Karl Fredriksson har skrivit ett debattinlägg om folkkrig i de imperialistiska länderna. I grund och botten har alla hans ståndpunkter vederlagts i tidigare artiklar i Marxistiskt Forum, så varför egentligen återupprepa dessa ståndpunkter? Redan i första stycket i hans inlägg begår han allvarliga fel. Han skriver:

”Ett av de grundläggande problemen i debatten har varit hur folkkrig ska definieras. De flesta som ställer sig mot dess universella tillämning hävdar att det innebär exklusivt att omringa städerna från landsbygden, medan ett fåtal av motståndare och de allra flesta som stödjer teorin förklarar det som att omringa fiendens fästen från våra fästen.”

Detta är inget ”grundläggande problem”. Enligt Mao Zedong – och Kinas Kommunistiska Parti på hans tid – innebär folkkriget att de revolutionära styrkorna inringar städerna från landsbygden och sedan intar dem; oktoberrevolutionens väg innebär att de största städerna intas, varefter revolutionen sprids till landsbygden. Denna teori står emot teorin att folkkriget är universellt. Dessa teorier är helt oförenliga, d.v.s antagonistiska, eftersom folkkriget inte samtidigt kan var universellt och icke-universellt. Det hör också till saken att en rad marxist-leninistiska partier runtom i världen, däribland Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), stödde Kinas Kommunistiska Parti i fråga om Den stora polemiken i kampen mot den moderna sovjetiska revisionismen 1963 och upprättade förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och dess centralkommitté. I de diskussioner som SKP och dess föregångare KFML förde med de kinesiska kamraterna från 1964 lanserade de aldrig teorin att folkkriget var universellt och inget av de dåvarande marxist-leninistiska partierna som verkade i de imperialistiska länderna försökte heller starta något folkkrig. För en maoist är det enkelt att ta ställning i denna fråga.

Kamraten hävdar att massorna i Kina ”huvudsakligen (var) koncentrerade på landsbygden, och därför uppstod röda baser där, medan i ett land som Sverige, där de mest upprorsvilliga massorna, är koncentrerade i storstädernas förorter och de mellanstora städerna. Beroende på var massorna är koncentrerade, är det där kommunisterna måste bygga basområden.” Men KKP och Röda armén byggde först röda basområden i otillgängliga bergsområden, som var lätta att försvara, och absolut inte i tättbefolkade områdena på den kinesiska landsbygden. Dessutom var kraven att kommunisterna skulle vinna majoritetens politiska stöd i dessa områden och att basområdena i princip skulle vara självförsörjande. I ”Hur kommer det sig att röd makt kan existera i Kina?” diskuterar Mao Zedong varför det gick att upprätta basområden i Kina. Han angav fem skäl, varvid det första hänvisar till det faktum att Kina saknade en stark centralregering på grund av det förekom rivaliserande maktgrupperingar. Det uppstod alltså ett maktvacuum:

”Ingen annanstans i världen har det någonsin förekommit, att ett eller flera små områden under röd politisk makt och helt omringade av en vit regim bestått under längre tid. Denna ovanliga företeelse har särskilda orsaker. Den kan nämligen existera och utvecklas endast under vissa betingelser.

För det första, kan den inte förekomma i något imperialistiskt land eller i någon koloni under imperialistiskt välde. Ty denna ovanliga företeelse kan förekomma endast i samband med en annan ovanlig företeelse, nämligen krig inom den vita regimen.” [1]

I Sverige har det funnits en stark centralregering sedan början av 1500-talet. Förslaget att bygga röda basområden i storstädernas förorter i Sverige är bara ett barnsligt försök att ärerädda teorin om att folkkriget är universellt. Förorter, som inte ligger på landsbyden utan i städerna, är mycket lätta att isolera i fråga om livsmedels-, el- och vattenförsörjning och är dessutom per definition inte självförsörjande. Balkonglådorna kommer inte att räcka till.

II.

Kamrat Karl Fredriksson, som hämtar sin inspiration från Perus Kommunistiska Parti, vilket leddes av Gonzalo, återger också ett citat från detta parti. I detta citat hävdas att ”resningen i Petrograd ” inte har upprepats.

För det första var det ingen ”resning” utan en socialistisk revolution, som innebar att proletariatet erövrade statsmakten. Enligt både Lenin [2] och SUKP(b):s historia segrade den socialistiska revolutionen i januari 1918. SUKP(b):s historia skriver så här:

”Från oktober 1917 till januari – februari 1918 hade sovjetrevolutionen hunnit sprida sig över hela landet. Sovjetmaktens utsträckande över det väldiga landets område gick i ett så snabbt tempo, att Lenin kallade det sovjetmaktens ”triumfmarsch”. Den stora socialistiska Oktoberrevolutionen hade segrat (min fetstil).” [3]

För det andra var det inget märkligt att oktoberrevolutionens seger åtföljdes av ett inbördeskrig. På samma sätt segrade den franska revolutionen 1789 först i Paris och åtföljdes av ett inbördeskrig. Men förutsättningen för att bolsjevikerna och proletariatet skulle segra i inbördeskriget var just att de hade segrat i de största städerna.

För det tredje är det uppseendeväckande att kamrat Fredriksson förlitar sig på förståsigpåare nästan 100 år efter oktoberrevolutionen, som vill skriva om revolutionshistorien för att det ska passa deras dogmatiska schema. Visste inte Lenin, Stalin och bolsjevikpartiet vad de gjorde, när de ledde oktoberrevolutionen till seger? Eller var det i själva verket Gonzalo som ledde oktoberrevolutionen?

För det fjärde är argumentet att oktoberrevolutionen inte upprepats ett ruttet argument. Det visar bara att vederbörande kan räkna på ena handens fingrar. Idag finns det ingen socialistisk stat som maoister kan stödja eller hålla fram som föredöme; både Sovjetunionen och Kina har kollapsat eller degenerat. Betyder det att kampen är hopplös och att det aldrig mer kommer att upprättas en socialistisk stat?

Slutligen: Den som inte förstår att både den objektiva faktorns, d.v.s det yttre läget, och den subjektiva faktorns betydelse, d.v.s att ett starkt revolutionärt kommunistiskt parti måste vara tillfinnandes för att en socialistisk revolution ska kunna äga rum i en avancerad imperialistisk stat har inga som helst kunskaper i den historiska materialismen och revolutionshistorien utan är på sin höjd en barnslig revolutionsromantiker. Oktoberrevolutionen ägde för övrigt rum under en exceptionell situation, d.v.s första världskriget, och t.o.m de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och i Indokina ägde rum under en annan exceptionell situation, d.v.s andra världskriget, då huvudmotsättningen hade ändrats i dessa länder genom imperialistisk aggression. Folkkrig utan att en imperialistisk stormakt har stått i landet har endast lett till seger vid två tillfällen, på Kuba 1959 och i Nicaragua 1979. Det går inte att dra några generella lärdomar utifrån detta, eftersom både Batista-  som Somozaregimen var sällsynt korrupta och de båda upprorsrörelserna hade en god portion tur. Speciellt sandisterna degenererade sedan.

Det går inte att hitta ett enda citat av Mao Zedong, i vilket han förordar att de kommunistiska partierna ska initiera folkkrig i de kapitalistiska länderna så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap:

”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”[4]

III.

Karl Fredriksson skriver:

”Ett av de vanligaste argumenten som förs av den kreativa tillämningens motståndare är att en revolution i ett imperialistiskt land kan endast utspelas såsom i Ryssland oktober 1917.”

Karl Fredriksson påstår att han och Perus Kommunistiska Parti står för en ”kreativ tillämpning” av folkkrigsteorin.  Karl Fredriksson sätter Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo högre än Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong, trots att de förra misslyckades med att leda folkkriget i Peru till seger. Efter Gonzalos tillfångatagande kollapsade partiet. Praktiken visade alltså att Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo hade fel. På varje punkt som Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo skiljer sig från Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong har de för övrigt fel. De reviderar helt enkelt Mao Zedong från ”vänster”; de är alltså ”vänster”revisionister. Den ”kreativa tillämpningens” förspråkare inspireras av de tomma tunnor, som bullrar mest.

Det stämmer heller inte att motståndarna till teorin om folkkrigets universalitet anser att en ”revolution i ett imperialistiskt land kan endast utspelas såsom i Ryssland oktober 1917”. Både Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och vårt norska broderparti, AKP(m-l) var helt inställda på att initiera ett folkkrig i den händelse länderna utsattes för ett supermaktsangrepp, läs från det socialimperialistiska Sovjetunionen, som sågs som den farligaste krigsanstiftaren på tidigt 1970-tal. Detta skulle betyda att huvudmotsättningen i Sverige ändrades. SKP slog t.o.m fast denna linje i  kongressdokumenten från 1976. Sveriges Kommunistiska Arbetarparti, SKP:s efterföljare, slog likaledes fast i sina kongressdokument 1985:

”Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

III.

Karl Fredriksson angriper också ackumulationsteorin, d.v.s att det kommunistiska partiet måste samla styrka och successivt växa i inflytande. Detta är självklar ett angrepp på maoismen. Mao Zedong skriver:

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna (min fetstil). Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”[5]

Faktum är att alla kommunistpartier, som har lett revolutionen till seger, under en lång tid har ackumulerat i styrka. Det gäller bolsjevikpartiet från 1903 via revolutionen 1905, genom reträttåren 1907 – 1912, till oktoberrevolutionen 1917. Det gäller Kinas Kommunistiska Parti, som ackumulerade styrka från 1921 till 1949, via de misslyckade revolutionsförsöken i Shanghai/Nanjing 1927, nederlaget för Jianxisovjeten 1934, som ledde till att KKP och Röda armén tvingades anträda Den långa marschen, det anti-japanska kriget som ledde till seger 1945 och slutligen segern över Guomindang 1949. Det senare inbördeskriget skedde inte ens i form av ett folkkrig utan skedde i huvudsak som ett reguljärt krig. Det blir därför skrattretande när gonzalisterna ställer parollen ”Folkkrig mot kommunismen!”, också en universalmedicin i kampen för kommunismen.

Det finns bara två alternativ till linjen att tålmodigt ackumulera styrka. Det ena är att genomföra en statskupp och det andra består i att genom individuell terror provocera den härskande klassen att slå tillbaka besinningslöst mot proletariatet. Den enda progressiva statskupp, som har genomförts på senare år var den som leddes av Thomas Sankara i Övre Volta (senare Burkina Faso) 1983, en statskupp som hade brett folkligt stöd; han mördades 1987. Det fanns dessvärre inget stabilt politiskt parti som kunde backa upp honom. Röda Arméfraktionens, Röda Brigadernas och Action Directes politiska linje, som samtliga tillämpade individuell terror, var raka motsatsen till masslinjen och gynnade reaktionen; de kan mycket väl ha varit infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. Objektivt sett var dessa organisationer provokatörer. Al-Quaida använde samma provokationstaktik 9 september 2011 och i det fallet lyckades organisationen temporärt.

Om Karl Fredriksson är emot ett tålmodigt uppbygge av det kommunistiska partiet och den maoistiska masslinjen, vilken linje förespråkar han i stället?

IV.

Karl Fredriksson hävdar att:

”De argument som förs mot detta är präglade av pessimism och defaitism, att reaktionärerna är helt enkelt alldeles för starka i dessa länder för att besegras, men hur skulle då ett spontant uppror kunna krossa de bättre än ett organiserat uppror med en folkarmé ledd utav ett kommunistiskt parti i spetsen?”

Det märkliga är att inget av de s.k maoistiska partier och grupper, som stöder teorin om folkkrigets universalitet – och flera av dem har stött teorin i många år – och säger att den är korrekt även i imperialistiska och kapitalistiska länder, hittills har startat något folkkrig, Vad är det som avhåller dem? Kanske Karl Fredriksson borde lägga manken till och påminna dem? Inte ens Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) har startat något folkkrig; detta kan bero på att endast 13 procent av befolkningen [6] bor på landsbygden i Brasilien. De mest erfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig alltsedan slutet av 1960-talet, är båda emot teorin om folkkrigets universalitet  – liksom Turkiets Kommunistiska Parti/ML. De förra två partiernas existens och styrka har upprepade gånger bekräftats i praktisk handling av respektive statsapparat, eftersom den energiskt bekämpar dessa partier militärt.  Menar Karl Fredriksson att även dessa partier präglas av pessimism och defaitism?

Kamraten förstår inte att den aktuella huvudmotsättningen bestämmer strategin och att huvudmotsättningen i kapitalistiska och imperialistisk länder går mellan proletariat och att denna huvudmotsättning endast kan lösas med den socialistiska revolutionens metod. [7] Detta räcker emellertid inte. Lenin uppställde villkoret att det kommunistiska partiet måste vinna proletariatets majoritet, eller åtminstone majoriteten av de aktiva. Dessutom underströk Lenin att det krävdes att ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr.”[8] Det måste alltså råda en revolutionär situation, i vilken de arbetande massorna inte ser någon annan utväg än en socialistisk revolution. Kommunister gör alltså en helhetsbedömning och utgår inte från enda faktor.

Klas Fredriksson anför som något slags bevis att alla revolutionsförsöken enligt ”oktobervägen” krossades efter 1917. Men huvudproblemet med dessa revolutionsförsök var att de leddes av små kommunistiska partier, som i de flesta fall inte hade majoritetsstöd inom proletariatet eller att huvudmotsättningen inte  ens gick mellan proletariat och borgerskap, exempelvis i Kina 1927. De var utslag av voluntarism, önsketänkande. Om proletariatet var litet i ett visst land som i Kina, där proletariatet utgjorde en (1) procent av befolkningen, så hjälpte det inte ens att ha majoritet inom proletariatet. I Tsarryssland utgjorde proletariatet minst 10 procent av proletariatet och kunde segra tack vare alliansen med bönderna. Ändå kunde en av revolutionerna, den i Ungern, bestå i fyra månader, vilket är fyra månader längre än i såväl Peru, Karls Fredrikssons stora föredöme, och Nepal under senare år. Att tillämpa oktoberrevolutionens väg i Kina var ett uttryck för att mekaniskt överföra oktoberrevolutionens lärdomar till Kina. Men Karl Fredriksson och likasinnade gör exakt samma fåniga misstag, när de lanserar folkkriget som universalmedicin.

V.

Karl Fredriksson föreslår man måste ”försöka föra folkkrig i ett imperialistiskt land” för att få praktisk erfarenhet. Men vissa teorier kan avfärdas på förhand som helt galna. Ingen klassiker – det må vara Marx/Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong – har någonsin förordat att folkkriget är universellt.  Det är enkelt att avfärda vissa teorier som helt felaktiga från första början. Ta bara Che Guevaras guerillarörelse i Bolivia 1967. Denna lilla guerillarörelse bestod huvudsakligen av utländska revolutionärer, som aldrig lade fram något politiskt program för de bolivianska bondemassorna, inte lyckades upprätta något säkert basområde och inte heller lyckades vinna böndernas tillit. De fungerade inte alls som fisken i vattnet. De begrep inte att det inte går att exportera revolutionen. Deras guerillarörelse var dömd att misslyckas.

Det är symptomatiskt att Karl Fredriksson inte med ett ord omnämner frågan om ett politiskt program. Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde inte folkkriget i Xiangxi 1931 genom att börja skjuta Guomindang-soldater utan orsak. Tvärtom byggde de upp ett politiskt stöd genom en jordreform, genomförde en rad olika progressiva politiska åtgärder och säkerställde områdets självförsörjning. Därför motstod Xiangxisovjeten de fyra första inringningsförsöken från Guomindang. Karl Fredriksson försöker överhuvudtaget inte utgå från huvudmotsättningen i Sverige och de aktuella styrkeförhållandena i klasskampen. Han inbillar sig att om man börjar föra folkkrig, kommer automatiskt folk att strömma till. Kring vilka paroller och krav? Ska kommunisterna starta folkkrig i en förort utan att först vinna majoritetens politiska stöd i denna förort eller inte? Hur ska man säkra områdets självförsörjning? Beställa maten från Hemköp? Folkkrig brukar bli långvariga. Vilka ska man angripa med vapen först?

Det enda tillfälle då man kan föra folkkrig i Sverige är då Sverige attackeras av en överlägsen imperialistisk supermakt, som leder till att den borgerliga krigsmakten kollapsar eller kapitulerar. Då öppnar sig möjligheten för ett kommunistiskt parti och en befrielsefront att fortsätta motståndet, eftersom huvudmotsättningen då har ändrats och fler andra klasser och skikt än proletariatet drabbas av ockupanterna. Dessutom kommer i så fall befrielsekampen att inledas – på landsbygden. Det var detta korrekta perspektiv som SKP utgick från 1976 och senare SKA.

I bästa fall är teorin om att pröva att starta folkkrig i Sverige bara en barnslig önskedröm – i värsta fall, om den sätts i verket, vilket starkt betvivlas, är det en provokatörslinje. Under 1960- och 1970-talet lyckades KFML/SKP och andra vänsterorganisationer förhindra att någon RAF-liknande organisation etablerade sig i Sverige liksom att vi aldrig gick på provokationer som att råna vapenförråd och dylikt. Sådana förslag ställdes till oss. Om det uppstår en revolutionär situation eller i samband med krig, kommer det inte att vara något problem att skaffa nödvändiga vapen.

Clara Zetkin påpekade en gång att nazismens och fascismens framväxt var straffet för kommunisternas misslyckade revolutionsförsök. Att gripa till vapen i ett läge, när de arbetande massorna inte stödjer denna politik, är lika befängt och kan endast resultera i att den kommunistiska rörelsen diskrediteras och isoleras.

VI.

Gonzalosanhängarna levererar en uppsättning enkla och enfaldiga formler och dogmer och ger sken av att folkkrig är en slags mirakelmedicin, som kommer att lösa alla strategiska problem. Detta appellerar till unga revolutionärt sinnade personer, som saknar djupgående kunskaper i marxismens klassiker, den kommunistiska rörelsens historia och militärstrategi och är helt oförmögna att göra konkreta analyser av konkreta förhållanden. De letar efter en genväg till kommunismen, som helt enkelt inte finns! De diskrediterar Mao Zedong och maoismen. De riskerar även att skada den kommunistiska rörelsens framtid i Sverige.

Rickard B. Turesson

16/7 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...