Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av NAT:s redaktion - Onsdag 28 juli 19:56

Begreppsparet vänster-höger stammar från den franska nationalförsamlingen under den franska revolutionen 1789. Baron de Gauville förklarade exempelvis:


“Vi började känna igen varandra: de som var lojala gentemot religionen och kungen satte sig till höger om talarstolen för att undvika skriken, svordomarna, och oförskämdheterna, som åtnjöt fria tyglar i motståndarlägret.” [1]


Sedan franska revolutionen har vänster-högerskalan fungerat som en metafor för att beskriva ett politiskt landskap: de som bekämpar den rådande feodala, kapitalistiska eller imperialistiska ordningen och vill ersätta den med en annan ordning står till vänster, medan de som försvarar den rådande ordningen står till höger. Inget har förändrats i detta motsatsförhållande; antingen bekämpar man förtrycket eller så försvarar man förtrycket. Det vore som att förneka att ett delar sig i två, dialektikens grundlag.


Kommunister har alltid utgått från vänster-högerskalan

 

Begreppsparet vänster-höger har varit så självklart för kommunisterna att det oftast inte ens har behövts utsägas.


Redan Kommunistiska Manifestet använder sig av en skala; de båda huvudklasserna, proletariatet och borgerskap, står mot varandra, medan småborgerskapet är en vacklande klass, som slits mellan proletariatet och borgerskapet. Det innebär alltså en grov treindelning, en gradskala. Proletariatet utgör vänstern och borgerskapet högern.  I det sista avsnittet i Kommunistiska Manifestet skriver Marx/Engels:


”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. Kommunisterna arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.”


Dessförinnan har Marx/Engels i samma avsnitt räknat upp vilka rörelser som kommunisterna stödde i olika länder, i Frankrike, Schweiz, Polen och Tyskland, för vilket syfte och på vilka villkor. I Polen understödde kommunisterna exempelvis det parti som ställde agrarrevolutionen som villkor för den nationella befrielsen (från Tsarryssland – min anm.).


Lenin och Stalin karakteriserade oftast avvikelser från en riktig revolutionär linje som antingen högeropportunism eller vänsteropportunism. Dessa beteckningar är helt oförståeliga om de inte ses i ljuset av franska revolutionens begreppspar. Högeropportunism innebär att kommunisterna gör eftergifter i fråga om princippolitiken, frivilligt underordnar sig borgerliga eller småborgerliga strömningar eller fokuserar på parlamentarisk verksamhet i stället för massarbete. Vänsteropportunismen poserar som mera revolutionär än den revolutionära linjen, men är ”vänster” enbart i ord och höger i handling, vilket leder till sekterism. De båda utbrytningarna från mensjevikerna och socialistrevolutionärerna som satt i den första sovjetregeringen benämndes just vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer.


Dimitrov sade till exempel på Kominterns sjunde kongress 1935:


”Å andra sidan betonar vi, att det är nödvändigt att se skillnaden mellan socialdemokratins två olika läger. Som jag redan påvisade, existerar det ett reaktionärt läger av socialdemokratin, men därjämte existerar och växer även ett läger av vänstersocialdemokrater(utan citationstecken  – min fetstil), av arbetare som revolutioneras. Den avgörande skillnaden mellan dem består i praktiken i deras inställning till arbetarklassens enhetsfront. De reaktionära socialdemokraterna är emot enhetsfronten; de förtalar enhetsfrontrörelsen, saboterar och demoraliserar den, ty den undergräver deras blockpolitik med borgarklassen.” [2]


Mao Zedong använder naturligtvis också vänster-högerskalan:


”För närvarande bestäms det ömsesidiga förhållandet mellan människor av förhållandet mellan tre stora klasser: Den första är (sammansatt av) imperialismen, feodalismen, den byråkratiska kapitalismen, högern och deras agenter. Om vi inte genomför en revolution mot dessa kommer våra produktivkrafter att fjättras. Högern utgör två procent av bourgeoisien. Den stora majoriteten av dessa kan i framtiden förändras och omformas – men det är en annan fråga. Den andra är den nationella bourgeoisien, med vilka jag menar alla (medlemmar av denna klass) utom högern. Deras åsikter om det nya Kina är delade. De dras till oss trots sitt eget ursprung, och samtidigt vill de ägna sig åt kapitalismen. Nu när de har gått igenom korrigeringen så har en del förändrats, vi kanske har stöd av två tredjedelar av dem… Den tredje är vänstern, dvs. det arbetande folket, arbetarna, bönderna (min fetstil).”[3]


Finns det en annan bättre skala än vänster-högerskalan?

 

Det finns de som hävdar att ”vänster/höger-skalan är inget bra verktyg för att beskriva partierna i samhället” och att ”vi bör sluta använda den när det gäller att beskriva samhället”, eftersom den ”är bedräglig och fördunklar”.  Det betyder att det antingen finns det en annan bättre skala eller att kommunister överhuvudtaget inte ska använda skalor när de bedömer klasser och andra partier.


Webbplatsen ”Vi som bygger landet”, eventuellt en avknoppning från Kommunistiska Partiet, verkar ha liknande bekymmer och ifrågasätter också vänster-högerskalan. På frågan ”Är ni höger eller vänster?” svarar de ansvariga:


”Snart är det bara de etablerade partierna som betecknar sig med begrepp som höger och vänster. Det betyder dessutom olika saker för olika människor. Samhällsproblemen består och de måste diskuteras fritt.” [4]


Är GAL-TAN-skalan överlägsen vänster-högerskalan?

 

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.  Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program.  Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.


Denna skala är ett påfund av borgerliga och småborgerliga akademiker. Den utgår inte från hur klasserna och partierna förhåller sig till varandra utan från föreställningen att vissa ställningstaganden och åsikter per definition alltid är progressiva, medan andra alltid per definition alltid är reaktionära. Detta står i motsättning till att göra en konkret analys av konkreta förhållanden.  I vissa lägen är det helt korrekt och nödvändigt att försvara nationen, som under andra världskriget efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941; i andra lägen är det direkt felaktigt som under första världskriget, som var ett rent imperialistiskt omfördelningskrig. Det finns alltså progressiv respektive reaktionär nationalism. Det var naturligtvis helt korrekt att motsätta sig svenskt medlemskap i EU och senare kräva att Sverige skulle utträda ur EU; att först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet övergivit utträdeskravet vittnar bara om deras opportunism. Auktoritär? En revolution är en av de mest auktoritära handlingar som kan ske; å andra sidan var kulturrevolutionen ett lysande exempel på en anti-auktoritär rörelse, som bombarderade högkvarteret och syftade till att förhindra att kapitalistfararna tog makten i Kina. Det är stor skillnad på en miljörörelse, som tror att de globala miljöproblemen kan lösas inom världskapitalismens ram och en som hävdar att miljöproblemens slutgiltiga lösning kräver att världskapitalismen avskaffas. Det går inte att placera olika politiska rörelser i förhållande till konstruerade åsiktspaket i stället för en konkret analys av klasskampens läge och proletariatets huvudfiende, borgerskapet; det är objektivt sett en avledningsmanöver.


Eller behövs ingen skala alls?

 

Mao Zedong använde som sagt var också en vänster-högerskala. Han lanserade också formeln att stödja sig på de progressiva, sträva efter att vinna över eller åtminstone neutralisera mellankrafterna för att isolera reaktionen. Mao Zedong skriver exempelvis:


Exempelvis lade Stalin fram en formel, som innebar att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera den tidens sociala och politiska mellankrafter. Denna Stalins formel måste behandlas utifrån omständigheterna och från en kritisk, marxistisk ståndpunkt. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att huvudslaget ska riktas mot huvudfienden för att isolera denna, medan vad gäller mellankrafterna ska en politik av ömsom strävan efter enhet och ömsom kamp gentemot dem tillämpas, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter, ska ansträngningar göras för att förmå dem att byta deras neutrala position till allians med oss i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning). ” [5]


Revolutionens nyckelfråga är förhållandet till mellankrafterna; det parti eller rörelse, som av princip avvisar allt samarbete med mellankrafterna, är dömda att misslyckas. Oktoberrevolutionens seger 1917 säkerställdes genom en allians mellan proletariatet och bondeklassen därigenom att sovjetregeringen strax efter maktövertagande beslöt att konfiskera godsägarnas jord och fördela den med bland bönderna. På det sättet vann bolsjevikerna över majoriteten av bönderna.  Under det anti-japanska försvarskriget 1936 – 1945 i Kina utgjordes Kinas Kommunistiska Partis och Röda arméns massbas av proletariatet och fattigbönderna, men den japanska imperialismen kunde bara besegras om hela bondeklassen, det nationella borgerskapet och de mindre godsägarna, vanns över för befrielsekriget eller åtminstone neutraliserades.


Ultravänstern, som ibland maskerar sig som revolutionärer eller kommunister, sätter en ära i att överhuvudtaget inte samarbeta med s.k småborgerliga organisationer. Under KFML(r):s uttalat vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet förnekade KFML(r) enhetsfronttaktiken överhuvudtaget och samarbetade bara med sig självt; alla andra vänsterorganisationer var småborgerliga, som det gällde att avskilja sig från.


Om man inte tillämpar en glidande skala, en flerdelad skala, måste man tillämpa en tvådelad skala: vi mot den reaktionära massan av partierna, eller proletariatet mot alla andra klasser. Denna uppfattning angriper redan Engels i anslutning till Gothaprogrammet:


”Till att börja med tar man den braskande men historiskt falska Lasallefrasen: gentemot arbetarklassen är alla andra klasser en enda reaktionär massa (min fetstil). Denna sats är sann endast i enskilda undantagsfall, exempelvis under en proletär revolution, så som Kommunen eller i ett land där inte endast bourgeoisien har format stat och samhälle efter sitt beläte utan där också det demokratiska småborgerskapet i dess spår redan genomfört denna omvandling ända till dess yttersta konsekvenser. Om exempelvis i Tyskland det demokratiska småborgerskapet hörde till denna reaktionära massa, hur kunde då det socialdemokratiska arbetarpartiet i åratal gå hand i hand med det, med Folkpartiet?” [4]


Den tvådelade skalan är inte bara sekteristisk utan närmast religiös, eftersom den inte erkänner existensen av mellankrafter, en mellanzon. Den påminner om dikotomin med kristna kontra hedningar; Jehovas vittnens enbart 144 000 utvalda som kommer till himlen, medan resten aldrig kommer in; muslimer kontra otrogna, där ISIS-anhängare t.o.m betraktar shia-muslimer och andra muslimska riktningar som otrogna.


Allt är inte vänster som glimmar

 

Vänster-högerskalan avser att belysa hur olika partier, rörelser och individer förhåller sig till förhärskande samhällsordningen, i Sveriges fall till det härskande monopolborgerskapet och dess diktatur.  De som motsätter sig och bekämpar monopolborgerskapet tillhör vänstern, medan de som aktivt försvarar det nuvarande kapitalistiska systemet utgör högern. Detta sker enligt en glidande skala. I det avseende måste man skilja på den strategiska bedömningen av partierna, d.v.s den roll de spelar i klasskampen, och individernas uppfattningar och roll i klasskampen.


Man kan naturligtvis inte utgå från att alla partier och organisationer som säger sig vara vänster också är vänster. Inför riksdagsvalet 1973 uppstod en Enad Vänster-linje i KFML/SKP. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972: förslaget till teknisk valsamverkan med VPK urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen ”Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!”, som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. De politiska skiljelinjerna  reducerades till frågan om ”kommunistiska fackklubbar” och till frågan ”om hur socialismen skulle se ut”. Detta ledde till att det uppstod tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande bland delar av partikadern. Grundfelet bestod naturligtvis i att  partihögern , som främst drev Enad Vänster-linjen, utgick från den principlösa inställningen hur delar av arbetarklassen och de progressiva uppfattade KFML/SKP respektive VpK; båda utgav sig för att vara vänster, alltså var de vänster.


Det är viktigt att skilja på partiernas strategiska roll i klasskampen och de uppfattningar som deras medlemmar och väljare förträder i olika sakfrågor.


Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar alla det kapitalistiska systemet, men de har olika historia och olika klassbas, d.v.s väljarstöd. Historiskt sett har Moderaterna (f.d. Högern) och Folkpartiet alltid haft stöd av borgerskapet, delar av småborgerskapet och högre tjänstmän och traditionellt varit de mest USA- och EU-vänliga partierna; Centerpartiet har tidigare varit ett renodlat bondeparti; Kristdemokraterna är ett socialkonservativt parti; Sverigedemokraterna försökte i inledningsskedet positionera sig som ett mittenparti, men idag finns det inget som skiljer dem från de borgerliga partierna i fråga om den ekonomiska politiken. Det enda som nu skiljer Sverigedemokraterna från Moderaterna och Kristdemokraterna är att Sverigedemokraterna alltid ligger steget före i frågan om att skylla alla Sveriges problem på invandrarna och utmåla dem som syndabockar. Socialdemokraterna har traditionellt haft sin massbas inom arbetarklassen, men idag har de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna större väljarstöd än Socialdemokraterna bland de LO-anslutna. Detta beror på att arbetarnas misstro mot socialdemokratin har ökat i samma takt som Socialdemokraterna har genomfört – eller avstått från att bekämpa – en nyliberal politik. Miljöpartiet inbillar sig att det går att genomföra en framgångsrik miljöpolitik inom det kapitalistiska systemets ram och har sin bas bland de småborgerliga mellanskikten. Vänsterpartiet är nu ett vänstersocialdemokratiskt parti, som visserligen bekämpar kapitalismens yttringar, men som helt övergivit det kommunistiska slutmålet och som enbart verkar inom de parlamentariska församlingarna och avstår från all massmobilisering.  Objektivt sett stöder alltså alla riksdagspartier kapitalismens fortbestånd i Sverige.


Finns det då inte en vänster i Sverige?


Jo, men den framträder enbart i enstaka klasskampsfrågor och ytterst sällan i samlad gestalt under ledning av ett enda parti. Ta kampen mot försämringarna av LAS till exempel. Alla är väl överens att försämringarna i LAS var riktad mot arbetarklassen och att försvaret av dessa försämringar var en typisk högerståndpunkt.  Vilka gick emot försämringarna av LAS? Fackklubbar, i praktiken vänstersocialdemokratiska, Vänsterpartiet, Syndikalisterna, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, SKP/ApK, Kommunistiska Föreningen med flera.  Redan i december 2019 startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna.  Fackföreningar som representerade 100 000 arbetare stödde denna budkavle. När det gäller Strike Back-demonstrationerna, drog syndikalisterna ett tungt lass.


Ta den stora demonstrationen mot USA:s angreppskrig mot Irak i Stockholm 2003 med 35 000 deltagare, en av de största anti-imperialistiska demonstrationer som hållits i Sverige. Utgjorde inte deltagarna i denna demonstration vänstern, trots att de kom från många olika partier, även om inslaget av f.d medlemmar från det maoistiska SKP var mycket stort? En av initiativtagarna var f.ö Sköld Peter Matthis, DFFG:s förste ordförande och en av KFML:s grundare.


Ta frågan om friskolornas vinster. Enligt olika undersökningar uppgår andelen av dem som motsätter sig att friskolorna kan ta ut vinster till 70 procent av svenska folket.


Om det inte redan fanns en vänster i olika sakfrågor inom framför allt proletariatet, men även i viss utsträckning inom de småborgerliga mellanskikten och småborgerskapet, så skulle kommunisternas kamp vara utsiktslös. Nej-sidan skulle aldrig ha vunnit folkomröstningen om euron 2003, om det inte i praktiken hade upprättats en bred allians mellan arbetare, tjänstemän, småföretagare och bönder och t.o.m delar av det icke-monopolistiska borgerskapet, och trots ett gigantiskt propagandaövertag för ja-sidan.  Det var endast Moderaternas och Folkpartiets väljare, där majoriteten följde partilinjen.


Det är en annan sak hur man bedömer de politiska partierna: Är de partier som utger sig för att vara vänster verkligen vänster? Då måste man göra en strategisk bedömning av partierna. Har de den socialistiska revolutionen som mål och anvisar de en riktig väg för att nå dithän? Då kan man lugnt avfärda Reformisterna och Vänsterpartiet, som vänstersocialdemokratiska partier. Då kan man lugnt avfärda Kommunistiska Partiet och SKP/AKP, som högeropportunistiska eller revisionistiska partier, som har ett program och en praktik, som aldrig kommer att leda till en framgångsrik socialistisk revolution. Då kan man lugnt avfärda de trotskistiska rörelserna, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, eftersom trotskister aldrig någonsin har lett en framgångsrik socialistisk revolution. Detsamma gäller självfallet anarkisterna och syndikalisterna, eftersom dessa i likhet med trotskisterna aldrig någonsin lett en framgångsrik revolution.


Det är inget argument att begreppet ”vänster” inte är entydigt utan alltid måste definieras och prövas gentemot den samhälleliga praktiken. Vi använder ju fortfarande begreppet kommunistisk, trots att såväl Sovjetunionens Kommunistiska Parti (b) som Kinas Kommunistiska Parti har urartat. Så lyckligt lottad har den revolutionära rörelsen aldrig varit att opportunisterna omedelbart har ändrat partinamnet efter att de har gripit makten och lagt om kursen. Varken SUKP(b) och KKP ändrade namn till Sovjetunionens Revisionistiska/Socialfascistiska Parti eller Kinas Revisionistiska/Socialfascististiska Parti. Processen brukar ofta ta lite tid: det gamla SKP bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967 för att slutligen landa i Vänsterpartiet.


Vilka vänder vi oss till?

 

När kommunisterna vänder sig till hela arbetarklassen, eller vissa arbetargrupper, i vår propaganda och agitation riktar vi den i första hand mot huvudfienden, borgerskapet, och den regering, vare sig det är en borgerlig eller socialdemokratisk sådan, som för tillfället förvaltar kapitalismen. Det gäller i avtalsrörelser och det gällde i exempelvis frågan om kampen mot försämringarna i LAS. Det vore helt befängt att sprida teoretiska artiklar i massupplaga mot allsköns opportunistiska riktningar inom vänstern till arbetarklasen.


När det gäller LO-kollektivet är det likaså viktigt att bekämpa de två största riktningarna inom denna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har makten i LO och i alla fackförbund, medan Sverigedemokraterna representerar en protest hos vissa arbetare, som i grund och botten är politiskt efterbliven.


När det gäller kampen mot opportunistiska strömningar bland de organisationer, som utger sig för att vara vänster, är detta idag i första hand en fråga om teoretisk kamp. Om den maoistiska rörelsen återigen växer i Sverige, är detta självklart ett argument i sig för att stödja eller ansluta sig till samma rörelse. KFML/SKP:s snabba framväxt 1967 – 1977 (med 2 500 aktivister 1977) innebar en kontinuerlig medvind och att organisationen intog en ledande roll i vänsterrörelsen. Den som läser Lenin inser snart att flertalet av hans artiklar är polemik riktad mot opportunistiska strömningar inom arbetarrörelsen och det egna socialdemokratiska partiet. Det gällde att säkra hegemoni för den revolutionära linjen i det ryska socialdemokratiska partiet, därnäst inom bolsjevikpartiet och slutligen inom den ryska arbetarklassen. Bolsjevikpartiet uppnådde inte hegemoni inom den ryska arbetarklassen förrän hösten 1917, vilket var en förutsättning för att den socialistiska revolutionen senare skulle lyckas. Men denna hegemoni uppnåddes inte i första hand genom teoretisk kamp utan genom att bolsjevikpartiet efter februarirevolutionen formulerade riktiga handlingsparoller, som spreds till arbetarklassen genom propaganda och agitation, och som innebar att bolsjevikpartiet vann allt större anslutning bland arbeatarklassen och kunde överflygla sina närmaste konkurrenter inom arbetarrörelsen, d.v.s mensjevikerna och socialistrevolutionärerna.


Ett revolutionär kommunistisk organisation rekryterar inte födda fullblodskommunister eller ens sådana som varit helt oorganiserade, oskrivna blad och opåverkade av borgerlig eller småborgerlig ideologi. KFML/SKP:s medlemsbas utgjordes av f.d medlemmar i SKP/VpK, SKA, Clarté, DFFG, VUF, SSU med flera. Alla har en förhistoria. Mao Zedong berättade själv att han först var konfucian och sedan anarkist innan han blev marxist. Han hade dessutom en nyanserad syn på graden på marxism hos partimedlemmarna.


”Det ser ut som om när vi inträder i kommunismen, kommer det inte att förslå om vi inte är 100 procent marxister. I verkligheten finns det olika nyanser av marxister. Det finns 100 procent marxister, 90 procent marxister, 70 procent marxister, 60 procent marxister, 50 procent marxister. Vissa människor är bara 10 procent eller 20 procent marxister. ” [6]


Frågan om procentsatser ska inte tolkas bokstavligt, eftersom graden av marxism inte kan mätas. Kinas Kommunistiska Parti ansåg till exempel Stalin som 70 procent bra och 30 procent dålig; Mao Zedong uppgav samma procentsats om sig själv. 70 procent bra betyder helt enkelt i huvudsak bra.


Det är viktigt att skilja mellan de småborgerliga och opportunistiska organisationernas ledningar och deras medlemmar och sympatisörer å den andra.  Om en revolutionär organisation ska kunna gå framåt, måste den värva kader och sympatisörer från andra organisationer, som utger sig för att vara vänster, eller som står under dessa organisationers inflytande. Att i nuläget rikta sig till Sverigedemokraternas och de öppet borgerliga partiernas väljarunderlag vore däremot ett dödfött företag. Om ett kommunistiskt parti i vardande ska kunna överflygla Socialdemokraterna inom LO-kollektivet, krävs att organisationen ifråga själv blir ett parti med massinflytande. De flesta människor i Sverige, utom kanske en del ungdomar, är heller egentligen inte ”oskrivna blad” utan står under borgerligt eller småborgerligt inflytande.


Kommunister idag måste i första hand bedriva teoretisk kamp mot organisationer och strömningar, som skenbart står oss nära. Därvid är det avgörande att fokusera på de faktiska skiljelinjerna, argumentera i sak och skilja mellan person och sak; det är en dödssynd att bunta ihop meningsmotståndarna och använda tillmälen och okvädingsord. Samtidigt måste vi vara beredda att tillämpa en flexibel enhetsfronttaktik, att enas med alla som vi kan enas med på en i huvudsak riktig plattform i olika delstrider. Detta är speciellt viktigt i nuvarande läge, då proletariatet är tillbakapressat och i princip har bedrivit en försvarskamp sedan flera decennier tillbaka. Det krävs att kommunister tillämpar en i huvudsak riktig ideologisk och politisk linje, om ett revolutionärt kommunistiskt parti ska kunna utnyttja ett kommande uppsving eller en omfattande samhällelig kris, som ändå förr eller senare väntar runt hörnet.


Rickard B. Turesson 

28/7 2021


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[2] https://marxistarkiv.se/klassiker/dimitrov/dimitrovtal-kominternkongressen-35.pdf

[3] Stuart Schram: Mao Tse-tung. Politiska skrifter. Tal och brev 1956 -71, sid. 59 https://marxistarkiv.se/klassiker/mao/schramurval-mao-skrifter.pdf

[4]  https://visombyggerlandet.se/om-oss/ Den fråga som de vill diskutera ”fritt” är säkert invandringsfrågan.

[5] https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-7/mswv7_467.htm

[6] ”Exempel på dialektik”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 170

Av NAT:s redaktion - 28 september 2020 22:00

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dagens situation i Sverige. Dessutom är frågan om kommunistisk säkerhetspolitik inte alls självklar, vilket efterkrigshistorien i Sverige visar. Man måste för övrigt börja i rätt ända, om man ska övertyga någon, det vill säga konkret diskutera varför säkerhetspolisen övervakar kommunister, vad det egentliga syftet är och hur övervakningen sker.

I.


En säkerhetsanalys måste utgå från det konkreta läget

 

Sven Laurén noterar inte att Lenin skrev denna artikel i exil 1912, när RSDAP (b) redan var illegalt.  Av Lenins artikel framgår att till och med Kadettpartiet, ett borgerligt parti, som senare ingick i den provisoriska regeringen februari 1917, var illegalt vid samma tidpunkt. I praktiken jämför Sven Laurén alltså ett illegalt parti, RSDAP (b), med en legal organisation, Kommunistisk Föreningen i dagens Sverige. Men trots att RSDAP (b) var illegalt, hade partiet ändå en legal stödjepunkt i duman (den ryska motsvarigheten till Sveriges riksdag):


”Till exempel var den mest’öppna’ kärnan av RSDAP (b) under 1907 – 1912 den socialdemokratiska dumagruppen. Den befann sig i positionen att tala mer ’öppet’ än någon annan. Denna ensam var legal, och kunde tala legalt om en hel del saker.” (2)


Bolsjevikernas dumagrupp bestod av sex ledamöter, som hade invalts genom den s.k arbetarkurian. Det finns en utmärkt redogörelse för dumagruppens betydelse och verksamhet i SUKP(b):s historia. (3) Dumagruppen leddes av RSDAP:s centralkommitté och fungerade som en mycket viktig förbindelselänk mellan de kämpande arbetarna och RSDAP(b):


”De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och m kapitalistiskas omänskliga utsugning av arbetarna.” (4)


Dumagruppen kunde också utnyttja sin immunitet till att resa runt i Ryssland, anordna möten och t.o.m bilda nya partiorganisationer. Dessa deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala konspirativa arbetet, som SUKP(b):s historia konstaterar.  Pravda, den bolsjevikiska dagstidningen, började utkomma 1912; redan tidigare gav bolsjevikerna ut veckotidningen Svesda, som riktade sig till mer avancerade arbetarna. Pravda uppnådde en upplaga på 40 000, trots att den ofta beslagtogs. Dessa tidningar gavs naturligtvis ut i partiets namn, inte genom någon täckorganisation, enhetsfront eller något förlag.


Samtidigt som RSDAP(b) i huvudsak var en hemlig organisation, d.v.s man skyltade inte öppet med det absoluta flertalet medlemmar, utnyttjade partiet olika legala kryphål, främst dumagruppen. Dessa deputerade fungerade som ”öppna talespersoner”. Bolsjevikpartiet kombinerade legala och illegala arbetsmetoder, trots att det hela tiden utsattses för övervakning och förföljelser; denna repression var betydligt hårdare än i dagens Sverige. Den kan bara jämföras med repressionen mot SKP under andra världskriget, då hundratals kommunister sattes i arbetsläger och partiets tidningar belades med transportförbud.   Kommunistiska Föreningen verkar däremot under borgerligt-demokratiska förhållanden och utsätts inte för någon direkt repression idag; däremot naturligtvis för övervakning. Det är omöjligt att förutse när denna situation kommer att förändras; under alla förhållanden måste en kommunistisk organisation vidta motåtgärder i god tid.


II.

Varför har säkerhetspolisen alltid bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige?

 

Detta förklarar inte Sven Laurén.


Den borgerliga statsapparaten och dess säkerhetspolis kartlägger naturligtvis den kommunistiska rörelsen för att kunna slå till mot och oskadliggöra den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades 500 – 600 kommunister, vänstersocialdemokrater, syndikalister i arbetsläger i Sverige. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? Det vet vi från Norge. Från det norska fånglägret Grini i Oslo deporterades drygt 3 400 fångar under andra världskriget till fängelser och koncentrationsläger i Tyskland.


Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.


Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i en kommunistisk organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster”:


”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ” (5)


Denna definition tillämpades självklart mycket generöst, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté, d.v.s huvuddelen av medlemskadern, fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.


I stället blandar Sven Laurin i samma artikel bort korten:


”Varje ’papper’ som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. ”


Detta är ett märkligt urskuldande argument. De etablerade riksdagspartierna håller också på sina interna papper. Vem ska egentligen övertygas? För det första registerar inte SÄPO personer som stöder den nuvarande kapitalistiska samhällordningen, bara dem som vill störta den. För det andra gjorde SÄPO under andra världskriget inte något tillslag mot kommunister för att lägga beslag på deras papper utan mot livs levande kommunister, som spärrades in. Slutligen; i vilket annat land i världen har säkerhetstjänsten fokuserat på de interna dokumenten och inte på medlemmarna?

III.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

 

Ett kommunistiskt parti, som verkligen har som målsättning att genomföra en socialistisk revolution, måste alltså tillämpa en säkerhetspolitik.


För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:


  • Fysisk övervakning
  • Infiltration
  • Provokationer
  • Brevöppning
  • Öppna källor
  • Rums- och telefonavlyssning
  • Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, enskilda partimedlemmar, bokhandlare och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster ” (Oktoberförlaget) framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (Revolutionary Communist Party:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen. Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade vissa medlemmar i vänsterorganisationer  kontaktat SÄPO, men framför allt var det avhoppare som försedde SÄPO med uppgifter och material. Att ha en infiltratör i den högsta ledningen i en revolutionär organisation är naturligtvis en oöverträffad informationskälla för en säkerhetstjänst, eftersom infiltratören i så fall har tillgång till all intern information. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.


Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än. S.k krypteringsprogram på appar knäcks av säkerhetstjänsterna.


Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

III.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

 

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn. Men täcknamn är aldrig en fullständig garanti. Lenin deporterades två gånger till Sibirien och satt ett år i fängelse; Stalin deporterades sju gånger till Sibirien och rymde lika många gånger.


Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom detta inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.


De flesta vänsterorganisationer, som uppstod fr.o.m 1968 i Sverige, tillämpade ingen säkerhetspolitik, men med två undantag, nämligen SKP 1976 – 1980 och SKA 1980 – 1993. 1980 hade SÄPO bara registrerat bara 6 procent av SKA:s medlemmar, vilket berodde på att alla medlemmar hade täcknamn redan i samband med bildandet (med undantag för de medlemmar som var officiella).


Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Det är en illusion att tro att alla medlemmar skulle kunna vara hemliga.  Det är också en illusion att tro att kommunisterna kan ”gömma sig” bakom enhetsfronter; vi vet från såväl Sverige som Norge att respektive säkerhetstjänster på 1960- och 1970-talet inte bara övervakade SKP och AKP(m-l) utan också alla organisationer, i vilka de misstänktes ha ett inflytande.


Ingen kommunistisk organisation, som har verkat i borgerligt-demokratiska länder i det imperialistiska och kapitalistiska blocket har tillämpat en sådan linje. Däremot har ultra-vänsterorganisationer, i vissa fall rena provokatörsorganisationer, som RAF, Röda Brigaderna och Action Directe, Weathermen etcetera tillämpat en sådan linje, men de tillhörde aldrig heller den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong levde.


Vissa kamrater måste vara kända som talespersoner, kontaktpersoner, firmatecknare, ansvarig utgivare etcetera under legala förhållanden. Det stora flertalet medlemmars identitet ska vara omöjligt att avslöja via öppna källor och ska därför använda täcknamn. Det stora flertalet medlemmar måste dock ytterst agera som kommunister i massarbetet; bara som kommunist kan man rekrytera andra kommunister. Bara ett fåtal kan vara helt hemliga, d.v.s endast vara kända av ledningen och inte tillhöra en partiavdelning.


Om Sverige blir utsatt för en ockupation, måste taktiken ändras. Då blir det förmodligen omöjligt att agera öppet i de ockuperade områdena och då måste medlemgruppernas storlek starkt reduceras. Bara i basområden kan de känna sig relativt säkra.  Här finns det mycket att lära från den europeiska motståndsrörelsen under andra väldskriget. Sak samma om det skulle ske en fascistisk kupp i Sverige. Säkerhetspolitiken måste anpassas till de faktiska förhållandena.  Det är helt fel att agera som om en kommunistisk organisation vore illegal, när den i själva verket är legal. Speciellt fånigt är det om man tror att det är extra revolutionärt om föreningen bedriver hemligt arbete. Vi ska tillämpa en differentierad säkerhetspolitik för att det är nödvändigt och korrekt. Speciellt allvarligt är det om man förordar en hemlig organisation av ren personlig feghet. Kommunister ska inte fostra pultroner, som överger ett sjunkande skepp så fort fara är på färde.


Rickard B. Turesson


(1)  ’The Illegal Party and Legal Work https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

(2)  A.a

(3)  SUKP(b):s historia, Proletärkultur, sid. 156 – 158

(4)  A.a sid. 158

(5)  Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119


(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av NAT:s redaktion - 19 september 2020 18:45

 

Maria Robsahm skriver på Facebook:


"Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.


Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder - Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.


Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare - en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare - vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.


Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.


Återstår Danmark och Sverige.


Dessa två länder har legat relativt nära varandra - men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.


Genomsnitt 2010-talet:


Finland: 1,654

Danmark: 1,035

Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)


Dela gärna.


Uppdatering!


Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.


Källor:


FINLAND: http://pxnet2.stat.fi/.../StatFin.../statfin_rpk_pxt_11cg.px

DANMARK: https://www.dst.dk/.../kri.../ofre-for-anmeldte-forbrydelser

SVERIGE: https://www.bra.se/.../2019-03-28-konstaterade-fall-av

NORGE: https://www.politiet.no/.../drap/drapsoversikt-2019.pdf


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 9 september 2020 16:12

Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Över 100 000 arbetare och hundratalet fackliga organisationer står bakom budkavlen som kräver stopp för försämringarna i Lagen om omställningsskydd (LAS). Detta visar att det finns ett utbrett motstånd på lokal nivå inom fackföreningarna och på arbetsplatserna mot försöken att försämra LAS. De som påstår att arbetarklassen i Sverige har kapitulerat har helt fel.

 

Det senaste uttrycket för detta motstånd är det uttalande som antogs på SEKO Stockholms årsmöte den 2 september 2020.

 

Försvara anställningstryggheten

 

Antagen på Seko Stockholms årsmöte 2020-09-02.


Regeringens LAS-utredning är en grov provokation mot hela den samlade arbetarrörelsen och mot arbetarklassen som helhet. De förslag som utredningen för fram skulle om de genomfördes innebära ett dråpslag mot samtliga anställdas grundläggande anställningstrygghet, och även mot den fackliga organiseringen på bred front.


Att utredningen ligger kvar på regeringens bord innebär samtidigt en enorm trumf för arbetsgivarna i de pågående förhandlingarna med de fackliga centralorganisationerna. Dessa förhandlingar, vars nuvarande förutsättningar redan underkänts av Seko och flera andra LO-förbund, har i nuläget karaktären av ett vapen i ett utpressningsspel, utformat för att de fackliga organisationerna ska utpressas till att medverka till en uppluckring av anställningstryggheten.


Vi behöver förstärkt anställningstrygghet! Detta om något har Coronakrisens följder visat med all tydlighet. Det kan aldrig vara en facklig uppgift att medverka till angrepp mot grundläggande rättigheter för löntagarna. Den självklara uppgiften är i nuläget istället att rusta för mobilisering och strid. Genom vår kollektiva styrka kan vi stanna Sverige och omöjliggöra målsättningarna för de politiska krafter som nu vill slå sönder anställningstryggheten.


I och med att förhandlingarna har återupptagits är det än mer angeläget att hålla fast vid vår grundläggande syn på rättigheter för de anställda på arbetsmarknaden. Ni kan räkna med ett aktivt stöd från Seko Stockholms klubbar i kampen för anställningstrygghet.


Vi uppmanar LO Representantskap


att tydliggöra att det är ett oavvisligt krav för fackföreningsrörelsen att LAS-utredningen förpassas till papperskorgen

att deklarera att varje försök från regeringen och dess samarbetspartier om ny lagstiftning som försämrar anställningstryggheten kommer att besvaras av strejk från LO-förbunden

att LO ska söka stöd hos TCO och Saco för samordnade stridsåtgärder för att försvara anställningstryggheten 

Seko Stockholm


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 september 2020 12:40

(Texten är hämtad från Facebook)


 

Oktoberförlaget ger ut Peter Sundborgs nyskrivna bok "Reformism eller revolution - striden inom arbetarrörelsen 1908-1918". Kom till Victor Jara lokalen på Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen och hör vad författaren själv har att säga om boken och konflikten mellan reformism och revolution. På plats kan du också köpa boken till ett 30 procent reducerat pris av 100 kr normalpris.

Baksidestext:

Mellan 1908 och 1917 fördes en intensiv diskussion inom det socialdemokratiska partiet om vilken politisk som skulle föras. Högern hade majoritet. Men vänstern var en stark minoritet; man hade ett flertal riksdagsmän, några ledamöter i partistyrelsen och dessutom hela ungdomsförbundet. På partikongressen 1911 röstades flera av vänsterns förslag igenom och vänstermannen Fredrik Ström blev partisekreterare. Diskussionen fördes i tidningar och tidskrifter, i riksdagen, på debattmöten och säkerligen vid många kaffebord. 1917 splittrades partiet och Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) bildades. Men under perioden 1908 till 1917 var utgången av striden ingalunda given på förhand. I Norge fördes en liknande diskussion inom socialdemokratin. Där gick vänstern segrande ur striden 1919.

Diskussionen om reformism eller revolution är nästan lika gammal som arbetarrörelsen själv. Motsättningarna fördjupades under början av 1900-talet. Arbetarrörelserna i alla industrialiserade länder drogs med. Man debatterade arvet efter Marx och Engels, vägen till socialism och en rad andra politiska frågor. Diskussionen är långt ifrån avslutad. Den förs än idag. Det som skulle bli den svenska socialdemokratiska vänsterns viktigaste tidning, Stormklockan, startades 1908. I tidningen växte det fram en stark kritik mot Hjalmar Branting och den socialdemokratiska ledningen, inte minst dess riksdagsgrupp. Skribenterna i Stormklockan menade att den socialdemokratiska ledningen gick åt höger och närmade sig liberalerna, medan den internationella och nationella utvecklingen istället krävde en orientering åt vänster. Polemiken skärptes och argumenten fördjupades. Sällan har debatten varit så intressant och motsättningarna så tydliga inom den svenska arbetarrörelsen som under åren 1908-1918.


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 augusti 2020 14:15

Andreas Sörensen, ordförande för SKP, har skrivit en artikel, Anders Carlsson, Ryssland och imperialismen   i Riktpunkt den 17 juni. Artikeln fokuserar på synen på imperialismen och Anders Carlssons syn på Rysslands roll i det imperialistiska systemet. Sörensens tes är att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.” I kritiken mot Anders Carlsson har Sörensen i huvudsak rätt, varför jag lämnar den frågan därhän och i stället inriktar mig på hans tes.

I.

Obevisad tes

 

Hur försöker Sörensen bevisa sin tes? Sörensen – liksom Carlsson – diskuterar Lenins berömda fem punkter från Imperialismens som kapitalismens högsta stadium[ii] . Han skriver  exempelvis:


”Det räcker med en snabb blick för att se att det som Carlsson kallar Lenins ”punkter” inte går att använda för att mäta huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. De går överhuvudtaget inte att applicera på de enskilda länderna (min fetstil), utan måste ses som kännetecken för en företeelse i full utveckling och därför som processer som är verksamma i alla länder.”


Men faktum är att en av punkterna bara kan appliceras på enskilda länder. Det gäller punkten:


  • Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

Menar verkligen Sörensen att denna punkt bara kan appliceras på den kapitalistiska världsekonomin i dess imperialistiska stadium som sådan? Om denna jämförelse gäller i världsmåttstock, så jämförs äpplen med päron. Menar han att kapitalexporten överstiger kapitalimporten och att varuexporten överstiger varuimporten globalt? Vart tar då överskotten vägen? Faktum är att kapitalexport från vissa länder motsvaras av kapitalimport av andra länder liksom att varuexporten från vissa länder motsvaras av varuimport av andra länder. Det är inte så att varje enskilt land exporterar lika mycket kapital som det importerar eller att varje land exporterar lika mycket varor som det importerar. Något sådant perfekt utbyte existerar inte och strider för övrigt mot lagen om kapitalismens ojämna utveckling. För vissa länder är kapitalexporten viktigare än kapitalimporten; för andra är det med nödvändighet tvärtom. Denna Lenins punkt kan alltså bara appliceras på enskilda länder, inte på systemet som sådant. I en kommentar till ett kort inlägg av mig på Facebook skriver Sörensen att ” tendensen till en ökad kapitalexport på bekostnad av varuexportens roll gör sig gällande i varje kapitalistiskt land”. Men om de flesta eller alla kapitalistiska stater kommer att exportera kapital, var ska då kapitalet investeras? Menar Sörensen att det är fråga om någon slags rundgång? Om kapitalet ska förmera sig, måste det investeras i produktionen. Om kapitalexporten sker i form av lån, fungerar det som en inteckning i låntagarens framtida produktion (lån + ränta).


