Den senaste terrorattacken i Paris lär ha skördat minst 129 dödsoffer. En grupp attentatsmän har urskillningslöst angripit franska medborgare och turister oberoende av deras politiska och religiösa åsikter, klass, kön eller hudfärg. Terrorattacken i Paris är ett verk av religiösa fascister, Islamiska staten (IS)/Daesh.  Dessutom genomförde IS en terrorattack i Beirut dagen innan, som skördade 43 offer; denna attack har helt hamnat i medieskugga. Ett attentat genomfördes också mot ett ryskt civilt passagerarflyg över Sinai den 31oktober, varvid 224 människor omkom.

Vad hoppas IS åstadkomma med dessa terrorattacker?  Aktionen i Paris syftade till att hämnas på Frankrike för dess deltagande i kriget i Irak och Syrien och att injaga skräck i civilbefolkningen.  Aktionen kommer att få motsatt effekt. Resultatet kommer endast att bli att de västeuropeiska staterna kommer att skärpa sin repression och övervakning, särskilt av invandrare från muslimska länder, och bidra till att europeisk högerextremism av olika kulörer växer sig än starkare.

Från och med slutet av 1800-talet genomförde socialistrevolutionärer i Ryssland, en del anarkistiska eller nationalistiska grupperingar i Europa riktad individuell terror mot olika makthavare. Denna individuella terror var åtminstone riktad och slog inte blint mot oskyldiga. Men problemet med denna linje var naturligtvis att en dödad makthavare alltid ersattes med en ny.

Det var därför Lenin skrev:

"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)

Vilka är de verkliga hjältarna?

” Heroismen har nu framträtt öppet; de sanna hjältarna i vår tid är de som leder folkets massor, som har rest sig mot förtryckarna… Den stora franska revolutionen …började 14 juli 1789 med stormningen av Bastiljen.” (Lenin: ”A Militant Agreement for the Uprising”, Collected Works band 8, sid. 158 – 166)

Under andra världskriget i Europa slog de nazityska styrkorna besinningslöst tillbaka mot motståndsrörelsen i de ockuperade länderna. Varje lyckad militär aktion mot de nazityska ockupanterna resulterade i repressalier mot civilbefolkningen; varje dödad tysk soldat skulle kosta tio, tjugo civila etcetera livet oavsett om de hade något att göra med den militära aktionen eller inte.  På samma sätt far IS fram i Irak och Syrien; rörelsen nöjer sig inte med att bekämpa USA:s marionettregim i Irak eller Assads regim i Syrien. IS angriper alla,  inklusive andra muslimer, som inte vill underordna sig deras kommande fundamentalistiska kalifat. Rörelsen stoltserar öppet på internet med hur de avrättar sina meningsmotståndare.

När vietnameserna utkämpade sitt långvariga befrielsekrig mot först Frankrike och sedan USA, som slutade med seger 1975, skickade varken Viet Minh eller FNL någonsin iväg patruller för att bedriva individuell terror i de krigförande länderna. Tvärtom understödde de framväxten av en solidaritetsrörelse med det vietnamesiska folket i de imperialistiska länderna, till och med i självaste USA. Detta ledde till ett växande krigsmotstånd hos det amerikanska folket, vilket bidrog till USA:s reträtt från Vietnam och övriga Indokina. Detta illustrerar skillnaden mellan en reaktionär, fascistisk rörelse som IS och en befrielserörelse, som förlitade sig på massorna och vars främsta mål var att befria folket från imperialistisk aggression.

Orsaken till IS framväxt och expansion beror naturligtvis på västmakternas, främst USA:s,  politik i Mellanöstern, i synnerhet i och med USA:s invasion av Afghanistan och Irak och den efterföljande inblandningen i Syriens interna förhållanden. USA:s och deras allierades statsterrorism har lett till kaos och instabilitet i Afghanistan, Irak och Syrien. Eftersom det saknas starka progressiva eller revolutionära alternativ i området, har olika jihadistiska rörelser, därtill uppbackade av Saudi-Arabien, Qatar och ytterst USA, lyckats expandera i Irak och Syrien. Dessa jihadistiska rörelser med IS i spetsen fungerar dock enbart som imperialismens nyttiga idioter. Deras främsta uppgift är att avleda kampen för verklig nationell frigörelse och social rättvisa i de berörda länderna och försvåra ett solidaritetsarbete inom de imperialistiska länderna med de förtryckta folken i Mellanöstern.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

För en offensiv och solidarisk avtalsrörelse 2016!

Arbetarklassen kan inte ta något ansvar för kapitalets vinster. Det finns ingen anledning varför arbetarklassen ska hålla igen sina löneanspråk och sin lönekamp. Om inte arbetarna på varje företag och inom varje bransch tar ut så höga löner som möjligt, medför det bara att kapitalets vinster ökar på dessa ställen. De arbetargrupper som idag tjänar sämst har ingenting att vinna på att andra grupper av arbetare håller tillbaka sin lönekamp. Framgångsrik lönekamp inom ett område fungerar sporrande för andra arbetargrupper. Givetvis bör arbetarklassen ägna särskild uppmärksamhet åt de arbetargrupper som tjänar sämst. Detta görs främst genom att dessa låglönegrupper aktivt stöds då de tar upp sin lönekamp.

Därför är det bra att LO:s samordning har spruckit i år. Det ”märke”, d.v.s att industrin ska vara lönenormerande, som IF Metall förordar, gäller inte. IF Metall och närstående fackförbund tar ansvar för industrins konkurrenskraft, inflationens utveckling och så vidare. För dem är företagens vinster och aktieutdelningar bara en blind fläck. Bara om IF Metall driver igenom ett avtal, som innebär verkliga reallönehöjningar för sina medlemmar och som kan sporra andra arbetargrupper till kamp, finns det ett märke, som andra också kan runda. Det måste bli slut på linjen att vissa fackföreningsledare öppet går ut och missunnar andra fackförbund större lönepåslag än deras egna fackförbund. Denna splittring tjänar bara arbetsköparna på. Fackförbunden ska enbart fokusera på medlemmarnas behov och på företagens vinstnivåer.

Kräv minst 4 procent i generell löneförhöjning! Minst 650 kr i månaden i kronor och ören!

Kräv ett extra lönepåslag i kronor och ören till de arbetargrupper som tjänar under 25 000 kronor i månaden!

Nej till individuell lönesättning! Varje lönearbetare ska garanteras samma generella löneförhöjning!

Avskaffa Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla ner löneförhöjningarna!

Högre lön på profitens bekostnad!

De senaste decennierna har arbetsköparna, deras olika företrädare och allierade, medvetet genomfört en politik, som understödjer osäkra anställningar och som sår splittring i arbetarleden. De fasta anställningarna har minskat från 82 procent av de anställa till 76 procent på 20 år. Under 2014 arbetade 134 000 personer i bemanningsföretagen. 2008 ändrade den borgerliga regeringen reglerna för arbetskraftsimport, så att det numera endast är arbetsköparen som avgör om det råder brist. Lex Laval, Lavallagen, gör det omöjligt för fackförbund att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag verksamma i Sverige att teckna svenska kollektivavtal.

Vissa fackförbund har t.o.m tidigare schackrat bort bestämmelser i Las mot löneförhöjningar. IF Metall och Handels har nyligen satt sig i förhandlingar med arbetsköparnas representanter för att tillsammans med dem ytterligare försämra Las. Med jämna mellanrum går de borgerliga partierna till propagandaoffensiv för att sänka ingångslönerna, vilket i förlängningen kommer att innebära att de berörda inte kommer att kunna leva på sina löner.

Nej till varje försämring av Las! Avbryt alla överläggningar!

Inför regler för att begränsa antalet visstidsanställda!

Nej till sänkta ingångslöner!

Återinför avdragsrätten för fackföreningsavgifterna!

Höj arbetslöshetsersättningen till 80 procent av aktuell lön!

Nej till höjd pensionsålder!

Avskaffa bemanningsföretagen!

Utländska företag verksamma i Sverige måste teckna svenska kollektivavtal! Upphäv Lavallagen!

Sedan 1970-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit från runt 90 procent till drygt 60 procent i Sverige. Detta är delvis självförvållat och beror på att de fackliga organisationerna inte satt tillräckligt hårt mot hårt mot arbetsköparnas offensiv och att medlemmarna inte har mobiliserats till aktiv kamp. Den svenska fackföreningsrörelsen är minst stridsbenägen i hela Norden; danska arbetare strejkar exempelvis femton gånger oftare. Facklig byråkrati kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva kamp. Därför måste fackföreningsrörelsen demokratiseras och vitaliseras.

Avtalskraven ska formuleras från golvet och uppåt!

Avtalen ut på omröstning!

Kräv att alla företag sluter kollektivavtal med fastställda minimilöner!

Fri lokal strejkrätt!

Försvara rätten till fackliga sympatiåtgärder!

Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!