1. Den enkla meningen i min text, d.v.s ”den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932”, konstaterar enbart fakta utan att närmare analysera varför inte den tyska arbetarrörelsen hade dragit någon lärdom av det skedda. Den fördelar inte ens skuldbördan.

2. Frågan om vem som arbetarklassen och det kommunistiska partiet ska samarbeta med i den politiska kampen bestäms av den aktuella huvudmotsättningen. Kominterns sjunde kongress 1935 ändrade huvudlinjen och uppmanade till en enhetsfront mot nazismen och fascismen. Detta betydde att den föregående linjen hade varit felaktig eller åtminstone behövde korrigeras efter nazismens maktövertagande i Tyskland 1933. I sitt tal på kongressen tog Dimitrov bl.a upp att de kommunistiska partierna hade underskattat fascismens framväxt.

På Komintern sjunde kongress ställde Dimitrov också frågan: ”Hur skall man förhindra att fascismen kommer till makten och hur ska skall man störta fascismen, när den har segrat?” (1)

Dimitrov riktar sig även till den andra internationalens partier:

”Gemensamma aktioner av de båda internationalernas partier mot fascismen skulle likväl inte endast ha ett inflytande på deras nuvarande anhängare, på kommunisterna och socialdemokraterna, de skulle även utöva ett mäktigt inflytande på de kristliga, anarkistiska och oorganiserade arbetarna, t.o.m på dem, som övergående fallit offer för den fascistiska demagogin.”(2)

Men även borgerligt-demokratiska partier inbjöds att ingå i enhetsfronten. I praktiken blev alltså huvudmotsättningen den mellan borgerlig demokrati och fascism.  Dimitrov menade att en statsform av borgerskapets herravälde, den borgerliga demokratin, hade övergått till en annan statsform, en öppen terroristisk diktatur. Trotsky kritiserade folkfrontspolitiken från ”vänster” och kritiserade det faktum att borgerligt- demokratiska partier inbjöds att delta. Arvid Ådalen tar ytterligare ett steg till ”vänster” och angriper det förhållandet att Komintern särskilt vände sig till de socialdemokratiska partierna. Egentligen riktar Ådalen en mycket djupgående kritik mot Kominterns linje: ”Att sossar och kommunister skulle kunna samarbeta och hindra ett fascistiskt maktövertagande är rent önsketänkande.” Var alltså Kominterns enhetssträvanden alltså direkt felaktiga?

Arvid Ådalen känner tydligen varken till den franska folkfrontsregeringen eller den spanska republikens kamp. Den franska folkfronten, som stöddes av det franska kommunistpartiet, innehade regeringsmakten1936 – 1938 och genomförde en rad progressiva reformer. Det franska kommunistpartiet hade redan 1934 med Kominterns godkännande, föreslagit en folkfront, men partiet hade inga ministerposter i regeringen. I regeringen satt socialister (d.v.s. socialdemokrater och radikaler, ett vänsterliberalt parti). Regeringen sprack senare bl.a på frågan om politiken gentemot Spanien men lyckades i varje fall förhindra ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike före andra världskrigets utbrott.

I Spanien vann Folkfronten valet februari 1936. I denna folkfrontsregering, som även initialt stöddes av anarkisterna, ingick alltifrån vänsterrepublikaner till kommunister.  Juli 1936 gjorde falangisterna uppror, vilket blev inledningen till inbördeskriget. Vänsterrepublikanerna dominerade regeringen till en början, medan kommunisterna tog över allt mera mot slutet av inbördeskriget. Inbördeskriget varade till 1939 och slutade med republikens nederlag. Den viktigaste orsaken till den spanska republikens nederlag var det massiva stöd som den fascistiska falangen fick från Nazityskland, Italien och Portugal, som inkluderade trupper, flyg och pansarfordon. Det stöd som republiken fick från Sovjetunionen och Mexiko – och de internationella brigaderna – kunde inte alls mäta sig med detta. De båda andra stormakterna i Europa, Storbritannien och Frankrike, bedrev som bekant en non-interventionspolitik och överlämnade den spanska republiken åt sitt öde.

