Det framgår av den valplattform för 2022, som Vänsterpartiet antog på sin kongress 4 – 6/2 i år.

Hur ska valplattformen karakteriseras? Den beskriver den svenska kapitalismens avigsidor och uppställer en önskelista med reformer för att åtgärda problemen utan att på allvar angripa kapitalismen som system. Linjen är att alla Sveriges problem kan lösas genom reformen och att de ska åtgärdas av ”politiken”. ”Politiken” nämns på inte mindre än 20 ställen i dokumentet. Vad menas då med ”politiken”? Därmed menas sannolikt de tillfällen då Vänsterpartiet kan rösta igenom reformer tillsammans med Socialdemokraterna, eller i tillfälliga koalitioner med de borgerliga partierna, i de parlamentariska församlingarna, främst riksdagen. Plattformen gör nämligen stor sak i plattformen av en tillfällig seger i riksdagen:

”Efter att Vänsterpartiet tagit och vunnit fajten om att stoppa marknadshyrorna tillsammans med Hyresgästföreningen och en bred massiv rörelse är det tid för nästa steg.”

Redan nästa steg kommer att bli övermäktigt för Vänsterpartiet:

” Vänsterpartiets nästa steg handlar om en politik för massivt bostadsbyggande, klimatsmarta renoveringar och sänkta hyror som går hand i hand med den gröna omställningen. Vänsterpartiet vill se ett statligt byggbolag, investeringsstöd för ökat bostadsbyggande och en aktiv markpolitik. Med en progressiv fastighetsskatt skulle lyxfastigheter taxeras högre medan majoriteten av husägarna inte skulle få högre skatt.”

Hur ska Vänsterpartiet få igenom dessa krav? Om ”politikens” Socialdemokrater inte ställer upp på dessa krav, vilket är föga troligt, kommer de inte att gå igenom. Vänsterpartiet kan bara gå samman med de borgerliga partierna vid vissa tillfällen, när dessa av någon anledning vill fälla en socialdemokratisk regering. Leder Vänsterpartiet någon massrörelse i hyresfrågorna? Inte ett enda sådant fall känt från senare år. Vänsterpartiet leder inte ens Hyresgästföreningen, som nästan helt kontrolleras av Socialdemokraterna. Självfallet kan en riksdag genomföra lagar under tryck av en folkopinion, t.o.m en progressiv sådan. Lagen om MBL som antogs 1976 på förslag av en socialdemokratisk regering var ett försök att slå undan benen på den strejkrörelse i Sverige, som hade pågått 1969 – 1975. Men MBL-lagen var bara progressiv på pappret; den innehöll trots tal om ”medbestämmande” paragrafer som avsked vid strejk, obegränsade strejkböter och ett solidaritetsförbud.

Vänsterpartiets valplattform innehåller naturligtvis korrekta verklighetsbeskrivningar av tillståndet i Sverige, men är detta någon konst egentligen? Det kan t.o.m Reformisterna i Socialdemokraterna åstadkomma. Problemet är att Vänsterpartierna helt förlitar sig på den parlamentariska kampen. Det var länge sedan partiets föregångare kombinerade den parlamentariska kampen med den utomparlamentariska. Dessutom riktar Vänsterpartiet ingen principiell kritik mot kapitalismen, som roten till alla problem, och anger inget annat slutmål än fortsatt kapitalism.

Alla reformer ska ske inom ramen för det kapitalistiska samhället. Det betyder att Vänsterpartiet är ett vänstersocialdemokratiskt parti – och ingenting annat. Det är med andra ord en bortkastad röst.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Texten är hämtad från Against Lin Biaoism and Tendencies Towards Empty Sloganeering  i Red Paper nr 2 https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-02-Jan2022-r2.pdf,  sid. 31)

“Under uppbyggnadsskedet av den stora proletära kulturrevolutionen  (DSPK) främjade Lin Biao studiet av Maos verk genom "Den lilla röda" (Citatboken), en praxis som togs upp på massnivå under de första åren av DSPK. Detta hjälpte till att samla massorna för revolutionens sak, både i Kina och till en viss grad utomlands – ”Den lilla röda" studerades till exempel av grupper inklusive Black Panthers (efter att först ha använts som ett insamlingsverktyg[1]). Men Lin Biaos strömning och relaterad politik försökte behandla Maos ord på ett religiöst sätt som skadade massornas förmåga att objektivt främja kampen. Detta ledde till att Mao och andra utfärdade direktiv för att stoppa praxis som rutiniserade morgon- och kvällsläsningar av citaten och andra sådana ritualer (min fetstil). Till slut försökte Lin Biao bilda ett nytt borgerligt högkvarter i partiet i efterdyningarna av Liu Shaoqis och hans allierade kapitalistfarares nederlag under den tidiga DSPK. Hans tomma slagord baserade på selektiv användning av Maos ord tjänade till att avväpna massorna. Som en arbetare i en Shanghais Generatorfabrik uttryckte det omkring 1973, med hänvisning till Lin Biaos handlingar i ord men inte med namn nämnandes:

I många år har jag varit aktiv i revolutionen. Jag är bekant med revolutionär teori. Tack vare kulturrevolutionen, och tack vare den bittra kampen mellan de två politiska linjerna, har jag lärt mig att det inte räcker med arbetarklassolidaritet och en önskan att arbeta hårt för revolutionen. Man måste läsa Marx och Lenin för att lära sig revolutionär teori. Jag hade läst lite och jag sa till mig själv att det räckte istället för att verkligen försöka förstå. Sedan rådde Liu Shaoqis följeslagare oss att ta en genväg i studiet av Marx och Lenin, så jag slutade studera dessa verk. De utnyttjade vår entusiasm för Mao Zedongs gärning och uppfann tjusiga slagord som Mao Zedong-tänkandet som det ultimata inom den samtida marxism-leninismen, eller att ett av Maos ord är värt 10 000 andras. De klädde ut sig till de sanna auktoriteterna vad gäller Mao Zedong-tänkandet. De sa att det finns så många verk av Marx och Lenin att det inte går att läsa alla. Genom att propsa på en genväg försökte de skilja Mao Zedong-tänkandet från marxismen-leninismen.”

I Sverige uppstod den s.k rebellrörelsen 1968 i KFML:s avdelningar på diverse studentorter som Uppsala, Stockholm och Lund. Denna småborgerliga rörelse trodde att det var möjligt att genomföra en kulturrevolution i Sverige, trots att det ännu inte hade skett någon socialistisk revolution. Deltagarna ägnade sig just åt manisk högläsning av ”Den lilla röda” och förvandlade studiet av den till en simpel ritual. Rebellrörelsen dansade bara en sommar och föll snabbt ihop. Men den vaccinerade KFML/SKP och partiet såg via sitt bokförlag till att fyra band av Maos valda verk, Skrifter i urval liksom en rad särtryck utkom och understödde utgivningen av Maos militärpolitiska skrifter på annat förlag. Linjen var att uppmuntra kadern att studera hela texter av Mao Zedong och inte nöja sig med citat.

Rickard B. Turesson

26/6 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Sven Laurin skriver i en artikel:

”Begreppet halvkoloni användes av kommunistiska internationalen (1) för att beskriva de länder som till namnet var självständiga men som var ekonomiskt och militärt underkuvade. Är Ukraina i ett sådant förhållande till imperialismen eller är det eller självständigt land?

Ukraina blev ett kapitalistiskt land med revisionisternas övertagande 1956.”

I.

Vad menade Lenin egentligen med halvkoloni?

Det är helt sant att begreppet halvkoloni användes av Kommunistiska Internationalen, och det var med största sannolikhet Lenin som myntade det. Att någon har använt begreppet betyder inte att det råder någon automatisk enighet om begreppet eller att det inte längre behöver definieras.

Redan i min förra artikel citerade jag Lenin från Om parollen Europas förenta stater(1915) [1]:

”Lägg härtill de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu slits i stycken av rövarna Japan, Ryssland, Storbritannien och Frankrike i deras ’befrielsekrig’. Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till nio tiondelar kolonier) …” (min fetstil).  Dessutom kan ett annat citat från Lenin tillfogas:

”För det tredje: halvkoloniala länder, såsom Kina, Persien och Turkiet, samt alla kolonier med en sammanlagd befolkning på ca 1 000 miljoner människor. Här har de borgerligt demokratiska rörelserna dels knappast börjat, dels är de långtifrån avslutade.” [2]

Lenin räknar i den senare artikeln med tre typer av länder ifråga om nationell självbestämmanderätt. Den första var Europas avancerade kapitalistiska länder och USA. Den tredje var just de nämnda halvkolonierna (det fanns i för sig fler som Abessinien och Siam, men det saknar betydelse för resonemanget och en del formellt självständiga stater i Sydamerika kunde säkert också räknas dit). Den andra kategorin beskriver Lenin så här:

”För det andra Östeuropa: Österrike, Balkan och särskilt Ryssland. Just 1900talet har här särskilt utvecklat de borgerligt demokratiska nationella rörelserna och skärpt den nationella kampen. I dessa länder kan proletariatets uppgifter, både när det gäller att fullborda deras borgerligt demokratiska omdaning och när det gäller att stödja den socialistiska revolutionen i andra länder, inte utföras utan att hävda nationernas självbestämmanderätt. Särskilt svår och särskilt viktig är här uppgiften att sammansmälta arbetarnas klasskamp i de förtryckande och i de förtryckta nationerna.”

Det blir lite absurt att karakterisera Ukraina som halvkoloni av historiska skäl. För det första tillhörde Ukraina Tsarryssland, som genomgick en borgerligt-demokratisk revolution februari 1917 och en socialistisk oktober 1917. Fr.o.m 1922 var Ukraina en likaberättigad delrepublik i Sovjetunionen.

Man får det intrycket att skribenten bara ser två typer av länder i världen, förtryckande och förtryckta. Det påminner om den trotskistiska Femte Internationalen som definierar den stora majoriten av världens stater som halvkoloniala, inklusive alla öststater (min fetstil).  [3] Den trotskistiska analysen är självfallet helt uppåt väggarna. Samtliga stater i det forna Central- och Östeuropa har genomgått borgerligt-demokratiska revolutioner; Tsarryssland t.o.m en socialistisk revolution. Efter första världskriget leddes de flesta kapitalistiska stater i Central- och Östeuropa av högerauktoritära eller fascistiska regimer, med Tjeckoslovakien som enda egentliga undantag. I de fall, där den borgerligt-demokratiska inte hade genomförts i dessa länder, slutfördes den i form av folkdemokratiska revolutionerna i dessa stater efter andra världskriget.  

Vilken uppdelning av världen bör göras idag?

Jag anser inte att det går att återuppliva Mao Zedongs och KKP:s trevärldar-teori från 1974. Den utformades för att bekämpa och isolera de båda supermakterna, USA och Sovjet, i världsmåttstock, förhindra ett konkret krigsutbrott mellan de båda supermakterna genom att stödja sig på tredje världens folk och länder och vinna över eller åtminstone neutralisera den andra världen. Dessutom måste man komma ihåg att Kina inte bara såg sig själv som en del av tredje världen utan i allra högsta grad också var en aktiv del av densamma. Idag finns det ingen socialistisk stat i världen som kan spela samma roll som Kina.

Man bör kanske ta utgångspunkt i en annan uppdelning. Stalin gjorde en intressant uppdelning 1927. I samband med den rapport han levererade inför SUKP(b):s 15: e kongress, påpekade han:

”Döm för er själva. Av de 1,905 miljarder invånarna på hela jorden. lever 1,134 miljarder i kolonier och beroende länder, 143 miljoner lever i Sovjetunionen, 264 miljoner i mellanliggande länder och bara 363 miljoner lever i de stora imperialistiska länderna, som förtrycker kolonierna och beroende länder. [4]

Stalin gör alltså en fyrindelning 1927. Idag finns det bara två supermakter, USA och Kina. Det finns en rad stora och mellanstora imperialistmakter, Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Japan. Bara av dem en, d.v.s Ryssland, har på senare tid på allvar vågat utmana en av supermakterna, USA. Vidare finns det en rad små imperialistmakter, alltifrån Canada, flera västeuropeiska stater (bl.a. Sverige) till Australien/Nya Zeeland. Dessa kan aldrig utmana supermakterna. De forna öststaterna i Europa tillhör kategori beroende kapitalistiska stater (se Lenins anmärkning om förhållandet mellan Storbritannien och Portugal i ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”), som är beroende av kapitalimport, liksom en rad stater i Latinamerika. Vissa kapitalistiska stater i den s.k tredje världen är stora och folkrika, vilket innebär att de kan agera relativt självständigt som Brasilien, Nigeria, Sydafrika. Iran, Indien etcetera. Det stora flertalet länder i den forna tredje världen, speciellt i Afrika, är nykoloniala och under starkt ekonomiskt inflytande från fr.a USA och övriga västmakter och i växande utsträckning från Kina. Statskapitalistiska länder som Nordkorea och Kuba är också relativt självständiga.

Det sker idag en omgruppering bland världens stater. Ju mer rivaliteten mellan USA och Kina intensifieras, desto fler länder kommer också tvingas ta ställning till dessa två poler. Det kommer att ske en utrensning bland vissa vacklande stater, som, kommer att tvingas ta ställning, även om det också kommer att finnas stater som kommer att framhärda i det längsta med att manövrera mellan de båda supermakterna.

II.

På vilket sätt är Ukraina en halvkoloni?

Jag anser alltså inte att Sven Laurins eller Femte internationalens användning av Lenins begrepp halvkoloni är korrekt.  Sven Laurin försöker i avsnittet ”Hur ser det utländska inflytandet ut?” leda i bevis hur osjälvständigt Ukraina är genom ett rada upp ett antal ekonomiska fakta om hur stora utlandsinvesteringarna är i landet. Jag har inte granskat alla hans källor, men redan det första citatet visar att han inte verkar ha förstått vad han läser. Han skriver att ”i februari 2022 uppgavs Ukraina ha fått mer ’utländska investeringar’ än hela Ryssland ” och stödjer sig på detta citat:

“The unfolding Russian invasion of Ukraine jeopardises the fate of almost $500bn in accumulated foreign direct investment (FDI) as the sweeping sanctions promised by the US, EU and UK risk cutting out western companies active in the region. Accumulated foreign investment in Russia, which tracks the stock of active FDI interests in the country in any given year, stood at $446.7bn at the end of 2020, according to Unctad data.” [5]

Han menar också att Ukraina haft ”500 miljarder i ackumulerad kapitalimport under ca 20 år”, vilket är ”ett högt tal som påverkar landets förmåga att driva en självständig politik”. Men problemet är ju att citatet refererar till Ryssland, inte till Ukraina. Citatet bevisar alltså ingenting i fråga om Ukraina.

För att kunna besvara frågan om Ukraina är en halvkoloni eller en beroende kapitalistisk stat, måste jag diskutera ett annat på påstående av Sven Laurin. Han skriver nämligen i samma artikel:” Ukraina blev ett kapitalistiskt land med revisionisternas övertagande 1956.”

Kamraten skiljer inte på statskapitalistiskt ägande och privatkapitalistiskt. Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 ägde staten de viktigaste produktionsmedlen och jordbruket var organiserat i sovchoser och kolchoser, men det fanns också privata jordlotter. Fanns det då inte ett borgerskap i Sovjetunionen och de s.k folkdemokratierna? Absolut.   Men detta borgerskap kunde inte äga företag eller aktier i företag. Detta borgerskap hade fr.o.m 1956 däremot all makt i fråga om att bestämma över distributionen av det sociala överskottet [6], vilket yttrade sig i ökande löneskillnader mellan partielit och företagsledare å ena sidan och det arbetande folket å det andra, bonus för företagsledare, i form av ett system av naturaförmåner för eliten i parti och stat (den s.k nomenklaturan), bättre lägenheter och datjor, tjänstebilar och chaufförer, rätt att åka på utlandssemestrar och rätt att handla med västvaluta i särskilda affärer och så vidare. Samtidigt växte det fram en svartabörsmarknad i takt med att moralen hos såväl partielit som det arbetande folket försämrades på grund av systemet inte fungerade; till slut förekom det regelrätta stölder av statlig egendom. Jag såg själv exempel på denna svartabörsmarknad i Polen 1962. Det enda land i östblocket som hade inlett en verklig återgång till privatkapitalismen var Jugoslavien, vilket beskrivs i KKP:s brev från 1963 ”Är Jugoslavien ett socialistiskt land?” [7] Situationen var naturligtvis inte ensartad i det forna östblocket utan det fanns säregenheter i varje land. Jugoslavien avbröt all kollektivisering av jordbruket tidigt och Polen införde statliga och kollektiva jordbruk bara i begränsad utsträckning; den polska bondeklasen, som uppgick till c:a 25 procent av befolkningen, var i huvudsak små- eller deltidsjordbrukare.

Detta leder än en gång till frågan om de f.d sovjetrepublikerna och f.d öststaterna är halvkolonier eller beroende kapitaliststater idag. Jäsningen i det f.d östblocket började redan 1980 i och med att Solidaritet i Polen bildades. Men det tog tio år innan Sovjetunionen kollapsade, vilket var den slutliga bekräftelsen på att Sovjet inte kunde förhindra uppösningen varken av sig självt eller det övriga östblocket. Redan när Sovjet undlät att ingripa militärt i Polen, vilket förstärktes av Sovjets nederlag i Afghanistan 1979, kunde man förstå vart det barkade hän.

Frigörelseprocessen i Östeuropa var en serie folkliga uppror, som kulminerade 1990 - 1991. Det stora problemet var att denna rörelse inte leddes av kommunister, eftersom de revisionistiska partierna i såväl Östeuropa som Sovjetunionen effektivt hade lyckats med att diskreditera kommunismen. Eftersom den internationella marxist-leninistiska rörelsen hade splittrats 1977 och Deng Xiaoping tagit makten i Kina 1977 – 1978 fanns heller det ingen verklig inspirationskälla från vänster. Därför tog borgerliga krafter över de folkliga upproren i såväl Sovjetunionen som länderna i östblocket. Det skedde inte alltid utan strid; inom Solidaritet i Polen utkämpades en strid mellan borgerliga krafter, understödda av västmakterna, och en vänster, som inte önskade ett införande av privatkapitalismen. Den senare förlorade som bekant. I många av de tidigare sovjetrepublikerna och öststaterna omvandlades de tidigare revisionistiska partierna till socialdemokratiska partier eller försvann helt. I Ryssland utvecklades kommunistpartiet till en vänlig pådrivare till de nya makthavarna.

I samtliga sovjetrepubliker och öststater omvandlades tidigare samhällelig egendom till privat egendom genom att makteliten i partierna och staten och företagsledarna höll sig framme i denna huggsexa. Detta organiserade rofferi skedde inte lika disciplinerat som i Kina, där kommunistpartiet hela tiden behöll kontrollen över utvecklingen. Om privatkapitalism redan hade rått i Sovjetunionen och de forna folkdemokratierna, skulle man naturligvis aldrig ha behövt ändra på ägandeförhållandena.

Det nya borgerskapet gick till ett dukat bord. Även om sovjetrepublikerna och öststaterna inte hade en BNP per capita och en levnadsstandard jämförbar med Västeuropa, var de mer industrialiserade, mer teknologiskt avancerade och hade en mer välutvecklad infrastruktur, utbildningsväsende, sjukvård och överhuvudtaget socialt skyddsnät än det överväldigande flertalet länder i Latinamerika, som hade haft ungefär samma BNP per capita som dem. Det nya borgerskapet övertog befintliga storföretag och verksamheter och behövde inte utländskt kapital för att förvärva dem. I ”What type of capitalism in Ukraine?” [8] redovisas ägandeförhållandena utförligt i Ukraina. Ägarnas namn är idel ukrainska eller ryska. Därför är det löjligt att beteckna dem som halvkolonier. De tidigare sovjetrepublikerna och folkdemokratierna blev i ett slag kapitalistiska stater, visserligen beroende sådana, eftersom de var nya som sådana och det tidigare statsborgerskapet ännu inte erfarna privatkapitalister, och i behov av kapitalimport, vilket öppnar dörren för en relativt stor utländsk ägarandel.  Utländsk ägande är idag t.o.m vanligt i avancerade kapitalistiska stater; även i Sverige äger utländska investerare en stor del av aktieförmögenheten, eller 39 procent (2018). Det betyder inte att Sverige automatiskt till 39 procent är en halvkoloni. Kompradorborgerskapet karakteriseras i stället av att det står i ett direkt beroendeförhållande till utländska imperialister; att det inte kan existera dem förutan. Det betyder att de antingen är handelskapitalister eller bara bedriver legotillverkning och inte sysslar med egen självständig tillverkning.

Redan 2005 karakteriserade Nya Arbetartidningen de tidigare sovjetrepublikerna och folkdemokratierna som ”nyblivna kapitaliststater”:

”Visserligen genomförde USA och Storbritannien ensamma angreppet mot Irak och banade vägen för ockupationen, men en rad stater deltar i att upprätthålla ockupationen. Det gäller medelstora imperialistmakter som Japan och Italien, små imperialiststater som Sydkorea och Danmark och nyblivna kapitaliststater från Östeuropa (min fetstil) som Polen, Ungern, Rumänien, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen m.fl stater. Till och med Sverige deltar på ett hörn genom att utbilda irakiska poliser i Jordanien. Sverige, Norge m.fl länder har också mindre styrkor i Afghanistan, som ytterst sett är underställda amerikanskt befäl. ”[9]

III.

Vilka konsekvenser har teorin om Ukraina som halvkoloni för kriget i Ukraina?

Varför lanseras teorin om Ukraina som halvkoloni egentligen? Är det för att man vill pressa in verkligheten i form av enkla etiketter; om kartan och verkligheten inte stämmer överens, är det fel på verkligheten?

Vad har teorin om Ukraina som halvkoloni egentligen för konsekvenser för huvudmotsättningen i Ukraina? Enligt min mening går den nuvarande huvudmotsättningen i Ukraina mellan den anfallande ryska imperialistmakten och det ukrainska folket och sett ur det ukrainska folkets perspektiv måste denna huvudmotsättning först lösas innan alla andra motsättningar kan lösas. Om det finns verkliga revolutionärer i Ukraina, är huvudfrågan för dem om de ska delta i försvaret av Ukraina och helst också överflygla den egna borgerliga regeringen i kampen mot de ryska aggressorerna eller inte. Detta är självklart också en fråga om styrkeförhållanden. I Kina gick Kinas Kommunistiska Parti samman med Guomindang i kampen mot den japanska imperialismen, trots att Guomindang hade anställt blodbad på kinesiska kommunister i Nanking/Shanghai 1927 och bekrigat KKP och Röda armén i Jiangxi-sovjeten 1931 – 1934. Detta var förutsättningen för att KKP och Röda armén skulle kunna överflygla Guomindang och visa endast de var de verkliga patrioterna i kampen mot Japan och dessutom stod för en samhällsomvandling som gynnade det kinesiska folkets flertal.

Eller betyder teorin om att Ukraina är en halvkoloni under USA och västmakterna att det ukrainska folket ska rikta huvudslaget mot den egna regeringen och att detta är den huvudmotsättning, som först måste lösas?

Rickard B. Turesson

22/6 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en utmärkt artikel, Om Gonzalos teorier den 27/12 2021 behandlar Tomas Berg jefatura-teorin, som ursprungligen lanserades av Perus Kommunistiska Parti (PKP) under ledning av Gonzalo. Jefatura betyder ungefär chefskap, ledarskap. Teorin innebär att kommunistiska ledare tillmäts en avgörande betydelse. Det heter bland annat:

”Det är Gonzalos tänkande som vi främst måste förkroppsliga, eftersom det är garantin för seger som leder oss till den demokratiska revolutionen, till den socialistiska revolutionen, till kulturrevolutionerna och till kommunismen.”[1]

Och vidare:

”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.”[2]

Denna genikult enligt PKP leder alltså i andra ändan till ovillkorlig underkastelse till ordförande Gonzalo och partiledningen. Ingen klassiker, alltifrån Marx till Mao Zedong, har någonsin förordat att kommunister ska underkasta sig en enskild ledare eller en partiledning. Det räcker med att citera Mao Zedong på denna punkt:

”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism. Människor har skilda idéer och om de inte har en enhetlig förståelse av saker och ting går det inte att skapa en centralisering. Vad är centralism? För det första är det en centralisering av riktiga idéer, på vilken grund en enhetlig förståelse, politik, planering, ledning och handling kan uppnås. Detta kallas centraliserat förenande. Om människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då skapa ett centraliserat förenande? Om det inte finns någon demokrati kan vi omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt. Om det inte finns någon demokrati, om det inte kommer idéer från massorna, är det omöjligt att skapa en bra linje, en bra allmän och specifik politik och bra metoder.” [3]

Centralismen förutsätter alltså att enighet uppnås genom diskussion. Det är själva motsatsen till att medlemmarna ska underkasta sig en partiordförande eller en partiledning. Centralismen, d.v.s enhetligt handlande utåt, inträder då diskussionen är avslutad. Underkastelse är däremot praxis i fascistiska organisationer och vissa religiösa rörelser (formellt gentemot Gud, trots att det brukar finnas en massa mänskliga mellanhänder). Jag tänker inte argumentera ytterligare på den här punkten, eftersom Tomas Berg redan har visat att denna teori om ledarskap är idealistisk. Däremot ska jag visa att den har stora likheter med Lin Biaos och Chen Bodas genikult av Mao Zedong under kulturrevolutionen i Kina och att den är samma andas barn. Chen Boda blev avsatt under kulturrevolutionen och Lin Biao försökte genomföra en statskupp och avsätta Mao Zedong, trots att ingen hade höjt Mao Zedong mer till skyarna än just han.

Lin Biaos genikult

Chen Bodas sammanställning av citat från Lin Biao är mycket intressant [4]

”1) Denne person, ordförande Mao, är utrustad med häpnadsväckande förmågor. Hans förmåga att förstå är mycket stark, och hans minnesförmåga är mycket stark. Hans förmåga att förstå är mycket stark oavsett om det är hans förmåga att förstå när han läser, förmågan att förstå materiella föremål eller förmågan att se essensen från utseendet, alla är mycket starka. Hans sinne är extremt klart, han är extremt begåvad. (Tal vid Allmilitära konferensen för kader på högre nivå, september 1959).

2) 1800-talets genier var Marx och Engels. 1900-talets genier var Lenin och kamrat Mao Zedong. ... om vi inte erkänner detta kommer vi att begå fel. Om vi inte ser detta, då kommer vi inte att veta att välja proletariatets största geniala rorsman till vår ledare (Politbyråns utökade session, 18 maj 1966).

3) Ordförande Mao har upplevt mycket mer än Marx, Engels och Lenin. Naturligtvis är Marx, Engels och Lenin storslagna personer. Marx levde i 64 år och Engels i 75 år. De hade stor förutseende, och de överförde mänsklighetens mest avancerade idéer och förutsåg mänsklighetens sociala utveckling. Men de ledde inte personligen den proletära revolutionen och var inte som ordförande Mao, som personligen övervakade frontlinjens kommandon för så många betydelsefulla politiska operationer, särskilt militära operationer. Lenin levde bara till 54. Sex år efter oktoberrevolutionens seger gick han bort. Han upplevde inte den sortens långvariga, komplexa, heta och mångsidiga kamp som ordförande Mao. Kinas befolkning är elva gånger större än Tysklands, fyra gånger större än Rysslands, dess revolutionära erfarenhet är rik, det finns ingen som kan överträffa den. Ordförande Mao är den högsta myndigheten i landet och världen, han är den mest framstående och största karaktären. Ordförande Maos kommentarer, essäer och revolutionära praktik avslöjar alla hans stora proletära geni (Politbyråns utökade session, 18 maj 1966).

4) Ordförande Mao är den nuvarande epokens mest spektakulära proletära ledare, det största geniet, den med störst känsla för revolutionärt ansvar och den med den mest praktiska revolutionära andan. (Tal vid mottagandet av Centralkommitténs lilla grupp för kulturrevolutionen, 8 augusti 1966 ).

5) Ordförande Mao är mycket klokare än Marx, Engels, Lenin och Stalin. Just nu finns det ingen person i världen som kan höja sig till ordförande Maos nivå (Tal om att lyfta studiet av ordförande Maos verk till ett nytt stadium, 18 september 1966).

6) Ett sådant geni som ordförande Mao kommer att dyka upp först efter hundratals år i världen och efter tusentals år i Kina. Ordförande Mao är världens största geni (Tal om att lyfta studiet av ordförande Maos verk till ett nytt stadium, 18 september 1966).

7) Mao Zedong är vår tids största marxist-leninist. Han har ärvt, försvarat och utvecklat marxismen-leninismen med genialitet, kreativt och heltäckande, och har fört den till ett högre och helt nytt stadium (Citat från ordförande Mao, Introduktion till nytrycket, 16 december 1966).

8) Man kan inte lämna centrum. Centrum är solen. De nio stora konstellationerna (d.v.s. planeterna – min anm.) omger och kretsar runt solen, allt arbete omger och kretsar runt solen. Ordförande Mao själv är solen. Mao Zedongs-tänkande i sig är solen (Tal vid tidpunkten för mottagandet av den allmänna politiska avdelningens vice avdelningschef och andra kader, 19 maj 1970)

Mao Zedongs inställning till genikulten

Redan i ett privat brev den 8/7 1966 i kulturrevolutionens inledningsskede till Jiang Qing reagerade Mao Zedong på Lin Biaos överdrifter:

”Centralen uppmanade mig att publicera min väns [Lin Biao] tal [3], och jag är beredd att hålla med. Hans tal ägnades helt åt frågan om en eventuell politisk kupp. Det har aldrig hållits något tal som hans tidigare. Jag var ganska orolig över en del av hans tankegångar. Jag har aldrig trott att flera av de häften jag skrivit skulle ha så mycket övernaturlig kraft.

Efter att han överdrev deras betydelse, har hela nationen överdrivit dem precis som Wang P’o skröt om melonerna som hon hade sålt.” [5]

Mao Zedong fick anledning att återkomma till Lin Biaos genikult av honom i samband med att han gjorde en rundresa i Kina 1971 [6]  på grund av Lin Biaos planer på en statskupp. Han sade bland annat:

”En viss person var ivrig att bli ordförande i staten, att splittra partiet och att ta makten. Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxist-leninistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni? Strök jag inte över dessa adverb flera gånger om? Partistadgarna slogs fast på nionde kongressen. Varför inte ta en titt på dem? Jag skrev ’Några åsikter', som speciellt kritiserar geniteorin, bara efter att ha träffat några människor och talat med dem och efter en del undersökningar och forskning. Det är inte det att jag inte vill tala om genier. Att vara ett geni är att vara lite intelligentare. Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen. Kamrat Lin Biao diskuterade inte sitt tal med mig, och visade det inte heller för mig. När de hade något att säga avslöjade de det inte i förväg. Troligtvis berodde det på att de trodde att de hade grepp om sakerna och att de troligtvis skulle segra. Men så fort de fick klart för sig att deras idéer inte skulle komma att accepteras, blev de nervösa. Till en början var de tuffa och fräcka och gav intrycket att de skulle kunna utplåna Lushan i grunden eller få jorden att sluta snurra. Men efter ett par dagar drog de snabbt tillbaka sitt förslag… Om det var riktigt, varför skulle de då dra tillbaka det? Detta visar att de saknade idéer och handlade i panik...

Striden vid Lushan denna gång skilde sig från de nio tidigare striderna. Vid de tidigare nio tillfällena drog vi en del slutsatser, medan vi denna gång har skyddat vice ordförande Lin och inte dragit några slutsatser vad gäller en individ. Han måste naturligtvis ta på sig en del ansvar. Vad ska vi ta oss till med dessa människor? Vi bör fortfarande tillämpa en politik där vi skolar dem, dvs. ’att lära av föregående misstag för att undvika dem i framtiden och bota sjukdomen för att rädda patienten’. Vi vill fortfarande skydda Lin. Oavsett vem som begått misstag är det inte bra att glömma enheten och linjen. När jag kommit tillbaka till Peking måste jag söka upp dem igen och prata med dem. Om de inte kommer och besöker mig kommer jag att söka upp dem. En del av dem kanske kan räddas, medan det kanske är omöjligt att rädda andra. Detta beror på deras handlingar. De har två möjliga framtidsalternativ: de kan bättra sig eller inte. Det är svårt för någon som varit ledande när det gällt att begå principiella misstag, misstag vad gäller linjen eller inriktningen, att bättra sig.

…Jag talade med kamrat Lin Biao och en del av de saker han sade var inte speciellt riktiga. Han sade exempelvis att ett geni bara dyker upp i världen en gång under fem århundraden, och i Kina en gång under fem tusen år. Detta stämmer helt enkelt inte med fakta. Marx och Engels var samtida, och det dröjde inte ens ett århundrade innan vi fick Lenin och Stalin. Hur kan man då påstå att ett geni bara dyker upp en gång under fem århundraden? I Kina har vi haft Ch'en Sheng och Wu Kuang, Hung Hsiu-ch'üan och Sun Yat-sen, så kan man påstå att ett geni bara dyker upp en gång under fem årtusenden? Och sedan har vi hela den här affären med bergstopparna och ”en mening är värd tiotusen”.  Tycker ni inte att detta är att gå lite väl långt? En mening är när allt kommer omkring bara en mening, och hur ska den kunna vara värd tiotusen meningar? Vi bör inte utse en ordförande i staten. Jag vill inte vara ordförande i staten. Jag har redan sagt detta sex gånger. Om jag varje gång jag sade detta använde endast en mening, är detta nu likvärdigt med sextio tusen meningar. Men de lyssnar aldrig, så var och en av mina meningar är inte ens värd en halv mening. I själva verket är dess värde noll. Det är bara Chen Bodas meningar som är värda tiotusen per styck för dem. Han talade om att upprätta ’en stor väg’ och med detta tycktes han mena att upprätta min prestige. Men när man går till botten med det hela så menade han i själva verket sig själv.

De sade också att befrielsearmén byggts upp och leddes av mig, medan Lin personligen förde befäl över den. Det tycks som om den person som grundade den inte kan föra befäl över den! Och jag byggde inte upp den själv heller.”

Rickard B. Turesson

19/6 2022

Maoist Communist Union i USA har börjat utge en teoretisk tidskrift på nätet, Red Pages. Den har hittills utkommit med två nummer och artiklarna är genomarbetade. Nr 1 innehåller intressant linjekamp mot gonzalisterna i Brasilien, varvid bl.a Afghanistan Kommunistiska Parti (Maoisternas) kritik mot ett 1-majuttalande, som ett antal latinamerikanska och europeiska maoistiska organisationer publicerade 2018, refereras. Nr 2 innehåller många nya översatta texter om Mao från 1975-6, bland annat om “de fyras gäng” och linjekampen i Kina. Mao Zedong säger vid ett tillfälle 1975:

”Fungera inte som det fyras gäng, gör det inte längre, varför fortsätter ni? Varför inte enas med de fler än tvåhundra medlemmarna av centralkommittén? Att fungera som en minoritet är inte bra, det är alltid dåligt. Denna gång är det ett misstag, självkritik är nödvändigt.” 

Han anklagade också Zhou Enlai och Hua Guofeng för att bilda ett “gäng” liksom en regional gruppering. Det är uppenbart att Mao Zedong 1975, ett år före sin död, var mycket orolig för partiets fortsatta enhet. Samtidigt visar referatet från mötet i Beijing den 3 maj 1975 att Mao Zedong fortfarande var fullt vital rent intellektuellt, trots att han vid den tidpunkten led av hypoxi, en slags syrebrist.

De båda numren hittar man här:

https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-01-Jan2021-rev3.pdf

https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-02-Jan2022-r2.pdf

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1 “Don’t function as a gang of four, don’t do it any more, why do you still do it?”²³ Why not unite with the more than two hundred members of the Central Committee)? Functioning as a minority²⁴ is no good, it is bad at all times. This time there is a mistake, self-criticism is needed still.” 

Om den frågan ska kunna besvaras, måste man naturligtvis först definiera vad en halvkoloni är. Lenin använder begreppet i artikeln Om parollen Europas förenta stater(1915) [1]: ”Lägg härtill de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu slits i stycken av rövarna Japan, Ryssland, Storbritannien och Frankrike i deras ’befrielsekrig’. Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till nio tiondelar kolonier) …” (min fetstil).  Mao Zedong använder naturligtvis också beteckningen halvkoloni om Kina före befrielsen – se exempelvis Tio viktiga förhållanden[2].

Lenins exempfliering är intressant. Denna karakteristik av de nämnda tre asiatiska staterna var självfallet korrekt 1915, men samtidigt visar den att ingenting är bestående och permanent. Kina befriade sig från imperialistiskt förtryck 1949, utvecklade ett socialistiskt samhälle fram till 1977 – 1978 (då Deng Xiaopings maktövertagande och omläggningen av den ekonomiska politiken skedde), varefter Kina utvecklades till ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. 1923 grep den ungturkiska rörelsen under ledning av Kemal Atatürk makten i Turkiet, fördrev den ottomanska dynastin och inledde en modernisering av landet.  Politiken var borgerligt-nationalistisk med starka chauvinistiska inslag. Dagens Erdogan-regim är en fortsättning på denna politik, men med religiösa förtecken, och som präglas av relativ självständighet gentemot Turkiets närmaste allierade, USA. Det första försöket att upphäva Irans ställning som halvkoloni gjordes genom Mossadeq 1953, men han störtades genom en statskupp initierad av Storbritannien med stöd av USA. Den efterföljande shahregimen var en ren vasallregim till USA och störtades 1979 av den islamiska revolutionen. Khomeini-regimen lyckades stå emot Iraks aggression 1980 - 1988, en aggression understödd av väst, och har bedrivit en relativt självständig politik. Rysslands och Irans stöd till Assad-regimen bidrog starkt till att denna regim kunde stå emot de jihadistiska proxystyrkorna under Syrienkriget.

Jag har i nuläget inte hittat någon marxistisk klassanalys av Ukraina utan måste snarast använda mig av vissa indikatorer för att diskutera Ukrainas ställning. Min utgångspunkt är dock att det är omarxistiskt att använda förenklade scheman och mallar för att karakterisera Ukraina. Det måste göras en konkret analys av konkreta förhållanden. Det finns imperialistiska supermakter, USA och Kina; det finns mellanstora och små imperialistiska makter; det finns kapitalistiska stater (i huvudsak kapitalimporterande); det finns neokoloniala kapitalistiska stater, som är mycket beroende av imperialistiska stater; och det finns statskapitalistiska stater (exempelvis Nordkorea). Det finns inte bara imperialistiska stater och förtryckta nationer; det finns en omfattande gråzon däremellan.  I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” [3] tar Lenin upp ett gränsfall:

”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.”

Både Storbritannien och Portugal tjänade på denna arbetsfördelning och förmodligen lade sig Storbritannien aldrig i hur Portugal skötte sina kolonier.

II.

Om man ser till Rysslands respektive Ukrainas BNP [4], uppgår till Rysslands BNP till 1 829 050 miljoner dollar (plats 11 i världen) och Ukrainas till 198 136 (plats 55), d.v.s Rysslands BNP är nio gånger större. Vid ett långvarigt konventionellt krig mellan Ryssland och Ukraina och bortsett från respektive styrkors stridsvilja liksom Västs militära stöd till Ukraina finns det inte mycket som talar för att Ukraina skulle hålla ut särskilt länge. Rysslands BNP per capita är också dubbelt så stor som Ukrainas  – 30 013 dollar (plats 78) mot 14 239 dollar (plats 129).

Både Ryssland och Ukraina styrs av kapitalistklasser, som ofta betecknas som oligarker. Beteckningen oligark stammar från det faktum att tidigare partipampar och företagsledare i samband med Sovjetunionens och östblockets kollaps utnyttjade sin maktställning för att lägga beslag på tidigare statlig och kollektiv egendom genom diverse manövrar. Detta var historiskt unikt, eftersom det var första gången som statlig och kollektiv egendom från tidigare socialistiska stater överfördes i massiv skala till privata händer. I Kina skedde samma process i betydligt mer ordnade former, eftersom Kinas Kommunistiska Parti, som hade ändrat färg, aldrig släppte makten.

Överföringen av samhällelig egendom till privata händer inom de f.d sovjetrepublikerna och öststaterna skedde på grund av en omfattande korruption och ofta under turbulenta former.  I ett korruptionsindex [5], som genomfördes i de f.d europeiska sovjetrepublikerna och öststaterna 1999 respektive 2013, låg Belarus, Ryssland och Ukraina på den absoluta bottnen och situationen hade dessutom försämrats under denna period. De flesta f.d sovjetrepubliker och öststater, inklusive Ukraina, hade dessutom en negativ tillväxt under en stor del av 1990-talet. I Ukraina föll BNP, jordbruksproduktionen och konsumtionen av elektricitet från 1991 till 1999 och industriproduktionen till 1998, innan utvecklingen vände. [6]

Vilka är ägandeförhållanden i Ukraina? Fem stora konglomerat dominerar privatägandet. För en detaljerad redovisning av ägandeförhållandena – se What type of capitalism in Ukraine?[7].Dessa hyllas av en företrädare, Mykhailo Chechetov, för en statlig egendomsfond 2003 [8] som ”stormästare” (en schackterm – min anm.). Han säger dessutom: ”Vi ska dessutom dra en tjock linje och inte tillåta utländsk penetration i strategiska sektorer… Utländsk penetration skulle kunna bli ett hot mot denna stats nationella ekonomiska intressen.” Om det bara är rysk penetration och inte västlig sådan som avses, framgår inte. Men redovisningen av de nämnda ägandeförhållandena visar på en total dominans av slaviska namn (huruvida de är ukrainska eller ryska kan jag inte utröna). Enligt en uppgift [9] lägger också de ukrainska oligarkerna ner betydligt mer pengar på valpropaganda än sina polska klassbröder, trots att Polen är ett betydligt rikare land. Detta sammantaget tyder på att det finns ett nationellt borgerskap i Ukraina. Dessutom måste man komma att dessa oligarker liksom i Ryssland och övriga f.d sovjetrepubliker övertog en helt fungerande produktionsapparat; de startade inte från noll. Det krävdes bara en omställningsperiod, s.k chockterapi,  med negativ tillväxt för att få allt att börja fungera finansiellt.

En säregenhet med Ukraina är ägandeförhållandena i jordbruket. Det finns 50 000 jordbruksbolag (”agro-holdings”), som disponerar över 25 procent av den odlingsbara marken. Dessa jordbruksbolag sägs stå utanför den övriga finans- och industrisektorn. Resten av marken ägs av småjordbrukare.

Om man studerar sammansättningen av Ukrainas export 2002 [10], ser man att den till cirka 73 procent består av tillverkningsvaror och resten utgörs av livsmedel, råvaror och ospecifierat. Denna sammansättning av exporten är inte alls typisk för halvkolonier utan tvärtom för industrialiserade kapitalistländer. Om det finns en tillverkningsindustri, finns det också ett industriproletariat.

Om man studerar huruvida Ukraina är ett kapitalimporterande eller kapitalexporterande land, ser man att de utländska direktinvesteringarna i Ukraina 2017 uppgick till 71 miljarder dollar [11]och att Ukrainas direktinvesteringar utomlands samtidigt uppgick till 8,9 miljarder dollar. [12]De utländska direktinvesteringarna i Ryssland uppgick 479 miljarder dollar (i Sverige 405) och Rysslands direktinvesteringar utomlands till 443 miljarder dollar (Sveriges 495 miljarder dollar). Det betyder att Ukraina definitivt är ett kapitalimporterande land i likhet med förmodligen alla f.d sovjetrepubliker och öststater, men diskrepansen mellan kapitalimport och kapitalexport är betydligt större i Ukraina än i Ryssland, som nära nog uppnått balans. Denna diskrepans i fråga om Ukraina tyder antingen på att Ukraina inte ses som intressant investeringsobjekt eller att den ukrainska staten verkligen försöker begränsa utländskt ägande.

Den sista aspekten innebär att ställa frågan: Hur stark är den ukrainska kapitalistklassen i förhållande till det ukrainska proletariatet? Jag skulle vilja påstå att den är stark eller för att igen citera What type of capitalism in Ukraine?:

”* ingen medlarroll för staten inom ökande antagonistiska industriella relationer; kapitalets hegemoni över arbetskraften – inga löneförhandlingar sker; intjänade löner betalas inte regelbundet ut utan används av ägare och företagsledare som ett medel mot konkurser; minimilöner, om de överhuvudtaget existerar, fastställs av staten till en nivå långt under den fysiska överlevnadsnivån,”[13]

Detta säger något om styrkeförhållandet mellan den ukrainska kapitalistklassen och det ukrainska proletariatet.

Kapitalismens återfödelse i hela det f.d Sovjetunionen skedde från första stund i form av ren rövarkapitalism. Man måste komma ihåg att den kommunistiska rörelsen i Ukraina – och i övriga Sovjetblocket naturligtvis –  hade diskrediterats genom att den uppträtt i revisionistisk förklädnad sedan mitten av 1950-talet och att den revolutionära rörelsen numera är mycket svag. Dessutom har den fackliga rörelsens handlingsfrihet och dess rättigheter beskurits, vilket ytterligare förstärks alltsedan 2014, speciellt efter det ryska angreppet den 24 februari.

Rickard B. Turesson

13/6 2022

I ett anförande vid Kinas Kommunistiska Partis åttonde kongress andra session den 8 maj 1958 tog Mao Zedong bland annat upp dogmatismen.  Dogmatism innebär att mekaniskt överföra politiska erfarenheter från ett land till ett annat, från en tid till en annan. Det är alltså en slags överdriven anspråkslöshet, som gör att man inte behöver tänka själv:

”Det finns två sorters anspråkslöshet: Den ena är vanlig anspråkslöshet och den andra är en anspråkslöshet som harmonierar med verkligheten.

Dogmatikerna kopierar från andra länder. Detta är överdriven anspråkslöshet. Varför använder de inte sina hjärnor i allt de företar sig? I kinesisk poesi finns det en strömning som imiterar klassisk poesi. Detta är överdriven anspråkslöshet. Utan att ha någon egen kreativ stil tvingas de imitera andras. 

När ett proletariat kopierar från ett proletariat i ett annat land, rör det sig om det dogmatism, när man kopierar det dåliga lika väl som det goda. Detta är inte bra. Man måste kopiera, men vad man ska kopiera är andan, essensen, inte det som finns på ytan. De nio allmänna riktlinjerna från Moskva (det sades att de var fem under diskussionen, men Moskvadeklarationen innehåller nio) är till exempel sådana saker som är gemensamma för länderna, och ingen kan utelämnas. Universell sanning måste kombineras med Kinas konkreta verklighet. Om de inte kombineras innebära det att man kopierar och visar en överdriven anspråkslöshet. Allt annat än universella sanningar kan inte kopieras som sådana. Inte heller inhemska företeelser kan kopieras utan modifikationer. Vid tiden för jordreformen betonade centralregeringen inte erfarenheter från något speciellt område. Det var för att undvika att man kopierade. Denna fråga måste uppmärksammas i vårt nuvarande arbete.

Revisionisterna är påverkade av bourgeoisien; de kopierar bourgeoisien. Ett exempel på detta är när Tito kopierar Eduard Bernstein.

Vi måste studera Lenin och ha modet att hissa den röda fanan, ju rödare dess bättre. Vi måste ha modet att förespråka någonting nytt och åstadkomma någonting annorlunda. Det finns två sätt att förespråka någonting och åstadkomma någonting annorlunda: Hissa den röda fanan är det rätta sättet, hissa den vita flaggan är det felaktiga. Lenin förespråkade någonting nytt och åstadkom någonting annorlunda för Andra internationalen och det var rätt av honom att hissa den röda fanan. Den röda fanan måste hissas under alla omständigheter. Om vi misslyckas med det, kommer bourgeoisien att hissa den vita fanan. Det är bättre för vårt proletariat att hissa fanan än att vi tillåter bourgeoisien att göra det. Vi måste ha modet att hissa fanan och inte ge något utrymme [för bourgeoisien att göra det]. Vi måste rycka upp och kassera de fanor som bourgeoisien hissar. Vi måste ha modet att hissa och att rycka upp.”

Som Mao Zedong också har påpekat brukar dogmatiker heller inte kunna leda någon revolution; de enda de åstadkomma är en viss röra.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)