Alla inlägg under november 2021

Av NAT:s redaktion - 26 november 2021 21:45

Det var riktigt att bilda Kommunistiska Internationalen, Tredje Internationalen, och lika riktigt att lägga ner den 1943. Mao Zedong sade med anledning av Kominterns upplösning 1943:


” Det är sant att den kommunistiska internationalen skapades av Lenin själv. Under hela sin existens har den tillhandahållit de bästa tjänsterna för att hjälpa varje land att organisera ett verkligt revolutionärt arbetarparti, och det har också bidragit enormt till den stora saken till att organisera det antifascistiska kriget. ”[1]


Detta var huvudsidan. Kommunistiska Internationalen var ett världsparti, som tillämpade demokratisk centralism. Förutom målsättningen att understödja de revolutionära kamperna i hela världen slogs det också fast att det var en tvingande nödvändighet att försvara den första socialistiska staten, Sovjetunionen.  Det betydde också att Komintern genomförde regelbundna kongresser 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Mellan kongresserna leddes Komintern av en Exekutivkommitté, EKKI. Det hör till saken att Komintern och EKKI hade stora ekonomiska och personella resurser, eftersom EKKI var baserad i Moskva. Många partier hade permanenta företrädare i Moskva och Komintern skickade också ut representanter runtom i världen för att direkt understödja den revolutionära kampen.


Kominterns avigsida

 

Avigsidan med Komintern var att inte ens ett centrum kunde korrekt analysera politiken i hela världen. Mao Zedong konstaterar vidare:


”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter. Korrekt ledarskap måste växa fram från en detaljerad analys av dessa förhållanden, och detta gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt genomföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassad till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.” [2]


Dessutom kunde vissa partiers nationella intressen stå i motsättning till andra partiers nationella intressen och centrum kunde t.o.m ge felaktiga råd. Under det sista inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 gav Stalin de kinesiska kamraterna rådet att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda Armén skulle göra halt halvvägs och dela Kina i en nordlig och en sydlig del (kontrollerad av Guomindang). Stalin oroade sig för en amerikansk intervention, som kunde spilla över på Sovjetunionen. Därmed skulle KKP ha begått samma misstag som VietMinh, som accepterade en delning av Vietnam 1954. Mao sade vid ett senare tillfälle: ”Om vi hade följt alla råd från Stalin, skulle det inte blivit någon revolution i Kina.” Stalin medgav senare i samtal med Mao Zedong att han hade haft fel.


Kinas Kommunistiska Parti försökte aldrig ta initiativ till en ny international


KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna mellan broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och båda dessa partier behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Varken KKP eller AAP organiserade några allmänna möten, där alla marxist-leninistiska organisationer deltog.


Detta system fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland de marxist-leninistiska partierna. Detta var mest på gott, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj fick en partidelegation i Kina kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot parthögern, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument


Efter splittringen med KKP 1977 försökte AAP bilda en international, vilket misslyckades.


KFML/SKP samarbetade med både KKP/AAP från 1964 till 1977. Under denna tid deltog vi inte på ett enda gemensamt internationellt möte och antog inte en enda gemensam resolution med KKP och AAP. Den enda gemensamma resolution med andra organisationer som SKP antog var ”Norden mellan supermakterna” 1975 och som antogs tillsammans med AKP(m-l), KFML-Danmark, MLR-Finland, EIK-ML/Island och en färöisk organisation. Denna resolution hade förberetts mycket noggrant av partiledningarna och utgick från en redan befintlig samsyn.


På 1980-talet övertog SKP(m-l)/SKA SKP:s internationella kontakter och träffade MLPD och andra partier på några gemensamma möten. Men vi liksom AKP(m-l) och KFML-Danmark, som vi träffade separat, undertecknade aldrig några gemensamma resolutioner och anslöt oss heller inte till den MLPD-ledda internationella samarbetsorganisationen. SKP(m-l)/SKA, som bildades 1980, försökte aldrig etablera någon kontakt med KKP eller AAP, eftersom båda partier hade urartat.


Misslyckade internationaler


Perus Kommunistiska Parti/RCP(Avakian) och Nepals maoistiska parti bildade RIM, men denna international föll ihop. Det fanns i praktiken tre stridande viljor, som ville spela första fiolen, och som inte kunde enas i långa loppet. Det som var utmärkande för många av de partier och grupper, som tillhörde – eller sympatiserade med – RIM, var att de utgav sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställde och förvanskade Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter som frågan om folkkrigets universalitet. Detta skedde från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt.


Om det finns en international, måste den ledas från ett centrum. Men vilket parti ska leda ett sådant centrum? Idag finns det inte ens något statsbärande kommunistiskt parti i ett socialistiskt land, som kan tjäna som bas eller föredöme. Det två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har inga sådana ambitioner. Detta beror säkert på att dessa partier har funnits sedan 1960-talet och är fast förankrade i en maoistisk tradition. Alla övriga partier är mer eller mindre oskrivna kort, även om vissa partier kan vara mer kamperfarna än andra. Ett centrum kan lika lite som EKKI i Komintern överblicka klasskampens utveckling i hela världen och alltid göra korrekta analyser.


Den proletära internationalismen kräver ingen international

 

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .” [3]


En ny kommunistisk international är fortfarande inte anpassad till kampens behov. Det går alldeles utmärkt att fortfarande tillämpa KKP:s linje för relationerna till broderpartier. SKP träffade inte bara KKP/AAP utan även en rad andra partier från hela världen, som hade kontakt med båda dessa partier, på bilateral basis. Som tidigare sagts undertecknade SKP bara en gemensam resolution, ”Norden mellan supermakterna”, och detta med de övriga nordiska marxist-leninistiska partierna och organisationerna. Dessa partier kände varandra väl och var väl insatta i ländernas politiska förhållanden.


Om vi undertecknar en resolution tillsammans med andra partier på gemensamma möten, så kommer vi naturligtvis att associeras med dessa partier. Problemet idag är många av de partier, som är aktuella för konferenser, är att de förordar att folkkriget är universellt, en helt anti-maoistiskuppfattning och en omöjlig linje i ett avancerat kapitalistiskt och imperialistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap .

Det viktigaste är att Kommunistiska Föreningen utvecklar sin egen verksamhet i Sverige och blir en slagkraftig organisation istället för att åka runt på internationella konferenser och anta gemensamma uttalanden. Vi kan fortsätta träffa revolutionära partier, oavsett blocktillhörighet, på bilateral basis utan att binda upp oss. Det första steget att binda upp sig är att anta gemensamma resolutioner.


Det sjunde mötet för MLM-partierna och organisationerna i Europa antog t.ex en resolution, som avlutades med orden:


”We do this as a powerful symbol of a worldwide united proletariat which is screaming for its New International Organisation which will emerge from the conduction of the Unified International Maoist Conference.”


Här är det glasklart vad syftet är med dessa möten.


Kommunistiska Föreningen behöver heller inte tillämpa linjen att ha bara ett broderparti i varje land, en linje, som KKP, AAP och SKP tillämpade på 1960 - och 70-talet. Många revolutionära partier, särskilt i det imperialistiska blocket, är idag oprövade, d.v.s vi vet inte vad de går för i praktiken. Därför är det ingen brådska med att formalisera ett internationellt samarbete med närstående partier, särskilt som det inte finns något socialistiskt land, som kan fungera som föredöme och som det gäller att försvara. Så länge ett kommunistiskt parti inte har gjort revolution eller har ett dokumenterat massinflytande är det i princip oprövat.


Trotskisterna är specialister på att bilda internationaler. Det finns inte bara en Fjärde International utan en femte, sjätte och sjunde och kanske fler. Trotskister träffar gärna likasinnade, t.o.m tillfälligt likasinnade (innan de splittras), men deras resolutioner har aldrig gjort någon nytta i den praktiska klasskampen.


Rickard B. Turesson

 

26/11 2021




[1]  Se ”The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” Selected Works of Mao Tse-tung


[2]  Anfört arbete

[3] A.a

Av NAT:s redaktion - 9 november 2021 16:45

I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” formulerar Lenin de fem berömda kriterierna på imperialismen. Imperialismen är i första hand ekonomiskt betingad och det militära agerandet är en följd av de ekonomiska drivkrafterna.

 

”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.”


Dessa kriterier är fortfarande i princip giltiga.


Idag finns det endast två supermakter, USA och Kina, som kan tävla om världsherraväldet. Med supermakt menas en imperialistisk stormakt, som ensamt kan tävla om världsherraväldet. Vilka andra stater kan idag tävla med USA och Kina?


I början av 1970-talet karakteriserade Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong USA och Sovjet som de två supermakter, vars rivalitet kunde leda till ett tredje världskrig. Därför försökte Kina också skapa bredast möjliga allians mot de båda supermakterna. Samtidigt som SKP understödde kampen mot USA-imperialismen genom vårt arbete i DFFG, initierade också SKP också en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974. SKP bekämpade alltså båda supermakter.


Situationen före första världskriget var en annan. Inför första världskriget stod två block, eller allianser om man så vill, mot varandra; Storbritannien/Frankrike/Tsarryssland stod mot Tyskland/Österrike-Ungern. Storbritannien/Frankrike var relativt ekonomiska jämnstarka och hade båda omfattande kolonialvälden; Storbritannien var den obestridligaste starkaste sjömakten, men utmanades av Tyskland. Frankrike hade en starkare armé än Storbritannien. Ryssland visade sig vara den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Tyskland var en uppåtstigande imperialistisk stormakt, men tvangs föra ett tvåfrontskrig. Efter Tysklands separatfred med Sovjetunionen, var det osäkert om Storbritannien/Frankrike skulle kunna hålla stånd mot Tyskland. I det läget kom USA, som hade passerat Storbritannien som ekonomisk stormakt, till Storbritannien/Frankrikes undsättning och Tyskland/Österrike-Ungern kunde besegras.


Inför andra världskriget stod Tyskland-Österrike till att börja med mot Storbritannien/Frankrike igen.  Sovjetunionen försökte åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien för att dämma upp för Nazitysklands fortsatta expansion. Men Storbritannien/Frankrike hade andra planer. Den s.k Münchenöverenskommelsen innebar att Storbritannien/Frankrike accepterade att Nazityskland annekterade Tjeckoslovakien och att de hoppades att Nazityskland och Sovjetunionen skulle förgöra varandra i ett krig. Dessa planer kom på skam genom icke-angreppspakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen, den s.k Molotov-Ribbentrop-pakten, och i stället gick Nazityskland till angrepp mot Frankrike och Storbritannien. Men i och med Nazityskands angrepp på Sovjetunionen, dess egentliga huvudmotståndare, och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941, ändrades situationen igen. Det uppstod en allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien, som lyckades besegra Nazityskland, Japan och Italien. Andra världskriget ledde till att det uppstod ett socialistiskt läger, som omfattade en tredjedel av mänskligheten, och att USA kom ut som imperialistiska supermakt.  Deras imperialistiska rivaler var antingen besegrade eller hade allvarligt försvagats som Storbritannien och Frankrike. Men före första och andra världskriget kan man inte tala om någon imperialistisk supermakt, bara imperialistiska stormakter.


Det har aldrig varit så att små och medelstora imperialiststater har startat något världskrig.


Lenin skriver:


 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.”  (Lenin [1])


Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största industri- och handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Kina har också intervenerat i andra länder. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Båda kinesiska och amerikanska militärstrateger menar att militär jämvikt dock uppnås runt 2030.


Det är bara drygt åtta år kvar till 2030. Det finns skäl att påminna om Nazitysklands snabba militära upprustning. Från nazisternas maktövertagande 1933 tog det bara sex år innan Nazityskland ansåg sig kunna angripa Polen 1939 och riskera ett andra världskrig. Dessförinnan hade Nazityskland annekterat Saarområdet, Österrike och Tjeckoslovakien och dessutom intervenerat i spanska inbördeskriget. Efter Polen kom i snabb takt angreppen mot Nederländerna, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och Storbritannien. En intressant fråga är om Kina inom den närmast tiden kommer att våga inkorporera Taiwan med militära medel och vad USA i så fall kommer att göra.


En uppåtgående supermakt måste expandera på den nedåtgående supermaktens bekostnad. Det är absolut lagbundet. Lenin skriver:


 ”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil).Delningen utföres härvid "efter kapital", "efter makt" - någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system.”[2]


Hur rivaliteteten mellan USA och Kina kommer att sluta är en annan fråga. Det går för närvarande inte att göra några säkra förutsägelser; endast olika scenarior kan skisseras.


Rickard B. Turesson

8/11 2021


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[1] ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid.9

[2]  Sid. 84 i ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, eller kapitel 5 i denna nätversion https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h8

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2021 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards