Kenth Gustafssons artikel är mycket märklig. Den är egentligen bara en citatsamling. De flesta citat är hämtade från Mario Sousa plus några citat från Bo Gustafsson och Stalin. De egna självständiga ställningstagandena lyser helt med sin frånvaro. Om han överhuvudtaget självständigt tagit ställning, så har han klippt och klistrat.  Det hade varit betydligt bättre att lägga ut Mario Sousas artikel ”Sanningen som kom bort” http://www.mariosousa.se/sanningensomkombort.html  direkt på Kommaks webbplats. Mario Sousa redovisar i varje fall vilka forskningsrapporter han utgår ifrån.

Den som idag vill diskutera hur motsättningarna behandlades under Stalins tid i Sovjet är hänvisad till andrahandsrapporter, trots att de kan vara resultat av seriös forskning. Idag är SUKP(b):s centralkommittés arkiv återigen stängda. De som mot den bakgrunden kan uttala sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjetunion under Stalins tid är bara charlataner.

När jag bemöter Anders Carlsson kritik mot Det stora språnget i artikeln ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen” http://kommak.org/?p=3514, hänvisar jag till en artikel av Joseph Ball, som bl.a påpekar att befolkningsstatistiken i stora delar av Kina var mycket bristfällig – eller icke-existerande – under 1950-talet. Frågan är alltså om ens kinesiska myndigheter har någon säker uppfattning om förlusterna i människoliv under Det stora språnget. Själv inlåter jag mig inte alls i någon sifferexercis, eftersom jag omöjligen kan kontrollera fakta utan är helt beroende av andrahandsuppgifter. Jag skriver:

”Men som Joseph Ball skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under 20 år innan den publicerades. Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.”

Vad hade Mao Zedong att säga om Stalins sätt att lösa motsättningar? I ett tal 1957 säger Mao Zedong:

“Stalin misled many people. These people had a lot of metaphysics in their minds and became rigid in their thinking, thus they committed political mistakes. When others disagreed [with them] occasionally, they were ostracized. [When one was deemed a] counterrevolutionary, the only [fate one could meet was that of] death by execution, and whoever disagreed with the Soviet Union was called anti-Soviet. But in real life Stalin could not do all things in this way. Stalin didn’t execute or jail everybody. In 1936 and 1937 he killed many people. In 1938 he killed fewer, and in 1939 he killed even fewer. It is not possible to execute everyone who disagrees. We, for one, had disagreements with Stalin. We wanted to sign a Sino-Soviet Treaty, but he didn’t want to sign; we wanted the Chinese-Changchun Railway back, but he didn’t want to give it up. Even so, it is still possible to snatch the meat out of a tiger’s mouth.”
      —Speech at the Conference of Provincial, Municipal, and Autonomous Region Party Secretaries (Jan. 27, 1957), version II, WMZ2, pp. 279-280. “ http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm

Mao Zedong säger alltså att Stalin dödade många människor. För den som dömdes som kontrarevolutionär väntade en exekutionspluton och de som inte var ense med Sovjetunionens politik stämplades som anti-sovjetiska. Observera att Mao Zedong heller inte inlåter sig i någon sifferexercis.

Dessutom går det att sätta frågetecken för moskvarättegångarna utan att granska varje enskilt fall, d.v.s huruvida bekännelserna var framtvingade under tortyr eller under hot mot repressalier mot nära anförvanter eller inte.

I ”Khrushchev Lied” skriver Grover Furr:

”In the interrogations I have cited above Ezhov also confessed to torturing and framing innocent persons on an enormous scale in order to sow discontent with the Soviet system and thus facilitiate the overthrow of the Soviet government and Party leadership in the event of invasion by Japan and/or Germany.” (Sid. 148)

Eftersom Furr utgår från att alla övriga bekännelser och domar under moskvarättegångarna var korrekta, så måste även denna bekännelse vara korrekt. Notera att Jesjov erkänner att han lät ”tortera och sätta dit oskyldiga personer i en enorm omfattning”. Men vad säger denna bekännelse mer? Både Genrich Jagoda, chef för NKVD 1934 – 1936, som avrättades 1938, och Nikolaj Jezjov (Ezhov ovan), chef för NKVD (1936 – 1938), som avrättades 1940, hade utsetts av Stalin och de övriga medlemmarna i politbyrån. Därmed har ju Stalin också ansvar för konsekvenserna av dessa utnämningar. Men är det inte märkligt att två på varandra följande säkerhetschefer visade sig vara två sådana skurkar? Jagoda anklagades dessutom för att ha förgiftat sin företrädare på posten, Vjatjeslav Menzjinskij. En alternativ förklaring är naturligtvis att båda agerade med Stalins goda minne och att de avrättades för att de visste för mycket. Jag känner inte till något annat exempel i historien där två säkerhetschefer i rad visat sig vara statens fiender.

Moskvarättegångarna ledde till att ett stort antal ledande bolsjeviker, som blev medlemmar redan före oktoberrevolutionen, avrättades:  Bucharin, Kamenjev, Rykov, Sinovjev,Smirnov, Tomsky som de mest kända namnen. Jag måste erkänna att jag är mycket skeptisk till deras bekännelser, eftersom de verkar inrepeterade och samma fraser återkommer i olika bekännelser (se ”Moskva-processen” – faksimilutåva från Arbetarkulturs Förlag 1936). Förhörsledare brukar märka om brottslingar har pratat ihop sig, om de använder exakt samma ordval och fraser; i det här fallet kan bara förhörsledarna ha pratat ihop sig med de anklagade.

Den siste ledande medlemmen i SUKP(b) som avrättades var Lavrentij Berija, också NKVD-chef, tillsammans med sex medåtalade, 1953 under Chrustjev. Även han anklagades för samröre med utländska underrättelsetjänster. Därefter skedde inga fler avrättningar bland ledande kader i SUKP(b).

Hur många dömdes till döden i övrigt för kontrarevolutionär aktivitet? Mario Sousa skriver i ”Sanningen som kom bort”:

”De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38… Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.”

I varje fall kan man lugnt avfärda Robert Conquests och Alexandr Solzjenitsyns uppskattningar över antal offer under Stalintiden, eftersom deras uppskattningar är helt ideologiskt betingade. Huruvida Sousas uppskattningar är korrekta eller inte, är omöjligt att avgöra i dagsläget, eftersom de sovjetiska arkiven återigen har stängts. För att själv avgöra det rimliga i uppskattningarna, måste man dessutom kunna ryska och ha tillgång till arkiven, för att kunna bedriva grundforskning. Därför ska man inte ägna sig åt sifferexercis i dessa frågor eller uttrycka sig tvärsäkert. Men det är naturligtvis korkat att förneka att inga oskyldiga råkade illa ut.

Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs tid avrättade aldrig några ledande partimedlemmar; Liu Shaoqui och Peng Duhai, båda högeravvikare, sattes exempelvis i husarrest och Lin Biao flydde och dog i en flygplansolycka. Deng Xiaoping, som uteslöts två gånger, tilläts komma tillbaka och var huvudansvarig för den kapitalistiska restauration som ägde rum efter Mao Zedongs död.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)