(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Danska Kommunistiskt Parti har antagit följande uttalande om Syrien:

Det arabiske forår har spredt sig som en steppebrand ud over Mellemøsten og Nordafrika. Folkene har med ungdommen i spidsen rejst sig for frihed og demokrati. De vestligt støttede ledere er faldet i Egypten og Tunesien, og der er voksende modstand mod indblanding fra de imperialistiske stormagter i regionen.

Oprøret er kommet på tværs af USA’s og EU’s planer for regionen, og en modoffensiv er sat ind for at fastholde magten. Værktøjskassen rummer alt fra økonomisk støtte til vestligt sindede oppositionsgrupper, væbnet opstand, økonomiske sanktioner, eksklusion fra internationale organisationer og sågar militær intervention, som vi senest så i Libyen.

Konfliktens indhold

Den syriske konflikt rummer dels et ægte folkeligt oprør, dels den imperialistiske modoffensiv. På den ene side slås de syriske masser med fredelige midler mod årtiers undtagelsestilstand, korruption og på det seneste nyliberale økonomiske reformer, som har resulteret i stigende priser og voksende arbejdsløshed.

På den anden side kæmper forskellige – primært islamistiske og sekteriske – grupperinger for at destabilisere landet igennem væbnet kamp mod politiet, hæren og religiøse minoriteter.

Fra flere og flere sider forlyder det, at NATO-lande som Frankrig, Storbritannien og USA og deres allierede i regionen – Saudi-Arabien og Qatar – aktivt støtter disse oprørere med krigere, våben, våbentræning, økonomi og kommunikationsudstyr, mens Tyrkiet støtter med militære faciliteter på den anden side af den syriske grænse. Det er en vestlig, imperialistisk indblanding, som udnytter en folkelig opstand til sine egne formål. USA, Frankrig med flere har længe ønsket at kunne etablere et vestligt orienteret styre i Syrien. Det vil være en vigtig sejr i den langsigtede kamp om magten i det olierige Mellemøsten og i kampagnen mod Iran. Desuden vil kontrollen med Libanon og de palæstinensiske selvstyreområder kunne styrkes.

Våbenhvile nødvendig

Lige nu er det vigtigste at sikre overholdelse af FN’s våbenhvile mellem de stridende parter, stoppe strømmen af våben til Syrien og igangsætte en national dialog. Det er aldrig for sent at skabe fred.

Imperialistiske militære interventioner er altid destruktive og blodige bekendtskaber for de pågældende folk, og en intervention i Syrien vil udelukkende garantere død og ødelæggelse for det syriske folk, uanset hvor »humanitært« påskuddet for krig må være denne gang. Dette viser krigene og den fortsatte udvikling i Irak, Afghanistan og Libyen med al tydelighed.

Kommunistisk Parti støtter det syriske folk i dets kamp for demokrati, social og økonomisk udvikling.

Kommunistisk Parti fordømmer al snak om udenlandsk militær indgriben, det være sig i form af  »humanitære zoner« eller »flyveforbudszoner«, og støtter FN’s fredsplan med gensidig våbenhvile og dialog. Danmark og andre NATO-lande må overholde Folkeretten, respektere FN’s charter og Syriens nationale suverænitet.

Kommunistisk Parti støtter FN’s våbenhvile, som kan danne afsæt for en nationalt baseret forhandlingsløsning, der kan sikre fred, frihed og demokrati for det syriske folk.

Kommunistisk Partis landsledelse 22. april 2012

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

I Nonadanga – som är en stadsdel i Kalkutta - attackerar polisen sluminnevånare som kräver att rivningen av deras hem ska stoppas. Polisen arresterar de som protesterar mot vräkningarna. 7 antivräkningsaktivister är arresterade sedan den 5 april.

Den nationella samordningskommittén för sluminnevånare och hemlösa organiserar protester mot vräkningarna över hela Indien. De kräver att vräkningarna ska stoppas och att de arresterade ska släppas fria. Samordningskommittén är inte motståndare till att slummen rivs, men de kräver att slummen ska försvinna genom att de som bor där får bostäder.

Bengt-Olof Lindbergh

Källa:http://www.cpiml.in/home/index.php?option=com_content&view=article&id=208:protest-against-nonadanga-slum-eviction&catid=12&Itemid=109

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Organisationen utgår från kretsen kring ZNet. Följande korta presentation hittar man på organisationens nya webbsida:

”Den Internationella Organisationen för ett Deltagande Samhälle (IOPS) är en revolutionär organisation, som syftar till att vinna en bättre värld genom att flexibelt undersöka och förespråka långsiktiga visioner, genom att bygga framtidens frön i det nuvarande, genom att berika medlemmarnas liv, genom att organisera på ett internt klasslöst och självadministrerande sätt och uppnå förbättringar i dagens samhälle även om vi oupphörligen eftersträvar ett nytt samhälle för framtiden. IOPS befinner sig för närvarande på ett förberedelsestadium. Allt som gäller organisationen är interimistiskt och kan undergå förändring och stadfästande på ett framtida möte.”

Jag skulle vilja karakterisera nätverket som anarkistiskt, antikapitalistiskt och antiimperialistiskt. Initiativet är progressivt och medlemmarna kommer säkert att producera många bra och aktuella analyser av tillståndet i världen. Men den långsiktiga visionen? Den smakar utopisk socialism.

I ”Mission” (Uppdraget) heter det:

” IOPS seeks to transcend 20th Century market and centrally planned socialism with a new participatory society - or participatory socialism - that combines classless participatory economy, feminist participatory kinship, intercommunalist participatory culture, and self managing participatory polity.”

Men det är omöjligt att byta ut 1900-talets marknadsekonomi och centralt planerad socialism utan att förlita sig på de arbetande massornas deltagande i en samhällelig omvälvning. Omvälvningen förutsätter dessutom en omfattande kris i det nuvarande imperialistiska systemet eller delar därav. Det arbetande folket kan inte längre leva på det gamla sättet och de nuvarande härskande klasserna i de kapitalistiska och statskapitalistiska staterna är oförmögna att stå emot förändringarna.

Revolutionära partier måste utgå från en klassanalys för att kunna urskilja vän och fiende. Revolutionära partier måste fungera som högkvarter och kunna samordna kampen på alla plan. Detta illustreras av den arabiska våren. De folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen har i bästa fall lett till att den borgerliga demokratin  nödtorftigt har installerats som i Tunisien, medan de nya makthavarna i Libyen och Egypten inte ens garanterar den borgerliga demokratin. De massor på Tahirtorget som avlägsnade Mubarak från makten kunde inte förhindra det muslimska brödraskapet och salafisterna att skörda frukterna av omvälvningen, vilket innebär att det egyptiska folket mycket väl kan hamna i askan ur elden. Vad som saknades var ett revolutionärt högkvarter, som kunde samordna kampen och bygga enhetsfronter över hela landet och dessutom isolera de klerikala elementen.

En revolutionär rörelse av idag kan heller inte undlåta att lära av de socialistiska experiment som genomförts sedan 1917, och som ännu inte är avslutade, eftersom vissa partier, som är vid makten, fortfarande kallar sig kommunistiska. Framför allt måste man lära sig av misstagen, men man lär sig inte av några misstag om man helt och hållet avskriver marxismen och den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter.

Socialismen kan inte växa fram gradvis inom ramen för kapitalismen. De utopiska socialisterna före Marx misslyckades kapitalt på denna punkt. Däremot kan man naturligtvis överföra de samhälleliga erfarenheter som görs under kapitalismen, och under kampens gång för ett framtida samhäller, till det socialistiska uppbygget.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)