Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av NAT:s redaktion - 5 oktober 2022 21:45

(Denna artikel är en bearbetning och uppdatering av tidigare artiklar)

I.

Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland. Aggressionen har sedan fortsatt genom Rysslands nyligen genomförda formella annektering av Luhansk och Donetsk och två regioner i södra Ukraina.


Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal [1], som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”.  Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.


I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal [2] menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och ett uttryck för storrysk chauvinism.


II.


Men kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.


Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst sett den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare i hela Sovjetunionen kunde lägga beslag på fungerande statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker, fungerande råvaruanläggningar och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan under den revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade.  Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall.


I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong: 


”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.” [3]


Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.


USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.


USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010.  Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.


Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina.  I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.


Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Det är helt uppenbart att detta utspel hade direkt stöd från Putin-regimen från första början.Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Luhansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.

III.


Det finns ingen anledning att stödja den ena regeringen mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.


Varje diskussion om vilken regering som egentligen är skuld till att kriget i Ukraina är tämligen meningslös. Vem hade skulden för första världskriget egentligen? Österrike-Ungern, med stöd av Tyskland, för angreppet mot Serbien efter skotten i Sarajevo eller Ryssland, Storbritannien och Frankrike, som hade gett Serbien militära försäkringar? Även i detta krig kommer segrarmakten eller segrarmakterna att fördela skuldbördan. Det är inte kommunisternas sak att inlåta sig i en sådan diskussion ens på förhand. För närvarande är det t.o.m svårt att med säkerhet uttala sig om vilken stat som har utfört attentaten mot Nordstream 1 + 2, även om mycket lite talar för att Ryssland skulle ha gjort det. Frågan står: Vem vinner på vad?


IV.

 

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA under Koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.


Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig i regel är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.


Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel.  Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt.  Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps.  Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller.  Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.


V.


Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker revolutionärerna ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelenskyregeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.


Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge. Det är dessa som måste avgöra vilka som i det nuvarande läget ingår i det ukrainska folket. Det vore idag helt förmätet att försöka tala om för dem vilken strategi de ska välja.


Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Det troliga utgången av det nuvarande kriget är därför att det till slut uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andra sidan. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som innebär en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk och Lugansk och eventuellt ytterligare regioner. Det är omöjligt att sia om den exakta utgången.


Förhoppningsvis leder ett nederlag för den eller andra imperialistmakten, eller att kriget framstår som helt onödigt, till allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.


I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.


Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

 

Rickard B. Turesson


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



[3] Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, Valda verk av Mao Tse-tung band 5, sid. 366-367, Oktoberförlaget, 2019


Av NAT:s redaktion - 26 september 2022 22:08

Kamrat Lars från Marxistisch–Leninistische Partei Deutschlands (MLPD)  har kommenterat min artikel “Behövs det en ny kommunistisk international?“ – – från den 29/11 2021. Det är utmärkt, eftersom kamraten argumenterar sakligt och konstruktivt i frågan.

1.


Det förvånar mig att kamraten inte mer ingående diskuterar Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) sätt att organisera förbindelserna med andra marxist-leninistiska partier i världen och beslutet att inte bilda ny kommunistisk international. Detta beslut var mycket väl underbyggt och ligger dessutom nära i tiden. Det betyder att många fortfarande har egna praktiska erfarenheter av hur detta samarbete fungerade. Det är möjligt att uraktlåtenheten beror på att MLPD inte har haft några egna erfarenheter av samarbete med KKP. Den enda kommentar han fäller angående KKP:s erfarenheter är denna:


”När Turesson citerar ’Kamrat Mao Zedong påpekade att den revolutionära organisationsform som kallas Kommunistiska internationalen för närvarande inte är anpassad till kampens behov’, påpekar vi att Mao säger ’för närvarande’, dvs. att han gör ett tidsrelaterat uttalande. Vi skriver mer om detta i boken ’Den internationella socialistiska revolutionens gryning’:


’De som förvandlar detta tidsrelaterade taktiska förslag från Mao Zedong till ett grundläggande förkastande av bindande och permanenta former av internationell organisation motsätter sig en grundläggande idé inom marxismen-leninismen. Den proletära internationalismen blir bara materiellt våldsam, den ger världsproletariatet strategisk överlägsenhet i kampen mot det kapitalistiska världssystemet, när den förverkligas av en internationell organisation. Förkastande av en bindande internationell organisation – på grundval av de negativa erfarenheterna och misstagen från I., II. eller III. International – skulle vara ett småborgerligt skeptiskt förnekande. Uppgiften är snarare att dra konstruktiva lärdomar av historien.’”

 

Men hur kan kamraten veta att detta var ett ”tidsrelaterat förslag”? Brytningen mellan KKP och SUKP blev officiell under 1963 och fram till 1976, då Mao Zedong dog, försökte aldrig KKP initiera en ny kommunistisk international. Pausen varade alltså i tretton år. Det går alltså inte att utesluta att även Mao Zedong gjorde sig skyldig till ett ”småborgerligt skeptiskt förnekande” av ”bindande och permanenta former av internationell organisation” och motsatte sig ”en grundläggande idé inom marxismen-leninismen”. Den nu avsomnade Revolutionary Internationalist Movement (RIM) kritiserade däremot öppet 1984 KKP:s beslut att inte ta initiativ till att bilda en ny kommunistisk international:


”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen (min fetstil)i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”


Det är uppenbart att vissa glömmer att bolsjevikpartiet lyckades leda den ryska arbetarklassen i en segerrik socialistisk revolution 1917, trots att det inte stöddes av Andra Internationalen utan bekämpades av ledningen för denna och av vissa tongivande partier. Det är likaledes uppenbart att KKP lyckades leda befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang till seger, trots att Komintern och SUKP vid flera tillfällen intervenerade och gav felaktiga råd. Mao Zedong menade t.o.m att om KKP hade följt Stalins alla råd, så skulle den kinesiska revolutionen aldrig ha segrat. Som Zhou En-lai påpekade:


”Kamrat Mao Zedong konstaterade en gång att båda revolutionerna i de två stora länderna, den ryska oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen, lyckades när Kommunistiska Internationalen inte fanns.”[ii]


Om inte ett kommunistiskt parti kan tänka självt, vad har det då för nytta av att tillhöra en international? Efter Kominterns upplösning 1943 och andra världskrigets slut stod massor av kommunistiska partier på egna ben, men förmådde inte tänka själva utan urartade till revisionistiska partier. Revolutionen kan heller aldrig exporteras. Om ett s.k kommunistiskt parti i ett land i första hand sätter sitt hopp till att en international ska lösa de strategiska och taktiska problemen åt det, vilken framtid har överhuvudtaget detta parti?


II.


SUKP:s revisionistiska urartning under Chrusjtjov och Den stora polemiken, som var en allsidig uppgörelse med den moderna sovjetrevisionismen från och med 1963, ledde till att det uppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, i vilken de båda statsbärande partierna KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) spelade en ledande roll. Men det var Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs vidareutveckling av marxist-leninismen som framför allt påverkade denna rörelse.


KKP inledde kontakter med de revolutionära marxist-leninisterna i alla länder, stödde och hjälpte dem och gav allt tänkbart understöd till världsrevolutionen. Men KKP motsatte sig att ta sig an uppgiften att bilda en ny international. KKP förklarade:


“I sina ömsesidiga relationer upprätthåller varje broderparti partiet sitt oberoende och förenar sig samtidigt med alla de andra. Här finns inte det förhållande, i vilket minoriteten bör underkasta sig majoriteten, och ännu mindre finns det förhållande där en partiorganisation på lägre nivå ska underkasta sig en på högre nivå. Det enda sättet att hantera gemensamma problem för broderpartier är att föra diskussioner och nå fram till en enhällig överenskommelse i enlighet med principen om samråd.” [iii]


Sveriges Kommunistiska Partis föregångare, i form av Kommunistiska Förbundet (Marxist-leninisterna) och Marxistiska studiegrupperna, inledde förbindelser med KKP redan 1964. SKP träffade regelbundet företrädare för KKP och AAP, dels på ambassadnivå i Stockholm och dels genom att partidelegationer förde diskussioner på CK-nivå vartannat eller vart tredje år i Kina respektive Albanien. Utmärkande för dessa förbindelser fram till Mao Zedongs död 1976 var följande:


1)     Dessa förbindelser skedde alltid i form av bilaterala möten – varken KKP eller AAP tog initiativ till multilaterala möten.

2)     De nordiska marxist-leninistiska partierna, framför allt SKP, AKP(m-l) i Norge och KAP/Danmark, träffades regelbundet på bilaterala möten, besökte varandras sommarläger och ordnade också multilaterala möten i samband med utarbetandet av resolutionen ”Norden mellan supermakterna” 1975, som också undertecknades av marxist-leninistiska organisationer i Finland, Island och Färöarna. Denna resolution var mycket väl förberedd av de undertecknande organisationerna.


3)      SKP:s bilaterala möten med KKP och AAP skedde på jämlik basis. Som KKP nämligen hävdade “i den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda vem (min fetstil). Broderpartier bör vara oberoende och fullständigt jämställda, och samtidigt bör de vara förenade. ”[iv]


KKP och AAP försökte aldrig pracka på SKP sina uppfattningar och vi bedrev heller aldrig offentlig polemik mot varandra fram till 1977. Eventuella motsättningar diskuterades på de bilaterala mötena.


4)     KKP, AAP och SKP och andra marxist-leninistiska partier tillämpade också linjen om att bara ha ett broderparti i varje land. Denna linje kan inte tillämpas idag, eftersom alla maoistiska partier i princip är oprövade idag i den meningen att inget parti har lyckats genomföra en segerrik socialistisk revolution. Det är omöjligt att idag förutsäga vilka partier som kommer att lyckas; det får praktiken utvisa.


