andra sidan allt blir väldigt dåligt. För en sådan analys är man antingen en troskyldig idealist eller inblandad själv.


Säkert har PÅL rätt och jag fel om medlemssiffror, avdelningar och procent arbetare, han hade överblick och satt i ledningen, men att andelen arbetare ökade berodde kanske, som i mitt distrikt vid tiden på att vi alla gick ut gymnasiet de där åren och tog jobb där man skulle ta jobb. Inget fel i det, jag trivdes bra på min fabrik, vi fick ihop en bra grupp, jobbade fackligt, drev solidaritetsarbete och sålde tidningar. Med det sagt menar jag att den diskussionen bara är historiskt intressant, vad som betyder är den politiska linje som låg bakom, möjligen var den framgångsrik på vissa sätt, men fick negativa konsekvenser  på andra.


Förändringen 1978 kom inte ur tomma intet, som materialister måste vi se den som grundlagd i de ställningstaganden som togs fram till dess.  Då stod två linjer åter mot varandra, sedan de tillsammans gjort sig av med den tidigare ledningen, där diskussionerna, som jag minns dem från mitt distrikt bl. a. handlade om huruvida demokratin eller fascismen tjänade kapitalet bäst och andra lika viktiga frågor. Allt utmynnande i ”kriget föregår revolutionen”, Sovjet huvudfienden och Andres Küng skrev i Gnistan.  Den politiska linjen drevs så hårt och ängsligt att de som inte helt var med på den kallades trotskister och sovjetvänner( se Röd stjärna över Sverige), en löjlig svartmålning och spökrädsla som fick ersätta självrannsakan. Var man så vilse att kamrater skulle utmålas så? Resultatet får en att tänka på Hegels tes om historiens ironi, ingen ville ha vad det blev.


Huruvida ”Enad Vänster” var rätt eller fel kan vi tvista om, men vi var väl inte ute efter att bli en av alla små vänstergrupper heller?  Vi skulle vara det Kommunistiska Partiet och då måste VPK bort. Så såg jag det.


Att kineserna var emot det förstår jag och motiverade i Clarté-artikeln, för dem var Sovjet huvudfienden, de hade nyss öppnat dörrarna åt USA och ville väl inte vi skulle liera oss med Sovjets lydparti, men som PÅL skriver, kunde vi föra samma politik som en socialistisk stat? Komintern kunde det, en konsekvens av en segrande linje i SUKP som lade band på alla partier världen över och fick dem att propagera mot den engelska imperialismen när Hitler redan tagit Norge och Danmark, t.o.m att upplysa det danska partiet att den tyska invasionen var en reaktion på engelsk och fransk aggression.  På Clartés sommarläger 1972 kunde kinaresenärerna  berätta att kineserna ansåg Rumänien vara ett socialistiskt land, naturligtvis enbart beroende på landets position gentemot Sovjet. Skulle vi då hävdat samma sak? Att vi använde oss av Mao Tse-tungs tänkande betydde inte att vi behövde avstå från vårt eget. 1972 gjorde vi inte det heller.


I Partiets uttalande vid Maos död framhålls det som en seger att han rensat ut Deng och andra kapitalistfarare, 1978 är Deng rehabiliterad i Gnistan och hyllas. För vad undrar man? Bara för att han tagit makten? För att vi var ett lydigt parti? Det gav en satans sur smak i munnen de där propåerna.


Den retoriska ihåligheten i talet om den ”uppåtsträvande imperialistiska makten” som hotade med krig var ju bara prat utan reell analys. Vi förde Kinas talan, på något sätt givet och självklart men det var en politik som marginaliserade oss i klassen och bland folket då vi satte klasskampen på undantag och bröt alla tänkbara allianser eftersom ingen stod för den linje vi stod för i den” viktigaste frågan” och då vi villkorade allt samarbete utifrån det. Det skall väl inte vara så svårt att medge. Tyskland må ha varit en uppåsträvande imperialistmakt 1914, men att ersätta de komplicerade relationerna som då rådde mellan de stora kapitalistnationerna med den analys vi gjorde på 70-talet är ren demagogi, likaså att bara se Hitler som svarande på kapitalisternas behov, önskningar och krav är att göra samma fatala analys som SUKP gjorde då (” ett krig mellan två grupper av kapitalistiska länder, fattiga och rika i förhållande till kolonier, råvaror, etc”). Som Marx och Engels gång på gång påpekade kan överbyggnaden ibland dominera ekonomin och styra historien. Om Sovjet startat krig, vari låg syftet? Sprida kommunismen? Stärka sin ekonomi? Deras olika afrikanska äventyr kostade nog mer än de smakade. Partiet skrev mycket, gjorde många bra analyser, kunskap fanns och ändå mynnade det bara ut i slagordsmässig politik och analyser av baltfascister. Jag vill inte säga att vår analys var helt fel, det var en värld i stor oreda då, upprustningen var skrämmande, men den var ett andrahandsrabblande som bara gav den mening Partiet ville ha men inget mer. Intressant att försöka förstå varför.


Men bortsett från detta, vad jag menar är att med förkastandet av ”Enad Vänster-linjen” övergavs enhetsfrontspolitiken, aktionsenheten och den folkliga masskampen och möjliggjordes en annan politik. Grundfelet var att se taktiskt på frontpolitiken, när man borde sett strategiskt på den, det var den som skulle föra oss till socialismen. Tron att Partiet ensamt kunde resa massorna, att vi kunde bygga socialismen på Gnistans upplaga och vinna individer en och en för hela programmet, var sekteristiska illusioner.  Masskampen, aktionsenheten och fronten var medel för att forma ett kollektivt politiskt medvetande hos folket. Varje lokal strid för vad det vara månde gjorde detta möjligt och att vi deltog gav oss kontakter, möjligheter och breddad bas, men att se dessa strider som bara en möjlighet för Partiet att propagera sin politik är att svika kampen, målet är att få folk i rörelse, att ta kamp. Det viktiga var att visa att vi tog frågorna på allvar, vi som sade att vi lyssnade på folket. Att  KFML under ett par år drogs in i eller initierade kamp kring ”vardagsfrågor” utvecklade Förbundet enormt och på flera plan. Vi vann prestige hos folk, segrar vanns och avståndet mellan ledning och medlemmar i Förbundet minskade då den lokala kampen bidrog till att utforma vår politik genom att vi kunde lära av folket. Vilka frågor var viktiga för dem? För vad var de beredda att kämpa? Och hur? Metoderna är ett intressant fält av lärande av varandra, där den tidigare ungdomsrevolten gjorde stora avtryck på kampvilja och kampmetoder hos helt andra skikt av folket, liksom Förbundets arbete speglade detta. Lokalt kunde vi genom egna analyser utforma Förbundets politik med vad vi fann. Alla var med och utformade politik, praktik och organisation. Vi lärde av folket, tjänade folket. En seger i en fråga var just det, även om inte en partimedlem vunnits, inte en Gnistan sålts, men nästan gång kanske. Som grundcirkeln skrev, kommunisterna måste förtjäna massornas förtroende.

Masskampen var också, som påpekades i resolutionen ”KFML:s kamp….” vår viktigaste säkerhetsåtgärd. Istället för den lanserades det hemliga partiet och internmaterial kördes med bil runt landet, vad nu Säpo skulle haft för glädje att läsa Greger Bogårdens och Per Carléns långa drapor. Vad man väljer att lägga energi på avhänger en politisk linje.


Processen som följde på uppgörelsen med ”Enad Vänster understödde och bar de som ställt frågorna. De sågs stå för den rena linjen och fick snabbt genom processen tolkningsföreträde.  För det var inte bara så att ”Enad Vänster” var fel, det var en högeravvikelse och med det sagt hade man stämplat den tidigare ledningen och givit den form segern över dem kom att få, dvs där hade hotet mot Partiets enhet funnits, nu kunde portarna vänsterut öppnas och det sågs som bra. Det var inte möjligt att fortsätta KFML:s politik, för den hade utmynnat i ”Enad Vänster” och var intimt förknippad med de som kampen förts emot. Nu blev det: Vi bygger Partiet och en ny praktik påkallades. Det både för att det blivit möjligt och nödvändigt. Analysen över vad Partiet behövde eller blev framgångsrikt av gjordes med  bakgrund av att den nya ledningen skulle utveckla Partiets linje, men efter att minoriteten besegrats kunde det bara bli en avvikelse från den tidigare. ”Högerlinjen” kunde snart framställas, som stammande från isoleringen från proletariatet (jfr (r)arna 1970), vilket var det som skulle åtgärdas. Visst måste ett K.P finnas där arbetarklassen finns, men det är inte enda platsen och en organisatorisk åtgärd kan aldrig ersätta en politisk linje som appellerar till klassen. Det som började som en självklar fortsättning på partibygget och som skapade entusiasm blev, genom partiledningens hybris och brist på egen analys, en SKP-variant av ”Röda Lördagar”, Stachanovism eller nån annan symbol för tvångsarbete. Vem skulle vägra flytta till förorten? Vägra jobba på järnverket? Var man inte kommunist eller? Samma normer kom att sprida sig till partiarbetet med enorma krav på aktivism. Voluntarism är alltid en forma av terror. Ser man inte de två sidorna i ett beslut och dess praktiserande använder man sig inte av dialektiken.


Dit jag kaderförflyttade mig jobbade vi då två inflyttade på en stor verkstadsindustri och åstadkom förstås ingenting. Sossarna hade massivt grepp. Vi bytte jobb utan sanktionering och en blev fackordförande i Hamnarbetarförbundet och var drivande under deras långa strejk, den andre styrelsemedlem i Kommunal, på Länssjukhuset, en annan kamrat blev ordförande på en mindre oprioriterad metallindustri.


”Höger” för att hotet mot Partiet nu sågs var VPK och det var mot det distanseringen skulle ske. Men vad skilde oss mest från VPK, kanske inte partiprogrammen så mycket som attityden till klasskampen, för dem var partiet allt, för oss var det klassen, folket, kampfrågorna. Vi deltog för att folket skulle vinna segrar, inte för att hävda oss själva. Vår självständiga organisering var en självklarhet i det läget, även om det inte behövde vara det i ett annat läge, Partiet kan aldrig bli viktigare än klassen, kämpar det inte för klassen har det inget egenvärde.


Dialektiken i masskampen var man oförmögen att se eller förstå. ”Kampen mot högerlinjen” blev den nya ledningens myt och med skapandet av den riskerade de att Partiets linje skulle gå vägar de inte själva tänkt. De argument som ”vänstern” använt mot ”högern” kom nu att falla över dem själva som ett öde, en riktning de kanske inte från början avsett men så länge man band upp sig till kinesisk maktkamp eller utrikespolitik , lånade begrepp och modeller utan egen analys av förhållandena, använde dem som fetischer eller symboler, distanserade man sig mer och mer från marxismen-leninismen som metod, riktningsgivare och klasståndpunkt. Innovationerna som kom från P.S de här åren var mest löjeväckande, men speglade väl den nya attityd som bemäktigat sig Partiet, hemlighet, täcknamn, musiksmak, nykterhet, arbetsplats och bostadsort föreskrevs.  Allt uttryck för hur partiledningen kom att ersätta politik med organisation. Absurd senare med indextalen över befolkning- partimedlemmar för att se från vilka avdelningar man kunde flytta folk, dvs om en avd. var framgångsrik skulle den dräneras.


Efter att den tidigare ledningen lämnade Partiet under sommaren 1977 eskalerar allt och i beslut efter beslut, i den praktik som blev följden av P.S linjen är det en sekteristisk politik som uttrycks. Att det snart åter uppstod två linjer låg i sakens natur. Politiken är i händerna på en partiledning som beslutar efter teser, den delas inte längre med medlemmarna, inte med folket och det ursprungliga bygget var länge sedan avbrutet. Den segrande sidan kommer nu i konflikt kring vilka av dem som egentligen vunnit, vad hade de fått mandat till? Vem skulle leda? Vem hade privilegierad position att uttolka? Och vad skulle uttolkas när Partiet var utanför all klasskamp? De strider som snart följde och den ofta inskränkta debatten fick oss att tappa energi och förlora all relevans för folket och arbetarklassen. 


Enda gången (?), PÅL kan kanske upplysa oss om där fanns fler, en linje synbarligen ändrades för oss på basplanet var i frågan om Chile-matchen 1975, då P.S tog en annan ståndpunkt än V.U PÅL kan kanske berätta varför V.U inte ville vi skulle protestera.


Hade något av ödmjukheten funnits kvar, hade idén om att bygga en organisation av ny typ, baserad på masskamp, enhetsaktioner, solidaritetsarbete, fackligt, lokalt, bygga Partiet i samklang med de dagliga striderna och lära av de erfarenheterna, av de vi arbetade med, samarbeta med folkrörelserna, kanske det inte gått så galet. Nu blev linjen motpolen: Partiet hade rätt. En organisation i organisationssverige, som Bo Gustavsson skrev i Zenit.


Engels skrev om Lassalles tyska rörelse på ett sätt som påminner mig om det SKP PÅL var med och ledde: ” Sekten ser rättfärdigandet av sin existens och sitt adelsmärke inte i vad den har gemensamt med arbetarklassrörelsen utan i det särskilda shibboleth som skiljer den från rörelsen.” (M & E Selected Correspondence sid 214)


Ett exempel som jag är rätt stolt över  var när vi tog initiativet till att arrangera en föreställning av ”Pjäsen om Norrbotten” i den lilla stad jag bodde då, på flygbladet stod fyra arrangörer, FCO, ABF, VPK och KFML. Vi kunde hyra teatersalongen i Folket Hus som fylldes, massor av folk kom som vi aldrig, aldrig ensamma skulle fått dit, diskussionen blev bra, vi kunde föra fram våra tankar, sålde en massa Gnistan och kunde lägga teatergruppen på hotell över natten och vi, vår lilla grupp bestående av ett gäng gymnasister och några som just slutat skolan och börjat jobba, vår aktivitet kunde de inte bortse ifrån och vi var en del av arbetarrörelsen i staden.  


Vem tjänar på det? Lenin ställde frågan så. Vem tjänade på att vi fjärmade oss från att skapa sådana allianser, från att nå ut med vår politik, vår revolutionära politik?


Distinktionen jag gör, som PÅL inte förstår, mellan en stalinistisk och en maoistisk praktik slog mig när jag var med i den cirkel om Sovjet Clarté drev för några år sedan. När jag läste Bettelheims och Lewins böcker och gick igenom skillnaderna mellan Lenins och Stalins inställning till vilka uppgifter Partiet skulle ställa sig och hur det skulle förhålla sig till folkets behov och krav och hur den politiken sedan skulle föras, där Lenin litade på att folket skulle omfatta socialismen om den visade sig stå på deras sida och Stalins linje var att bara Partiet kan genomföra detta, där Lenins politik var att Partiets linje måste ändras för att passa folket och Stalins linje var att folket måste anpassas efter Partiets linje, fick mig att känna igen mycket av vad jag upplevt i SKP. Då Mao ändå var den som vidarefört Lenins linje att lita till massorna och att Partiet tjänar folket, använde jag det begreppet. Paralleller skall väl inte dras ohistoriskt men jag tillåter mig viss demagogi och säger att den linje som segrade där, för att genomföra vad den var tvungen att genomföra och med de metoder den vunnit Partiet för, av nödvändighet men också för att dess väg till makten gjorde de metoderna möjliga, därför självklara, så avlägsnade den sig därigenom mer och mer från marxismen-leninismen för att konstituera en egen ideologisk bas, ”Socialism i ett land”. Känner du inte igen den processen, PÅL?  

              

Jag åkte från kongressen 1973 i sällskap med en kamrat som arbetade på en större pappersindustri i trakterna. Vi hade dragit med honom 1970, han hade sålt Gnistan på sitt jobb och i samhället, arbetat fackligt och var nu glad och entusiastisk över det nya Partiet vi bildat och såg fram emot att komma hem och få berätta. Fem år senare blev han vald till klubbordförande och kom till distriktsårsmötet en månad senare för att lyssna på vad hans Parti hade för planer, när vi åkte hem sade han, Jag trodde det skulle vara nåt för mig där, men det var det ju inte. Han lämnade ett par månader senare, inte fan fanns det något för en fackligt aktiv i de diskussioner som fördes i Partiet då.


Lennart Rahm


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 27 mars 16:26

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Av NAT:s redaktion - Tisdag 26 mars 08:00

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

Av NAT:s redaktion - Söndag 24 mars 14:16

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...

Av NAT:s redaktion - Fredag 8 mars 20:36

7 mars 2024   "Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rätt...

Av NAT:s redaktion - Söndag 3 mars 20:57


Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen!    I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vi...

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards