(Se också Kenneth Lundgrens inlägg på Jinge.se)

Jag vet inte hur oeniga jag och Kenneth Lundgren egentligen är. Kenneth Lundgren frågar vad jag menar med en ”taktisk huvudlinje”. Med en taktisk huvudlinje menar jag en linje som är underordnad befrämjandet av klasskampen, kampen för den socialistiska revolutionen och uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Frågan om yttrandefriheten är inte överordnad denna kamp.

Jag nämnde ett undantag i mitt inlägg:

” Under andra världskriget fanns det exempelvis ingen anledning att exempelvis garantera nazityska, italienska eller japanska ockupanter och deras kollaboratörer någon yttrandefrihet.”

Jag kan lika gärna nämna ett annat undantag – och detta med utgångspunkt från Oktoberevolutionen 1917. Det hade varit politiskt självmord, om den ryska arbetarklassen och bolsjevikpartiet hade tillåtit väpnad kontrarevolution, propaganda för kontrarevolution och stöd till de kapitalistiska makter som intervenerade i inbördeskriget till förmån för den vita sidan.

Det är en annan sak hur man förhåller sig till yttrandefriheten, när den socialistiska revolutionen har segrat. Jag stödjer följande programmatiska skrivning:

” I arbetarklassens stat garanteras i grundlagen de demokratiska fri- och rät­tigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religi­onsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organi­serar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.”

Under socialismen kommer klasskampen att fortsätta. Med tanke på erfarenheterna från såväl Sovjetunionen och Kina anser jag att det socialistiska samhället varken kan bestå eller utvecklas i riktning mot det kom­munistiska, om den proletära statsmakten inte förblir intakt eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klass­herravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fort­satta frivilliga stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.

Om det kommunistiska partiet i maktställning bekämpar meningsmotståndare med organisatoriska medel, i värsta fall fysisk likvidering, i stället för att försöka övertyga dem, så kommer den enda konsekvensen bli att de går under jorden eller tvärtom söker sig till partiet.  En kapitalistisk restauration kommer förr eller senare till stånd. Inom partiet måste det tillämpas en öppen åsiktskamp.  Kinas Kommunistiska Partis sätt under Mao Zedong att lösa motsättningar inom folket och inom partiet representerade ett stort framsteg jämfört med förhållandena i Sovjetunionen, särskilt fr.o.m 1930-talet.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)