5)     Detta system för förbindelserna fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland världens marxist-leninistiska partier. Detta inflytande var mest på gott fram till Mao Zedongs död, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj [v] fick en partidelegation i Kina 1974 kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot partihögern 1975-1976, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 inspirerades också av diskussionerna med de kinesiska kamraterna.


6)     Men som de indiska kamraterna har påpekat finns det ingen organisationsmodell för internationellt samarbete, som kan förhindra en ideologisk och teoretisk urartning av de deltagande kommunistiska partierna:


”Ingen organisationsform kan betraktas som en absolut garanti för lämpliga och korrekta internationella förbindelser mellan maoistiska partier. I slutändan beror det på hur korrekt den ideologiska och politiska linjen är hos dem som (formellt eller informellt) innehar ledande positioner och på alla andra partiers mognad och oberoende samt på alla medlemmars praxis.”[vi]


Det var naturligtvis samtidigt ett problem att både KKP och AAP åtnjöt så stor auktoritet i SKP. När AAP och Enver Hoxha gick till offentligt angrepp mot KKP efter Mao Zedongs död 1976, tog SKP direkt ställning mot AAP och bara en handfull medlemmar stödde AAP och lämnade SKP. Men en tendens dolde en annan. En gruppering, varav vissa hade ingått i en partidelegation som hade besökt Kina hösten 1977, började fraktionera och lyckades erövra majoriteten i partistyrelsen. Denna gruppering var influerade av Deng Xiaopings revidering av maoismen och såg trevärldar-teorin som ett helt partiprogram, vilket ledde till att de steg för steg övergav huvudmotsättningen proletariat och borgerkap till förmån för huvudmotsättningen den mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Konsekvensen blev naturligtvis en vänstersocialdemokratisk politik, som ledde till likvideringen av SKP. Dessförinnan hade den likvidatoriska partistyrelsemajoriteten lyckats utesluta de företrädare för partivänstern och de medlemmar, som motsatte sig denna linje. Bara tre av 21 ordinarie ledamöter i partistyrelsen och cirka 15 procent av medlemskadern motsatte sig konsekvent denna utveckling och bildade sedan SKP(m-l)/SKA. Detta visar att det är helt avgörande att kunna tänka själv och att man måste våga gå emot strömmen.


III.


Hur ska lärdomarna från de tre internationalerna summeras?


Bildandet av Första Internationalen (1864 – 1876) var naturligtvis ett viktigt historiskt framsteg. Dess betydelse beskrivs korrekt i de indiska kamraternas uttalande ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet”:


”Marx och Engels spelade en viktig roll för att upprätta den Första internationalen och vägledde arbetarpartierna och gav arbetarna i olika länder ett internationalistiskt synsätt och kamratskap genom sitt tydliga uttalande: ’Proletärer i alla länder, förena er!’ Den uppgift som Marx och Engels ställdes inför i den Första internationalen bestod främst i att kämpa mot småborgerliga ideologier, stödja arbetarrörelserna, etablera proletariatets vetenskapliga ideologi, skapa enighet mellan arbetarna och arbetarorganisationerna och sammanfatta erfarenheterna från arbetarrörelserna och revolutionerna. De ägnade också uppmärksamhet åt att studera särskilda problem och förhållanden i olika länder och erbjöd sina råd.”[vii]


Men Första internationalen gick under. Varför? Det visade sig vara omöjligt att förena två oförenliga ideologier, Marx och Engels vetenskapliga socialism och anarko-syndikalismen, som fanns företrädd inom den dåvarande arbetarrörelsen, i en och samma organisation.


Andra Internationalen bildades 1889, då det redan fanns etablerade arbetarpartier, som företrädesvis betecknade sig som socialdemokratiska. Engels spelade en viktig roll i samband med uppbyggnaden av Andra internationalen. De indiska kamraterna sammanfattar Andra internationalens betydelse på följande sätt:


”Andra internationalen byggdes upp vid en tidpunkt när marxismen blivit allmänt accepterad som ideologi för proletariatet och marxistiska partier (då kända som socialdemokratiska partier) och organisationer byggdes upp i de flesta av länderna i Europa. Denna organisation spelade en viktig roll för att sprida marxismen i stor utsträckning och att bygga upp partier och andra organisationer för proletariatet och i uppbyggnaden av en arbetarrörelse, med målet att upprätta socialismen på internationell nivå. Ändå lyckades högerströmningen se till att inget formellt internationellt centrum för organisationen inrättades.”[viii]


Men på vilket sätt skulle ett ”internationellt centrum” ha kunnat förhindra den kommande urartningen av Andra internationalen? Detta internationella centrum skulle per definition ha dominerats av just de partier, som var drivande bakom det kommande fosterlandsförsvaret, d.v.s det tyska socialdemokratiska partiet och de arbetarpartier som finns i de övriga imperialistiska stormakterna med undantag för bolsjevikerna i det ryska socialdemokratiska partiet.


Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou En-lai en föredragning [ix] på en konferens, som hade sammankallats av KKP:s centralkommitté, för partisekreterare på olika nivåer om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till Kinas Kommunistiska Parti.Zhou En-lais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang:[x]


”Det var nödvändigt att upprätta Kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919-43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra (min fetstil). Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade.


Under sina första dagar lyckades Kommunistiska internationalen förklara marxismen-leninismens teori och principer och främja den kommunistiska rörelsens globala utveckling. Även om Lenin vid denna tid åtnjöt stor auktoritet fattade Internationalen sina beslut på grundval av demokratisk centralism, och det rådde en livlig atmosfär där företrädarna för de olika partierna fritt uttryckte sina åsikter. Internationalen drog en tydlig gräns mellan de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, och kritiserade samtidigt "vänsterns" infantila barnsjukdom. I internationalismens anda mobiliserade den revolutionärt folk i olika länder för att stödja Sovjetunionen och främjade olika folks revolutionära kamp och nationella revolutionära rörelser.


Icke desto mindre kom upplösningen av Kommunistiska internationalen också vid en lämplig tidpunkt. År 1935 antog den en resolution om att den inte skulle blanda sig i de olika partiernas inre angelägenheter, och efter det gav den dem faktiskt friare händer. Men vid den tiden fanns det fortfarande skäl för dess existens, eftersom den spelade en aktiv roll i kampen mot fascismen och för att upprätta enhetsfronten. I juni 1943, när det sovjet-tyska kriget bröt ut, upplöstes Kommunistiska internationalen. ”[xi]


Detta är en utmärkt sammanfattning av hur KKP såg på Kominterns historiska roll. Zhou En-lai framhåller:


”Kommunistiska internationalens svagheter och misstag, särskilt under den andra perioden, kan sammanfattas på följande sätt: den misslyckades med att anpassa sina allmänna uppmaningar till verkligheten i olika länder, och den gav specifika instruktioner till enskilda partier i stället för att ge dem principiell vägledning, vilket innebar att den blandade sig i deras interna angelägenheter och hindrade dem från att agera självständigt och tillämpa sin egen initiativförmåga och kreativitet.”[xii]


När det gäller Kominterns andra period juli 1927 – juli 1935 konstaterar Zhou En-lai:


” Under den här perioden var Kommunistiska internationalens linje i huvudsak felaktig (min fetstil), och dess inflytande på vårt parti var mycket allvarligt.”  [xiii]


Zhou En-lai ger sedan en rad exempel på felaktiga råd och inblandning från Kominterns sida under denna period i KKP:s politiska verksamhet, som inte behöver upprepas här. Kamrat Lars ger själv ett exempel på Kominterns felaktiga politik under denna period:


”Även i Tyskland orsakade Kominterns eller EKKI:s (Exekutivkommittén i Kommunistiska Internationalen) politik skada, som t.ex spridningen av den sekteristiska teorin om socialfascism eller RGO-politiken (Röd facklig opposition).”


På senare tid har det gjorts ytterligare ett försök att bilda en kommunistisk international, nämligen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) från 1984 - 2006. [xiv] Dess uppgång och fall analyseras av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) i ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet ”[xv]. Dokumentet konstaterar:


”RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje.”


Och vidare:


” Med tanke på det faktum att ledningen för Protracted People’s War of India inte var medlemsparti i RIM och att det inte var inom ramen för folkkriget som detta formulerades, intog CoRIM (d.v.s. RIM:s ledning – min anm.) en negativ attityd i olika former mot organisationen. Den var negativ till dess oberoende attityd och oberoende ansträngningar från CPI(ML)[PW], senare CPI (Maoist), när det gällde den proletära internationalismen. Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökte att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett ’embryonalt politiskt centrum’.”


Med andra ord: RIM upprepade alla fel, som begicks under Kominterns period 1927 – 1935. De tongivande partierna inom RIM, som alla försökte spela första fiolen, som Perus Kommunistiska Parti, Nepals Förenade Kommunistparti (Maoisterna) och Revolutionary Communist Party (USA) kollapsade antingen, eller utvecklades till ett reformistiskt parti eller förvandlades till en obskyr sekt.


IV.


Även om ICOR idag tillämpar konsensusprincipen,  tycks MLPD och ICOR vara beslutna att bilda en ny kommunistisk international i en framtid:


”Ytterligare delar kan fastställas av ICOR:s världskonferens. Sådana bindande överenskommelser är nödvändiga från början för att kunna ta itu med det gemensamma strategiska målet: att övervinna det imperialistiska världssystemet och upprätta socialistiska samhällen.


Den framgångsrika samordningen av de internationella revolutionärernas samarbete kommer att leda till att samordningens organisatoriska form i samband med förberedelserna av den internationella revolutionen och den revolutionära världskrisens mognad kommer att överta alltmer demokratiskt-centralistiska strukturer. När enighet äntligen har uppnåtts i alla viktiga ideologiskt-politiska och organisatoriska frågor kan den demokratiska centralismen bli ICOR:s viktigaste organisatoriska princip.”[xvi]


För det första skiljer situationen i världen sig drastiskt idag från den situation som rådde då Tredje Internationalen bildadcs 1919. Då hade världens första socialistiska stat upprättats, som dels måste försvaras av andra revolutionära partier men som dels också skulle komma att tjäna som föredöme för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Idag finn det inte längre någon socialistisk stat, som kan tjäna som efterföljansvärt exempel. De partier, som idag anknyter till den revolutionära tradition som representerades av KKP och Mao Zedong, är svagare – med några undantag– än de partier som stödde KKP fr.o.m början av 1960-talet på grund av Den stora polemiken och fram till Mao Zedongs död. Dessa var i sin tur svagare än de partier, som tillhörde Komintern fram till 1943.

 

För det andra är det överhuvudtaget lämpligt att skapa ett nytt världsparti, som tillämpar demokratisk centralism? Kan världsrevolutionen ledas från ett centrum? Mao Zedong framhöll som ett av de skäl varför det var riktigt att upplösa Komintern att


”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter.


Korrekt ledarskap måste växa fram ur en detaljerad analys av dessa förhållanden, och det gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt utföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassat till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument. ” [xvii]


Kominterns praktik, särskilt under perioden  1927-1935, visade att ett centrum inte kan leda alla revolutionära kommunistiska partier i världen på ett tillfredsställande sätt. Kamrat Lars misstolkar också Mao Zedong i fråga om den komplicerade och föränderliga verkligheten. För Mao Zedong var detta ett skäl som bidrog till att motivera upplösningen av Komintern, medan det för kamrat Lars motiverar bildandet av en ny kommunistisk international! Eller menar kamrat Lars att verkligheten har blivit allt mindre föränderlig  och komplicerad?


För det tredje uppstår frågan om vem eller vilka som skall leda en ny kommunistisk international eller på vilken ideologisk-teoretisk plattform en sådan international skall byggas. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:


”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.


Sedan oktoberrevolutionen är det bara SUKP och KKP som har intagit denna ledande ställning.[xviii] Idag finns det inget maoistiskt parti, som har lett en socialistisk revolution eller ett folkkrig till seger, och därmed i praktiken bevisat att dess ideologiska och politiska linje är riktig. Detta står inte i motsättning till att vissa partier är mer framskridna, inflytelserika och beprövade än andra partier. Men det finns idag inget maoistiskt parti i världen, som åtnjuter en självklar auktoritet. Det finns dock partier, som på förhand tror sig ha receptet för världsrevolutionen, exempelvis att folkkriget är universellt, vilket direkt går emot Mao Zedongs princippolitik och heller aldrig därför kan lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i kapitalistiska och imperialistiska länder. Vilken plattform skall egentligen en sådan international företräda? Om denna fråga inte löses, kommer en sådan international att gå samma öde till mötes som den Första internationalen.


För det fjärde kräver inte den proletära internationalismen upprättande av en ny kommunistisk minternational. Kamrat Lars skriver:


”Svenska och tyska bilarbetare står inför samma fiende. De kommer också bara att segra om de förenar sig med de kinesiska arbetarna som står öga mot öga mot Geely. De reformistiska fackföreningsledarna kommer att kämpa emot att organisera denna internationella samordning av arbetarnas överlägsenhet. Den kan bara lyckas under ledning av revolutionära partier och organisationer.”


Det bästa motexemplet är det internationella solidaritetsarbetet med Indokinas folk i Sverige fr.o.m mitten av 1960-talet fram till 1975. KFML/SKP tog initiativ till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Detta var helt och hållet organisationens eget initiativ; det skedde trots att  SKP inte tillhörde något Kominten och det skedde inte ens på förslag från KKP eller AAP. Denna solidaritetsrörelse blev så stark att den tvingade den socialdemokratiska regeringen att öppet frondera mot USA-imperialismens krig i Indokina. De indokinesiska folkens företrädare ansåg att detta solidaritetsarbete vara mycket viktigt och det bidrog också till segern över USA-imperialismen. Var inte detta ett praktiskt exempel på proletär internationalism?  Sverige var självklart inte det enda land där det bedrevs praktiskt solidaritetsarbete med Indokinas folk; det bedrevs t.o.m i själva USA.


Om det skulle bryta ut en strejk på Volvo i Göteborg, behöver de strejkande arbetarna i första hand stöd av arbetarklasen i Sverige. Det är naturligtvis optimalt om arbetarna vid Geely i Kina sympatistrejker eller genomför andra stödaktioner. Och omvänt om Geely-arbetarna i Kina strejkar, skall de självfallet stödjas av volvoarbetarna i Sverige. De flesta militanta arbetargrupper, som exempelvis hamnarbetarna inte bara i Sverige, utan även i Europa och i hela världen, förstår på egen hand nödvändigheten av ömsesidiga solidaritetsaktioner. Denna insikt kräver ingen international; kontakterna kn fungera via olika nätverk eller genom direktkontakt.


Slutligen: Det finns ingen som helst anledning att forcera diskussionerna om en ny kommunistisk international. I så fall kommer den att bygga på lösan sand eller så kommer det att byggas en, två eller tre internationaler. Det tycks för närvarande för övrigt finnas åtminstone tre grupperingar, som planerar en international med maoistiska förtecken. Revolutionärer runtom i världen bör därför ha is i magen. Filippinernas Kommunistiska Parti skriver med anledning av ett 1-majuttalande 2022 initierat av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna):


”Förslaget att bygga en ’ínternationell proletär revolutionär organisation’ bör behandlas först i formella bilaterala eller multilaterals parti-till-partidiskussioner med konkreta förslag och planer, innan det deklareras i ett uttalande för allmän spridning. FKP anser att det är möjligt att bygga en internationell organisation av jämlika och oberoende kommunistpartier efter omfattande diskussioner och ansträngningar för att skapa ett internationellt forum genom vilket MLM:s ideologiska, politiska och organisatoriska enhet kan byggas upp. Det måste först klargöras att det borde finnas en konsensusregel enligt marxismen-leninismen-maoismens och den proletära internationalismens principer snarare än beslutsfattande genom majoritetsbeslut och demokratisk centralism som följs av enskilda kommunistpartier och tidigare av de kommunistiska internationalerna innan uppkomsten av jämlika och oberoende partier efter upplösningen av Tredje internationalen 1943. Regeln om demokratisk centralism har inte hjälpt ansträngningarna att bygga ett internationellt proletärt centrum (min fetstil).”[xix]


Huvudlinjen måste fortfarande vara att maoistiska partier i första hand upprätthåller bilaterala förbindelser som under Mao Zedongs tid, eftersom denna praxis fungerade utmärkt väl. Multilaterala möten bör främst vara forum för utbyte av erfarenheter; om resolutioner föreläggs sådana möten bör de vara genomarbetade och tillföra klasskampen något. Det är idag möjligt att skapa diskussionsfora  på ett helt annat sätt än tidigare, på vilka teoretiska och strategiska frågor kan diskuteras. Linjen om en kommunistisk international, som tillämpar demokratisk centralism, måste avvisas i nuvarande läge. Den diskussionen kan anstå tills till något kommunistiskt parti eller några partier antingen genomfört en socialistisk revolution eller en nydemokratisk revolution, som leder till en socialistisk revolution. Det avgörande idag är att varje parti tänker självt och förmår utveckla klasskampen i det egna landet; en international kan ändå aldrig lösa den frågan.


Rickard B. Turesson

13/9 2022


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)










Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 - https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem
ent_292/

[ii] Zhou En-lai om Kommunistiska Internationalen och Kinas Kommunistiska Parti – https://kommunisten.nu/?p=13384

[iii] Citerat via Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna): Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet https://kommunisten.nu/?p=13169

[iv] Anfört arbete.

[v] Om Enad-Vänsterkampanjen – se särskilt sid. 173 – 180 och sid. 241 -245 i Den sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget 2020.

[vi] Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna): Vår ståndpunkt  om bildandet av en internationell organisation för proletariatet https://kommunisten.nu/?p=13169

[viii] Anfört arbete

[x]  Se The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs Selected Works of Mao Tse-tung

[xi] Zhou En-lai om Kommunistiska Internationalen och Kinas Kommunistiska Partihttps://kommunisten.nu/?p=13384

[xii] Zhou En-lai om Kommunistiska Internationalen och Kinas Kommunistiska Partihttps://kommunisten.nu/?p=13384

[xiii] Anfört arbete

[xv] Vår ståndpunkt  om bildandet av en internationell organisation för proletariatet https://kommunisten.nu/?p=13169

[xviii] Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet –https://kommunisten.nu/?p=13169

Av NAT:s redaktion - 24 september 2022 17:30

(Denna text publicerades  ursrungligen den 5/9 2015)


Efter Chrustjovs angrepp på Stalin på den tjugonde partikongressen 1956 försvarade Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong Stalin och framhöll att han var 70 procent och 30 procent dålig. Detta försvar formulerades i artikeln ”Till frågan om Stalin”. Det viktigaste skälet till detta ställningstagande enligt min uppfattning var Chrustjovs dolda motiv, nämligen att hans kritik av Stalin var avsedd att fungera som en språngbräda att revidera marxismen-leninismen. Det gällde frågan om den fredliga vägen till socialismen, den anti-monopolistiska tvåstegsrevolutionen, den fredliga samlevnaden med imperialismen med USA i spetsen, Jugoslavien som socialistiskt land och synen på befrielserörelserna etcetera. Det framtida KFML/SKP upprättade redan på 1960-talet förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och solidariserade sig naturligtvis med KKP:s analys. Någon egen självständig analys gjorde emellertid inte KFML/SKP; däremot försvarade vi naturligtvis alltid Stalin gentemot trotskistisk och borgerlig kritik. Dessutom var vi inte medvetna om hur omfattande den interna kritiken i KKP av Stalin egentligen var – se bl.a mitt ursprungliga svar, där jag citerar Mao Zedong från ett tal 1957. Denna förteckning innehåller en rad utdrag, där Mao Zedong diskuterar Stalin – se speciellt den avslutande sammanfattningen.


Dagens marxist-leninister har inga som helst förpliktelser gentemot SUKP(b) eller KKP, eftersom båda partierna har ändrat färg. Vår uppgift är att göra en allsidig analys av den historiska utvecklingen i Sovjetunionen och Kina, lära av både framgångar och misstag, inte att ”lyfta upp” eller ”lyfta ner” positiva eller negativa aspekter. Det kan man göra i den politiska agitationen – inte i samband med teoretiska analyser.


Varför är det så viktigt att ta del av Mao Zedongs kritik av Stalin, en kritik som Kenneth Gustafsson beklagar? Skälet är naturligtvis att Mao Zedong hade personliga erfarenheter av Stalins och Kominterns linje och att KKP dessutom hade relativt god insyn i SUKP(b). I de fall där Stalin och SUKP(b) gav råd om kinesiska förhållanden, särskilt om hur KKP skulle förhålla sig till Guomindang, och där åsikterna skiljde sig åt, hade Stalin fel och Mao Zedong rätt. Dessutom analyserade KKP och Mao Zedong naturligtvis lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjet, såväl framgångarna som misstagen. Mao Zedong kritiserade särskilt Stalins sätt att lösa motsättningarna:


” ”Efter Oktoberrevolutionen, under den period då Stalin var i ledningen, blandade han samman de två typerna av motsättningar. Frågor som att tala illa om regeringen, tala om regeringen, vara missnöjd med regeringen, vara missnöjd med kommunistpartiet, kritisera regeringen, kritisera kommunistpartiet, är egentligen problem inom folket. Men det finns två slags kritik: Det ena är när fienden kritiserar oss, när fienden är missnöjd med kommunistpartiet; och sedan har vi när folket kritiserar oss, när folket är missnöjt med oss; och de båda måste särskiljas. Under så många år gjorde inte Stalin denna åtskillnad, eller bara sällan. Några [kamrater] som arbetat i Sovjetunionen länge har berättat för mig att det inte gjordes någon åtskillnad; man fick bara tala om bra saker, inte de dåliga; man fick bara sjunga lovsånger, inte komma med kritik; vem som än kom med kritik misstänktes för att vara en fiende och riskerade fängelse eller avrättning. Dessa båda typer av motsättningar har alltid varit lätta att blanda samman, lätta att ta miste på. Inte heller vi har kunnat undgå att blanda samman [dem]. ” (Mao Zedong: ”Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket”– direktavskrift av talet, som inte helt överensstämmer med den redigerade versionen i band 5.


Mao Zedongs kritik av Stalins uppfattningar i ekonomiska frågor finns exempelvis utvecklade i ”Kritik av Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” och ”Beträffande Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” .


Kenneth Gustafsson skriver:


”Rickard skriver lika lite om dessa omständigheter som alla trottar som vill kritisera Stalin, istället för att se i vilka klasstrider de uppkommer. Lika lite skriver han om hur Stalin och hans meningsfränder vänder på utvecklingen och från basen och uppåt gör upp med många regionala byråkrater och vidgar det proletära maktövertagandet upp till regional nivå i många regioner.”


Kenneth Gustafsson uttrycker sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjet, som om han hade varit på plats och följt utvecklingen från första parkett. Men på sin höjd har han läst vissa av Stalins texter, men vilka andra källor stödjer han sig på? Han har naturligtvis heller inte rotat i de sovjetiska arkiven, eftersom de är stängda igen. Varför redovisar han inte källorna i stället för att låtsas att han vet hur det förhöll sig? Den andrahandskälla som jag använder har jag också redovisat, nämligen Mao Zedong. Jämförelsen med trotskisterna är bara alltför löjligt att kommentera. Mao Zedong kanske också var trotskist?


Marx skrev en gång till sin dotter, Jenny Marx: ”Var kritisk till allt!”. Det gäller också KKP och Mao Zedong. Vi vet till exempel inte hur mycket av Mao Zedongs texter som fortfarande är opublicerade och vi har knappast några tillförlitliga källor om det inte partilivet i KKP i övrigt. Det finns ingen anledning att behandla ledande teoretiker inom den revolutionära rörelsen som om de vore felfria gudar. I så fall har man en religiös inställning till marxismen, att den i själva verket utgör en samling trossatser. Då kommer man heller aldrig att delta i någon framgångsrik revolution.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetaridningen)

Av NAT:s redaktion - 24 september 2022 12:45

Oktoberförlaget anordnar boksläpp i Stockholm för Stefan Lindgrens nya bok “Dö för Nato?”


Den svenska politiska eliten håller i skön förening på att baxa in Sverige i militäralliansen Nato. De struntar i vad grundlagen säger och stressade helt i onödan fram en ansökan utan att ge utrymme för en folkomröstning eller ens en diskussion. Sveriges 200-åriga neutralitetspolitik offras för att inlemma Sverige i Nato:s kärnvapenplaner.


Nato är från början ett instrument för USA:s utrikespolitik, för dess anspråk på världsherravälde. I framtiden kan svenska soldater komma att kommenderas ut i Nato-krig i främmande land. Är vi, våra barn och barnbarn beredda att dö för Nato? Ska Sverige bli en språngbräda i ett Nato-krig mot Ryssland eller bli måltavla i ett kärnvapenkrig?


Boken säljs till rabatterat pris till besökarna. "Dö för Nato?" kan också inhandlas direkt från Oktoberförlagets webbplats eller från internetbokhandlarna.


Datum: Söndag 2 oktober, 13.00

Plats: Victor Jara-lokalen, Pontonjärgatan 36B, 112 37, Stockholm


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 14 september 2022 14:09

Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou En-lai en föredragning inför politbyråns ständiga kommitté om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till Kinas Kommunistiska Parti. Zhou En-lais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang, men innehåller en hel del intressanta  påpekanden och detaljer.

 

Jag har blivit ombedd av centralkommitténs politiska byrås ständiga utskott att tala om internationella förbindelser, särskilt förbindelserna mellan Kommunistiska internationalen och det kinesiska kommunistpartiet. Jag vill ta upp sex korta punkter:


1. Det var nödvändigt att upprätta den kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919-43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra. Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade. Under sina första dagar lyckades Kommunistiska internationalen förklara marxismen-leninismens teori och principer och främja den kommunistiska rörelsens globala utveckling. Även om Lenin vid denna tid åtnjöt stor auktoritet fattade Internationalen sina beslut på grundval av demokratisk centralism, och det rådde en livlig atmosfär där företrädarna för de olika partierna fritt uttryckte sina åsikter. Internationalen drog en tydlig gräns mellan de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, och kritiserade samtidigt "vänsterns" infantila barnsjukdom. I internationalismens anda mobiliserade den revolutionärt folk i olika länder för att stödja Sovjetunionen och främjade olika folks revolutionära kamp och nationella revolutionära rörelser. Icke desto mindre kom upplösningen av Kommunistiska internationalen också vid en lämplig tidpunkt. År 1935 antog den en resolution om att den inte skulle blanda sig i de olika partiernas inre angelägenheter, och efter det gav den dem faktiskt friare händer. Men vid den tiden fanns det fortfarande skäl för dess existens, eftersom den spelade en aktiv roll i kampen mot fascismen och för att upprätta enhetsfronten. I juni 1943, när det sovjet-tyska kriget bröt ut, upplöstes Kommunistiska internationalen. Kommunistiska internationalens svagheter och misstag, särskilt under den andra perioden, kan sammanfattas på följande sätt: den misslyckades med att anpassa sina allmänna uppmaningar till verkligheten i olika länder, och den gav specifika instruktioner till enskilda partier i stället för att ge dem principiell vägledning, vilket innebar att den blandade sig i deras interna angelägenheter och hindrade dem från att agera självständigt och tillämpa sin egen initiativförmåga och kreativitet. Detta är bara en grov utvärdering av Internationalen.

 2. Ett lands revolution och uppbyggnad är beroende av den praxis som folket i landet tillämpar. Endast genom att integrera marxismen-leninismens universella sanning med landets konkreta praktik kan man berika och utveckla marxismen-leninismen. Det är viktigt att summera sina erfarenheter, både positiva och negativa, under praktikens gång. Det kinesiska kommunistpartiet har samlat på sig rika erfarenheter. Trots de misstag som det har gjort genom att vid olika tillfällen följa "vänster"- eller högerlinjer har det fått viktiga positiva erfarenheter.

3. Varje parti måste tänka självständigt när det gäller revolutionen och uppbyggnaden i sitt eget land. Endast ett självständigt tänkande kommer att förhindra att det upprepar andra länders negativa erfarenheter och göra det möjligt för det att dra nytta av deras positiva erfarenheter. Jag förstår att det finns många människor som inte tänker självständigt och som bara följer andra blint; det är inte lätt att ändra denna mentalitet. Självständigt tänkande betyder naturligtvis inte arrogans eller godtycke och det betyder inte att man vägrar att acceptera Kommunistiska internationalens goda idéer.”


Läs vidare här - se sid. 306 – 319!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 4 september 2022 19:00

Antologin ”Mao Zedong on diplomacy” innehåller såväl dokument, som publicerats tidigare i band 1 – 4, som okänt material, framför allt utskrifter av samtal som Mao Zedong har fört med utländska statsmän. Maos föredragningar är komprimerade och kärnfulla, men alltid på pricken. I ett samtal med Indiens premiärminister, Nehru, 1954 säger han bland annat:


”Folkets revolutionära krafter uppstår endast när tiden är mogen. Om första världskriget inte hade erbjudit bolsjevikpartiet ett tillfälle, skulle den ryska oktoberrevolutionen ha stött på svårigheter. I Kina har vi kämpat i 22 år, men inte förrän under de sista åren vann vi segern. Inte förrän i slutet av andra världskriget fick vi möjlighet att resa oss.” i


Här understryker Mao att både den ryska och kinesiska revolutionen hängde ihop med de båda världskrigen, d.v.s drastiska förändringar av det objektiva läget, och att kinesiska revolutionens först avgjordes i och med det segerrika inbördeskriget 1945 – 1949. Speciellt ”vänster”dogmatiker bortser från det objektiva lägets betydelse.

Och vidare:


”Om ett tredje världskrig utkämpas. kommer det att uppstå förluster på båda sidor. Det kommer att skapa en balans. Den yttersta faktorn som avgör utgången av ett krig kommer fortfarande att vara människor – vilka som hanterar vapnen, vad de stridande som använder vapnen anser vara mest fördelaktigt och vilka som är bättre på att slåss. De två första faktorerna är av största vikt. När det gäller mängden vapen hade både Indiens kongressparti och Kinas kommunistparti inga vapen i början, men nu har vi båda vapen. En annan punkt kommer från erfarenheten. I båda världskrigen lyckades försvararna och angriparna besegrades. Under första världskriget avancerade de tyska väpnade styrkorna till Paris i väster och närmade sig Petrograd i öster. Men till slut misslyckades angriparna. I andra världskriget besegrades angriparna, Tyskland, Italien och Japan, och försvarssidan vann segern, även om vissa länder på försvarssidan, som Storbritannien och Frankrike, försvagades av kriget.” ii


Mao påpekar alltså att den mänskliga faktorn, bland annat stridsviljan, ytterst avgör ett krigs utgång och att det är fördelaktigare att bedriva ett försvarskrig än ett anfallskrig, eftersom anfallskrig oftast är orättfärdiga.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 29 augusti 2022 22:00


I.

Sovjetunionens och SUKP:s historia revideras

 

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) skriver i ett uttalande om kriget i Ukraina den 26 mars:


“En situation som omvandlade de tidigare socialistiska republikerna som utgjorde Sovjetunionen till rena satelliter (halvkolonier och inflytelsesfärer) för den framväxande ryska socialimperialismen med centrum i den tsaristiska chauvinismen om ‘den stora moderna Ryssland’ …i


Denna detalj är mycket viktigare än man tror, men denna ståndpunkt understöds absolut inte av någon ytterligare argumentation eller med hänvisning till någon källa. Det är ren plakatpolitik.


För det första betyder detta att huvudmotsättningen inom SUKP i samband med Chrustjovrevisionisternas maktövertagande 1956 gick mellan de ryska revisionisterna å den ena sidan och de icke- ryska revisionisterna på etnisk grund och marxist-leninisterna på den andra. Tvärtom gick huvudmotsättningen mellan den revisionistiska linjen och den marxist-leninistiska linjen och inga revisionister från de icke-ryska republikerna rensades ut. De som i politbyrån bekämpade Chrusjtjov, född ryss men som hade gjort politisk karriär i Ukraina, var Molotov, Malenkov (makedonier) och Kaganovitj, Den senare var visserligen av rysk-judisk släkt men inledde 1925 en ”ukrainisering” av Ukraina. SUKP var ett multietniskt parti, som bl.a länge leddes av Stalin, en georgier. Detta fortsatte under den revisionistiska perioden fram till 1991. En detaljerad undersökning de ledande medlemmarna i SUKP skulle säkerligen bekräfta detta, men det räcker med att påpeka att många av de senare framträdande revisionisterna i SUKP efter 1956 var av icke-rysk börd som exempelvis Mikojan (armenier) och Sjevardnadze (georgier). Som bekant såg Chrusjtjov, född ryss, 1954 också till att Krim överfördes till den ukrainska sovjetrepubliken. Ett i sanning märkligt sätt att inleda förtrycket av Ukraina!


För det andra vann naturligtvis alla ledande revisionister i SUKP oberoende av delrepublikstillhörighet på omvandlingen av Sovjetunionen till en socialimperialistisk stat. Kinas Kommunistiska Parti (KKP), Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och rad andra maoistiska partier utvecklade en djupgående kritik av den moderna sovjetrevisionismen fr.o.m 1960-talet och under 1970-talet, men det går absolut inte att hitta någon text från dessa partier, som hävdar att den ryska sovjetrepubliken inledde ett massivt förtryck av alla andra delrepubliker från 1956 och framåt. Vad skulle den vinna på det? Faktum är att dessa texter var noggrant utarbetade, exempelvis SKP broschyr ”Sovjet idag” från 1974, eftersom de skulle klara motattackerna från revisionisterna och trotskisterna. Däremot behandlade denna broschyr, som inte bara byggde på KKP:s analyser utan även på egna analyserutförligt utplundringen av folkdemokratierna i Östeuropa och den Mongoliska Folkrepubliken genom Comecon.ii Brasilien Kommunistiska Parti (Röd fraktion) redovisar inte ens vilken analys det stödjer sig på.


För det tredje ger KKP: s Leninism eller socialimperialism från 1970 inget som helst stöd för att den ryska sovjetrepubliken skulle förtrycka alla andra sovjetrepubliker:


”Nu har de revisionistiska nya tsarerna (…) omvandlat Sovjetunionen tillbaka till ett ’nationernas fängelse’. (…) (…) De har förvandlat en rad östeuropeiska länder samt Mongoliska Folkrepubliken till kolonier och lydländer. (…) (…) De har lagt sig till med de mest despotiska och gemena metoder för att hålla dessa länder under strikt kontroll. (…) Den historiska lärdomen av detta blir: När en gång en revisionistisk klick har tillvällt sig den politiska makten i en socialistisk stat, så kommer staten antingen att bli socialimperialistisk, såsom fallet är med Sovjetunionen, eller reduceras till ett lydland eller koloni, såsom är fallet med Tjeckoslovakien och Mongoliska Folkrepubliken. Nu kan man klart se att huvudinnehållet i Chrusjtjov-Brezjnevklickens maktövertagande är att den socialistiska staten (…) förvandlats till en socialimperialistisk makt, som dominerar andra.”


Står det någonstans att den ryska sovjetrepubliken började förtrycka alla övriga delrepubliker? ”Nation” är inte liktydigt med en delrepublik. Om vi använder begreppet nation iii på samma sätt som Stalin gjorde, finner vi att förmodligen alla sovjetiska delrepubliker inrymde flera nationer. Ukraina inrymmer idag två stora nationer, den ukrainska och den ryska, medan alla övriga representerar mindre än en 1 procent av befolkningen. Det förekom naturligtvis storrysk chauvinism i det socialimperialistiska Sovjetunionen, särskilt gentemot de små nationerna, som inte bars upp av en sovjetrepublik.


Tjeckoslovakien och Mongoliska Folkrepubliken var inga delrepubliker i Sovjetunionen utan självständiga stater. Sovjetunionen tog initiativ till det s.k ekonomiska samarbetsorganet Comecon 1949, som omfattade 11 medlemsstater som mest. Comecon tillämpade s.k internationell arbetsfördelning, vilket innebar att varje medlemsstat skulle specialisera sig på den produktion den var bäst på. Albanien ansågs kunna specialisera sig på frukt och grönsaker. Denna arbetsdelning syftade naturligtvis till att gynna Sovjetunionen, och som också ingrep militärt om någon folkdemokrati försökte frigöra sig från sovjetisk överhöghet. Albanien avbröt aktivt deltagande 1961.


SUKP som parti omfattade hela Sovjetunionen; i och med revisonisternas maktövertagande tjänade alla revisionister i SUKP oberoende av vilken delrepublik de tillhörde på den socialimperialistiska politiken.

 

Den 29 augusti 1991 inställdes SUKP:s verksamhet i hela Sovjetunionen, men redan i mars 1990 hade partiets tvingats uppge sin monopolställning. Partiets verksamhet i Ryssland förbjöds av Jeltsin den 6 november 1991. Den 26 december samma år upplöstes Sovjetunionen. Detta betydde att SUKP försvann över hela linjen i ett slag. Det som skedde var att en del partier omvandlades till revisionistpartier på delrepubliknivå, exempelvis i Ryssland och Ukraina. I exempelvis Estland splittrades 1990 det sovjettrogna partiet; det ena partiet omvandlades till ett socialdemokratiskt parti med mycket begränsat inflytande och det andra förbjöds. De ledande skikten, partitoppar, statstjänstemän och företagsledare, tidigare ett statsbyråkratborgerskap, i de forna sovjetrepublikerna inledde alla kapplöpningen efter att lägga beslag på så mycket statlig och kollektiv egendom som möjligt i syfte att omvandla sig till ett privatkapitalistiskt borgerskap.


