Alla inlägg under juni 2020

Av NAT:s redaktion - Onsdag 24 juni 08:00

(Annons)

 

”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” skildrar med hjälp av fyra nyckeldokument den svenska kommunistiska rörelsen historia från och med 1921 och fram till 1982. Det första om Set Persson tar sin avstamp i kampen för att förhindra att Sveriges Kommunistiska Parti, som bildades 1921, urartade efter andra världskriget. Det andra dokumentet ”Vad vill KFML” innehåller den programmatiska grundval, som ytterst hade inspirerats av Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs kamp mot sovjetiska revisionismen. Det innebar att en revolutionär organisation hade återupprättats. De båda övriga dokumenten, från de båda maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti 1976 respektive Sveriges Kommunistiska Arbetarparti 1982, beskriver kampen för att försvara en revolutionär linje. Samtidig sker dessa linjekamper aldrig i vacuum; de sker alltid mot bakgrund av klasskampens utveckling i Sverige och i världen.


 

Här är det också kommunisternas egna ord som gäller och som inte räds att påtala egna fel och misstag.


ISBN 978-91-985839-0-8


Oktoberförlaget

https://oktoberforlaget.se/


Beställ från info@oktoberforlaget.se  - pris 150 kr + frakt 59 kr.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.


Vad menas med en etikett?

 

Redan rubriken på kamratens artikel visar att han inte har förstått innehållet i min artikel Görs revolution utifrån etiketter? i Marxistiskt Forum nr 1/2017.  Han skriver att jag reducerar ”den (d.v.s. maoismen) till en ’etikett’”.  Tvärtom skriver jag att revolutionen inte kan göras utifrån etiketter, d.v.s att revolutionära riktningar inte kan reduceras till etiketter. Vad menas med en etikett? En etikett är en påklistrad benämning; den kan vara sann eller falsk, eller t.o.m tom och innehållslös. Marx kommenterade de franska ”marxisterna” under sent 1870-tal med orden: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (Engels: Brev till Schmidt 1890). Varför fällde Marx dessa ord? Givetvis för att han ansåg att dessa franska s.k marxister i huvudsak företrädde en annan linje eller att de inte alls hade förstått hans lära. Sedan spelade det ingen roll att de också kallade sig för marxister.


Fråga till Röed: Var alla som kallade sig marxister, särskilt efter Marx död, också marxister?  Var alla som kallade sig leninister, särskilt efter Lenins död, också leninister?  Trotsky påstod att han var bolsjevik-leninist. Var Trotsky överhuvudtaget leninist? Är alla som idag påstår att de är maoister också maoister?


Innebörden i beteckningar som marxism, leninism och maoism är helt avgörande


Röed frågar om jag är emot beteckningar som marxism eller leninism. Det är en dum fråga. Det är jag naturligtvis inte. Kärnfrågan, den helt avgörande frågan, är emellertid vilken innebörd man ger dessa beteckningar liksom maoismen. Röed skriver att det föll på Stalins lott att formulera leninismen liksom att det föll på andra att formulera maoismen.  Det är sant att Stalin sammanfattar leninismen i ”Om leninismens grunder” och ”Till leninismens frågor”. Han gör det genom en fyllig presentation av Lenins politik och teorier, som understöds av källhänvisningar och utförliga citat. Källhänvisningar och utförliga citat är för övrigt svåra att hitta hos Perus Kommunistiska Parti och dess epigoner vad gäller deras uttolkning av maoismen. Samtidigt är dessa två artiklar av Stalin uttryck för en strid om innebörden och konsekvensen av Lenins teorier. Efter Lenins död förklarade sig nämligen alla ledande bolsjeviker för leninister. Särskilt ”Till leninismens frågor” är en polemik mot Zinovjevs och Kamenjevs uttolkningar av leninismen. Detta illustrerar min tidigare poäng att det helt avgörande är vilken innebörd man ger marxismen, leninismen och maoismen.


När Stalin sammanfattade leninismen, blev Lenins politiska linje först då leninism? Adderade Stalin någon ny dimension till Lenin politiska linje och teorier, som ingen hade upptäckt tidigare? På vilket sätt lyfte ”Stalin och ett SUKP leninismen till ett nytt stadium av marxismen”? Det gjorde väl Lenin själv?  Riktigheten av Lenins politiska linje hade redan bekräftats i praktiken genom oktoberrevolutionen. Lenins teoretiska texter var redan skrivna och publicerade. I de två angivna texterna betonar Stalin att han försvarar Lenins ståndpunkter – inte att han på något sätt har vidareutvecklat dem. Blev Marx marxist först genom andras försorg? Talar inte Marx teorier för sig själva? I sitt begravningstal över Marx nämner Friedrich Engels bara två av hans avgörande upptäckter, nämligen den historiska materialismen och mervärdesteorin, men dessa räcker för att förklara Marx storhet.  Båda dessa teorier har haft enorm historisk betydelse. Sak samma med Lenins partiteori, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, den väpnade stadsrevolutionen och alliansen mellan proletariat och bönder (som Stalin också tar upp i de nämnda artiklarna) med flera teorier.


Mao Zedong var inte ens maoist


Röed skriver att ”Det är korrekt att Mao själv inte formulerade maoismen” och vidare ”Mao och KKP var inte revisionister (tack och lov! – min anm.), men de var heller inte maoister.”


Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist! Röeds resonemang innebär att Mao Zedong inte förstod den fulla konsekvensen av sina egna tankar och att han aldrig nådde upp till Gonzalos, PKP:s ordförande, och Röeds teoretiska nivå. ”Deras (d.v.s. KKP:s och Mao Zedongs) primära uppgift var inte att göra revolution i alla länder, men att göra revolution i Kina.” Menar Röed att uppgiften för dagen är att göra revolution i alla länder – samtidigt? Vilka ska i så fall leda världsrevolutionen?  Det är i så fall ren och skär trotskism. Hitintills har revolutioner och befrielsekrig skett i land efter land, inte i alla länder samtidigt.


Röed påstår att ”Kanske just därför måste det till en som Gonzalo och ett parti som PKP för att systematisera och formulera de universella lärdomarna från denna process.”  Men på vilket sätt har PKP och Gonzalo systematiserat och formulerat Maos tänkande? Vilken auktoritativ text av PKP och Gonzalo kan Röed hänvisa till? Min uppfattning är att PKP och Gonzalo har reducerat maoismen till en uppsättning dogmer, en katekes. På varje punkt där PKP och Gonzalo företräder en annan uppfattning än Mao Zedongs har de också helt fel. De har inte vidareutvecklat Mao Zedongs teorier på en enda punkt.


Var oktoberrevolutionen egentligen ett folkkrig?

 

Röed skriver att Oktobervägen ”också kan förstås som långvarigt folkkrig”. ”Också kan förstås” är ett opportunistiskt sätt att uttrycka sig. ”Förstås” av vilka? Förstods Oktoberrevolutionen som ett folkkrig av bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen? Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, där de framställer Oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Röed läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter. [ii] Röed påstår att ”upproret 1917 (ingen revolution alltså? – min anm.) var bara en del av ett långvarigt krig, där de första stora kamperna skedde 1905 och där segern för sovjetmakten först var ett faktum 1922”. Det är märkligt att Röed, som påstår sig ha läst ”Om leninismens grunder”, inte har noterat passagen om perioden 1907 – 1912 [iii], där Stalin beskriver den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till. Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera.  Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.


Fråga till Röed: Gjorde bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning rätt, som ledde den ryska arbetarklassen i en väpnad stadsrevolution och som sedan spreds till landsbygden genom förbundet med bondeklassen? Visste Lenin och Stalin vad de gjorde eller hade de i själva verket satt igång ett folkkrig?


Huvudmotsättningen bestämmer strategin – folkkriget är inte universellt


Mao Zedong utvecklade den dialektiska materialismen, särskilt i ”Om motsättningar”. Den som inte försöker använda – eller ens förstå – den analytiska begreppsapparaten i ”Om motsättningar” är ingen maoist. I ”Om motsättningar” [iv]  skriver Mao Zedong:


I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [v] skriver Mao Zedong också att


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


PKP, RCP(Canada) och deras osjälvständiga eftersägare har inte förstått att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att de, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar de i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Kan huvudmotsättningen ändras? Självfallet.


Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[vi]


Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong


”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[vii]


I ett samtal 1956 [viii] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier varnar Mao Zedong dem för att mekaniskt kopiera den kinesiska revolutionens erfarenheter:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” 


För övrigt kan det konstateras att KKP inte tillämpade folkkriget ”hela vägen”. I en fotnot till ”Kommunisten presenteras” heter det:


”I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.” [ix]


Dessa fotnoter granskades och godkändes av Mao Zedong.


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [x]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Det är inget argument att den enda väpnade stadsrevolution, som har lyckats, är oktoberrevolutionen. Det gjordes likafullt försök i Tyskland, Ungern och Estland. Orsaken till att det inte har skett fler försök beror på både objektiva och subjektiva faktorer. Såväl oktoberrevolutionen som de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina skedde i samband med de båda världskrigen, eller i anslutning till andra världskriget (Indokina), två exceptionella lägen.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.


Röed skriver:


”Konklusionen i denna är idag at det inte finns ’två vägar’ till kommunismen, men att vägen överallt och alla ställen går genom långvarigt folkkrig.”


Detta är politiskt nonsens och en öppen revidering av såväl Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror.


Jag kan inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. I imperialistiska länder är makten, befolkningen och proletariatet koncentrerade till städerna och tätorterna. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen i Sverige förändras så att den går mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt/stormakt.


Faktum är inget kommunistiskt parti i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land någonsin har försökt initiera ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap. RCP (Canada):s planer ligger fortfarande i byrålådan. Om det skulle göras sådana försök, skulle dessa organisationer förmodligen snabbt degenerera till ultravänstersekter i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och Action directe i Frankrike, som objektivt sett fungerade som provokatörsorganisationer på 1970- och 1980-talet.  Jag skulle också vilja påstå att ett parti, som anser att huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land bara kan lösas genom ett folkkrig, aldrig någonsin kommer att leda vare sig ett folkkrig eller en socialistisk revolution. I bästa fall kommer ett sådant parti att förbli en lekstuga.

 

Fråga till Röed: Är du överens om att Mao Zedong aldrig förordade att folkkriget skulle kunna tillämpas oavsett huvudmotsättning och läge, det vill säga att det inte var en universell strategi? Är inte uppfattningarna att folkkriget inte är universellt och att det är universellt (PKP:s uppfattning) två fullständigt oförenliga uppfattningar? Varför har Mao Zedong fel?

 

Varför visa PKP/Gonzalo respekt men inte Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong?

 

Röed anser att jag brister i ödmjukhet och omtalar tillfångatagandet 1992 av PKP:s centralkommitté och Gonzalo på ett respektlöst sätt. Detta är nonsens.


För det första är praktiken sanningens kriterium. Det viktigaste argumentet mot reformister, revisionister, trotskister och anarkister är att de aldrig lyckats genomföra ett socialistiskt samhälle, eller i anarkisternas fall t.o.m utan en statsapparat. Om ett kommunistiskt parti har misslyckats i det ena eller andra sammanhanget, är det också ett tecken på att den ideologiska och politiska linjen i något avseende har varit felaktig eller tillämpats felaktigt. Det är därför man heller inte kan jämföra Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci eller Bela Kun med Lenin eller Ernst Thälmann med Stalin.


För det andra var tillfångatagandet av centralkommittén och Gonzalo 1992 inte ett resultat av att de halkade på ett bananskal eller att blixten slog ner. Det var ett uttryck för att de överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, och inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder. Detta är ett typiskt vänsteropportunistiskt fel.  I samband med perioden från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917 sattes Lenin flera gånger i säkerhet, eftersom bolsjevikpartiet förstod hans avgörande betydelse för revolutionens utgång.


För det tredje är Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet – det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna.” (Lenin) [xi]


Var finns PKP:s självkritik? När partivänstern i SKP förlorade striden mot högerlikvidatorerna 1978 - 1980, gjordes en omfattande självkritisk genomgång i SKA:s verksamhetsberättelse från 1982. [xii] Vi kom fram till att vi både hade begått vänster- som högerfel själva.


Fråga till Röed: Begick PKP överhuvudtaget något fel, när centralkommittén och Gonzalo kunde tillfångatas? Vilket/vilka i så fall? Eller var det ett genialiskt drag för att förskaffa sig ett martyrskap? Varför har inte PKP publicerat någon självkritik?


För det fjärde är jämförelsen mellan kommunister i Norge och Sverige å ena sidan och PKP å den andra absurd. Partier i imperialistiska och kapitalistiska länder i Norge och Sverige ska jämföras med andra partier i det imperialistiska blocket, inte med partier i neokoloniala länder eller kolonier. Det är ingen tillfällighet att alla Kominternresolutioner och även ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) gör denna distinktion. Historien har visat att det är mycket svårare att genomföra en revolution i något imperialistiskt och kapitalistiskt land än ett framgångsrikt befrielsekrig i en koloni eller neokolonialt land, speciell som det utsätts för imperialistisk aggression.  Redan i ”Radikalismen” konstaterar Lenin: ”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen.” Den viktigaste skillnaden mellan situationen i det imperialistiska blocket och de neokoloniala länderna, de som brukade kallas den tredje världen, är att klassmotsättningarna är mycket skarpare i de senare. Orsaken är de materiella levnadsförhållandena för proletariatet i de imperialistiska länderna – och att bondeklassen uppgår till bara någon eller några procent. Lenin skriver också i ”Radikalismen”:


 ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikteninte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). ”[xiii]


PKP ska naturligtvis jämföras med andra partier och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien. De enda länder som i modern tid, d.v.s efter andra världskriget, där folket genom väpnad kamp har lyckats störta en inhemsk förtryckarregim utan att dessa länder varit utsatta för imperialistisk ockupation, är Kuba 1953 – 1959 och Nicaragua 1961–1979. Som bekant leddes dessa befrielserörelser inte ens av maoister.  Om man jämför PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinerna Kommunistiska Parti (FKP) och de folkkrig som dessa bedriver, så har inget av dessa partier visserligen segrat, men de har heller inte besegrats. FKP har bedrivit en uthållig kamp sedan 1968; Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utgör en fortsättning, via diverse splittringar och nya konstellationer, på naxalitupproret 1967 och bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) 1969. Den stora skillnaden mellan dessa två partier och PKP är att de förra inte gör några anspråk av att vara världsrevolutionens ledare och inte heller påstår sig ha vidareutvecklat maoismen.


Det spelar ingen roll att PKP en tid hade den dominerande makten i 40 procent av Peru. De nepalesiska maoisterna kontrollerade 80 procent av Nepals territorium, innan de satsade på den parlamentariska vägen. Det är bara en seger, som kan bekräfta linjens riktighet.  Nära träffar aldrig en hare. PKP:s inledande framgångar kan ju i första hand berott på att den peruanska regimen var osedvanligt korrumperad och att förtrycket mot det peruanska folket, huvudsakligen bönderna, extremt hårt. Detta var också fallet på Kuba och i Nicaragua, där Batista- och Somozaregimerna var extremt korrumperade och förtryckande. PKP kommer inte ens i närheten av det ungerska kommunistpartiet, som under Bela Kun lyckades leda den ungerska arbetarklasen i en socialistisk revolution och t.o.m upprätta en rådsrepublik, som varade i drygt fyra månader, från den 21mars 1919 till 6 augusti 1919. Det viktiga med den ungerska revolutionen idag är att studera vilka misstag som begicks så att statsmakten inte kunde behållas.


Röed påstår att den som kritiserar PKP är arrogant och brister i ödmjukhet. Det är ett löjligt påstående. PKP gick ut med pukor och trumpeter och påstod sig ha vidareutvecklat maoismen på peruanska förhållanden genom Gonzalos tänkande. PKP tog helt enkelt ut segern i förskott. Dessutom framställde sig partiet som världsrevolutionens ledare, trots att det ännu inte hade segrat. Detta är i båda fallen utslag av hybris.  Påstod sig Kinas Kommunistiska Parti vara världsrevolutionens ledare 1945, då Mao Zedongs tänkande först slogs fast i KKP:s stadgar, i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats? Verkligen inte.


I ett dokument[xiv] från PKP 1988, ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”, som ligger på Tjen Folkets webbplats, heter det:


”Formann Gonzalo legger fram tesen om at alle kommunistpartier i verden må militariseres (min fetstil) av tre årsaker:”


Detta är en uppmaning riktad till alla kommunistpartier i världen att de oavsett läge ska ”militariseras”. Detta är förmäten vänsterdogmatism i kubik. Denna uppmaning går tvärtemot Mao Zedongs inställning, som är den enda rätta:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).”[xv]


Det skulle aldrig fallit KKP eller Mao Zedong in att formulera en sådan konkret uppmaning till världens alla kommunistpartier. Tvärtom avråder Mao Zedong i ett samtal 1956 med företrädare för latinamerikanska kommunistpartier dem från att  ”mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna” (se tidigare citat ).[xvi] Det är bara politiska stollar, som kan lansera en oföränderlig formel riktad till världens alla kommunistiska partier och det är bara stollar som inte med en gång kan inse att detta är fel.


Den som stödjer Gonzalo i frågor, där hans uppfattning strider mot klassikernas, speciellt Lenins och Mao Zedong, har inte bara fel utan visar också bristande respekt gentemot dem. Gonzalo förfalskar exempelvis den ryska revolutionshistorien liksom Mao Zedongs teori om folkkriget, som den senare aldrig ansåg vara universell.


Rickard B. Turesson


(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Se del II här!



I ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 229 - 254

[ii] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 213 – 215.

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[v]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[vi]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[vii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[viii] Valda verk band 5, sid. 310

[ix] ”Valda verk av Mao Tsetung”, band 2, Danelius bokförlag 1970, sid. 285

[x] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[xi]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xii] SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

[xiii]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xiv] Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[xv] Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[xvi] Valda verk band 5, sid. 310

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?


Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 1969, långt före det i Peru. Det betyder att maoisterna i Indien och i Filippinerna inspirerades av KKP och Mao Zedong. Folkkriget i Nepal inleddes 1996 av Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna). Varför skulle NKP (Maoisterna) i första hand ha inspirerats av PKP, vars ordförande och större delen av centralkommittén då redan hade tillfångatagits, och inte av KKP:s och Mao Zedongs teorier om folkkriget?  NKP (Maoisterna) följde heller inte Gonzalos tänkande utan ”Prachandas väg”. 2006 slöt NKP (maoisterna) ett fredsavtal med den nepalesiska regeringen och partiet deltog i efterföljande parlamentariska val. 2009 bytte det namn till Unified Communist Party of Nepal (Maoist) och efter en sammanslagning2018 bytte det namn igen till Nepal Kommunistiska Parti. Detta parti är parlamentariskt och innehar idag regeringsmakten i Nepal. Exakt vad partiet gör med denna regeringsmakt är dock en helt annan fråga. Det har uppenbarligen inte krossat statsapparaten och inlett en socialistisk omvandling.


Röed påstår att ”Gonzalos bidrag visar honom som vår epoks främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”. Men hur kan en ledare, som har låtit sig fängslas och som inte lett det peruanska folkkriget till seger vara ”vår tids främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”? I dokumentet ”Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy” hävdas att ”ordförande Gonzalo, den störste levande marxist-leninist-maoisten, som leder partiet, är garantin för den kommunistiska revolutionens seger (min fetstil).” Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jämför bara PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som inte har besegrats, men heller ännu inte vunnit, och vars styrkor behärskar stora områden i sina respektive länder. Det är väl en större prestation att kunna fortsätta att bedriva ett långvarigt folkkrig än att förlora ett? Röed påstår att PKP:s nederlag bara är temporärt, men levererar inga trovärdiga rapporter om vilka områden PKP återtagit. 


Fråga till Röed: Vilka texter av Gonzalo, där han ”vidareutvecklar” maoismen,  rekommenderar Röed?


Om militariseringen av de kommunistiska partierna


Röed påstår att jag förfaller till ren spekulation om vad Gonzalo menade med ”militariseringen av kommunistpartierna” och hänvisar mig till ”andra texter”. Vilka då? ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”? Röed försöker pedagogiskt förklara:


” Mycket kort sagt är Gonzalos tes lika enkel som den är klok – ett parti som skall föra krig måste vara organiserat för krig.”


