1. Juholts avgång är ett tecken på att S har stora problem. Det är S politik som är problemet, inte Juholt.

2. Från 1945 till 1975 hade S sin storhetstid. De stora framgångar som S hade då berodde på flera faktorer, bland annat:

En sönderbombad värld gav en utmärkt grund för en krisfri kapitalistisk tillväxt i Sverige som hade intakta produktionsmedel.

Det fanns ett konkurrerande ekonomiskt system till kapitalismen, Sovjetunionen.

Det fanns en traditionell klassmedveten arbetarklass som var fackligt organiserad. En stor del av arbetarklassen hade erfarenhet av klasskamp.

S hade ett efterkrigsprogram för hur fattig Sverige skulle ersättas av välfärds Sverige.

Ovanstående faktorer medförde att det var förnuftigt – ur monopolkapitalets synpunkt – att samarbeta med arbetarrörelsen.

3. S kris beror på flera faktorer, bland annat:

Det finns inget konkurrerande ekonomiskt system till kapitalismen.

Den traditionella arbetarklassen har minskat mycket kraftigt och ersatt av en ny arbetarklass som inte är klassmedveten, som inte har kamperfarenhet och som i minskande grad är med i facket.

Den kapitalistiska överproduktionskrisen medför att tillväxten minskar och att mervärdet inte realiseras.

Ovanstående faktorer medför att monopolkapitalet inte har något behov av att samarbeta med arbetarrörelsen.

4. Det klassamarbete som levererade välfärd från 1945 till 1975 fungerar inte idag. Om S ska bli en ledande politisk kraft igen måste de förhålla sig till att idag ger klassamarbete bara ökade klasskillnader.

5. Att ledande Socialdemokrater inte gav stöd till sin partiordförande när han angrepps av högern visar på ett djupt moraliskt förfall inom S. Ett friskt arbetarparti försvarar givetvis sin ledare. Och lika självklart så har ett friskt arbetarpari en öppen debatt samt möjlighet att snabbt avsätta en partiledare – som inte håller måttet – genom medlemsomröstningar och liknande.

Bengt-Olof Lindbergh

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)