Kommentar till “Quartermasters of stadiums and cemeteries: normative insurrectionism and the under-theorization of revolutionary strategi” av Joshua Moufawad-Paul

Huvudtesen i artikeln   är att Joshua Moufawad-Paul sätter frågetecken vid oktoberrevolutionens väg i de imperialistiska och kapitalistiska staterna och anser att frågan om den revolutionära strategin är ”underteoretiserad”.

Han citerar Karl Liebknecht, som 1907 menade att en allmän strategisk teori ”ifråga om den proletära revolutionen nästan saknades”:

“…arméns överlägsenhet gentemot det obeväpnade folket, proletariatet, är vida större idag än det var förut på grund av den högt utvecklade krigskonsten och strategin, arméernas enorma storlek, den ogynnsamma fördelningen av de olika klasserna och den relativa ekonomiska styrkan av proletariatet och borgerskapet vilket ställer proletariatet i en  särskilt ofördelaktig position, varför en framtida proletär revolution för sig själv kommer att bli betydligt svårare än vilken som helst revolution som hittills ägt rum. “[ii]

Citatet är hämtat från slutordet i ”Militarism”, i vilket föredrag Liebknecht belyser den borgerliga våldsapparaten och militarismen. Han diskuterar överhuvudtaget inte olika revolutionsmodeller.  Citatet säger heller ingenting konkret om dagens borgerliga våldsapparat. Det visar bara att Karl Liebknecht 1907, d.v.s sju år före första världskrigets utbrott, var fullt medveten om den borgerliga våldsapparatens styrka.  Första världskriget ledde till en exceptionell situation i Europa, särskilt bland förlorarstaterna eller de som led stora förluster som exempelvis Tsarryssland. Oktoberrevolutionen 1917 visade att proletariatet kunde genomföra en socialistisk revolution. Själv deltog Karl Liebknecht i Spartakistupproret 1919 i Tyskland, då han också dödades.

I citatet från Liebknecht påtalar denne alltså hur stark den borgerliga våldsapparaten var. Vilken slutsats ska man dra av det? Snarast att det inte går att lättvindigt starta en socialistisk revolution; flera av de revolutionsförsök som gjordes efter 1917 och fram till 1927 var resultat av subjektivism, felbedömningar av klasskampsläget och fiendens styrka och politiska fel begångna under kampens gång.

Huvudmotsättningen bestämmer strategin

I ”Om motsättningar” [iii]  skriver Mao Zedong:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”

Tidigare i samma artikel [iv] skriver Mao Zedong också att

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”

Joshua Moufawad-Paul, som utger sig för att vara maoist, förstår inte, eller vill inte förstå – liksom RCP (Canada) – att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att Joshua Moufawad-Paul, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar han i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.

Betydelsen av det objektiva läget

Joshua Moufawad-Paul skriver:

”Teorin om upproret “örst genomförd i oktober 1917 och minutiöst teoretiserad därefter,”(Derbent 2013, 18) kan summeras enligt följande punkter: 1) revolutionärerna engagerar sig under en period med legal agitation bland folket, vilket leder till missnöje med systemet och ett förstärkt anti-kapitalistiskt medvetande; ii) detta missnöje leder till upprorsförsök, under vilka ytterligare agitation kan leda till ett starkare revolutionärt medvetande; iii) dessa upprorsförsök leder till ett storskaligt uppror i vilket folket kan organiseras, med vilka medel som helst, till en kraft som är förmögen att störta kapitalismen, möjligen genom ett inbördeskrig.” [v]

Det finns ett avgörande fel med denna sammanfattning; författaren glömmer helt bort betydelsen av det objektiva läget, d.v.s att det krävs en revolutionär situation för att proletariatet – eller folket – under ledning av ett kommunistiskt parti ska försöka genomföra en socialistisk revolution. Det parti som oberoende av det samhälleliga läget försöker initiera en revolution kommer naturligtvis att misslyckas. De rätta betingelserna uppstår när de arbetande massorna inte längre kan leva under den härskande klassen, när den härskande klassen är desorganiserad, när de arbetande massorna är beredda att följa ett revolutionärt parti, som förmår staka ut en riktig linje.

Vad säger klassikerna i denna fråga?

Marx skriver:

”Människor gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.” [vi]

Lenin skriver:

”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när "underskikten" inte vill och när "överskikten" inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil). Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.” [vii]

Mao Zedong skriver:

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).” [viii]

Egentligen finns det inget som skiljer Joshua Moufawad-Pauls sammanfattning, som är en vrångbild av marxist-leninisternas syn (se Mao Zedong ovan om långvarig kamp), från revisonisternas föreställning om att socialismen kan genomföras på fredlig väg, d.v.s genom att ett arbetarparti i val vinner majoritet i parlamentet och sedan genomför en socialistisk omvälvning. Detta har aldrig hänt; om den härskande klassen är välorganiserad och inte paralyserad kommer den aldrig att tillåta en sådan utveckling. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att successivt ackumulera styrka oberoende av den samhälleliga situationen och klasskampsläget. Att bortse från detta är subjektivism och rent och skärt önsketänkande.

Om huvudmotsättningen ändras, ändras också den revolutionära strategin

Om huvudmotsättningen ändras, exempelvis genom att en imperialistisk makt anfaller en koloni, halvkoloni eller en mindre stat, som var fallet under andra världskriget, kommer den att gå mellan det förtryckta folket och imperialistmakten ifråga. Då kommer småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet hamna på samma sida som proletariatet. Mao Zedong skriver:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70)

Då kan proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti kunna initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. Under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).

Befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder ägde rum i samband med andra världskriget, ett exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 – 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution – utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.

I och med att huvudmotsättningen gick mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, var det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De sökte successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktades mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare, som hade gått över till ockupanterna som Mao Zedong påpekade. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.

I bara ett fall har det lyckats att genomföra utdraget befrielsekrig , eller folkkrig med en efterföljande socialistisk  revolution, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan att en utländsk aggressor har stått i landet, nämligen Kuba.

Detta betyder naturligtvis inte att det skulle vara fel att inleda eller bedriva ett agrarrevolutionärt krig i neokolonialt land, där bönderna utgör majoriteten eller en mycket stor del av folket.  Det var detta slags krig, som bedrevs i Kina 1927 – 1935. Då gick huvudmotsättningen i Kina mellan arbetar- och bondeklassen, speciellt fattigbönderna,  å ena sidan och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen å den andra. Men kampen underlättas av att det står en utländsk aggressor i landet, vilket sedan visade sig under försvarskriget (1937 – 1945) mot Japan i Kina, då KKP:s och Röda arméns styrka snabbt växte och tog ett kvalitativt språng.

Två vägar till revolutionen

Faktum är att det finns två vägar till revolutionen, oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.

Detta var Lenins, Kominterns och Stalins, KKP:s och Mao Zedongs linje. Det var den linje som alla kominternpartier liksom de marxist-leninistiska partier, som uppstod fr.o.m 1960-talet, följde. Mao Zedong förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna under förutsättning att huvudmotsättningen gick mellan proletariatet och borgerskapet. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.

Det finns inga genvägar till den socialistiska revolutionen

Varför introducerar vissa teorin om att folkkriget skulle vara lösningen på revolutionens problem i de imperialistiska staterna? Det är ett uttryck för småborgerlig subjektivism och otålighet, som iklär sig vänsterfraser. Mao Zedong skrev vid ett tillfälle att skillnaden mellan vänster- och högeropportunister består i att de förra i och för sig önskar revolution, men att de i praktiken åstadkommer lika stor skada.

Trots att man kallar sig maoister, förnekar man Mao Zedongs dialektik, i synnerhet läran om motsättningar och att det i varje givet läge endast finns en huvudmotsättning, som dessutom bestämmer strategin. Trots att man kallar sig maoister, förnekar man den historiska materialismen, d.v.s att ingen revolution kan äga rum utan en allmän nationell kris, då de arbetande massorna med proletariatet i spetsen inte längre kan leva på det gamla sättet liksom att den härskande klassen i praktiken är paralyserad. Trots att man kallar sig maoister, utgår man inte från de analyser, som Lenin, Stalin och Komintern gjorde för att förklara varför oktoberrevolutionen segrade och som Mao Zedong byggde vidare på. Trots att man kallar sig maoister, bortser man från de diskussioner som de marxist-leninistiska partierna utanför Kina fr.o.m 1960-talet förde med KKP fram till Mao Zedongs död.

I stället ägnar man sig åt historieförfalskning och påstår t.ex att oktoberrevolutionen i första hand var ett inbördeskrig och inte en väpnad stadsrevolution, och att de efterföljande revolutionsförsöken på 1920-talet var felaktiga på grund av att oktoberrevolutionens väg kopierades. I praktiken är detta en kontrafaktisk historieskrivning. Visst, oktoberrevolutionens väg var inte möjlig i ett halvkolonialt land som Kina. I stället berodde de revolutionära  misslyckandena i Europa antingen på att det objektiva läget inte var moget, att de olika kommunistiska partierna inte hade ett verkligt massinflytande eller att de begick direkta politiska fel. I stället letar man febrilt efter olika halmstrån som att återupptäcka Liebknecht eller Gramsci eller att hänvisa till ultravänsterorganisationer som RAF eller Röda brigaderna, objektivt sett kontrarevolutionära, som ”intressanta”.

Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.

Kommunisterna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna måste utrusta sig med en stor portion tålamod och uthållighet:

”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” [ix]

Kommunister idag måste uppvisa samma tålamod och uthållighet som den narraktige gamle mannen som tog bort bergen. [x] Uppriktigt sagt tror jag inte att vi kommer att uppleva att något kommunistiskt parti kommer att försöka initiera ett folkkrig i ett imperialistiskt eller kapitalistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskapet. Ingen sådan ”strategi” har hittills lämnat skrivbordslådorna.

Rickard B. Turesson

21/6 2016