Detta är ett svar till pseudonymen Tsun tsu, som kommenterade min tidigare artikel ”Behövs det en ny Kommunistisk International?” och därvid tog upp frågan om folkkrigets universalitet.

Tsun tsu påstår att ”det är bara ynkryggar som helt avvisar att en kreativ tillämpning av folkkrig skulle kunna vara aktuellt i imperialistiska länder”.  Men om man babblar om att folkkrig är tillämpbart i imperialistiska länder är man tydligen inte en ynkrygg! Ingen organisation i något imperialistiskt land, som på senare tid har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt, har hittills startat något folkkrig så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap. Det är föga troligt att det någonsin sker.

Ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, har förespråkat folkkriget som universell strategi.  De var alltså samtliga ynkryggar, enligt Tsun tsu.

För det första måste man precisera vad som menas med folkkrig; annars blir det bara en tom formel. Enligt Mao Zedong innebär folkkrig att städerna inringas från landsbygden. I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna (min fetstil) – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” (1)

Den andra vägen, Oktoberrevolutionens väg, innebär att först genomföra en väpnad stadsrevolution och sedan sprida revolutionen till landsbygden, vilket skedde i Ryssland. Det hör till saken att franska revolutionen 1789, Pariskommunen 1871 och den ungerska rådsrevolutionen 1919 också var väpnade stadsrevolutioner.

För det andra är valet av strategi, väpnad stadsrevolution eller folkkrig, beroende av huvudmotsättningen. Mao Zedong skriver:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (2)

Det är avslöjande att de som inspireras av Gonzalos tänkande aldrig har förstått att all revolutionsstrategi är avhängig bestämningen av huvudmotsättningen; de inbillar sig i stället att det finns en universalstrategi som är giltig oberoende av tid och rum. Detta har ingenting med maoism att göra. Folkkrig, som riktat sig mot en utländsk ockupant eller en öppen marionettregim, har lett till seger i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam, Laos och Kampuchea, medan till exempel folkkrigen i Grekland och Malaysia misslyckades.

Det är betydligt svårare att segra i ett agrarrevolutionärt krig, då ingen utländsk ockupant direkt befinner sig i landet. Man måste komma ihåg att KKP och Röda Armén led nederlag i Jiangxisovjeten 1931 – 1934 och tvingades anträda den långa marschen för att ta sig till ett säkrare basområde i Yan’an. Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit folkkrig sedan 1960; de har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det finns bara två fall i modern tid, då en befrielserörelse, som har inringat städerna från landsbygden, har lyckats. Det gäller dels den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara (3) misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden, varvid Somoza-regimen som var lika korrumperad som Batista-regimen störtades. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse. 

För det tredje skriver skribenten att ”ett snabbt väpnad uppror är omöjligt eftersom borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om. Dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen. Bara det i sig gör att det inte kan gå snabbt och man måste vid en viss tidpunkt bygga upp militära styrkor gradvis.”

Varför måste ett väpnat uppror gå snabbt – vad har du fått det ifrån? Bolsjevikpartiet ackumulerade styrka från februari till oktober 1917 och byggde under denna tid upp väpnade röda garden, som till slut omfattade 200 000 man. Denna styrka var inte nog utan revolutionens seger förutsatte också att bolsjevikpartiet hade stöd av proletariatets majoritet och nästan hälften av armén. Lenin skriver:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum. Men dessa förutsättningar skulle endast ha kunnat ge en högst kortvarig och osäker seger, om bolsjevikerna inte hade kunnat på sin sida dra över de icke-proletära arbetande massornas flertal, vinna till sig dem från socialistrevolutionärerna och andra småborgerliga partier.” (4)

”Borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om”. Borgarklassen har av någon underlig anledning lärt sig att slå ner väpnade stadsrevolutioner, men inte folkkrig, enligt skribenten. Faktum är borgarklassen har slagit ner såväl ett antal väpnade stadsrevolutioner (5) som ett antal folkkrig. Tydligen kan också skribenten se in i framtiden, eftersom han menar att väpnade stadsrevolutioner ”inte gått att göra om”. Vad är det säger att de inte går att göra om i framtiden? Hur kan du veta det?

Skribenten skriver också att ”dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen”.  Skribenten tycks veta inte bara hur alla dagens arméer ser ut utan också hur framtidens arméer kommer att se ut. Ett lands väpnade styrkor kan byggas upp på olika sätt: värnplikt, utskrivning och yrkesarmé. Bilden på global nivå av de väpnade styrkornas uppbyggnad är idag splittrad (6). Sverige har idag återinfört värnplikten, men mindre än 20 % av en årskull inkallas. Grannlandet Finland avskaffade aldrig värnplikten. Tendensen i västvärlden att ersätta värnplikten med s.k insatsförsvar, som inte alls lämpar sig för uthålligt försvar av det egna territoriet, uppstod efter Sovjetunionens kollaps och det går inte att utesluta att det kan ske en återgång till en värnpliktsbaserad krigsmakt i många länder. Ett s.k insatsförsvar, som bygger på en yrkesarmé, är inte särskilt lämpat att bedriva ett uthålligt försvar av det egna territoriet. Det beror på vilka hotbilder som de borgerliga militärledningarna utgår ifrån i framtiden. För övrigt har militären i Sverige inte ett fullständigt vapenmonopol; det finns gott om jaktvapen, lätta vapen och illegala vapen.

Soldater från de lokala krigsherrarna och Guomindang utgjorde genom deserteringar för övrigt en ständig rekryterings källa för Röda armén i Kina. I ”Kampen i Chingkangbergen” skriver Mao Zedong exempelvis:

”Flertalet av Röda arméns soldater kommer från legoknektsarméerna (märk väl! – min anm.), men deras karaktär förändras så snart de inträtt i Röda armén.” (7) Inför slutstriden om Beijing 1949 kapitulerade en hel arméstyrka från Guomindang på 400 000 man i stället för att slåss till sista man. Röda armén fick alltså hela tiden påfyllning från fiendesidan med soldater.

För det fjärde: I min artikel skrev jag också att “Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.”  Tsun tsu invänder: ”Jovisst men du glömde läsa not 7 på sidan 300 i militärpolitiska skrifter.” I fotnoten heter det:

”Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och pa många platser stabila basområden pa slätterna. Detta berodde pa att de var mycket stora och hade stor befolkning, pa kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist pa trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna möjlighet i senare direktiv.”

Står fotnoten på något sätt i motsättning till Mao Zedongs uppfattning om svårigheterna att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet?  Självklart inte. Mao Zedong sade aldrig att folkkrig var omöjligt utan svårt att bedriva på det belgiska slättlandet. I ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan” skriver Mao Zedong:

”Fördelen med att upprätta basområden i bergsområden är uppenbar, och de som skapats eller kommer att skapas i bergen Changpai, Wutai, Taihang, Taishan, Yenshan och Maoshan (7) hör allsammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska guerillakriget kan hållas igång under längre tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla guerillakrig och upprätta basområden bakom fiendens linjer. Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är inte alls omöjligt att utveckla guerillakrig där eller upprätta ett slags basområden där.” (8)

Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde alltså inte guerillakriget på slätterna utan i bergsområdena. Det framgår t.o.m av Tsun tsus eget citat att KKP och Röda armén började upprätta basområden på slätterna först efter att Röda armén uppnått en viss styrka. Fotnoten har ju tillkommit i efterhand och har lagts till för att undanröja eventuella missförstånd om möjligheten att överhuvudtaget upprätta baser på slättlandet.

Varför ifrågasätter Tsun tsu att terrängförhållandena överhuvudtaget har betydelse för ett folkkrig? Om man ser på folkkrig som en trollformel, som kan tillämpas varsomhelst och närsomhelst, så är naturligtvis andra aspekter ovidkommande. Det avgörande är självklart att kommunisterna gör en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och tillämpar en framgångsrik enhetsfrontpolitik i händelse av utländsk aggression, som stödjer sig på de progressiva och vinner över eller åtminstone neutraliserar mellankrafterna för att isolera en ockupant och/eller klassfienden. Kort sagt: Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Men faktum är att terrängförhållanden också har betydelse; det är betydligt lättare att bedriva – och definitivt inleda – guerillakrig i bergsområden (se senast Afghanistan), i djungler (se Indokina), i stora skogsområden (se Vitryssland under andra världskriget) än på slätter. I slutskedet av andra världskriget lyckades kommunistiska partisanrörelser i Västeuropa upprätta basområden i Centralmassivet i Frankrike och i Alperna i norra Italien. Som tidigare påpekats utgjorde terrängförhållandena i Jugoslavien och Albanien utmärkta förutsättningar för befrielsekrig under andra världskriget. Det är inte alls säkert att en lyckad revolution i Egypten i framtiden kommer att föregås av ett folkkrig. I Egypten är befolkningen koncentrerad till två stora städer, Kairo och Alexandria, och längs Nilen. Det enda stället där det går att upprätta basområden är Sinaihalvön; den Libyska öknen är helt otjänlig för det syftet.  Händelserna på Tahirtorget 2011  kan ge en försmak om hur en kommande revolution, en massresning, i Egypten kan gå till, förutsatt givetvis att det finns ett revolutionärt parti och arbetande massor, som kan sätta makt bakom orden.

Slutligen: Föreställningen att det skulle existera en strategi, läs folkkriget, sådan att den är tillämpbar i alla samhällssystem, oberoende av tid och plats, har absolut ingenting med maoism att göra. Flera av de revolutionsförsök, d.v.s försök att genomföra väpnade stadsrevolutioner, som genomfördes på 1920-talet, var dömda att misslyckas från första början, särskilt de i Kanton och Shanghai 1927. De byggde på en överskattning av den subjektiva faktorn, den egna styrkan, och en underskattning fiendens styrka, en missbedömning av den allmänna situationen och ett mekaniskt överförande av oktoberrevolutionens erfarenheter. Folkkrig som universalstrategi är en barnslig önskan om en quick fix och att ha svar på allt.  Den teorin kan bara gå hem hos dem som saknar grundläggande kunskaper i marxismens klassiker, revolutionshistoria och militärstrategi. I värsta fall riskerar de också att bli nyttiga idioter för ultravänsterströmningar i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) , Röda brigaderna och Action Directe på 1970- och 1980-talen, som objektivt sett var kontrarevolutionära och behandlades som paria av den dåvarande maoistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti i spetsen.

Rickard B. Turesson

26/12 2021

(1)    Valda verk band 5, sid. 310

Grundorsaken till de höga elräkningarna i Sverige är att det svenska elnätet och därmed också elpriset numera är anpassat till elmarknaden i Europa. På kontinenten råder brist på el i vinter, bland annat som ett resultat av sanktionerna mot Ryssland. Många europeiska länder är nämligen beroende av gasleveranser från Ryssland. Industriproduktionen har också kommit igång igen efter pandemin, vilket lett till att efterfrågan på el har ökat. De privata elbolagen har naturligtvis inte tvekat att höja elpriserna.

Tidigare hade Sverige en statligt reglerad elmarknad utan marknadsstyrning och då var det lättare att hålla nere elpriserna. När det politiska etablissemanget baxade in Sverige i EU med sin bluffpropaganda, hette det naturligtvis att den ökande konkurrensen skulle leda till en gynnsam prisutveckling överlag. Inget kan vara mera falskt

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jan Öberg, docent och ledare av tankesmedjan Transnationella Stiftelsen för Fred- och Framtidsforskning (TFF), skriver på bokens baksida:

”Det är en faktaspäckad och trovärdig rapport, som jag varmt rekommenderar – också därför att den plockar sönder mångas tro på att kriget på något sätt var förenligt med folkrätten och FN:s stadga. Det var den inte. Eller att kriget syftade till att öka säkerheten för befolkningarna i ockupationsländerna. Det hart den inte gjort – tvärtom.”

Boksläppet äger rum i Brantingrummet, ABF, Sveavägen 41 i Stockholm lördagen den 18/12 kl. 14.00 – 16.00 Boken presenteras av författarna Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren och säljs till rabatterat pris. Arrangör: Oktoberförlaget.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den kinesiska regeringen lanserade nyligen en kampanj för att stärka mandarins (putonghua) ställning i Kina. Målet är att 85 procent av Kinas medborgare ska använda mandarin som det nationella språket 2025. Tio år senare ska mandarin bli officiellt språk såväl på landsbygden som bland etniska minoriteterna. Skälet anges som att användningen av mandarin är ”obalanserad och otillräcklig” och att dess ställning måste förstärkas för att ”möta den moderna ekonomins krav”.

I ett dokument förklarades att övervakningen måste skärpas för att “säkerställa att det nationella talade och skrivna språket (d.v.s. mandarin – min anm.) används som myndigheternas officiella språk i skolor, nyheter och publikationer, radio, film och television, public service och andra områden”.

Dokumentet uppmanade också alla myndighetspersoner att ”kraftfullt stärka kinesiskans internationella status och inflytande" i den akademiska världen, internationella organisationer och vid globala sammankomster.

I Kina finns drygt 300 språk, som tillhör nio olika språkfamiljer. Den stora frågan är hur denna kursomläggning kommer att påverka s.k kinesiska dialekters och minoritetsspråks ställning. Redan tidigare har mandarin ersatt mongoliska som första undervisningsspråk i Inre Mongoliet, vilket naturligtvis lett till protester. Vissa språkvarieteter som kantonesiska, som talas av 70 miljoner människor, och hokkien, som talas av c:a 30 miljoner i fastlandskina, har idag en oklar status, språk eller dialekt. I varje fall är kantonesiska och mandarin inte sinsemellan förståeliga som talspråk. Än värre kommer konsekvenserna att bli om den kinesiska regeringen inte bara ersätter mongoliska som första undervisningsspråk i skolorna utan även ersätter andra minoritetsspråk, som tillhör andra språkfamiljer. Om den kinesiska regeringen medvetet försöker försämra minoritetsspråkens ställning i landet, så är det fråga om en chauvinistisk politik, som för övrigt hänger ihop med det s.k kommunistpartiets supermaktsambitioner.

I det tal, Om de tio viktiga förhållandena [1], som Mao Zedong höll i april 1956, sade han bland annat:

”Vår politik för förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna är jämförelsevis sund och har vunnit de nationella minoriteternas gillande. Vi lägger tonvikten vid att bekämpa han-chauvinismen. De lokala nationaliteternas chauvinism måste också bekämpas, men i allmänhet är det inte det vi lägger tonvikten på. De nationella minoriteterna utgör en liten del av befolkningen i vårt land, men det område de bebor är stort.”…

I alla tider har de reaktionära härskarna, som huvudsakligen tillhört han-nationaliteten, utsått känslor av främlingskap mellan våra olika nationaliteter, och de har tyranniserat minoritetsfolken. Det är inte lätt att på kort tid utplåna resultaten härav, inte ens bland det arbetande folket. Därför måste vi göra omfattande och ihärdiga ansträngningar att utbilda både kadern och massorna i vår proletära nationalitetspolitik och lägga oss vinn om att ofta se över förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna

Vi måste uppriktigt och aktivt hjälpa de nationella minoriteterna att utveckla sin hushållning och kultur. I Sovjetunionen är förhållandet mellan den ryska nationaliteten och de nationella minoriteterna mycket abnormt. Vi bör dra lärdom av detta…

Vi måste främja goda förhållanden mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna och stärka enheten mellan alla nationaliteter i den gemensamma ansträngningen att bygga vårt stora socialistiska fosterland.”

Om den kinesiska regeringen ersätter en rad minoritetsspråk som första undervisningsspråk i skolorna med mandarin och dessutom försöker befrämja mandarins expansion överhuvudtaget på bekostnad av minoritetsspråken och de s.k dialekterna, utövar den kinesiska regeringen en språklig tyranni. Språket är själva fundamentet för kulturen, speciellt en minoritets kultur.

Kommunistisk språkpolitik var redan efter oktoberrevolutionen mycket progressiv. Wikipedia skriver:

”Sovjetunionens språkpolitik innefattade ett väldigt omfattande språkplaneringsprojekt. Målet med språkpolitiken var att ge alla de cirka 140 språken i Sovjetunionen egna skriftspråk och att bygga upp skolverk som kunde ge alla undervisning på sitt eget språk.”[2]

Denna språkpolitik ändrades först efter Stalins död. Att nu den kinesiska regeringen försöker tränga undan minoritetsspråken och dialekterna, visar att det s.k kommunistiska partiet leds av borgerliga chauvinister.

RBT

5/12 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen, pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.” (”Kommunistiska Manifestet”)

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen, vilket Bismarck försökte förhindra genom en serie anti-socialistiska lagar 1881 – 1888. 1890 slog dock socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873, ”Bakunisterna i arbete”, angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii 1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?

Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 miljoner till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 miljonrt till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.

Som kuriosa kan nämnas att en grupp, inspirerad av Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall, stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Detta var viktigt för nyrekryteringen till organisationen. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet. Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2022 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

10. Det parlamentariska läget och styrkeförhållandena mellan riksdagspartierna har förändrats under den senaste mandatperioden; det har skett en ytterligare förskjutning åt höger genom att de borgerliga partierna med undantag för Centerpartiet är beredda att acceptera en M/KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna. Det finns därmed en möjlighet att en sådan regering kommer till makten efter valet 2022. Men detta perspektiv behöver inte leda till alarmism, även om en sådan regering kommer att vrida politiken i ytterligare arbetarfientlig riktning. I flera andra europeiska länder, bland annat Finland, Danmark, Norge och Österrike, har det visat sig att högerpopulistiska partier i regeringsställning har avslöjat sin politiska inkompetens när de ”tvingats ta ansvar” och antingen spruckit, lämnat regeringarna eller förlorat sitt inflytande. De har bara drivit en kärnfråga, nämligen att skylla problemen på invandrarna, men i övrigt anpassat sig till de redan etablerade borgerliga partiernas ekonomiska politik. Så fort de etablerade borgerliga partiernas politik i invandringsfrågan har närmat dig de högerpopulistiska partiernas, har de högerpopulistiska partiernas existensberättigande försvagats. Vissa länder i Centraleuropa, främst Ungern och Polen, representerar ett undantag, eftersom högerpopulistiska partier där har egen majoritet. I dessa länder har regeringspartierna inte bara hetsat mot invandrare och homosexuella utan även börjat inskränka de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna.

I propagandan inför valet 2022 bör kommunisternas huvudslag riktas mot Sverigedemokraterna, särskilt med tanke på deras väljarstöd inom arbetarklassen, och därnäst mot Socialdemokraterna för deras nyliberala politik, som ytterst gynnat framväxten just av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet bör angripas för att de är ett menlöst alternativ till Socialdemokraterna.

3/12 2021

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vi http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

Bredvidläsningslitteratur:

V.I Lenin: “What has the Trial of the Russian Social-Democratic Workers Fraction proved? – https://www.marxists.org/archive/badayev/1929/duma/appendix.html

“Theses on the Communist Parties and Parliamentarism” från Kominterns andra congress - https://www.marxists.org/history/international/comintern/2nd-congress/ch08a.htm#v2-p49

V.I Lenin: ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid.  156 – 158