Alla inlägg den 25 september 2019

Av NAT:s redaktion - 25 september 2019 12:58

Hans svar ligger här: Andreas Sörensen


Sörensen skriver:


”1. Folk- och enhetsfronterna är centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen. De öppnade dörren till en revidering av den tidigare synen på socialdemokratin. I svensk kontext var Sven Linderot övertydlig när han sa att "Vi kan inte framställa oss själva som ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen, om vi vill uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin". En politisk anpassning för att uppnå samarbete.”


Min kommentar: Sörensen leder definitivt inte i bevis att ”folk- och enhetfronterna var centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen”. Han stödjer sig inte på någon form av empiri, inte ens ett citat. Vilka teoretiker eller forskare har lanserat denna teori? Eller är teorin helt hemmasnickrad? Citatet från Linderot är helt lösryckt och Sörensen anger ingen källa. Fälldes Linderots yttrande före, under eller efter andra världskriget?  Om det syftade på SKP:s stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet (1944), uttrycker det snarast illusioner om socialdemokraterna, eftersom efterkrigsprogrammet i huvudsak var ett spel för galleriet. SKP borde ha vetat bättre: Under kriget sattes medlemmar i SKP i arbetsläger; partiets tidningar belades med transportförbud. Förmodligen närdes SKP:s illusioner av att partiet fick 10,3 procent av rösterna i 1944 års riksdagsval (en tredubbling av röstetalet jämfört med valet 1940) och att SKP red på Sovjetunionens popularitet liksom många andra kommunistiska partier i Västeuropa. Dessutom var Kominforms styrning av SKP inte lika strikt som Kominterns. Men illusionerna borde ha brustit redan 1948, då USA-imperialismen gick till motattack mot de kommunistiska partierna i Västeuropa, i Sverige med benäget bistånd av socialdemokratin, som började rensa ut kommunister från fackföreningsrörelsen och dessutom ledde metallarbetarstrejken till nederlag.


Sörensen skriver:

”2. Huruvida folkfronten i Frankrike faktiskt stoppade fascismen eller inte kan jag inte avgöra. Det som däremot är tydligt är att kommunisternas deltagande i folkfronten fram till hösten 1938 gjorde dem delaktiga i det borgerliga Frankrikes anti-republikanska politik i Spanien. Samtidigt åts de reformer och högre löner som arbetarna tillkämpat sig upp av inflationen. Det är inte direkt en framgångssaga för de franska kommunisterna.”


Min kommentar:

 

Folkfronten var ett svar på ett fascistiskt kuppförsök. De franska kommunisterna stödde folkfrontsregeringen i Frankrike, men ingick själva aldrig i regeringen. Folkfronten vann valet i februari 1936 och i regeringsställning införde folkfrontsregeringen 40-timmars arbetsvecka, andra sociala reformer och nationaliserade Frankrikes Bank och rustningsindustrin.   I september 1936 slöts ett icke-interventionsavtal i fråga om inbördeskriget i Spanien på initiativ av premiärministrarna Baldwin (Storbritannien) och Blum (Frankrike); den senare under press från Storbritannien. 27 länder, däribland Sovjetunionen, Tyskland och Italien skrev på detta avtal. Tyskland och Italien negligerade detta avtal från första början.


De franska kommunisterna organiserade demonstrationer mot planerna på ett icke-interventionsavtal. Blum (socialdemokrat) tvingades avgå.


Redan den 29 juli skickades den första gruppen franska frivilliga att delta på den republikanska sidan. Frankrike försåg den spanska republikanska armén med fler frivilliga än något annat land. Över 9 000 fransmän tjänstgjorde i denna armé, varvid 3 000 dödades i strid. Uppskattningsvis hälften av dessa frivilliga var medlemmar i det franska kommunistpartiet. Blum återvaldes igen januari 1938 efter att den dåvarande premiärministern Chautemps hade stängt gränsen mot Spanien. Men Blum satt bara till början av april, då han avsattes igen på grund av att han ville frångå icke-interventionspolitiken. Detta var slutet på folkfrontsregeringen; Blum ersattes med Daladier, som var överens med Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland och Mussolinis Italien. Efter nederlaget 1939 mot Franco-sidan kunde nästan 240 000 personer som stött den spanska republiken ta sin tillflykt till Spanien.


Vad menar Sörensen att de franska kommunisterna skulle ha gjort? En direkt socialistisk revolution? Men det franska kommunistpartiet och Komintern gjorde säkerligen den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för ett lyckat revolutionsförsök. Är det det råd som Sörensen skulle vilja ge de franska kommunisterna så här 80 år efteråt?

Sörensen skriver:


”3. Det är väldigt enkelt att döma ut kritiken som "trotskistisk", som om det vore något universellt för att slippa besvara den. Teorin om den fredliga vägen utarbetades långt innan Chrustjov tog makten i Sovjetunionen. Redan 1943 menade Nils Holmberg (nu är vi återigen i en svensk kontext) att kampen för sovjeter var olämplig i Sverige och at det istället handlade om att "erövra och ställa i arbetarklassens tjänst de gamla historiskt utvecklade, nationella organen för folkvälde: stads- och kommunalfullmäktige och riksdag.” Finns gott om andra exempel på liknande formuleringar från andra företrädare för SKP, bland annat Set Persson, som hade uppdraget att programmatisera den fredliga övergången.”


Min kommentar:


Det är helt sant att Chrusjtjov inte var den förste s.k marxisten  som utarbetade teorinom denfredliga parlamenteraiska vägen till socialismen utan det var Eduard Bernstein. Men Sörensen skjuter in sig på Nils Holmberg och Set Persson. Menar han att dessa två svenska kommunister inspirerade Chrusjtjov?  Han angriper två av de ledande marxist-leninisterna i SKP:s partistyrelse före 1953, som var de som mest ihärdigt gick emot tesen att den fredliga vägen till socialismen var framkomlig i Sverige. Denna tes drevs igenom redan 1944 av majoriteten.  Han tar ett lösryckt citat från Nils Holmberg. Sörensen begriper inte – eller låtsas inte om – att dessa två tillhörde minoriteten i partistyrelsen och utåt var tvungna att hålla sig till partilinjen.  Sörensens angrepp är fräckt. När Set Persson [1]tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956, förkastade självklart SKA den fredliga vägen till socialismen; detsamma gällde Nils Holmberg som en av initiativtagarna till Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna) 1967. Bildandet av KF(m-l) föregicks av hans bok ”Vart går SKP?” 1964 [2]. Redan 1956 kritiserade Set Persson Chrusjtjovs tal vid SUKP:s kongress i form av broschyren ”Vart vill Chrustjev leda kommunisterna?”.  Företrädare för Kina Kommunistiska Parti gav senare Set Persson äran av att vara den förste kommunist som angrep Chrusjtjovs revisionism offentligt.


Men var stod Sörensens företrädare, de som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (ApK), föregångare till dagens SKP? De stod alla för den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är detta som Sörensen vill dölja genom att lansera teorin om att i mörkret är alla katter gråa.


Sörensen skriver:

”4. Enhetsfronterna i Kina är intressanta att studera. De två enhetsfronter som KKP och Koumintang ingick existerade mellan 1924-1927 och 1937-1941. Även under dessa fronter pågick strider mellan de båda parterna. Under stora delar av den japanska invasionen var alltså KKP tvunget att kämpa mot både japanerna och Koumintang. Det var alltså kampen mot Koumintang som beredde vägen för seger 1949, inte kampen tillsammans med dem mot en gemensam fiende (japanerna). Hade enhetsfronten bestått ända tills japanerna segrat hade nog förloppet sett väldigt annorlunda ut. För att vara lite provokativ: de kinesiska kommunisterna segrade trots front-politiken.”


Min kommentar:

 

Enhetsfronten med Guomindang bestod till 1945, inte 1941 (som Sörensen skriver), då Japan besegrades. Därefter utbröt ett inbördeskrig mellan KKP och Guomindang, som ledde till att Guomindang besegrades 1949 varvid Folkrepubliken kunde utropas på fastlandet.


Sörensen tycks inte veta att det var KKP som föreslog Guomindang en enhetsfront mot de japanska imperialisterna och att Guomindangs ledning först var emot detta. Först efter att Chiang Kai-chek 1936 kidnappats av en lokal krigsherre, som ville att Chiang Kai-chek skulle prioritera kampen mot Japan, inledde Guomindang ett samarbete med kommunisterna i kampen mot de japanska ockupationsstyrkorna. Javisst, bekämpade KKP och Guomindang varandra under den gemensamma kampen mot Japan. Men vem angrep vem först? Det var alltid Guomindang som först angrep KKP och Röda armén. Varje gång det skedde sjönk förtroendet för Guomindang och ökade förtroendet för KKP och Röda armén i motsvarande grad, särskilt bland mellangrupperna, som i första hand såg till kampen mot Japan. Detta dialektiska förhållande tycks inte Sörensen fatta. Menar Sörensen att KKP och Guomindang var lika goda kålsupare?  Detta betydde att KKP och Röda armén hela tiden fram till 1945 ackumulerade styrka; både KKP:s och Röda arméns numerär ökade språngartat. Detta betydde att när slutstriden med Guomindang inleddes 1945, kunde KKP besegra Guomindang trots att Guomindangs armé till att börja med var numerärt överlägsen och dessutom fick omfattande militärt stöd från USA. Däremot var stridsmoralen låg i Guomindangs armé och Guomindang var avskytt av breda folklager på grund av dess folkfientliga politik. Röda armén företrädde däremot en rättvis sak och soldaterna hade en mycket hög stridsmoral; Röda armén uppfattades som folkets beskyddare, medan Guomindang fungerade som folkets förtryckare. Sörensen tycks mena att enhetsfrontpolitiken från första början var felaktigt – en trotskistisk tankegång – och att KKP och Röda armén bara hade tur som segrade.


Sörensen skriver:

”5. Sociala allianser är något helt annat än enhets- och folkfronter. Medan de förra karaktäriseras av enheten mellan olika förtryckta klasser och grupper, karaktäriseras de senare av överenskommelser mellan olika politiska grupper, partier och organisationer.”


Min kommentar:


Men vem har hittat på teorin om ”sociala allianser”? Vilken skrivbordsmarxist har gjort det?  Sörensen skriver att ”sociala allianser” karaktäriseras av ”enheten mellan förtryckta klasser och grupper”. Men klasser företräds alltid av partier eller organisationer. Menar Sörensen att en hel klass kan samarbeta med en annan hel klass? Hur då? Kan Sörensen ge ett historiskt exempel på ett dylikt samarbete?


Till saken hör också att KKP i ”Den stora polemiken” (1963) [3], riktad mot den sovjetiska revisionismen, aldrig angrep enhetsfrontpolitiken som sådan, utan bara tillämpningen av densamma. De partier som stödde KKP utvecklade själva i många fall en framgångsrik enhetsfrontpolitik, bland annat KFML/SKP i Sverige. De maoistiska partier i till exempel Indien och Filippinerna som idag utkämpar en väpnad kamp tillämpar naturligtvis också enhetsfronttaktiken.


Rickard B. Turesson


25/9 2019

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards