(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Det står klart att USA:s globala hegemoni är på tillbakagång medan ekonomiska formationer som BRICS och de imperialistiska makterna Ryssland och Kina växer i global dominans.

USA har sedan upplösningen av det socialimperialistiska Sovjetunionen 1991 varit den mäktigaste ekonomiska och militära makten med liten konkurrens på grund av förstörelsen av dess främsta utmanare, Sovjetunionen. Detta ledde till att borgerliga journalister, tankesmedjor, politiker, finansmän och akademiker i sin vägran att erkänna imperialismen, hänvisade till relationerna globalt och USA:s suveräna dominans som en som var unipolär.

Samma liberala borgare, eller moderna kautskyaner, drar slutsatsen att vi med uppkomsten av konkurrerande ekonomiska makter (särskilt Kina och Ryssland) är på väg mot en "multipolär" värld där mäktiga stater och deras monopol kommer att hålla varandra i schack.

Jag skulle inte bry mig om att skriva en artikel mot denna moderna kautskyismen om det inte vore för inflödet av självutnämnda "marxist-leninister" (särskilt i den angloamerikanska sfären) som plockar upp detta som antiimperialistisk och genuin marxistisk teori.

Inte nog med att denna felaktiga beskrivning är felaktig och helt saknar klassanalys. Teorin om multipolaritet är förlamande om den hålls okontrollerad och är en exakt återspegling av den ideologi som Lenin rasade mot i "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium". Detta var Kautskys ideologi, de tyska socialimperialisternas ideologi, som agerade som radikala liberaler och kastade internationalismen i soporna för krigskrediter strax före första världskriget. Om vi vill undvika revisionism och dogmatism måste denna retorik kastas på historiens skräphög.

Varför är multipolaritet ett problem i den internationella kommunistiska rörelsen och hur hänger det samman med kautskyismen?

För att besvara frågan om vad multipolaritet är och hur det förhåller sig till kautskyismen, måste vi först göra klart för oss att både Kina och Ryssland är imperialistiska länder. Denna analys har redan genomförts så jag kommer att lämna några arbeten för vidare läsning om detta nedan. Nu när vi har klargjort att Ryssland och Kina faktiskt är imperialistiska och inte bastioner för den proletära revolutionen som många vilseledda "marxist-leninister" så felaktigt påstår, kan vi ta itu med denna fråga på ett bättre sätt.

Dessa revisionister har ganska många anhängare och inkluderar men är inte begränsade till Ben Norton, som hävdar att han är en marxist-leninist subjektivt men objektivt bara bekämpar USA:s imperialism för att försvara den ryska och kinesiska imperialismen. Han har också framträtt på den populära ML (Marxist-Leninist) Podcast "The Deprogram", Midwestern Marx som är en organisation och "tidskrift" som också har stor följarskara, och har publicerats av Monthly Review. Han har försvarat rysk och kinesisk imperialism i lika stor utsträckning och har nyligen till och med gått så långt som att säga att "Ryssland är på väg att bli socialistiskt igen" (1). Anhängare av multipolaritet är bland andra Infrared (Haz), Jakson Hinkle, Caleb Maupin och Alexandr Dougan.

Det har också funnits ett visst inflytande i Australien där Australiens kommunistparti publicerade en artikel av Jesus Rojas 2021 med titeln "Venezuela, Ryssland och Kina: vägen till en multipolär värld", och dess 14:e kongress 2022 antog en resolution som inkluderade: "De flesta länder stöder trenden mot en multipolär värld och mot hegemoni. Kinas ramverk för win/win-diplomati och gemenskap för en delad framtid är mycket bättre lämpat för den alltmer multipolära världen.”

Det finns också en ganska liten grupp som kallas "Eureka-kollektivet" som också verkar följa denna teori.

Detta stora inflytande över hela världen har lett till att många blivande marxist-leninister stöder multipolaritet som en genuin och livskraftig lösning som främjar fred. Detta är löjligt , eftersom militärutgifterna bara har ökat sedan framväxten av andra imperialistiska stater, som enligt Al Jazeera "når all-time high på 2,24 biljoner dollar" (2).

Aggressionen har också bara ökat med krig och folkmord som upprepas i Palestina. Folkmord begås av den fascistiska israeliska regeringen och bosättarna; Ukraina invaderas av det imperialistiska Ryssland och understöds och luras av den imperialistiska supermakten USA; Jemen, Afghanistan, Kongo, Sudan, Burkina Faso och den territoriella tvisten Guyana-Venezuela är ytterligare exempel.

Ryssland och Kina har satt sina imperialistiska tänder i afrikanska och asiatiska ådror med lån som är lika hårda som IMF:s. Sri Lanka har förverkat "hamnen och över 15 000 tunnland mark runt den i 99 år" (3).

Det är uppenbart att de imperialistiska länderna inte kommer att "hålla varandra i schack" utan fortsätta som imperialismen alltid har gjort, som en blodtörstig best som kommer att söka kapital där den kan, oavsett konsekvenserna. Men hur förhåller sig detta till kautskyismen och ultraimperialismen?

Marx förklarade att "historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars". Och farsartat är det att se hur lågt dessa subjektiva "ml:are", men objektiva försvarare av imperialismen, kommer att sjunka med löjliga uttalanden som de ovan listade för att främja och försvara sin ideologi.

Kautsky presenterade sin ultraimperialism genom att säga: "Kan inte den nuvarande imperialistiska politiken ersättas av en ny, ultraimperialistisk politik, som kommer att införa det internationellt förenade finanskapitalets gemensamma exploatering av världen i stället för de nationella finanskapitalens inbördes rivalitet? En sådan ny fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar." (4).

En ny ultraimperialistisk politik framträder nu och presenterar imperialismen som en önskvärd uppsättning av flera poler (multipolaritet) med olika mål men ett gemensamt mål att uppnå en fredlig miljö för deras pågående exploatering och plundring.

Det låter precis lika löjligt som den ultraimperialism som Lenin motsatte sig när han skrev:

”Är ’ultraimperialism’ möjlig, eller är detta ultrastruntprat?" (5) och slår fast:

"I den kapitalistiska verkligheten , d.v.s inte i engelska svartrockars, eller den tyske ’marxisten’ Kautskys banala, kälkborgerliga fantasi, är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund – oavsett vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition, eller i form av en allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter – ofrånkomligen endast ’andhämtningspauser’ mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen, och uppstår i sin tur som en följd av krig; fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen av imperialistiska förbindelser och relationer inom världsekonomin och världspolitiken, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer. Men för att lugna arbetarna och försona dem med de till bourgeoisiens sida övergångna socialchauvinisterna lösrycker den vise Kautsky en länk från en annan i den enhetliga kedjan, lösrycker det nuvarande fredliga (och ultraimperialistiska, ja, t.o.m ultra-ultraimperialistiska) förbundet av alla makter för att "återställa lugnet" i Kina (tänk på boxarupprorets undertryckande) från morgondagens icke-fredliga konflikt, som i övermorgon åter förbereder ett allmänt "freds"-förbund för, låt oss säga, Turkiets uppdelning, o.s.v., o.s.v I stället för ett levande sammanhang mellan perioderna av imperialistisk fred och perioderna av imperialistiska krig bjuder Kautsky arbetarna en död abstraktion för att försona dem med deras döda ledare." (6).

Med allt som hittills sagts är det mycket tydligt att interimperialistisk konkurrens bara föder krig och aldrig kommer att bli en gemensam produktiv och kooperativ strävan mellan de mäktigaste av stater.

Med allt som presenterats är det klart och tydligt att den skenbara multipolarismen bara är en omstöpning och nydaning av Kautskys ultraimperialism, precis som Kautskys ultraimperialism var en omstöpning och nydaning av Hobsons superimperialism som förkunnade "Kristenheten  således uppdelad i ett fåtal stora federala imperier, vart och ett med ett följe av ociviliserade besittningar, verkar för många vara den mest legitima utvecklingen av nuvarande tendenser, och en som skulle erbjuda det bästa hoppet om permanent fred på en säker grund av inter-imperialism. " (7). 

När vi vet att multipolarismen bara är modern kautskyism, kan vi kasta denna förlamande teori på historiens skräphög och fortsätta vårt revolutionära massarbete. Som Lenin sa "Utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse." (8), och det är tydligt att multipolarismen inte är någon revolutionär teori.

Alan Jackson

Pubicerad i Vangard den 14/1 2023.

Källor:

 (1.) - https://www.midwesternmarx.com/articles/russia-is-on-a-path-to-becoming-socialist-again-in-anticipation-of-this-we-must-unite-the-globes-anti-imperialist-forces-by-rainer-shea

(2.) - https://www.aljazeera.com/news/2023/4/24/world-military-spending-reaches-all-time-high-of-2-24-trillion

(3) - How China Got Sri Lanka to Cough Up a Port

(4.) Kautsky - Die Neue Zeit, April 30, 1915, sid. 144.

(5.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid.107

(6.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid. 136 - 137 

(7.) Citerad i Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983 (kapitel  9)

(8.) Lenin – Vad bör göras?

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Idag nåddes Internationalens prenumeranter av beskedet att pappersupplagan upphör fr.o.m januari. ”Tidöregeringens punkt för det statliga presstödet som infördes i början av 1970-talet gör pappersutgivning efter nära femtio år med ens ohållbar.”

Detta visar vådan av att s.k vänstertidningar har gjort sig beroende av statligt ekonomiskt stöd för att kunna betala sin personal. Tydligen har det trotskistiska Socialistisk Politik (f.d. Socialistiska Partiet) heller inte längre tillräckligt med kader, som är beredda att arbeta ideellt för tidningen. Eller så har de inte ens tänkt den tanken. Andra liknande tidningar som har gjort sig beroende av presstöd är Offensiv, som utges av Socialistiskt Alternativ (f.d. Rättvisepartiet Socialisterna), Proletären, som utges av Kommunistiska Partiet och Flamman, som står nära Vänsterpartiet. Det är en öppen fråga om dessa kommer att kunna fortsätta med sina papperstidningar. Den enda större vänstertidskrift som under alla år avstått från presstöd är FIB-Kulturfront och som därför har störst möjlighet att klara sig även i fortsättningen.

Marxistiskt Forum, som utges av Kommunistiska Arbetarföreningen, har aldrig ens övervägt att ansöka om presstöd.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

En tidigare i huvudsak korrekt beskrivning av Sveriges Kommunistiska Arbetarpartis (1980 – 1993) politik på Wikipedia ändrades den 18/12 2022 till nedanstående lögnaktiga version. Detta upptäcktes först den 3/1 2024.

”Bildandet av det nya partiet innebar i mångt och mycket en tillbakagång till den position som SKP haft runt 1976. I jämförelsen med SKP stack SKA tydligt ut i frågan om hur man skulle agera om Sverige utsattes från ett väpnat angrepp. SKA avsåg här tydligt ta parti för angriparen och göra gemensam sak med denne för att genomföra en socialistisk revolution.^[2] Under denna tid, då kalla kriget var en realitet, betydde det att SKA skulle liera sig med Sovjetunionen och dess stridkrafter, det vill säga sannolikt begå högförräderi i enlighet med 19 kapitlet i Brottsbalken, något som gjorde att Säkerhetspolisen övervakade partiet och dess aktiviteter.^{[2]  ”}(Min fetstil)

För det första: Inte ens i Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” [1], en offentlig utredning, som publicerade 2002, påstås att SKA planerade att liera sig med Sovjetunionen i samband med ett sovjetiskt angrepp mot Sverige.

För det andra: SKA försvarade linjen från SKP:s andra kongress 1976 vad gäller ett angrepp mot Sverige av en supermakt:

”Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”[2]

Denna analys utgick från att den uppåtstigande supermakten, det socialimperialistiska Sovjetunionen, var den farligaste krigsanstiftaren och också den troligaste angriparen mot Sverige.  Analysen utgick också från att Sverige var en informell allierad till NATO och att den svenska krigsmaktens strategi byggde på att NATO skulle komma till Sveriges undsättning vid ett sovjetiskt angrepp. Därför hade Sverige ett fullständigt överdimensionerat flygvapen, som just syftade till att slå tillbaka ett sovjetiskt initialangrepp och hålla ut uppemot en vecka tills undsättning kom. Detta i motsättning till  exempelvis Jugoslavien som vid samma tid satsade på ett djupförsvar. Denna strategi bekräftades informellt av företrädare av försvarsstaben i Sverige. Men det fanns naturligtvis ingen garanti för att undsättningen skulle hinna fram i tid och därför var det fullt möjligt att den borgerliga krigsmakten i Sverige skulle kollapsa.

Det fanns dock en viktig skillnad mellan SKP av år 1976 med SKA, vilken också Säkerhetstjänstkommissionens utredare uppfattade:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[3]

Både SKP 1976 och SKA senare var alltså beredda att gå i spetsen för ett befrielsekrig mot en angripare, troligen det socialimperialistiska Sovjetunionen, samtidig som de ansåg att det svenska folket borde sköta befrielsekriget på egen hand och inte ta stöd av den andra supermakten, särskilt med tanke på det perspektiv som SKA angav.  En annan programmatisk skiljelinje mellan SKP och SKA var att SKA ersatte SKP:s huvudmotsättning monopolkapitalet och folket med den mellan borgerskapet och proletariatet.

Slutligen: Det finns ytterligare fel i den nuvarande beskrivningen, men dessa har korrigerats i en alternativ text som har skickats upp till Wikipedia.  Det lustiga är också att den nuvarande beskrivningen hänvisar till en spanskspråkig sekundärkälla [4], vilket säger en hel del om skribentens kompetens.

Fakta är att alltså att förfalskaren har vänt upp och ner på SKA: syn på det socialimperialistiska Sovjetunionen och hur SKA skulle handla vid ett eventuellt angrepp mot Sverige från det dåvarande Sovjets sida. Inte ens SKA:s värsta vedersakare på vänsterkanten har tidigare vågat prestera sådana infama lögner.

Man frågar sig vem som har gjort sig besväret att prestera denna lögnaktiga beskrivning av SKA:s politik. En manisk fiende till SKA, en SÄPO-agent, en tokhöger eller bara ett vanligt, lögnaktigt praktarsel?

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 26 december publicerades Filippinernas Kommunistiska Partis centralkommittés uttalande ”Korrigera felen och stärk partiet! Ena och led det filippinska folkets breda massor i kampen mot USA-Marcos-regimen! Befrämja folkets demokratiska revolution!”.

I uttalandet heter det bland annat:

"Centralkommittén uppmanar alla partiets kadrer och kommittéer att beslutsamt och kraftfullt genomföra en omfattande korrigeringsrörelse för att föra en avgörande kamp för att förkasta den skadliga effekten och inflytandet från olika varianter av borgerlig eller småborgerlig subjektivism som har försvagat partiet och orsakat allvarliga bakslag för den revolutionära rörelsen som en konsekvens av olika former av höger- och ’vänster’-fel, svagheter och tendenser under de senaste få åren. Endast genom att genomföra denna korrigeringsrörelse kan vi övervinna bakslagen och förlusterna, åter påskynda partiets tillväxt och beslutsamt fortsätta vårt arbete på alla områden av det revolutionära åtagandet."

Och avslutningsvis:

"Vi måste fortsätta att stärka broderliga kommunistiska relationer med marxist-leninist-maoistiska partier och organisationer, stärka internationell kommunistisk dialog och samarbete. Föra aktiv ideologisk kamp för att avslöja modern revisionism, och förkasta trotskism, gonzalism och andra revisionistiska strömningar som förvränger marxismen, leninismen och maoismen."