Faktum är att denna punkt, det vill säga att kapitalexporten överstiger kapitalimporten, är ett viktigt kriterium på huruvida ett kapitalistiskt land har utvecklats till ett imperialistiskt land i ekonomisk mening eller inte, men det finns ett exceptionellt undantag. Detta motsägs inte av det faktum att ett tidigare kapitalexporterande land kan utvecklas till ett kapitalimporterande land, och här tänker jag naturligtvis främst på USA. Den totala mängden kapitalexport måste som sagt motsvaras av samma mängd kapitalimport i världsmåttstock.


USA stod 2008 för 43 procent av världens samlade kapitalimport [iii]. De främsta kapitalexporterande länderna var Kina (24 %), Tyskland, Japan, Saudi-Arabien och Ryssland – t.o.m Sverige fanns med på ett hörn med 2,2 procent. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsundersskott och allt större militärutgifter. Det amerikanska handelsunderskottet för varor och tjänster uppgick till 616,8 miljarder dollar 2019. Importen uppgick till 3,1 biljoner dollar och exporten var endast 2,5 biljoner dollar.  USA:s militärutgifter var fortfarande världens största 2018, eller 649 miljarder dollar, varvid Kina belade andraplatsen med 250 miljarder [iv]. Det att USA i huvudsak idag är kapitalimportör betyder ju samtidigt inte att USA har upphört att exportera kapital.


USA lever alltså över sina tillgångar, på kredit, som faktiskt finansieras av omvärlden. Detta beror på att USA kontrollerar världens viktigaste valuta, dollarn, och gör det också tack vare sin ställning som världens starkaste militärmakt. Som Sven Tarp skrev 2003 [v]:


”Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. Men eftersom dollarn är ett internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA tillåta sig detta. I realiteten är det ett sätt att utplundra andra länders rikedomar…


För att förhindra spekulativa angrepp mot den egna valutan måste de olika ländernas nationalbanker köpa och inneha dollar i en mängd som motsvarar den valuta som är i cirkulation. Ju större press marknaden sätter på en valuta, desto större dollarreserver måste de sitta inne med. [vi]


Detta skapar en grund för en stark dollar. Men samtidigt tvingar det världens centralbanker köpa och besitta ännu större dollarreserver, varigenom dollarn i teorin blir ännu starkare.”


USA har alltså genomgått följande utveckling: under uppbyggnadsfasen efter inbördeskriget importerade USA kapital, före första världskriget övergick USA till att bli ett kapitalexporterande land och fr.o.m början av 1980-talet började USA i allt större utsträckning finansiera sin överkonsumtion och stigande militärutgifter med kapitalimport helt enkelt för att USA måste och kunde. USA är en parasitär imperialistisk supermakt, men en koloss på lerfötter. Denna situation kan inte vara för evigt.


II.


Kapitalimport är nödvändig under en uppbyggnadsfas

 

Det första land i världen som industrialiserades och blev kapitalistiskt och imperialistiskt var Storbritannien. Lenin menade att imperialismen i detta fall var en direkt följd av kolonialismen och monopolkapitalismens utveckling. Industrialiseringen av Storbritannien inleddes på fullt allvar på 1770-talet och möjliggjordes tack vare den kapitalackumulation som hade skett på grund av Storbritanniens ledande roll som kolonialmakt. De andra kolonialmakterna, särskilt Spanien och Portugal, hade halkat efter, medan Frankrike och Nederländerna industrialiserades senare än Storbritannien.


Men Storbritannien är inte det enda imperialistiska landet idag, eller hur? Hade det inte varit till Storbritanniens fördel om alla andra kapitalistiska länder – utöver de brittiska kolonierna – hade haft en underordnad roll i förhållande till Storbritannien? Detta var Portugals öde:


”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.” (”Imperialismen som kapitalismen högsta stadium” - https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm )


Faktum var att det låg i Storbritanniens intresse att försöka förhindra att nordstaterna segrade i det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Den härskande klassen i Storbritannien förhindrades att stödja sydstaterna aktivt på grund av den utbredda anti-slaveriopinionen i landet. Därmed kunde kapitalismen utvecklas i USA så att USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt runt 1890.


I princip måste alla länder (det finns kanske några undantag [vii]) som genomgår en kapitalistisk utveckling och för att utvecklas till imperialistiska i ekonomisk mening, alltid importera kapital under uppbyggnadsskedet. Detta kan exempflieras med USA, Japan, Sverige, Sydkorea och senast Kina. I samtliga dessa länder spelade utländskt importerat kapital stor roll, samtidigt som detta parades med skyddstullar och andra åtgärder. Betydande brittiskt och franskt kapital investerades i USA, samtidigt som USA skyddade den egna industrin.  Efter att en amerikansk flottenhet 1854 tvingat Japan att öppna upp sig för handel, insåg den japanska härskande klassen att den snabbt måste modernisera och industrialisera landet. Det skedde till stor del med hjälp av utländskt kapital. Redan 1905 kunde Japan sätta Tsarryssland på plats i det rysk-japanska kriget. Japans senare militära aggression, speciellt fr.o.m 1930, är väl känd. Än idag skyddas den japanska industrin mer än i många andra länder. Sverige inledde den kapitalistiska utvecklingen runt 1870, därtill understödd av importerat franskt och brittiskt kapital. Men det svenska borgerskapet såg till att behålla kontrollen över utvecklingen genom att förstatliga delar av gruvnäringen och järnvägen, införa systemet med A- och B-aktier för att försvåra utländskt ägande och t.o.m begränsa rätten för utlänningar att äga mark i Sverige. I Sverige inträdde i sitt imperialistiska stadium strax före första världskriget i och med att kapitalexporten då översteg kapitalimporten. Sydkorea genomgick en liknande utveckling efter andra världskriget som de tidigare nämnda länderna främst med stöd av amerikanskt och också japanskt kapital. Efter Deng Xiaopings direkta maktövertagande i Kina 1978, öppnades dörren för en snabb kapitalistisk utveckling. Skillnaden gentemot Ryssland fr.o.m 1991 är att det statsbärande partiet i Kina har kontrollerat utvecklingen på ett helt annat sätt genom att avvecklingen av statsägda företag har skett betydligt långsammare i Kina än i Ryssland, att det utländska ägandet har begränsats och att det aldrig genomfördes någon chockterapi som i Ryssland. Kina var fortfarande ett kapitalimporterande land en bit in på 2000-talet. I dag är Kina ekonomiskt lika starkt som USA mätt i köpkraftsviktad BNP och kommer också att gå förbi ifråga om nominell BNP. Kinas kapitalexport överstiger idag kapitalimporten, varvid kapitalexporten självfallet sker både i form av investeringar och lån. Kina kan fortfarande inte mäta sig med USA rent militärt, men redovisar de näst högsta militärutgifterna i världen och förväntas uppnå paritet med USA runt 2030 enligt både amerikanska och kinesiska källor.


Det finns ingen automatik i att ett kapitalistiskt land utvecklas till ett imperialistiskt land, d.v.s att kapitalexporten överstiger kapitalimporten. Det beror helt och hållet på om det nationella borgerskapet i respektive land är tillräckligt starkt – i vissa länder måste det överflygla kompradorborgerskapet – för att hålla utländska imperialistmakter stången och inleda en relativt självständig utveckling. Sämst förutsättningar att lyckas har naturligtvis tidigare kolonier i den s.k tredje världen, eftersom det nationella borgerskapet är svagt i dessa länder. Lenin karakteriserade Tsarryssland som ”den svagaste länken i den imperialistiska kedjan”.  Tsarryssland var egentligen ett feodalkapitalistiskt land med ett litet borgerskap, som inte ens innehade statsmakten före februarirevolutionen 1917. Tsarryssland hade ingen välutvecklad industri utan en stor jordbrukssektor och importerade fortfarande kapital 1914. Tsarrysslands imperialism var snarast militär och byggde på Tsarrysslands militära expansion fr.o.m början av 1700-talet för att utvidga sitt välde, dels i väst och i Kaukasus men fr.a i öst, i Sibirien och Centralasien.


Varför vissa stater har utvecklats till imperialistiska kan bara analyseras konkret i varje enskilt fall och då måste man också ta i beaktande historiska faktorer, politiska omständigheter, geopolitiskt läge och befolkningens storlek. Ett land med stor befolkning har automatiskt större resurser än ett land med liten befolkning, även om de har samma BNP per capita; Indien har betydligt större möjligheter att bedriva en relativt självständig politik än Nepal och Bhutan.

III


Imperialistiska stormakter håller alltid i taktpinnen

 

Sörensson skriver att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.”


Och vidare: ”De indiska, litauiska, ungerska och brasilianska kapitalisterna deltar vid sidan av de amerikanska, svenska, tyska och ryska. Är Carlssons icke-imperialistiska kapitalistiska nationer underkastade andra lagar än de imperialistiska nationerna? Naturligtvis inte.”


Sörensen menar alltså att det inte går att skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska stater utan drar alla över en kam; de litauiska, ungerska, indiska, brasilianska spelar på samma planhalva som de svenska, ryska, tyska imperialistmakterna och t.o.m USA.


 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” [viii]


Det är helt uppenbart att Lenin pekar ut enskilda imperialistiska stormakter och inte framställer alla kapitalistiska stater som lika stora skurkar. Sörensen missar t.o.m ”några få länder” i ett Lenincitat som han själv använder:


”Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder (min fetstil) kapitalismen blivit ’övermogen’ och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ’räntabel”’ placering av kapitalet.”


Sörensen tycks mena att alla kapitalistiska stater, som verkar inom det imperialistiska systemet, egentligen är lika goda kålsupare, och att det överhuvudtaget inte finns några imperialistiska stater.


Men vilka startade första världskriget? Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. På vilket sätt var övriga kapitalistiska stater indragna? En del europeiska länder, de skandinaviska, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Portugal etcetera, var t.o.m neutrala. Den huvudsakliga krigsskådeplatsen var Europa med vissa stridigheter i Afrika. Latinamerika och Asien var i princip inte berörda.


Vilka startade andra världskriget? Små och medelstora kapitalistiska stater? Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Korea, Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.


1973 lanserade Kinas Kommunistiska Parti den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat, som tävlade med USA om världsherraväldet. Det viktigaste kriget på 1970-talet, Indokinakriget, slutade med ett nesligt nederlag för USA-imperialismen.  Sovjetunionen fortsatte att expandera fram till 1979, då Sovjetunionen begick det ödesdigra misstaget att invadera Afghanistan. Denna invasion tillsammans med den politiska jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar som kapprustningen med USA innebar på den sovjetiska ekonomin ledde till Sovjetunionens kollaps 1991.


Detta illustrerar att det är imperialistiska supermakterna, inte medelstora eller små imperialiststater, än mindre kapitaliststater, som bestämmer händelseutvecklingen. Sista gången som Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel försökte agera självständigt var 1957 i samband med Suezkrisen, då USA tvingade bort dessa stater från Egypten.


Idag utmärks världsläget återigen av att två supermakter står emot varandra, USA och Kina, som fungerar som varandras motpoler. Redan 2005 [ix]stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge inte mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.


Avgörande för framtiden är i vilken utsträckning de båda supermakterna kan behålla redan existerande allianssystem eller bygga upp ett nytt. För USA gäller det att behålla sitt traditionella allianssystem, främst NATO, och inringa Kina. Dock finns det sprickor inom NATO och mellan USA:s allierade – se bara på motsättningarna mellan Turkiet och Grekland och mellan Turkiet och Egypten. För Kina gäller det att bygga upp ett nytt allianssystem.  På den punkten har Kina hittills inte lyckats särskilt bra. BRICS [x]är en instabil samarbetsallians, vilket illustreras av de senaste skärmytslingarna mellan Indien och Kina. Genom sin politik i Sydkinesiska sjön har Kina dessutom skaffat sig nya motståndare som Malaysia och Filippinerna (förutom de traditionella som Vietnam, Sydkorea och Japan). Ryssland torde vara den viktigaste av Kinas allierade.


IV.


Är antiimperialismen en omöjlighet?

 

Sörensen skriver: ”Det kan i själva verket inte finnas någon uppdelning i kapitalistiska och imperialistiska nationer. Alla kapitalistiska nationer är kapitalistiska och de befinner sig inom det imperialistiska systemet och är underkastat dess lagar och sätt att fungera (av just denna anledning faller också begreppet anti-imperialism på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen och därmed också lämna Lenin därhän).”


Imperialismen förutsätter en hierarki av imperialistiska och kapitalistiska stater.


För det första är skillnaderna mellan de fattigaste staterna i världen räknat i köpkraftsviktad BNP per capita och de rikaste enorma. De tio fattigaste i världen, alltifrån Centralafrikanska Republiken till Eritrea, har en köpkraftsviktad BNP per capita på 700 dollar till 1 600 dollar. De tio rikaste har en köpkraftsviktad BNP per capita, alltifrån Irland på 73 200 dollar till Lichtenstein på 139 100 dollar. Lichtenstein har alltså en köpkraftsviktad BNP per capita som är 198 gånger så stor som Centralafrikanska republikens. [xi] Finns det någon som tror att de tio fattigaste länderna i världen ens har ett finanskapital? Finanskapital förutsätter att industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet. De tio fattigaste länderna har förmodligen varken storindustri eller ett fungerande bankväsende. På vilket sätt skulle dessa länder konkurrera med de etablerade imperialistiska staterna på lika villkor?


Det saknar dock politisk betydelse att en ministat som Lichtenstein har den högsta köpkraftsviktade BNP:n per capita i världen. Det är staternas totala BNP, som har den avgörande betydelsen och som bestämmer vilka resurser som finns för att upprätthålla en militärapparat. I det avseendet leder USA fortfarande i fråga om nominell BNP: USA, Kina, Japan, Tyskland, Indien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Brasilien och Kanada. USA:s BNP uppgår till 21 427 700 miljoner dollar, medan Kinas uppgår till 14 342 903 miljoner dollar. USA:s BNP är lika stor som Japans, Tysklands, Indiens, Storbritanniens, Frankrikes, Italiens och Brasiliens tillsammans.[xii]


För det andra gillar inte Sörensen mitt påstående i det tidigare nämnda facebook-inlägget att de f.d folkdemokratierna står i samma förhållande till de tongivande staterna inom EU, Tyskland och Frankrike, som Portugal en gång stod till Storbritannien (se Lenincitatet). Men han medger dock att de flesta av de f.d folkdemokratierna fortfarande är kapitalimporterande. När muren föll 1990 och folkdemokratierna i Östeuropa snabbt växlade spår till kapitalismen, vällde västeuropeiskt kapital, främst tyskt, in. Samtidigt har det förekommit en slags arbetsdelning mellan de västeuropeiska staterna. Sverige och Finland har till exempel ett stort ekonomiskt inflytande i Estland och Lettland; det är ingen tillfällighet att det mest vinstgivande bolaget i Estland heter Swedbank. Men Tyskland har varit den absolut viktigaste aktören; ytterst få östtyska företag överlevde de västtyska uppköpen och Tyskland har gjort massiva investeringar i Östeuropa. Tyskland bidrog också aktivt till splittringen av Jugoslavien. Om Tysklands penetration i Östeuropa, heter det på Bertelmans Stiftungs webbplats:


”Tysklands integration med Östeuropa har varit en modern framgångssaga. Värdekedjorna med Östeuropa har hjälpt Tyskland att bibehålla en konkurrensfördel och hjälpt de östeuropeiska ekonomierna att växa snabbt och gradvis konvergera till Västeuropas nivåer.” [xiii]


Det är sant som Sörensen påpekar att såväl Polen som Ungern fronderar mot Bryssel (och därmed indirekt mot Tyskland och Frankrike), men från en chauvinistisk utgångspunkt. Det är ett tecken på att det finns ett nationellt borgerskap i dessa länder. Man måste också komma ihåg att de östeuropeiska folkdemokratierna befann sig i en helt annan sits 1990 än de flesta länder i Latinamerika, Afrika och Asien, särskilt f.d kolonier. Tjeckoslovakien var t.o.m en avancerad kapitalistisk ekonomi redan före andra världskriget. Samtliga folkdemokratier hade industrialiserats och hade ett relativt välutvecklat utbildnings- och sjukvårdssystem. Det härskande byråkratborgerskapet, partipampar och företagsledare, i dessa länder låg i startgroparna för att lägga beslag på så mycket som möjligt av den statliga egendomen för egen del. Samtidigt har både Polen och Ungern varit nettobidragstagare i EU, vilket naturligtvis bidragit till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Som nettobidragstagare har Polen och Ungern fortfarande en underordnad ställning i EU.


För det tredje är Sörensens påstående att ”begreppet anti-imperialism (faller) på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen” fullständigt absurt.


Sörensen förnekar i praktiken att det finns imperialistiska stater, som angriper mindre kapitalistiska stater, ofta f.d kolonier; han förnekar i praktiken att det finns stater som förtrycker andra; och han förnekar i praktiken att det finns orättfärdiga och rättfärdiga krig.


Redan Kominterns andra kongress 1920 antog en resolution, författad av Lenin, om den nationella och koloniala frågan, i vilken han drar en skarp skiljelinje mellan de rikaste och mest utvecklade länderna å ena sidan och de undertryckta, avhängiga och icke likaberättigade nationerna:


”2) Såsom ett medvetet uttryck för den proletära klasskampen för avskuddande av bourgeoisiens ok skall det kommunistiska partiet i överensstämmelse med sin huvuduppgift – kamp mot den borgerliga demokratin och avslöjande av dess lögn och hyckleri – icke heller i nationalitetsfrågan ställa några abstrakta och formella principer i förgrunden utan: …, 3) ett lika noggrant frånskiljande av de undertryckta, avhängiga, icke likaberättigade nationerna från de undertryckande, exploaterande och fulla rättigheter åtnjutande nationer såsom en jämvikt mot den borgerligdemokratiska lögnen vilken döljer ett – för finanskapitalets och imperialismens tidevarv karaktäristiskt – undertryckande, kolonialt och ekonomiskt, av den övervägande majoriteten av världens befolkning genom en obetydlig minoritet av de rikaste och mest utvecklade länderna.”[xiv]


Ta bara de senaste anfallskrigen som USA har varit inblandat i: Afghanistan (2001–), Irak (2003 – 2011), Libyen (2011), Syrien (2011– ) och Jemen (2016 –). I samtliga dessa fall har USA begått aggression; i Jemens fall genom att understödja Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten militärt och i Syriens fall dels genom egen militär aggression och dels framför allt genom stöd till jihadistiska militära styrkor.


Eftersom dessa stater utsattes för en imperialistisk attack, har dessa folk och stater bedrivit rättfärdiga försvarskrig. Om man påstår att detta var en kapitalistisk stats, d.v.s USA, angrepp mot andra kapitalistiska stater, så jämställer man angripare och angripna och påskinar att angripare och angripna spelar på samma planhalva. I själva verket hade USA och allierade ett fullständigt militärt övertag i början av anfallskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen, särskilt tack vare luftherraväldet. I Afghanistan och Irak lyckades USA genom direkt ockupation installera vasallregimer: i Libyen störtades visserligen Muammar Khadaffi, men det pågår fortfarande ett inbördeskrig, där USA:s allierade t.o.m stödjer olika sidor.  USA angrep Irak och Libyen bl.a för oljetillgångarnas skull, men också för att regimerna var borgerligt-nationalistiska – liksom Assads i Syrien – som inte ville dansa efter USA:s pipa. I Syrien har Assad-regimen lyckats rulla tillbaka angriparna tack vare stöd från Ryssland och Iran, men till mycket stora kostnader i liv och materiellt.


På vilket sätt skulle denna kamp ha varit – eller kunna vara – anti-kapitalistisk? Frågan om socialistisk revolution fanns inte ens på dagordningen. Det är tvärtom fråga om rättfärdiga försvarskrig. Huvudmotsättningen har gått mellan den imperialistiska aggressorn, direkt eller indirekt USA och dess allierade, och de angripna folken och staterna. Dessvärre har det inte funnits några kommunistiska partiet, som har kunnat bygga upp nationella befrielserörelser, som inlett en väpnad kamp mot angriparna och slutligen besegrat dem. I bästa fall har det funnits borgerligt-nationalistiska rörelser, i värsta fall reaktionära rörelser, som vill vrida klockan tillbaka.


IV

Kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut – enheten är tillfällig och relativ

 

Gemensamt för alla som vill revidera Lenins teori om imperialismen är att de på det ena eller andra sätter förnekar att kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut och att enheten dem emellan endast är tillfällig och relativ.


Kautsky ställde 1915 frågan:”…skulle inte den nuvarande imperialistiska politiken kunna bli undanträngd av en ny ultraimperialistisk politik, som skulle ersätta kampen mellan de nationella finanskapitalen med det internationella förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen. En sådan fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar.” [xv] De ledande imperialistiska stormakterna skulle alltså kunna samsas i en kartell och avskaffa rivaliteteten sinsemellan.


Michael Hardt/Antonio Negri lanserade 2000 teorin om Imperiet, som uppgavs sakna en nationell bas utan svävade fritt omkring som ett kollektivt transnationellt kapital. Samir Amin ställde 2005 motfrågan; ”Har inte skillnaden mellan den aktiva roll som de har som skapar världen och andras passiva roll, som bara kan ’anpassa sig’ till det globala systemets krav, någon mening?” [xvi] Deras ståndpunkt ledde till att imperialismen förvandlades till ett formlöst töcken, en uppfattning som saknade all relevans för den praktiska kampen.


Andreas Malm publicerad 2005 boken ”När kapitalet tar till vapen”, i vilken han bland annat hävdade att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.” [xvii] Malm såg bara imperialismens militära sida, inte dess ekonomiska kärna, och bortsåg helt från rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen fram till 1985 och existensen av en supermakt i vardande, det vill säga Kina.


Vilket är då Sörensens bidrag? Han skiljer inte mellan imperialistiska stormakter, främst de båda supermakterna, och mindre kapitalistiska stater, inte ens avhängiga och mycket fattiga sådana. Han dödförklarar också den anti-imperialistiska kampen och bortser från rivaliteten mellan USA och Kina, som en av de viktigaste drivkrafterna bakom utvecklingen i världen idag.


Rickard B. Turesson

3/8 2020


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[vi] Kina har världens största valutareserv i dollar.

[vii] Jag tvivlar på att Frankrike, Nederländerna, Belgien och Tyskland industrialiserades tack vare importerat brittiskt kapital, men jag kan ha fel i något fall.

[viii] ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur, sid.9

[ix] Kina – en supermakt i vardande http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kina-en-supermakt-i-vardande/ och Tron Ögrim: Kapitalismen byter chef – Världshistoriska konsekvenser av att Kina går förbi USA - http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kapitalismen-byter-chef/

[x] Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika

[xv] V.I Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 134

[xvi] Samir Amin: “Empire and Multitude” - https://monthlyreview.org/2005/10/01/empire-and-multitude/

Av NAT:s redaktion - 24 juni 2020 08:00

(Annons)

 

”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” skildrar med hjälp av fyra nyckeldokument den svenska kommunistiska rörelsen historia från och med 1921 och fram till 1982. Det första om Set Persson tar sin avstamp i kampen för att förhindra att Sveriges Kommunistiska Parti, som bildades 1921, urartade efter andra världskriget. Det andra dokumentet ”Vad vill KFML” innehåller den programmatiska grundval, som ytterst hade inspirerats av Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs kamp mot sovjetiska revisionismen. Det innebar att en revolutionär organisation hade återupprättats. De båda övriga dokumenten, från de båda maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti 1976 respektive Sveriges Kommunistiska Arbetarparti 1982, beskriver kampen för att försvara en revolutionär linje. Samtidig sker dessa linjekamper aldrig i vacuum; de sker alltid mot bakgrund av klasskampens utveckling i Sverige och i världen.


 

Här är det också kommunisternas egna ord som gäller och som inte räds att påtala egna fel och misstag.


ISBN 978-91-985839-0-8


Oktoberförlaget

https://oktoberforlaget.se/


Beställ från info@oktoberforlaget.se  - pris 150 kr + frakt 59 kr.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 22 juni 2020 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.


Vad menas med en etikett?

 

Redan rubriken på kamratens artikel visar att han inte har förstått innehållet i min artikel Görs revolution utifrån etiketter? i Marxistiskt Forum nr 1/2017.  Han skriver att jag reducerar ”den (d.v.s. maoismen) till en ’etikett’”.  Tvärtom skriver jag att revolutionen inte kan göras utifrån etiketter, d.v.s att revolutionära riktningar inte kan reduceras till etiketter. Vad menas med en etikett? En etikett är en påklistrad benämning; den kan vara sann eller falsk, eller t.o.m tom och innehållslös. Marx kommenterade de franska ”marxisterna” under sent 1870-tal med orden: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (Engels: Brev till Schmidt 1890). Varför fällde Marx dessa ord? Givetvis för att han ansåg att dessa franska s.k marxister i huvudsak företrädde en annan linje eller att de inte alls hade förstått hans lära. Sedan spelade det ingen roll att de också kallade sig för marxister.


Fråga till Röed: Var alla som kallade sig marxister, särskilt efter Marx död, också marxister?  Var alla som kallade sig leninister, särskilt efter Lenins död, också leninister?  Trotsky påstod att han var bolsjevik-leninist. Var Trotsky överhuvudtaget leninist? Är alla som idag påstår att de är maoister också maoister?


Innebörden i beteckningar som marxism, leninism och maoism är helt avgörande


Röed frågar om jag är emot beteckningar som marxism eller leninism. Det är en dum fråga. Det är jag naturligtvis inte. Kärnfrågan, den helt avgörande frågan, är emellertid vilken innebörd man ger dessa beteckningar liksom maoismen. Röed skriver att det föll på Stalins lott att formulera leninismen liksom att det föll på andra att formulera maoismen.  Det är sant att Stalin sammanfattar leninismen i ”Om leninismens grunder” och ”Till leninismens frågor”. Han gör det genom en fyllig presentation av Lenins politik och teorier, som understöds av källhänvisningar och utförliga citat. Källhänvisningar och utförliga citat är för övrigt svåra att hitta hos Perus Kommunistiska Parti och dess epigoner vad gäller deras uttolkning av maoismen. Samtidigt är dessa två artiklar av Stalin uttryck för en strid om innebörden och konsekvensen av Lenins teorier. Efter Lenins död förklarade sig nämligen alla ledande bolsjeviker för leninister. Särskilt ”Till leninismens frågor” är en polemik mot Zinovjevs och Kamenjevs uttolkningar av leninismen. Detta illustrerar min tidigare poäng att det helt avgörande är vilken innebörd man ger marxismen, leninismen och maoismen.


När Stalin sammanfattade leninismen, blev Lenins politiska linje först då leninism? Adderade Stalin någon ny dimension till Lenin politiska linje och teorier, som ingen hade upptäckt tidigare? På vilket sätt lyfte ”Stalin och ett SUKP leninismen till ett nytt stadium av marxismen”? Det gjorde väl Lenin själv?  Riktigheten av Lenins politiska linje hade redan bekräftats i praktiken genom oktoberrevolutionen. Lenins teoretiska texter var redan skrivna och publicerade. I de två angivna texterna betonar Stalin att han försvarar Lenins ståndpunkter – inte att han på något sätt har vidareutvecklat dem. Blev Marx marxist först genom andras försorg? Talar inte Marx teorier för sig själva? I sitt begravningstal över Marx nämner Friedrich Engels bara två av hans avgörande upptäckter, nämligen den historiska materialismen och mervärdesteorin, men dessa räcker för att förklara Marx storhet.  Båda dessa teorier har haft enorm historisk betydelse. Sak samma med Lenins partiteori, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, den väpnade stadsrevolutionen och alliansen mellan proletariat och bönder (som Stalin också tar upp i de nämnda artiklarna) med flera teorier.


Mao Zedong var inte ens maoist


Röed skriver att ”Det är korrekt att Mao själv inte formulerade maoismen” och vidare ”Mao och KKP var inte revisionister (tack och lov! – min anm.), men de var heller inte maoister.”


Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist! Röeds resonemang innebär att Mao Zedong inte förstod den fulla konsekvensen av sina egna tankar och att han aldrig nådde upp till Gonzalos, PKP:s ordförande, och Röeds teoretiska nivå. ”Deras (d.v.s. KKP:s och Mao Zedongs) primära uppgift var inte att göra revolution i alla länder, men att göra revolution i Kina.” Menar Röed att uppgiften för dagen är att göra revolution i alla länder – samtidigt? Vilka ska i så fall leda världsrevolutionen?  Det är i så fall ren och skär trotskism. Hitintills har revolutioner och befrielsekrig skett i land efter land, inte i alla länder samtidigt.


Röed påstår att ”Kanske just därför måste det till en som Gonzalo och ett parti som PKP för att systematisera och formulera de universella lärdomarna från denna process.”  Men på vilket sätt har PKP och Gonzalo systematiserat och formulerat Maos tänkande? Vilken auktoritativ text av PKP och Gonzalo kan Röed hänvisa till? Min uppfattning är att PKP och Gonzalo har reducerat maoismen till en uppsättning dogmer, en katekes. På varje punkt där PKP och Gonzalo företräder en annan uppfattning än Mao Zedongs har de också helt fel. De har inte vidareutvecklat Mao Zedongs teorier på en enda punkt.


Var oktoberrevolutionen egentligen ett folkkrig?

 

Röed skriver att Oktobervägen ”också kan förstås som långvarigt folkkrig”. ”Också kan förstås” är ett opportunistiskt sätt att uttrycka sig. ”Förstås” av vilka? Förstods Oktoberrevolutionen som ett folkkrig av bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen? Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, där de framställer Oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Röed läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter. [ii] Röed påstår att ”upproret 1917 (ingen revolution alltså? – min anm.) var bara en del av ett långvarigt krig, där de första stora kamperna skedde 1905 och där segern för sovjetmakten först var ett faktum 1922”. Det är märkligt att Röed, som påstår sig ha läst ”Om leninismens grunder”, inte har noterat passagen om perioden 1907 – 1912 [iii], där Stalin beskriver den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till. Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera.  Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.


Fråga till Röed: Gjorde bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning rätt, som ledde den ryska arbetarklassen i en väpnad stadsrevolution och som sedan spreds till landsbygden genom förbundet med bondeklassen? Visste Lenin och Stalin vad de gjorde eller hade de i själva verket satt igång ett folkkrig?


Huvudmotsättningen bestämmer strategin – folkkriget är inte universellt


Mao Zedong utvecklade den dialektiska materialismen, särskilt i ”Om motsättningar”. Den som inte försöker använda – eller ens förstå – den analytiska begreppsapparaten i ”Om motsättningar” är ingen maoist. I ”Om motsättningar” [iv]  skriver Mao Zedong:


I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [v] skriver Mao Zedong också att


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


PKP, RCP(Canada) och deras osjälvständiga eftersägare har inte förstått att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att de, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar de i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Kan huvudmotsättningen ändras? Självfallet.


Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[vi]


Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong


”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[vii]


I ett samtal 1956 [viii] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier varnar Mao Zedong dem för att mekaniskt kopiera den kinesiska revolutionens erfarenheter:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” 


För övrigt kan det konstateras att KKP inte tillämpade folkkriget ”hela vägen”. I en fotnot till ”Kommunisten presenteras” heter det:


”I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.” [ix]


Dessa fotnoter granskades och godkändes av Mao Zedong.


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [x]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Det är inget argument att den enda väpnade stadsrevolution, som har lyckats, är oktoberrevolutionen. Det gjordes likafullt försök i Tyskland, Ungern och Estland. Orsaken till att det inte har skett fler försök beror på både objektiva och subjektiva faktorer. Såväl oktoberrevolutionen som de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina skedde i samband med de båda världskrigen, eller i anslutning till andra världskriget (Indokina), två exceptionella lägen.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.


Röed skriver:


”Konklusionen i denna är idag at det inte finns ’två vägar’ till kommunismen, men att vägen överallt och alla ställen går genom långvarigt folkkrig.”


Detta är politiskt nonsens och en öppen revidering av såväl Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror.


Jag kan inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. I imperialistiska länder är makten, befolkningen och proletariatet koncentrerade till städerna och tätorterna. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen i Sverige förändras så att den går mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt/stormakt.


Faktum är inget kommunistiskt parti i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land någonsin har försökt initiera ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap. RCP (Canada):s planer ligger fortfarande i byrålådan. Om det skulle göras sådana försök, skulle dessa organisationer förmodligen snabbt degenerera till ultravänstersekter i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och Action directe i Frankrike, som objektivt sett fungerade som provokatörsorganisationer på 1970- och 1980-talet.  Jag skulle också vilja påstå att ett parti, som anser att huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land bara kan lösas genom ett folkkrig, aldrig någonsin kommer att leda vare sig ett folkkrig eller en socialistisk revolution. I bästa fall kommer ett sådant parti att förbli en lekstuga.

 

Fråga till Röed: Är du överens om att Mao Zedong aldrig förordade att folkkriget skulle kunna tillämpas oavsett huvudmotsättning och läge, det vill säga att det inte var en universell strategi? Är inte uppfattningarna att folkkriget inte är universellt och att det är universellt (PKP:s uppfattning) två fullständigt oförenliga uppfattningar? Varför har Mao Zedong fel?

 

Varför visa PKP/Gonzalo respekt men inte Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong?

 

Röed anser att jag brister i ödmjukhet och omtalar tillfångatagandet 1992 av PKP:s centralkommitté och Gonzalo på ett respektlöst sätt. Detta är nonsens.


För det första är praktiken sanningens kriterium. Det viktigaste argumentet mot reformister, revisionister, trotskister och anarkister är att de aldrig lyckats genomföra ett socialistiskt samhälle, eller i anarkisternas fall t.o.m utan en statsapparat. Om ett kommunistiskt parti har misslyckats i det ena eller andra sammanhanget, är det också ett tecken på att den ideologiska och politiska linjen i något avseende har varit felaktig eller tillämpats felaktigt. Det är därför man heller inte kan jämföra Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci eller Bela Kun med Lenin eller Ernst Thälmann med Stalin.


För det andra var tillfångatagandet av centralkommittén och Gonzalo 1992 inte ett resultat av att de halkade på ett bananskal eller att blixten slog ner. Det var ett uttryck för att de överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, och inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder. Detta är ett typiskt vänsteropportunistiskt fel.  I samband med perioden från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917 sattes Lenin flera gånger i säkerhet, eftersom bolsjevikpartiet förstod hans avgörande betydelse för revolutionens utgång.


För det tredje är Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet – det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna.” (Lenin) [xi]


Var finns PKP:s självkritik? När partivänstern i SKP förlorade striden mot högerlikvidatorerna 1978 - 1980, gjordes en omfattande självkritisk genomgång i SKA:s verksamhetsberättelse från 1982. [xii] Vi kom fram till att vi både hade begått vänster- som högerfel själva.


Fråga till Röed: Begick PKP överhuvudtaget något fel, när centralkommittén och Gonzalo kunde tillfångatas? Vilket/vilka i så fall? Eller var det ett genialiskt drag för att förskaffa sig ett martyrskap? Varför har inte PKP publicerat någon självkritik?


För det fjärde är jämförelsen mellan kommunister i Norge och Sverige å ena sidan och PKP å den andra absurd. Partier i imperialistiska och kapitalistiska länder i Norge och Sverige ska jämföras med andra partier i det imperialistiska blocket, inte med partier i neokoloniala länder eller kolonier. Det är ingen tillfällighet att alla Kominternresolutioner och även ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) gör denna distinktion. Historien har visat att det är mycket svårare att genomföra en revolution i något imperialistiskt och kapitalistiskt land än ett framgångsrikt befrielsekrig i en koloni eller neokolonialt land, speciell som det utsätts för imperialistisk aggression.  Redan i ”Radikalismen” konstaterar Lenin: ”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen.” Den viktigaste skillnaden mellan situationen i det imperialistiska blocket och de neokoloniala länderna, de som brukade kallas den tredje världen, är att klassmotsättningarna är mycket skarpare i de senare. Orsaken är de materiella levnadsförhållandena för proletariatet i de imperialistiska länderna – och att bondeklassen uppgår till bara någon eller några procent. Lenin skriver också i ”Radikalismen”:


 ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikteninte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). ”[xiii]


PKP ska naturligtvis jämföras med andra partier och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien. De enda länder som i modern tid, d.v.s efter andra världskriget, där folket genom väpnad kamp har lyckats störta en inhemsk förtryckarregim utan att dessa länder varit utsatta för imperialistisk ockupation, är Kuba 1953 – 1959 och Nicaragua 1961–1979. Som bekant leddes dessa befrielserörelser inte ens av maoister.  Om man jämför PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinerna Kommunistiska Parti (FKP) och de folkkrig som dessa bedriver, så har inget av dessa partier visserligen segrat, men de har heller inte besegrats. FKP har bedrivit en uthållig kamp sedan 1968; Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utgör en fortsättning, via diverse splittringar och nya konstellationer, på naxalitupproret 1967 och bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) 1969. Den stora skillnaden mellan dessa två partier och PKP är att de förra inte gör några anspråk av att vara världsrevolutionens ledare och inte heller påstår sig ha vidareutvecklat maoismen.


Det spelar ingen roll att PKP en tid hade den dominerande makten i 40 procent av Peru. De nepalesiska maoisterna kontrollerade 80 procent av Nepals territorium, innan de satsade på den parlamentariska vägen. Det är bara en seger, som kan bekräfta linjens riktighet.  Nära träffar aldrig en hare. PKP:s inledande framgångar kan ju i första hand berott på att den peruanska regimen var osedvanligt korrumperad och att förtrycket mot det peruanska folket, huvudsakligen bönderna, extremt hårt. Detta var också fallet på Kuba och i Nicaragua, där Batista- och Somozaregimerna var extremt korrumperade och förtryckande. PKP kommer inte ens i närheten av det ungerska kommunistpartiet, som under Bela Kun lyckades leda den ungerska arbetarklasen i en socialistisk revolution och t.o.m upprätta en rådsrepublik, som varade i drygt fyra månader, från den 21mars 1919 till 6 augusti 1919. Det viktiga med den ungerska revolutionen idag är att studera vilka misstag som begicks så att statsmakten inte kunde behållas.


Röed påstår att den som kritiserar PKP är arrogant och brister i ödmjukhet. Det är ett löjligt påstående. PKP gick ut med pukor och trumpeter och påstod sig ha vidareutvecklat maoismen på peruanska förhållanden genom Gonzalos tänkande. PKP tog helt enkelt ut segern i förskott. Dessutom framställde sig partiet som världsrevolutionens ledare, trots att det ännu inte hade segrat. Detta är i båda fallen utslag av hybris.  Påstod sig Kinas Kommunistiska Parti vara världsrevolutionens ledare 1945, då Mao Zedongs tänkande först slogs fast i KKP:s stadgar, i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats? Verkligen inte.


I ett dokument[xiv] från PKP 1988, ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy”, som ligger på Tjen Folkets webbplats, heter det:


”Formann Gonzalo legger fram tesen om at alle kommunistpartier i verden må militariseres (min fetstil) av tre årsaker:”


Detta är en uppmaning riktad till alla kommunistpartier i världen att de oavsett läge ska ”militariseras”. Detta är förmäten vänsterdogmatism i kubik. Denna uppmaning går tvärtemot Mao Zedongs inställning, som är den enda rätta:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).”[xv]


Det skulle aldrig fallit KKP eller Mao Zedong in att formulera en sådan konkret uppmaning till världens alla kommunistpartier. Tvärtom avråder Mao Zedong i ett samtal 1956 med företrädare för latinamerikanska kommunistpartier dem från att  ”mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna” (se tidigare citat ).[xvi] Det är bara politiska stollar, som kan lansera en oföränderlig formel riktad till världens alla kommunistiska partier och det är bara stollar som inte med en gång kan inse att detta är fel.


Den som stödjer Gonzalo i frågor, där hans uppfattning strider mot klassikernas, speciellt Lenins och Mao Zedong, har inte bara fel utan visar också bristande respekt gentemot dem. Gonzalo förfalskar exempelvis den ryska revolutionshistorien liksom Mao Zedongs teori om folkkriget, som den senare aldrig ansåg vara universell.


Rickard B. Turesson


(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Se del II här!



I ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 229 - 254

[ii] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 213 – 215.

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[v]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[vi]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[vii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[viii] Valda verk band 5, sid. 310

[ix] ”Valda verk av Mao Tsetung”, band 2, Danelius bokförlag 1970, sid. 285

[x] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[xi]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xii] SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

[xiii]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xiv] Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktøy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[xv] Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[xvi] Valda verk band 5, sid. 310

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se