Alla inlägg den 28 september 2020

Av NAT:s redaktion - 28 september 2020 22:00

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dagens situation i Sverige. Dessutom är frågan om kommunistisk säkerhetspolitik inte alls självklar, vilket efterkrigshistorien i Sverige visar. Man måste för övrigt börja i rätt ända, om man ska övertyga någon, det vill säga konkret diskutera varför säkerhetspolisen övervakar kommunister, vad det egentliga syftet är och hur övervakningen sker.

I.


En säkerhetsanalys måste utgå från det konkreta läget

 

Sven Laurén noterar inte att Lenin skrev denna artikel i exil 1912, när RSDAP (b) redan var illegalt.  Av Lenins artikel framgår att till och med Kadettpartiet, ett borgerligt parti, som senare ingick i den provisoriska regeringen februari 1917, var illegalt vid samma tidpunkt. I praktiken jämför Sven Laurén alltså ett illegalt parti, RSDAP (b), med en legal organisation, Kommunistisk Föreningen i dagens Sverige. Men trots att RSDAP (b) var illegalt, hade partiet ändå en legal stödjepunkt i duman (den ryska motsvarigheten till Sveriges riksdag):


”Till exempel var den mest’öppna’ kärnan av RSDAP (b) under 1907 – 1912 den socialdemokratiska dumagruppen. Den befann sig i positionen att tala mer ’öppet’ än någon annan. Denna ensam var legal, och kunde tala legalt om en hel del saker.” (2)


Bolsjevikernas dumagrupp bestod av sex ledamöter, som hade invalts genom den s.k arbetarkurian. Det finns en utmärkt redogörelse för dumagruppens betydelse och verksamhet i SUKP(b):s historia. (3) Dumagruppen leddes av RSDAP:s centralkommitté och fungerade som en mycket viktig förbindelselänk mellan de kämpande arbetarna och RSDAP(b):


”De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och m kapitalistiskas omänskliga utsugning av arbetarna.” (4)


Dumagruppen kunde också utnyttja sin immunitet till att resa runt i Ryssland, anordna möten och t.o.m bilda nya partiorganisationer. Dessa deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala konspirativa arbetet, som SUKP(b):s historia konstaterar.  Pravda, den bolsjevikiska dagstidningen, började utkomma 1912; redan tidigare gav bolsjevikerna ut veckotidningen Svesda, som riktade sig till mer avancerade arbetarna. Pravda uppnådde en upplaga på 40 000, trots att den ofta beslagtogs. Dessa tidningar gavs naturligtvis ut i partiets namn, inte genom någon täckorganisation, enhetsfront eller något förlag.


Samtidigt som RSDAP(b) i huvudsak var en hemlig organisation, d.v.s man skyltade inte öppet med det absoluta flertalet medlemmar, utnyttjade partiet olika legala kryphål, främst dumagruppen. Dessa deputerade fungerade som ”öppna talespersoner”. Bolsjevikpartiet kombinerade legala och illegala arbetsmetoder, trots att det hela tiden utsattses för övervakning och förföljelser; denna repression var betydligt hårdare än i dagens Sverige. Den kan bara jämföras med repressionen mot SKP under andra världskriget, då hundratals kommunister sattes i arbetsläger och partiets tidningar belades med transportförbud.   Kommunistiska Föreningen verkar däremot under borgerligt-demokratiska förhållanden och utsätts inte för någon direkt repression idag; däremot naturligtvis för övervakning. Det är omöjligt att förutse när denna situation kommer att förändras; under alla förhållanden måste en kommunistisk organisation vidta motåtgärder i god tid.


II.

Varför har säkerhetspolisen alltid bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige?

 

Detta förklarar inte Sven Laurén.


Den borgerliga statsapparaten och dess säkerhetspolis kartlägger naturligtvis den kommunistiska rörelsen för att kunna slå till mot och oskadliggöra den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades 500 – 600 kommunister, vänstersocialdemokrater, syndikalister i arbetsläger i Sverige. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? Det vet vi från Norge. Från det norska fånglägret Grini i Oslo deporterades drygt 3 400 fångar under andra världskriget till fängelser och koncentrationsläger i Tyskland.


Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.


Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i en kommunistisk organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster”:


”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ” (5)


Denna definition tillämpades självklart mycket generöst, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté, d.v.s huvuddelen av medlemskadern, fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.


I stället blandar Sven Laurin i samma artikel bort korten:


”Varje ’papper’ som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. ”


Detta är ett märkligt urskuldande argument. De etablerade riksdagspartierna håller också på sina interna papper. Vem ska egentligen övertygas? För det första registerar inte SÄPO personer som stöder den nuvarande kapitalistiska samhällordningen, bara dem som vill störta den. För det andra gjorde SÄPO under andra världskriget inte något tillslag mot kommunister för att lägga beslag på deras papper utan mot livs levande kommunister, som spärrades in. Slutligen; i vilket annat land i världen har säkerhetstjänsten fokuserat på de interna dokumenten och inte på medlemmarna?

III.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

 

Ett kommunistiskt parti, som verkligen har som målsättning att genomföra en socialistisk revolution, måste alltså tillämpa en säkerhetspolitik.


För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:


  • Fysisk övervakning
  • Infiltration
  • Provokationer
  • Brevöppning
  • Öppna källor
  • Rums- och telefonavlyssning
  • Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, enskilda partimedlemmar, bokhandlare och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster ” (Oktoberförlaget) framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (Revolutionary Communist Party:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen. Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade vissa medlemmar i vänsterorganisationer  kontaktat SÄPO, men framför allt var det avhoppare som försedde SÄPO med uppgifter och material. Att ha en infiltratör i den högsta ledningen i en revolutionär organisation är naturligtvis en oöverträffad informationskälla för en säkerhetstjänst, eftersom infiltratören i så fall har tillgång till all intern information. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.


Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än. S.k krypteringsprogram på appar knäcks av säkerhetstjänsterna.


Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

III.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

 

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn. Men täcknamn är aldrig en fullständig garanti. Lenin deporterades två gånger till Sibirien och satt ett år i fängelse; Stalin deporterades sju gånger till Sibirien och rymde lika många gånger.


Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom detta inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.


De flesta vänsterorganisationer, som uppstod fr.o.m 1968 i Sverige, tillämpade ingen säkerhetspolitik, men med två undantag, nämligen SKP 1976 – 1980 och SKA 1980 – 1993. 1980 hade SÄPO bara registrerat bara 6 procent av SKA:s medlemmar, vilket berodde på att alla medlemmar hade täcknamn redan i samband med bildandet (med undantag för de medlemmar som var officiella).


Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Det är en illusion att tro att alla medlemmar skulle kunna vara hemliga.  Det är också en illusion att tro att kommunisterna kan ”gömma sig” bakom enhetsfronter; vi vet från såväl Sverige som Norge att respektive säkerhetstjänster på 1960- och 1970-talet inte bara övervakade SKP och AKP(m-l) utan också alla organisationer, i vilka de misstänktes ha ett inflytande.


Ingen kommunistisk organisation, som har verkat i borgerligt-demokratiska länder i det imperialistiska och kapitalistiska blocket har tillämpat en sådan linje. Däremot har ultra-vänsterorganisationer, i vissa fall rena provokatörsorganisationer, som RAF, Röda Brigaderna och Action Directe, Weathermen etcetera tillämpat en sådan linje, men de tillhörde aldrig heller den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong levde.


Vissa kamrater måste vara kända som talespersoner, kontaktpersoner, firmatecknare, ansvarig utgivare etcetera under legala förhållanden. Det stora flertalet medlemmars identitet ska vara omöjligt att avslöja via öppna källor och ska därför använda täcknamn. Det stora flertalet medlemmar måste dock ytterst agera som kommunister i massarbetet; bara som kommunist kan man rekrytera andra kommunister. Bara ett fåtal kan vara helt hemliga, d.v.s endast vara kända av ledningen och inte tillhöra en partiavdelning.


Om Sverige blir utsatt för en ockupation, måste taktiken ändras. Då blir det förmodligen omöjligt att agera öppet i de ockuperade områdena och då måste medlemgruppernas storlek starkt reduceras. Bara i basområden kan de känna sig relativt säkra.  Här finns det mycket att lära från den europeiska motståndsrörelsen under andra väldskriget. Sak samma om det skulle ske en fascistisk kupp i Sverige. Säkerhetspolitiken måste anpassas till de faktiska förhållandena.  Det är helt fel att agera som om en kommunistisk organisation vore illegal, när den i själva verket är legal. Speciellt fånigt är det om man tror att det är extra revolutionärt om föreningen bedriver hemligt arbete. Vi ska tillämpa en differentierad säkerhetspolitik för att det är nödvändigt och korrekt. Speciellt allvarligt är det om man förordar en hemlig organisation av ren personlig feghet. Kommunister ska inte fostra pultroner, som överger ett sjunkande skepp så fort fara är på färde.


Rickard B. Turesson


(1)  ’The Illegal Party and Legal Work https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

(2)  A.a

(3)  SUKP(b):s historia, Proletärkultur, sid. 156 – 158

(4)  A.a sid. 158

(5)  Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards