Den internationella kvinnodagen den 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist i såväl Tysklands Kommunistiska Parti som Komintern. Det följande är ett utdrag från en artikel publicerad i International Press Correspondance inför 8 mars 1923.

”Massornas grymma öde tynger kvinnorna särskilt tungt, såvida de inte råkar vara bihang till de kapitalistiska industrimagnaterna, handlarna, spekulanterna, profitörerna och ockraren. Det finns inget elände i dag som inte upplevs av kvinnorna med dubbel och flerfaldig intensitet. Den arbetande kvinnan, den kvinnliga tjänstemannen, läraren etc. är mer utsatt för avsked än sin manliga arbetskamrat, och när hon är utan arbete lider hon mer än den arbetslöse mannen av kyla och svält, ty hon får en mindre ersättning än den arbetslösa mannen.  Hemmafrun delar all omsorg om sin man, son och bror; hon lider inte bara med honom utan också för honom. Modern står med blödande hjärta framför Golgatas kors, när hon är maktlös att tillfredsställa sina barns rop efter bröd och värme, för en liten del av livets glädje, för lite kunskap och skönhet; när hon är maktlös att skydda dem från sjukdomens, demoraliseringens och dödens skoningslösa klor. De förkrympta barnen, spädbarnsdödligheten, det ökande antalet försummade ungdomsbrottslingar – är det inte de mest förintande anklagelserna mot det nuvarande samhället i alla kapitalistiska länder?

Men arbetande kvinnor, hemmafruar och mödrar är i regel mindre kapabla att göra motstånd mot det elände som angriper dem, mindre beväpnade än deras bröder. De känner akut det eländiga i sitt tillstånd, men de uthärdar istället för att slåss, de är svaga i sitt självförsvar. Det onda arvet från århundraden av underkuvande under mannen, avskildheten inom fyra trånga väggar, har försvagat deras syn, förstört deras viljestyrka. Eftersom kvinnan ödmjukt har lytt sin mans befallningar, eller böjt sig för familjens vilja, vågar hon inte på samma sätt motsätta sig kapitalismens skoningslösa exploatering, förtrycket från den borgerliga staten.

Även i viktiga stater är kvinnor ännu inte i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter, utan vilka de inte kan strida för sina egna intressen och för dem de älskar. Är det inte ett faktum att kvinnorna idag i Schweiz, Frankrike, Belgien, Italien etc. befinner sig i samma ställning som igår eller förrgår, utan rösträtt eller valbarhet till det lagstiftande parlamentet?”
Och vidare:
Kommunistiska internationalen har dragit den korrekta slutsatsen av de fattigas och svagas misär. Internationalen förkunnar nödvändigheten av en enhetsfront mot världsnborgerskapet. Även om ditt sinnelag är så förslavat att du inte vågar drömma om frihet, så kan du åtminstone höra rösten från din hungriga mage. Upp och försvara er mot ökad exploatering, djupare misär!

Detta är vår vädjan till er i en timme då proletariatet brottas med liv och död, en vädjan till alla arbetande kvinnor, alla hemmafruar och mödrar, oavsett politisk eller religiös tro: Kom ihåg att ni alla är följeslagare i eländet! Enas! Kom ut från gömställena där du bjuder på ditt martyrskap, avslöja dina sår inför den kapitalistiska världens ögon, berusade av en tillfällig seger. Förkunna dina krav, stärk din vilja att kämpa för dessa krav. Konfrontera den rasande girigheten efter vinster och kapitalisternas attacker med dina egna krav:
”Lika löner för lika arbete och adekvat försörjning för arbetslösa, man eller kvinna. Åttatimmars dag, ledig lördag eftermiddagar, rättsskydd för arbetande kvinnor, vuxna eller ungdomar, och utvidgning av detta skydd till alla lönearbetare. Strikta åtgärder mot ockerpriser, kontroll av produktion, distribution och priser av arbetarråd, av kontrollkommittéer bestående av konsumenter och hemmafruar. Omfattande och effektivt skydd för mödrar, spädbarn och barn; social försörjning för gamla, invalider eller krigshandikappade som är förenlig med mänsklig värdighet; befrielse av produktiva arbetare från skatt, beskattning av de egendomsägande klasserna genom konfiskering av verkliga värden och genom tvångslån. Säkerhet för organisatoriska rättigheter och strejkrätt, fullständiga politiska och sociala rättigheter för alla kvinnor. Omedelbar frigivning av alla fängslade revolutionära kämpar.”

RBT

Läs hela artikeln på engelska!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Se denna diskussionstråd på Kommunisten: https://kommunisten.nu/?p=12499#comment-982 (all debatt på Kommunisten har nu tagits bort)

Varning för “oktobervägen”! Alla kommunister inser att det behövs en militär teori för en socialistisk revolution. När den socialistiska revolutionen bör inledas är en fråga. En annan fråga är vilken militär strategi/teori som man tror att det går att tillämpa i ett land. Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”. De man bör se upp med är de som förespråkar “oktobervägen” som riskerar att bli några RAF-liknande stadsgerillor som ska “väcka massorna” och som tror att det går att plötsligt göra “resning i städerna” och “ockupera centrala punkter”. Det kommer att sluta i katastrof precis som i Tallin, Shanghai osv. Se boken “Det väpnade upproret”

Vad menas med detta inlägg egentligen? Det är ju väl känt att den internationella kommunistiska rörelsen alltsedan Lenins dagar har förespråkat väpnad stadsrevolution i imperialistiska och kapitalistiska länder, eftersom huvudmotsättningen  i dessa har gått mellan proletariat och borgerskap.  Denna linje gick dock inte att tillämpa i koloniala eller halvkoloniala länder.

Huvudmotsättningen är en annan i koloniala, halvkoloniala eller i nuförtiden nykoloniala länder. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (halvkolonialt som Kina – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års Opiumkrig, och i Yi Hotan-kriget år 1900 och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.” (1)

Av detta citat kan man dra följande slutsatser. Huvudmotsättningen ändras i samband aggression från imperialistiska stormakter mot olika länder. Detta ledde till att det utkämpades folkkrig under andra världskriget i t.ex Kina, Indokina och Jugoslavien och Albanien i Europa. Överallt där Nazityskland, Japan och Italien angrep och ockuperade andra länder uppstod det en motståndsrörelse, men i många fall var det fråga om enbart en försvarsrörelse som inte hade det uttryckliga syftet att gripa makten efter ett segerrikt befrielsekrig – se främst Västeuropa. Det framgår också att Mao Zedong 1937 (när ”Om motsättningar” skrevs) inte ansåg att huvudmotssättningen i Kina tidigare hade gått mellan proletariat och borgerskap utan att den hade gått mellan feodalsystemet och folkets stora massor.  Det är bara löjligt att lasta nederlagen i Shanghai och Kanton på oktoberrevolutionens väg; de måste i stället lastas  på dem i KKP som mekaniskt överförde en strategi anpassad för imperialistiska och kapitalistiska stater till kinesiska förhållanden. De behandlade den väpnade stadsrevolutionen som en universalmedicin. Men det är exakt samma misstag som de som idag förespråk folkkriget som universalmedicin, d.v.s att folkkriget skulle vara den lämpligaste strategin för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i imperialistiska och kapitalistiska stater. Däremot är det naturligtvis korrekt att bedriva folkkrig idag i neokoloniala stater som Indien, Filippinerna med flera, som har en stor andel bondebefolkning. Där är fortfarande den bästa strategin att inringa städerna från landsbygden.

Orsakerna till nederlagen i Tallin (Reval), Hamburg etc. på 1920-talet berodde naturligtvis inte på oktoberrevolutionens väg i sig.  Som Lenin framhöll i bl.a ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” måste det kommunistiska partiet vinna stöd hos arbetarklassens majoritet, det måste råda en allomfattande kris och det kommunistiska partiet kan självfallet inte heller begå några misstag för att den socialistiska revolutionen ska kunna segra. Det ungerska kommunistpartiet erövrade och behöll statsmakten under fyra månader 1919. Ett viktigt skäl, dock inte det enda, till varför partiet inte kunde behålla statsmakten var en felaktig politik gentemot bönderna: i stället för att fördela storgodsägarnas jord bland bönderna, förstatligades den omedelbart. Detta gav inte bönderna några omedelbara vinster i motsats till bolsjevikernas agrarpolitik omedelbart efter oktoberrevolutionens seger. (2)

Sven Laurin skriver:

” Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”.

Här sticker en idealistisk bockfot fram. Menar Sven Laurin verkligen på fullt allvar att folkkrigsteorin kvalitativt skiljer sig från oktoberrevolutionens väg, d.v.s väpnad stadsrevolution? Om ett kommunistiskt parti tillämpar folkkriget, även i ett imperialistiskt land, så kommer det automatiskt att segra? Detta är gallimatias. Det finns många exempel på att folkkrig inte har lett till seger: man kan t.o.m börja med nederlaget för det agrarrevolutionära kriget i Jiangxi 1934, fortsätta med nederlagen i Grekland och Malysia i anslutning till andra världskriget och fortsätta med de sentida nederlagen i Peru och Nepal.

Mao Zedong definierade folkkriget som att revolutionärerna ”omringar städerna från landsbygden och slutligen bemäktigar sig städerna”, medan oktoberrevolutionens väg består i att i att först bemäktiga sig städerna och sedan sprida revolutionen till landsbygden. Detta är den enkla och korrekta definitionen av de båda vägarna. Mao Zedong yttrade redan 1956:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”(3)

Vilken väg man väljer, beror på den övergripande politiska situationen och vilken typ av klassamhälle man verkar inom. Alltsedan människorna började anlägga städer för 10 000 – 12 000 år sedan, har upprorsmakare stått inför detta val, omringa städerna från landsbygden och sedan bemäktiga städerna eller först genomföra upproret i städerna och sedan sprida det till landsbygden.

På Mao Zedongs tid var det en självklarhet att dessa båda vägar ledde till revolution. Inget parti, som tillhörde dåtidens internationella marxist-leninistiska rörelse, förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Först efter Mao Zedongs död lanserade Perus Kommunistiska Parti denna befängda teori. Vissa har t.o.m anammat teorin, trots att Perus Kommunistiska Parti självt aldrig lyckades leda i folkkriget till seger i Peru. Inget av de partier i de imperialistiska länderna som stöder teorin ifråga har ens försökt starta ett folkkrig. Man kan faktiskt starta ett folkkrig med ett (1) gevär, som de nepalesiska maoisterna gjorde.

Rickard B. Turesson

(1)   Mao Zedong om filosofiska frågor – Oktoberförlaget 2016, sid. 70 -71

(2)   Den ungerska revolutionen behandlas inte alls i ”Väpnat uppror” av vissa skäl.

(3)   Valda verk band 5, sid. 310. Hela citatet finns på ett annat ställe i tråden.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Denna text är en sammanfattning av artikeln “Plunder in the Post-Colonial Era: Quantifying Drain from the Global South Through Unequal Exchange, 1960–2018” skriven av Jason Hickel, Dyson Sullivan och Hasaifa Zoomkawala 2021. Själva sammanfattningen är tillräckligt avslöjande; artikeln kostar dessvärre 47 dollar att inhandla på nätet.

”Det här dokumentet kvantifierar utflödet från det globala Södern genom ojämlikt utbyte sedan 1960. Enligt vår primära metod, som bygger på växelkursskillnader, finner vi att under det senaste året med uppgifter har den globala Norden (”avancerade ekonomier”) tillgodogjort sig råvaror från Syd (länder i Asien, Afrika och Latinamerika – vår anm.) värda 2,2 biljoner dollar i Nords priser - tillräckligt för att få slut på extrem fattigdom 15 gånger om. Under hela perioden uppgick utflödet från Syd till 62 biljoner dollar (i 2011 års dollarkurs), eller 152 biljoner dollar när man räknar med förlorad tillväxt. Tillägnelsen genom ojämlikt utbyte representerar upp till 7 % av Nords BNP och 9 % av Syds BNP. Vi testar också flera alternativa metoder för jämförelse: vi kvantifierar ojämnt utbyte i termer av löneskillnader istället för växelkursskillnader, och rapporterar nedgång i globala genomsnittspriser samt priser i Norden. Oavsett metod finner vi att exploateringsgraden och omfattningen av det ojämlika utbytet ökade markant under 1980- och 1990-talens strukturanpassningsperiod. Denna studie bekräftar att utflödet från Syd fortfarande är ett viktigt inslag i världsekonomin under den postkoloniala eran; rika länder fortsätter att förlita sig på imperialistiska former av tillägnelse för att upprätthålla sina höga inkomst- och konsumtionsnivåer.”

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Svar till Räven

Räven 2022-04-18:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”
Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.

När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK. Det är inte så lite dogmatiskt att använda detta citat idag utan att analysera dagens situation och konsekvenserna av kominternlinjen.
“Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.
Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen.”
http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art12.htm

Svar till Räven

Angående citatet från Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”

Räven skriver: ”Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.”

Men detta yttrande fälldes i ett samtal mellan Mao Zedong och sydamerikanska kommunister. Vilka länder i Sydamerika var imperialistiska på den tiden? Jag tror att inte att det fanns en enda sydamerikansk kommunist som 1956 ansåg att något sydamerikanskt land var imperialistisk. Finns det något sydamerikanskt land ens idag som är imperialistiskt? Citatet i övrigt visar att Mao Zedong mycket väl var medveten om de stora skillnaderna mellan olika  sydamerikanska länder. Vid den ena polen finns starkt urbaniserade länder som Argentina/Uruguay med mycket liten ursprungsbefolkning och vid den andra polen länder som Bolivia, Peru etcetera med mycket stor ursprungs- och bondebefolkning. Det var därför som Mao Zedong ifrågasatte att samma strategi kunde användas i alla sydamerikanska länder.

Räven skriver också:

”När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK.”

Menar du att Komintern 1938 mitt under pågående försvarskrig, då KKP samarbetade med Guomindang, gentemot den japanska imperialismen, försökte förmå KKP att genomföra en väpnad stadsrevolution i Kina? Den lögnen är enbart stollig. Påstår du att Komintern motsatte sig upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och som överlevde till 1934, varvid kommunisterna tvingades anträda Den långa marschen. Upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och andra sovjeter berodde på att Kinas Kommunistiska Parti hade dragit de rätta lärdomarna av nederlagen i Nanjing och Shanghai 1927. Sovjeterna skapades tack vare framgångsrika guerillakrig utifrån klara agrarrevolutionära program.

Kominterns sjätte kongress 1928 säger inte ord om att Kinas Kommunistiska Parti eller andra partier i en liknande situation ska följa oktoberrevolutionens väg:

”Huvuduppgiften i sådana länder (koloniala, halvkoloniala och beroende – min anm.) är å ena sidan att kämpa mot de feodala och förkapitalistiska formerna av exploatering och att systematiskt utveckla bonderevolutionen; å andra sidan att kämpa mot utländsk imperialism för nationell självständighet. I regel kommer övergången till proletariatets diktatur i dessa länder endast att vara möjlig genom en rad förberedande etapper, som resultatet av en hel period av omvandling av den borgerligt-demokratiska revolutionen till socialistisk revolution, medan i de flesta fall, framgångsrik socialistisk konstruktion kommer endast att vara möjlig om direkt stöd erhålls från de länder där den proletära diktaturen är etablerad.” (1)

Den borgerligt-demokratiska revolutionen i dessa länder under det kommunistiska partiets ledning betecknade Mao Zedong som nydemokratisk. För övrigt ansåg Mao Zedong alltid att de misstag som Kinas Kommunistiska Parti gjort under inflytande av Komintern i första hand var partiets eget ansvar; det är bara trotskister som lastar allt ansvar på Komintern.

RBT

(1) Se https://www.marxists.org/history/international/comintern/6th-congress/ch04.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)