Alla inlägg under juli 2019

Av NAT:s redaktion - 27 juli 2019 22:42

Jag tänker bara fokusera på några punkter i den texten.


För det första: Imperialismen är ekonomiskt betingad. Detta är kärnan i Lenins fem punkter. Men det finns de som menar att imperialismen framför allt är liktydig med aggressiv militärmakt.  Jag höll en föredragning inför representanter för AAP, främst Ramiz Alia, när jag ledde en delegation till Arbetets Parti i Albanien i januari 1976. Ramiz Alia satt i AAP:s politbyrå och tog som bekant över som ledare efter Enver Hodja. Jag karakteriserade i föredragningen Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. Han ställde då motfrågan: ”Är Schweiz också en imperialistisk stat?”. Jag blev ganska paff när jag fick denna motfråga. Jag är inte helt säker på hur jag svarade, men jag tror att jag svarade ja och fortsatte sedan. Schweiz bedrev naturligtvis inga militära äventyr på den tiden och inte heller idag, eftersom Schweiz är en neutral stat, varken medlem i EU eller NATO. Den enda truppstyrka som Schweiz upprätthåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten. Gardet är utrustat med enbart medeltida vapen. Men Schweiz var och är fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet; schweiziska företag verkar på den internationella arenan och Schweiz fungerar som en bankir för hela den kapitalistiska världen. En svensk debattör, Andreas Malm, drev senare samma linje och överbetonade imperialismens militaristiska sida och förkastade i praktiken Lenins analys. Idag finns det de som inte vill inse att Kina är en uppåtgående supermakt, trots att Kina uppnått samma köpkraftsviktad BNP som USA, är en större kapitalexportör till vissa områden än USA liksom en större handelsnation än USA. Orsaken till denna felaktiga slutsats är att Kina ännu inte uppnått militär jämvikt med USA, vilken dock beräknas ske runt 2030. Kina har nämligen lärt av det socialimperialistiska Sovjetunionens misstag, nämligen att inte satsa på en forcerad militär upprustning utan tillräckliga ekonomiska resurser.


För det andra upprepar sig inte historien mekaniskt. Interimperialisk rivalitet kan leda till flera scenarior. Som det påpekas i ”Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?” kan det leda till flera olika scenarior:


1.En imperialistisk stormakt överflyglar en annan utan ett storkrig. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890 men inte militärt förrän vid andra världskriget.


2. Första världskriget var omfördelningskrig mellan två imperialistiska block, vilket genererade oktoberrevolutionen i den svagaste länken i den imperialistiska kedjan, Tsarryssland, och revolutionsförsök i förlorarstaterna.


3. Andra världskriget började som ett omfördelningskrig men övergick sedan till ett anti-fascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp på Sovjet. Det andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret utvidgades med Kina och en rad folkdemokratier etcetera.


4. En imperialistisk supermakt kan kollapsa på grund av externa, men främst interna orsaker. Sovjetunionens kollaps var ytterst förorsakad av Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande, även om det tog drygt 30 år innan den blev ett faktum.


Vilket av dessa scenarior är troligast härnäst? Detta bestäms i stor utsträckning av den uppåtstigande supermakten, i det här fallet Kina. Men Kina strävar efter det första scenariot. Redan Deng Xiaoping drev linjen att USA inte skulle utmanas alltför tidigt. USA kan naturligtvis bestämma sig för ett preventivkrig mot Kina, men ett sådant är troligen redan för sent.


Slutligen gäller lagen om den ojämna ekonomiska utvecklingen under kapitalismen. Historien är full av exempel av stater som först har expanderat och sedan stagnerat för att falla tillbaka, kollapsa eller besegras. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890, men kunde inte sätta Storbritannien och Frankrike på plats förrän 1957 i samband med Suezkrisen; Japan, som industrialiserade i slutet på 1800-talet, besegrade Tsarryssland 1905 och expanderade fram till attacken mot Kina och andra sydostasiatiska länder för att slutligen besegras 1945; det socialimperialistiska Sovjetunionen expanderade fram till invasionen av Afghanistan 1979, som blev Sovjets Vietnamkrig. Idag utgör motsättningen mellan USA-imperialismen och Kina en av de grundläggande motsättningarna i världsmåttstock.


Den fortsätta händelseutvecklingen avgörs heller inte enbart av ekonomiska och militära styrkeförhållanden. De båda supermakterna måste också bedriva en allianspolitik för att bevara eller stärka sina ställningar. Kan USA bevara sina nuvarande allianser? Kan Kina bygga nya allianser?  Dessutom uppstår det alltid ett tomrum, när rivaliteten mellan supermakter ökar, som kan utnyttjas av andra imperialist- och kapitalistmakter. Detta var särskilt uppenbart i samband med rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen.  Idag finns det mellanstora imperialistmakter som Ryssland, som helst vill expandera, och kapitalistiska stater som Indien och Brasilien, vilkas ekonomier expanderar och vilka också har politiska ambitioner i större skala. Det går inte att exakt förutsäga händelseutvecklingen i världsmåttstock; vi har inte tillgång till vare sig mallar eller spåkulor.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - 19 juli 2019 21:06

Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.


Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

 

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:


Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.


 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

 

Kampens olika uttryck

 

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)


Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.


Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

 

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.


Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.


Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.


Kampen för nationell frigörelse

 

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.


Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.


I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.


I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.


Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.


Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.


Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.


Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.


Kampen på den mellanstatliga nivån

 

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.


Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.


De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.


Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.


Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.


Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.


Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.


RBT


2/5 2019


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



 


ANNONS
Av NAT:s redaktion - 5 juli 2019 21:20

1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”  (1) utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

”Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

2. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

” För det första att uppdelningen av världen  bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som "ledigt" territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ” (2)

3. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående kolonialmakt, och Mexiko.

4. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.

5. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.

6. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.

7. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten.  I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m 1957, varpå det rämnade 1963.


8. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.


9. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a i Sverige.


10. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser.  I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.


11. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.


12. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.


Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

13. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.


USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.


14. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.


15. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.

16.  Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet.  Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav.  Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

RBT

20/3 2019

1 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h3
2  http://ciml.250x.com/archive/5classics/english/stalin_crisis/stalin_socialdemocratic_deviation_1926_excerpt.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se