Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av NAT:s redaktion - Måndag 28 sept 22:00

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dagens situation i Sverige. Dessutom är frågan om kommunistisk säkerhetspolitik inte alls självklar, vilket efterkrigshistorien i Sverige visar. Man måste för övrigt börja i rätt ända, om man ska övertyga någon, det vill säga konkret diskutera varför säkerhetspolisen övervakar kommunister, vad det egentliga syftet är och hur övervakningen sker.

I.


En säkerhetsanalys måste utgå från det konkreta läget

 

Sven Laurén noterar inte att Lenin skrev denna artikel i exil 1912, när RSDAP (b) redan var illegalt.  Av Lenins artikel framgår att till och med Kadettpartiet, ett borgerligt parti, som senare ingick i den provisoriska regeringen februari 1917, var illegalt vid samma tidpunkt. I praktiken jämför Sven Laurén alltså ett illegalt parti, RSDAP (b), med en legal organisation, Kommunistisk Föreningen i dagens Sverige. Men trots att RSDAP (b) var illegalt, hade partiet ändå en legal stödjepunkt i duman (den ryska motsvarigheten till Sveriges riksdag):


”Till exempel var den mest’öppna’ kärnan av RSDAP (b) under 1907 – 1912 den socialdemokratiska dumagruppen. Den befann sig i positionen att tala mer ’öppet’ än någon annan. Denna ensam var legal, och kunde tala legalt om en hel del saker.” (2)


Bolsjevikernas dumagrupp bestod av sex ledamöter, som hade invalts genom den s.k arbetarkurian. Det finns en utmärkt redogörelse för dumagruppens betydelse och verksamhet i SUKP(b):s historia. (3) Dumagruppen leddes av RSDAP:s centralkommitté och fungerade som en mycket viktig förbindelselänk mellan de kämpande arbetarna och RSDAP(b):


”De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och m kapitalistiskas omänskliga utsugning av arbetarna.” (4)


Dumagruppen kunde också utnyttja sin immunitet till att resa runt i Ryssland, anordna möten och t.o.m bilda nya partiorganisationer. Dessa deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala konspirativa arbetet, som SUKP(b):s historia konstaterar.  Pravda, den bolsjevikiska dagstidningen, började utkomma 1912; redan tidigare gav bolsjevikerna ut veckotidningen Svesda, som riktade sig till mer avancerade arbetarna. Pravda uppnådde en upplaga på 40 000, trots att den ofta beslagtogs. Dessa tidningar gavs naturligtvis ut i partiets namn, inte genom någon täckorganisation, enhetsfront eller något förlag.


Samtidigt som RSDAP(b) i huvudsak var en hemlig organisation, d.v.s man skyltade inte öppet med det absoluta flertalet medlemmar, utnyttjade partiet olika legala kryphål, främst dumagruppen. Dessa deputerade fungerade som ”öppna talespersoner”. Bolsjevikpartiet kombinerade legala och illegala arbetsmetoder, trots att det hela tiden utsattses för övervakning och förföljelser; denna repression var betydligt hårdare än i dagens Sverige. Den kan bara jämföras med repressionen mot SKP under andra världskriget, då hundratals kommunister sattes i arbetsläger och partiets tidningar belades med transportförbud.   Kommunistiska Föreningen verkar däremot under borgerligt-demokratiska förhållanden och utsätts inte för någon direkt repression idag; däremot naturligtvis för övervakning. Det är omöjligt att förutse när denna situation kommer att förändras; under alla förhållanden måste en kommunistisk organisation vidta motåtgärder i god tid.


II.

Varför har säkerhetspolisen alltid bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige?

 

Detta förklarar inte Sven Laurén.


Den borgerliga statsapparaten och dess säkerhetspolis kartlägger naturligtvis den kommunistiska rörelsen för att kunna slå till mot och oskadliggöra den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades 500 – 600 kommunister, vänstersocialdemokrater, syndikalister i arbetsläger i Sverige. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? Det vet vi från Norge. Från det norska fånglägret Grini i Oslo deporterades drygt 3 400 fångar under andra världskriget till fängelser och koncentrationsläger i Tyskland.


Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.


Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i en kommunistisk organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster”:


”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ” (5)


Denna definition tillämpades självklart mycket generöst, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté, d.v.s huvuddelen av medlemskadern, fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.


I stället blandar Sven Laurin i samma artikel bort korten:


”Varje ’papper’ som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. ”


Detta är ett märkligt urskuldande argument. De etablerade riksdagspartierna håller också på sina interna papper. Vem ska egentligen övertygas? För det första registerar inte SÄPO personer som stöder den nuvarande kapitalistiska samhällordningen, bara dem som vill störta den. För det andra gjorde SÄPO under andra världskriget inte något tillslag mot kommunister för att lägga beslag på deras papper utan mot livs levande kommunister, som spärrades in. Slutligen; i vilket annat land i världen har säkerhetstjänsten fokuserat på de interna dokumenten och inte på medlemmarna?

III.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

 

Ett kommunistiskt parti, som verkligen har som målsättning att genomföra en socialistisk revolution, måste alltså tillämpa en säkerhetspolitik.


För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:


  • Fysisk övervakning
  • Infiltration
  • Provokationer
  • Brevöppning
  • Öppna källor
  • Rums- och telefonavlyssning
  • Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, enskilda partimedlemmar, bokhandlare och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster ” (Oktoberförlaget) framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (Revolutionary Communist Party:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen. Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade vissa medlemmar i vänsterorganisationer  kontaktat SÄPO, men framför allt var det avhoppare som försedde SÄPO med uppgifter och material. Att ha en infiltratör i den högsta ledningen i en revolutionär organisation är naturligtvis en oöverträffad informationskälla för en säkerhetstjänst, eftersom infiltratören i så fall har tillgång till all intern information. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.


Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än. S.k krypteringsprogram på appar knäcks av säkerhetstjänsterna.


Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rřd Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rřd Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

III.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

 

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn. Men täcknamn är aldrig en fullständig garanti. Lenin deporterades två gånger till Sibirien och satt ett år i fängelse; Stalin deporterades sju gånger till Sibirien och rymde lika många gånger.


Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom detta inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.


De flesta vänsterorganisationer, som uppstod fr.o.m 1968 i Sverige, tillämpade ingen säkerhetspolitik, men med två undantag, nämligen SKP 1976 – 1980 och SKA 1980 – 1993. 1980 hade SÄPO bara registrerat bara 6 procent av SKA:s medlemmar, vilket berodde på att alla medlemmar hade täcknamn redan i samband med bildandet (med undantag för de medlemmar som var officiella).


Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Det är en illusion att tro att alla medlemmar skulle kunna vara hemliga.  Det är också en illusion att tro att kommunisterna kan ”gömma sig” bakom enhetsfronter; vi vet från såväl Sverige som Norge att respektive säkerhetstjänster på 1960- och 1970-talet inte bara övervakade SKP och AKP(m-l) utan också alla organisationer, i vilka de misstänktes ha ett inflytande.


Ingen kommunistisk organisation, som har verkat i borgerligt-demokratiska länder i det imperialistiska och kapitalistiska blocket har tillämpat en sådan linje. Däremot har ultra-vänsterorganisationer, i vissa fall rena provokatörsorganisationer, som RAF, Röda Brigaderna och Action Directe, Weathermen etcetera tillämpat en sådan linje, men de tillhörde aldrig heller den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong levde.


Vissa kamrater måste vara kända som talespersoner, kontaktpersoner, firmatecknare, ansvarig utgivare etcetera under legala förhållanden. Det stora flertalet medlemmars identitet ska vara omöjligt att avslöja via öppna källor och ska därför använda täcknamn. Det stora flertalet medlemmar måste dock ytterst agera som kommunister i massarbetet; bara som kommunist kan man rekrytera andra kommunister. Bara ett fåtal kan vara helt hemliga, d.v.s endast vara kända av ledningen och inte tillhöra en partiavdelning.


Om Sverige blir utsatt för en ockupation, måste taktiken ändras. Då blir det förmodligen omöjligt att agera öppet i de ockuperade områdena och då måste medlemgruppernas storlek starkt reduceras. Bara i basområden kan de känna sig relativt säkra.  Här finns det mycket att lära från den europeiska motståndsrörelsen under andra väldskriget. Sak samma om det skulle ske en fascistisk kupp i Sverige. Säkerhetspolitiken måste anpassas till de faktiska förhållandena.  Det är helt fel att agera som om en kommunistisk organisation vore illegal, när den i själva verket är legal. Speciellt fånigt är det om man tror att det är extra revolutionärt om föreningen bedriver hemligt arbete. Vi ska tillämpa en differentierad säkerhetspolitik för att det är nödvändigt och korrekt. Speciellt allvarligt är det om man förordar en hemlig organisation av ren personlig feghet. Kommunister ska inte fostra pultroner, som överger ett sjunkande skepp så fort fara är på färde.


Rickard B. Turesson


(1)  ’The Illegal Party and Legal Work https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

(2)  A.a

(3)  SUKP(b):s historia, Proletärkultur, sid. 156 – 158

(4)  A.a sid. 158

(5)  Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119


(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Lördag 19 sept 18:45

 

Maria Robsahm skriver på Facebook:


"Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.


Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder - Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.


Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare - en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare - vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.


Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.


Återstår Danmark och Sverige.


Dessa två länder har legat relativt nära varandra - men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.


Genomsnitt 2010-talet:


Finland: 1,654

Danmark: 1,035

Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)


Dela gärna.


Uppdatering!


Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.


Källor:


FINLAND: http://pxnet2.stat.fi/.../StatFin.../statfin_rpk_pxt_11cg.px

DANMARK: https://www.dst.dk/.../kri.../ofre-for-anmeldte-forbrydelser

SVERIGE: https://www.bra.se/.../2019-03-28-konstaterade-fall-av

NORGE: https://www.politiet.no/.../drap/drapsoversikt-2019.pdf


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

ANNONS
Av NAT:s redaktion - Onsdag 9 sept 16:12

Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Över 100 000 arbetare och hundratalet fackliga organisationer står bakom budkavlen som kräver stopp för försämringarna i Lagen om omställningsskydd (LAS). Detta visar att det finns ett utbrett motstånd på lokal nivå inom fackföreningarna och på arbetsplatserna mot försöken att försämra LAS. De som påstår att arbetarklassen i Sverige har kapitulerat har helt fel.

 

Det senaste uttrycket för detta motstånd är det uttalande som antogs på SEKO Stockholms årsmöte den 2 september 2020.

 

Försvara anställningstryggheten

 

Antagen på Seko Stockholms årsmöte 2020-09-02.


Regeringens LAS-utredning är en grov provokation mot hela den samlade arbetarrörelsen och mot arbetarklassen som helhet. De förslag som utredningen för fram skulle om de genomfördes innebära ett dråpslag mot samtliga anställdas grundläggande anställningstrygghet, och även mot den fackliga organiseringen på bred front.


Att utredningen ligger kvar på regeringens bord innebär samtidigt en enorm trumf för arbetsgivarna i de pågående förhandlingarna med de fackliga centralorganisationerna. Dessa förhandlingar, vars nuvarande förutsättningar redan underkänts av Seko och flera andra LO-förbund, har i nuläget karaktären av ett vapen i ett utpressningsspel, utformat för att de fackliga organisationerna ska utpressas till att medverka till en uppluckring av anställningstryggheten.


Vi behöver förstärkt anställningstrygghet! Detta om något har Coronakrisens följder visat med all tydlighet. Det kan aldrig vara en facklig uppgift att medverka till angrepp mot grundläggande rättigheter för löntagarna. Den självklara uppgiften är i nuläget istället att rusta för mobilisering och strid. Genom vår kollektiva styrka kan vi stanna Sverige och omöjliggöra målsättningarna för de politiska krafter som nu vill slå sönder anställningstryggheten.


I och med att förhandlingarna har återupptagits är det än mer angeläget att hålla fast vid vår grundläggande syn på rättigheter för de anställda på arbetsmarknaden. Ni kan räkna med ett aktivt stöd från Seko Stockholms klubbar i kampen för anställningstrygghet.


Vi uppmanar LO Representantskap


att tydliggöra att det är ett oavvisligt krav för fackföreningsrörelsen att LAS-utredningen förpassas till papperskorgen

att deklarera att varje försök från regeringen och dess samarbetspartier om ny lagstiftning som försämrar anställningstryggheten kommer att besvaras av strejk från LO-förbunden

att LO ska söka stöd hos TCO och Saco för samordnade stridsåtgärder för att försvara anställningstryggheten 

Seko Stockholm


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Måndag 7 sept 12:40

(Texten är hämtad från Facebook)


 

Oktoberförlaget ger ut Peter Sundborgs nyskrivna bok "Reformism eller revolution - striden inom arbetarrörelsen 1908-1918". Kom till Victor Jara lokalen på Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen och hör vad författaren själv har att säga om boken och konflikten mellan reformism och revolution. På plats kan du också köpa boken till ett 30 procent reducerat pris av 100 kr normalpris.

Baksidestext:

Mellan 1908 och 1917 fördes en intensiv diskussion inom det socialdemokratiska partiet om vilken politisk som skulle föras. Högern hade majoritet. Men vänstern var en stark minoritet; man hade ett flertal riksdagsmän, några ledamöter i partistyrelsen och dessutom hela ungdomsförbundet. På partikongressen 1911 röstades flera av vänsterns förslag igenom och vänstermannen Fredrik Ström blev partisekreterare. Diskussionen fördes i tidningar och tidskrifter, i riksdagen, på debattmöten och säkerligen vid många kaffebord. 1917 splittrades partiet och Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) bildades. Men under perioden 1908 till 1917 var utgången av striden ingalunda given på förhand. I Norge fördes en liknande diskussion inom socialdemokratin. Där gick vänstern segrande ur striden 1919.

Diskussionen om reformism eller revolution är nästan lika gammal som arbetarrörelsen själv. Motsättningarna fördjupades under början av 1900-talet. Arbetarrörelserna i alla industrialiserade länder drogs med. Man debatterade arvet efter Marx och Engels, vägen till socialism och en rad andra politiska frågor. Diskussionen är långt ifrån avslutad. Den förs än idag. Det som skulle bli den svenska socialdemokratiska vänsterns viktigaste tidning, Stormklockan, startades 1908. I tidningen växte det fram en stark kritik mot Hjalmar Branting och den socialdemokratiska ledningen, inte minst dess riksdagsgrupp. Skribenterna i Stormklockan menade att den socialdemokratiska ledningen gick åt höger och närmade sig liberalerna, medan den internationella och nationella utvecklingen istället krävde en orientering åt vänster. Polemiken skärptes och argumenten fördjupades. Sällan har debatten varit så intressant och motsättningarna så tydliga inom den svenska arbetarrörelsen som under åren 1908-1918.


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Fredag 7 aug 14:15

Andreas Sörensen, ordförande för SKP, har skrivit en artikel, Anders Carlsson, Ryssland och imperialismen   i Riktpunkt den 17 juni. Artikeln fokuserar på synen på imperialismen och Anders Carlssons syn på Rysslands roll i det imperialistiska systemet. Sörensens tes är att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.” I kritiken mot Anders Carlsson har Sörensen i huvudsak rätt, varför jag lämnar den frågan därhän och i stället inriktar mig på hans tes.

I.

Obevisad tes

 

Hur försöker Sörensen bevisa sin tes? Sörensen – liksom Carlsson – diskuterar Lenins berömda fem punkter från Imperialismens som kapitalismens högsta stadium[ii] . Han skriver  exempelvis:


”Det räcker med en snabb blick för att se att det som Carlsson kallar Lenins ”punkter” inte går att använda för att mäta huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. De går överhuvudtaget inte att applicera på de enskilda länderna (min fetstil), utan måste ses som kännetecken för en företeelse i full utveckling och därför som processer som är verksamma i alla länder.”


Men faktum är att en av punkterna bara kan appliceras på enskilda länder. Det gäller punkten:


  • Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

Menar verkligen Sörensen att denna punkt bara kan appliceras på den kapitalistiska världsekonomin i dess imperialistiska stadium som sådan? Om denna jämförelse gäller i världsmåttstock, så jämförs äpplen med päron. Menar han att kapitalexporten överstiger kapitalimporten och att varuexporten överstiger varuimporten globalt? Vart tar då överskotten vägen? Faktum är att kapitalexport från vissa länder motsvaras av kapitalimport av andra länder liksom att varuexporten från vissa länder motsvaras av varuimport av andra länder. Det är inte så att varje enskilt land exporterar lika mycket kapital som det importerar eller att varje land exporterar lika mycket varor som det importerar. Något sådant perfekt utbyte existerar inte och strider för övrigt mot lagen om kapitalismens ojämna utveckling. För vissa länder är kapitalexporten viktigare än kapitalimporten; för andra är det med nödvändighet tvärtom. Denna Lenins punkt kan alltså bara appliceras på enskilda länder, inte på systemet som sådant. I en kommentar till ett kort inlägg av mig på Facebook skriver Sörensen att ” tendensen till en ökad kapitalexport på bekostnad av varuexportens roll gör sig gällande i varje kapitalistiskt land”. Men om de flesta eller alla kapitalistiska stater kommer att exportera kapital, var ska då kapitalet investeras? Menar Sörensen att det är fråga om någon slags rundgång? Om kapitalet ska förmera sig, måste det investeras i produktionen. Om kapitalexporten sker i form av lån, fungerar det som en inteckning i låntagarens framtida produktion (lån + ränta).


Faktum är att denna punkt, det vill säga att kapitalexporten överstiger kapitalimporten, är ett viktigt kriterium på huruvida ett kapitalistiskt land har utvecklats till ett imperialistiskt land i ekonomisk mening eller inte, men det finns ett exceptionellt undantag. Detta motsägs inte av det faktum att ett tidigare kapitalexporterande land kan utvecklas till ett kapitalimporterande land, och här tänker jag naturligtvis främst på USA. Den totala mängden kapitalexport måste som sagt motsvaras av samma mängd kapitalimport i världsmåttstock.


USA stod 2008 för 43 procent av världens samlade kapitalimport [iii]. De främsta kapitalexporterande länderna var Kina (24 %), Tyskland, Japan, Saudi-Arabien och Ryssland – t.o.m Sverige fanns med på ett hörn med 2,2 procent. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsundersskott och allt större militärutgifter. Det amerikanska handelsunderskottet för varor och tjänster uppgick till 616,8 miljarder dollar 2019. Importen uppgick till 3,1 biljoner dollar och exporten var endast 2,5 biljoner dollar.  USA:s militärutgifter var fortfarande världens största 2018, eller 649 miljarder dollar, varvid Kina belade andraplatsen med 250 miljarder [iv]. Det att USA i huvudsak idag är kapitalimportör betyder ju samtidigt inte att USA har upphört att exportera kapital.


USA lever alltså över sina tillgångar, på kredit, som faktiskt finansieras av omvärlden. Detta beror på att USA kontrollerar världens viktigaste valuta, dollarn, och gör det också tack vare sin ställning som världens starkaste militärmakt. Som Sven Tarp skrev 2003 [v]:


”Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. Men eftersom dollarn är ett internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA tillåta sig detta. I realiteten är det ett sätt att utplundra andra länders rikedomar…


För att förhindra spekulativa angrepp mot den egna valutan måste de olika ländernas nationalbanker köpa och inneha dollar i en mängd som motsvarar den valuta som är i cirkulation. Ju större press marknaden sätter på en valuta, desto större dollarreserver måste de sitta inne med. [vi]


Detta skapar en grund för en stark dollar. Men samtidigt tvingar det världens centralbanker köpa och besitta ännu större dollarreserver, varigenom dollarn i teorin blir ännu starkare.”


USA har alltså genomgått följande utveckling: under uppbyggnadsfasen efter inbördeskriget importerade USA kapital, före första världskriget övergick USA till att bli ett kapitalexporterande land och fr.o.m början av 1980-talet började USA i allt större utsträckning finansiera sin överkonsumtion och stigande militärutgifter med kapitalimport helt enkelt för att USA måste och kunde. USA är en parasitär imperialistisk supermakt, men en koloss på lerfötter. Denna situation kan inte vara för evigt.


II.


Kapitalimport är nödvändig under en uppbyggnadsfas

 

Det första land i världen som industrialiserades och blev kapitalistiskt och imperialistiskt var Storbritannien. Lenin menade att imperialismen i detta fall var en direkt följd av kolonialismen och monopolkapitalismens utveckling. Industrialiseringen av Storbritannien inleddes på fullt allvar på 1770-talet och möjliggjordes tack vare den kapitalackumulation som hade skett på grund av Storbritanniens ledande roll som kolonialmakt. De andra kolonialmakterna, särskilt Spanien och Portugal, hade halkat efter, medan Frankrike och Nederländerna industrialiserades senare än Storbritannien.


Men Storbritannien är inte det enda imperialistiska landet idag, eller hur? Hade det inte varit till Storbritanniens fördel om alla andra kapitalistiska länder – utöver de brittiska kolonierna – hade haft en underordnad roll i förhållande till Storbritannien? Detta var Portugals öde:


”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.” (”Imperialismen som kapitalismen högsta stadium” - https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm )


Faktum var att det låg i Storbritanniens intresse att försöka förhindra att nordstaterna segrade i det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Den härskande klassen i Storbritannien förhindrades att stödja sydstaterna aktivt på grund av den utbredda anti-slaveriopinionen i landet. Därmed kunde kapitalismen utvecklas i USA så att USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt runt 1890.


I princip måste alla länder (det finns kanske några undantag [vii]) som genomgår en kapitalistisk utveckling och för att utvecklas till imperialistiska i ekonomisk mening, alltid importera kapital under uppbyggnadsskedet. Detta kan exempflieras med USA, Japan, Sverige, Sydkorea och senast Kina. I samtliga dessa länder spelade utländskt importerat kapital stor roll, samtidigt som detta parades med skyddstullar och andra åtgärder. Betydande brittiskt och franskt kapital investerades i USA, samtidigt som USA skyddade den egna industrin.  Efter att en amerikansk flottenhet 1854 tvingat Japan att öppna upp sig för handel, insåg den japanska härskande klassen att den snabbt måste modernisera och industrialisera landet. Det skedde till stor del med hjälp av utländskt kapital. Redan 1905 kunde Japan sätta Tsarryssland på plats i det rysk-japanska kriget. Japans senare militära aggression, speciellt fr.o.m 1930, är väl känd. Än idag skyddas den japanska industrin mer än i många andra länder. Sverige inledde den kapitalistiska utvecklingen runt 1870, därtill understödd av importerat franskt och brittiskt kapital. Men det svenska borgerskapet såg till att behålla kontrollen över utvecklingen genom att förstatliga delar av gruvnäringen och järnvägen, införa systemet med A- och B-aktier för att försvåra utländskt ägande och t.o.m begränsa rätten för utlänningar att äga mark i Sverige. I Sverige inträdde i sitt imperialistiska stadium strax före första världskriget i och med att kapitalexporten då översteg kapitalimporten. Sydkorea genomgick en liknande utveckling efter andra världskriget som de tidigare nämnda länderna främst med stöd av amerikanskt och också japanskt kapital. Efter Deng Xiaopings direkta maktövertagande i Kina 1978, öppnades dörren för en snabb kapitalistisk utveckling. Skillnaden gentemot Ryssland fr.o.m 1991 är att det statsbärande partiet i Kina har kontrollerat utvecklingen på ett helt annat sätt genom att avvecklingen av statsägda företag har skett betydligt långsammare i Kina än i Ryssland, att det utländska ägandet har begränsats och att det aldrig genomfördes någon chockterapi som i Ryssland. Kina var fortfarande ett kapitalimporterande land en bit in på 2000-talet. I dag är Kina ekonomiskt lika starkt som USA mätt i köpkraftsviktad BNP och kommer också att gå förbi ifråga om nominell BNP. Kinas kapitalexport överstiger idag kapitalimporten, varvid kapitalexporten självfallet sker både i form av investeringar och lån. Kina kan fortfarande inte mäta sig med USA rent militärt, men redovisar de näst högsta militärutgifterna i världen och förväntas uppnå paritet med USA runt 2030 enligt både amerikanska och kinesiska källor.


Det finns ingen automatik i att ett kapitalistiskt land utvecklas till ett imperialistiskt land, d.v.s att kapitalexporten överstiger kapitalimporten. Det beror helt och hållet på om det nationella borgerskapet i respektive land är tillräckligt starkt – i vissa länder måste det överflygla kompradorborgerskapet – för att hålla utländska imperialistmakter stången och inleda en relativt självständig utveckling. Sämst förutsättningar att lyckas har naturligtvis tidigare kolonier i den s.k tredje världen, eftersom det nationella borgerskapet är svagt i dessa länder. Lenin karakteriserade Tsarryssland som ”den svagaste länken i den imperialistiska kedjan”.  Tsarryssland var egentligen ett feodalkapitalistiskt land med ett litet borgerskap, som inte ens innehade statsmakten före februarirevolutionen 1917. Tsarryssland hade ingen välutvecklad industri utan en stor jordbrukssektor och importerade fortfarande kapital 1914. Tsarrysslands imperialism var snarast militär och byggde på Tsarrysslands militära expansion fr.o.m början av 1700-talet för att utvidga sitt välde, dels i väst och i Kaukasus men fr.a i öst, i Sibirien och Centralasien.


Varför vissa stater har utvecklats till imperialistiska kan bara analyseras konkret i varje enskilt fall och då måste man också ta i beaktande historiska faktorer, politiska omständigheter, geopolitiskt läge och befolkningens storlek. Ett land med stor befolkning har automatiskt större resurser än ett land med liten befolkning, även om de har samma BNP per capita; Indien har betydligt större möjligheter att bedriva en relativt självständig politik än Nepal och Bhutan.

III


Imperialistiska stormakter håller alltid i taktpinnen

 

Sörensson skriver att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.”


Och vidare: ”De indiska, litauiska, ungerska och brasilianska kapitalisterna deltar vid sidan av de amerikanska, svenska, tyska och ryska. Är Carlssons icke-imperialistiska kapitalistiska nationer underkastade andra lagar än de imperialistiska nationerna? Naturligtvis inte.”


Sörensen menar alltså att det inte går att skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska stater utan drar alla över en kam; de litauiska, ungerska, indiska, brasilianska spelar på samma planhalva som de svenska, ryska, tyska imperialistmakterna och t.o.m USA.


 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” [viii]


Det är helt uppenbart att Lenin pekar ut enskilda imperialistiska stormakter och inte framställer alla kapitalistiska stater som lika stora skurkar. Sörensen missar t.o.m ”några få länder” i ett Lenincitat som han själv använder:


”Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder (min fetstil) kapitalismen blivit ’övermogen’ och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ’räntabel”’ placering av kapitalet.”


Sörensen tycks mena att alla kapitalistiska stater, som verkar inom det imperialistiska systemet, egentligen är lika goda kålsupare, och att det överhuvudtaget inte finns några imperialistiska stater.


Men vilka startade första världskriget? Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. På vilket sätt var övriga kapitalistiska stater indragna? En del europeiska länder, de skandinaviska, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Portugal etcetera, var t.o.m neutrala. Den huvudsakliga krigsskådeplatsen var Europa med vissa stridigheter i Afrika. Latinamerika och Asien var i princip inte berörda.


Vilka startade andra världskriget? Små och medelstora kapitalistiska stater? Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Korea, Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.


1973 lanserade Kinas Kommunistiska Parti den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat, som tävlade med USA om världsherraväldet. Det viktigaste kriget på 1970-talet, Indokinakriget, slutade med ett nesligt nederlag för USA-imperialismen.  Sovjetunionen fortsatte att expandera fram till 1979, då Sovjetunionen begick det ödesdigra misstaget att invadera Afghanistan. Denna invasion tillsammans med den politiska jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar som kapprustningen med USA innebar på den sovjetiska ekonomin ledde till Sovjetunionens kollaps 1991.


Detta illustrerar att det är imperialistiska supermakterna, inte medelstora eller små imperialiststater, än mindre kapitaliststater, som bestämmer händelseutvecklingen. Sista gången som Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel försökte agera självständigt var 1957 i samband med Suezkrisen, då USA tvingade bort dessa stater från Egypten.


Idag utmärks världsläget återigen av att två supermakter står emot varandra, USA och Kina, som fungerar som varandras motpoler. Redan 2005 [ix]stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge inte mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.


Avgörande för framtiden är i vilken utsträckning de båda supermakterna kan behålla redan existerande allianssystem eller bygga upp ett nytt. För USA gäller det att behålla sitt traditionella allianssystem, främst NATO, och inringa Kina. Dock finns det sprickor inom NATO och mellan USA:s allierade – se bara på motsättningarna mellan Turkiet och Grekland och mellan Turkiet och Egypten. För Kina gäller det att bygga upp ett nytt allianssystem.  På den punkten har Kina hittills inte lyckats särskilt bra. BRICS [x]är en instabil samarbetsallians, vilket illustreras av de senaste skärmytslingarna mellan Indien och Kina. Genom sin politik i Sydkinesiska sjön har Kina dessutom skaffat sig nya motståndare som Malaysia och Filippinerna (förutom de traditionella som Vietnam, Sydkorea och Japan). Ryssland torde vara den viktigaste av Kinas allierade.


IV.


Är antiimperialismen en omöjlighet?

 

Sörensen skriver: ”Det kan i själva verket inte finnas någon uppdelning i kapitalistiska och imperialistiska nationer. Alla kapitalistiska nationer är kapitalistiska och de befinner sig inom det imperialistiska systemet och är underkastat dess lagar och sätt att fungera (av just denna anledning faller också begreppet anti-imperialism på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen och därmed också lämna Lenin därhän).”


Imperialismen förutsätter en hierarki av imperialistiska och kapitalistiska stater.


För det första är skillnaderna mellan de fattigaste staterna i världen räknat i köpkraftsviktad BNP per capita och de rikaste enorma. De tio fattigaste i världen, alltifrån Centralafrikanska Republiken till Eritrea, har en köpkraftsviktad BNP per capita på 700 dollar till 1 600 dollar. De tio rikaste har en köpkraftsviktad BNP per capita, alltifrån Irland på 73 200 dollar till Lichtenstein på 139 100 dollar. Lichtenstein har alltså en köpkraftsviktad BNP per capita som är 198 gånger så stor som Centralafrikanska republikens. [xi] Finns det någon som tror att de tio fattigaste länderna i världen ens har ett finanskapital? Finanskapital förutsätter att industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet. De tio fattigaste länderna har förmodligen varken storindustri eller ett fungerande bankväsende. På vilket sätt skulle dessa länder konkurrera med de etablerade imperialistiska staterna på lika villkor?


Det saknar dock politisk betydelse att en ministat som Lichtenstein har den högsta köpkraftsviktade BNP:n per capita i världen. Det är staternas totala BNP, som har den avgörande betydelsen och som bestämmer vilka resurser som finns för att upprätthålla en militärapparat. I det avseendet leder USA fortfarande i fråga om nominell BNP: USA, Kina, Japan, Tyskland, Indien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Brasilien och Kanada. USA:s BNP uppgår till 21 427 700 miljoner dollar, medan Kinas uppgår till 14 342 903 miljoner dollar. USA:s BNP är lika stor som Japans, Tysklands, Indiens, Storbritanniens, Frankrikes, Italiens och Brasiliens tillsammans.[xii]


För det andra gillar inte Sörensen mitt påstående i det tidigare nämnda facebook-inlägget att de f.d folkdemokratierna står i samma förhållande till de tongivande staterna inom EU, Tyskland och Frankrike, som Portugal en gång stod till Storbritannien (se Lenincitatet). Men han medger dock att de flesta av de f.d folkdemokratierna fortfarande är kapitalimporterande. När muren föll 1990 och folkdemokratierna i Östeuropa snabbt växlade spår till kapitalismen, vällde västeuropeiskt kapital, främst tyskt, in. Samtidigt har det förekommit en slags arbetsdelning mellan de västeuropeiska staterna. Sverige och Finland har till exempel ett stort ekonomiskt inflytande i Estland och Lettland; det är ingen tillfällighet att det mest vinstgivande bolaget i Estland heter Swedbank. Men Tyskland har varit den absolut viktigaste aktören; ytterst få östtyska företag överlevde de västtyska uppköpen och Tyskland har gjort massiva investeringar i Östeuropa. Tyskland bidrog också aktivt till splittringen av Jugoslavien. Om Tysklands penetration i Östeuropa, heter det på Bertelmans Stiftungs webbplats:


”Tysklands integration med Östeuropa har varit en modern framgångssaga. Värdekedjorna med Östeuropa har hjälpt Tyskland att bibehålla en konkurrensfördel och hjälpt de östeuropeiska ekonomierna att växa snabbt och gradvis konvergera till Västeuropas nivåer.” [xiii]


Det är sant som Sörensen påpekar att såväl Polen som Ungern fronderar mot Bryssel (och därmed indirekt mot Tyskland och Frankrike), men från en chauvinistisk utgångspunkt. Det är ett tecken på att det finns ett nationellt borgerskap i dessa länder. Man måste också komma ihåg att de östeuropeiska folkdemokratierna befann sig i en helt annan sits 1990 än de flesta länder i Latinamerika, Afrika och Asien, särskilt f.d kolonier. Tjeckoslovakien var t.o.m en avancerad kapitalistisk ekonomi redan före andra världskriget. Samtliga folkdemokratier hade industrialiserats och hade ett relativt välutvecklat utbildnings- och sjukvårdssystem. Det härskande byråkratborgerskapet, partipampar och företagsledare, i dessa länder låg i startgroparna för att lägga beslag på så mycket som möjligt av den statliga egendomen för egen del. Samtidigt har både Polen och Ungern varit nettobidragstagare i EU, vilket naturligtvis bidragit till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Som nettobidragstagare har Polen och Ungern fortfarande en underordnad ställning i EU.


För det tredje är Sörensens påstående att ”begreppet anti-imperialism (faller) på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen” fullständigt absurt.


Sörensen förnekar i praktiken att det finns imperialistiska stater, som angriper mindre kapitalistiska stater, ofta f.d kolonier; han förnekar i praktiken att det finns stater som förtrycker andra; och han förnekar i praktiken att det finns orättfärdiga och rättfärdiga krig.


Redan Kominterns andra kongress 1920 antog en resolution, författad av Lenin, om den nationella och koloniala frågan, i vilken han drar en skarp skiljelinje mellan de rikaste och mest utvecklade länderna å ena sidan och de undertryckta, avhängiga och icke likaberättigade nationerna:


”2) Såsom ett medvetet uttryck för den proletära klasskampen för avskuddande av bourgeoisiens ok skall det kommunistiska partiet i överensstämmelse med sin huvuduppgift – kamp mot den borgerliga demokratin och avslöjande av dess lögn och hyckleri – icke heller i nationalitetsfrågan ställa några abstrakta och formella principer i förgrunden utan: …, 3) ett lika noggrant frånskiljande av de undertryckta, avhängiga, icke likaberättigade nationerna från de undertryckande, exploaterande och fulla rättigheter åtnjutande nationer såsom en jämvikt mot den borgerligdemokratiska lögnen vilken döljer ett – för finanskapitalets och imperialismens tidevarv karaktäristiskt – undertryckande, kolonialt och ekonomiskt, av den övervägande majoriteten av världens befolkning genom en obetydlig minoritet av de rikaste och mest utvecklade länderna.”[xiv]


Ta bara de senaste anfallskrigen som USA har varit inblandat i: Afghanistan (2001–), Irak (2003 – 2011), Libyen (2011), Syrien (2011– ) och Jemen (2016 –). I samtliga dessa fall har USA begått aggression; i Jemens fall genom att understödja Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten militärt och i Syriens fall dels genom egen militär aggression och dels framför allt genom stöd till jihadistiska militära styrkor.


Eftersom dessa stater utsattes för en imperialistisk attack, har dessa folk och stater bedrivit rättfärdiga försvarskrig. Om man påstår att detta var en kapitalistisk stats, d.v.s USA, angrepp mot andra kapitalistiska stater, så jämställer man angripare och angripna och påskinar att angripare och angripna spelar på samma planhalva. I själva verket hade USA och allierade ett fullständigt militärt övertag i början av anfallskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen, särskilt tack vare luftherraväldet. I Afghanistan och Irak lyckades USA genom direkt ockupation installera vasallregimer: i Libyen störtades visserligen Muammar Khadaffi, men det pågår fortfarande ett inbördeskrig, där USA:s allierade t.o.m stödjer olika sidor.  USA angrep Irak och Libyen bl.a för oljetillgångarnas skull, men också för att regimerna var borgerligt-nationalistiska – liksom Assads i Syrien – som inte ville dansa efter USA:s pipa. I Syrien har Assad-regimen lyckats rulla tillbaka angriparna tack vare stöd från Ryssland och Iran, men till mycket stora kostnader i liv och materiellt.


På vilket sätt skulle denna kamp ha varit – eller kunna vara – anti-kapitalistisk? Frågan om socialistisk revolution fanns inte ens på dagordningen. Det är tvärtom fråga om rättfärdiga försvarskrig. Huvudmotsättningen har gått mellan den imperialistiska aggressorn, direkt eller indirekt USA och dess allierade, och de angripna folken och staterna. Dessvärre har det inte funnits några kommunistiska partiet, som har kunnat bygga upp nationella befrielserörelser, som inlett en väpnad kamp mot angriparna och slutligen besegrat dem. I bästa fall har det funnits borgerligt-nationalistiska rörelser, i värsta fall reaktionära rörelser, som vill vrida klockan tillbaka.


IV

Kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut – enheten är tillfällig och relativ

 

Gemensamt för alla som vill revidera Lenins teori om imperialismen är att de på det ena eller andra sätter förnekar att kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut och att enheten dem emellan endast är tillfällig och relativ.


Kautsky ställde 1915 frågan:”…skulle inte den nuvarande imperialistiska politiken kunna bli undanträngd av en ny ultraimperialistisk politik, som skulle ersätta kampen mellan de nationella finanskapitalen med det internationella förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen. En sådan fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar.” [xv] De ledande imperialistiska stormakterna skulle alltså kunna samsas i en kartell och avskaffa rivaliteteten sinsemellan.


Michael Hardt/Antonio Negri lanserade 2000 teorin om Imperiet, som uppgavs sakna en nationell bas utan svävade fritt omkring som ett kollektivt transnationellt kapital. Samir Amin ställde 2005 motfrågan; ”Har inte skillnaden mellan den aktiva roll som de har som skapar världen och andras passiva roll, som bara kan ’anpassa sig’ till det globala systemets krav, någon mening?” [xvi] Deras ståndpunkt ledde till att imperialismen förvandlades till ett formlöst töcken, en uppfattning som saknade all relevans för den praktiska kampen.


Andreas Malm publicerad 2005 boken ”När kapitalet tar till vapen”, i vilken han bland annat hävdade att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.” [xvii] Malm såg bara imperialismens militära sida, inte dess ekonomiska kärna, och bortsåg helt från rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen fram till 1985 och existensen av en supermakt i vardande, det vill säga Kina.


Vilket är då Sörensens bidrag? Han skiljer inte mellan imperialistiska stormakter, främst de båda supermakterna, och mindre kapitalistiska stater, inte ens avhängiga och mycket fattiga sådana. Han dödförklarar också den anti-imperialistiska kampen och bortser från rivaliteten mellan USA och Kina, som en av de viktigaste drivkrafterna bakom utvecklingen i världen idag.


Rickard B. Turesson

3/8 2020


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[vi] Kina har världens största valutareserv i dollar.

[vii] Jag tvivlar på att Frankrike, Nederländerna, Belgien och Tyskland industrialiserades tack vare importerat brittiskt kapital, men jag kan ha fel i något fall.

[viii] ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur, sid.9

[ix] Kina – en supermakt i vardande http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kina-en-supermakt-i-vardande/ och Tron Ögrim: Kapitalismen byter chef – Världshistoriska konsekvenser av att Kina går förbi USA - http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kapitalismen-byter-chef/

[x] Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika

[xv] V.I Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 134

[xvi] Samir Amin: “Empire and Multitude” - https://monthlyreview.org/2005/10/01/empire-and-multitude/

Av NAT:s redaktion - Onsdag 24 juni 08:00

(Annons)

 

”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” skildrar med hjälp av fyra nyckeldokument den svenska kommunistiska rörelsen historia från och med 1921 och fram till 1982. Det första om Set Persson tar sin avstamp i kampen för att förhindra att Sveriges Kommunistiska Parti, som bildades 1921, urartade efter andra världskriget. Det andra dokumentet ”Vad vill KFML” innehåller den programmatiska grundval, som ytterst hade inspirerats av Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs kamp mot sovjetiska revisionismen. Det innebar att en revolutionär organisation hade återupprättats. De båda övriga dokumenten, från de båda maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti 1976 respektive Sveriges Kommunistiska Arbetarparti 1982, beskriver kampen för att försvara en revolutionär linje. Samtidig sker dessa linjekamper aldrig i vacuum; de sker alltid mot bakgrund av klasskampens utveckling i Sverige och i världen.


 

Här är det också kommunisternas egna ord som gäller och som inte räds att påtala egna fel och misstag.


ISBN 978-91-985839-0-8


Oktoberförlaget

https://oktoberforlaget.se/


Beställ från info@oktoberforlaget.se  - pris 150 kr + frakt 59 kr.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:24

Detta är ett svar på artikeln Maoismen är ingen ”etikett” av kamrat Ragnar Röed i Marxistiskt Forum nr 1/2018. Del I – se länk till del II i slutet av denna artikel.


Vad menas med en etikett?

 

Redan rubriken på kamratens artikel visar att han inte har förstått innehållet i min artikel Görs revolution utifrån etiketter? i Marxistiskt Forum nr 1/2017.  Han skriver att jag reducerar ”den (d.v.s. maoismen) till en ’etikett’”.  Tvärtom skriver jag att revolutionen inte kan göras utifrån etiketter, d.v.s att revolutionära riktningar inte kan reduceras till etiketter. Vad menas med en etikett? En etikett är en påklistrad benämning; den kan vara sann eller falsk, eller t.o.m tom och innehållslös. Marx kommenterade de franska ”marxisterna” under sent 1870-tal med orden: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (Engels: Brev till Schmidt 1890). Varför fällde Marx dessa ord? Givetvis för att han ansåg att dessa franska s.k marxister i huvudsak företrädde en annan linje eller att de inte alls hade förstått hans lära. Sedan spelade det ingen roll att de också kallade sig för marxister.


Fråga till Röed: Var alla som kallade sig marxister, särskilt efter Marx död, också marxister?  Var alla som kallade sig leninister, särskilt efter Lenins död, också leninister?  Trotsky påstod att han var bolsjevik-leninist. Var Trotsky överhuvudtaget leninist? Är alla som idag påstår att de är maoister också maoister?


Innebörden i beteckningar som marxism, leninism och maoism är helt avgörande


Röed frågar om jag är emot beteckningar som marxism eller leninism. Det är en dum fråga. Det är jag naturligtvis inte. Kärnfrågan, den helt avgörande frågan, är emellertid vilken innebörd man ger dessa beteckningar liksom maoismen. Röed skriver att det föll på Stalins lott att formulera leninismen liksom att det föll på andra att formulera maoismen.  Det är sant att Stalin sammanfattar leninismen i ”Om leninismens grunder” och ”Till leninismens frågor”. Han gör det genom en fyllig presentation av Lenins politik och teorier, som understöds av källhänvisningar och utförliga citat. Källhänvisningar och utförliga citat är för övrigt svåra att hitta hos Perus Kommunistiska Parti och dess epigoner vad gäller deras uttolkning av maoismen. Samtidigt är dessa två artiklar av Stalin uttryck för en strid om innebörden och konsekvensen av Lenins teorier. Efter Lenins död förklarade sig nämligen alla ledande bolsjeviker för leninister. Särskilt ”Till leninismens frågor” är en polemik mot Zinovjevs och Kamenjevs uttolkningar av leninismen. Detta illustrerar min tidigare poäng att det helt avgörande är vilken innebörd man ger marxismen, leninismen och maoismen.


När Stalin sammanfattade leninismen, blev Lenins politiska linje först då leninism? Adderade Stalin någon ny dimension till Lenin politiska linje och teorier, som ingen hade upptäckt tidigare? På vilket sätt lyfte ”Stalin och ett SUKP leninismen till ett nytt stadium av marxismen”? Det gjorde väl Lenin själv?  Riktigheten av Lenins politiska linje hade redan bekräftats i praktiken genom oktoberrevolutionen. Lenins teoretiska texter var redan skrivna och publicerade. I de två angivna texterna betonar Stalin att han försvarar Lenins ståndpunkter – inte att han på något sätt har vidareutvecklat dem. Blev Marx marxist först genom andras försorg? Talar inte Marx teorier för sig själva? I sitt begravningstal över Marx nämner Friedrich Engels bara två av hans avgörande upptäckter, nämligen den historiska materialismen och mervärdesteorin, men dessa räcker för att förklara Marx storhet.  Båda dessa teorier har haft enorm historisk betydelse. Sak samma med Lenins partiteori, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, den väpnade stadsrevolutionen och alliansen mellan proletariat och bönder (som Stalin också tar upp i de nämnda artiklarna) med flera teorier.


Mao Zedong var inte ens maoist


Röed skriver att ”Det är korrekt att Mao själv inte formulerade maoismen” och vidare ”Mao och KKP var inte revisionister (tack och lov! – min anm.), men de var heller inte maoister.”


Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist! Röeds resonemang innebär att Mao Zedong inte förstod den fulla konsekvensen av sina egna tankar och att han aldrig nådde upp till Gonzalos, PKP:s ordförande, och Röeds teoretiska nivå. ”Deras (d.v.s. KKP:s och Mao Zedongs) primära uppgift var inte att göra revolution i alla länder, men att göra revolution i Kina.” Menar Röed att uppgiften för dagen är att göra revolution i alla länder – samtidigt? Vilka ska i så fall leda världsrevolutionen?  Det är i så fall ren och skär trotskism. Hitintills har revolutioner och befrielsekrig skett i land efter land, inte i alla länder samtidigt.


Röed påstår att ”Kanske just därför måste det till en som Gonzalo och ett parti som PKP för att systematisera och formulera de universella lärdomarna från denna process.”  Men på vilket sätt har PKP och Gonzalo systematiserat och formulerat Maos tänkande? Vilken auktoritativ text av PKP och Gonzalo kan Röed hänvisa till? Min uppfattning är att PKP och Gonzalo har reducerat maoismen till en uppsättning dogmer, en katekes. På varje punkt där PKP och Gonzalo företräder en annan uppfattning än Mao Zedongs har de också helt fel. De har inte vidareutvecklat Mao Zedongs teorier på en enda punkt.


Var oktoberrevolutionen egentligen ett folkkrig?

 

Röed skriver att Oktobervägen ”också kan förstås som långvarigt folkkrig”. ”Också kan förstås” är ett opportunistiskt sätt att uttrycka sig. ”Förstås” av vilka? Förstods Oktoberrevolutionen som ett folkkrig av bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen? Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, där de framställer Oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Röed läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter. [ii] Röed påstår att ”upproret 1917 (ingen revolution alltså? – min anm.) var bara en del av ett långvarigt krig, där de första stora kamperna skedde 1905 och där segern för sovjetmakten först var ett faktum 1922”. Det är märkligt att Röed, som påstår sig ha läst ”Om leninismens grunder”, inte har noterat passagen om perioden 1907 – 1912 [iii], där Stalin beskriver den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till. Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera.  Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.


Fråga till Röed: Gjorde bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning rätt, som ledde den ryska arbetarklassen i en väpnad stadsrevolution och som sedan spreds till landsbygden genom förbundet med bondeklassen? Visste Lenin och Stalin vad de gjorde eller hade de i själva verket satt igång ett folkkrig?


Huvudmotsättningen bestämmer strategin – folkkriget är inte universellt


Mao Zedong utvecklade den dialektiska materialismen, särskilt i ”Om motsättningar”. Den som inte försöker använda – eller ens förstå – den analytiska begreppsapparaten i ”Om motsättningar” är ingen maoist. I ”Om motsättningar” [iv]  skriver Mao Zedong:


I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsätt­ningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättning­en, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.


Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.”


Tidigare i samma artikel [v] skriver Mao Zedong också att


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…”


PKP, RCP(Canada) och deras osjälvständiga eftersägare har inte förstått att frågan om huvudmotsättningen har en helt avgörande betydelse för den revolutionära strategin. I och med att de, medvetet eller omedvetet, bortser från denna aspekt, hamnar de i samma läger som revisionister, trotskister och allsköns ultravänster.


Kan huvudmotsättningen ändras? Självfallet.


Mao Zedong skriver:


När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[vi]


Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong


”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).[vii]


I ett samtal 1956 [viii] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier varnar Mao Zedong dem för att mekaniskt kopiera den kinesiska revolutionens erfarenheter:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” 


För övrigt kan det konstateras att KKP inte tillämpade folkkriget ”hela vägen”. I en fotnot till ”Kommunisten presenteras” heter det:


”I försvarskrigets senare skede och särskilt under det tredje revolutionära inbördeskrigets period (1945-1949), ändrades gerillakrigföringen till reguljär krigföring som blev huvudformen för den väpnade kampen under det kinesiska kommunistpartiets ledning, och detta berodde på att de revolutionära styrkorna ytterligare växte och att fiendens förhållanden förändrades. Det tredje revolutionära inbördeskrigets senare skede uppvisade en ytterligare utveckling då operationer med stora formationer användes. Dessa, som var beväpnade med tunga vapen, var i stånd att göra stormangrepp mot starkt befästa fiendeställningar.” [ix]


Dessa fotnoter granskades och godkändes av Mao Zedong.


I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [x]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.


Det är inget argument att den enda väpnade stadsrevolution, som har lyckats, är oktoberrevolutionen. Det gjordes likafullt försök i Tyskland, Ungern och Estland. Orsaken till att det inte har skett fler försök beror på både objektiva och subjektiva faktorer. Såväl oktoberrevolutionen som de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina skedde i samband med de båda världskrigen, eller i anslutning till andra världskriget (Indokina), två exceptionella lägen.


Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.


Röed skriver:


”Konklusionen i denna är idag at det inte finns ’två vägar’ till kommunismen, men att vägen överallt och alla ställen går genom långvarigt folkkrig.”


Detta är politiskt nonsens och en öppen revidering av såväl Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror.


Jag kan inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. I imperialistiska länder är makten, befolkningen och proletariatet koncentrerade till städerna och tätorterna. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen i Sverige förändras så att den går mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt/stormakt.


Faktum är inget kommunistiskt parti i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land någonsin har försökt initiera ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap. RCP (Canada):s planer ligger fortfarande i byrålådan. Om det skulle göras sådana försök, skulle dessa organisationer förmodligen snabbt degenerera till ultravänstersekter i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och Action directe i Frankrike, som objektivt sett fungerade som provokatörsorganisationer på 1970- och 1980-talet.  Jag skulle också vilja påstå att ett parti, som anser att huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett imperialistiskt och kapitalistiskt land bara kan lösas genom ett folkkrig, aldrig någonsin kommer att leda vare sig ett folkkrig eller en socialistisk revolution. I bästa fall kommer ett sådant parti att förbli en lekstuga.

 

Fråga till Röed: Är du överens om att Mao Zedong aldrig förordade att folkkriget skulle kunna tillämpas oavsett huvudmotsättning och läge, det vill säga att det inte var en universell strategi? Är inte uppfattningarna att folkkriget inte är universellt och att det är universellt (PKP:s uppfattning) två fullständigt oförenliga uppfattningar? Varför har Mao Zedong fel?

 

Varför visa PKP/Gonzalo respekt men inte Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong?

 

Röed anser att jag brister i ödmjukhet och omtalar tillfångatagandet 1992 av PKP:s centralkommitté och Gonzalo på ett respektlöst sätt. Detta är nonsens.


För det första är praktiken sanningens kriterium. Det viktigaste argumentet mot reformister, revisionister, trotskister och anarkister är att de aldrig lyckats genomföra ett socialistiskt samhälle, eller i anarkisternas fall t.o.m utan en statsapparat. Om ett kommunistiskt parti har misslyckats i det ena eller andra sammanhanget, är det också ett tecken på att den ideologiska och politiska linjen i något avseende har varit felaktig eller tillämpats felaktigt. Det är därför man heller inte kan jämföra Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci eller Bela Kun med Lenin eller Ernst Thälmann med Stalin.


För det andra var tillfångatagandet av centralkommittén och Gonzalo 1992 inte ett resultat av att de halkade på ett bananskal eller att blixten slog ner. Det var ett uttryck för att de överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens, och inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder. Detta är ett typiskt vänsteropportunistiskt fel.  I samband med perioden från februarirevolutionen till oktoberrevolutionen 1917 sattes Lenin flera gånger i säkerhet, eftersom bolsjevikpartiet förstod hans avgörande betydelse för revolutionens utgång.


För det tredje är Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet – det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna.” (Lenin) [xi]


Var finns PKP:s självkritik? När partivänstern i SKP förlorade striden mot högerlikvidatorerna 1978 - 1980, gjordes en omfattande självkritisk genomgång i SKA:s verksamhetsberättelse från 1982. [xii] Vi kom fram till att vi både hade begått vänster- som högerfel själva.


Fråga till Röed: Begick PKP överhuvudtaget något fel, när centralkommittén och Gonzalo kunde tillfångatas? Vilket/vilka i så fall? Eller var det ett genialiskt drag för att förskaffa sig ett martyrskap? Varför har inte PKP publicerat någon självkritik?


För det fjärde är jämförelsen mellan kommunister i Norge och Sverige å ena sidan och PKP å den andra absurd. Partier i imperialistiska och kapitalistiska länder i Norge och Sverige ska jämföras med andra partier i det imperialistiska blocket, inte med partier i neokoloniala länder eller kolonier. Det är ingen tillfällighet att alla Kominternresolutioner och även ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) gör denna distinktion. Historien har visat att det är mycket svårare att genomföra en revolution i något imperialistiskt och kapitalistiskt land än ett framgångsrikt befrielsekrig i en koloni eller neokolonialt land, speciell som det utsätts för imperialistisk aggression.  Redan i ”Radikalismen” konstaterar Lenin: ”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen.” Den viktigaste skillnaden mellan situationen i det imperialistiska blocket och de neokoloniala länderna, de som brukade kallas den tredje världen, är att klassmotsättningarna är mycket skarpare i de senare. Orsaken är de materiella levnadsförhållandena för proletariatet i de imperialistiska länderna – och att bondeklassen uppgår till bara någon eller några procent. Lenin skriver också i ”Radikalismen”:


 ”…för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikteninte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). ”[xiii]


PKP ska naturligtvis jämföras med andra partier och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien. De enda länder som i modern tid, d.v.s efter andra världskriget, där folket genom väpnad kamp har lyckats störta en inhemsk förtryckarregim utan att dessa länder varit utsatta för imperialistisk ockupation, är Kuba 1953 – 1959 och Nicaragua 1961–1979. Som bekant leddes dessa befrielserörelser inte ens av maoister.  Om man jämför PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinerna Kommunistiska Parti (FKP) och de folkkrig som dessa bedriver, så har inget av dessa partier visserligen segrat, men de har heller inte besegrats. FKP har bedrivit en uthållig kamp sedan 1968; Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) utgör en fortsättning, via diverse splittringar och nya konstellationer, på naxalitupproret 1967 och bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) 1969. Den stora skillnaden mellan dessa två partier och PKP är att de förra inte gör några anspråk av att vara världsrevolutionens ledare och inte heller påstår sig ha vidareutvecklat maoismen.


Det spelar ingen roll att PKP en tid hade den dominerande makten i 40 procent av Peru. De nepalesiska maoisterna kontrollerade 80 procent av Nepals territorium, innan de satsade på den parlamentariska vägen. Det är bara en seger, som kan bekräfta linjens riktighet.  Nära träffar aldrig en hare. PKP:s inledande framgångar kan ju i första hand berott på att den peruanska regimen var osedvanligt korrumperad och att förtrycket mot det peruanska folket, huvudsakligen bönderna, extremt hårt. Detta var också fallet på Kuba och i Nicaragua, där Batista- och Somozaregimerna var extremt korrumperade och förtryckande. PKP kommer inte ens i närheten av det ungerska kommunistpartiet, som under Bela Kun lyckades leda den ungerska arbetarklasen i en socialistisk revolution och t.o.m upprätta en rådsrepublik, som varade i drygt fyra månader, från den 21mars 1919 till 6 augusti 1919. Det viktiga med den ungerska revolutionen idag är att studera vilka misstag som begicks så att statsmakten inte kunde behållas.


Röed påstår att den som kritiserar PKP är arrogant och brister i ödmjukhet. Det är ett löjligt påstående. PKP gick ut med pukor och trumpeter och påstod sig ha vidareutvecklat maoismen på peruanska förhållanden genom Gonzalos tänkande. PKP tog helt enkelt ut segern i förskott. Dessutom framställde sig partiet som världsrevolutionens ledare, trots att det ännu inte hade segrat. Detta är i båda fallen utslag av hybris.  Påstod sig Kinas Kommunistiska Parti vara världsrevolutionens ledare 1945, då Mao Zedongs tänkande först slogs fast i KKP:s stadgar, i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats? Verkligen inte.


I ett dokument[xiv] från PKP 1988, ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy”, som ligger på Tjen Folkets webbplats, heter det:


”Formann Gonzalo legger fram tesen om at alle kommunistpartier i verden må militariseres (min fetstil) av tre årsaker:”


Detta är en uppmaning riktad till alla kommunistpartier i världen att de oavsett läge ska ”militariseras”. Detta är förmäten vänsterdogmatism i kubik. Denna uppmaning går tvärtemot Mao Zedongs inställning, som är den enda rätta:


”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).”[xv]


Det skulle aldrig fallit KKP eller Mao Zedong in att formulera en sådan konkret uppmaning till världens alla kommunistpartier. Tvärtom avråder Mao Zedong i ett samtal 1956 med företrädare för latinamerikanska kommunistpartier dem från att  ”mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna” (se tidigare citat ).[xvi] Det är bara politiska stollar, som kan lansera en oföränderlig formel riktad till världens alla kommunistiska partier och det är bara stollar som inte med en gång kan inse att detta är fel.


Den som stödjer Gonzalo i frågor, där hans uppfattning strider mot klassikernas, speciellt Lenins och Mao Zedong, har inte bara fel utan visar också bristande respekt gentemot dem. Gonzalo förfalskar exempelvis den ryska revolutionshistorien liksom Mao Zedongs teori om folkkriget, som den senare aldrig ansåg vara universell.


Rickard B. Turesson


(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Se del II här!



I ”Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur 1973, sid. 229 - 254

[ii] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 213 – 215.

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

[v]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56

[vi]  Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[vii] Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

[viii] Valda verk band 5, sid. 310

[ix] ”Valda verk av Mao Tsetung”, band 2, Danelius bokförlag 1970, sid. 285

[x] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[xi]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xii] SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

[xiii]  ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” –  https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[xiv] Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[xv] Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 56 -57

[xvi] Valda verk band 5, sid. 310

Av NAT:s redaktion - Måndag 22 juni 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?


Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 1969, långt före det i Peru. Det betyder att maoisterna i Indien och i Filippinerna inspirerades av KKP och Mao Zedong. Folkkriget i Nepal inleddes 1996 av Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna). Varför skulle NKP (Maoisterna) i första hand ha inspirerats av PKP, vars ordförande och större delen av centralkommittén då redan hade tillfångatagits, och inte av KKP:s och Mao Zedongs teorier om folkkriget?  NKP (Maoisterna) följde heller inte Gonzalos tänkande utan ”Prachandas väg”. 2006 slöt NKP (maoisterna) ett fredsavtal med den nepalesiska regeringen och partiet deltog i efterföljande parlamentariska val. 2009 bytte det namn till Unified Communist Party of Nepal (Maoist) och efter en sammanslagning2018 bytte det namn igen till Nepal Kommunistiska Parti. Detta parti är parlamentariskt och innehar idag regeringsmakten i Nepal. Exakt vad partiet gör med denna regeringsmakt är dock en helt annan fråga. Det har uppenbarligen inte krossat statsapparaten och inlett en socialistisk omvandling.


Röed påstår att ”Gonzalos bidrag visar honom som vår epoks främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”. Men hur kan en ledare, som har låtit sig fängslas och som inte lett det peruanska folkkriget till seger vara ”vår tids främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”? I dokumentet ”Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy” hävdas att ”ordförande Gonzalo, den störste levande marxist-leninist-maoisten, som leder partiet, är garantin för den kommunistiska revolutionens seger (min fetstil).” Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jämför bara PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som inte har besegrats, men heller ännu inte vunnit, och vars styrkor behärskar stora områden i sina respektive länder. Det är väl en större prestation att kunna fortsätta att bedriva ett långvarigt folkkrig än att förlora ett? Röed påstår att PKP:s nederlag bara är temporärt, men levererar inga trovärdiga rapporter om vilka områden PKP återtagit. 


Fråga till Röed: Vilka texter av Gonzalo, där han ”vidareutvecklar” maoismen,  rekommenderar Röed?


Om militariseringen av de kommunistiska partierna


Röed påstår att jag förfaller till ren spekulation om vad Gonzalo menade med ”militariseringen av kommunistpartierna” och hänvisar mig till ”andra texter”. Vilka då? ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy”? Röed försöker pedagogiskt förklara:


” Mycket kort sagt är Gonzalos tes lika enkel som den är klok – ett parti som skall föra krig måste vara organiserat för krig.”


Detta är bara en plattityd, ungefär lika klok som att det parti som vill genomföra en revolution måste förbereda och organisera sig för revolution. Men ett kommunistiskt parti kan inte alltid och under alla förhållanden organisera sig för krig; det beror helt och hållet på läget. I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” [ii]skriver Kinas Kommunistiska Parti i stället:


” ”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”


Det är meningslöst att förbereda sig för krig om inte de arbetande massorna är beredda att ansluta sig. Det går inte att skapa eller framprovocera en revolutionär situation. Den skapar sig själv genom att det uppstår en allmän djupgående ekonomisk och social kris till följd av kapitalismens inneboende motsättningen eller till följd av att situationen drastiskt förändras genom krig som under de båda världskrigen.  Den grupp eller organisation som inbillar sig att det går att skapa eller framprovocera en revolution kommer att degenerera till en organisation, som hänfaller till individuell terrorism, som RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien eller Action directe i Frankrike, vilket direkt strider mot masslinjen. Dessa organisationer var objektivt sett kontrarevolutionära, eftersom deras verksamhet spelade borgerskapet i händerna, och dessa organisationer var förmodligen också infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. RAF-medlemmar kunde vid behov ta sin tillflykt till Östtyskland, vilket visar att organisationen var en bricka i spelet mellan å ena sidan det socialimperialistiska blocket och det västimperialistiska blocket å den andra.  Exakt hur menar Röed bör en revolutionär organisation inom det imperialistiska blocket förbereda sig för krig? Genom att prata om det bara?


Enligt Röed menar Gonzalo att ”inte bara partiet ska vara militariserat, men att hela folket måste beväpnas och ergo måste hela folket militariseras”.  Jaha. På vad sätt skiljer sig denna uppfattning från Lenins och Mao Zedongs? Det är uppenbart att Röed på något sätt anser att Gonzalo har vidareutvecklat Lenins uppfattning, d.v.s att ”det kommunistiska partiet är ett parti för revolution”, när han skriver att ”Gonzalo skärper (sic!) detta ytterligare genom att slå fast att ett proletärt kommunistiskt parti är ett parti för att föra folkkrig och att det därmed måste vara ett militariserat parti”. ”Skärper”? Detta är bara frasmakeri.


För det första försökte aldrig bolsjevikpartiet under Lenin bedriva folkkrig, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan genomföra en väpnad stadsrevolution såväl 1905 som 1917, d.v.s först erövra städerna och sedan landsbygden, vilket de lyckades med.


För det andra lanserade aldrig Lenin och Komintern teorin om att den väpnade stadsrevolutionen var ett universalmedel i både imperialistiska och kapitalistiska länder liksom i kolonier eller neokoloniala länder. Detta i motsats till PKP, Gonzales och deras osjälvständiga eftersägare, som hävdar att folkkriget är universellt.


För det tredje; vad skiljer konkret ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen, från ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen och samtidigt är militariserat?


För det fjärde tycks Röed mena att ett militariserat parti inte tillämpar en militär orderstruktur uppifrån och ner. Men vad betyder då ”militariserat”? Att alla medlemmar från dag ett bär vapen? Men frågan om beväpning är en taktisk fråga och beroende av det politiska läget. Bolsjevikerna började inte beväpna de röda gardena förrän efter februarirevolution och när oktoberrevolutionen stod för dörren uppgick de röda gardena till 200 000 man. För det femte skriver Lenin i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


Segern berodde inte i första hand på att bolsjevikpartiet var militariserat, även om de flesta medlemmar deltog aktivt i maktövertagande. Vissa bolsjeviker ledde i stället politiska strejker, exempelvis bland järnvägsarbetarna. Utan detta stöd från proletariatet och soldaterna skulle oktoberrevolutionen aldrig segrat. Det överväldigande flertalet i proletariatet och bland soldaterna var naturligtvis heller inte medlemmar i bolsjevikpartiet.


De koncentriska cirklarna


Röed skriver att PKP:s linje var att ”hela partiet måste vara en del av folkhären för att vara en integrerad del av folkkriget”. Deras ”mästerliga användning av Maos dialektiska metod gör att deras riktlinjer framstår som enkla och direkta”. Ingick verkligen alla medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti i Röda armén? Nej, en del medlemmar var avdelade att arbeta i de områden som japanerna eller Guomindang ockuperade eller kontrollerade; vissa var t.o.m avdelade att arbeta under täckmantel inom Guomindang. Omständigheterna avgjorde om dessa medlemmar följde instruktionerna direkt från partiet eller indirekt via Röda armén; omständigheterna avgjorde också i vilken utsträckning de var beväpnade.


När Röed påstår att PKP:s linje att ”hela partiet måste vara en del av folkhären” är något unikt, betyder det att Mao Zedongs linje var att bara 90 procent, 70 procent eller 50 procent av partiets medlemmar skulle ingå i Röda armén? Varför annars framhålla det unika med PKP:s linje? Röed påstår att det är fel om partiet bedriver ”ren politik” och hären driver ”rent krig”. Självklart. Men drabbar denna kritik bolsjevikpartiet eller KKP? Redan under inbördeskriget 1918 – 1920 tillämpade bolsjevikerna systemet med politiska kommissarier förutom att det alltid fanns starka bolsjevikfraktioner inom Röda armén; samma system tillämpades i Kina. Om KKP hade en miljon medlemmar 1945, så uppgick Röda arméns numerär till två miljoner.


Revolutionens tre verktyg i Ryssland

 

Röed påstår att jag hävdar att den ryska revolutionen inte tillämpade ”revolutionens tre verktyg” enligt PKP. Tvärtom visar jag att revolutionens tre verktyg, partiet, fronten och armén, inte kan upphöjas till en formel, som gäller i alla tider och under alla förhållanden utan måste tillämpas på de säregna förhållandena i varje land.


De viktigaste skillnaderna mellan oktoberrevolutionen i Ryssland och folkkriget i Kina var att bolsjevikerna kämpade för en väpnad stadsrevolution, som senare spred sig till landsbygden, och folkkriget i Kina, varvid städerna inringades från landsbygden under kampen mot den japanska imperialismen 1937 - 1945. 1945 – 1949 gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och Guomindang, som företrädde kompradorborgerskapet och storgodsägarnas intressen i allians med USA-imperialismen.


Röed tycks inbilla sig att sovjeterna, som var enhetsfronter underifrån, bestod ograverade från 1905 till 1917. Detta är nonsens. Sovjeterna krossades senast 1907; under perioden 1907 – 1912 bedrev bolsjevikerna en reträttaktik (se tidigare citat från Stalin)[iii]. Först efter februarirevolutionen 1917 återuppstod sovjeterna igen och växte i styrka fram till oktoberrevolutionen.  Bolsjevikpartiet upprättade aldrig någon enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang 1937 – 1945, eftersom huvudmotsättningen inte gick mellan det ryska folket och den tyska imperialismen utan mellan det ryska arbetande folket och det ryska tsardömet och bourgeoisien. Den ryska härskande klassen ingick nämligen i det ena imperialistiska blocket.  Efter oktoberrevolutionens seger fanns företrädare för vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer en kort tid i sovjetregeringen. Röda armén bildades först den 23 februari 1918, efter segern i oktoberrevolutionen.   Stommen i Röda armén utgjordes av de 200 000 man, som hade ingått i de röda garden som hade vuxit fram efter februarirevolutionen 1917, och av alla de soldater och officerare, som hade anslutit sig till oktoberrevolution från den tsaristiska armén, huvudmassan i den nya Röda armén. Enligt både Lenin och Stalin segrade oktoberrevolutionen februari 1918. Är detta en myt, som Röed påstår? På vilket sätt har Lenin och Stalin fel? Denna seger var själva förutsättningen för segern i det efterföljande inbördeskriget, varvid interventionens huvudkrafter krossades i slutet av 1920, även om det pågick intervention i mindre skala fram till 1922 [iv]


Varför måste PKP, Röed med flera ägna sig åt historieförfalskning av oktoberrevolutionen? De är medvetna om att Mao Zedong och KKP aldrig har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt utan att Mao Zedong och KKP skiljer mellan oktoberrevolutionens väg och folkkrigets väg.  De vågar inte öppet angripa Lenin, Stalin och Mao Zedong, eftersom de då skulle avslöja sig direkt som ”vänster”revisionister och anti-maoister. Om verkligheten och historien inte stämmer med dogmerna, så ändrar de utan att tveka på såväl verklighet som historia.


Frågan om Revolutionary Internationalist Movement (RIM)


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick i spetsen i kampen mot framväxten av den moderna revisionismen i Sovjetunionen. En rad marxist-leninistiska grupper och partier slöt från och med början av 1960-talet upp bakom dessa båda partier och bildade således en internationell marxist-leninistisk rörelse.  Men denna rörelse fungerade aldrig som en international, än mindre med något centrum.


