Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen , pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.
Revolution är huvudstrategin

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.”

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873 ”Bakunisterna i arbete” angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter den Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2014 års riksdagsval 84,6 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Problemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?

Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.

Som kuriosa kan nämnas att en senderistisk grupp förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970. 1973 och 1976. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som MLK och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller SKA på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet.Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med dearbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2018 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik  i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

Rickard B. Turesson

22/2 2018

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vihttp://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen )