Coronakommissionen  har nyligen lämnat en rapport och kritiserar Sveriges coronahantering på flera punkter.

Kommissionen skriver: ”Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet”.

Kommissionen skriver också att Sverige inte var tillräckligt väl rustat inför pandemin och att  den svenska pandemiberedskapen var ”undermålig”. Rapporten riktar vidare mycket hård kritik mot att masstestningen kom igång senare i Sverige än i andra länder. Kommissionen anser att det var ett ”haveri” att den storskaliga provtagningen inleddes först efter att den första vågen var över. Under våren och sommaren 2020 fördes en debatt mellan regeringen, regionpolitiker och Folkhälsomyndigheten om vems felet var att testningen kom igång sent.

Kommissionen påpekar dessutom att Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet.

Redan den 7 april 2020 tog Kommunistiska Föreningen ett uttalande - http://kommunisten.nu/?p=9775 - som angrep de brister, som coronakommissionen omtalar mer än ett år senare.

”Arbetarklassen i Sverige drabbas nu hårt av sjukdom, ekonomisk nedgång och arbetslöshet. Corona-pandemin har utlöst en djup kris i det kapitalistiska systemet. Det är de fattigaste i Sverige som drabbas hårdast både av sjukdomen och dess ekonomiska konsekvenser. I Stockholm kommer en stor del av dödsoffren från Järva-området. Fattiga och nyanlända lever trångt i miljonområdena och i bostadsbaracker och är därmed extra utsatta för smitta.

Den svenska regeringen har i inledningen agerat mycket kraftlöst mot coronaepidemin. Istället för att värna folkhälsan har man spelat ner riskerna med pandemin och slagit vakt om storbolagens tillgång på arbetskraft, de öppna gränserna och rika människors rätt att ha fjällsemestrar och afterski.

Arbetarklassen kan inte ”jobba hemma” utan förväntas ta sig till arbetet i överfylld kollektivtrafik. Sjukvårdsarbetare tvingas arbeta med smittade utan riktig sjukvårdsutrustning och dödstalen bland sjukvårdpersonal i Italien är höga.

De allra fattigaste delarna i arbetarklassen, ”gig-arbetare”, tillfälligt anställda och vikarier ställs nu utan försörjning i en förfärande takt, och de flesta av dem saknar ekonomiska skyddsnät. Arbetslösheten i industrin är på väg att skjuta i höjden på grund av att de globala leveranskedjorna har kollapsat.

Sveriges beredskap är dålig. Sedan EU-inträdet har all civil beredskap rustats ner och det är nu en stor brist på skyddsutrustning, handdesinfektion, och andra livsnödvändiga artiklar inom sjukvård och hemtjänst. Staten och regionerna har urholkat sjukvårdssystemet och det finns en stor brist på kapacitet att möta pandemin.”

Man kan också uttrycka det som att folk, särskilt äldre, har dött i onödan på grund av coronapandemin.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Oktoberförlaget har nyligen gett ut ”Folkmordet i Irak” av Peo Österholm.

USA har bedrivit krig i Irak i över 40 år. Det är USA:s och ett av världshistoriens längsta krig, mer än dubbelt så långt som kriget i Afghanistan.

Iran-Irakkriget, Kuwaitkriget (som drevs i Irak), 90-talets sanktioner, invasionen 2003-2011, kriget mot IS; alla har de praktiskt taget hela tiden bedrivits på irakiskt territorium. Antalet döda under de flera decennier långa krigen uppgår till flera miljoner. Uppskattningar hamnar mellan 4 och 5 miljoner men det finns siffror som hamnar över 5 miljoner.

De lidanden som irakierna har fått utstå under alla krigen har inte redovisats i västmedierna. USA har inte skytt några medel – massiva bombningar, spridandet av sjukdomar, tiotusentals politiska mord. Användandet av utarmat uran har givit cancerepidemier. Landet har plundrats på sina tillgångar, infrastrukturen raserats. Historiska minnesmärken från Ur och Babylon, mänsklighetens vagga, har förstörts och stulits.

Ibland har USA krigat tillsammans med Iraks regering, ibland emot – ständiga fotbyten men hela tiden med sina egna intressen främst.

Kriget pågår än. Men nu med svenskt deltagande.

***

Peo Österholm är tidigare journalist på Svenska Dagbladet.

Inledare: Författaren och representant för Irak-Solidaritet

Plats: Cykelcafé Le Mond, Södermannagatan 10 (Södermalm), Stockholm

Tid: Onsdag den 3/11 kl. 18.00 – 19.00

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Boksläpp: ”Filosofiska trender i den feministiska rörelsen” av Anuradha Ghandy

måndag den 11 oktober kl. 18.00 – 20.00 i Victor Jara-lokalen, Pontonjärsgatan 36 B på Kungsholmen – t-banestation: Fridhemsplan.

Inledning och diskussion. Förtäring. Böcker till rabatterat pris.

Arrangör: Oktoberförlaget

(Från bokens baksidestext)

Författaren till denna bok, Anuradha Ghandy (1954 - 2008), var en indisk kommunist, revolutionär ledare och skribent. Hon var medlem i det förbjudna Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna).  

Anuradha Ghandy ägnade sig huvudsakligen åt propagandaarbete och åt partiets underjordiska arbete i städerna. Hon gav betydande teoretiska bidrag i kampen mot såväl kastsystemet som kvinnoförtrycket i Indien. Hon dog mitt uppe i sin politiska gärning. Hon ådrog sig malaria i samband med en vistelse i Jharkhand, där hon utbildade stamfolk mot kvinnoförtrycket i deras egna samhällen. Under sina sista dagar tränade hon kvinnokader för att de skulle utveckla ledarskapsförmågor.

Anuradha Ghandy var väl insatt i den internationella debatten om kvinnofrågan, feminismen och dess förhållande till marxismen. I denna bok granskar hon strömningar som liberalfeminism, radikalfeminism, anarkafeminism, ekofeminism, socialistisk feminism och postmodernism och feminism. Detta sker med referenser till såväl västerländsk som indisk debatt. Anuradha Ghandy skriver:

”Diverse filosofiska trender som existentialism, marxism och liberalism studerades och antogs av aktiva kvinnorörelser i USA och England. Således är feminister en eklektisk grupp som inkluderar en mångfald av tillvägagångssätt, perspektiv och ramverk, beroende på den filosofiska trend de antar. Likväl delar de en hängivenhet till att ge en röst åt kvinnors erfarenheter och att göra slut på kvinnans underordning. På grund av den västerländska hegemonin har dessa trender haft ett starkt inflytande på kvinnorörelsen i Indien också. Följaktligen måste en seriös studie av kvinnorörelsen inkludera en förståelse av de olika riktningarna i rörelsen.”

Det betyder också att Anuradha Ghandys analyser har bäring på svenska förhållanden, på en proletärt feministisk rörelse i Sverige.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)