Alla inlägg under april 2020

Av NAT:s redaktion - Fredag 10 april 12:32

Det är nu två miljarder människor över hela världen som lever under någon form av nedstängning till följd av coronaviruspandemin. Det är en fjärdedel av världens befolkning. Världsekonomin har inte sett något liknande. Nästan alla ekonomiska prognoser för den globala BNP:n 2020 anger en minskning på 3-5 procent, lika dåligt om inte sämre än under den stora lågkonjunkturen 2008-2009. Enligt OECD kommer produktionen i de flesta ekonomier att minska med i genomsnitt 25 procent (OECD) medan nedstängningarna varar och nedstängningarna kommer att direkt påverka sektorer som uppgår till upp till en tredjedel av BNP:n i de stora ekonomierna. Varje nedstängningsmånad innebär en minskning på 2 procentenheter av den årliga BNP-tillväxten.

 

Detta är ett monstruöst sätt att bevisa Marx´ arbetsvärdesteori, nämligen att "Varje barn vet att en nation som upphör att arbeta, jag vill inte ens säga under ett år, utan till och med under några veckor skulle gå under." (Marx till Kugelmann, London, 11 juli 1868).


Nedstängningarna i flera stora ekonomier har en drastisk effekt på produktion, investeringar och framför allt sysselsättning. De senaste jobbsiffrorna för mars från USA var verkligen häpnadsväckande, med en månatlig minskning på 700 000 och ett språng i arbetslösheten till 4,4 procent.


 

På bara två veckor har nästan 10 miljoner amerikaner ansökt om arbetslöshetsersättning.


 

Alla dessa siffror överträffar allt som erfors under den stora lågkonjunkturen 2008-2009 och till och med under den stora depressionen på 1930-talet. Naturligtvis är förhoppningen att denna katastrof kommer att vara kortvarig eftersom nedstängningarna kommer att tas bort inom en månad eller så i Italien, Spanien, Storbritannien, USA och Tyskland. När allt kommer omkring, avslutas Wuhan-nedstängningarna den här veckan efter 50 dagar och Kina återgår gradvis till jobbet – om än gradvis. I andra länder (Spanien och Italien) finns det tecken på att pandemin har nått sin topp och att nedstängningarna fungerar. I andra (Storbritannien och USA) har toppen fortfarande inte nåtts.


 

Så när nedstängningarna är över, kan ekonomierna snabbt komma tillbaka till ”business as usual”. Det är vad den amerikanska finansministern Mnuchins hävdar: ”Detta är en kortvarig historia. Det kan vara ett par månader, men vi kommer att gå igenom detta och ekonomin kommer att bli starkare än någonsin.” Den keynesianske gurun Larry Summers upprepade samma uppfattning: ”Jag gör den optimistiska gissningen – men det är bara en optimistisk gissning – att återhämtningen kan ske snabbare än många förväntar sig eftersom den har samma karaktär som återhämtningen från den totala depression som drabbar en Cape Cod-ekonomi {i] varje vinter eller den återhämtning i amerikansk BNP som äger rum varje måndagsmorgon.


Under nedstängningarna har olika regeringar beslutat om kontantutbetalningar och ökat arbetslöshetsersättningen för dem som är avskedade eller permitterade tills verksamheten återupprättas. Och småföretag får förmodligen lättnad i räntor och billiga lån som tillfälligt stöd. Det anses rädda människors försörjning under nedstängningarna.


Ett problem med denna uppfattning är att nedskärningarna av den offentliga sektorn under mer än ett decennium har inneburit att det inte finnstillräckligt med personal för att behandla olika ansökningar och verkställa utbetalningar. I USA uppskattas att många inte kommer att få några lönechecker förrän i juni, då nedstängningarna kan vara över! Dessutom är det uppenbart att många människor och småföretag inte kvalificerar sig för bidrag av olika skäl och kommer att falla genom detta skyddsnät.


Till exempel säger 58 procent av de amerikanska arbetarna att de inte kommer att kunna betala sina hyror, köpa matvaror eller ta hand om räkningarna om de försätts i karantän i 30 dagar eller mindre, enligt en ny undersökning från Society for Human Research Management (SHRM). Var femte arbetare sade att de inte skulle kunna tillgodose de grundläggande ekonomiska behoven på mindre än en vecka under karantän. Hälften av småföretagen i USA har inte råd att betala anställda för en hel månad under karantänförhållanden. Mer än hälften av småföretagen förväntar sig ett inkomstbortfall någonstans mellan 10 - 30 procent.


Faktum är att många människor tvingas arbeta och riskera sin hälsa, eftersom de inte kan arbeta hemma som bättre betalda tjänstemän.


 

Många småföretag inom resebranschen, detaljhandeln och tjänstesektorn kommer aldrig komma tillbaka efter att nedstängningarna har lyfts. Till och med stora företag inom detaljhandeln, resebranschen och energisektorn kan mycket väl gå i konkurs och orsaka en kedjereaktion inom andra ekonomiska sektorer. Till exempel kräver den amerikanska centralbanken att banker ska genomföra stresstester som utgår från vissa ofördelaktiga scenarier för att se till att bankerna kan bemästra en marknadsnedgång. I värsta fall har BNP sjunkit med 9,9 procent under andra kvartalet 2020 med en arbetslöshet som stiger till 10 procent under det tredje kvartalet 2020. Baserat på de senaste uppskattningarna från Goldman Sachs kommer BNP troligen att falla över 30 procent och arbetslösheten kan hamna på en liknande nivå ... inom några veckor.


Det finns också enorma mängder företagsskulder, som beviljats av tämligen instabila kreditgivare som inte heller hade några intäkter och vinster före pandemin. Och som jag har sagt i tidigare inlägg redan innan viruset drabbade världsekonomin, var många länder på väg in i en lågkonjunktur. Mexiko, Sydafrika och Argentina bland G20-länderna och Japan i G7 befann sig redan i en lågkonjunktur. Euroområdet och Storbritannien befann sig på lågkonjunkturens rand och till och med det land som presterade bäst, USA, saktade ner. Nu kan all den företagsskuld som byggdes upp under åren sedan slutet av den stora lågkonjunkturen kräva sin oundvikliga tribut.  


Det är särskilt fallet i de fattiga ekonomierna i "Global South", som har upplevt ett oöverträffat utflöde av kapital på 90 miljarder dollar när utländska investerare lämnat det sjunkande skeppet. Och det finns lite eller inget skyddsnät som erbjuds av Internationella Valutafondfen (IMF) eller Världsbanken. Det kommer bara att bli värre under det kommande kvartalet och en återhämtning under andra halvan av 2020 kan ligga långt från optimisternas uppfattning.


Det är uppenbart att dessa nedstängningar inte kan fortsätta för evigt, annars kommer miljarder människor att hamna i fattigdom och regeringar kommer att spendera mer och mer, finansierat av ökad skuldsättning och/eller genom att trycka mer pengar för att kunna göra utbetalningar och skuldsätta sig ännu mer.  Man kan inte fortsätta med det om det inte finns någon produktion eller investeringar. Jobb kommer att försvinna för evigt och inflationen kommer så småningom att gå i taket. Vi kommer att kastas in i en värld med permanent depression tillsammans med hyperinflation.


Det verkar som att flera europeiska länder, som uppmuntras av att coronafallen planar ut, förbereder sig för att avsluta sina nedstängningar i slutet av denna månad. Men även om de gör det kommer en återgång till "normalläget" att ta månader. eftersom det kommer att bero på masstestning för att avgöra om viruset kommer tillbaka som det säkert kommer att göra och om man sedan kan hålla det tillbaka samtidigt som produktionen gradvis återställs. Så någon global återhämtning kommer inte alls att gå snabbt. En tysk Ifo-studie förutspådde att den tyska ekonomin skulle kunna krympa med upp till 20 procent i år om nedstängningen varade i tre månader och endast följdes av en gradvis återhämtning.


Och de senaste amerikanska prognoserna från Goldman Sachs visar att den amerikanska lågkonjunkturens vågdal nås under andra kvartalet 2020, med en BNP troligen 11-12 procent lägre än före virusutbrottet. Detta skulle innebära en dramatisk nedgång med en årlig takt på 34 procent under det kvartalet. BNP beräknas sedan stiga mycket gradvis och inte nå samma nivå som före virusutbrottet före utgången av 2021. Detta mönster, vilket innebär nästan två ”bortkastade” år i USA, har varit vanligt i de senaste ekonomiska prognoserna. En liknande bild förväntas i euroområdet, som upplever en mer bråddjup kollaps i varuproduktionen än under eurokrisen 2012.


Men en steg-för-stegplan är det enda möjliga alternativet, säger ett gäng ekonomer: "viktigare är att nivån på nedstängningen, dess varaktighet och de underliggande ekonomiska- och hälsokostnaderna i avgörande utsträckning beror på de åtgärder som förbättrar hälsosystemets kapacitet att hantera epidemin (testa, isolera de sårbara o.s.v.) och det ekonomiska systemets förmåga att navigera genom en period med begränsad ekonomisk verksamhet utan att äventyra dess struktur. "


Kunde nedstängningarna ha undvikits? Beviset blir allt tydligare att detta kunde ha gjorts. När COVID-19 dök upp på scenen borde regeringar och hälsosystem ha varit redo. Det är inte så att de inte hade varnats av epidemiologer i flera år. Som jag har sagt tidigare, kom COVID-19 inte som en "blixt från klar himmel". I början av 2018, under ett möte i Världshälsoorganisationen i Genève, myntade en grupp experter termen "sjukdom X": De förutspådde att nästa pandemi skulle orsakas av en okänd, ny patogen som ännu inte trängt in i den mänskliga befolkningen. Sjukdom X skulle sannolikt bero på ett virus som har sitt ursprung i djur och skulle uppstå någonstans på planeten där ekonomisk utveckling driver ihop människor och djurliv.


Så sent som i september förra året, publicerade FN en rapport som varnade för att det finns ett "mycket verkligt hot" om en pandemi som sveper över planeten och dödar upp till 80 miljoner människor. En dödlig luftburen patogen som sprids över hela världen, säger rapporten, kan rasera nästan fem procent av den globala ekonomin. ”Beredskapen hindras av bristen på fortsatt politisk vilja på alla nivåer,” enligt rapporten. "Även om nationella ledare reagerar på hälsokriser när rädsla och panik breder ut sig, ägnar de flesta länder sig inte åt med tillräcklig energi och tillräckliga resurser att förhindra pandemiutbrott från att eskalera till katastrofer." Rapporten berättade en historia om avsiktlig ignorering av varningar från forskare under de senaste 30 åren.


Regeringar ignorerade varningarna eftersom de kalkylerade med att risken inte var stor och därför var det inte värt att spendera pengar på pandemiförebyggande åtgärder. De skar faktiskt ner på utgifterna för pandemiforskning och hur pandemier ska begränsas. Det påminner mig om beslutet från Heathrow flygplats i Storbritannien att bara köpa två snöplogar, eftersom det knappast någonsin snöade eller frös till i London, så kostnaderna var inte motiverade. Flygplatsen drabbades hårt en vinterdag och allt stannade.


Hur kunde nedstängningarna ha undvikits? Om regeringar hade kunnat testa alla för viruset, tillhandahålla skyddsutrustning och enorma arméer av sjukvårdsarbetare för att testa och bedriva spårning och sedan karantän och isolera de infekterade. De gamla och sjuka borde ha skyddats hemma och stöttats av socialtjänsten. Då hade det varit möjligt för alla andra att gå till  jobbet, precis som oumbärliga arbetare måste göra nu. Små länder som Island (och Taiwan, Sydkorea) med högkvalitativa hälsosystem har kunnat göra detta. De flesta länder med privatiserade eller nedbantade hälsosystem har det inte. Så nedstängningar har varit det enda alternativet om liv ska räddas.


 

Nedstängningspolitiken sker bara delvis för att rädda liv; den sker också för att försöka undvika att hälsosystemen i olika länder överväldigas med fall, vilket ställer  läkare inför Hobsons val att välja vem som ska dö eller få hjälp. Målet är att "platta ut kurvan" i ökningen av virusfall och dödsfall så att hälsosystemet kan klara av det. Problemet är att en utplaning av pandemikurvan genom nedstängningar förstärker den nedåtgående kurvan i fråga om jobb och inkomster för hundratals miljoner människor.


 

Och ändå, om pandemin tillåts löpa amok, visar historiska studier att den också så småningom skulle förstöra ekonomin. I ett nyligen publicerat Federal Reserve-dokument, som tittade på effekterna av den spanska sjukan i USA, fann att den då okontrollerade pandemin minskade varuproduktionen med 18 procent. Så nedstängningar kan vara mindre skadliga i slutändan. Det verkar som om man inte kan vinna på någotdera sättet.


Liv eller försörjning? Vissa högerextrema "nyliberala" experter anser att den kapitalistiska ekonomin är viktigare än liv. När allt kommer omkring är de som dör mestadels gamla och sjuka. De bidrar inte mycket till kapitalistisk produktion; de är faktiskt en börda för produktiviteten och skatterna. I sann malthusiansk anda, i de finansiella institutionernas verkställande styrelserum, är uppfattningen utbredd att regeringarna bör låta viruset få fria tyglar och när alla unga och friska blir immuna skulle problemet vara löst.


Denna åsikt kopplas också till vissa hälsoexpertstudier som påpekar att sjukhusläkare varje dag måste fatta beslut om vad som är det mest "kostnadseffektiva" sett till de totala hälsoeffekterna. Bör de rädda en mycket gammal person med COVID-19, om det innebär att någon yngre persons cancerbehandling försenas, eftersom sängar och personal har överförts för behandling av pandemin?


Här uttrycks denna uppfattning: "Om medlen inte är obegränsade - bör vi fokusera på att göra saker där vi kan göra det bästa (rädda flest liv) för minst möjliga pengar. Eller använda de pengar vi har för att rädda flest liv. ” Hälsoekonomin mäter kostnaden per QALY (Quality Adjusted Life Year). En QALY är ett kvalitetsjusterat livsår. Ett år med högsta livstid skulle vara ett QALY. ”Hur mycket är vi villiga att betala för en QALY? Det nuvarande svaret i Storbritannien är att NHS kommer att rekommendera finansiering av medicinska insatser om de kostar mindre än £ 30 000 /QALY. Allt som överstiger detta anses vara för dyrt och ändå uppgår Storbritanniens viruspaket till 350 miljarder pund, nästan tre gånger den nuvarande årliga budgeten för hela NHS. Är det ett pris som är värt att betala? ” Denna expert räknade ut att "kostnaden för att rädda ett COVID-offer var mer än elva gånger större än den högsta kostnaden som NHS kommer att godkänna." Samtidigt behandlas inte cancerpatienter, höftoperationer skjuts upp, hjärt- och diabetespatienter behandlas inte.


Tim Harford i Financial Times har intagit en annan ståndpunkt. Han påpekar att den amerikanska miljöskyddsbyrån värderar ett statistiskt liv till 10 miljoner dollar i dagens penningvärde, eller 10 dollar per mikromort (en per miljon), om dödsfall undviks. ”Om vi antar att en procent av infektioner är dödliga, är det ett tillstånd på 10 000 mikromort. Med den måttstocken är det 100 gånger farligare att bli smittad än att föda, eller lika farligt som att resa två och en halv gånger runt om i världen på en motorcykel. För en äldre eller sårbar person är det mycket mer riskabelt än så. Utgående från EPA: s (den amerikanska miljöbyrån) $ 10 per mikromort skulle det vara värt att spendera $ 100 000 för att förhindra en enda infektion med Covid-19. Man behöver inte en komplex epidemiologisk modell för att förutsäga att om vi inte genomför några allvarliga åtgärder för att stoppa virusspridningen, kommer mer än hälften av världen troligen att drabbas av det. Det tyder på två miljoner dödsfall i USA och 500 000 i Storbritannien – förutsatt, återigen en  procents dödlighet. Om en ekonomisk nedstängning i USA räddar de flesta av dessa liv och kostar mindre än $ 20 triljoner, så verkar det vara värt pengarna.” Min poäng är att detta dilemma om att "kosta" ett liv skulle minskas, om det hade skett ordentlig finansiering av hälsosystemen, tillräckligt för att tillhandahålla "reservkapacitet" vid kriser.


Det framförs argument om att nedstängningarna och alla dessa hälsoutgifter grundar sig på en onödig panik, som kommer att göra att botemedlet slår värre än sjukdomen. Du förstår, så lyder argumentet, COVID-19 är inte värre än elak influensa i fråga dödlighet och kommer att få mycket mindre påverkan än massor av andra sjukdomar som malaria, HIV eller cancer, som kommer att döda fler varje år. Så stoppa de galna nedstängningarna, skydda bara de gamla, tvätta händerna, så ska vi snart se att COVID inte är något Harmageddon.


Problemet med detta argument är att bevisen talar emot uppfattningen att COVID inte är värre än årlig influensa. Det är sant att hittills har dödsfallen bara nått 70 000 i april, cirka 40 000 färre än för influensan i år och bara en fjärdedel av de malariarelaterade dödsfallen.  


 

Men viruset är inte över än. Hittills tyder allt på att dödligheten är minst 1 procent, tio gånger dödligare än den årliga influensan; och mycket mer smittsam. Så om COVID-19 inte hölls tillbaka, skulle det så småningom drabba upp till 70 procent av befolkningen innan "flockimmunitet" skulle vara tillräckligt för att viruset skulle avta. Det innebär minst 50 miljoner dödsfall! Den årliga dödligheten skulle fördubblas i de flesta länder (se diagram).


 

Dessutom är detta ett virus som är nytt och som skiljer sig från influensavirus och det finns heller inget vaccin än. Det är mycket troligt att det kommer tillbaka och muterar och kräver ännu mer instängningar.


Vissa regeringar riskerar människors liv genom att försöka undvika fullständiga eller till och med delvisa nedstängningar för att bevara arbetstillfällen och ekonomin. Vissa regeringar har genomfört tillräckliga tester och kontaktspårning tillsammans med självisolering för att hävda att de kan hålla sina ekonomier igång under krisen.  Dessvärre för dem, och även om det fungerar, har nedstängningar någon annanstans så förstört handel och investeringar globalt, att även dessa länder inte kan undvika en nedgång på grund av att globala leveranskedjor har havererat.


Det finns ett annat argument mot nedstängningar och att rädda liv. En studie av några ”säkerhetsexperter” från Bristol University räknade med att en "business as usual" -politik skulle leda till att epidemin var över i september 2020, även om en sådan strategi skulle leda till en förlust av liv i Storbritannien nästan lika stor som den som inträffade under andra världskriget. Men omvänt kan nedstängningar minska BNP per capita så mycket att den nationella befolkningen förlorar fler liv till följd av motåtgärderna än den räddar.


Men Bristol-studien är bara en riskbedömning. Riktiga hälsostudier visar att lågkonjunkturer inte alls ökar dödligheten. En lågkonjunktur - ett kortvarigt, tillfälligt fall i BNP - behöver inte, och normalt inte, minska livslängden. Tvärtemot sunt förnuft gäller motbeviset att lågkonjunkturer faktiskt leder till att människor lever längre. Självmord ökar dock, men andra dödsorsaker, till exempel trafikolyckor och alkoholrelaterade sjukdomar, minskar.


Den marxistisk hälsoekonomen doktor Jose Tapia (även författare till ett av kapitlen i vår bok World in Crisis) har gjort flera studier av lågkonjunkturers påverkan på hälsan. Han fann att dödligheten i industriländerna tenderar att öka under ekonomisk expansion och sjunka under ekonomiska recessioner. Dödsfall som hänförs till hjärtsjukdomar, lunginflammation, olyckor, leversjukdom och senilitet – vilket utgör cirka 41 procent av den totala dödligheten – tenderar att variera procykliskt och ökar under tider av uppgång. Självmord, liksom dödsfall som kan hänföras till diabetes och hypertensiva sjukdomar, utgör cirka 4 procent av den totala dödligheten och fluktuerar motcykliskt och ökar i lågkonjunkturer. Dödsfall som tillskrivs andra orsaker, som utgör ungefär hälften av de totala dödsfallen, visar inget klart definierat förhållande till svängningarna i ekonomin. "Alla dessa ekonomiska högkonjunkturers eller lågkonjunkturers effekter på dödligheten som kan ses, t.ex under den stora depressionen eller den stora recessionen (2008 – 2009 – översättarens anm.), är små om de jämförs med dödlighetseffekterna av en pandemi," sade Tapia i en intervju.


Sammanfattningsvis kunde nedstängningarna ha undvikits om regeringarna hade noterat den ökande risken för nya patogenpandemier. Men de ignorerade dessa varningar för att "spara pengar". Nedstängningarna kunde ha undvikits om hälsosystemen hade varit ordentligt finansierade, utrustade och bemannade, istället för nerkörda och privatiserade under årtionden för att minska kostnaderna och öka lönsamheten för kapitalet. Men det var de inte.


Och det finns en ännu större bild. Om du har tillräckligt med brandmän och utrustning kan du släcka en skogsbrand efter mycket förödelse, men om klimatförändringarna leder till ständigt högre temperaturer kommer det oundvikligen att följa ytterligare en brand. Dessa dödliga nya patogener tar sig in i de mänskliga kropparna, eftersom det omättliga vinstbegäret inom jordbruk och industri har lett till att naturen förvandlats till en vara, utrotat arter och fört naturens faror närmare mänskligheten. Även om denna pandemi slutligen avstannar (åtminstone för i år), och även om regeringar spenderar mer på förebyggande och instängningsåtgärder i framtiden, kommer naturen att bringas tillbaka till harmoni med mänskligheten bara genom att den kapitalistiska strävan efter vinst upphör.


För närvarande återstår att rädda liv eller försörjning och regeringarna klarar inte någotdera.


Michael Roberts

6/4 2020

 

Originaltext här:Share

Översättning: Rickard B. Turesson



 




 





 


(i) Cape Cod är en turistort i Massachusetts i USA, som är beroende av sommarturism.

[ii] IFO Institute for Economic Research – tyskt forskningsinstitut

[iii] Ta det erbjudna valet eller låt bli! - https://en.wikipedia.org/wiki/Hobson%27s_choice


[iv] National Health Service är den statliga organisation som ansvarar för den offentliga sjukvården i Storbritannien.

[v] Blodtrycksrelaterade sjukdomar

ANNONS

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se