Alla inlägg den 21 november 2016

Av NAT:s redaktion - 21 november 2016 00:04

1. Den enkla meningen i min text, d.v.s ”den tyska arbetarrörelsen hade inte tagit lärdom av fascismens maktövertagande i Italien 1925 utan stred inbördes fram till 1932”, konstaterar enbart fakta utan att närmare analysera varför inte den tyska arbetarrörelsen hade dragit någon lärdom av det skedda. Den fördelar inte ens skuldbördan.


2. Frågan om vem som arbetarklassen och det kommunistiska partiet ska samarbeta med i den politiska kampen bestäms av den aktuella huvudmotsättningen. Kominterns sjunde kongress 1935 ändrade huvudlinjen och uppmanade till en enhetsfront mot nazismen och fascismen. Detta betydde att den föregående linjen hade varit felaktig eller åtminstone behövde korrigeras efter nazismens maktövertagande i Tyskland 1933. I sitt tal på kongressen tog Dimitrov bl.a upp att de kommunistiska partierna hade underskattat fascismens framväxt.

På Komintern sjunde kongress ställde Dimitrov också frågan: ”Hur skall man förhindra att fascismen kommer till makten och hur ska skall man störta fascismen, när den har segrat?” (1)

Dimitrov riktar sig även till den andra internationalens partier:

”Gemensamma aktioner av de båda internationalernas partier mot fascismen skulle likväl inte endast ha ett inflytande på deras nuvarande anhängare, på kommunisterna och socialdemokraterna, de skulle även utöva ett mäktigt inflytande på de kristliga, anarkistiska och oorganiserade arbetarna, t.o.m på dem, som övergående fallit offer för den fascistiska demagogin.”(2)

Men även borgerligt-demokratiska partier inbjöds att ingå i enhetsfronten. I praktiken blev alltså huvudmotsättningen den mellan borgerlig demokrati och fascism.  Dimitrov menade att en statsform av borgerskapets herravälde, den borgerliga demokratin, hade övergått till en annan statsform, en öppen terroristisk diktatur. Trotsky kritiserade folkfrontspolitiken från ”vänster” och kritiserade det faktum att borgerligt- demokratiska partier inbjöds att delta. Arvid Ådalen tar ytterligare ett steg till ”vänster” och angriper det förhållandet att Komintern särskilt vände sig till de socialdemokratiska partierna. Egentligen riktar Ådalen en mycket djupgående kritik mot Kominterns linje: ”Att sossar och kommunister skulle kunna samarbeta och hindra ett fascistiskt maktövertagande är rent önsketänkande.” Var alltså Kominterns enhetssträvanden alltså direkt felaktiga?

Arvid Ådalen känner tydligen varken till den franska folkfrontsregeringen eller den spanska republikens kamp. Den franska folkfronten, som stöddes av det franska kommunistpartiet, innehade regeringsmakten1936 – 1938 och genomförde en rad progressiva reformer. Det franska kommunistpartiet hade redan 1934 med Kominterns godkännande, föreslagit en folkfront, men partiet hade inga ministerposter i regeringen. I regeringen satt socialister (d.v.s. socialdemokrater och radikaler, ett vänsterliberalt parti). Regeringen sprack senare bl.a på frågan om politiken gentemot Spanien men lyckades i varje fall förhindra ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike före andra världskrigets utbrott.

I Spanien vann Folkfronten valet februari 1936. I denna folkfrontsregering, som även initialt stöddes av anarkisterna, ingick alltifrån vänsterrepublikaner till kommunister.  Juli 1936 gjorde falangisterna uppror, vilket blev inledningen till inbördeskriget. Vänsterrepublikanerna dominerade regeringen till en början, medan kommunisterna tog över allt mera mot slutet av inbördeskriget. Inbördeskriget varade till 1939 och slutade med republikens nederlag. Den viktigaste orsaken till den spanska republikens nederlag var det massiva stöd som den fascistiska falangen fick från Nazityskland, Italien och Portugal, som inkluderade trupper, flyg och pansarfordon. Det stöd som republiken fick från Sovjetunionen och Mexiko – och de internationella brigaderna – kunde inte alls mäta sig med detta. De båda andra stormakterna i Europa, Storbritannien och Frankrike, bedrev som bekant en non-interventionspolitik och överlämnade den spanska republiken åt sitt öde.

