Detta är ett svar till pseudonymen Tsun tsu, som kommenterade min tidigare artikel ”Behövs det en ny Kommunistisk International?” och därvid tog upp frågan om folkkrigets universalitet.

Tsun tsu påstår att ”det är bara ynkryggar som helt avvisar att en kreativ tillämpning av folkkrig skulle kunna vara aktuellt i imperialistiska länder”.  Men om man babblar om att folkkrig är tillämpbart i imperialistiska länder är man tydligen inte en ynkrygg! Ingen organisation i något imperialistiskt land, som på senare tid har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt, har hittills startat något folkkrig så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap. Det är föga troligt att det någonsin sker.

Ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, har förespråkat folkkriget som universell strategi.  De var alltså samtliga ynkryggar, enligt Tsun tsu.

För det första måste man precisera vad som menas med folkkrig; annars blir det bara en tom formel. Enligt Mao Zedong innebär folkkrig att städerna inringas från landsbygden. I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna (min fetstil) – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” (1)

Den andra vägen, Oktoberrevolutionens väg, innebär att först genomföra en väpnad stadsrevolution och sedan sprida revolutionen till landsbygden, vilket skedde i Ryssland. Det hör till saken att franska revolutionen 1789, Pariskommunen 1871 och den ungerska rådsrevolutionen 1919 också var väpnade stadsrevolutioner.

För det andra är valet av strategi, väpnad stadsrevolution eller folkkrig, beroende av huvudmotsättningen. Mao Zedong skriver:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (2)

Det är avslöjande att de som inspireras av Gonzalos tänkande aldrig har förstått att all revolutionsstrategi är avhängig bestämningen av huvudmotsättningen; de inbillar sig i stället att det finns en universalstrategi som är giltig oberoende av tid och rum. Detta har ingenting med maoism att göra. Folkkrig, som riktat sig mot en utländsk ockupant eller en öppen marionettregim, har lett till seger i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam, Laos och Kampuchea, medan till exempel folkkrigen i Grekland och Malaysia misslyckades.

Det är betydligt svårare att segra i ett agrarrevolutionärt krig, då ingen utländsk ockupant direkt befinner sig i landet. Man måste komma ihåg att KKP och Röda Armén led nederlag i Jiangxisovjeten 1931 – 1934 och tvingades anträda den långa marschen för att ta sig till ett säkrare basområde i Yan’an. Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit folkkrig sedan 1960; de har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det finns bara två fall i modern tid, då en befrielserörelse, som har inringat städerna från landsbygden, har lyckats. Det gäller dels den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara (3) misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden, varvid Somoza-regimen som var lika korrumperad som Batista-regimen störtades. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse. 

För det tredje skriver skribenten att ”ett snabbt väpnad uppror är omöjligt eftersom borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om. Dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen. Bara det i sig gör att det inte kan gå snabbt och man måste vid en viss tidpunkt bygga upp militära styrkor gradvis.”

Varför måste ett väpnat uppror gå snabbt – vad har du fått det ifrån? Bolsjevikpartiet ackumulerade styrka från februari till oktober 1917 och byggde under denna tid upp väpnade röda garden, som till slut omfattade 200 000 man. Denna styrka var inte nog utan revolutionens seger förutsatte också att bolsjevikpartiet hade stöd av proletariatets majoritet och nästan hälften av armén. Lenin skriver:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum. Men dessa förutsättningar skulle endast ha kunnat ge en högst kortvarig och osäker seger, om bolsjevikerna inte hade kunnat på sin sida dra över de icke-proletära arbetande massornas flertal, vinna till sig dem från socialistrevolutionärerna och andra småborgerliga partier.” (4)

”Borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om”. Borgarklassen har av någon underlig anledning lärt sig att slå ner väpnade stadsrevolutioner, men inte folkkrig, enligt skribenten. Faktum är borgarklassen har slagit ner såväl ett antal väpnade stadsrevolutioner (5) som ett antal folkkrig. Tydligen kan också skribenten se in i framtiden, eftersom han menar att väpnade stadsrevolutioner ”inte gått att göra om”. Vad är det säger att de inte går att göra om i framtiden? Hur kan du veta det?

Skribenten skriver också att ”dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen”.  Skribenten tycks veta inte bara hur alla dagens arméer ser ut utan också hur framtidens arméer kommer att se ut. Ett lands väpnade styrkor kan byggas upp på olika sätt: värnplikt, utskrivning och yrkesarmé. Bilden på global nivå av de väpnade styrkornas uppbyggnad är idag splittrad (6). Sverige har idag återinfört värnplikten, men mindre än 20 % av en årskull inkallas. Grannlandet Finland avskaffade aldrig värnplikten. Tendensen i västvärlden att ersätta värnplikten med s.k insatsförsvar, som inte alls lämpar sig för uthålligt försvar av det egna territoriet, uppstod efter Sovjetunionens kollaps och det går inte att utesluta att det kan ske en återgång till en värnpliktsbaserad krigsmakt i många länder. Ett s.k insatsförsvar, som bygger på en yrkesarmé, är inte särskilt lämpat att bedriva ett uthålligt försvar av det egna territoriet. Det beror på vilka hotbilder som de borgerliga militärledningarna utgår ifrån i framtiden. För övrigt har militären i Sverige inte ett fullständigt vapenmonopol; det finns gott om jaktvapen, lätta vapen och illegala vapen.

Soldater från de lokala krigsherrarna och Guomindang utgjorde genom deserteringar för övrigt en ständig rekryterings källa för Röda armén i Kina. I ”Kampen i Chingkangbergen” skriver Mao Zedong exempelvis:

”Flertalet av Röda arméns soldater kommer från legoknektsarméerna (märk väl! – min anm.), men deras karaktär förändras så snart de inträtt i Röda armén.” (7) Inför slutstriden om Beijing 1949 kapitulerade en hel arméstyrka från Guomindang på 400 000 man i stället för att slåss till sista man. Röda armén fick alltså hela tiden påfyllning från fiendesidan med soldater.

För det fjärde: I min artikel skrev jag också att “Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.”  Tsun tsu invänder: ”Jovisst men du glömde läsa not 7 på sidan 300 i militärpolitiska skrifter.” I fotnoten heter det:

”Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och pa många platser stabila basområden pa slätterna. Detta berodde pa att de var mycket stora och hade stor befolkning, pa kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist pa trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna möjlighet i senare direktiv.”

Står fotnoten på något sätt i motsättning till Mao Zedongs uppfattning om svårigheterna att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet?  Självklart inte. Mao Zedong sade aldrig att folkkrig var omöjligt utan svårt att bedriva på det belgiska slättlandet. I ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan” skriver Mao Zedong:

”Fördelen med att upprätta basområden i bergsområden är uppenbar, och de som skapats eller kommer att skapas i bergen Changpai, Wutai, Taihang, Taishan, Yenshan och Maoshan (7) hör allsammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska guerillakriget kan hållas igång under längre tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla guerillakrig och upprätta basområden bakom fiendens linjer. Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är inte alls omöjligt att utveckla guerillakrig där eller upprätta ett slags basområden där.” (8)

Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde alltså inte guerillakriget på slätterna utan i bergsområdena. Det framgår t.o.m av Tsun tsus eget citat att KKP och Röda armén började upprätta basområden på slätterna först efter att Röda armén uppnått en viss styrka. Fotnoten har ju tillkommit i efterhand och har lagts till för att undanröja eventuella missförstånd om möjligheten att överhuvudtaget upprätta baser på slättlandet.

Varför ifrågasätter Tsun tsu att terrängförhållandena överhuvudtaget har betydelse för ett folkkrig? Om man ser på folkkrig som en trollformel, som kan tillämpas varsomhelst och närsomhelst, så är naturligtvis andra aspekter ovidkommande. Det avgörande är självklart att kommunisterna gör en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och tillämpar en framgångsrik enhetsfrontpolitik i händelse av utländsk aggression, som stödjer sig på de progressiva och vinner över eller åtminstone neutraliserar mellankrafterna för att isolera en ockupant och/eller klassfienden. Kort sagt: Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Men faktum är att terrängförhållanden också har betydelse; det är betydligt lättare att bedriva – och definitivt inleda – guerillakrig i bergsområden (se senast Afghanistan), i djungler (se Indokina), i stora skogsområden (se Vitryssland under andra världskriget) än på slätter. I slutskedet av andra världskriget lyckades kommunistiska partisanrörelser i Västeuropa upprätta basområden i Centralmassivet i Frankrike och i Alperna i norra Italien. Som tidigare påpekats utgjorde terrängförhållandena i Jugoslavien och Albanien utmärkta förutsättningar för befrielsekrig under andra världskriget. Det är inte alls säkert att en lyckad revolution i Egypten i framtiden kommer att föregås av ett folkkrig. I Egypten är befolkningen koncentrerad till två stora städer, Kairo och Alexandria, och längs Nilen. Det enda stället där det går att upprätta basområden är Sinaihalvön; den Libyska öknen är helt otjänlig för det syftet.  Händelserna på Tahirtorget 2011  kan ge en försmak om hur en kommande revolution, en massresning, i Egypten kan gå till, förutsatt givetvis att det finns ett revolutionärt parti och arbetande massor, som kan sätta makt bakom orden.

Slutligen: Föreställningen att det skulle existera en strategi, läs folkkriget, sådan att den är tillämpbar i alla samhällssystem, oberoende av tid och plats, har absolut ingenting med maoism att göra. Flera av de revolutionsförsök, d.v.s försök att genomföra väpnade stadsrevolutioner, som genomfördes på 1920-talet, var dömda att misslyckas från första början, särskilt de i Kanton och Shanghai 1927. De byggde på en överskattning av den subjektiva faktorn, den egna styrkan, och en underskattning fiendens styrka, en missbedömning av den allmänna situationen och ett mekaniskt överförande av oktoberrevolutionens erfarenheter. Folkkrig som universalstrategi är en barnslig önskan om en quick fix och att ha svar på allt.  Den teorin kan bara gå hem hos dem som saknar grundläggande kunskaper i marxismens klassiker, revolutionshistoria och militärstrategi. I värsta fall riskerar de också att bli nyttiga idioter för ultravänsterströmningar i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) , Röda brigaderna och Action Directe på 1970- och 1980-talen, som objektivt sett var kontrarevolutionära och behandlades som paria av den dåvarande maoistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti i spetsen.

Rickard B. Turesson

26/12 2021

(1)    Valda verk band 5, sid. 310

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...