Det utvecklades snabbt ett nationellt borgerskap i de tidigare delrepublikerna, eftersom dessa kunde lägga beslag på redan fungerande produktionsmedel och affärsverksamhet. Deras framgångar kan mätas i vilken grad de forna delrepublikerna senare har lyckats stå emot Rysslands inflytande, vilket i sin tur har berott på ekonomiska och politiska styrkeförhållanden och historiska traditioner. Estland, Lettland och Litauen anslöt sig alla till EU och NATO. Georgien utkämpade ett krig mot Ryssland om Abchazien och Sydossetien. Azerbajdzjan, lierat med Turkiet, har utkämpat ett krig med Armenien, lierat med Ryssland, om enklaven Nagorno-Karabach. I vissa delrepubliker, särskilt i Centralasien, har den härskande klassen, som bygger på det tidigare revisionistpartiet, upprättat korrumperade klanvälden.


I Ukraina har det hela tiden pågått en kamp mellan ett ukrainskt borgerskap och ett proryskt borgerskap med huvudsaklig förankring i östra Ukraina. Denna kamp har böljat fram och tillbaka. Fram till 2010 dominerade den provästliga fraktionen av Ukrainas borgerskap, som företräddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, som företrädde en pro-rysk politik, vann emellertid presidentvalet 2010. I november 2013 inleddes de provästliga krafterna en motoffensiv, som kulminerade med att presidenten avsattes med fysiskt våld den 22 februari 2014. Detta var i praktiken en statskupp, men kunde inte ha skett om inte de provästliga krafterna hade haft en viss massbas. Först i och med denna regering tippade balansen över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.


Det ryska byråkratborgerskapet under Jeltsins ledning från 1991 hade till att börja med mycket svårt för att kontrollera händelseutvecklingen inte bara i Ryssland utan även i de övriga delrepublikerna, eftersom Ryssland befann sig i ett kaotiskt tillstånd, bl.a för att det till att börja med slaviskt tillämpade den s.k chockterapin, som hade rekommenderats av västimperialisterna. Situationen stabiliserades först efter Jeltsins avgång som president 1999.


Man måste komma ihåg att byråkratborgerskapet i Sovjetunionen efter Chrusjtjovs maktövertagande fortfarande inte kunde äga några produktionsmedel. Det fanns inga privatägda företag, ingen aktiebolagslagstiftning, ingen börs, kort sagt ingen fungerande infrastruktur för ett privatkapitalistiskt system. Byråkratborgerskapet berikade sig däremot genom att låta löneskillnaderna skena, införa vinst som avgörande incitament för företagen och ge företagsledarna andel av vinsten och utöka de naturaförmåner för toppskiktet inom parti och stat, som redan fanns. Dessutom förekom ren stöld och svartabörshandel. Detta finns utförligt behandlat i Sovjet idag ivUnder senare perioden av Gorbatjovs regeringsinnehav lättades på restriktionerna för privategendom och infördes vissa marknadsreformer.


Den verkliga privatiseringsvågen skedde efter Sovjetunionens fall 1991 och pågick under 1990-talet. Detta har kallats “den mest katastrofala fredstida ekonomiska kollapsen av ett industriland i historien”. v Om det redan fanns ett privatkapitalistiskt borgerskap i Sovjetunionen, varför genomfördes då överhuvudtaget denna privatiseringsvåg? När de gäller oligarkerna i Ukraina har de av naturliga skäl varit av blandat ursprung. Enligt språkstatistik har 77,8 procent av ukrainarna ukrainska som modersmål och 17,3 procent ryska, huvudsakligen bosatta i östra Ukraina. Men majoriteten av ukrainarna är tvåspråkiga. vi Det är alltså inget märkligt att det finns ryskspråkiga oligarker, speciellt som östra Ukraina var den mest industrialiserade delen av Ukraina. Någon invasion efter 1991 av ryska oligarker, som inte var bosatta i Ukraina, och som systematiskt köpt upp ukrainska företag har inte förekommit.


Zelensky har haft stöd av Igor Kolemoisky, Ukrainas näst rikaste eller tredje rikaste oligark. vii Denne har tidigare stött såväl Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Zelensky själv har tillgångar i skatteparadis. Igor Kolemoisky är ett illustrativt exempel på hur dessa oligarker har byggt upp sina förmögenheter. Se hans Wikipedia-biografi. De tre rikaste oligarkerna idag i Ukraina, förutom Kolemoisky och Pinchuk också Akhmetov viii, verkar idag alla vara pro-västliga. Ingen av dessa tre är etniska ryssar och alla har haft sin bas i Ukraina.


Det finns ingen anledning att skönmåla revisionisterna i de övriga republikerna förutom den ryska genom att påstå att de har varit ”förtryckta” under socialimperialismen. Tvärtom var det fråga om samma skrot och korn och ledarskiktet i vissa f.d delrepubliker, särskilt i de nya centralasiatiska staterna, har alltså byggt upp rena klanvälden.


Självfallet fanns det alltid tendenser till storrysk chauvinism i Sovjetunionen, eftersom ryssarna utgjorde den största befolkningsgruppen och Tsarryssland historiskt sett utgått från Moskva, men denna chauvinism bekämpades fr.a av Lenin, men även av Stalin. Den sovjetiska språkpolitiken är belysande. Denna kan t.ex indelas i tre perioder: (1) 1917 – 1937, då de nationella språken stod i centrum; (2) 1937 – 1957, med balans mellan ryska och de nationella språken; (3) 1958 – 1990 med rysk dominans. ix Den språkpolitik som tillämpades 1917 – 1937 var den mest progressiva språkpolitik, som världen någonsin har skådat, eftersom den innebar att en rad skriftlösa minoritetsspråk alfabetiserades och blev föremål för reguljär undervisning. Vändningen kom 1960:


”Det som gör att 1960 är en central skiljepunkt är att Chrusjtjov kom med nya skollagar. Chrusjtjovs maktövertagande resulterande i en markant omorganisering av den sovjetiska språkpolitiken, till en mer ryskdominerad politik.”x


I det nuvarande Ryssland finns det c:a 100 minoritetsspråk. Antalet var ännu fler under Sovjetunionens tid av naturliga skäl. I Sovjetunionen fanns det 53 administrativa områden, inräknat delrepublikerna, som baserades på nationstillhöriget. I Estland, Lettland och Litauen var estniska, lettiska och litauiska huvudspråk; i Ukraina ukrainska; i Georgien georgiska etcetera. Det var fr.a minoritetsspråken, särskilt de tidigare skriftlösa språken, i de autonoma områdena eller i områden som inte hade någon regional status alls som drabbades av Chrusjtjovs kursändring av språkpolitiken. Det dominanta språket i en delrepublik drabbades i betydligt mindre utsträckning. Redan i samband med Chrusjtjovs skolreform, som avsåg att stärka ryskans ställning gentemot de övriga språken, utvecklades ett motstånd och Chrusjtjov tvingades till utrensningar i Lettland och Azerbajdzjan. När sovjetledningen försökte försämra georgiskans status i Georgiens konstitution 1978, utbröt omfattande demonstrationer i Georgien, varvid sovjetledningen tvingades backa.xi


Det skedde också en russifieringsprocess i de olika delrepublikerna genom inflyttning av ryssar. Den som vill yttra sig tvärsäkert i denna fråga måste emellertid undersöka fakta. En del av denna inflyttning understöddes säkert medvetet av sovjetledningen, exempelvis till de baltiska delrepublikerna, som anslöts till Sovjetunionen först under andra världskriget. Annan inflyttning var säkert bara spontan. Men i det georgiska revisionistpartiet efter 1956 var det praxis med minst möjliga antal etniska ryssar i ledningen.


Varför lanseras teorin om att den ryska delrepubliken under den socialimperialistiska perioden förtryckte alla andra republiker, ett påstående som är historiskt falsk? Orsaken är förmodligen att BKP (Röd fraktion) utgår från en sentida konstruerad mall. Det är bara förtryckta nationer som kan genomföra rättfärdiga försvarskrig. Den icke-utsagda tesen är att bara om Ukraina är en förtryckt nation, är det ukrainska folkets försvarskrig mot Ryssland rättfärdigt. Men var Nazitysklands anfallskrig mot små kapitalistiska och imperialistiska stater som Danmark och Norge någonsin rättfärdigt? Var det inte rätt av det danska och norska folket att göra militärt motstånd mot Nazityskland? Den danska regeringen kapitulerade mycket snabbt, men den norska regeringen ledde det militära motståndet i åtminstone tre månader innan den kapitulerade. Därefter utvecklades en motståndsrörelse, som var splittrad i en borgerlig och en kommunistisk del. Den kommunistiska motståndsrörelsen i dessa länder bedrev endast sabotageverksamhet och vissa riktade väpnade attacker och försökte aldrig bygga upp några basområden. I Danmark omfattade dock motståndsrörelsen 40 000 man i andra världskrigets slutskede. I Sverige utbildades de s.k polistrupperna av den svenska staten i allians med västmakterna för att förhindra ett eventuellt försök till kommunistiskt maktövertagande i Danmark och Norge, som dock aldrig skedde.


Tvärtom är det bättre att i detta fall tala om det ukrainska folket med utgångspunkt från Mao Zedong:


”För att rätt förstå dessa två olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med ’folket’ och vad vi menar med ’fienden’. Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender. Under befrielsekriget var Förenta staternas imperialister och deras hejdukar – byråkratkapitalisterna, godsägarna och guomindangreaktionärerna som representerade dessa två klasser – folkets fiender, medan alla andra klasser, skikt och socialgrupper som bekämpade dessa fiender alla tillhörde kategorin folket.” xii


Det är de ukrainska revolutionärernas sak att definiera vilka som tillhör det ukrainska folket. Helt klart är att de arbetande massorna i Ukraina utgör det ukrainska folket, oberoende om de endast talar ukrainska, endast ryska eller är tvåspråkiga. Det ryska artilleriet och missilerna som når ukrainskt territorium, städer och byar, gör heller ingen skillnad på ukrainsk- eller ryskspråkiga. Det är vanliga ukrainare, vars hem bombas sönder och samman och som måste fly. Eftersom huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan det ukrainska folket och de ryska aggressorerna, ingår i nuvarande läge i det ukrainska folket bara dem som beredd att konsekvent bekämpa den ryska aggressionen. Zelensky-regeringen och det härskande skiktet av oligarker i Ukraina tillhör inte dem som är beredda att konsekvent att bekämpa den ryska imperialismen, eftersom de har gjort sig beroende att västmakternas ekonomiska, politiska och militära stöd och dessutom i första hand är intresserade av att behålla sin egen maktställning. Men huvudmotsättningen måste lösas först.


II.


Finns det någon huvudmotsättning i Ukraina?

 

Mao Zedong skriver i Om motsättningar om att det ”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar”, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling (min fetstil).”xiii



I Kina gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och de japanska imperialisterna efter Japans aggression. Denna huvudmotsättning löstes 1945. Först därefter inleddes inbördeskriget mellan Röda armén och Guomindang. Under hela försvarskriget mot Japan samarbetade KKP och Röda armén med Guomindang, trots att de senare hade anställt blodbad på kommunister i Shanghai och Kanton 1927 och bekämpat KKP och Röda armén ända fram till 1937. KKP och Röda armén prioriterade alltid kampen mot den japanska imperialismen fram till 1945; Guomindang kunde av och till angripa Röda armén under försvarskriget, varvid Röda armén självfallet slog tillbaka i självförsvar. Detta visade också att Röda armén var den pålitligaste försvararen av det kinesiska folket och Guomindang förlorade politiskt på dessa attacker.


Jag känner inte till ett enda segerrikt befrielsekrig, där kommunisterna har lagt ner lika mycket energi på att bekämpa en konkurrerande borgerligt-nationalistisk eller fascistisk rörelse som den imperialistiska angriparen innan huvudmotsättningen har lösts. Borgerliga militära ledare och militärteoretiker försöker alltid undvika tvåfrontskrig: t.o.m Hitler försökte undvika ett tvåfrontskrig genom Molotov-Ribbentroppakten.

.

III.


Diverse

 

Det är också viktigt att ta upp Tjetjenienfrågan för att dra en gräns mot ”vänster”putinisterna. Den visar att Putinregimen bara stödjer provinser som Donetsk, Lugansk, Abchazien och Sydossetien, eftersom de vill ansluta sig till Ryssland, medan han har varit beredd att med alla medel bekämpa en delrepublik som Tjetjenien när den velat frigöra sig statligt från Ryssland. ”Vänster”putinister ser nämligen Ryssland och Kina som progressiva imperialistiska motvikter till USA. Dessa angriper bara Zelensky-regeringen för dess inrikespolitik, men aldrig Putinregeringens. Men i själva verket representera båda borgerskapet i respektive land; båda förtrycker de arbetande massorna. ”Vänster”putinisterna hoppas också på att Ryssland skall segra. Det ukrainska folket befinner sig inte i allmän motsättning gentemot ”imperialismen” utan först och främst mot en imperialistisk stormakt, Ryssland, som t.o.m har utlöst ett anfallskrig mot det ukrainska folket; i andra hand gentemot Zelensky-regeringen, som understöds av USA och övriga västmakter. Ukraina är en stat, som består av två nationer; det är heller inte den ryska nationen, som har angripit Ukraina utan Putinregeringen; däremot förtrycks det ukrainska folket av Putin-regimen i Ryssland i form av det pågående anfallskriget.

 

När det gäller det brasilianska uttalandet är allt inte fel i det uttalandet. Det gör en korrekt beskrivning av ”rebellerna” i Donetsk och Lugansk:


“Till och med berättelsen om “kamp mot nazisterna” och “folklig revolution” började falla sönder även på rebellernas sida, när fascistiska bataljoner svärmade in 2014. Sådana som Euoasiatiska Ungdomsunionen, Imperiala Ryska Rörelsen, Slaviska Unionen och Rörelsen Mot Illegal Immigration. Andra inkluderar också bataljonerna SvarozhichRusich och Ratibor, som hade hakkors eller det ryska imperiets färger i sina symboler och Interbrigaderna, med medlemmar från den öppet nynazistiska gruppen Det andra Ryssland.

Slutligen avslöjade den förste guvernören i “Folkrepubliken Donetsk”, Pavel Gubarev, att han var kopplad till det högerextrema partiet Ryska nationella unionen, som är kopplat till Ryska ortodoxa armén, en separatistgrupp. Det är också omöjligt att förneka inflytandet på konflikten av grupper som leds av den så kallade Fjärde politiska teorin, en typ av rysk fascism, en metafysisk och idealistisk teori som skapats av Aleksander Dugin, en ortodox guru som är kandidat till den nya Rasputin.


Sanningen är att även i början, när det bildades stridsbrigader som var mer inriktade på libertarianska ideal, vare sig de var vänster eller socialistiska, bland dessa, de internationella, utgjorde de aldrig majoritet eller ens viktiga sektorer som var politiskt aktiva i konflikten.


I slutändan framstod den russofila imperialistiska ideologin som hegemoniskt dominerande i östra Ukraina, uttryckt i den symbolpolitik, kultur och politik som proklamerades av regeringarna i de så kallade folkrepublikerna.”


Vissa maoister tycks tro att det är fråga om en genuin folklig revolt i östra Ukraina och inte en rörelse som är lierad med Putinregimen.


I praktiken hamnar det brasilianska uttalande också rätt i fråga om huvudstrategin:


” Även om Zelenskijs regering har vädjat till folket att slå tillbaka den ryska imperialismens invasion och till och med delat ut vapen till medborgare som är villiga att göra motstånd, använder den massorna som kanonmat, eftersom den först och främst inte försvarar nationens och det ukrainska folkets intressen, utan de europeiska och yankee-imperialisternas intressen. Utan ett revolutionärt proletärt avantgarde måste det ukrainska folket med nödvändighet arbeta för att organisera detta avantgarde samtidigt som det gör motstånd mot invasionen. Uppgiften för patrioter, demokrater, revolutionärer och kommunister i Ukraina är att välja den rätta linjen för att utveckla sitt motstånd och driva på återskapandet av det militariserade kommunistpartiet, genom att upprätta en antirysk enhetsfront och inom denna, genom att tillämpa enhet och kamp, utvidga motståndets organisation genom att bygga upp en antirysk nationell befrielsegerillaarmé, bryta upp positionerna med Zelensky-regeringen, som är EU:s och USA-imperialisternas lakej, och tvinga den att förfoga över statliga resurser för att tillgodose sina behov och skapa egna kontrollzoner. Tiden kommer oundvikligen att komma för regeringen att kapitulera genom överenskommelser om nationell underkastelse, vare sig det gäller delning av dess territorium som separerar ’folkrepublikerna’ i östra Ukraina och själva demilitariseringen, eller annat som är allvarligt skadligt för folket, eller inför expansionen av krigsmakten, belägring och ockupation av vitala positioner i den ukrainska statens funktionssätt, antingen genom regeringens eget beslut eller framtvingat av USA:s/EU:s interimperialistiska samförstånd med Ryssland. I en sådan situation måste kommunisterna i Ukraina avslöja sin ståndpunkt och uppmana massorna och armén i det nationella motståndet att förkasta varje avtal om kapitulation, fördöma de yankee/europeiska/ryska imperialisternas delningsplaner, som tillsammans kommer att vända sig mot motståndet och omvandla motståndskriget till ett folkets befrielsekrig för att nå en demokratisk revolution och oavbrutet nå socialismen, och återförena sina historiskt bildade territorier.” xiv


Skrivningen innehåller i och för sig ett fånigt förslag som att återupprätta ett militariserat kommunistiskt parti, ett koncept som aldrig formulerats av Mao Zedong eller aldrig tillämpats framgångsrikt någonstans, inte ens i Peru, där det först myntades. Det finns ingen anledning att komma med tvärsäkra pekpinnar utifrån. Däremot behövs det naturligtvis ett revolutionärt maoistiskt parti, som förmår göra en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och förmår fastställa vilka som tillhör det ukrainska folket eller inte och således rikta huvudstöten mot den ryska aggressorn. Detta har idag antagit formen av ett försvarskrig från det ukrainska folkets sida. Det beror helt enkelt på styrkeförhållandena huruvida ett revolutionärt kommunistiskt parti kan ta ledningen i försvarskriget gentemot Ryssland eller inte. Uttalandet innehåller också en del tvärsäkra förutsägelser som att Zelensky-regeringen oundvikligen kommer att kapitulera. Man måste komma ihåg att Zelensky-regeringen baseras på ett monopolistiskt borgerskap med ett utbrett masstöd, som t.o.m har vuxit på grund av den ryska aggressionen och att Zelensky-regeringen företräder egna klassintressen. Det är fullt möjligt att kriget förr eller senare slutar i en pattställning, antingen i form av en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk, Lugansk och Krim också formellt, d.v.s någon slags fredsuppgörelse. Det är omöjligt att idag sia om den kommande händelseutvecklingen. Koreakriget 1950 – 1953 slutade i en pattställning och en återgång till de ursprungliga gränsdragningarna.


Rickard B. Turesson

 

i https://ci-ic.org/blog/2022/03/26/a-nova-democracia-the-progressive-chimera-of-opportunists-and-revisionists-and-the-national-liberation-war-of-the-ukrainian-people-and-nation/

ii Sovjet idag av Kurt Lundgren/Steven Ek, Oktoberförlaget 1974, sid. 75 – 77

iii ”En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen. ”

iv Sovjet idag av Kurt Lundgren/Steven Ek, Oktoberförlaget 1974, sid. 45 – 59

v https://en.wikipedia.org/wiki/Privatization_in_Russia

vi https://en.wikipedia.org/wiki/Ukraine#Language

vii Victor Pinchuk, som konkurrerar med Kolomoisky om andraplatsen bland oligarkerna, är också provästlig. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Pinchuk

viii https://en.wikipedia.org/wiki/Rinat_Akhmetov

ix https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_spr%C3%A5kpolitik#1960_fram_till_slutet_av_Sovjetperioden

x Anfört arbete.

xi Language Policy and National Identity in Georgia – https://qmro.qmul.ac.uk/xmlui/bitstream/handle/123456789/2679/AMIREJIBI-MULLENLanguagePolicy2012.pdf?sequence=1&isAllowed=y

xii Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, Valda verk av Mao Tse-tung band 5, sid. 366-367, Oktoberförlaget, 2019

xiii Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

xiv Anfört arbete.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 19 augusti 2022 21:45

I en artikel på Communist International den 24 juli i år i heter det:


“Det är från det stora språng i vår ideologis kärna som åstadkoms av ordförande Mao som ordförande Gonzalo, som uppfyllde uppgiften att definiera maoismen som marxismens tredje, nya och högre stadium, fastställde: ’Motsättningen, den enda grundläggande lagen för den eviga materiens oupphörliga omvandling’ (Perus Kommunistiska Partis första kongress, 1988)”

 

Vad gäller saken? Författarna försvarar nämligen ett diskussionsunderlag, som Kommittén för den Förenade Maoistiska Internationella Konferansen (CUMIC)har antagit. I detta slås det nämligen fast att motsättningen är “den enda grundläggande lagen för den eviga materiens oupphörliga omvandling”. Detta har tidigare kritiserats i ett inlägg ii av en av de inbjudna organisationerna, Poder Proletario Colombia (mlm).


Men är frågan om negationens negation finns eller inte en fråga, som kommunistiska partier måste ta ställning till? Eller är det en teoretisk fråga och där diskussionen inte ens är avslutad?


Dialektikens grundlagar

 

De tre grundlagar som avses är 1) lagen om motsatsernas enhet och kamp; 2) lagen om kvantitativa förändringars övergång till kvalitativa, och 3) lagen om negationens negation. Det som brukar diskuteras är deras inbördes rangordning, vilken som är primär och vilka som är härledda och om den tredje grundlagen överhuvudtaget finns. Faktum är att Marx använder den tredje grundlagen i ”Kapitalet”:


Det är negationens negation (min fetstil). Denna återställer den individuella egendomen, men på grundval av den kapitalistiska epokens resultat – på grundval av kooperation mellan fria arbetare och deras gemensamma rätt till jorden och till de genom arbetet självt producerade produktionsmedlen. Förvandlingen av den på individuellt arbete vilande, splittrade privategendomen till en kapitalistisk egendom är i själva verket en ojämförligt mycket mer långsam, hård och svår process än förvandlingen av den faktiskt redan på samhällelig produktiv drift vilande kapitalistiska privategendomen.” [K. Marx, Das Kapital, sid. 793.] iii


Friedrich Engels ägnar ett helt kapitel, Dialektik. Negationens negation, eller 18 sidor i Anti-Dühring, åt att förklara negationens negation. Den sista meningen i Marx-citatet är för övrigt en illustration av lagen om kvantitativa förändringars övergång till kvalitativa.


Uppfattningen att grundlagen om motsättningarnas enhet och kamp är den enda grundlagen bygger på ett citat från ett tal av Mao Zedong 1964:


”Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte (min fetstil) på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatserna kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.) Att på samma nivå ställa samman kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra, negationens negation och lagen om motsatsernas enhet, är ’triplism’ inte monism. Det mest grundläggande är motsatsernas enhet. Omvandlingen av kvalitet och kvantitet till varandra är motsatserna kvalitets och kvantitets enhet. Det finns inget sådant som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation … när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. ”iv


Observera att Mao Zedong sade att han ”inte trodde” på två av kategorierna. Vi vet inte heller om detta är hans ”sista ord” i frågan, eftersom han levde i ytterligare tolv år. Mig veterligt har frågan om den dialektiska materialismens och de tre grundlagarnas status aldrig någonsin fastslagits på någon kongress i Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet, senare SUKP(b), Kinas Kommunistiska Parti eller i Komintern. Tvärtom var frågan om den marxistiska filosofin, dess roll som vetenskapsfilosofi och dess roll i förhållande till naturvetenskapen, en ständig diskussionsfråga inom Komintern. Det står inte motsättning till att vissa begrepp i den marxistiska filosofin är nödvändiga och användbara i kampen mot opportunismen. I den inre partikampen mot Liu Shaoqi populariserades den första grundlagen genom formuleringen ”ett delar sig i två”. Frågan om huvudmotsättningen, ett begrepp som utvecklades av Mao Zedong, och som ytterst bestämmer den politiska strategin, är mycket användbar för att avslöja falska maoister.


Tillämpningen av grundlagarna

 

Min uppfatttning om de tre grundlagarna är att den första grundlagen, d.v.s den om motsättningarnas enhet och kamp, är primär och att de två övriga härledda. Jag anser visst att man har nytta av den andra lagen om kvantitativa förändringars övergång till kvalitativa. Sveriges ökande samarbete med NATO efter Sovjetunionens fall illustrerar lagen om kvantitativa förändringars övergång till kvalitativa, men när själva språnget skulle ske till medlemskap i NATO var omöjligt att förutse. Däremot varnade alla NATO-motståndare för möjligheten av ett sådant språng, men NATO-motståndarna var inte tillräckligt många eller tillräckligt välorganiserade för att förhindra språnget. Den svenska och finländska regeringen behövde en förevändning för att söka medlemskap och fick den i form av Rysslands krig mot Ukraina.


I ett kommunistiskt parti utvecklas heller aldrig revisionismen i ett slag; den kommer smygande steg för steg i form av antingen högeropportunism eller vänsteropportunism (som alltid är ”vänster” till formen men höger till innehållet). För att förhindra en revisionistisk urartning måste man därför bekämpa höger- och vänsteropportunistiska idéer redan i inledningsskedet.


När det gäller lagen om negationens negation kan jag inte erinra mig att jag har haft någon omedelbar praktisk nytta av den. Men jag tror att man i Sovjet och Kina borde ha ägnat större uppmärksamhet åt denna lag. Man upphävde det privata ägandet till produktionsmedlen, minskade drastiskt de formella löneskillnaderna, men glömde i praktiken att partielitens naturaförmåner, som innebar att de levde på en högre levnadsstandard än befolkningens flertal, kunde generera borgerliga tänkande. Det var inte första hand småproduktionen i dessa länder som genererade borgerligt tänkande inom partieliten utan deras egna levnadsvillkor och ställning. Kontrarevolutionerna i dessa partier skedde uppifrån och inifrån. Denna fråga togs dock upp i ett dokument från 1976 i KKP:


“Det finns en oundviklig ojämlikhet mellan höga partifunktionärers levnadsstandard å ena sidan och levnadsstandarden för arbetare och fattiga och lägre medelbönder å andra sidan (min fetsttil). Om de inte har en kommunistisk världsåskådning kommer sådana höga tjänstemän att degenerera till en bourgeoisie inom partiet, betrakta revolutionens seger som ett tillfälle för dem själva att berika sig, betrakta borgerlig rätt som deras rättmätiga efterrätt, göra allt som står i deras makt för att skydda de höga tjänstemännens intressen, motsätta sig den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur eller motsätta sig inskränkningar av eller till och med sträva efter att utvidga den borgerliga rätten. Det är uppenbart att existensen av borgerlig rätt utgör en viktig ekonomisk grund för bildandet av bourgeoisien i partiet. ” v


Det är självfallet mycket märkligt att göra frågan om grundlagen om motsättningarnas enhet och kamp som den enda grundlagen i dialektiken till en stridsfråga i samband med ett politiskt dokument. Det handlar definitivt inte om lojalitet till Mao Zedong utan snarast till Gonzalo. I varje fråga där Mao Zedong och Gonzalo företräder olika uppfattning, har artikelförfattarna alltid valt Gonzalos uppfattning. Ta bara frågan om folkkriget är universellt eller inte. Mao Zedong har aldrig förespråkat teorin om att folkkriget är universellt. Tvärtom uppmanade han redan 1956 kommunister från Sydamerika att inte mekaniskt överföra teorin om folkkriget:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” vi


Rickard B. Turesson

 

i https://ci-ic.org/blog/2022/07/24/defence-of-maoism-ii/

ii https://ci-ic.org/blog/2022/01/01/poder-proletario-statement-for-an-international-maoist-conference/ – förkortning på engelska: UOC (mlm)

iii Citerat via Friedrich Engels Anti-Dühring, Arbetarkultur 1952, sid 179. Se även https://www.marxists.org/archive/marx/works/1877/anti-duhring/ch11.htm

iv Tal om filosofiska frågor”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2020 , andra upplagan, sid. 222

v A Summary of Views on the Problem of the Inner-Party Bourgeoisie , Red Paper nr 2, sid. 54 https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-02-Jan2022-r2.pdf

vi Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards