Direktlänk till inlägg 9 mars 2022

TKP/ML om folkkrigets universalitet

Av NAT:s redaktion - 9 mars 2022 16:00

(Utdraget är hämtat från denna sida. Turkiets Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) bildades 1972. Uttalandet antogs den 7/1 2022)


"Proletariatets maktkamp måste innefatta revolutionärt våld från allra första början och utrusta sig med proletariatets våld mot kontrarevolutionens våld. Som kamrat Mao uttryckte det mycket tydligt: En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan’.[1]


Vi är överens om denna punkt, men här kommer en annan fråga som väntar på ett svar: Eftersom den ekonomiska, sociala, kulturella och traditionella dynamiken i varje land är olika och kapitalismens ojämlika utveckling består, hur kommer proletariatets maktkamp, som utförs på nationell basis, att hantera problemet med våld och organisera det? Om folkkriget är den mest avancerade formen för proletariatets maktövertagande, ska vi betrakta folkkrigsteorin som kamrat Mao formulerade som den enda formeln för revolutionens organisation med universell giltighet? Eller ska vi definiera hela det revolutionära våldskriget, som är en obestridlig nödvändighet i proletariatets maktkamp, som folkkrig? Vi ser att det rådande perspektivet i denna komponent, som vi är involverade i, framställer folkkriget som det absolut enda sättet för revolution för alla länder i världen.


De källor vi kan anlita angående denna formulering, som presenteras som "folkkrigets universalitet", tillåter oss inte att nå tillfredsställande resultat. Så vitt vi kan se är kamrat Maos ord, som vi har citerat tidigare, den huvudsakliga utgångspunkten. Vi, å andra sidan, förstår kamrat Maos formulering som den tvingande nödvändigheten av revolutionärt våld i kampen om den politiska makten. Revolutionärt våld är en nödvändighet i proletariatets kamp för politisk makt, men givet det faktum att kapitalismens ojämna utveckling råder i alla delar i världen och de många motsättningar som uppstår på grund av denna lag om den ojämna utveckling orsakar den allvarliga skillnader även i länder som står varandra socioekonomiskt nära eller liknar varandra. Det är inte realistiskt att föreslå samma revolution för alla. De exempel som ges i texterna som presenterar folkkriget som den enda modellen för att göra revolution universellt är inte tillfredsställande. Exemplen på väpnad kamp från USA, Tyskland, Italien, Spanien, Japan, Irland, Frankrike är bara meningsfulla när det gäller att förstå att revolutionärt våld kan organiseras, inte i den meningen att ett folkkrig kan föras. I två av dessa länder (Spanien och Irland) utkämpades dessutom en nationell befrielsekamp och de var de krafter som skapade sig själva genom det breda masstöd som objektivt sett fanns i varje nationell rörelse. Andra var krafter med starka revolutionära känslor, men i grunden reaktiva, långt ifrån en kommunistisk rörelse, och dessutom utan ett så direkt mål och försökte skapa sig själva genom individuella handlingar, vilket riskerade att få betala ett högt pris. Därför är de organisationer som inte kan tjänstgöra som exempel för ett kommunistiskt parti. På samma sätt kan gerillakrig och inbördeskrig i de utvecklade kapitalistiska länderna under det andra imperialistiska kriget inte användas som sunda data för att "bevisa" "folkkrigets universalitet". Dessa processer är resultat av imperialistiska krig och ockupationer. I sådana processer deltar olika sociala krafter, klasser och skikt, även några av de härskande klasserna, i den revolutionära fronten eller i allians med revolutionärerna, om än periodvis. Därför är förhållandena och dynamiken "ovanliga". "Extraordinära" processer gjorde det nödvändigt att inta en "ovanlig" position. I själva verket kan vi också säga att attityden hos kommunister och revolutionärer på den tiden förverkligades genom att skapa verktyg och metoder för att dominera verkligheten genom att definiera verkligheten  korrekt.


Återigen, betraktas så vitt vi kan se, gatudemonstrationer, strejker, olika protester, det vill säga nästan varje rörelse mot systemet som folkkrig. Denna synpunkt är inte korrekt enligt vår uppfattning. Massaktioner, olika protester, strejker etc. Det kan formuleras som delar av den revolutionära kampen, det är korrekt att göra det, men folkkriget är en teori som inkluderar dessa, men organiserandet av revolutionärt våld i form av gerillakrig i centrum, framstegen genom att etablera politiskt maktherravälde över delarna, skapandet av områden rensade från fienden, och det kommunistiska partiet i centrum och under ledning av alla dessa och folkarmén, är en uppsättning etapper.


Om vi tar det på det här sättet, det vill säga om vi tar den form som kamrat Mao formulerade och skisserade i detalj i sina skrifter, så är det inte möjligt att tala om folkkrigets universalitet som vi känner till det. Eftersom formuleringen av kamrat Mao är tydlig; kamrat Mao förkroppsligar problemet med revolutionens väg i sin artikel med titeln ’Problem rörande krig och strategi’ daterad den 6 november 1938:


”I. KINAS KÄNNETECKEN OCH REVOLUTIONÄRA KRIG


Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.


Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig. Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.


Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen. Härav följer att vi inte har något parlament som vi kan benytta oss av och ingen laglig rätt att organisera arbetarna till att strejka. I grunden är det kommunistiska partiets uppgift här inte att genomgå en lång period av legal kamp, innan det kan sätta i gång uppror och krig, och inte att först ta städerna och sedan ockupera landsbygden, utan raka motsatsen.


När imperialismen inte gör väpnade angrepp mot vårt land, för Kinas kommunistiska parti antingen inbördeskrig tillsammans med bourgeoisien mot krigsherrarna (imperialismens lakejer), såsom i krigen 1924-27 i provinsen Kwangtung och i Nordexpeditionen, eller förenar sig med bönderna och städernas småbourgeoisie för att föra inbördeskrig mot godsägarklassen och compradorbourgeoisien (också de imperialismens lakejer), såsom i det Agrarrevolutionära kriget åren 1927 -36. När imperialismen inleder väpnade angrepp mot Kina, enar partiet alla klasser och skikt i landet, vilka vänder sig emot de utländska aggressorerna, till att föra ett nationellt krig mot den utländske fienden, såsom det gör i det pågående försvarskriget mot Japan.


Allt detta visar skillnaden mellan Kina och de kapitalistiska länderna. I Kina är krig kampens huvudform, och armen är den viktigaste organisationsformen. Andra former, sådana som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. innan ett krig bryter ut är allt organisationsarbete och all kamp förberedelser för kriget, såsom under perioden från Fjärdemajrörelsen 1919 till Trettiondemajrörelsen 1925. Sedan kriget brutit ut är allt organisationsarbete och all kamp antingen direkt eller indirekt samordnad med kriget, såsom, till exempel, under Nordexpeditionens period, då allt organisationsarbete och all kamp i den revolutionära armens uppland direkt samordnades med kriget, och organisationsarbetet och kampen inom krigsherreområdena i norr indirekt samordnades med kriget. Under det Agrarrevolutionära krigets period samordnades återigen allt organisationsarbete och all kamp inom de röda områdena direkt och utanför dem indirekt med kriget. Under nuvarande period, försvarskrigets, har återigen allt organisationsarbete och all kamp i de antijapanska styrkornas uppland och i de av fienden ockuperade områdena direkt eller indirekt samordnats med kriget.


"I Kina står väpnad revolution mot väpnad kontrarevolution. Detta är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar. Denna av kamrat Stalin uppställda tes är fullständigt riktig och lika giltig för Nordexpeditionen som för det Agrarrevolutionära kriget och det nu pågående försvarskriget mot Japan. De är allesammans revolutionära krig, allesammans riktade mot kontrarevolutionärer och allesammans i huvudsak förda av det revolutionära folket. De skiljer sig endast i den mån som ett inbördeskrig skiljer sig från ett nationellt krig och ett krig, som leds av kommunistiska partiet, skiljer sig från ett krig som det leder tillsammans med Kuomintang. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga. De anger bredden på huvudkrafterna i kriget (ett förbund mellan arbetare och bönder eller ett mellan arbetare, bönder och bourgeoisie) samt huruvida vår motståndare i kriget är inländsk eller utländsk (huruvida kriget förs mot inhemska eller utländska fiender och, om det förs mot inhemska fiender, huruvida det förs mot krigsherrarna i norr eller mot Kuomintang). De anger också att innehållet

i Kinas revolutionära krig är olika under olika skeden i dess historia. Men alla dessa krig är fall av väpnad revolution som bekämpar väpnad kontrarevolution, de är alla revolutionära krig, och allesammans uppvisar den kinesiska revolutionens kännetecken och fördelar. Tesen att revolutionärt krig "är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar" passar förträffligt på förhållandena i Kina. Huvuduppgiften för det kinesiska proletariatets parti, en uppgift som stod inför det nästan från den dag det kom till, har varit att med sig förena så många allierade som möjligt och att, allt efter omständigheterna, organisera väpnad kamp för nationell och social befrielse mot väpnad kontrarevolution, vare sig denna var inhemsk eller utländsk. Utan väpnad kamp skulle det i Kina inte finnas plats för proletariatet och kommunistiska partiet, och det skulle vara omöjligt att genomföra någon som helst revolutionär uppgift.”[2]


Vi kommer antingen att ta itu med detta problem som kamrat Mao, teoretikern och den praktiska utövaren av "folkkriget", gjorde, eller så kommer vi att hävda att vi behandlar denna teori annorlunda och ange lämpliga definitioner. När det förespråkas att folkkriget, som det kallas i utvecklade kapitalistiska länder, bör tas som grund från början, är det nödvändigt att tala om att förverkliga sådana komponenter som gerillakrigföring, masstöd, vilket är en förutsättning för gerillan, bondemassorna som skapade sig själv genom feodala motsättningar, basområden, röd politisk makt, skapandet av den röda armén. Att hävda att dessa villkor kan uppfyllas när vi utesluter de imperialistiska krigs- och ockupationsförhållandena och tar dagens givna verklighet som grund är inte en upptäckt som är förenlig med verkligheten. En sak är att definiera det kommunistiska partiets organisation i imperialistiska länder med en formulering som att partiet placerar sin huvudsakliga verksamhet illegalt från första början, organiserar sig utifrån verkligheten som ett stridande parti, organiserar revolutionärt våld, det är en annan sak att definiera kommunistiska partiets existens i imperialistiska länder med den klassiska formuleringen av folkkriget. Nationella, etniska och sekteriska problem är också ganska uppenbara i dessa länder, och alla dessa är faktorer som hindrar utvecklingen av väpnad kamp, gerillakrigföring eller folkkriget som helhet. I slutändan är det de socioekonomiska förhållanden som ledde till folkkrig i halvkoloniala, semifeodala förhållanden.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




[1] Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, Valda verk, bd 1, sid. 30

[2] Problem rörande krig och strategi, Militärpolitiska skrifter,  Bo Cavefors Bokförlag 1965, sid. 438 - 464

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 27 mars 16:26

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Av NAT:s redaktion - Tisdag 26 mars 08:00

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

Av NAT:s redaktion - Söndag 24 mars 14:16

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...

Av NAT:s redaktion - Fredag 8 mars 20:36

7 mars 2024   "Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rätt...

Av NAT:s redaktion - Söndag 3 mars 20:57


Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen!    I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vi...

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2022 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards