1. Juholts avgång är ett tecken på att S har stora problem. Det är S politik som är problemet, inte Juholt.

2. Från 1945 till 1975 hade S sin storhetstid. De stora framgångar som S hade då berodde på flera faktorer, bland annat:

En sönderbombad värld gav en utmärkt grund för en krisfri kapitalistisk tillväxt i Sverige som hade intakta produktionsmedel.

Det fanns ett konkurrerande ekonomiskt system till kapitalismen, Sovjetunionen.

Det fanns en traditionell klassmedveten arbetarklass som var fackligt organiserad. En stor del av arbetarklassen hade erfarenhet av klasskamp.

S hade ett efterkrigsprogram för hur fattig Sverige skulle ersättas av välfärds Sverige.

Ovanstående faktorer medförde att det var förnuftigt – ur monopolkapitalets synpunkt – att samarbeta med arbetarrörelsen.

3. S kris beror på flera faktorer, bland annat:

Det finns inget konkurrerande ekonomiskt system till kapitalismen.

Den traditionella arbetarklassen har minskat mycket kraftigt och ersatt av en ny arbetarklass som inte är klassmedveten, som inte har kamperfarenhet och som i minskande grad är med i facket.

Den kapitalistiska överproduktionskrisen medför att tillväxten minskar och att mervärdet inte realiseras.

Ovanstående faktorer medför att monopolkapitalet inte har något behov av att samarbeta med arbetarrörelsen.

4. Det klassamarbete som levererade välfärd från 1945 till 1975 fungerar inte idag. Om S ska bli en ledande politisk kraft igen måste de förhålla sig till att idag ger klassamarbete bara ökade klasskillnader.

5. Att ledande Socialdemokrater inte gav stöd till sin partiordförande när han angrepps av högern visar på ett djupt moraliskt förfall inom S. Ett friskt arbetarparti försvarar givetvis sin ledare. Och lika självklart så har ett friskt arbetarpari en öppen debatt samt möjlighet att snabbt avsätta en partiledare – som inte håller måttet – genom medlemsomröstningar och liknande.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

i Sverige, senast manifesterad i form av spektaklet kring Håkan Juholt, är inte resultat av tillfälliga misstag i fråga om personfrågor, inte heller beror den på Socialdemokraterna inte har lagt sig tillräckligt nära de borgerliga partierna, vilket gärna borgerliga analytiker hävdar.

Nej, socialdemokratins kris är kapitalismen kris. För att det ska finnas utrymme för en socialdemokratisk politik, läs reformpolitik inom ramen för kapitalismen, måste den ekonomiska utvecklingen utmärkas av hög tillväxt. Detta har den inte gjort i de västliga industriländerna sedan mitten av 70-talet – se Pål Steigans utmärkta analys i hans blogg.

Dessutom måste det finnas ett behov av reformistiska arbetarpartier sett ur monopolborgerskapets perspektiv. Detta behov minskade drastiskt efter Sovjetunionens och östblockets kollaps och inträde i den kapitalistiska världsekonomin.

Därtill kommer att de socialdemokratiska partierna måste ha en stabil klassbas. Problemet i de västliga industriländerna är att tillverkningsindustrins andel av den samlade produktionen successivt har minskat och därmed den traditionella mervärdesproducerande delen av arbetarklassen. De västliga storföretagen har flyttat sin tillverkning till Kina och andra låglöneländer i sin strävan efter profitmaximering.  I dessa länder växer däremot arbetarklassen både absolut och relativt. De objektiva motsättningarna skärps i motsvarande utsträckning.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 11 januari ordnade Afghanistansolidaritet och Vänsterns Internationella Forum ett möte med Anosh Hamta från Solidarity Party of Afghanistan. Ett referat från mötet kan du läsa här.

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

När jag såg Jonas Sjöstedts linjetal på Vs kongress på SVT blev jag både rörd och glad. Men samtidigt hade jag en känsla av ”att det här har jag hört förut”. Jag minns Vs partiledare sedan C H Hermansson. Alla har pratat bra men ingen har drivit politiken åt vänster.

I linjetalet poängterar Jonas Sjöstedt att kampen mot arbetslösheten är mycket viktig. Han säger

”Vi har politiken för full sysselsättning.”

”Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.”

”Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.”

Bra. Mycket bra. Problemet är att Jonas Sjöstedt tror att han kan få igenom sin politik genom att bilda regering med S och MP. De två partierna stöder de nuvarande budgetregler som prioriterar prisstabilitet före låg arbetslöshet. Om V bildar regering med S och MP kommer V tvingas anpassa sig till gällande budgetregler. Om V ska få igenom sin politik så måste de klara av att utveckla ett starkt utomparlamentariskt arbete på arbetsplatser och i bostadsområden och de måste ha fler röster. Först då kan V pressa andra partier att stödja krav som V driver.

I linjetalet försvarar Jonas Sjöstedt arbetsrätten.

” Vi uppmanar socialdemokrater och miljöpartister att förena sig med oss och redan nu göra klart att varje förslag till fördragsändring kommer att blockeras i riksdagen om vi inte får ett socialt protokoll. Vi är beredda att ta striden för arbetsrätten mot regeringen och mot EU.”

Bra. Genom att försvara arbetsrätten ökar Vs möjligheter att få ett ökat stöd inom arbetarklassen. Det är även bra att V uppmanar S och MP att stödja arbetsrätten. För det pressar S och MP att ta ställning.

I linjetalet går Jonas Sjöstedt på offensiven för att göra V till ett rött miljöparti. Det är bra att MP utmanas från vänster, det kan driva MP åt vänster.

” Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer. Vänstern har viktiga delar av svaren på klimatproblemen. Klimatfrågan handlar om rättvist miljöutrymme globalt och i Sverige. En stor del av våra utsläpp orsakas av import av konsumtionsvaror eller användandet av jordbruksmark i andra länder, det måste också räknas in. Höginkomsttagare orsakar större utsläpp än de med låga inkomster. Män orsakar större utsläpp av växthusgaser än kvinnor. Rättvis fördelning är en nyckel till all lösa klimatfrågan. Skatter och marknadsmekanismer kan vara användbara, men klimatfrågan kräver långsiktig planering, fördelning och offentliga investeringar. Marknaden bygger ingen järnväg.

Vi menar allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle. Det kräver stora förändringar också av vad och hur vi konsumerar, av hur vi lever. Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet. Vi måste skapa en hållbar modell för ekonomisk utveckling där klimateffekten alltid är en del av kalkylen. När vi gör det tar vi ledningen i klimatarbetet och blir det främsta klimatpartiet i svensk politik.”

Bengt-Olof Lindbergh text

Kalle Larsson foto

Källa:http://kongress2012.vansterpartiet.se/?p=698

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Den 22 november 2011 genomförde den indiska lantarbetarorganisationen, AIALA sin 4:e nationella konferens. AIALA är Indiens Kommunistiska Parti Marxist-Leninisternas, CPI MLs lantarbetarorganisation.(CPI ML har även en bondeorganisation för fattigbönder och småbönder.)

AIALA  driver enkla klasskrav som:

Nödhjälpsarbeten minst 300 dagar per år med en lön på minst 300 rupies per dag, det är cirka 60 kronor per dag.

Rätt att köpa livsmedel till subventionerade priser.

Rätt till bostad.

Rätt till odlingsmark.

AIALA bildades 2003. I dag har medlemsantalet stabiliserat sig på 2 miljoner. Det långsiktiga målet är att organisera majoriteten av indiens lantarbetare.

Bengt-Olof Lindbergh

Fotot är från AIALA första kongress 2003.

Källa: http://www.cpiml.org/liberation/year_2012/jan_2012/special_report.html

( Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Hur kommer den kinesiska arbetarklassen att forma framtiden för Kina och världen? Den frågan analyserar den kinesika marxisten Minqi Li i en artikel i den norska tidskriften Rödt!. Artikeln kan läsas här.

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

På årets första dag publicerade Pål Steigan ett inlägg på sin blogg, där han gör vissa - läsvärda - förutsägelser utan att behöva använda kristallkulan:

"Jeg driver ikke i spådomsbransjen, så jeg har ikke tenkt å rulle fram krystallkula bare fordi vi har startet på et nytt år. Når jeg har kunnet si noe om utviklinga i 2011 – som forøvrig har slått til langt bedre enn jeg hadde trodd – så er det fordi jeg kan lese, og fordi jeg kan den lille gangetabellen. Svært mye av det vi har sett har ligget i kortene, hvis man bare vet hvor man skal lete.

Derfor går det også an å si noe om 2012 uten å drive med spådomskunster."

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)