Kinas Kommunistiska Parti utgick från samma enhetsfrontspolitik som Komintern hade fastslagit på kongressen 1935, när KKP 1937 föreslog Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen. Huvudmotsättningen hade ändrats till att gå mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen. KKP föreslog denna enhetsfront, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek hade genomfört en blodig utrensning av kommunister och arbetaraktivister i Shanghai 1927, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek anställde blodiga massakrer på kommunister och deras anhängare efter den femte belägringen av sovjetrepubliken i Jiangxi 1934, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek och krigsherrarna fortsatte att angripa Röda armén under den långa marschen, vilket ledde till att KKP och Röda armén decimerades till en tiondel av sin ursprungliga styrka. På den politiska höger- och vänsterskalan befann sig Guomindang sig långt till höger om de partier som ingick i de olika folkfronterna i Europa, eftersom Goumindang bedrev massterror mot KKP och deras anhängare och de klasser och skikt som hade stött agrarrevolutionen. Var KKP:s allianspolitik med Goumindang också felaktig?

3. Du skriver:

”Kunde socialdemokratin agerat annorlunda? Du glömmer att skriva att socialdemokratin är en borgerlig arbetarrörelsen under borgerlig ledning som tjänar monopolkapitalet i respektive land. För monopolborgerskapet (sossarnas verkliga uppdragsgivare) var nazisterna ett 100 ggr bättre alternativ än låta sossarna samarbeta med kommunisterna.”

Som jag redan tidigare visat, kunde socialdemokraterna i Tyskland naturligtvis ha handlat annorlunda, eftersom socialdemokraterna gjorde det på andra håll i Europa.  Du behandlar socialdemokraterna som en enda reaktionär massa. Du skiljer inte ens på ledning och medlemmar, inte heller mellan det socialdemokratiska partiet och dess väljare. Du förnekar att motsättningar existerar överallt, inklusive i socialdemokratiska partier; därmed förnekar du dialektiken och att ett delar sig två. Ett kommunistiskt parti kan naturligtvis påverka ett socialdemokratiskt parti, dess medlemmar och anhängare om klasskampen skärps och det kommunistiska partiet för en skicklig politik. Redan under oktoberrevolutionen sprack mensjevikerna i två delar. Även om förslag om enhet med de socialdemokratiska partierna avvisades av de socialdemokratiska ledarna, avslöjades de därmed som motståndare till aktionsenhet mot fascism och nazism.

Redan våren 1932 hade Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) föreslagit en enhetsfront med tyska socialdemokraterna, som emellertid avslog förslaget.  De tyska socialdemokraterna (SPD) hade suttit i några koalitionsregeringar under 1920-talet och prioriterat samarbetet med olika centrumpartier. De flesta övriga socialdemokratiska partier i Europa tillämpade samma huvudlinje.  Det var naturligtvis SPD:s eget fel att partiet avslog kommunisternas enhetssträvanden. Å andra sidan låg det kommunisterna i fatet att de under perioden 1928 – 1931 inte bara utnämnt socialdemokraterna till taktisk huvudfiende utan även karakteriserat dem som ”socialfascister”. Men SPD gick samma öde till mötes som KPD; partierna förbjöds 1933 av naziregimen. SPD:s partifunktionärer dödades, fängslades eller tvingades i exil.

I ”Enhetens och folkfrontens problem” understryker Dimitrov naturligtvis socialdemokratins historiska ansvar för framväxten av fascismen.

4. Du skriver:

”Vi vet inte hur det hade gått om de satsat på ett inbördeskrig som de nog inte kunde vinna men med tanke på vad som hände hade det helt klart varit värt ett försök. Hellre dö på barrikaden än i en gaskammare, för att inte nämna vad som hände judar, folket i Sovjet osv.”

För det första ingick Tysklands Kommunistiska Parti i Komintern, som var ett världsparti.  TKP kunde inte fatta ett eget beslut i den här frågan. Kritiken återfaller alltså på Komintern.

För det andra togs partiet – och Komintern – kanske på sängen, eftersom Hitler slog till mot TKP omedelbart efter riksdagshusbranden, sex dagar före valet den 5 mars 1933. Det är svårt att veta hur diskussionerna gick i TKP och Komintern omedelbart efter Hitlers maktövertagande

För det tredje är det mest salongsradikalt att föreslå att TKP borde ha satsat på ett inbördeskrig, som ”de nog inte hade kunnat vinna”. Det är lätt att komma 93 år efteråt och föreslå en handlingslinje. Det är snarast kontrafaktisk historieskrivning, eftersom TKP aldrig gjorde något revolutionsförsök 1932 – 1933. Det är klart att man kan offra liv, inklusive sitt eget, om man ändå inte var där. Det kommunistiska parti, som initierar en revolution eller ett inbördeskrig, måste åtminstone självt tro att det finns en rimlig chans till seger.

För det fjärde led TKP ändå stora förluster. Under perioden 1933 – 1935 dödades enligt Dimitrov  (3) 4 200 personer, 317 800 arresterades och 218 600 sårades eller torterades grymt, främst  självfallet TKP:s medlemmar och sympatísörer. Partiet fortsatte dock att verka underjordiskt.

För det femte brukar repressalierna bli mycket värre mot arbetarklassen och kommunisterna efter misslyckade revolutionsförsök eller inbördeskrig.   I det finska inbördeskriget dog enligt en källa 27 000 röda och 5 000 vita. Av de röda mördades eller dog minst 20 000 i fångläger efter inbördeskrigets slut. Om vi bortser från det stora antalet republikanska anhängare i Spanien som dödades eller avrättades under själva inbördeskriget, fortsatte naturligtvis fascisternas repressalier efter krigets slut. Det finns inga säkra siffror. Minst 30 000 republikaner avrättades direkt. Andra källor sätter dödssiffrorna betydligt högre beroende på hur man räknar, d.v.s inklusive döda i fångläger, tvångsarbete etc. till 50 000 – 200 000. Omkring 500 000 republikaner flydde till Frankrike.  

5. ”Du skriver även om ’den reaktionära delen’ av borgerskapet i Storbritannien. Jag antar att det är ett skrivfel. Borgarklassen upphörde att vara på något sätt progressiv efter februarirevolutionen i Ryssland. Monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”

Jag hittar bara följande formulering i mina båda texter:

”Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna.”

För det första talar jag om borgerskapet, inte om monopolborgerskapet, som är en del av borgerskapet. Om det förra i Sverige uppgår till 2 procent, så uppgår det senare till 0,1 procent. Borgerskapet sönderfallet i monopolborgerskap, icke-monopolistiskt borgerskap och borgerskap (som befinner sig strax ovanför småborgerskapet). Borgerskapet är ingen enhetlig massa. Politiskt uppträder det i form av olika fraktioner, som står för olika handlingslinjer och som stöder olika borgerliga partier. I USA representerade Trump en fraktion av borgerskapet, Clinton en annan. Sak samma i Storbritannien: UKIP representerade en fraktion, Tories en annan.

För det andra stod borgerskapet i de olika länder som Tyskland som ockuperade under andra världskriget för olika handlingslinjer. Den ena delen underkastade sig ockupanterna och samarbetade t.o.m med dem; detta var alltigenom reaktionärt. Den andra delen av borgerskapet underkastade sig inte utan bjöd motstånd och försvarade nationen. Detta sammanföll helt och hållet med det arbetande folkets intressen. Var inte detta progressivt? Denna fraktion av borgerskapet handlade naturligtvis utifrån sina egna långsiktiga klassintressen. Vad annars? I Kina tvingade KKP t.o.m Guomindang, som var storborgerskapets, godsägarklassens och kompradorborgerskapets parti, att ingå i en enhetsfront mot den japanska imperialismen.

För det tredje skriver du att ”monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”. Vad menar du här? Eftersom diskussionen gäller andra världskriget, måste jag fråga dig om du så här i efterhand är emot Sovjetunionens allians med USA och Storbritannien efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941? USA och Storbritannien leddes ju av ett ”rakt igenom reaktionärt monopolborgerskap”.  Men denna allians, där även KKP och Guomindang ingick, var helt nödvändig för att besegra huvudfienden till världens folk, nämligen Nazityskland, Italien och Japan. I ett världsperspektiv spelade alltså USA och Storbritannien och dess monopolborgerskap en progressiv roll 1941 – 1945. Men du kanske menar att Sovjetunionen borde ha kämpat ensamt och absolut inte lierat sig med några kapitalistiska stater eller något monopolborgerskap i något land? Eftersom du tycker att TKP borde ha genomfört ett förmodligen misslyckat revolutionsförsök 1933, så anser jag faktiskt frågan befogad.

Rickard B. Turesson
15/11 2016

1) ”Enhetens och folkfrontens problem”, Arbetarkulturs förlag 1971, sid. 29.
2) A.a., sid 29
3) A.a sid. 15

(Se också Kenneth Lundgrens inlägg på Jinge.se)

Jag vet inte hur oeniga jag och Kenneth Lundgren egentligen är. Kenneth Lundgren frågar vad jag menar med en ”taktisk huvudlinje”. Med en taktisk huvudlinje menar jag en linje som är underordnad befrämjandet av klasskampen, kampen för den socialistiska revolutionen och uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Frågan om yttrandefriheten är inte överordnad denna kamp.

Jag nämnde ett undantag i mitt inlägg:

” Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet.”

Jag kan lika gärna nämna ett annat undantag – och detta med utgångspunkt från Oktoberevolutionen 1917. Det hade varit politiskt självmord, om den ryska arbetarklassen och bolsjevikpartiet hade tillåtit väpnad kontrarevolution, propaganda för kontrarevolution och stöd till de kapitalistiska makter som intervenerade i inbördeskriget till förmån för den vita sidan.

Det är en annan sak hur man förhåller sig till yttrandefriheten, när den socialistiska revolutionen har segrat. Jag stödjer följande programmatiska skrivning:

” I arbetarklassens stat garanteras i grundlagen de demokratiska fri- och rät­tigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religi­onsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organi­serar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.”

Under socialismen kommer klasskampen att fortsätta. Med tanke på erfarenheterna från såväl Sovjetunionen och Kina anser jag att det socialistiska samhället varken kan bestå eller utvecklas i riktning mot det kom­munistiska, om den proletära statsmakten inte förblir intakt eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klass­herravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fort­satta frivilliga stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.

Om det kommunistiska partiet i maktställning bekämpar meningsmotståndare med organisatoriska medel, i värsta fall fysisk likvidering, i stället för att försöka övertyga dem, så kommer den enda konsekvensen bli att de går under jorden eller tvärtom söker sig till partiet.  En kapitalistisk restauration kommer förr eller senare till stånd. Inom partiet måste det tillämpas en öppen åsiktskamp.  Kinas Kommunistiska Partis sätt under Mao Zedong att lösa motsättningar inom folket och inom partiet representerade ett stort framsteg jämfört med förhållandena i Sovjetunionen, särskilt fr.o.m 1930-talet.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jag ska bara kort bemöta de kommentarer som mitt inlägg ”Bokmässan, Nya Tider, yttrandefriheten och socialismen” på Jinge.se har resulterat i.

Martin Gustavsson skriver att arbetarklassens har lurats att tro att revolutionen inte ska vara nationell. Detta är gallimatias. Vem har lurat vem? Redan Kommunistiska Manifestet slår fast att revolutionen är nationell till formen, men internationell till innehållet. Detta kan illustreras med oktoberrevolutionen 1917, som skedde inom ramen för Ryssland, men som omedelbart hade internationella implikationer. Det ledde till interventionsförsök från olika kapitalistiska makter, att den internationella arbetarrörelsen splittrades och att det växte fram en rad kommunistiska partier.

Kommunister försvarar staters och folks nationella oberoende och självständighet, d.v.s om de hotas av aggressiva imperialistiska stormakter, koloniala makter eller regionala stormakter.  Vi stöder självfallet heller inte det egna borgerskapet, om det skulle uppträda aggressivt eller försöka underkuva mindre stater i dess närhet eller försätta dem i en beroendeställning. Vi försvarar nationalstaten, eftersom den är den lämpligaste klasskampsarenan. Det finns inget alternativ till nationalstaten för närvarande: Sveriges medlemskap i EU har minskat den svenska arbetarklassens handlingsutrymme, eftersom bl.a 70 procent att alla lagar nuförtiden först antas i Bryssel.

Martin Gustavsson påstår att felet i Tyskland (och förmodligen i Italien) var att vänstern inte skapade någon nationell vänster. Hur skulle denna nationella vänster ha sett ut i så fall? Skulle den i Italien ha ställt fler territoriella krav på Österrike och Jugoslavien efter första världskrigets slut än vad fascisterna gjorde?  Krigsskadeståndet, som följde på Versaillesfreden, ledde till en instabil politisk och ekonomisk situation i Tyskland, som mest markant efter depressionen 1929. Detta betydde att nazisterna, som red på revanschistiska stämningar, odlade en dolkstötslegend och pekade ut judarna som roten till det onda, växte igen från 1928 och blev riksdagens största parti 1932. 1933 kunde nazistpartiet gripa makten med stöd av de högernationella. På vilket sätt skulle arbetarrörelsen i Tyskland ha uppträtt mer nationellt? Var Tysklands nationella oberoende hotat? Skulle arbetarrörelsen ha övertrumfat nazisterna i fråga om nationella krav? Vilka i så fall? Skulle arbetarrörelsen pekat ut ytterligare syndabockar förutom judarna? Problemet låg på ett helt annat plan. Den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932. Valet 1932 visade att det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet tillsammans behöll sin ställning inom industriarbetarklassen, men att centrumpartierna decimerades till förmån för högerpartierna, inklusive nazistpartiet. Övriga lönearbetare, fr.a tjänstemän, och småborgerskapet tog alltså ett steg högerut. När nazisterna tog makten med stöd av de högernationella och finanskapitalet 1933, dröjde det bara ett år innan SA, som delvis hade fungerat som ett proletärt alibi, likviderades under de långa knivarnas natt.

Martin Gustavsson påstår också att SD vid ett flertal tillfällen ”sträckt ut handen till vänstern”. Men Sverigedemokraterna är – och förblir – ett borgerligt parti.  SD har öppet uttalat att de vill ingå i en koalitionsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone utgöra en del av regeringsunderlaget. Vem som helst kan se att SD på löpande band överger politiska ställningstaganden, som på något sätt kan hindra ett sådant samarbete: svängningen i fråga om värdlandsavtalet, frågan om vinster i välfärden, slopande av kravet på kollektivavtal i samband med upphandlingar och tal om enbart ”omförhandlingar” av EU-medlemskapet.

II.

Vilken slags publikation är Nya Tider?

Dessa artiklar toppade Nya Tiders startsida, d.v.s i vänsterspalten,  runt kl. 13.00 den 6 november:

”Den vite mannens sista strid” - Trump vinner hos vita väljare, men förlorar stort hos andra trots vissa framgångar
Återvändande jihadister föreslås få bostad och körkort
Varför har vänstern blivit globalister?
Informationskrig med blanka vapen – försvar av en åtalad ”nationalist”.
Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige – Författaren: ”Är det sant att små svenska pojkar har förbjudits att kissa stående?”
Extremvänstern stoppar frivilliginitiativ för trygghet
Svårt att försörja fyra fruar och 23 barn
Hyresgäst kastas ut – värden omvandlade fastigheten till asylboende
Nämndemän petades efter mångfaldskritik
Motorola dödad – början på terrorism mot Donbass – Hyllningsartikel: ”Arsen Pavlov var en av de mest enastående och populära befälhavarna i kriget i Donbass 2014.”
Lögnpropaganda: Här påstår Aftonbladet att Trump förespråkar kärnvapenkrig
Montenegro väljer sida mellan öst och väst – relativt neutral
Rebellen och sverigevännen som står upp för sitt land – intervju med ”sverigevän” som bytt parti som skjorta.

Detta är alltså de artiklar som Nya Tiders redaktion själv lyfter fram. Redan rubrikerna visar vilka frågeställningar, som Nya Tider prioriterar. Nya Tider skjuter in sig på invandrare, fr. a. utomeuropeiska, i ofördelaktiga situationer, angriper genomgående vänstern utan att precisera vilken vänster som avses och låter företrädare för SD och andra högerrepresentanter breda ut sig.

Den rörelse i Sverige, som inte prioriterar kampen mot monopolborgerskapet och de partier som på det ena eller andra sättet försvarar kapitalismen och dess nuvarande huvudlinje, nyliberalismen, och dit hör SD, försöker avleda kampen och befinner sig på fel sida av barrikaderna. Vad har nya Nya Tider att säga om de accelererande förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Sverige? Vad har Nya Tider att säga om EU-medlemskapet och dess negativa konsekvenser, särskilt för lönearbetarna? Vad har Nya Tider att säga om den ökande uppsplittringen av proletariatet, som är ett resultat av bemanningsföretag, lönedumpning på grund av EU-medlemskapet, och minskad organisationsgrad  i fackföreningsrörelsen? Vilka krav ska arbetare och tjänstemän ställa i avtalsrörelsen? Vad har Nya Tider att säga om privatiseringsvågen inom vård, skola och omsorg? Vilken uppfattning har Nya Tider om den nuvarande bostadspolitiken, som leder till allt större segregering?

Den rörelse som öppet eller i praktiken tillämpar huvudmotsättningen svenskar och invandrare, särskilt utomeuropeiska invandrare, går i monopolborgerskapets ledband.

III.

Är Nya Tider anti-imperialistisk?

Signaturen M menar att Nya Tider ”till skillnad från MSM skrivit mycket (och bra!) om Ukraina och Ryssland”. Jag har snabbt ögnat igenom de artiklar, som M länkar till. Min uppfattning är att man inte blir anti-imperialist enbart för att man stödjer den ena imperialistmakten eller –alliansen mot den andra.

Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var andra världskriget fortfarande en interimperialistisk konflikt. De som stödde Storbritannien och Frankrike var inte anti-imperialister utan snarare sådana som motsatte sig nazitysk hegemoni i Europa, borgerliga och socialdemokratiska anti-nazister och anti-fascister. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade de två största kolonialväldena i världen, och som sålde ut Tjeckoslovakien till Nazityskland 1938 i hopp om att Nazityskland skulle angripa Sovjetunionen före Västeuropa. Det var samma Storbritannien och Frankrike, som hade tillämpat en non-interventionspolitik i förhållande till det spanska inbördeskriget, trots att detta var en förövning inför andra världskriget. Om Storbritannien och Frankrike i stället skulle ha slutit en allians med Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Polen skulle andra världskriget förkortats betydligt. Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna. I och med den nazityska attacken mot Sovjetunionen och Japans angrepp mot Pearl Harbor samma år, blev det möjligt att skapa en bred allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien mot den gemensamma huvudfienden.

Sedan Sovjetunionens kollaps 1991 har USA, EU och NATO befunnit sig på offensiven i Central- och Östeuropa och flertalet stater har antingen inlemmats i EU och/eller NATO. I fallet Ukraina har Ryssland till slut gått till motoffensiv. Detta gör inte Ryssland till någon anti-imperialistisk stormakt; Ryssland handlar i sitt egenintresse och utifrån historiskt strategiska intressen. På samma sätt fungerar Ryssland – och Iran – som motvikter till USA och deras olika allierade i Syrienkonflikten. Men det finns ingen anledning att skönmåla Ryssland.

USA, EU och NATO är en starkare imperialistisk allians än Ryssland. Därför är propagandan om att Ryssland skulle vara den aggressivare parten bara nonsens. Givetvis måste denna propaganda bekämpas. De högerextremistiska och högerpopulistiska partierna inom EU lierar sig med Putins Ryssland, eftersom de ser Ryssland som en motvikt till de härskande politiska konstellationerna i de egna länder, som alla är pro-amerikanska. Omvänt: Stöder Putin dessa partier för att de skulle vara anti-imperialistiska?

För mig är anti-imperialism principiell: Det betyder att man överallt motsätter sig imperialistisk aggression och förtryck. Det hindrar inte att man i vissa lägen måste urskilja huvudfiender, vilket skedde på 1970-talet, då det endast fanns två supermakter, USA och Sovjetunionen.  Det betyder att konsekvent stödja staters rätt att försvara sig mot imperialistisk inblandning, folkens rätt att kämpa för nationellt oberoende och folkens kamp i de neokoloniala staterna mot det egna stor- och kompradorborgerskapet, som är lierade med imperialistiska makter. Vilken principiell syn har Nya Tider egentligen på Israel?

Ingen behöver Nya Tider för att få en balanserad bild av utvecklingen i Ukraina och Ryssland. Det finns massor av information, inte minst på nätet, från krafter, som varken av princip stödjer västalliansen, Ryssland eller utgår från en högerextremistisk världsbild, om man letar.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I samband med bokmässan i Göteborg den 22 –25 september krävde ett antal deltagare att den högerextrema tidskriften Nya Tider skulle utestängas från mässan. Arrangörerna accepterade först kravet, men återtog sedan beslutet när det kom en motreaktion. Problemet med detta krav är att ett utestängningskrav lika gärna kan riktas mot dem inom vänstern, som borgerligheten uppfattar som farliga eller potentiellt farliga. Betecknande nog ifrågasatte ledarskribenter i SvD, DN och andra borgerliga tidningar Oktoberförlagets närvaro på bokmässan, om inte Nya Tider fick delta. I ett senare upprop, publicerat i Expressen, meddelade 103 undertecknare, främst kulturarbetare, att de inte skulle närvara på nästa års bokmässa, om Nya Tider tillåts delta. Antag att Bokmässans arrangörer än en gång retirerar och företrädare för borgerligheten också kräver att Oktoberförlaget ska utestängas, kommer då alla undertecknare att ställa upp på Oktoberförlagets sida, eller kommer Oktoberförlaget att inkluderas i ”de antidemokratiska utställarna”? I uppropet heter det nämligen:

”Därför uppmanar vi arrangörerna att inte låta antidemokratiska och rasistiska utställare delta nästa år.”

Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet, som svävar fritt över klasskampen. Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet. Monopolborgerskapet och dess stat och de partier, som stöder kapitalets fortsatta hegemoni, har aldrig behandlat yttrandefriheten som om den vore en absolut rättighet. När existensen av en hemlig säkerhetstjänst i Sverige, IB, avslöjades 1972 av två journalister, såg den socialdemokratiska regeringen till att de dömdes för spioneri. Så mycket var yttrandefriheten värd. Både före och efter andra världskriget har säkerhetspolisen prioriterat övervakningen av kommunister; under andra världskriget sattes kommunister t.o.m i arbetsläger. Ingen kommunist i Sverige efter andra världskriget har någonsin gjort sig skyldig till mord på en meningsmotståndare i motsats till nazister. Ändå har SÄPO fokuserat på övervakningen av kommunister. De högersocialdemokratiska ledarna rensade ut kommunister i fackföreningsrörelsen både före, under och efter andra världskriget.

Vi lever i en tid då den borgerliga ideologiska hegemonin är mycket stark, vänstern är svag och arbetarklassen befinner sig på strategisk defensiv. I det läget gynnar det klasskampen att den revolutionära vänstern försvarar yttrandefriheten och att samma vänster utnyttjar den fullt ut. Det är alltså fråga om en taktisk huvudlinje. Att ropa på organisatoriska åtgärder mot nazistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska organisationer och grupper, som sedan ska genomföras av den borgerliga staten – och i fallet Bokmässan av ett kapitalistiskt företag – riskerar att fungera kontraproduktivt, d.v.s slå tillbaka mot den revolutionära vänstern. Det kan också framställas som att vänstern inte vågar ta diskussionen med de högerpopulistiska grupperingarna. Komintern drev linjen, åtminstone efter 1935, att kommunisterna i fackföreningsrörelsen i de kapitalistiska länderna inte skulle kräva att fascist- och nazisympatisörer skulle uteslutas utan hellre ta diskussionen med dem. De högerpopulistiska grupperingarna i Sverige måste berövas sitt masstöd, inte få chansen att framstå som martyrer.

Det förhållande att den liberala borgerligheten kan få för sig att även vidta organisatoriska åtgärder mot den revolutionära vänstern leder inte till slutsatsen att företrädare för vänstern för den skull ska ingå några slags taktiska allianser med högerextremister, som exempelvis att skriva i deras tidskrifter som Nya Tider som Jan Myrdal gjorde.

Nya Tider står till höger om Sverigedemokraterna. Chefredaktören Vávra Suk inledde sin politiska bana hos Sverigedemokraterna och blev senare ideolog och redaktör hos Nationaldemokraterna, en nynazistisk gruppering. Artiklarna och krönikorna fokuserar på hotet från islam, brott som invandrare begått eller misstänks ha begått, i synnerhet våldtäkter, samt kostnader och andra problem kopplade till invandringen. Nya Tider beskärmar sig också över möjligheterna för Nya Tider och likasinnade att framföra sitt budskap. Dessutom riktas kritik mot antirasister och s.k PK-elit.

Fascism och nazism är ingenting annat än en modern, i folklig klädsel maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen. Den italienska fascismen och tyska nazismen uppstod som ett svar på den framväxande revolutionära rörelsen efter Oktoberrevolutionens seger 1917. Dess massbas i inledningsskedet bestod av medlemmar från småborgerskapet, trasproletariatet och de lägre skikten inom proletariatet; först när monopolborgerskapet i respektive länder gav de fascistiska och nazistiska rörelserna sitt direkta stöd fick de ett genombrott och kunde gripa den politiska makten. Erfarenheterna från Italien och Tyskland visar också att de borgerliga och nationella partierna beredde vägen för fascisterna och nazisterna och att den borgerliga våldsapparaten nästan alltid ställde sig på deras sida, när dessa gick till fysiskt angrepp mot arbetarrörelsen och dess organisationer. Fascister och nazister och deras moderna avläggare är de mest rabiata hantlangarna åt monopolborgerskapet och svurna fiender till arbetarklassen. De första som nazisterna i Tyskland satte i koncentrationsläger var just kommunister.

Axelmakternas nederlag i andra världskriget ledde till fascismens och nazismens idéer diskrediterades för en tid. Högerextrema och högerpopulistiska partier återuppstod igen i Europa fr.o.m slutet av 1970-talet. Idag har vissa av dessa partier t.o.m över 20 procent i röstetal. Orsakerna till deras framväxt är mångfaldiga. I Europa har näringslivet omstrukturerats sedan 1970-talet, vilket fr.a drabbat tillverkningsindustrin med omfattande arbetslöshet som följd i gamla industriorter. Nyliberalismen igångsatte en offensiv på alla plan mot arbetarklassen på 1980-talet, eftersom borgarklassen hade tagit makten i både Sovjetunionen, dess satelittstater och Kina. Det tidigare s.k socialistiska lägret kunde inte längre tjäna som föredöme eller inspirationskälla för arbetarklassen. Nyliberalismen ledde till nedskärningar av den offentliga sektorn, ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och omfattande privatiseringar. Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna lika stora i Europa som före första världskriget. EU är själva sinnebilden för ett toppstyrt elitprojekt, som sätter det europeiska monopolborgerskapets intressen främst. De socialdemokratiska partierna i Europa har hela tiden anpassat sig till de borgerliga partiernas politik. Deras uppgift att dämma upp för kommunistiskt inflytande är inte längre aktuell. De gamla revisionistpartierna (d.v.s. de sovjettrogna) har antingen förvandlats till socialdemokratiska partier eller försvunnit från den politiska kartan.

I detta läge har det alltså uppstått högerextrema och högerpopulistiska partier, som inte angriper huvudfienden, d.v.s det egna monopolborgerskapet, utan angriper invandrare och nationella minoriteter och således avleder uppmärksamheten från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Om de inte fanns, skulle borgerskapen vara tvungna att uppfinna dem. Man måste komma ihåg att det är de borgerliga partierna och socialdemokraterna i Sverige, som har berett marken för Sverigedemokraternas och närstående grupperingars frammarsch, genom sin arbetarfientliga politik och EU-inträdet. Den revolutionära vänstern har sedan 1990-talet varit alldeles för svag för att kunna bjuda ett effektivt motstånd mot nyliberalismens draksådd. Vänsterpartiet fungerar mest som en släpvagn till socialdemokraterna, även om retoriken är betydligt mer radikal.

Olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier i Europa har dock inte kunnat upprepa förkrigstidens taktik. De partier som vunnit framgångar har alla verkat inom den borgerliga demokratins ramar och övergett gatukamper och dylikt.

Kommunisternas linje måste bestå i att stödja sig på de progressiva, försöka vinna över eller att åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera de reaktionära elementen. De ledande inom de pronazistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska rörelserna tillhör alltid reaktionen. Det gör i och för sig också de ledande spetsarna för de borgerliga och socialdemokratiska partierna. Den viktigaste skillnaden mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och de borgerliga partierna och socialdemokraterna å den andra är att de förra öppet framställer invandrarna som huvudproblemet och hetsar mot dem i syfte att splittra arbetarklassen. De senare partierna tillämpar i praktiken en hycklande politik, som försämrar arbetarklassens läge och splittrar den genom segregering. Det är fel att liera sig eller ingå taktiska allianser med någon av dem för att bekämpa den andre. I det förra fallet bidrar man till att göra svurna fiender till arbetarklassen och kommunisterna rumsrena och dessutom splittrar man den progressiva gruppen.  I det andra fallet bidrar man till illusionen att de borgerliga partierna och socialdemokraterna skulle vara pålitliga motståndare till Sverigedemokraterna och inte vara ansvariga för deras frammarsch. Det går i och för sig inte att utesluta att det kan uppkomma en situation, där ett högerextremistiskt eller fascistiskt maktövertagande riskerar att inträffa, men en sådan utveckling förutsätter en djupgående ekonomisk och politisk kris inom kapitalismen som i Tyskland på 1930-talet. Då måste man välja mellan pest och kolera och söka alliera sig med borgerligt-demokratiska krafter för att förhindra ett sådant maktövertagande. Men dit verkar det vara långt.

Om den revolutionära vänstern vill bedriva en framgångsrik kamp mot högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser i Sverige, måste den fokusera på arbetarklassen och dess frågor i syfte att beröva den yttersta högern dess massbas. Då kommer den revolutionära vänstern också automatiskt i motsatsställning till monopolborgerskapets traditionella företrädare, de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Kampen måste ha en materiell bas; symbolpolitik eller en idealistisk kamp, som utspelar sig enbart inom överbyggnaden, kommer att vara verkningslös.

Samtidigt måste vi komma ihåg att personer bland de progressiva och mellangruppen kan begå politiska fel, och att det vore sekteristiskt för den skull att fösa över dem till reaktionens läger.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)