Kinas Kommunistiska Parti utgick från samma enhetsfrontspolitik som Komintern hade fastslagit på kongressen 1935, när KKP 1937 föreslog Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen. Huvudmotsättningen hade ändrats till att gå mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen. KKP föreslog denna enhetsfront, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek hade genomfört en blodig utrensning av kommunister och arbetaraktivister i Shanghai 1927, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek anställde blodiga massakrer på kommunister och deras anhängare efter den femte belägringen av sovjetrepubliken i Jiangxi 1934, trots att Goumindang under Chiang Kai-chek och krigsherrarna fortsatte att angripa Röda armén under den långa marschen, vilket ledde till att KKP och Röda armén decimerades till en tiondel av sin ursprungliga styrka. På den politiska höger- och vänsterskalan befann sig Guomindang sig långt till höger om de partier som ingick i de olika folkfronterna i Europa, eftersom Goumindang bedrev massterror mot KKP och deras anhängare och de klasser och skikt som hade stött agrarrevolutionen. Var KKP:s allianspolitik med Goumindang också felaktig?

3. Du skriver:

”Kunde socialdemokratin agerat annorlunda? Du glömmer att skriva att socialdemokratin är en borgerlig arbetarrörelsen under borgerlig ledning som tjänar monopolkapitalet i respektive land. För monopolborgerskapet (sossarnas verkliga uppdragsgivare) var nazisterna ett 100 ggr bättre alternativ än låta sossarna samarbeta med kommunisterna.”

Som jag redan tidigare visat, kunde socialdemokraterna i Tyskland naturligtvis ha handlat annorlunda, eftersom socialdemokraterna gjorde det på andra håll i Europa.  Du behandlar socialdemokraterna som en enda reaktionär massa. Du skiljer inte ens på ledning och medlemmar, inte heller mellan det socialdemokratiska partiet och dess väljare. Du förnekar att motsättningar existerar överallt, inklusive i socialdemokratiska partier; därmed förnekar du dialektiken och att ett delar sig två. Ett kommunistiskt parti kan naturligtvis påverka ett socialdemokratiskt parti, dess medlemmar och anhängare om klasskampen skärps och det kommunistiska partiet för en skicklig politik. Redan under oktoberrevolutionen sprack mensjevikerna i två delar. Även om förslag om enhet med de socialdemokratiska partierna avvisades av de socialdemokratiska ledarna, avslöjades de därmed som motståndare till aktionsenhet mot fascism och nazism.

Redan våren 1932 hade Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) föreslagit en enhetsfront med tyska socialdemokraterna, som emellertid avslog förslaget.  De tyska socialdemokraterna (SPD) hade suttit i några koalitionsregeringar under 1920-talet och prioriterat samarbetet med olika centrumpartier. De flesta övriga socialdemokratiska partier i Europa tillämpade samma huvudlinje.  Det var naturligtvis SPD:s eget fel att partiet avslog kommunisternas enhetssträvanden. Å andra sidan låg det kommunisterna i fatet att de under perioden 1928 – 1931 inte bara utnämnt socialdemokraterna till taktisk huvudfiende utan även karakteriserat dem som ”socialfascister”. Men SPD gick samma öde till mötes som KPD; partierna förbjöds 1933 av naziregimen. SPD:s partifunktionärer dödades, fängslades eller tvingades i exil.

I ”Enhetens och folkfrontens problem” understryker Dimitrov naturligtvis socialdemokratins historiska ansvar för framväxten av fascismen.

4. Du skriver:

”Vi vet inte hur det hade gått om de satsat på ett inbördeskrig som de nog inte kunde vinna men med tanke på vad som hände hade det helt klart varit värt ett försök. Hellre dö på barrikaden än i en gaskammare, för att inte nämna vad som hände judar, folket i Sovjet osv.”

För det första ingick Tysklands Kommunistiska Parti i Komintern, som var ett världsparti.  TKP kunde inte fatta ett eget beslut i den här frågan. Kritiken återfaller alltså på Komintern.

För det andra togs partiet – och Komintern – kanske på sängen, eftersom Hitler slog till mot TKP omedelbart efter riksdagshusbranden, sex dagar före valet den 5 mars 1933. Det är svårt att veta hur diskussionerna gick i TKP och Komintern omedelbart efter Hitlers maktövertagande

För det tredje är det mest salongsradikalt att föreslå att TKP borde ha satsat på ett inbördeskrig, som ”de nog inte hade kunnat vinna”. Det är lätt att komma 93 år efteråt och föreslå en handlingslinje. Det är snarast kontrafaktisk historieskrivning, eftersom TKP aldrig gjorde något revolutionsförsök 1932 – 1933. Det är klart att man kan offra liv, inklusive sitt eget, om man ändå inte var där. Det kommunistiska parti, som initierar en revolution eller ett inbördeskrig, måste åtminstone självt tro att det finns en rimlig chans till seger.

För det fjärde led TKP ändå stora förluster. Under perioden 1933 – 1935 dödades enligt Dimitrov  (3) 4 200 personer, 317 800 arresterades och 218 600 sårades eller torterades grymt, främst  självfallet TKP:s medlemmar och sympatísörer. Partiet fortsatte dock att verka underjordiskt.

För det femte brukar repressalierna bli mycket värre mot arbetarklassen och kommunisterna efter misslyckade revolutionsförsök eller inbördeskrig.   I det finska inbördeskriget dog enligt en källa 27 000 röda och 5 000 vita. Av de röda mördades eller dog minst 20 000 i fångläger efter inbördeskrigets slut. Om vi bortser från det stora antalet republikanska anhängare i Spanien som dödades eller avrättades under själva inbördeskriget, fortsatte naturligtvis fascisternas repressalier efter krigets slut. Det finns inga säkra siffror. Minst 30 000 republikaner avrättades direkt. Andra källor sätter dödssiffrorna betydligt högre beroende på hur man räknar, d.v.s inklusive döda i fångläger, tvångsarbete etc. till 50 000 – 200 000. Omkring 500 000 republikaner flydde till Frankrike.  

5. ”Du skriver även om ’den reaktionära delen’ av borgerskapet i Storbritannien. Jag antar att det är ett skrivfel. Borgarklassen upphörde att vara på något sätt progressiv efter februarirevolutionen i Ryssland. Monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”


Jag hittar bara följande formulering i mina båda texter:

”Den reaktionära delen av borgerskapet i de länder som Nazityskland ockuperade blev också villiga medlöpare till ockupanterna.”


För det första talar jag om borgerskapet, inte om monopolborgerskapet, som är en del av borgerskapet. Om det förra i Sverige uppgår till 2 procent, så uppgår det senare till 0,1 procent. Borgerskapet sönderfallet i monopolborgerskap, icke-monopolistiskt borgerskap och borgerskap (som befinner sig strax ovanför småborgerskapet). Borgerskapet är ingen enhetlig massa. Politiskt uppträder det i form av olika fraktioner, som står för olika handlingslinjer och som stöder olika borgerliga partier. I USA representerade Trump en fraktion av borgerskapet, Clinton en annan. Sak samma i Storbritannien: UKIP representerade en fraktion, Tories en annan.


För det andra stod borgerskapet i de olika länder som Tyskland som ockuperade under andra världskriget för olika handlingslinjer. Den ena delen underkastade sig ockupanterna och samarbetade t.o.m med dem; detta var alltigenom reaktionärt. Den andra delen av borgerskapet underkastade sig inte utan bjöd motstånd och försvarade nationen. Detta sammanföll helt och hållet med det arbetande folkets intressen. Var inte detta progressivt? Denna fraktion av borgerskapet handlade naturligtvis utifrån sina egna långsiktiga klassintressen. Vad annars? I Kina tvingade KKP t.o.m Guomindang, som var storborgerskapets, godsägarklassens och kompradorborgerskapets parti, att ingå i en enhetsfront mot den japanska imperialismen.


För det tredje skriver du att ”monopolborgerskapet är rakt igenom reaktionärt under imperialismens era, eller hur?”. Vad menar du här? Eftersom diskussionen gäller andra världskriget, måste jag fråga dig om du så här i efterhand är emot Sovjetunionens allians med USA och Storbritannien efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941? USA och Storbritannien leddes ju av ett ”rakt igenom reaktionärt monopolborgerskap”.  Men denna allians, där även KKP och Guomindang ingick, var helt nödvändig för att besegra huvudfienden till världens folk, nämligen Nazityskland, Italien och Japan. I ett världsperspektiv spelade alltså USA och Storbritannien och dess monopolborgerskap en progressiv roll 1941 – 1945. Men du kanske menar att Sovjetunionen borde ha kämpat ensamt och absolut inte lierat sig med några kapitalistiska stater eller något monopolborgerskap i något land? Eftersom du tycker att TKP borde ha genomfört ett förmodligen misslyckat revolutionsförsök 1933, så anser jag faktiskt frågan befogad.


Rickard B. Turesson
15/11 2016

1) ”Enhetens och folkfrontens problem”, Arbetarkulturs förlag 1971, sid. 29.
2) A.a., sid 29
3) A.a sid. 15

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards