Petig skrev: "Just därför var det lite störande att åter läsa SKA:s Principprogram från 1985. Inte ett ord om Mao Zedong eller Kina.

Till synes ett steg tillbaka jämfört med, till exempel, KFML:s grundsatser från 1967.
Kommer någon ihåg vad som var bakgrunden till detta?

Petig

                                             ++++++++++++++++++++++++++++

Svar till ”Petig”

För det första: Hur detaljerat och hur aktuellt ska ett principprogram vara? I utkast till ”Program för det socialdemokratiska partiet”, som Lenin skrev 1895 – 1896, nämns inte med ett ord vare sig Marx eller marxismen. Utkastet är på knappt fyra sidor i Marxistiskt Forum. [1]Ho Chi Minhs program för de indokinesiska kommunisterna är på en knapp sida.[2] Inte heller i detta program nämns vare sig några klassiker eller marxismen eller marxismen-leninismen. Men som bekant lyckades ändå bolsjevikparti leda den ryska arbetarklassen i en segerrik oktoberrevolution och de vietnamesiska kommunsiterna lyckades först leda ett framgångsrikt befrielsekrig mot de franska kolonialherrar, som slutade med att Nordvietnam blev självständigt 1954, varvid resten av Vietnam befriades 1975.

För det andra: Om ett principprogram är alltför detaljerat och aktuellt, kan det lätt bli överspelat av händelseutvecklingen. Ett exempel kan hämtas just från SKA:s principprogram 1985[3]:

”Imperialismen kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande fyra idag är de viktigaste: … c. Motsättningen mellan de imperialistiska stormaktsblocken USA, Sovjet, EG och Japan.”

Denna analys är ju helt överspelad idag, speciellt i och med Kinas uppåtstigande som supermakt. Samtidigt drog programmet förutseende nog slutsatsen:

” På grund av Sovjetimperialismens kris har ett imperialistiskt omfördelningskrig uppskjutits på obestämd tid.”

Sovjetunionen kollapsade ju sex år senare.

Det finns inga fasta mallar för vad ett principprogram ska innehålla och hur omfångsrikt det ska vara.

För det tredje påpekar skribenten att programmet inte nämner ett ord om Mao Zedong. Däremot omnämns Marx/Engels:

”Partiets ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialismen som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels och som idag betecknas som marxism-leninism.”

Orsaken till att räckföljden Lenin, Stalin och Mao Zedong inte anges, var förmodligen oenighet inom organisationen om Stalins roll. Formuleringen marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande hade kommit ur bruk redan i SKP (varifrån SKA:arna stammade), eftersom den sågs som en otymplig formulering. Däremot hade SKA:are ingenting emot att kallas för maoister.

Jag tror alltså inte en sekund på etikettsraseri. Formuleringen marxismen-leninismen- maoismen, i huvudsak maoismen” är direkt löjlig. Vad menas? 70 procent maoism, 15 procent leninism och 15 procent marxism eller någon annan fördelning?

För det fjärde måste SKA:s principprogram granskas politiskt. Var det ett maoistiskt program eller inte?

Det är lätt att se det var ett maoistiskt program.

Programmet slår fast att ”De båda huvudklasserna i Sverige, arbetarklassen och borgarklassen, bildar huvudmotsättningen i Sverige. Denna huvudmotsättning är bestämmande och avgörande för samhällsutvecklingen i Sverige. Den kan endast lösas med en socialistisk revolution, det vill säga genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur.” Begreppet huvudmotsättning används på samma sätt som Mao Zedong.

I paragraf 27 slås fast att SKA ska gå i spetsen för dagskampen, men att denna aldrig är nog utan att partiet måste tillföra kampen socialistisk medvetenhet; partiet måste tillämpa enhetsfrontens metod och arbeta inom de befintliga massorganisationerna och massrörelsen liksom kombinera illegala och legala metod. Allt detta överensstämmer med Kinas Kommunistiska Partis (KKP) ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963.[4]

Utgångspunkten vid ett angrepp och ockupation från en supermakt var: ”Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

Programmet använder sig av de fyra grundläggande motsättningar, som återfinns i ” ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”.

Programmet stöder supermaktsteorin (se paragraferna 7 – 15), som lanserades av Mao Zedong och KKP i början av 1970-talet, en teori som var helt i linje med Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”.

I fråga om ett socialistiskt Sverige hävdar programmet:

”Därför kännetecknas det socialistiska samhället av fortsatt klasskamp. Frågan om den socialistiska eller kapitalistiska vägen är inte avgjord förrän det kommunistiska samhället uppnåtts.”

Denna analys utgår också från Mao Zedong. Kulturrevolutionen nämns i för sig inte, men det beror naturligtvis på att det är omöjligt att förutse vilka former klasskampen kommer att ta sig i ett framtida socialistiskt Sverige. Kärnan är att klasskampen fortsätter under socialismen.

Slutligen: Sveriges Kommunistiska Arbetarparti lyckades i motsats till föregångaren Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anta ett principprogam. SKP tillsatte programkommissioner, men ingen av dem lyckades prestera ett principprogram. Allt som egentligen fanns var egentligen KFML:s grundsatser från 1967. Faktum var att SKA var den enda maoistiska organisation, som fanns i Sverige 1985 och som dessutom hade ett i huvudsak korrekt revolutionärt program.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Artikeln ” Liberaler och demokrater om språkfrågan” publicerades i Severnaya Pravda, nr 29, 5 september 1913. Den återfinns i Lenins Collected Works band 19, sid. 354-357. Engels skrev bl.a om dialekter, medan Lenin och Stalin mest skrev om språkpolitik, men se även Stalins ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.

“Vid flera tillfällen har tidningarna nämnt rapporten från guvernören i Kaukasus, en rapport som är anmärkningsvärd, inte för sin svarthundradeanda ¹utan för sin timida “liberalism”. Guvernören invänder bland annat mot konstgjord förryskning av icke-ryska nationaliteter. Representanter för icke-ryska nationaliteter i Kaukasus strävar själva efter att lära sina barn ryska, som till exempel i de armeniska kyrkoskolorna, där undervisningen i ryska inte är obligatorisk.

Russkoye Slovo (nr 198), en av de mest spridda liberala tidningarna i Ryssland, pekar på detta faktum och drar den korrekta slutsatsen att fientligheten mot det ryska språket i Ryssland “uteslutande härrör” från det “konstgjorda” (det rätta ordet skulle ha varit ”påtvingad” ) inplantering av detta språk.

“Det finns ingen anledning att oroa sig för det ryska språkets öde. Den kommer själv att vinna erkännande i hela Ryssland”, säger tidningen. Detta är helt sant, eftersom kraven på ekonomiskt utbyte alltid kommer att tvinga de nationaliteter som bor i en stat (så länge de vill leva tillsammans) att studera majoritetens språk. Ju mer demokratiskt det politiska systemet i Ryssland blir, desto kraftfullare, snabbare och mer omfattande kommer kapitalismen att utvecklas, desto mer brådskande kommer kraven på ekonomiskt utbyte att tvinga olika nationaliteter att studera det språk som är lämpligast för allmänna handelsförbindelser.

Den liberala tidningen skyndar sig dock att slå sig själv i ansiktet och visa sin liberala inkonsekvens.

“Även de som motsätter sig russifiering,” står det, “skulle knappast förneka att det i ett så stort land som Ryssland måste finnas ett enda officiellt språk, och att detta språk bara kan vara ryska.”

Logiken ut- och invänd! Det lilla Schweiz har inte förlorat någonting, utan har vunnit på att inte ha ett enda officiellt språk, utan tre – tyska, franska och italienska. I Schweiz är 70 procent av befolkningen tyskar (i Ryssland är 43 procent storryssar), 22 procent fransmän (i Ryssland är 17 procent ukrainare) och 7 procent italienare (i Ryssland är 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar). Om italienare i Schweiz ofta talar franska i det gemensamma parlamentet gör de det inte för att de är tvungna av någon rabiat polislag (det finns inga sådana i Schweiz), utan för att de civiliserade medborgarna i en demokratisk stat själva föredrar ett språk som förstås av en majoritet. Det franska språket väcker inte hat hos italienare eftersom det är språket i en fri civiliserad nation, ett språk som inte påtvingats av vidriga polisåtgärder.

Varför skulle det “stora” Ryssland, ett mycket mer varierat och fruktansvärt efterblivet land, hämma sin utveckling genom att behålla alla slags privilegier för ett språk? Borde inte motsatsen vara sann, herrar liberaler? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?

Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dråpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den “hemska” tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå för kapitalismen.

Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande skojare, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot ägare av livegna och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med ägarna av livegna om först ett, sedan ett andra, privilegium.

Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna ²) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen “nationell kultur” för bourgeoisien i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.

Parollen om arbetarklassdemokrati är inte “nationell kultur” utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisin lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisin – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati.

Beviset — Schweiz i Västeuropa, ett land med en gammal kultur, och Finland ³i Östeuropa ett land med en ung kultur.

Arbetarklassdemokratins nationella program är: absolut inget privilegium för någon nation eller något språk; lösningen av problemet med nationernas politiska självbestämmande, det vill säga deras avskiljande som stater genom helt fria, demokratiska metoder; utfärdandet av en lag för hela staten genom vilken varje åtgärd (Zemstvo, urban eller kommunal, etc., etc.) inför alla privilegier av något slag för en av nationerna och som strider mot nationernas jämlikhet eller rättigheterna för en nationell minoritet, ska förklaras olaglig och ineffektiv, och varje medborgare i staten ska ha rätt att kräva att en sådan åtgärd ska ogiltigförklaras som grundlagsstridig och att de som försöker genomföra den ska straffas.

Arbetarklassdemokratin riktar sig mot de olika borgerliga partiernas nationalistiska tjafs om språkfrågor etc., kravet på villkorslös enhet och fullständig solidaritet mellan arbetare av alla nationaliteter i alla arbetarklassorganisationer – fackföreningar, kooperativ, konsumenters, utbildningsmässiga och alla andra – i motsats till någon form av borgerlig nationalism. Endast denna typ av enhet och solidaritet kan upprätthålla demokratin och försvara arbetarnas intressen mot kapitalet – som redan är internationellt och blir allt mer – och främja mänsklighetens utveckling mot ett nytt sätt att leva som är främmande för alla privilegier och allt utnyttjande.”

(1)Svarta hundranden var en rysk organisation på den yttersta högerkanten, ökända för sina anti-judiska pogromer.

(2) Rörelse döpt efter en reaktionär politiker, ibland kallad den förste ryske fascisten.

(3) Finland hade trots att det ännu inte var självständigt vid denna tidpunkt två jämställda administrativa språk, finska och svenska.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Kommunistiska Föreningen studerar just nu ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” av Lenin. Varför? Det är en lysande uppgörelse [1] med vänsteropportunism och vänsterdogmatism, som fortfarande är giltig. Innan jag motiverar varför den är lysande, kommer jag inledningsvis att avfärda några tämligen billiga invändningar mot ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Det första argumentet lyder att ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är ”ensidigt polemisk”. Detta är ett absurt argument. Karl Marx var ”ensidigt polemisk” i sin kritik mot kapitalismen i till exempel ”Kapitalet”; han var ”ensidigt polemisk” mot Proudhon i ”Filosofins elände”.  När Lenin bekämpade den framväxande revisionismen, reformismen och socialpatriotismen inför och under första världskriget, var han i allra högst grad ensidigt polemisk – och med rätta. Argumentet att Lenin skulle ha lagt lika stor vikt vid kampen mot revisionismen och reformismen som kampen mot vänsteropportunismen och vänsterdogmatismen i ” ”Radikalismen” är bara stolligt. Lenin behövde inte bevisa något. Vänsteropportunismen och vänsterdogmatismen var för övrigt huvudfaran i den revolutionära rörelsen i Europa 1920, då många kommunistiska organisationer in spe var unga och oerfarna. En tendens brukar alltid dölja en annan; nästan alla socialdemokratiska partier i Europa hade dessförinnan gått till höger, d.v.s först utvecklats till revisionistiska partier och sedan till reformistiska.

Det andra argumentet lyder att vissa högeropportuniska och revisionistiska partier – Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r) har nämnts i detta sammanhang – har åberopat ”Radikalismen” för att motivera en ensidig satsning på parlamentariskt arbete på bekostnad på det utomparlamentariska. Detta är ett primitivt  ”guilt-by-association”-argument. Om opportunister av olika slag citerar klassikerna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, på vilket sätt skulle detta leda till att klassikernas texter och ståndpunkter deklasseras och sjunker i värde? Detta resonemang döljer bara att man egentligen är emot de ståndpunkter som klassikerna förfäktar, men ännu inte vågar gå emot dem öppet. Det går inte att åberopa Lenins ”Radikalismen” för dem som hävdar att det parlamentariska arbetet ska prioriteras på bekostnad av det utomparlamentariska. Han är glasklar på frågan att tonvikten alltid måste ligga på det utomparlamentariska massarbetet och det parlamentariska arbetet bara är ett komplement. Jag skulle mycket gärna vilja se ett relevant citat i denna fråga från någon som har missbrukat Lenin.

Det tredje argumentet är den s.k oundvikliga smittoteorin. Denna teori hävdar att kommunister automatiskt kommer att urarta ideologiskt om de sätter sig i en parlamentarisk församling. De som är anhängare av denna teori tycks vara helt omedvetna om teorins konsekvenser, möjligen därför att de dömer andra efter sig själva. Det betyder att den revolutionära ideologin saknar all motståndskraft och inte är vatten värd i samröret med den borgerliga ideologin. Hur kan man då förklara att kommunister under andra världskriget t.o.m infiltrerade nazistiska och fascistiska maktorgan och organisationer i Europa och att medlemmar i KKP infiltrerade såväl Guomindang och pro-japanska sällskap på japanockuperade områden i Kina? Detta var självfallet definitivt förenat med livsfara och respektive partiledningar utgick naturligtvis från att infiltratörerna inte skulle komma ut senare som nazister, fascister eller japanska kollaboratörer. Den som sitter i en parlamentarisk församling behöver endast uthärda ”sockermantlade kulor”.

I.

Varför är Lenins ”Radikalismen” lysande?

Detta ska jag motivera genom att ange ett antal nyckelcitat, men givetvis bör man läsa hela boken.[2]

1. ”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när "underskikten" inte vill och när "överskikten" inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.”

Detta är mycket viktig sammanfattning utifrån en historisk materialistisk ståndpunkt och fortfarande giltig. Det går inte att genomföra en socialistisk revolution om inte dessa objektiva betingelser är förhanden. Det går heller inte att framprovocera en revolutionär situation, som småborgerliga ultravänsterorganisationer som RAF (Baader-Meinhof-ligan) och Röda brigaderna försökte genom individuell terror mot samhällets toppar eller oskyldiga civila. Det är betecknande att fascistiska grupper under samma tid försökte göra detsamma liksom i modern tid al-Quaida och ISIS. Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod på grund av Den stora polemiken mellan KKP och SUKP 1963, har kritiserats av företrädare som inspirerats av Perus Kommunistiska Parti (gonzalisterna) för att de inte var tillräckligt militanta. Kritiken är löjlig, eftersom det aldrig rådde någon revolutionär situation inom det imperialistiska blocket 1963 – 1976 (under Mao Zedongs levnad).  Tvärtom rådde det en högkonjunktur inom det imperialistiska blocket från krigsslutet till 1974 års oljekris. Det revolutionära uppsvinget inom det imperialistiska blocket inspirerades av kulturrevolutionen 1966 och de indokinesiska folkens motståndskamp mot USA-imperialismen, d.v.s yttre faktorer som verkade genom inre förhållanden (uppdämt missnöje med reformismen och revisionismen). Inom den s.k tredje världen var motsättningarna betydligen skarpare, fr.a på grund av USA-imperialismens aggression mot Indokinas folk, en rad befrielsekrig i Afrika liksom inbördeskrig i Latinamerika. Två av dagens mest kamperfarna maoistiska partier i Asien, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, stammar också från denna tid.

2.Lenin skriver också:

” Men kampen mot ’arbetararistokratin’ för vi i arbetarmassornas namn och för att dra dessa över på vår sida; kampen mot de opportunistiska och socialchauvinistiska ledarna för vi för att dra arbetarklassen över på vår sida. Det skulle vara dumt att glömma denna ytterst elementära och självklara sanning. Men just en sådan dumhet begår de tyska ’vänster’kommunisterna, vilka av den reaktionära och kontrarevolutionära andan bland fackföreningarnas toppskikt drar den slutsatsen att - man bör gå ut ur fackföreningarna, vägra att arbeta i dem, skapa nya, utspekulerade organisationsformer för arbetarna!! Detta är en sådan oförlåtlig dumhet, att den kan likställas med den största tjänst kommunisterna kan göra bourgeoisien.”

Kominterns sjätte kongress 1928 öppnade dörren för Röd Facklig Opposition (RFO), som mig veterligt aldrig lyckades någonstans. Så länge reformisterna kontrollerar fackföreningsrörelsen kommer de att utnyttja varje förevändning att utesluta kommunister, speciellt om dessa hotar att ta över fackföreningarna. I det här fallet blev förvändningen att kommunisterna försökte bilda en ”fackförening i fackföreningen” och det blev enkelt att utesluta kommunister från fackföreningarna.  Därför är det viktigt att stanna kvar i fackföreningarna, så länge de är massorganisationer och tillämpa en smidig enhetsfronttaktik utifrån parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” Detta betyder inte alls att det alltid är felaktigt att bilda nya fackföreningar. Det var helt riktigt att bilda Hamnarbetarförbundet i Sverige 1972, eftersom dessa representerade majoriteten av de svenska hamnarbetarna. Hamnarbetarna, som exempelvis valde sina egna ombudsmän, kämpade för medlemsdemokrati inom Transportarbetarförbundet, men blev ständigt överkört av Transports ledning. [3] Hamnarbetarförbundet är idag kanske det enda fackförbund som tillämpar genuin facklig demokrati med beslutande medlemsomrösningar om avtal.

3. Lenin skriver vidare:

”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). För det andra är denna sats påfallande ologisk. Av att parlamentet blir kontrarevolutionens organ och ’centrum’ (i förbigående sagt har det i själva verket aldrig varit och kan inte vara "centrum") och att arbetarna skapar verktyg för sin maktutövning i form av sovjeter följer att arbetarna måste förbereda sig - förbereda sig ideologiskt, politiskt och tekniskt - för sovjeternas kamp mot parlamentet, för att sovjeterna skall fördriva parlamentet… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).”

Och på ett annat ställe:

”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.

Bolsjevikernas verksamhet i duman visade att det är fullständigt möjligt att förena ”massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).” [4]

Det finns ingen automatik i att kommunister förborgerligas i ett borgerliga eller reaktionärt parlament. Däremot finns det självklart en sådan fara. Just därför utarbetade Kominterns andra kongress, som leddes av Lenin, uttömmande riktlinjer för hur kommunister skulle arbeta i parlamenten.[5]

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Det visar att parlamentarismen absolut inte är förlegad i Sverige.  Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.  Det betyder att blankröstning är en betydligt rimligare linje.

De etablerade riksdagspartierna i Sverige kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Det vore naturligtvis helt fel av en liten kommunistisk organisation att ställa upp i ett riksdagsval; det vore att demonstrera sin egen litenhet.  Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För att utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Särskilt valet 1970 var viktigt för nyrekryteringen till organisationen. Förutom att inte demonstrera sin egen litenhet finns det andra skäl att inte ställa upp i val och alltså bojkotta dem. Valbojkott bör endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron.

4. Sist och slutligen skriver Lenin:

”Teoretiskt står det fullständigt klart för marxisterna – och det har helt bekräftats av alla europeiska revolutioners och revolutionära rörelsers erfarenhet – att de små egendomsägarna, småföretagarna (en social typ som i många europeiska länder är synnerligen rikt och brett representerad), vilka under kapitalismen ständigt förtrycks och mycket ofta erfar en otroligt plötslig och snabb försämring av sina levnadsvillkor och ruineras, lätt grips av en extrem revolutionär stämning, men ej är i stånd att visa uthållighet, organisation, disciplin och ståndaktighet. En småborgare som "blivit desperat" av kapitalismens fasor är en social företeelse, som liksom anarkismen utmärker alla kapitalistiska länder. En sådan revolutionär stämnings obeständighet, dess ofruktbarhet, dess egenskap att snabbt förvandlas till undergivenhet, apati, fantasteri, ja, till "vild" hänförelse för den ena eller andra borgerliga "mode"-riktningen - allt detta är allmänt bekant. Men ett teoretiskt, abstrakt erkännande av dessa sanningar befriar på intet sätt de revolutionära partierna från de gamla felen, vilka alltid framträder av någon oväntad anledning, i en något ny form, i förut okänd täckmantel eller omgivning, i en originell - mer eller mindre originell - situation.  Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder.”

Det är avgörande att studera den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, ta fasta på den korrekta princippolitik som därigenom utvecklats och göra en konkret analys av konkreta förhållanden. Plakatpolitik är kännetecknande för all småborgerlig idealistisk och sekteristisk politik, som varken utgår från maoismen eller en proletär klasståndpunkt.

Lenins ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är en lysande framställning, som alla kommunister noga måste studera och ta till sig.

Richard B. Turesson

23/1 2022

Jan Guillou skriver:

"Detta är en fruktansvärd historia. Irakierna har fått betala den amerikanska krigföringen med ett utplånat land och mellan 4 och 5 miljoner döda. Till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring har Irak än idag extremt hög barnadödlighet och cancerfrekvens. Donald Trump hävdade på sin tid att Irak dessutom borde betala USA:s krigskostnader som tack för hjälpen att installera demokrati.

Jag ska erkänna att pinsamt stora delar av denna nutidshistoria var okända för mig. Men grundlig upplysning finns att inhämta, bekvämt nog på svenska, nämligen i en av de mest olidligt upprörande böcker jag läst, ”Folkmordet i Irak” (Oktober Förlag) av frilansjournalisten Peo Österholm.

Om denna nyutgivna och klargörande bok har inte skrivits en rad i den bombliberala pressen. Något säger mig att det kommer att så förbli. Bombliberalerna var högljudda anhängare av folkmordet i Irak."

Se artikeln i Aftonbladet!

Boken kan inhandlas via Oktoberförlagets webbplats eller via Adlibris eller Bokus. Du kan också be ditt lokala bibliotek att ta hem den.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Sven Laurin har skrivit ett inlägg Debatt

 ”Vad Mao ’har sagt’ vid ett enstaka tillfälle kan aldrig vara ett tungt argument i sig själv”, i vilket han varnar för att citera Mao Zedong vid ”enstaka tillfällen”. Han landar ändå i att rekommendera en skrift från Danelius bokförlag från 1960-talet, som består av idel citat från den lilla röda, närmare bestämt kapitlet V om ”Krig och fred”. ¹

För det första har den kommunistiska rörelsens ledande företrädare alltid citerat sina föregångare. Lenin citerade Marx/Engels, Stalin citerade Lenin och Marx/Engels och Mao Zedong citerade Stalin, Lenin och Marx/Engels. Jag kan inte erinra mig att jag har stött på något irrelevant citat från dem, men jag kan naturligtvis ha missat något. Sven Laurin kan eventuellt tipsa mig i så fall. Varför har dessa ledande företrädare egentligen citerat sin föregångare? Därför att de tillhör samma revolutionära tradition och tänkande. Av samma skäl citerar jag Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong när det passar.

För det andra påpekar Sven Laurin att ”vi är inte religiösa som anser att ett uttalande från den ena eller andra personen är gudomliga och inte kan ifrågasättas.” Självfallet ska vi inte betrakta Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong som ”gudomliga”. Speciellt har Mao Zedong och maoister i hans fotspår som bekant riktat omfattande kritik mot Stalin. Men det är avslöjande att Sven Laurin inte diskuterar frågan konkret och i sak. Vilka av klassikerna och vilka av deras ståndpunkter tycker han att vi borde ifrågasätta?

För det tredje är detmin uppfattning att det viktigaste skälet till att vissa, speciellt opportunister, överhuvudtaget inte citerar klassikerna helt enkelt är att de inte delar klassikernas principiella ståndpunkter och därför poserar som odogmatiska. I Sven Laurins fall i fråga om Mao Zedong skulle jag gärna vilja veta vilka av Mao Zedongs ståndpunkter som han anser är passé. Han skriver:

”Maos tänkande utvecklades efter hand och han ändrade uppfattning i olika frågor. Likaså ändras vår verklighet hela tiden och den som tar lösrykta citat från viss tidpunkt som argument och sedan kräver en tillämpning i vår tid kommer nästan alltid hamna fel.”

Detta är bara allmänt tal. I vilka frågor ändrade Mao Zedong uppfattning? Självfallet gjorde han det, men påståendet är omöjligt att diskutera i sak, om inte det anges konkret i vilka frågor han ändrade sig. Ändrade han sig på frågan om att folkkriget inte är tillämpbart i imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Alla vet också att vår verklighet ändras hela tiden. Kan inte Sven Laurin ge ett enda exempel på ett ”lösryckt citat från en viss tidpunkt” av Mao Zedong, som sedan någon krävt ska tillämpas i vår tid? Jag misstänker att det bara är vissa citat av Mao Zedong, som Sven Laurin är emot, eftersom han helt enkelt inte delar Mao Zedongs uppfattning i dessa frågor. Hur ska man annars förklara att han avslutar sitt inlägg med att rekommendera en skrift som består av idel maocitat?!?

Slutligen ska jag ge Sven Laurin två nyckelcitat från Mao Zedong, som han kan ta konkret ställning till:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosin, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats (min fetstil överallt).”²

Detta betyder att huvudmotsättningen i ett visst land bestämmer strategin. Olika slags huvudmotsättningar löses med hjälp av olika strategier, eller metoder:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod.”³

Delar Sven Laurin Mao Zedongs principiella ståndpunkt i denna fråga eller menar han att citatet är irrelevant och lösryckt? Om så är fallet, varför?

II.

Det Sven Laurin skriver om folkkriget är lika märkligt: ”I den svenska kommunistiska rörelsen så kom frågan (d.v.s. om folkkriget – min anm.) upp redan på sextiotalet i Marxistiskt Forum.” Han syftar förmodligen på en artikel av Kurt Wickman⁴ i MF, som aldrig ledde till någon debatt. Jag tror inte att Sven Laurin besitter någon förstahandskännedom av KFML/SKP, d.v.s att han aldrig har varit medlem.

KFML var naturligtvis väl förtroget med KKP:s och Mao Zedongs politik från första början och att det fanns två vägar till revolutionen, nämligen oktoberrevolutionens väg för imperialistiska och kapitalistiska länder och folkkrigets väg för länder som utsatts för imperialistisk ockupation, särskilt i neo-koloniala och koloniala länder. I sådana länder kunde också folkkriget användas även om de inte befann sig under direkt ockupation, om det fanns en stor befolkning. KFML var naturligtvis helt på det klara med att Mao Zedong aldrig förespråkade att folkkrigets väg var universell, d.v.s giltig oavsett tid och plats. Det var alltså en icke-fråga. Jag känner för övrigt inte till ett enda parti, som inspirerades och stödde KKP i Den stora polemiken och som anslöt sig till denna internationella marxist-leninistiska rörelse fr.o.m början av 1960-talet, som någonsin förordade att folkkriget var universellt. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har överlevt sedan 1960-talet, inte heller förordar att folkkriget är universellt.

Mao Zedongs Militärpolitiska skrifter utkom 1965 liksom Lin Biaos Leve segern i folkkriget. Valda verk av Mao Tse-tung band 1-4 utkom med början1966. Oktoberförlaget gav också ut särtryck från Den stora polemiken, som i sin helhet kom ut 1977. Den som översatte Militärpolitiska skrifter och band 1- 4 av Valda verk av Mao Tse-tung var Nils Holmberg, som t.o.m vistades i Kina när han genomförde översättningarna. Han var också en av grundarna till KFML, med ett förflutet i såväl gamla SKP som Komintern. Nils Holmberg satt i KFML:s förbundsstyrelse och SKP:s partistyrelse fram till sin död. Man får det intrycket av Sven Laurins text att han inbillar sig att medlemmarna i KFML/SKP inte studerade Mao Zedongs texter och allra minst dem om folkkriget. Ingenting kan vara felaktigare.

Sven Laurin tycks vara förvånad över detta citat från SKP:s andra kongress 1976:

“Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”⁵

Denna linje upprepades ännu tydligare senare i SKA:s program 1985:

”Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och arbetarklassen under imperialismens era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

Sven Laurin skriver förnumstigt:

”Uppenbarligen hade man tagit till sig av den grundprincip för folkkrig som anges i avsnittet om folkkrig i citatboken: Det revolutionära kriget är ett massornas krig och kan utföras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.’

Men KFML/SKP tillämpade konsekvent masslinjen. Det var den som skilde oss från de andra utomparlamentariska s.k vänsterorganisationer på 1960- och 1970-talet. Sven Laurin förstår absolut inte varför KFML/SKP/SKA diskuterade folkkrig.

SKP startade 1974 en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen. Denna kampanj inspirerades av KKP:s analys att världsläget karakteriserades av den intensifierade rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, att det socialimperialistiska Sovjetunionen var den uppåtstigande supermakten och att krigsfaran skärptes i takt med den ökande rivaliteten. Eftersom den sovjetiska socialimperialismen också sågs som den farligaste krigsanstiftaren, var det också nödvändigt att diskutera hur SKP skulle förhålla sig till eventuellt angrepp från exempelvis Sovjet. Vid ett eventuellt angrepp från Sovjets sida skulle naturligtvis också huvudmotsättningen i Sverige ha ändrats, från att ha gått mellan proletariat och borgerskap till att gå mellan den sovjetiska socialimperialismen och det svenska folket. Att det aldrig skedde någon socialimperialistiskt angrepp är inget argument; Ingen kunde 1976 förutse att Sovjet skulle kollapsa 1991.

Andra kongressen 1976 slog därvid fast den linje som citeras. Det hör till saken att denna linje också hängde ihop med den betydelse, som SKP tillmätte arbetet bland de värnpliktiga soldaterna. SKP hade en mycket välutvecklad verksamhet bland de värnpliktiga soldaterna och stöddes av en majoritet av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975, vilket markerar att SKP hade ett massinflytande. SKP:s soldatarbete sammanfattas både i verksamhetsberättelsen från 1976 ⁶ och i SKA:s verksamhetsberättelse.⁷

När den nya partihögern i SKP väl hade tagit makten 1978 i partistyrelsen, började den riva upp andra kongressens linje. I ”Partiarbete” nr 1/1978 skrev en av deras ledande företrädare: ”Folkkriget skall propageras inom den nuvarande krigsmakten som den enda hållbara garantin för seger… Folkkrig är möjligt – utan de förluster och tid och människoliv som en kapitulation och kollaps för den nuvarande krigsmakten och det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt skulle innebära.”

Denna linje innebar att SKP på förhand skulle binda upp sig för att verka inom den svenska krigsmakten och att SKP gav upp alla ambitioner att ta ledningen i ett nationellt befrielsekrig. I stället inbillade sig partihögern att det gick att reformera den borgerliga krigsmakten. Partihögern ville slippa ”det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt”. Men vid ett ensidigt angrepp från Sovjet mot Sverige, så skulle den borgerliga krigsmakten ha hållit ut högst en vecka. Den svenska krigsmakten med dess överdimensionerade flygvapen byggde nämligen på målsättningen, att NATO skulle komma till undsättning.

III.

Sven Laurin avslutar sitt inlägg med att rekommendera läsning av en citatsamling från den lilla röda, utgiven av Danelius förlag på 1960-talet. Det är inget seriöst förslag utan vittnar snarare om hans egen ytliga förståelse av militärhistoria och militärteori, eftersom ett antal citat inte räcker. En tidigare skribent på denna sida, Tsun tsu, förnekade t.o.m betydelsen av terrängförhållanden i samband med krigföring och menade att det kvittade om basområden under ett folkkrig först förlades till bergsområden eller till slätter. T.o.m borgerliga militärteoretiker förstår denna betydelse.

Den som vill sätta sig in i Mao Zedongs militärstrategiska tänkande bör självklart läsa hans Militärpolitiska skrifter. Eftersom den utkom redan 1965 är den inte komplett. Det finns ytterligare militärpolitiska texter i band 5 – 9 (band 6 – 9 finns t.v bara på engelska). De viktigaste texterna är ”Hur kommer det sig att röd politisk makt kan existera i Kina?”, ”Om långvarigt krig” och ”Problem rörande krig och strategi”. De som fortfarande inbillar sig att KKP och Röda armén bedrev ett folkkrig hela vägen, d.v.s till segern över Guomindang, rekommenderas att läsa texterna fr.o.m 1945 och framåt, eftersom inbördeskriget i slutändan utvecklades till ett reguljärt krig.

Rickard B. Turesson

4/1 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1 Sid 56 – 68 i Citat från ordförande Mao Tse-tungs verk, Danelius Bokförlag 1968

2 ”Om motsättningar”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69-70

3 A.a., Oktoberförlaget 2016, sid. 56

4 Kurt Wickman bildade en vänsteropportunistisk utbrytargrupp, MLF, 1972, men eftersom de ledande företrädarna i denna grupp ville bli garanterade platser i KFML(r):s förbundsstyrelse släpptes de aldrig in där. Han blev senare nyliberal ideolog på högerkanten.

5 KFML/SKP:s andra kongress 1976:

6 Den sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget 20, sid. 146 – 147

7 A.a., sid. 232

Zorro Suyin ondgör sig i debattartikeln ”Kontinuitet” från den 30/12 över att Kommunistiska Föreningen och Marxistiskt Forum lyfter fram ”gruppen” KFML. Faktum är att Kommunistiska Föreningens grundsatser ¹ , handlingsprogram ² och fackliga handlingsprogram³ t.o.m uppvisar mycket stora likheter med motsvarande grundsatser, handlingsprogram och fackliga handlingsprogram från KFML.

Varför är det riktigt att lyfta fram KFML/SKP? KFML:s bildande var ett resultat av kampen mot den moderna revisionismen, som leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Det betyder att KFML var en maoistisk organisation från första början. Kinas Kommunistiska Parti återknöt till den revolutionära huvudlinje, som hade företrätts av Marx/Engels, Komintern, Stalin och Lenin, som i sin tur hade försvarat marxismens revolutionära kärna gentemot Andra Internationalen och reformismen. Från och med bildandet 1967 och fram till 1978 tillämpade KFML/SKP en riktig revolutionär huvudlinje. Alla övriga organisationer till vänster om det revisionistiska Vänsterpartiet Kommunisterna var opportunistiska, d.v.s hade en felaktig huvudlinje. Det gällde självklart olika trotskistiska organisationer, KFML(r)/KPML(r) och MLK (mera om detta sedan). KFML/SKP var också den särklass största och mest framgångsrika organisationen utanför VpK och mobiliserade 1977 2 500 medlemmar, inklusive student- och ungdomsförbund. De opportunistiska organisationerna var hela tiden tvungna att förhålla sig till KFML/SKP, och bekämpade ömsom KFML/SKP från ”vänster”, ömsom från höger.

Zorro Suyin skriver:

“Jag tror att upphöjandet av KFML bygger på en felaktig historieuppfattning. Det är en historieuppfattning som vill hitta en obruten linje från 1917, om inte till och med tidigare. Kamrater vill alltså kunna hävda kontinuitet. Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner. Att skapa sig en förståelse av kommunisterna i Sveriges historia är helt rätt men att bygga den på organisationer framför klass är idealistiskt.

För vem behöver kontinuitet med KFML hävdas och varför? Vad gör det med kommunisterna om en kontinuitet inte hålles? Arbetarklassen är betingelsen för kommunisternas existens och inte tvärtom. Vad betyder då en obruten linje av kommunistiska organisationer? Den revolutionära arbetarklassen har levt igenom alla dessa år av olika förtruppsbyggare utan att överhuvudtaget påverkas av projekten.”

Självfallet företräder Kommunistiska Föreningen en ideologisk och teoretisk kontinuitet. Vi hävdar inte kontinuitet i första hand med organisationerna utan med den politik de företrädde. Denna kontinuitet återgår ytterst på Marx/Engels och Första Internationalen, på Lenin och Stalin och Kommunistiska Internalen, på Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti och dess uppgörelse med den moderna revisionismen. I Sverige återgår denna ideologiska och teoretiska kontinuitet på Sveriges Kommunistiska Parti, Set Perssons SKA, KFML/SKP och SKP(m-l)/SKA. Vi är givetvis medvetna om att SKP började utveckla en högeropportunistisk politik redan under andra världskriget, speciellt efter Kominterns upplösning och det är just därför som vi också anknyter till Set Perssons SKA, eftersom denne var den förste i världen som offentligt angrep Chrusjtjovs revidering av marxismen-leninismen. Vi anknyter till KFML/SKP, som ställde sig på KKP:s sida i kampen mot den moderna revisionismen och som var den enda maoistiska organisationen i Sverige från 1967 till 1978. Det är också betecknande att de kvarvarande medlemmarna i Set Perssons SKA gick med i KFML 1967. Vi anknyter till SKP(m-l)/SKA, som var den enda organisation i Sverige, som fr.o.m 1980 försvarade maoismen gentemot Deng Xiaopings revidering av Mao Zedongs teorier, särskilt trevärldar-teorin. De ledande företrädarna i SKP(m-l)/SKA hade inlett kampen mot Deng Xiaopings revisionism internt redan från hösten 1977 i SKP. Dessa organisationer företrädde en i huvudsak riktig linje och representerar en obruten kontinuitet. Den som vill studera den kommunistiska rörelsens historia i Sverige bör naturligtvis läsa originaldokumenten i Den sanna historien om de svenska kommunisterna.⁴

Zorro Suyin skriver:

”Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner.”

Detta är bara politiskt svammel. Zorro Suyin försöker skapa en falsk motsättning mellan det kommunistiska partiet och arbetarklassen. För det första måste man fråga sig vad han menar med ”riktig klasskamp” och ”klassens bästa erfarenheter”, eller om det bara är floskler. Det luktar arbetarromantik lång väg. För det andra har den svenska arbetarklassens majoritet aldrig varit revolutionär. För det tredje har det aldrig rått en verklig revolutionär situation i Sverige. För det fjärde har aldrig någonsin spontan arbetarkamp, som inte letts av ett kommunistiskt parti, lett till någon segerrik socialistisk revolution. Slutligen skriver han på ett annat ställe att ”KFML och resten av ml-grupperna lyckades göra inslag i klasskampen men de lyckades aldrig komma i närheten till att organisera arbetarklassen till verkliga konfrontationer med kapitalismen. 70-tals grupperna behöll ett avstånd ifrån klassen, degenererade i organisationscentrism och upplöstes i eller utvecklades med en fullständig revisionism.” Mycket förvirrat uttryckt på ett fåtal meningar. Vad menas med ”verkliga konfrontationer”? Gatuslagsmål, strejker, revolutionsförsök? Det skedde ett radikalt uppsving fr.o.m 1968 i Sverige och den övriga västvärlden, men det rådde aldrig någon djupgående samhällelig kris samtidigt. Det pågick en högkonjunktur ända fram till oljekrisen 1974. Tvärtom var det en radikalisering som var inspirerad av Indokinakriget och kulturrevolutionen i Kina, och som verkade genom inre förhållanden (i Sveriges fall ett uppdämt missnöje med socialdemokratin inom arbetarklassen och med det revisionistiska VpK bland progressiva). När Indokinakriget var över 1975; splittringen mellan KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) skett 1977 och senare Deng Xiaopings definitiva maktövertagande i KKP ägt rum 1978, uppstod splittring och förvirring i den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Detta hade speciellt negativa konsekvenser för de marxist-leninistiska partierna i det imperialistiska blocket, eftersom de interna klassmotsättningarna var mindre skarpa där än i tredje världen. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna idag, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, bildades just på 1960-talet och alltså överlevt.

II.

Zorro Suyin skriver: ”Vi arbetar inom den Maoistiska traditionen.” Jag är inte så säker på det vad gäller Zorro Suyin. Zorro Suyins intresse för den maoistiska traditionen verkar vara nymornat och inte sitta så djupt, eftersom han bagatelliserar KFML/SKP:s relation till Kinas Kommunistiska Parti, jämställer KFML/SKP:s politiska praktik med en rad opportunistiska organisationers och i stället tycks hysa nostalgiska känslor för KFML(r):s vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet.

Zorro Suyin skriver:

”KFML hade officiella förbindelser med KKP och detta har använts som ett argument till deras förmån. Om lojalitet till specifika organisationer/stater eller officialitet vore vägen till framgång vore världen mycket enkel.”

Varför tror Zorro Suyin att KKP och KFML/SKP hade broderpartiförbindelser egentligen? För att spela bridge tillsammans? Skälet var naturligtvis att KKP och KFML/SKP stod på samma ideologiska och teoretiska grundval. Därför kunde partierna föra relevanta politiska diskussioner tillsammans. Sådana fördes faktiskt fr.o.m.1964 och särskilt fr.o.m 1967, då KFML bildades, och under hela Mao Zedongs levnad fram till 1976. Eller tror Zorro Suyin att det bara var en slump att KKP och KFML/SKP utvecklade broderpartiförbindelser? Kunde KKP lika gärna ha utvecklat sådana förbindelser med KFML(r) eller MLK? Faktum var att SÄPO bevakade ett besök, som KFML(r) med Frank Baude i spetsen gjorde på den kinesiska ambassaden i början av 70-talet. Men KKP ville självfallet inte ha några förbindelser med KFML(r). SÄPO rapporterade att Frank Baude och kompani kom ut från mötet mycket slokörade.

Zorro Suyin skriver:

”I Sverige fanns det som sagt flera ML-organisationer på 70-talet. Vi hade KFML som lyckades bygga en stark vietnamrörelse medans KFML(r) drev en fullkomligt sekteristisk linje i frågan och krävde solidaritet på en uttalat kommunistisk grund. Vi hade KFML(r) som såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med. Samtidigt fanns en MLK, de producerade ett par bra broschyrer såsom minnesskriften för Set Persson. Fler kan nämnas och alla producerade de något positivt. Men ingen av dessa grupper kan vi hävda var den rätta.”

Zorro Suyins linje är att i mörkret är alla katter grå. Han gör ingen skillnad mellan en maoistisk organisation som KFML/SKP och opportunistiska organisationer som KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK. Vilka andra m-l-organisationer fanns det i Sverige, enligt Zorro Suyin? Förbundet Kommunist och Revolutionära Marxister (senare Socialistiska Partiet), som var en halv-trotskistisk respektive trotskistisk organisation?

I motsats till KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK företrädde KFML/SKP en i huvudsak revolutionär linje fram till 1978. Ta bara den fackliga frågan. Zorro Suyin menar att ”KFML(r) … såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med.” Zorro Suyin syftar på KFML(r):s famösa och anarkosyndikalistiska linje ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!”, som aldrig fick något fotfäste inom arbetarklassen. KFML(r) lyckades enbart leda ett fåtal nederlagsstrejker – beskrivet i KFML(r) och facket.⁵Dessutom lyckades KFML(r) kritisera bildandet av Hamnarbetarförbundet efter hamnarbetarstrejken 1969.Faktum var att KFML/SKP deltog i och ledde betydligt fler strejker än KFML(r) på 1970-talet. Det är typiskt att SKP:are deltog i strejkkommittén under den stora och segerrika skogsarbetarstrejken 1975 ⁶, som samlade 15 000 strejkande. KFML(r) tillämpade nämligen aldrig masslinjen och förmådde aldrig att ena så många som möjligt på en i huvudsak riktig plattform; d.v.s tillämpade aldrig en korrekt enhetsfronttaktik, detta i motsats till KFML/SKP. KFML/SKP:s fackliga linje huvudlinje, ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”, som formulerades programmatiskt 1973 ⁷, ledde tillsammans med SKP:s planmässiga utbyggnad på arbetsplatserna 1975, till att partiets inflytande på arbetsplatserna mycket snabbt ökade. Denna linje var en klassisk kommunistisk linje, som utgick från Lenins, bolsjevikpartiets, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s samlade erfarenheter, d.v.s att arbeta där massorna fanns, inkl. de reaktionära fackföreningarna, tillämpa masslinjen och enhetsfronttaktiken och kombinera legala och illegala metoder. KFML(r):s linje var småborgerligt revolutionistisk, som ledde till att deras medlemmar stångade pannorna blodiga på arbetsplatserna och som de idag har övergivit utan ett uns av självkritik. De klassmedvetna arbetarna i Sverige tillämpade självklart SKP:s linje – och ingen annan.

KFML/SKP:s styrka var just enhetsfronttaktiken och masslinjen. Enhetsfronttaktiken användes inte bara i uppbygget av vietnamrörelsen, DFFG, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken. Den kom också till uttryck i uppbygget av andra fronter, som t.ex Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront etcetera. Masslinjen och enhetsfronttaktiken användes i allt KFML/SKP:s massarbete; det gällde såväl hyreskamp som soldatkamp; exempelvis hade SKP stöd av majoriteten av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975.

KFML/SKP var den enda organisation i Sverige som konsekvent bekämpade det socialimperialistiska Sovjetunionen och den moderna revisionismen och samtidigt stödde KKP, Mao Zedong och kulturrevolutionen. MLK, som Zorro Suyin omnämner, var en obetydlig organisation, som alltid lade sig till höger om KFML/SKP; de sista resterna anslöt sig till SKP:s ungdomsförbund, Röd Ungdom, då det redan urartat. Det KFML(r), som Zorro Suyin är så svag för, gjorde inte ett skapande grand för att sprida maoismen i Sverige på 1970-talet. Gav Proletärkultur ut en enda skrift av Mao Zedong på 1970-talet? Redan under slutet av 1970-talet började KFML(r) orientera sig i pro-sovjetisk riktning och stödde såväl Sovjets invasion av Afghanistan 1979 som Vietnams angrepp mot Kampuchea 1979. Senare har KFML(r) gått till öppet angrepp mot såväl Mao Zedongs teorier och politik som kulturrevolutionen.

KFML/SKP ingick fram till 1978 i den internationella maoistiska rörelsen och utgjorde en fortsättning på den kommunistiska rörelse, som uppstod i och med Marx/Engels vetenskapliga socialism och vidareutvecklades av Lenin, Komintern och Kinas Kommunistiska Parti. Den som försöker jämställa KFML/SKP med diverse opportunistiska organisationer som KFML(r)/KP, MLK, Förbundet Kommunist och Socialistiska Partiet är antingen fullständigt okunnig eller förvirrad eller bara oärlig.

Rickard B. Turesson

2/1 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)