Detta är bara en plattityd, ungefär lika klok som att det parti som vill genomföra en revolution måste förbereda och organisera sig för revolution. Men ett kommunistiskt parti kan inte alltid och under alla förhållanden organisera sig för krig; det beror helt och hållet på läget. I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” [ii]skriver Kinas Kommunistiska Parti i stället:


” ”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”


Det är meningslöst att förbereda sig för krig om inte de arbetande massorna är beredda att ansluta sig. Det går inte att skapa eller framprovocera en revolutionär situation. Den skapar sig själv genom att det uppstår en allmän djupgående ekonomisk och social kris till följd av kapitalismens inneboende motsättningen eller till följd av att situationen drastiskt förändras genom krig som under de båda världskrigen.  Den grupp eller organisation som inbillar sig att det går att skapa eller framprovocera en revolution kommer att degenerera till en organisation, som hänfaller till individuell terrorism, som RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien eller Action directe i Frankrike, vilket direkt strider mot masslinjen. Dessa organisationer var objektivt sett kontrarevolutionära, eftersom deras verksamhet spelade borgerskapet i händerna, och dessa organisationer var förmodligen också infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. RAF-medlemmar kunde vid behov ta sin tillflykt till Östtyskland, vilket visar att organisationen var en bricka i spelet mellan å ena sidan det socialimperialistiska blocket och det västimperialistiska blocket å den andra.  Exakt hur menar Röed bör en revolutionär organisation inom det imperialistiska blocket förbereda sig för krig? Genom att prata om det bara?


Enligt Röed menar Gonzalo att ”inte bara partiet ska vara militariserat, men att hela folket måste beväpnas och ergo måste hela folket militariseras”.  Jaha. På vad sätt skiljer sig denna uppfattning från Lenins och Mao Zedongs? Det är uppenbart att Röed på något sätt anser att Gonzalo har vidareutvecklat Lenins uppfattning, d.v.s att ”det kommunistiska partiet är ett parti för revolution”, när han skriver att ”Gonzalo skärper (sic!) detta ytterligare genom att slå fast att ett proletärt kommunistiskt parti är ett parti för att föra folkkrig och att det därmed måste vara ett militariserat parti”. ”Skärper”? Detta är bara frasmakeri.


För det första försökte aldrig bolsjevikpartiet under Lenin bedriva folkkrig, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan genomföra en väpnad stadsrevolution såväl 1905 som 1917, d.v.s först erövra städerna och sedan landsbygden, vilket de lyckades med.


För det andra lanserade aldrig Lenin och Komintern teorin om att den väpnade stadsrevolutionen var ett universalmedel i både imperialistiska och kapitalistiska länder liksom i kolonier eller neokoloniala länder. Detta i motsats till PKP, Gonzales och deras osjälvständiga eftersägare, som hävdar att folkkriget är universellt.


För det tredje; vad skiljer konkret ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen, från ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen och samtidigt är militariserat?


För det fjärde tycks Röed mena att ett militariserat parti inte tillämpar en militär orderstruktur uppifrån och ner. Men vad betyder då ”militariserat”? Att alla medlemmar från dag ett bär vapen? Men frågan om beväpning är en taktisk fråga och beroende av det politiska läget. Bolsjevikerna började inte beväpna de röda gardena förrän efter februarirevolution och när oktoberrevolutionen stod för dörren uppgick de röda gardena till 200 000 man. För det femte skriver Lenin i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


Segern berodde inte i första hand på att bolsjevikpartiet var militariserat, även om de flesta medlemmar deltog aktivt i maktövertagande. Vissa bolsjeviker ledde i stället politiska strejker, exempelvis bland järnvägsarbetarna. Utan detta stöd från proletariatet och soldaterna skulle oktoberrevolutionen aldrig segrat. Det överväldigande flertalet i proletariatet och bland soldaterna var naturligtvis heller inte medlemmar i bolsjevikpartiet.


De koncentriska cirklarna


Röed skriver att PKP:s linje var att ”hela partiet måste vara en del av folkhären för att vara en integrerad del av folkkriget”. Deras ”mästerliga användning av Maos dialektiska metod gör att deras riktlinjer framstår som enkla och direkta”. Ingick verkligen alla medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti i Röda armén? Nej, en del medlemmar var avdelade att arbeta i de områden som japanerna eller Guomindang ockuperade eller kontrollerade; vissa var t.o.m avdelade att arbeta under täckmantel inom Guomindang. Omständigheterna avgjorde om dessa medlemmar följde instruktionerna direkt från partiet eller indirekt via Röda armén; omständigheterna avgjorde också i vilken utsträckning de var beväpnade.


När Röed påstår att PKP:s linje att ”hela partiet måste vara en del av folkhären” är något unikt, betyder det att Mao Zedongs linje var att bara 90 procent, 70 procent eller 50 procent av partiets medlemmar skulle ingå i Röda armén? Varför annars framhålla det unika med PKP:s linje? Röed påstår att det är fel om partiet bedriver ”ren politik” och hären driver ”rent krig”. Självklart. Men drabbar denna kritik bolsjevikpartiet eller KKP? Redan under inbördeskriget 1918 – 1920 tillämpade bolsjevikerna systemet med politiska kommissarier förutom att det alltid fanns starka bolsjevikfraktioner inom Röda armén; samma system tillämpades i Kina. Om KKP hade en miljon medlemmar 1945, så uppgick Röda arméns numerär till två miljoner.


Revolutionens tre verktyg i Ryssland

 

Röed påstår att jag hävdar att den ryska revolutionen inte tillämpade ”revolutionens tre verktyg” enligt PKP. Tvärtom visar jag att revolutionens tre verktyg, partiet, fronten och armén, inte kan upphöjas till en formel, som gäller i alla tider och under alla förhållanden utan måste tillämpas på de säregna förhållandena i varje land.


De viktigaste skillnaderna mellan oktoberrevolutionen i Ryssland och folkkriget i Kina var att bolsjevikerna kämpade för en väpnad stadsrevolution, som senare spred sig till landsbygden, och folkkriget i Kina, varvid städerna inringades från landsbygden under kampen mot den japanska imperialismen 1937 - 1945. 1945 – 1949 gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och Guomindang, som företrädde kompradorborgerskapet och storgodsägarnas intressen i allians med USA-imperialismen.


Röed tycks inbilla sig att sovjeterna, som var enhetsfronter underifrån, bestod ograverade från 1905 till 1917. Detta är nonsens. Sovjeterna krossades senast 1907; under perioden 1907 – 1912 bedrev bolsjevikerna en reträttaktik (se tidigare citat från Stalin)[iii]. Först efter februarirevolutionen 1917 återuppstod sovjeterna igen och växte i styrka fram till oktoberrevolutionen.  Bolsjevikpartiet upprättade aldrig någon enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang 1937 – 1945, eftersom huvudmotsättningen inte gick mellan det ryska folket och den tyska imperialismen utan mellan det ryska arbetande folket och det ryska tsardömet och bourgeoisien. Den ryska härskande klassen ingick nämligen i det ena imperialistiska blocket.  Efter oktoberrevolutionens seger fanns företrädare för vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer en kort tid i sovjetregeringen. Röda armén bildades först den 23 februari 1918, efter segern i oktoberrevolutionen.   Stommen i Röda armén utgjordes av de 200 000 man, som hade ingått i de röda garden som hade vuxit fram efter februarirevolutionen 1917, och av alla de soldater och officerare, som hade anslutit sig till oktoberrevolution från den tsaristiska armén, huvudmassan i den nya Röda armén. Enligt både Lenin och Stalin segrade oktoberrevolutionen februari 1918. Är detta en myt, som Röed påstår? På vilket sätt har Lenin och Stalin fel? Denna seger var själva förutsättningen för segern i det efterföljande inbördeskriget, varvid interventionens huvudkrafter krossades i slutet av 1920, även om det pågick intervention i mindre skala fram till 1922 [iv]


Varför måste PKP, Röed med flera ägna sig åt historieförfalskning av oktoberrevolutionen? De är medvetna om att Mao Zedong och KKP aldrig har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt utan att Mao Zedong och KKP skiljer mellan oktoberrevolutionens väg och folkkrigets väg.  De vågar inte öppet angripa Lenin, Stalin och Mao Zedong, eftersom de då skulle avslöja sig direkt som ”vänster”revisionister och anti-maoister. Om verkligheten och historien inte stämmer med dogmerna, så ändrar de utan att tveka på såväl verklighet som historia.


Frågan om Revolutionary Internationalist Movement (RIM)


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick i spetsen i kampen mot framväxten av den moderna revisionismen i Sovjetunionen. En rad marxist-leninistiska grupper och partier slöt från och med början av 1960-talet upp bakom dessa båda partier och bildade således en internationell marxist-leninistisk rörelse.  Men denna rörelse fungerade aldrig som en international, än mindre med något centrum.


Detta berodde bland annat på KKP:s erfarenheter, som Mao Zedong formulerade i ett tal, ”Komintern har sedan länge upphört med att lägga sig i våra inre affärer”, [v] 1943. KKP fick nämligen en del dåliga råd från Komintern, vilket Kominform och Sovjetunionen fortsatte att utdela. Ett av de sista dåliga råden som KKP fick var att Folkets befrielsearmé  i inbördeskriget med Guomindang 1945 – 1949 inte skulle fullfölja slutstriden med Guomindang utan göra halt och acceptera en uppdelning av Kina i en nordlig och sydlig del. Detta skulle bara ha uppskjutit ett avgörande som i Vietnam. De argument som Mao Zedong framlägger i talet är i korthet tre: 1) En enad internationell organisation kan inte anpassa sig till extremt komplicerade och snabbt förändrade omständigheter. Det är bara nationella partier som kan göra en detaljerad analys av förhållandena; 2) den anti-fascistiska kampen i världsmåttstock var så mångfacetterad att en centraliserad organisation var ett hinder i kampen; 3) det kinesiska kommunistpartiet hade härdats i kampen och visste bäst hur kampen skulle skötas i Kina (vilket ju senare bekräftades av praktiken).


Därför upprätthöll KKP efter brytningen med SUKP enbart bilaterala förbindelser med olika marxist-leninistiska partierna i världen. Detta betydde att diskussionerna skedde på jämställd fot utan att KKP försökte pracka på de icke-statsbärande partier sina uppfattningar. Givetvis åtnjöt KKP en speciell prestige och ett särskilt inflytande fram till 1976; detta var positivt så länge Mao Zedong levde – se SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 – men negativt efter Deng Xiaopings maktövertagande. Efter brytningen med KKP 1977 försökte AAP att skapa en slags international med sig självt i spetsen, men misslyckades.


Röed påstår att Revolutionary Internationalist Movement (RIM) inte var någon international. Men faktum är att RIM redan 1984 [vi]fastslog att dess mål var att skapa en sådan:


”Vid världshistoriens nuvarande tidpunkt måste det internationella proletariatet anta utmaningen att bilda dess egen organisation, en international av en ny typ baserad på marxismen-leninismen-Mao Tsetungstänkande, och assimilera den värdefulla erfarenheten från förr i tiden.”


Dessutom kritiserade  konferensdokumentet KKP:


”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”


Kritiken påminner om de rebeller, som hemsökte Kinas ambassad i Stockholm 1968, för att få vägledning om hur kulturrevolutionen skulle genomföras i Sverige. När den kinesiska ambassadpersonalen vägrade, anklagade rebellerna dem för att vara revisionister, rev ner gardiner och gick därifrån.


Om KKP hade lett en kommunistisk international i samband med Deng Xiaopings maktövertagande 1978, hade skadorna förmodligen blivit ännu större än vad de blev. Nu fanns det ändå partier och grupperingar, som var vana att utforma en politisk linje avseende de konkreta förhållandena i det egna landet och tänka själva. KKP uppmuntrade också fram till 1977 sina broderpartier just att tänka själva. Min uppfattning är att systemet med bilaterala förbindelser med andra revolutionära partier fungerade utmärkt fram till 1977. Mötena skedde alltid på jämställd fot, även om de två statsbärande partierna, KKP och AAP, åtnjöt större prestige och inflytande än alla andra.


RIM tycks ha försvunnit från den politiska scenen runt 2007. Mitt intryck är att organisationen försvann för att olika organisationer i konkurrens med varandra försökte spela första fiolen i organisationen.


Kommunisterna och valen


Röed påstår att RIM-partierna inte alls förespråkade principiell valbojkott, men anger ingen källa. PKP bojkottade valen i Peru 1985 [vii] och ställde försåvitt jag vet aldrig upp i något val. Jag menar att valbojkott kan motiveras av tre skäl: 1) det går inte att garantera de egna kandidaternas säkerhet utan de riskerar liv och lem; 2) valen är riggade och det förekommer ett omfattande valfusk, och 3) situationen är revolutionär som vid 1905 års revolution i Ryssland, då förslag om inrättandet av en parlamentarisk församling fungerade som en avledningsmanöver. Därtill kom, som Lenin påvisade, att valen inte ens var rättvisa. Det är möjligt att det första och/eller det andra skälet var för handen 1985 i Peru. Men varifrån kom då idén om en valbojkott av euro-valet 2003 i Sverige från RIM:s svenska sympatisörsgrupp (som jag citerar i min artikel)? Var det deras eget påhitt? Eller låg det i linje med RIM:s allmänna politik i synen på valen?


Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs stödde varken linjen att alltid ställa upp i val i borgerliga demokratier eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. Däremot var de för att kommunister alltid skulle utnyttja alla slags kampformer, legala som illegala, öppna såväl som hemliga. Varför skulle inte valdeltagande vara en ”god taktik i dagens situation”? Det beror ju helt och hållet på om den parlamentariska kampen kombineras och baseras på den utomparlamentariska kampen. De flesta partier, som ingick i den internationella marxist-leninistiska rörelsen med KKP/AAP i spetsen fram till 1977, gick inte under på grund av de prioriterade parlamentariska val, eftersom de ytterst sällan hade vunnit någon parlamentarisk representation. De gick under på grund av de inte var tillräckligt självständiga i förhållande till KKP och AAP.


Finns det något att lära av PKP och Gonzalo?


Röed ställer frågan: ”Men är det inte av enorm betydelse att studera Gonzalo och PKP också?”


Min uppfattning är att PKP och Gonzalo ska studeras som negativa exempel, framförallt för att partiet misslyckades genom att Gonzalo och större delen av centralkommittén fängslades 1992, vilket ledde till partiets kollaps. Detta var uppenbart ett resultat av vänstersubjektivistiska och vänsterdogmatiska fel. Partiet, särskilt dess ledning, led av hybris och tog ut segern i förskott. Partiet upphöjde ”Gonzalos tänkande” till ledstjärna trots att samma tänkande inte hade bekräftats i praktiken, det vill säga lett till seger. Partiet har också gett sken av att fungera som världsrevolutionens ledare, ett ytterst förmätet anspråk som varken Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller Filippinernas Kommunistiska Parti har gjort.


Det att man gör tummen ner för PKP:s politik betyder inte man på något sätt förringar den kamp som de peruanska arbetarna och bönderna förde mot den härskande klassen i Peru, som var rättmätig, fram till 1992. Maoister stödde till och med det afghanska folkets motståndskamp mot den socialimperialistiska ockupationen av Afghanistan fr.o.m 1979, trots att motståndsrörelsen dominerades av reaktionärer och borgerliga nationalister.


PKP och Gonzalo har inte vidareutvecklat maoismen på en enda punkt. Teorin om att folkkriget är universellt är en vänsterrevisionistisk förvrängning av Mao Zedongs teorier, trots att han till och med själv varnade för denna förvrängning. PKP och Gonzalo förfalskar oktoberrevolutionens historia och erkänner inte dess avgörande historiska betydelse. PKP och Gonzalo har lanserat en rad märkliga teorier som att alla kommunistiska partier måste militariseras och teorin om de koncentriska cirklarna, teorier som saknar täckning hos klassikerna.  PKP och Gonzalo hävdar också att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp. Eftersom jag redan har argumenterat emot denna stolliga och mekaniska överföring i en annan artikel, ” Vad är ordförande Gonzales bidrag till marxismen?”, ska jag bara kort kommentera denna världsbild.  Gonzalo menar alltså att väldsrevolutionen befann sig på en strategisk defensiv mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Under tiden från 1871 och fram till 1953 inträffade oktoberrevolutionen 1917, uppkomsten av en rad folkdemokratier i Östeuropa och slutligen utropandet av Folkrepubliken Kina 1949. Detta kallar Gonzales för en defensiv! Jag har satt gränsen till 1953, eftersom Stalin dog detta år liksom att koreakriget avslutades samma år. Från och med 1956 växte motsättningarna mellan SUKP:s revisionism och KKP, vilket successivt ledde till att det uppstod ett socialimperialistiskt block med Sovjetunionen i spetsen. Det rådde fortfarande en slags jämvikt, eftersom en rad kolonier frigjorde sig under 1960- och 1970-talen liksom att USA-imperialismen besegrades 1975 i Indokina. Men efter 1978, då Deng Xiaoping tog makten i KKP och Kina, vilket har lett det till att Kina numera är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, har den kommunistiska rörelsen och det internationella proletariatet befunnit sig på defensiven. Den kamp som olika kommunistiska partier och befrielserörelser har fört alltsedan 1980 kan under inga förhållanden jämföras med den framgångsvåg som rådde fram till 1953.


Det är närmast patetiskt att upphöja Gonzalo till en teoretisk fixstjärna och vittnar om mycket dåligt omdöme. Gonzalo reducerar maoismen till en katekes, full av felaktiga eller tveksamma bibelord. Jag tror inte ett dugg på Röeds förklaring att PKP:s närmast religiösa språkbruk skulle var betingat av att PKP ”skrev på spanska i en peruansk-indiansk kontext”. Jag menar att språkbruket betingades av PKP:s vänsterdogmatism och vänstersubjektivism och att många av de ledande intellektuella i själva verket kom från den spanskättade över- och medelklassen.  Det är dogmatismen natur att förenkla in absurdum och subjektivismens att förvanska verklighetsuppfattningen.  Även under rebellrörelsen 1968 i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, fanns det religiösa inslag. Man ordnade möten för att ”driva ut borgaren ur kroppen” (exorcism eller andeutdrivning) på sektmedlemmarna och stormötena fungerade som väckelsemöten.


Röed ”kan heller inte acceptera ett påstående om att utvecklingen av vår ideologi tvärt stoppade 1976”.  Det har definitivt inte skett någon utveckling av maoismen till en fjärde etapp; Gonzalos ”utveckling” är en karikatyr av maoismen. Däremot finns det en rad maoistiska partier och grupperingar, främst Indiens kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har fortsatt at kämpa och vidareutvecklat den politiska linjen med avseende på de nationella förhållandena. Dessutom finns det fortfarande mycket att lära från den internationella marxist-leninistiska rörelsen fram till 1977, positiva såväl som negativa erfarenheter.

Dessvärre är Röed försvar av PKP och Gonzalo en helt osjälvständig upprepning av deras ståndpunkter.  PKP och Gonzalo representerar ett stickspår, som snarast diskrediterar maoismen och heller inte leder till revolution.


Rickard B. Turesson

 

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[ii] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 243

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292.pdf

[vii] ”Don´t vote! Instead, expand the guerilla warfare to conquer power for the people! – Collected Works of the Communist Party of Peru, sid. 365 -  379.



Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 16:55

This is a response to the article Maoism is not a "label" by comrade Ragnar Röed, which was published in Marxistiskt Forum 1/2018. Part 1 - see also part 2.

 

What is meant by a label?

 

Already the headline of the comrade's article shows that he has not understood the content of my article Is revolution made on the basis of labels? in Marxistiskt Forum  1/2017. He writes that I reduce "it (i.e. Maoism) to a 'label'". On the contrary, I write that the revolution cannot be made on the basis of labels, i.e that revolutionary currents cannot be reduced to labels. What is meant by a label? A label is a sticky term; it can be true or false, or even empty and contentless. Marx commented on the French "Marxists" during the late 1870s with the words: "All I know is that I am not a Marxist." (Engels: Letter to Schmidt 1890). Why did Marx express those words? Of course, because he considered that these French so-called Marxists mainly represented a different line or they did not understand his teaching at all. Then it didn't matter that they also called themselves Marxists.


Question to Röed: Were everyone who called themselves Marxists, especially after Marx's death, also Marxists? Was everyone who called themselves Leninists, especially after Lenin's death, also Leninists? Trotsky claimed to be a Bolshevik-Leninist. Was Trotsky a Leninist at all? Is everyone today claiming to be a Maoist also Maoist?

 

The meaning of terms such as Marxism, Leninism and Maoism is absolutely crucial

 

Röed asks if I oppose terms like Marxism or Leninism. That's a stupid question. Of course I do not. The core issue, the crucial one, however, is what is meant by the term Maoism. Röed writes that it was Stalin's lot to formulate Leninism as well as that it was others to formulate Maoism. It is true that Stalin summarizes Leninism in On the Foundations of Leninism and Concerning Questions of Leninism. He does so through a full presentation of Lenin's policies and theories, which are supported by source references and detailed quotes. Source references and elaborate quotes are by the way difficult to find by the Communist Party of Peru (Partido Comunista del Peru), abbreviated CPP,  and its epigones regarding their interpretation of Maoism. At the same time, these two articles by Stalin express a controversy about the meaning and consequence of Lenin's theories. After Lenin's death, all the leading Bolsheviks declared themselves Leninists. Especially "Concerning  the questions of Leninism" is a polemic against Zinoviev's and Kamenev's interpretations of Leninism. This illustrates my previous point that what is decisive is the meaning of Marxism, Leninism and Maoism.


When Stalin summed up Leninism, did Lenin's political line then first become Leninism? Did Stalin add any new dimension to Lenin's political line and theories, which no one had discovered before? In what way did "Stalin and CPSU lift Leninism to a new stage of Marxism"? Wasn´t that done by Lenin himself? The correctness of Lenin's political line had already been confirmed in practice by the October Revolution. Lenin's theoretical texts were already written and published. In the two quoted texts, Stalin emphasizes that he defends Lenin's positions – not that he has in any way developed them further. Did Marx become Marxist first through the care of others? Don't Marx's theories speak for themselves? In his funeral speech on Marx, Friedrich Engels mentions only two of his decisive discoveries, namely, the theory of historical materialism and the theory of surplus value, but these are sufficient to explain Marx's greatness. Both of these theories have had enormous historical significance. The same with Lenin's party theory, the theory of imperialism as the highest stage of capitalism, the armed urban revolution and the alliance between the proletariat and peasants (which Stalin also addresses in the articles mentioned) and other theories.


Mao Zedong was not even a Maoist

 

Röed writes that "It is correct that Mao himself did not formulate Maoism" and further "Mao and the Communist Party of China (CPC) were not revisionists (thank God! – my note), but they were not Maoists either.”


Poor Mao Zedong, who wasn't even a Maoist! Röed's reasoning means that Mao Zedong did not understand the full consequences of his own thoughts and that he never reached Gonzalo's, the chairman of Communist Party of Peru (CPP), and Röed's theoretical level. "Their (i.e. the CPC´s  and Mao Zedong's) primary task was not to make revolution in all countries, but to make revolution in China." Does Röed mean that the task of the day is to make revolution in all countries – at the same time? If so, who will lead the world revolution? In that case, it is pure and simple Trotskyism. So far, revolutions and liberation wars have taken place in country after country, not in all countries simultaneously.


Röed states that "Maybe that is why it needs someone like Gonzalo and a party like CPP to systematize and formulate the universal lessons learned from this process." But in what way have CPP and Gonzalo systematized and formulated Mao's thinking? Which authoritative text by CPP and Gonzalo can Röed refer to? My view is that CPP and Gonzalo have reduced Maoism to a set of dogmas, a catechism. At every point where PKP and Gonzalo represent a different view than Mao Zedong's, they are also completely wrong. They have not further developed Mao Zedong's theories in a single point.


Was the October Revolution really a people´s war?

 

Röed writes that the October road "can also be understood as a prolonged people's war". "Also be understood" is an opportunistic way of expressing oneself. "Understood" by whom? Was the October Revolution understood as a people´s war by the Bolshevik Party with Lenin and Stalin at the forefront? It is not possible to find a single text by Lenin or Stalin, describing the October Revolution as something other than an armed urban revolution, which first prevailed in the cities in February 1918, and later finally through the civil war that encompassed all of Russia. But of course, the prerequisite for the Soviet power to prevail throughout Russia was that the revolution had first prevailed in the cities, just as the French Revolution of 1789 first prevailed in Paris. I recommend that Röed read Lenin's The Elections to the Constituent Assembly and the Dictatorship of the Proletariat and The history of CPSU (b), in particular the five-point summary. Röed states that "the 1917 uprising (no revolution? – my note) was just part of a long-running war, where the first major battles took place in 1905 and where the victory for Soviet power was first a fact in 1922". It is strange that Röed, who claims to have read Concerning the Foundations of Leninism, has not noted the passage about the period 1907 - 1912, where Stalin describes the retreat-tactics that the Bolshevik Party had to resort to. Both forms of struggle and organizational forms changed; instead of boycotting the duma – participation in the duma, instead of open revolutionary actions outside the duma – actions in the duma and work within the same etcetera. Not a word, therefore, about the Bolshevik Party trying to initiate some kind of people´s war and surrounding the cities from the countryside. The Bolshevik Party focused its political activities on the proletariat of the Russian cities. The Russian proletariat constituted a smaller proportion of the population than in Western Europe, but on the other hand, the proletariat was much more concentrated in Russia than in Western Europe.


Question to Röed: Was the Bolshevik Party, under Lenin and Stalin's leadership, right, who led the Russian working class in an armed urban revolution and which then spread to the countryside through the alliance with the peasant class? Did Lenin and Stalin know what they were doing or had they in fact started a people´s war?


The principal contradiction determines the strategy - the people's war is not universal

 

Mao Zedong developed dialectical materialism, especially in "On contradictions". Anyone who does not try to use – or even understand – the analytical conceptual apparatus in "On contradictions" is no Maoist. In "On Contradictions" Mao Zedong writes:


“There are many contradictions in the process of development of a complex thing, and one of them is necessarily the principal contradiction whose existence and development determines or influences the existence and development of the other contradictions.


For instance, in capitalist society the two forces in contradiction, the proletariat and the bourgeoisie, form the principal contradiction. The other contradictions, such as those between the remnant feudal class and the bourgeoisie, between the peasant petty bourgeoisie ant the bourgeoisie, between the proletariat and the peasant petty bourgeoisie, between the non-monopoly capitalists and the monopoly capitalists, between bourgeois democracy and bourgeois fascism, among the capitalist countries and between imperialism and the colonies, are all determined or influenced by this principal contradiction. “[ii]


Earlier in the same article Mao Zedong also writes that:


“Qualitatively different contradictions can only be resolved by qualitatively different methods. For instance, the contradiction between the proletariat and the bourgeoisie is resolved by the method of socialist revolution; the contradiction between the great masses of the people and the feudal system is resolved by the method of democratic revolution; the contradiction between the colonies and imperialism is resolved by the method of national revolutionary war;;… ”[iii]


The CPP, RCP (Canada) and their unoriginal successors have not understood that the question of the principal contradiction is of decisive importance to the revolutionary strategy. By ignoring this aspect, consciously or unconsciously, they end up in the same camp as revisionists, Trotskyists and all sorts of ultra-leftists.


Can the principal contradiction change? Obviously.


Mao Zedong writes:


“In a semi-colonial country such as China, the relationship between the principal contradiction and the non-principal contradictions presents a complicated picture.


When imperialism launches a war of aggression against such a country, all its various classes, except for some traitors, can temporarily unite in a national war against imperialism. At such a time, the contradiction between imperialism and the country concerned becomes the principal contradiction, while all the contradictions among the various classes within the country (including what was the principal contradiction, between the feudal system and the great masses of the people) are temporarily relegated to a secondary and subordinate position.”[iv]


The Communist Party of China and Mao Zedong were quite clear that there are only two paths to the socialist revolution, the armed urban revolution and the people's war. Mao Zedong writes:


" But this insurrection and war should not be launched until the bourgeoisie becomes really helpless, until the majority of the proletariat is determined to rise in arms and fight, and until the rural masses are giving willing help to the proletariat. And when the time comes to launch such an insurrection and war, the first step will be to seize the cities, and then advance into the countryside and not the other way about (my bold style). All this has been done by Communist Parties in capitalist countries, and it has been proved correct by the October Revolution in Russia.” [v]


In a 1956 conversation with representatives of some Latin American communist parties, Mao Zedong warns them to mechanically copy the experiences of the Chinese revolution:


" The experience of the Chinese revolution, that is, building rural base areas, encircling the cities from the countryside and finally seizing the cities, may not be wholly applicable to many of your countries, though it can serve for your reference. I beg to advise you not to transplant Chinese experience mechanically. The experience of any foreign country can serve only for reference and must not be regarded as dogma. The universal truth of Marxism-Leninism and the concrete conditions of your own countries--the two must be integrated." [vi]


Incidentally, it can be stated that the CPC did not apply the people´s war "all the way". A footnote to Introducing the Communist states:


“In the latter stage of the anti-Japanese war, and more particularly in the period of the Third Revolutionary Civil War (1945 - 49), guerrilla warfare changed into regular warfare as the main form of armed struggle under the leadership of the Chinese Communist Party (my bold style), and this was due to the further growth of the revolutionary forces and the changes in the enemy's circumstances. The latter stage of the Third Revolutionary Civil war witnessed a further development, when operations were conducted by huge formations, which, equipped with heavy arms, were able to storm strongly fortified enemy positions.”[vii]        


These footnotes were reviewed and approved by Mao Zedong. People´s war was not even ”universal” in China!


In The Polemic on the General Line of the International Communist Movement of 1963 CPC addresses the revolutionary battles waged by the oppressed nations and the oppressed peoples of Asia, Africa and Latin America and the struggle for the proletarian revolution in the imperialist and capitalist countries in two separate chapters . See  “9. The oppressed nations and peoples of Asia, Africa and Latin America are faced with the urgent task of fighting imperialism and its lackeys” respectively “10. In the imperialist and the capitalist countries, the proletarian revolution and the dictatorship of the proletariat are essential for the thorough resolution of the contradictions of capitalist society” in A Proposal Concerning the General Line of the International Communist Movement.[viii] Nowhere is it argued that the strategy and forms of struggle in these areas would be identical and that the people´s war would be applicable to resolve the principal contradiction between proletariat and bourgeoisie in a capitalist country.


It is no argument that the only armed urban revolution that has succeeded is the October Revolution. Similar attempts were made in Germany, Hungary, Estonia and China. The reason why there have been no more attempts is due to both objective and subjective factors.  The October Revolution took place in connection with the First World War and the successful liberation wars in China, Yugoslavia, Albania and Indochina took place in connection with the Second World War, two exceptional occasions.


The people's war has succeeded in those countries which have been subjected to imperialist aggression, with the principal contradiction being between the aggressor / occupying power and the people in each country. This applies to China, Yugoslavia and Albania during the Second World War; this applies to Vietnam, Laos and Kampuchea after World War II. North Korea and the people´s democracies of Eastern Europe are special cases. If a country is subjected to imperialist aggression, the principal contradiction changes, as the aggression affects not only the proletariat but also the peasants and other parts of the petty bourgeoisie, the national bourgeoisie and even some parts of the big  bourgeoisie and the landlord class. In all these countries the peasants constituted a very large proportion of the population; in China 80 percent according to Lin Biao, at least 75 percent in Yugoslavia and Albania and probably at least as much in Vietnam, Laos and Kampuchea. In addition, geopolitical and topographical conditions, as well as historical martial traditions, play an important role. The only times the people's war, i.e in the sense that cities are surrounded from the countryside, have succeeded in neocolonial countries without an occupying power present in the country are Cuba 1953 - 1959 and Nicaragua (1961 - 1979). It is irrelevant to this argument that Cuba later allied with the Soviet Union and that the Sandinistas were later overthrown and that the organization is now a right-wing Social-Democratic Party, although running the government.


Röed writes:


"The conclusion of this is today that there are no 'two ways' to communism, but that the road everywhere and all places goes through prolonged people's war."


This is political nonsense and an open revision of the teachings of both Lenin, Stalin and Mao Zedong.


In fact, I cannot see the slightest military tactical advantage of starting a people´s war in an imperialist country like Sweden, as long as the principal contradiction goes between the proletariat and bourgeoisie. In Sweden, the farmers' share amounts to just over one percent, while the proletariat amounts to 70 percent. In imperialist countries, the power, the population and the proletariat are concentrated in cities and towns. People's war means that armed forces are gradually taking control of areas outside the cities and encircling them. Unless, from the outset, the revolutionary forces have the support of the majority, the ruling class and its apparatus of violence will very easily be able to isolate and eliminate every single liberated area. Contrary to the situation when a people is subjected to imperialist aggression, petty bourgeoisie and petty bourgeois strata will not more or less automatically position themselves on the side of the proletariat in the context of a people´s war against a domestic enemy. In addition, the revolutionary forces will also have no advantage of local knowledge over the domestic class enemy. Instead, the decisive factor is to win the support of the majority of people because the situation for it is unbearable and carry out a storm attack, as the ruling class is paralyzed and no longer able to rule. There will be no shortage of weapons by the proletariat in such a situation. It is a completely different matter if the principal contradiction in Sweden changes so that it goes between the Swedish people and an attacking imperialist superpower/great power.


In fact, no communist party in an imperialist and capitalist country has ever tried to initiate a people´s war, as long as the principal contradiction has gone between the proletariat and the bourgeoisie. RCP´s (Canada) plans are still in the drawer. If such attempts were made, these organizations would probably quickly degenerate into ultra-leftist sects in the style of the RAF (Baader-Meinhof League) in Germany, the Red Brigades in Italy and the Action Direct in France, which objectively served as provocateur organizations in the 1970s and 1980s. I would also like to say that a party that believes that the principal contradiction between the proletariat and bourgeoisie in an imperialist and capitalist country can only be resolved through a people´s war, will never ever lead either a people´s war or a socialist revolution. At best, such a party will remain a playhouse.


Question to Röed: Do you agree that Mao Zedong never advocated that the people´s war could be applied regardless of the principal contradiction and situation, that is, it was not a universal strategy? Aren't the beliefs that the people's war is not universal and that it is universal (CPP's view) two completely incompatible views? Why is Mao Zedong wrong?


Why show CPP/Gonzalo respect but not Marx/Engels, Lenin, Stalin and Mao Zedong?

 

Röed considers that I lack in humility and mention the capture of the CPP Central Committee and Gonzalo in 1992 in a disrespectful way. This is nonsense.


Firstly, practice is the criterion of truth. The most important argument against reformists, revisionists, Trotskyists and anarchists is that they never have succeeded in implementing a socialist society, or in the case of the anarchists even without a state apparatus. If a Communist Party has failed in one or the other context, it is also a sign that the ideological and political line has in some ways been wrong or incorrectly applied. That's why you can't compare Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci or Bela Kun with Lenin or Ernst Thälmann with Stalin.


Secondly, the capture of the Central Committee and Gonzalo in 1992 was not the result of slipping on a banana peel or a lightning strike. It was a sign that they overestimated their own strength and underestimated the enemy, and did not take the necessary security measures. This is a typical leftist opportunistic error. In connection with the period from the February Revolution to the October Revolution, Lenin was put in safety several times, as the Bolshevik Party understood his decisive importance for the outcome of the Revolution.


Thirdly, “A political party’s attitude towards its own mistakes is one of the most important and surest ways of judging how earnest the party is and how it fulfils in practice its obligations towards its class and the working people. Frankly acknowledging a mistake, ascertaining the reasons for it, analyzing the conditions that have led up to it, and thrashing out the means of its rectification—that is the hallmark of a serious party; that is how it should perform its duties, and how it should educate and train its class, and then the masses. " (Lenin)[ix]


Where is the CPP's self-criticism? When the party left in SKP [x] lost the battle against the right-wing liquidators 1978 - 1980, a comprehensive self-critical review was made in SKA's [xi] political report from 1982. We concluded that we had committed both left and right errors ourselves.


Question to Röed: Did the CPP make any mistake at all when the Central Committee and Gonzalo was captured? Which one (-s)? Or was it a brilliant move to procure a martyrdom? Why hasn't CPP published any self-criticism?


Fourthly, the comparison between communists in Norway and Sweden on the one hand and CPP on the other is absurd. Parties in imperialist and capitalist countries such as Norway and Sweden should be compared with other parties in the imperialist bloc, not with parties in neo-colonial countries or colonies. It is no coincidence that all Comintern resolutions and even "A Proposal on the General Line of the International Communist Movement" (1963) make this distinction. History has shown that it is much more difficult to carry out a revolution in any imperialist and capitalist country than a successful liberation war in a colony or neocolonial country, especially as it is subjected to imperialist aggression. Already in "Radicalism" Lenin states:


"Incidentally, apart from a number of other causes, that is why it is more difficult for Western Europe to start a socialist revolution than it was for us.“ [xii]


The most important difference between the situation in the imperialist bloc and the neo-colonial countries, commonly called the Third World, is that the class contradictions are much sharper in the latter. The reason is the material living conditions of the proletariat in the imperialist countries – and that the peasant class amounts to only one or a few percent. Lenin also writes in "Radicalism":


 “…for a revolution to take place it is not enough for the exploited and oppressed masses to realize the impossibility of living in the old way, and demand changes; for a revolution to take place it is essential that the exploiters should not be able to live and rule in the old way. It is only when the “lower classes” do not want to live in the old way and the “upper classes” cannot carry on in the old way that the revolution can triumph. This truth can be expressed in other words: revolution is impossible without a nation-wide crisis (affecting both the exploited and the exploiters).” [xiii]


The CPP should of course be compared with other parties and movements in Africa, Latin America and Asia. The only countries that in modern times, i.e after the Second World War, where the people, through armed struggle, have succeeded in overthrowing a domestic repressive regime without these countries being subjected to imperialist occupation, are Cuba 1953 - 1959 and Nicaragua 1961-1979. As you know, these liberation movements were not even led by Maoists. If you compare the CPP with the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of Philippines (CCP) and the people's wars that they are waging, then neither of these parties has won, but they have neither been defeated. The Communist Party of Philippines has been engaged in a sustained struggle since 1968; The Communist Party of India (Maoists) represents a continuation, via various divisions and new constellations, of the 1967 Naxalbari uprising and the formation of the Communist Party of India (Marxist-Leninists) in 1969. The major difference between these two parties and the CPP is that the former make no claims of being the leader of the world revolution and are not claiming to have further developed Maoism.


It does not matter that the CPP had a dominant position in 40 percent of Peru´s territory for some time. The Nepalese Maoists controlled 80 percent of Nepal's territory before embarking on the parliamentary road. Only victory can confirm the accuracy of the line. As the saying goes, a miss is as good as a mile. The CPP's initial success may, in the first instance, been due to the Peruvian regime being unusually corrupt and the repression against the Peruvian people, mainly the peasants, extremely severe. This was also the case in Cuba and Nicaragua, where the Batista- and Somoza-regimes were extremely corrupt and oppressive. The CPP will not even come close to the Hungarian Communist Party, which under Bela Kun managed to lead the Hungarian working class in a socialist revolution and even establish a Soviet Republic, which lasted for just over four months, from March 21 1919 to August 6 1919. The important thing about the Hungarian Revolution today is to study what mistakes were made so that state power could not be maintained.


Röed states that anyone who criticizes CPP is arrogant and lacks humility. That's a ridiculous statement. The CPP went out with tits and trumpets and claimed to have further developed Maoism on Peruvian conditions through Gonzalo's thinking. The PKP simply claimed the victory in advance. In addition, the party presented itself as the leader of the world revolution, even though it had not yet won in Peru. This is in both cases a manifestation of hubris. Did the Communist Party of China claim to be the leader of the world revolution in 1945, when Mao Zedong's thinking was first enshrined in the CPC's statutes, in a situation when Japanese imperialism had been defeated? Really not.


In one document from CPP 1988, "The Line to Build the Three Tools of the Revolution," which is present on the Tjen Folket´s website, states:


"Chairman Gonzalo puts forward the thesis that all communist parties in the world must be militarized (my bold style) for three reasons:"


This is a call to all Communist parties in the world that they should be "militarized" in whatever situation. This is presumptuous left dogmatism in cubic. This call goes against Mao Zedong's attitude, which is the only correct one:

“The principle of using different methods to resolve different contradictions is one which Marxist-Leninists must strictly observe. The dogmatists do not observe this principle; they do not understand that conditions differ in different kinds of revolution and so do not understand that different methods should be used to resolve different contradictions; on the contrary, they invariably adopt what they imagine to be an unalterable formula and arbitrarily apply it everywhere, which only causes setbacks to the revolution or makes a sorry mess of what was originally well done (my bold style).”[xiv]


It would never have occurred to the CCP or Mao Zedong to formulate such a concrete call for all the Communist parties in the world. On the contrary, in a 1956 conversation with representatives of Latin American communist parties, Mao Zedong discourages them from "transplanting the Chinese experience mechanically " (see previous quote). Only political fools can launch an unchanging formula aimed at all the communist parties in the world, and only fools cannot immediately realize that this is wrong. Whoever supports Gonzalo in questions, where his view contradicts the classics, especially Lenin's and Mao Zedong's, is not only mistaken but also shows a lack of respect for them. Gonzalo, for example, falsifies the history of Russian revolution, as well as Mao Zedong's theory of people´s war, which the latter never considered universal.



Rickard B. Turesson

16/7 2018

(Published in Marxistiskt Forum nr 1/2019)


See part 2 here!

   

(This blog is connected with Nya Arbetartidningen)



Selected works, Vol. VI, p. 463

[ii] Selected Works of Mao Tse-tung, Volume I, p. 231 or https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-1/mswv1_17.htm

[iii] Selected Works of Mao Tse-tung, Volume I, p. 221 or https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-1/mswv1_17.htm

[iv] Selected Works, Volume I, p. 331

[x] Communist Party of Sweden, originally Communist League (Marxist-Leninists) in 1967, was a Maoist Party founded in 1973. See https://en.wikipedia.org/wiki/Communist_Party_of_Sweden_(1967)

[xi] Communist Worker´s Party of Sweden –https://en.wikipedia.org/wiki/Communist_Workers%27_Party_of_Sweden

[xii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/lwc/ch07.htm

[xiii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/lwc/ch07.htm

[xv] https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/proposal.htm

[xvi] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/dec/16.htm

[xviii]  History of the Communist Party of the Soviet Union (Bolsheviks) - https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1939/x01/ch08.htm

[xix] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[xx] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationa<

Av NAT:s redaktion - Söndag 14 juni 15:00

(Part 2)

Is chairman Gonzalo the greatest Maoist of our time?

 

Röed claims that the PKP inspired the people´s war in India, the Philippines, Nepal and Turkey. This must be a real exaggeration, since the people's war in both India and the Philippines started already in 1969, well before that in Peru. This means that the Maoists in India and in the Philippines were inspired by the CCP and Mao Zedong. The people´s war in Nepal was started in 1996 by the Nepal Communist Party (Maoists). Why should the NCP (Maoists) have been primarily inspired by the PKP, whose chairman and most of the Central Committee had already been captured, and not by the CCP's and Mao Zedong's theories of the people's war? The NCP (Maoists) also did not follow Gonzalo's thinking but “the path of Prachanda”. In 2006, the NCP (Maoists) signed a peace agreement with the Nepalese government and the party took part in subsequent parliamentary elections. In 2009 it changed its name to the Unified Communist Party of Nepal (Maoist) and after a merger in 2018 it changed its name again to the Nepal Communist Party. This party is parliamentary and currently holds the governmental power in Nepal. Exactly what the party does with this government power, however, is a completely different matter. It obviously has not smashed the state apparatus and initiated a socialist transformation.


Röed states that "Gonzalo's contribution shows him as our epoch's foremost revolutionary leader, the greatest Maoist of our time". But how can a leader who has been imprisoned and who has not led the Peruvian people's war to victory be "the foremost revolutionary leader of our time, the greatest Maoist of our time"? The document "The Line to Build the Three Tools of the Revolution" claims that "Chairman Gonzalo, the greatest living Marxist-Leninist –Maoist who leads the party, is the guarantee of the victory of the communist revolution (my bold style)." Up like a sun, down like a pancake. Just compare the CPP with the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of the Philippines, which have not been defeated, but not yet won, and whose forces control large areas of their respective countries. Surely it is a greater achievement to be able to continue waging a prolonged people's war than to lose one? Röed states that PKP's defeat is only temporary, but does not provide credible reports on which areas PKP has retaken.


Question to Röed: What texts by Gonzalo, in which he "further develops" Maoism, does Röed recommend?


On the militarization of the Communist parties

 

Röed states that I fall into pure speculation about what Gonzalo meant by "militarizing the Communist parties" and referring me to "other texts". Which ones? "The line to build the three tools of the revolution"? Röed tries to explain pedagogically:


"In short, Gonzalo's thesis is as simple as it is wise – a party to wage war must be organized for war." This is just a platitude, about as wise as the party that wants to carry out a revolution must prepare and organize for revolution. But a communist party cannot always and in all circumstances organize itself for war; it depends entirely on the situation. In "A Proposal on the General Line of the International Communist Movement," the Communist Party of China writes instead:


“In order to lead the proletariat and working people in revolution, Marxist-Leninist Parties must master all forms of struggle and be able to substitute one form for another quickly as the conditions of struggle change. The vanguard of the proletariat will remain unconquerable in all circumstances only if it masters all forms of struggle –peaceful and armed, open and secret, legal and illegal, parliamentary struggle and mass struggle, etc. It is wrong to refuse to use parliamentary and other legal forms of struggle when they can and should be used. However, if a Marxist-Leninist Party falls into legalism or parliamentary cretinism, confining the struggle within the limits permitted by the bourgeoisie, this will inevitably lead to renouncing the proletarian revolution and the dictatorship of the proletariat.”


"As a result of these characteristics, the task of the proletariat's party in the capitalist countries is to, during a long period of legal struggle, train the workers and build themselves strong and thus prepare for the final overthrow of capitalism. In these countries, it is a matter of long-term legal struggle, of using Parliament as a platform, of economic and political strikes, of organizing trade unions and school workers. There, the organizational form is legal and the form of the struggle is bloodless (non-military)… ”


It is pointless to prepare for war unless the working masses are prepared to join. It is not possible to create or provoke a revolutionary situation. It creates itself when a general deep economic and social crisis arises as the result of the inherent contradictions of capitalism or because the situation has drastically altered by war that occurred during the two world wars. The group or organization imagining a revolution can be created or provoked will degenerate into an organization linked to individual terrorism, such as the RAF (Baader-Meinhof League) in Germany, the Red Brigades in Italy or Action Directe in France, which is directly contrary to the mass line. These organizations were, objectively, counter-revolutionary, their activities played the bourgeoisie in their hands, and these organizations were probably infiltrated by fascists or security services. RAF members could take refuge in East Germany, which shows that organizations were a plaything in the game between the social-imperialist bloc on one side and the western imperialist bloc on the other. Exactly how does Röed think a revolutionary organization within the imperialist bloc should prepare for war? By just talking about it?


According to Röed, Gonzalo believes that "not only the party must be militarized, but that the whole people must be armed and ergo the whole people must be militarized". Well. How does this view differ from that of Lenin and Mao Zedong? It is obvious that Röed in some way believes that Gonzalo has further developed Lenin's view, i.e that "the Communist Party is a party for revolution" when he writes that "Gonzalo sharpens (sic!) this further by stating that a proletarian Communist Party is a party to wage war and that it must therefore be a militarized Party. ". "Sharpens"? This is just phrase-mongering.


Firstly, Lenin and the Bolshevik Party never attempted to wage a people´s war, i.e encircle the cities from the countryside, but carry out an armed urban revolution in both 1905 and 1917, i.e first to conquer the cities and then the countryside, which they succeeded.


Secondly, Lenin and Comintern never launched the theory that the armed urban revolution was a panacea in imperialist and capitalist countries as well as in colonies or neo-colonial countries. This is in contrast to the CPP, Gonzales and their unoriginal backers, who claim that the people's war is universal.


Thirdly; what exactly distinguishes a party that applies democratic centralism from a party that applies democratic centralism and which is at the same time militarized?


Fourthly, Röed seems to think that a militarized party does not apply a military order structure top - down. But what does "militarized" mean? That all members from day one carry weapons? But the question of armament is a tactical issue and depends on the political situation. The Bolsheviks did not start arming the Red Guards until after the February Revolution and on the brink of the October Revolution, the Red Guards amounted to 200,000 men.


Fifthly, Lenin writes in "The Elections to the Constituent Assembly and the Dictatorship of the Proletariat" why the October Revolution could prevail:


“On the basis of the returns of the Constituent Assembly elections we have studied the three conditions which determined the victory of Bolshevism: (1) an overwhelming majority among the proletariat; (2) almost half of the armed forces; (3) an overwhelming superiority of forces at the decisive moment at the decisive points, namely: in Petrograd and Moscow and on the war fronts near the centre.” [ii]


The victory was not primarily due to the fact that the Bolshevik Party was militarized, although most members actively participated in the takeover of power. Some Bolsheviks led political strikes, for example, among the railway workers. Without this support from the proletariat and the soldiers, the October Revolution would never have prevailed. Of course, the overwhelming majority of the proletariat and the soldiers were not members of the Bolshevik Party.

The concentric circles

 

Röed writes that the PKP's line was that "the whole party must be part of the people's army to be an integral part of the people's war". Their "masterful use of Mao's dialectical method makes their guidelines appear simple and direct". Did all members of the Communist Party of China really join the Red Army? No, some members were assigned to work in the areas occupied or controlled by the Japanese or Guomindang; some were even assigned to work under cover at Guomindang. Circumstances determined whether these members followed instructions directly from the party or indirectly via the Red Army; the circumstances also determined the extent to which they were armed.


When Röed states that PKP's line that "the whole party must be part of the people's army" is something unique, does that mean that Mao Zedong's line was that only 90 percent, 70 percent or 50 percent of the party's members would be part of the Red Army? Why else emphasize the uniqueness of PKP's line? Röed states that it is wrong if the party engages in "pure politics" and the army wages "pure war". Of course. But does this criticism affect the Bolshevik Party or the CPC? Already during the civil war of 1918 - 1920 the Bolsheviks applied the system of political commissars while that there also were always strong Bolshevik factions within the Red Army; the same system was applied in China. If the CPC had one million members in 1945, then the Red Army's numbers were two million.


The three tools of the revolution in Russia

 

Röed states that I claim that the Russian Revolution did not apply the "three tools of the revolution" according to the PKP. On the contrary, I show that the three tools of the revolution, the party, the front and the army, cannot be elevated to a formula that applies in all times and under all conditions but must be applied to the peculiar conditions of each country.


The main differences between the October Revolution in Russia and the People's War in China were that the Bolsheviks fought for an armed urban revolution, which later spread to the countryside, and the people's war in China, which meant invading the cities from the countryside during the struggle against Japanese imperialism 1937 - 1945. 1945 - 1949 the principal contradiction was between the Chinese people and Guomindang, who represented the big bourgeoisie, the comprador bourgeoisie and the interests of the major landlords in alliance with US imperialism.


Röed seems to imagine that the Soviets, who were united fronts from below, existed intact from 1905 to 1917. This is nonsense. The Soviets were crushed by 1907; during the period 1907 - 1912 the Bolsheviks practiced a retreat tactic (see earlier quotes from Stalin). [iii] Only after the February Revolution of 1917 did the Soviets re-emerge and grow in strength until the October Revolution. The Bolshevik Party never established a united front from above as the CPC did with Guomindang 1937 - 1945, as the principal contradiction was not between the Russian people and German imperialism but between the Russian working people and the Russian tsarism and the bourgeoisie. The Russian ruling class was part of one imperialist bloc. After the October Revolution victory, representatives of left-wing socialist revolutionaries were briefly represented in the Soviet government. The Red Army was first formed on February 23, 1918, following the victory of the October Revolution. The nucleus of the Red Army was made up of the 200,000 men who had been part of the Red Guards that had emerged after the February Revolution of 1917, and of all the soldiers and officers who had joined the October Revolution from the Tsarist army, the main body of the new Red army. According to both Lenin and Stalin, the October Revolution triumphed in February 1918. Is this a myth, as Röed claims? In what way are Lenin and Stalin wrong? This victory was the very prerequisite for victory in the subsequent civil war, with the main forces of intervention being crushed at the end of 1920, although the struggle against them continued on a smaller scale until 1922. [iv]


Why do PKP, Röed and others have to engage in historical falsification of the October Revolution? They are aware that Mao Zedong and the CPC have never advocated the theory that the people's war is universal, on the contrary Mao Zedong and the CPC distinguished between the path of the October Revolution and the path of the people's war. They dare not openly attack Lenin, Stalin and Mao Zedong, as they would then reveal themselves directly as "left"-revisionists and anti-Maoists. If reality and history do not match their dogmas, then they alter without hesitation both reality and history.


The Question about Revolutionary Internationalist Movement (RIM)

 

The Communist Party of China (CCP) and the Labor Party in Albania (LPA) led the struggle against the rise of modern revisionism in the Soviet Union. From the beginning of the 1960s, a number of Marxist-Leninist groups and parties joined these two parties, thus forming an international Marxist-Leninist movement. But this movement never worked as an International, let alone with any center.


This was partly due to the CPC's experience, which Mao Zedong formulated in a speech, "The Comintern has long ceased to interfere in our internal affairs", [v] 1943. The CCP received some bad advices from the Comintern, which Cominform and the Soviet Union continued to distribute. One of the last bad advices the CCP got was that the People's Liberation Army in the civil war with Guomindang 1945 - 1949 should not pursue the final battle with Guomindang but make a stop and accept a division of China into a northern and southern part. This would have just postponed a victory like in Vietnam. The arguments put forward by Mao Zedong in the speech are briefly three: 1) A united international organization cannot adapt itself to extremely complex and rapidly changing circumstances. Only national parties can make a detailed analysis of the circumstances; 2) the anti-fascist struggle on the world scale was so multifaceted that a centralized organization was an obstacle to the struggle; 3) the Chinese Communist Party had hardened in the struggle and knew best how the struggle would be conducted in China (which was later confirmed by the practice).


Therefore, after the split with the SUKP, the CPC maintained only bilateral relations with various Marxist-Leninist parties in the world. This meant that the discussions took place on an equal footing without the CPC trying to foist its views on the non-state parties. Of course, the CPC enjoyed a special prestige and influence until 1976; this was positive as long as Mao Zedong lived – see Communist Party of Sweden´s  campaign against Soviet social imperialism in 1974 - but negative after Deng Xiaoping's takeover of power. After the break with the CPC in 1977, LPA tried to create a kind of international with itself at the forefront, but failed.


Röed claims that the Revolutionary Internationalist Movement (RIM) was not an International. But in fact, as early as 1984 [vi], RIM stated that its goal was to create an International:


“At the present juncture of world history, the international proletariat has to take up the challenge of forming its own organization, an International of a new type based on Marxism-Leninism-Mao Tsetung Thought, assimilating the valuable experience of the past.”


Furthermore the report from this conference criticized CPC:


“It also is necessary to evaluate the overreaction of the Communist Party of China to the negative aspects of the Comintern that led them to refuse to play the necessary leading role in building up the organizational unity of the Marxist-Leninist forces at the international level.”


The criticism is reminiscent of the rebels  [vii]who visited China's embassy in Stockholm in 1968 for guidance on how the Cultural Revolution ought to be implemented in Sweden. When the Chinese embassy staff refused to give any advice, the rebels accused them of being revisionists, tearing down curtains and leaving.


If the CPC had led a Communist International in connection with Deng Xiaoping's takeover of power in 1978, the damage would probably have been even greater than was the case.  Now, however, there were parties and groups that were used to formulate a political line regarding the specific conditions in their own country and to think for themselves. The CPC also, until 1977, encouraged its fraternal parties to think for themselves. My view is that the system of bilateral relations with other revolutionary parties worked well until 1977. The meetings always took place on an equal footing, even though the two state-bearing parties, the CPC and AAP, enjoyed greater prestige and influence than everyone else.


RIM seems to have disappeared from the political scene around 2007. My impression is that the organization disappeared because various organizations in competition with each other tried to play the first violin in the organization.


The communists and the elections


Röed states that the RIM parties did not advocate principled electoral boycotts at all, but do not cite a source. The PKP boycotted the elections in Peru in 1985 and, as far as I know, never voted in any election. I believe that election boycotts can be justified for three reasons: 1) it is not possible to guarantee the safety of your own candidates, but they risk life and limb; 2) the elections are rigged and there is extensive electoral fraud, and 3) the situation is revolutionary as in the 1905 revolution in Russia, when proposals for the establishment of a parliamentary assembly served as a diversionary maneuver. In addition, as Lenin demonstrated, the elections were not even fair. It is possible that the first and /or second reason was at hand in 1985 in Peru. But from where did the idea by RIM's Swedish sympathizers' group for a 2003 boycott of the euro referendum in Sweden come (which I quote in my article)? Was it their own invention? Or was it in line with RIM's general policy regarding elections?


Lenin, Stalin, Comintern and Mao Zedong did not support the line either to always run for elections in bourgeois democracies or to always boycott parliamentary elections. It is the situation that determines. On the other hand, they were for communists to always use all kinds of struggle, legal as well as illegal, open as well as secret. Why wouldn't voter participation be a "good tactics in today's situation"? It depends entirely on whether the parliamentary struggle is combined and based on the extra-parliamentary struggle. Most parties, which were part of the international Marxist-Leninist movement with the CPC/AAP at the forefront until 1977, did not fail because they prioritized parliamentary elections, as they had rarely won any parliamentary representation. They went down because they were not sufficiently independent in relation to the CCP and AAP.


Is there anything to learn from CPP and Gonzalo?

 

Röed asks the question: "But is it not of enormous importance to study Gonzalo and the CPP as well?"

My view is that PKP and Gonzalo should be studied as negative examples, mainly because the party failed because Gonzalo and most of the Central Committee were jailed in 1992, which led to the party's collapse. This was obviously a result of left subjectivist and left dogmatic errors. The party, especially its leadership, suffered from hubris and anticipated the victory. The party rose "Gonzalo's thinking" to the guiding-star even though the same thinking had not been confirmed in practice, that is, led to victory. The party has also given the appearance of acting as the leader of the world revolution, a supreme claim that neither the Communist Party of India (Maoists) nor the Communist Party of the Philippines have made.


Making the thumbs down for the CPP's policies does not in any way detract from the struggle that the Peruvian workers and peasants waged against the ruling class in Peru, which was righteous, until 1992. Maoists even supported the Afghan people resistance struggle against the social-imperialist occupation of Afghanistan from 1979, although the resistance movement was dominated by reactionaries and bourgeois nationalists.


The CPP and Gonzalo have not developed Maoism on a single point. The theory that the people´s war is universal is a left-revisionist distortion of Mao Zedong's theories, despite he himself warned of this distortion. The CPP and Gonzalo falsify the history of the October Revolution and do not recognize its crucial historical significance. The CPP and Gonzalo have launched a series of remarkable theories that all communist parties must be militarized and the theory of the concentric circles, theories which are not supported by the classics. CPP and Gonzalo also claim that the three elements of the people's war according to Mao Zedong, i.e strategic defensive, strategic equilibrium and strategic offensive, can be transferred on the course of the world revolution. Since I have already argued against this cracked and mechanical transfer in another article, "What is chairman Gonzalez' contribution to Marxism?", I will only briefly comment on this worldview. Gonzalo thus believes that the world revolution was on a strategic defensive between 1871 and 1945, strategic equilibrium prevailed between 1945 and 1980, with the strategic offensive continuing since 1980. Between 1871 and 1953 the October Revolution occurred in 1917, the emergence of a number of People´s democracies in Eastern Europe after the Second World War and finally the proclamation of the People's Republic of China in 1949. The socialist camp then numbered a third of the population of the world. This calls Gonzales a defensive! I have set the limit for 1953, because Stalin died this year as well as the Korean War ended that year. From 1956, the contradictions between the SUKP's revisionism and the CPC grew, which gradually led to the emergence of a social-imperialist bloc with the Soviet Union at the forefront. There was still a kind of equilibrium, as a number of colonies liberated themselves during the 1960s and 1970s, as well as the defeat of US imperialism in 1975 in Indochina. But since 1978, when Deng Xiaoping took power in the CPC and China, which has led to China now being a capitalist and imperialist country, the Communist movement and the international proletariat have been on the defensive. The struggle that various communist parties and liberation movements have waged since 1980 can under no circumstances be compared with the wave of success that prevailed until 1953.


It is almost pathetic to elevate Gonzalo into a theoretical fix star and testify to a very poor judgment. Gonzalo reduces Maoism to a catechism, full of erroneous or dubious Bible words. I do not believe in Röed's statement that PKP's almost religious language use was contingent on PKP "writing in Spanish in a Peruvian-Native American context". I mean that language was conditioned by PKP's left dogmatism and left subjectivism and that many of the leading intellectuals actually came from the Spanish-upper and middle class. It is the nature of dogmatism to simplify in absurdum and nature of subjectivism to distort the perception of reality. Even during 1968 the rebel movement in Sweden, one of the world's most secularized countries, there were religious elements. Meetings were organized to "expel the bourgeoisie from the body" (exorcism or expulsion of spirits) from the sect members and the major meetings served as revival meetings.


Röed "also cannot accept a claim that the development of our ideology stopped abruptly in 1976". There has definitely not been any development of Maoism to a fourth stage; Gonzalo's "development" is a caricature of Maoism. On the other hand, there are a number of Maoist parties and groups, mainly the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of the Philippines, which have continued to fight and further develop the political line with regard to national conditions. In addition, there is still much to learn from the international Marxist-Leninist movement up to 1977, both positive and negative experiences.


Unfortunately, Röed's defense of the CPP and Gonzalo is a completely unoriginal repetition of their positions. PKP and Gonzalo represent a dead-end track, especially in imperialist countries, that discredits Maoism and does not lead to revolution.


Rickard B. Turesson

16/7 2018


(Published in Marxistiskt Forum nr 1/2019)

   

(This blog is connected with Nya Arbetartidningen)




https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/proposal.htm

[ii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/dec/16.htm

[iv]  History of the Communist Party of the Soviet Union (Bolsheviks) - https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1939/x01/ch08.htm

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem


ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem


ent_292.pdf

[vii]  The rebels were a left opportunistic anarchistic group within the Communist League (Marxist-Leninists), consisting of some students at three universities in Sweden, who rose up in the spring 1968  and very quickly fell apart.

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se