I en debattartikel den 7/1 på Kommunisten skriver Sven Laurin att föreställningen om folkkrigsteorin skulle stödja en ”äventyrslinje är helt fel”.  Men han leder det inte i bevis på något sätt.

För det första bestäms det kommunistiska partiets strategi av den aktuella huvudmotsättningen. Det är typiskt att en del låtsasmaoister inte alls använder sig av detta analytiska begrepp, som Mao Zedong formulerade i ”Om motsättningar”. Faktum är Marx, Engels, Lenin och Stalin i praktiken också utgick ifrån huvudmotsättningen i den politiska analysen, även om den senare begick vissa misstag i det avseendet. Det betyder att den kommunistiska rörelsen historiskt sett har använt sig av två huvudstrategier, nämligen väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen, eftersom huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap, eller folkkrig, då städerna inringats från landsbygden. Folkkrig har varit som mest framgångsrikt, då det har stått en utländsk angripare och ockupant i landet som i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam etcetera. Folkkriget har också lyckats i nykoloniala länder som Cuba och Nicaragua främst på grund av existensen av mycket korrumperade och repressiva regimer, som saknat allt folkligt stöd.

För det andra: Mao Zedong betonade tidigt fr.o.m slutet av 1920-talet att röda baser bara kunde existera i Kina. Det berodde på att rivaliteten mellan de kinesiska krigsherrar skapade politiska tomrum, som kommunisterna kunde utnyttja. Dessutom var terrängen i Kina fördelaktig: kommunisterna byggde de första basområdena i bergsområden, inte på slätterna. Sak samma i Jugoslavien och Albanien, vars bergsområden lämpade sig utmärkt för guerillakrigföring. Det kuperade Afghanistan är också en viktig förklaring till att Afghanistan hittills under historien har lyckats slå tillbaka brittiska, ryska och sovjetiska och amerikanska erövringsförsök. I Vietnam utgjorde djungeln ett utmärkt skydd för först Vietminh och senare FNL; dessutom grävde de ner sig för att undkomma flygspaning från fransmän och amerikaner. Det avgörande är naturligtvis att en imperialistisk angripare automatiskt får en mycket stor andel av befolkning emot sig, d.v.s huvudmotsättningen ändras. Det är också viktigt att påpeka att såväl Lenin, SUKP(b):s historia och Mao Zedong betonar det säregna med oktoberrevolutionen respektive det kinesiska folkkriget mot först den japanska imperialismen och sedan Guomindang. Vänsterdogmatiker kan inte skilja det säregna från det allmängiltiga.

För det tredje anger Mao Zedong som ett villkor för basområdena att befolkningsmajoriten i dessa måste stödja kommunisterna och att basområdena måste vara självförsörjande. Den första aspekten innebär att kommunisterna måste ha ett politiskt program för att vinna majoritetens stöd och även genomföra reformer som gynnar samma majoritet. Den andra aspekten är nödvändig om det ska vara möjligt att genomföra ett långvarigt krig. Che Guevara syndade mot allt detta i Bolivia. Han och hans grupp kom utifrån; de saknade ett politiskt program, speciellt för att vinna bönderna, och deras löpande försörjning var inte tryggad på något sätt.  Idén om att detta kan överföras till imperialistiska länder i form av att förorterna omvandlas till basområden är bara barnslig; förorterna har ytterst svårt att bli självförsörjande. Det är enkelt för den borgerliga staten att klippa av el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen till förorterna och det räcker inte att säkra livsmedelsförsörjingen genom att odla i rabatter och blomkrukor på balkongerna.

Andra hänvisar till IRA:s och ETA:s väpnade kamp i Nordirland respektive Baskien, som ett bevis att det går att föra väpnad kamp i Europa. Men de glömmer att såväl IRA och ETA var borgerliga nationalister och att deras kamp var klart säregen. IRA stöddes av en del av den katolska befolkningen, som utgjorde nästan hälften av befolkningen i Nordirland. Konflikten hade alltså en delvis historiskt betingad etnisk-religiös dimension, och IRA hade naturligtvis just därför säkra gömställen i bostadsområden där katoliker dominerade helt. Baskerna utgjorde en förtryckt nationell minoritet i Spanien, vilka senare erhållit autonomi, delvis som följd av stridigheterna. Men ETA stöddes förmodligen aldrig av en majoritet av baskerna.

II.

Frågan om Röda arméfraktionen (RAF)

Sven Laurin menar att RAF bedrev en ”äventyrlig och revisionistisk linje” i Tyskland. Jag kan hålla med om att RAF i allra högsta grad bedrev en äventyrlig linje, men inte att den var revisionistisk. Det förutsätter att RAF:s linje vid någon tidpunkt var marxistisk, d.v.s att det fanns något att revidera. RAF:s linje var från första stund småborgerligt anarkistisk och helt utanför den kommunistiska rörelsens traditioner. RAF såg inte arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen, försökte aldrig förankra sig i den tyska arbetarklassen, tillämpade aldrig masslinjen utan tillämpade i stället individuell terror.

Redan i ”Varmed skall man börja?” (1901) [1]varnar Lenin för individuell terror som självständig kampmetod:

”Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens…

Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall.”

Syftet med RAF:s individuella terror mot främst högt uppsatta personer i den tyska kapitalistklassen och statsförvaltningen var att provocera den tyska statsapparaten att slå till besinningslöst mot det tyska proletariatet. Det var i praktiken samma tänkande som låg till grund för anarkisternas och de ryska narodnikernas militanta aktioner fr.o.m slutet av 1800-talet, nynazistiska och nyfascistiska terroraktioner efter andra världskriget och senast islamistiska organisationer som al-Qaida och ISIS.

Redan i Sven Laurins citat från RAF:s The urban guerilla  concept framgår det hur bakvänt RAF argumenterar :

”We are arguing that armed struggle is a necessary precondition for the latter (d.v.s. politiskt arbete i fabrikerna och bostadsområdena – min anm.) to succeed and progress.”

Tvärtom är det alltså det politiska arbetet, propaganda, agitation och dagskamp i fabrikerna, i bostadsområdena och på landsbygden som utgör förutsättningen för att höja kampens nivå och som senare när läget är moget kan omvandlas till väpnad kamp. Detta är kommunismens ABC, som alltid har förordats av den kommunistiska rörelsens ledande företrädare. Det var också därför som RAF betraktades som provokatörer av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som hade uppstått efter 1963 och vars ledande partier var Kinas Kommunistiska Parti och Albaniens Arbetarparti. Trots detta finns det ändå idag s.k maoister, inspirerade av Perus Kommunistiska Parti, som intresserar sig för Röda arméfraktionen och liknande grupperingar som Röda Brigaderna (Italien). Men det betyder bara att dessa s.k maoister självmant placerar sig utanför den kommunistiska rörelsens ideologiska och politiska traditioner.

Till saken hör också att RAF:s ursprungliga kärna bestod av småborgerliga intellektuella och trasproletära, snarast kriminella (Baader), element. Många av dessa småborgerliga intellektuella hade föräldrar som antingen hade varit nazister, fungerat som medlöpare eller helt enkelt aldrig bekämpat nazisterna. Deras anslutning till RAF var en slags gottgörelse för föräldragenerationens försyndelser; dåligt samvete leder garanterat till politiska överslag. Redan Bakunin, en av anarkismens ledande teoretiker, hävdade att målgruppen var bönder, hantverkare och trasproletärer – inte proletariatet.

III.

Varför kan teorin om att folkkriget är universellt leda till äventyrspolitik?

Förklaringen är enkel: Folkkrig kan bara tillämpas under två omständigheter. Den ena är då en imperialistisk stormakt angriper och ockuperar ett annat land, som exempelvis folkkriget mot Japan i Kina, folkkrigen i Jugoslavien och Albanien mot Nazityskland, folkkrigen i Indokina mot Frankrike och USA och befrielsekrigen i Afrika mot olika kolonialmakter efter andra världskriget med flera krig. Den andra omständigheten är folkkrig i nykoloniala länder, d.v.s städerna inringas från landsbygden, utan att imperialistiska trupper befinner sig i landet och mot korrupta och repressiva kompradorregimer, men med en relativt stor bondebefolkning. Detta var fallet i såväl Cuba som Nicaragua och det är denna typ av folkkrig som idag utkämpas i Indien och på Filippinerna.

Däremot är idén om att folkkriget skulle vara tillämpbart i imperialistiska och kapitalistiska stater, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och med en mycket liten bondebefolkning, fullständigt dödfödd. Det är annan sak att huvudmotsättningen kan ändras i vissa av dessa länder, särskilt mindre stater, i händelse av storkrig. Det är därför som den kommunistiska rörelsen alltid har förordat oktoberrevolutionens väg i imperialistiska och kapitalistiska stater, eftersom proletariatet är stort och koncentrerat till städerna liksom den politiska makten.

Vad händer med dem som inbillar sig att folkkrig skulle vara tillämpbart i imperialistiska stater, samtidigt som det aldrig kommer att initieras ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Ingen av de pro-senderistiska grupperingar inom det imperialistiska blocket, som tror att folkkriget är universellt, har omsatt sina teorier i praktisk handling; planerna har inte lämnat skrivbordslådorna.

Det första alternativet är naturligtvis att de inser att teorin är felaktig och omprövar den. Det är naturligtvis den bästa lösningen. Det verkar dessutom som inflytandet från Perus Kommunistiska Parti håller på att klinga av bland internetmaoisterna, speciellt som det står klart att de två mest kamperfarna maoistpartierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, är motståndare till denna teori.

Det andra alternativet är teorins anhängare så småningom kommer att tröttna och ge upp på grund av det aldrig startas något folkkrig. De kommer helt enkelt att övergå till annan verksamhet.

Det tredje alternativet innebär att någon gruppering ändå kommer att göra ett försök. Men eftersom denna strategi står i motsättning till den aktuella huvudmotsättningen, kommer de att skändligen att misslyckas. De kommer aldrig att vinna proletariatets majoritet, som redan befinner sig i städerna, för att inringa städerna från landsbygden; de kommer aldrig kunna upprätta säkra basområden för ett långvarigt folkkrig och folkkriget erbjuder inga militärstrategiska fördelar i förhållande till borgarklassen, som har lika god lokalkännedom. Varje sådant försök att starta ett folkkrig, oavsett om det sker på landsbygden eller i form av en stadsguerilla, kommer att slås ner i sin linda. Misslyckade revolutionsförsök kommer att diskreditera den revolutionära rörelsen på samma sätt som en gång Röda arméfraktionen, Röda brigaderna, Action Directe eller Weathermen. Objektivt sett är det kontrarevolutionärt att förorda en strategi, som på förhand är dömd att misslyckas.

Den enda riktiga linjen i ett imperialistiskt land är att det kommunistiska partiet tålmodigt går i spetsen för klasskampen i alla dess former och ackumulerar styrka, så att det är tillräckligt starkt för att leda proletariatet till seger i revolutionär situation, som antingen är ett resultat av en allomfattande samhällelig kris eller krig.

Rickard B. Turesson

21/2 2022

Wikipedia definierar ”en konspirationsteori” (av conspirare som betyder “andas tillsammans”) som en hypotes eller teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Ofta används termen i nedsättande bemärkelse men kan även syfta på sakliga hypoteser kring faktiska sammansvärjningar.^”

 

Wikipedia ger sedan några exempel på konspirationsteorier, exempelvis konspirationsteorierna om månlandningarna och omständigheterna kring mordet på John F. Kennedy på 1960-talet. Wikipedia skriver vidare:

”Många konspirationsteorier gör även gällande att stora händelser i världshistorien förklaras av att konspiratörer i kulisserna manipulerat och iscensatt politiska skeenden. Ett exempel är teorin om att Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden var de hemliga sällskap som låg bakom franska revolutionen.”

En annan ökänd konspirationsteori var den om Sions vises protokoll, som konstruerades av den tsarryska säkerhetstjänsten. Protokollet avsåg att bevisa att det fanns en internationell judisk sammansvärjning med mål att uppnå världsherravärlde.

Det finns naturligtvis konspirationer

 

I verkligheten har det naturligtvis ägt rum en massa konspirationer genom historien. En konspiration innebär att en grupp människor i hemlighet planerar en aktion. Det är ofta fråga om militärkupper eller kupper mot tyranner (Caesar, Hitler etcetera). En konspiration behöver inte alltid lyckas utan kan också avslöjas på förhand eller misslyckas, då den sätts i verket.

Säkerhetstjänster, vare sig de bedriver spionage eller kontraspionage, arbetar per definition konspiratoriskt. Säkerhetstjänster kan t.o.m vara så konspiratoriska att de är okända för allmänheten som var fallet med Informationsbyrån (IB) i Sverige. Denna som inte ens var känd av Sveriges riksdag avslöjades genom en läcka 1973, varvid de båda journalisterna, Jan Guillou och Peter Bratt som var ansvariga för grävandet ”belönades” med fängelsestraff.

Även motståndsrörelser, som bekämpar en utländsk ockupant som under andra världskriget, måste verka konspiratoriskt. Allt annat vore att frivilligt att låta sig ledas till slaktbänken.

Det hör till saken att imperialistiska aggressorer kan lansera falska konspirationsteorier. Detta var fallet inför USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003. Saddam Hussein förfogade aldrig över några ”massförstörelsevapen”.

Problemet är de falska eller meningslösa konspirationsteorierna, som i princip inte går att bevisa. Dessa är idag frekventa på den extrema högerkanten och vilkas objektiva funktion är att avleda klasskampen.

En nutida konspirationsteori

Ta den här teorin exempelvis:

“Coronakrisen är triggern till en global statskupp av monumentala mått. Det är inledningen på en ny era, med en ny internationell ekonomisk ordning som riskerar att fullständigt tillintetgöra människans friheter.”

Är detta en rimlig konspirationsteori? Teorin förnekar att det alltid råder rivalitet mellan olika imperialistmakter, fr.a imperialistiska supermakter, och i stället framställer teorin det som att borgerskapet i olika imperialistiska länder skulle kunna förenas i gemensam, hemlig plan riktad mot världens befolkning. Verkligheten är en helt annan: Faktum är att USA/NATO idag befinner sig i en växande konflikt med såväl Ryssland som Kina. ”En ny internationell ekonomisk ordning”? Eftersom det inte längre finns någon socialistisk stat, så kan det bara vara fråga om samma gamla kapitalistiska ordning. Givetvis försöker en rad stater skärpa övervakningen av de inhemska medborgarna, exempelvis via förstärkt övervakning av datatrafiken och ansiktsigenkänning, men verkar dessa stater gå i takt på något sätt?

Hur ska den här teorin överhuvudtaget kunna bevisas? Hemliga möten mellan ”globalisterna” kan bara beläggas genom protokoll och inspelningar. Det typiska för denna typ av konspirationsteorier, som inte går att bevisa, är att de inte leder någonvart, att de inte ger någon verklig kunskap och ingenting förklarar. Man kan lika gärna lansera teorin att allt är Satans verk.

 16/2 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Redan rubriken i Sven Laurins debattartikel leder till att varningsklockorna ringer. Han påstår nämligen att han läser Lenins Radikalismen – kommunismens barnsjukdom ”odogmatiskt”. Den som formulerar en sådan förhandsreklam är snarast ute för att revidera Lenins revolutionära linje och ersätta den med en annan slags dogmatism. Han påstår sig också kunna genomföra en marxistisk analys utifrån den konkreta verkligheten. Hur det är med den saken ska vi strax se.

                                                 Lenins hållning till valen är principiell

 

Sven Laurin påstår att Lenin yttrade sig om valen som ”en taktisk fråga 2020”. Men Lenins utgångspunkt är principiell och han sammanfattar bolsjevikernas erfarenheter fram till 1920. Lenin skriver exempelvis i ”Radikalismen’:

”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”[1]

Den hållning, som kommer till uttryck i detta citat, är självfallet inte ett dugg taktisk utan principiell. Faktum är att i en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). En överväldigande majoritet av det svenska folket anser alltså inte att parlamentarismen är förlegad utan att deras röster räknas och har betydelse. Det avgörande problemet är naturligtvis vilka partier som svenskarna röstar på. KFML/SKP, som ställde upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, fick aldrig mer än 0,4 procent av röstetalet. Fyraprocentspärren påverkade i och för sig detta röstetal, eftersom folk drar den slutsatsen att en röst är bortkastad om ett parti ligger långt under spärren. Lokalt kunde dock vissa partiavdelningar få upp till 2 procent i riksdagsval, exempelvis SKP:s Södra Järva-avdelning i Rinkeby 1976 och några andra partiavdelningar i landet, vilket egentligen reflekterade det propaganda- och massarbete som dessa avdelningar hade bedrivit under en längre tid.

Lenin skriver också:

”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer. Men det är endast ett speciellt uttryck för den allmänna sanningen, att det var lätt för Ryssland att i den konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917 börja den socialistiska revolutionen, medan det kommer att vara svårare för Ryssland än för de västeuropeiska länderna att fortsätta den och att slutföra den.”[2]

Lenin angriper här plakatpolitiken, d.v.s föreställningen att kommunister kan vinna inflytande bland de arbetande massorna enbart med propaganda och tomma fraser. Tvärtom måste kommunisterna vara beredda att avslöja parlamentarismen inifrån, men framförallt måste de arbetande massorna förkasta den borgerliga parlamentarismen utifrån sin egen praktik och sina erfarenheter. Det måste också uppstå en situation likt den ”konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917” som i Ryssland, d.v.s en genomgripande kris, kort sagt en revolutionär situation.

Lenin skriver vidare:

”Men under förhållanden då man ofta måste hålla ’ledarna’ gömda är det särskilt svårt att utbilda goda, pålitliga, beprövade och auktoritativa ’ledare’, och dessa svårigheter kan inte framgångsrikt övervinnas utan att man förenar det legala och det illegala arbetet, utan att ’ledarna’ prövas bland annat även på den parlamentariska arenan. Kritiken - och den skarpaste, mest skoningslösa, oförsonliga kritik - bör inte riktas mot parlamentarismen eller den parlamentariska verksamheten, utan mot de ledare som inte kan - och ännu mer mot dem som inte vill - utnyttja parlamentsvalen och parlamentstribunen på revolutionärt, kommunistiskt sätt. Endast en sådan kritik, naturligtvis i förening med att de odugliga ledarna bortjagas och ersätts med dugliga, kommer att vara ett nyttigt och fruktbringande revolutionärt arbete som samtidigt uppfostrar både ’ledarna’, så att de blir värdiga arbetarklassen och de arbetande massorna, och massorna, så att de lär sig att riktigt orientera sig i en politisk situation och att förstå de ej sällan ytterst komplicerade och invecklade uppgifter som framgår ur denna situation.”[3]

De som förespråkar teorin om principiell valbojkott, förstår inte hur man övertygar proletariatet varför det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution genom det borgerliga parlamentet. Det första steget idag är dessutom att överhuvudtaget vinna arbetarklassens majoritet för tanken att kapitalismen behöver störtas och därnäst att det krävs en revolution för att störta den. De partier som idag har det största inflytande är i tur och ordning Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna – maoisternas inflytande är idag närmast obefintligt i jämförelse. Endast det parti som är förmöget att utnyttja såväl legala och illegala metoder för att uppnå maximal slagstyrka i klasskampen kommer att hålla måttet. De ”ledare” som ensidigt förordar en kampmetod, vare sig det är folkkrig i ett imperialistiskt land eller obligatorisk valbojkott i en borgerlig demokrati, kommer att visa sig vara enbart charlataner som förr eller senare kommer att överge en kommunistisk politik.

Lenins syn på bolsjevikernas valtaktik förfalskas

 

Sven Laurin påstår att ”När de ryska kommunisterna ställde upp i val så var den kommunistiska rörelsen på stark frammarsch…(min fetstil) ”. Sven Laurin menar alltså att bolsjevikerna bara ställde upp i val, så länge den kommunistiska rörelsen befann sig ”på stark frammarsch”. Antingen förstår Sven Laurin inte vad han läser eller så försöker han förfalska bolsjevikernas historia.

Faktum var att när bolsjevikerna ställde upp i val 1907 tillämpade de en reträttaktik. De befann sig definitivt – inte på frammarsch. Stalin skriver:

”Under perioden 1907 – 1912 var partiet tvunget att övergå till reträttaktiken, ty vid denna tid hade vi nedgång i den revolutionära rörelsen, revolutionens ebb, och taktiken kunde inte undgå att taga hänsyn till detta faktum. I överensstämmelse härmed förändrades såväl kampformerna som också organisationsformerna. I stället för bojkott mot duman – deltagande i duman – i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma, i stället för politiska generalstrejker – ekonomiska delstrejker eller helt enkel stiltje.”[4]

SUKP(b):s historia berättar om valet till den fjärde duman 1912:

”Vårt parti tillmätte valdeltagandet stor betydelse. Den socialdemokratiska dumafraktionen och tidningen ’Pravda’ utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning medelst vilka det bolsjevikiska partiet utförde sitt revolutionära arbete bland massorna.” [5]

Lenin konstaterar att bolsjevikerna genomförde en riktig valbojkott (1905) och en oriktig (1906). Men insikten om att det politiska läget drastiskt hade förändrats, ledde till kursändringen 1907.

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida. En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”[6]

Skälet till bojkotten 1905 var att Rysslands nederlag 1904 i kriget mot Japan ledde till ett revolutionärt uppsving och 1905 års revolution, varvid sammankallandet av den reaktionära duman fungerade som en avledningsmanöver i ett läge då utgången av revolutionen ännu inte var given. Däremot var situationen en annan 1917. Fr.o.m april 1917 byggde bolsjevikerna upp ett avgörande inflytande inom massrörelserna och sovjeterna och kunde hösten överflygla såväl mensjeviker som vänstersocialistrevolutionärer i sovjeterna.

”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917)… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. ”

Sven Laurins tes att huvudlinjen är aktiv bojkott fram till att kommunisterna befinner sig på stark frammarsch saknar alltså allt stöd hos Lenin och är ingenting annat än en anarkistisk och  ultravänsterdogm.  Bolsjevikerna ställde upp i val både när de befann sig på frammarsch och på reträtt.

                              På vilket sätt ska dessa faktorer beaktas?

 

Sven Laurin listar fem faktorer att beakta i diskussionen. Det är möjligt att detta ska föreställa hans ”konkreta analys”.

Han skriver: ”Masskampen är i ett historiskt perspektiv utomordentligt svag i Sverige bl.a som ett resultat av valopportunismen som kapitalistklassen och alla opportunister älskar så mycket. Massorna har indoktrinerats i årtionden i att det enda som förväntas av dem är vara valboskap åt partierna i riksdagen. Den enda revolutionära linjen måste därför vara att fördöma valopportunismen.”

Men att masskampen i ett historiskt perspektiv är ”utomordentligt svag” beror inte på kapitalistklassens propaganda om valopportunism i första hand, vilket är en idealistisk förklaring. Det beror i första hand på att Sverige är ett imperialistiskt och relativt välmående land och att klassmotsättningarna inte är särskilt skarpa. Det är de materiella villkoren som avgör proletariatets radikalism. Men vi vet också det kan uppstå ett radikalt uppsving trots en högkonjunktur. Från 1969 till 1975 upplevde Sverige en strejkvåg, som inleddes med hanmarbetarstrejken och avslutades med skogsarbetarstrejken 1975, trots att det rådde en högkonjunktur fram till oljekrisen 1974.

Vart leder det till att ”fördöma valopportunismen”, d.v.s att proletariatet deltar i val? Var det också rätt att bojkotta EMU-folkomröstningen 2003 om eurons införande?  I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet. Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet.

Som kuriosa kan nämnas att en sympatisörsgrupp till Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” [7]

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots, när de angrep ”valopportunísmen”.  Och euron har fortfarande inte införts i Sverige, eftersom ja-partierna inte vågat utmana väljarna och de egna medlemmarna. Bojkottade Sven Laurin också detta val?

Sven Laurin skriver:

” När masskampen är svag och en socialistisk revolution ligger längre bort blir det knappast frågan om att utnyttja parlamentet för att “fördriva” det som Lenin skrev 1920 utan tvärtom;”

KFML/SKP ställde alltså upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Valdeltagandet grundades på tre skäl:

• Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
• För att få en gradmätare på partiets inflytande:
• För att utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

Speciellt valdeltagandet 1970 var viktigt för nyrekryteringen till organisationen.  Att vinna inträde i riksdagen var aldrig praktiskt genomförbart med tanke på fyraprocentspärren.

Menar Sven Laurin att KFML/SKP bidrog till ”valopportunismen” genom sitt valdeltagande? På vilket sätt ledde detta valdeltagandet till att vårt massarbete försummades?

Sven Laurin citerar en riktig ”djupsinnighet”:

"Valopportunismen har ersatt religionen som de härskande klassernas (på världsnivå)) främsta redskap för att hålla massorna i schack genom hopp om en bättre morgondag bortom nästa val."

Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Det betyder också att försvara den allmänna och lika rösträtten. Vad är det för mening att försvara den, om man sedan inte är beredd att utnyttja den?

I utkastet till det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets program 1902[8], som bl.a Lenin skrev, heter det i sektion C2, som ställer uppgiften att störta det tsaristiska självhärskardömet och ersätta det med en republik grundad på en demokratisk konstitution, heter det därför:

”allmän, lika och direkt rösträtt, både i val till lagstiftande församlingar och i val till alla självstyrande lokala organ, för varje medborgare som har uppnått 21 års ålder; hemlig valsedel vid alla val; rätt för varje röstande att väljas till vilken som helst representativ församling; ersättning till folkets representanter.”

Av erfarenhet vet vi att nazister, fascister och högerextremister kan komma till regeringsmakten med hjälp av röstsedeln i en borgerlig demokrati. Det var exakt vad som hände i Tyskland 1933, då nazistpartiet tog makten. Den som hade pläderat för valbojkott 1933 hade gått nazisternas ärenden. Under mellankrigstiden, då de fascistiska och nazistiska rörelserna växte sig allt starkare, bestod huvudfrågan i att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen, speciellt som de kommunistiska partierna i Europa inte stöddes av en majoritet av proletariatet i respektive land och revolutionsförsök skulle ha slutat med nederlag. Därför stödde kommunister Folkfronten i Frankrike och försvarade den spanska republiken i inbördeskriget.

Idag växer sig neofascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska rörelse återigen starka i Europa, samtidigt som de revolutionära krafterna är betydligt svagare än under 1960- och 1970-talen för att inte tala som 1930-talet.

Sven Laurin skriver:

”Kapitalistklassens förmåga att korrumpera revolutionära ’parlamentsgrupper’ förskräcker.”

Här lanserar Sven Laurin den småborgerliga teorin om att kommunister inte kan hålla stånd ideologiskt mot den borgerliga ideologin, om man sätter kommunister och borgare i samma rum. Enligt Sven Laurin är förmodligen den borgerliga ideologin ”allsmäktig, eftersom den är sann”.

Givetvis finns det en fara med parlamentariskt arbete, att kommunistiska representanter också kan förledas att tro att parlamentet är allt och massrörelsen intet. Den faran insåg Komintern och slog fast en rad riktlinjer för det parlamentariska arbetet på sin andra kongress 1920, bland annat:

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet …”[9]

Sven Laurin försöker använda Sven Linderoths tid som riksdagsman 1939 – 1949 som slagpåse och som argument för att en kommunist automatiskt blir korrumperad om denne sitter i ett borgerligt parlament. Han påstår att Sven Linderoth ”vankade runt högavlönad bland kapitalistklassens politiker under 10 års tid”.  Eftersom Vänsterpartiet än idag har en bestämmelse om att en förtroendevald partiföreträdare, riksdagsledamot, kommunalråd eller borgarråd, inte får ta ut en nettolön högre än 27 000 kr i månaden – resten går till partiet – är jag tämligen säker på att SKP, liksom övriga kominternpartier, hade en liknande och förmodligen hårdare bestämmelse. Det kommunistiska partiet kan självklart reglera hur mycket deras representanter ska tjäna.

Sven Laurin glömmer de bolsjevikiska dumaledamöter, som ståndaktigt röstade emot krigskrediter 1914 och som belönades med en enkel biljett till Sibirien; han glömmer Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg, som pliktade med sina liv för sin anti-krigspropaganda och revolutionära propaganda; han glömmer de riksdagsledamöter för KPD, som försvann till koncentrationslägren. Han glömmer t.o.m Set Persson, som också satt i riksdagen, och som sedan verkade som fastighetsborgarråd i Stockholm 1946 – 1950, den högsta post i den kommunala förvaltningen som en kommunist dittills haft. Samtidigt med dessa uppdrag genomförde Set Persson en tvålinjerskamp mot högervridningen av SKP. Varför skulle Sven Linderoth vara viktigare än Set Persson?

 Sven Laurin skriver:

”Ett kommunistiskt partis deltagande i kapitaliststatens alla representativa församlingar kräver att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta. Att hemlighålla partiets struktur utifrån detta läge lär vara en rätt svår uppgift.”

Varför skulle detta deltagande kräva ”att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta”? Det finns ingen automatik i detta; det är det kommunistiska partiet, som avgör vilken roll det tillmäter det parlamentariska arbetet i förhållande till det utomparlamentariska massarbetet. Ett revolutionärt parti ser det parlamentariska arbetet bara som ett komplement till massarbetet; ett högeropportunistiskt eller revisionistiskt parti förlägger huvuddelen av sin politiska verksamhet till en parlamentarisk församling. KFML/SKP fanns representerad i några kommunala församlingar 1970 – 1976, men jag känner inte till att en enda av dessa partiavdelningar förlade den huvudsakliga politiska verksamheten till ett kommunalfullmäktige.

Under legala förhållanden är det heller inget självändamål att hemlighålla ett kommunistiskt partis hela struktur. Det är dels omöjligt och det skulle dels hämma massarbetet. Däremot är det naturligtvis helt felaktigt att tillämpa en helt vidöppen struktur; i så fall tar man inte säkerhetspolisen och möjligheten av en öppen repression på allvar. Tvärtom bör ett kommunistiskt parti tillämpa en differentierad säkerhetspolitik, som innebär att en del av kadern är offentlig, det stora flertalet medlemmar inte figurerar i offentliga källor och en del av kadern är helt hemlig.

Slutord

 

Det finns två linjer ifråga om hur kommunisterna ska förhålla sig till parlamentarismen och valen. Den korrekta linjen sammanfattas fortfarande utmärkt i KKP:s ”Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsen allmänna linje”[10] från 1963, en sammanfattning som är principiell och inte ”taktisk”:

”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

Det är denna linje som den kommunistiska rörelsen har följt alltsedan Marx/Engels tid, som Lenin, Stalin och Komintern tillämpade, som Mao Zedong och Klinas Kommunistiska Parti förespråkade och som de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna tillämpade på 1960- och 1970-talet.

Den andra linjen är ytterst en anarkistisk och ultravänsterlinje, vänster till formen och höger till innehållet.

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen. 1890 slog socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror.

De ”vänster”grupperingar i Tyskland, Holland och Storbritannien som Lenin kritiserade i ”Radikalismen” försvann alla från den politiska kartan.

Under uppsvinget från 1968 uppstod i Europa och Nordamerika diverse ultravänstergrupperingar som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda brigaderna och Weathermen (USA), som uteslutande verkade illegalt och därför tillämpade individuell terror. Dessa hade ingenting med den internationella marxist-leninistiska rörelse, som i praktiken leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien fram till 1976, att göra.

De grupper i Europa och USA som idag förordar ständig aktiv valbojkott har alla inspirerats av Perus Kommunistiska Parti, som aldrig har bevisat sin linjes riktighet i praktiken. Det är en sak att förespråka aktiv valbojkott i ett land, där det förekommer organiserat valfusk eller där revolutionära kandidater riskerar liv och lem om de ställer upp. Detta kan aldrig upphöjas till en universell linje, tillämplig i alla länder. De partier som övertar denna linje i borgerliga demokratier reducerar sig själva till permanenta betydelselösa sekter.

Dessutom är det lite löjligt att diskutera de eventuella konsekvenserna av valdeltagande från Kommunistiska Föreningens sida, eftersom ett sådant enbart skulle avslöja vår nuvarande litenhet.

Rickard B. Turesson

6/2 2022

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)