Detta berodde bland annat på KKP:s erfarenheter, som Mao Zedong formulerade i ett tal, ”Komintern har sedan länge upphört med att lägga sig i våra inre affärer”, [v] 1943. KKP fick nämligen en del dåliga råd från Komintern, vilket Kominform och Sovjetunionen fortsatte att utdela. Ett av de sista dåliga råden som KKP fick var att Folkets befrielsearmé  i inbördeskriget med Guomindang 1945 – 1949 inte skulle fullfölja slutstriden med Guomindang utan göra halt och acceptera en uppdelning av Kina i en nordlig och sydlig del. Detta skulle bara ha uppskjutit ett avgörande som i Vietnam. De argument som Mao Zedong framlägger i talet är i korthet tre: 1) En enad internationell organisation kan inte anpassa sig till extremt komplicerade och snabbt förändrade omständigheter. Det är bara nationella partier som kan göra en detaljerad analys av förhållandena; 2) den anti-fascistiska kampen i världsmåttstock var så mångfacetterad att en centraliserad organisation var ett hinder i kampen; 3) det kinesiska kommunistpartiet hade härdats i kampen och visste bäst hur kampen skulle skötas i Kina (vilket ju senare bekräftades av praktiken).


Därför upprätthöll KKP efter brytningen med SUKP enbart bilaterala förbindelser med olika marxist-leninistiska partierna i världen. Detta betydde att diskussionerna skedde på jämställd fot utan att KKP försökte pracka på de icke-statsbärande partier sina uppfattningar. Givetvis åtnjöt KKP en speciell prestige och ett särskilt inflytande fram till 1976; detta var positivt så länge Mao Zedong levde – se SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 – men negativt efter Deng Xiaopings maktövertagande. Efter brytningen med KKP 1977 försökte AAP att skapa en slags international med sig självt i spetsen, men misslyckades.


Röed påstår att Revolutionary Internationalist Movement (RIM) inte var någon international. Men faktum är att RIM redan 1984 [vi]fastslog att dess mål var att skapa en sådan:


”Vid världshistoriens nuvarande tidpunkt måste det internationella proletariatet anta utmaningen att bilda dess egen organisation, en international av en ny typ baserad på marxismen-leninismen-Mao Tsetungstänkande, och assimilera den värdefulla erfarenheten från förr i tiden.”


Dessutom kritiserade  konferensdokumentet KKP:


”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”


Kritiken påminner om de rebeller, som hemsökte Kinas ambassad i Stockholm 1968, för att få vägledning om hur kulturrevolutionen skulle genomföras i Sverige. När den kinesiska ambassadpersonalen vägrade, anklagade rebellerna dem för att vara revisionister, rev ner gardiner och gick därifrån.


Om KKP hade lett en kommunistisk international i samband med Deng Xiaopings maktövertagande 1978, hade skadorna förmodligen blivit ännu större än vad de blev. Nu fanns det ändå partier och grupperingar, som var vana att utforma en politisk linje avseende de konkreta förhållandena i det egna landet och tänka själva. KKP uppmuntrade också fram till 1977 sina broderpartier just att tänka själva. Min uppfattning är att systemet med bilaterala förbindelser med andra revolutionära partier fungerade utmärkt fram till 1977. Mötena skedde alltid på jämställd fot, även om de två statsbärande partierna, KKP och AAP, åtnjöt större prestige och inflytande än alla andra.


RIM tycks ha försvunnit från den politiska scenen runt 2007. Mitt intryck är att organisationen försvann för att olika organisationer i konkurrens med varandra försökte spela första fiolen i organisationen.


Kommunisterna och valen


Röed påstår att RIM-partierna inte alls förespråkade principiell valbojkott, men anger ingen källa. PKP bojkottade valen i Peru 1985 [vii] och ställde försåvitt jag vet aldrig upp i något val. Jag menar att valbojkott kan motiveras av tre skäl: 1) det går inte att garantera de egna kandidaternas säkerhet utan de riskerar liv och lem; 2) valen är riggade och det förekommer ett omfattande valfusk, och 3) situationen är revolutionär som vid 1905 års revolution i Ryssland, då förslag om inrättandet av en parlamentarisk församling fungerade som en avledningsmanöver. Därtill kom, som Lenin påvisade, att valen inte ens var rättvisa. Det är möjligt att det första och/eller det andra skälet var för handen 1985 i Peru. Men varifrån kom då idén om en valbojkott av euro-valet 2003 i Sverige från RIM:s svenska sympatisörsgrupp (som jag citerar i min artikel)? Var det deras eget påhitt? Eller låg det i linje med RIM:s allmänna politik i synen på valen?


Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs stödde varken linjen att alltid ställa upp i val i borgerliga demokratier eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. Däremot var de för att kommunister alltid skulle utnyttja alla slags kampformer, legala som illegala, öppna såväl som hemliga. Varför skulle inte valdeltagande vara en ”god taktik i dagens situation”? Det beror ju helt och hållet på om den parlamentariska kampen kombineras och baseras på den utomparlamentariska kampen. De flesta partier, som ingick i den internationella marxist-leninistiska rörelsen med KKP/AAP i spetsen fram till 1977, gick inte under på grund av de prioriterade parlamentariska val, eftersom de ytterst sällan hade vunnit någon parlamentarisk representation. De gick under på grund av de inte var tillräckligt självständiga i förhållande till KKP och AAP.


Finns det något att lära av PKP och Gonzalo?


Röed ställer frågan: ”Men är det inte av enorm betydelse att studera Gonzalo och PKP också?”


Min uppfattning är att PKP och Gonzalo ska studeras som negativa exempel, framförallt för att partiet misslyckades genom att Gonzalo och större delen av centralkommittén fängslades 1992, vilket ledde till partiets kollaps. Detta var uppenbart ett resultat av vänstersubjektivistiska och vänsterdogmatiska fel. Partiet, särskilt dess ledning, led av hybris och tog ut segern i förskott. Partiet upphöjde ”Gonzalos tänkande” till ledstjärna trots att samma tänkande inte hade bekräftats i praktiken, det vill säga lett till seger. Partiet har också gett sken av att fungera som världsrevolutionens ledare, ett ytterst förmätet anspråk som varken Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller Filippinernas Kommunistiska Parti har gjort.


Det att man gör tummen ner för PKP:s politik betyder inte man på något sätt förringar den kamp som de peruanska arbetarna och bönderna förde mot den härskande klassen i Peru, som var rättmätig, fram till 1992. Maoister stödde till och med det afghanska folkets motståndskamp mot den socialimperialistiska ockupationen av Afghanistan fr.o.m 1979, trots att motståndsrörelsen dominerades av reaktionärer och borgerliga nationalister.


PKP och Gonzalo har inte vidareutvecklat maoismen på en enda punkt. Teorin om att folkkriget är universellt är en vänsterrevisionistisk förvrängning av Mao Zedongs teorier, trots att han till och med själv varnade för denna förvrängning. PKP och Gonzalo förfalskar oktoberrevolutionens historia och erkänner inte dess avgörande historiska betydelse. PKP och Gonzalo har lanserat en rad märkliga teorier som att alla kommunistiska partier måste militariseras och teorin om de koncentriska cirklarna, teorier som saknar täckning hos klassikerna.  PKP och Gonzalo hävdar också att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp. Eftersom jag redan har argumenterat emot denna stolliga och mekaniska överföring i en annan artikel, ” Vad är ordförande Gonzales bidrag till marxismen?”, ska jag bara kort kommentera denna världsbild.  Gonzalo menar alltså att väldsrevolutionen befann sig på en strategisk defensiv mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Under tiden från 1871 och fram till 1953 inträffade oktoberrevolutionen 1917, uppkomsten av en rad folkdemokratier i Östeuropa och slutligen utropandet av Folkrepubliken Kina 1949. Detta kallar Gonzales för en defensiv! Jag har satt gränsen till 1953, eftersom Stalin dog detta år liksom att koreakriget avslutades samma år. Från och med 1956 växte motsättningarna mellan SUKP:s revisionism och KKP, vilket successivt ledde till att det uppstod ett socialimperialistiskt block med Sovjetunionen i spetsen. Det rådde fortfarande en slags jämvikt, eftersom en rad kolonier frigjorde sig under 1960- och 1970-talen liksom att USA-imperialismen besegrades 1975 i Indokina. Men efter 1978, då Deng Xiaoping tog makten i KKP och Kina, vilket har lett det till att Kina numera är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, har den kommunistiska rörelsen och det internationella proletariatet befunnit sig på defensiven. Den kamp som olika kommunistiska partier och befrielserörelser har fört alltsedan 1980 kan under inga förhållanden jämföras med den framgångsvåg som rådde fram till 1953.


Det är närmast patetiskt att upphöja Gonzalo till en teoretisk fixstjärna och vittnar om mycket dåligt omdöme. Gonzalo reducerar maoismen till en katekes, full av felaktiga eller tveksamma bibelord. Jag tror inte ett dugg på Röeds förklaring att PKP:s närmast religiösa språkbruk skulle var betingat av att PKP ”skrev på spanska i en peruansk-indiansk kontext”. Jag menar att språkbruket betingades av PKP:s vänsterdogmatism och vänstersubjektivism och att många av de ledande intellektuella i själva verket kom från den spanskättade över- och medelklassen.  Det är dogmatismen natur att förenkla in absurdum och subjektivismens att förvanska verklighetsuppfattningen.  Även under rebellrörelsen 1968 i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, fanns det religiösa inslag. Man ordnade möten för att ”driva ut borgaren ur kroppen” (exorcism eller andeutdrivning) på sektmedlemmarna och stormötena fungerade som väckelsemöten.


Röed ”kan heller inte acceptera ett påstående om att utvecklingen av vår ideologi tvärt stoppade 1976”.  Det har definitivt inte skett någon utveckling av maoismen till en fjärde etapp; Gonzalos ”utveckling” är en karikatyr av maoismen. Däremot finns det en rad maoistiska partier och grupperingar, främst Indiens kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har fortsatt at kämpa och vidareutvecklat den politiska linjen med avseende på de nationella förhållandena. Dessutom finns det fortfarande mycket att lära från den internationella marxist-leninistiska rörelsen fram till 1977, positiva såväl som negativa erfarenheter.

Dessvärre är Röed försvar av PKP och Gonzalo en helt osjälvständig upprepning av deras ståndpunkter.  PKP och Gonzalo representerar ett stickspår, som snarast diskrediterar maoismen och heller inte leder till revolution.


Rickard B. Turesson

 

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[ii] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 243

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292.pdf

[vii] ”Don´t vote! Instead, expand the guerilla warfare to conquer power for the people! – Collected Works of the Communist Party of Peru, sid. 365 -  379.



Presentation

Fråga mig

9 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nya Arbetartidningen med Blogkeen
Följ Nya Arbetartidningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se