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hösten 2023 genomförde redaktionen för maoisme.no - Revolusjonært KommunistiskForbunds webbplats – en intervju  med Rickard Turesson från Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF). Rickard B. Turesson har varit aktiv i den maoistiska rörelsen sedan slutet av 60-talet och står således för en kontinuitet från KFML, SKP via SKP(m-l)/SKA, KF och fram till KAF i dag. Den svenska versionen publicerades på KAF:s webbplats den 6/12 2023.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den gonzalistiska föreningen Kommunistiska Föreningen firade nyligen 31-årsdagen av ordförande Gonzalos mästerliga tal. Men var det verkligen ett mästerligt tal?

I talet, som ordförande Gonzalo höll ”från buren”, det vill säga i en rättegångssal efter fängslandet, sade han bland annat:

”Vi måste fortsätta med de uppgifter som etablerades av Centralkommitténs Tredje Plenum. Ett ärorikt plenum! Ni skall veta att dessa beslut redan är på väg att verkställas och detta kommer att fortsätta; vi kommer att fortsätta tillämpa den Fjärde Planen för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten, vi kommer att fortsätta utveckla den Sjätte Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring, detta kommer att fortsätta. Detta är vår uppgift! Vi kommer att göra detta, för vad vi är! Och för den plikt vi har inför proletariatet och folket!”

Trots att planerna för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten och den Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring för säkerhets skull var numrerade, inleddes kollapsen av Perus Kommunistiska Parti i och med Gonzalos fängslande. 31 år senare har fortfarande inte Perus Kommunistiska Parti inte rekonstruerats, än mindre har folkkriget återupptagits. Ändå lyfter Kommunistiska Föreningen och andra gonzalister honom till skyarna och kallar honom för ”vår tids störste revolutionär”. Samtidigt finns det två maoistiska partier i världen, som i och för sig inte ägnat sig åt någon personkult av sina ledare, nämligen Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig sedan 1960-talet. De har visserligen ännu inte segrat, men de är samtidigt obesegrade. Kommunister brukar heller inte hylla förlorare och se dem som föredömen utan tvärtom dem som lett kampen till seger som Lenin och Mao Zedong.  Det är möjligt att gonzalisterna i stället ser på Gonzalo som en sentida motsvarighet till Jesus Kristus, en som offrade sig för mänskligheten och som måste dyrkas just därför.

I samma tal hävdar Gonzalo att Perus Kommunistiska Parti hade uppnått en ”strategisk jämvikt”, vilket var grov felbedömning, eftersom tillfångatagandet av honom i själva verket förebådade partiets kollaps:

”Men vi har ett faktum, en peruansk revolution, ett folkkrig, och det fortsätter och kommer fortsätta att gå framåt. Vart har vi kommit med detta? Till en Strategisk Jämvikt. Och detta måste vi förstå väl. Det är en Strategisk Jämvikt!”

I talet anlägger också Gonzalo ett märkligt nationalistiskt perspektiv. Han beskärmar sig över vissa landavträdelser:

”Tänk på detta; det fanns en dominerande makt, Spanien, och denna dominans som sög vårt blod, vart förde den oss? Till den djupaste kris. Som konsekvens av detta delades Peru. Därav ursprunget till det nuvarande Bolivia. Det är inte vårt påfund utan fakta.”

Och vidare:

”Nå, förra århundradet, den engelska dominansen, vart ledde den med sin tvist med Frankrike? Till ännu en stor kris: 1870-talet. Konsekvensen var krig med Chile, vi glömmer det inte! Och vad hände? Vi förlorade territorium. Vårt fosterland splittrades, trots det blod som spilldes av hjältarna och folket. Vi måste dra lärdom!”

Detta är lika befängt som om vi svenska kommunister i samband med en politisk rättegång, iscensatt av statsmakten i Sverige, skulle börja yra om förlusten av Finland 1809 och Norge 1905.

I kölvattnet av Napoleonkrigen uppstod en befrielserörelse 1810 - 1830 i det spanskspråkiga Latinamerika, där diverse regionala makteliter, främst godsägare och borgare, ville frigöra sig från det spanska kolonialväldet, vilket givetvis inbegrep väpnad kamp. Detta ledde till Argentinas självständighet (1810), Stor-Colombias (1810), Chiles (1810), Paraguays (1811) Uruguays (1815) och Perus (1821). Mellan 1811 och 1826 vann också Venezuela, Ecuador, Bolivia och Panama självständighet.  

Efter självständigheten utkämpades flera krig mellan de olika regionala makteliterna för att justera de nya statsgränserna. Redan 1836 invaderade Bolivia Peru, vilka förenades i en peruansk-boliviansk konfederation, som i sin tur attackerades av Chile. Detta krig förlorades av Chile.  Senare utkämpades ett revanschkrig, Guerra del Pacífico (Stillahavskriget), mellan å ena sidan Chile och å andra sidan Peru/Bolivia å den andra 1879 – 1884. Den stat som förlorade mest på det kriget var Bolivia, som förlorade sin landremsa till Stilla havet. Ett liknande krig, Trippelallianskriget, hade tidigare 1864 - 1870 förts mellan å ena sidan Paraguay och Brasilien, Argentina och Urugay å den andra sidan, vilket ledde till Paraguays nederlag och förlust av stora landområden. Panama bröts loss 1903 från Colombia med direkt amerikanskt stöd, eftersom den colombianska regeringen hade förvägrat USA rätten att ta kontrollen över en framtida Panamakanal.

Var det folkets massor som tog inititiativ till dessa krig? Var ursprungsbefolkningen tillfrågad? Idag lever till exempel aymarafolket i tre olika stater: Bolivia (huvuddelen), Peru och Chile. Varför solidariserar sig Gonzalo med den peruanska staten, den peruanska härskande klassen, och framställer den som ett offer? Och: Om Perus Kommunistiska Parti hade lyckats gripa statsmakten, skulle då partiet ha försökt åstadkomma ett återställande av Perus gränser?

Varför tar Gonzalo överhuvudtaget upp denna fråga i rättssalen? Vill han framställa sig som en större nationalist än domarna, än den peruanska staten?

Talet är fullt av fraser – se denna tirad:

”Slutligen, lyssna nu på detta: som vi ser i världen så marscherar maoismen ostoppbart mot att ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Lyssna och förstå det väl! De som har öron, använd dem, de som har förståelse – och det har vi alla – använd den! Nog med dumheter och oklarheter! Låt oss förstå detta! Vad är det som utvecklas i världen? Vad behöver vi? Vi behöver att maoismen förkroppsligas, och det håller den på att göra, och att den går framåt i att alstra Kommunistiska Partier, att styra, att leda denna nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som kommer.”

Här återkommer den subjektivistiska föreställningen om att den revolutionära rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv i världsmåttstock. Det är lika övertygande som när vissa frireligiösa sekter talar om att Guds rike är nära. Det finns inte en tillstymmelse till intelligent analys i hans tal.

Det värsta är att det finns personer, även i Sverige, som kallar sig för kommunister och maoister, som påstår att detta är ett mästerligt tal. Därmed har man idiotförklarat sig själv.

Rickard B. Turesson

21/11 2023

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den Hamasledda överraskningsattacken mot Israel den 7 oktober måste sättas i sitt rätta historiska perspektiv.  Den borgerliga propagandan till stöd för Israels ”rätt att existera och att försvara sig” är fullständigt historielös och demagogisk.

I.

Skapandet av den israeliska staten 1948 är ett modernt fall av bosättarkolonialism. Bosättarkolonialism, d.v.s att ett folk erövrar ett område och underkuvar eller fördriver ett annat och i stället systematiskt befolkar det erövrade området med sitt eget folk, har funnits i alla tider. Den historiska bosättarkolonialism som framför allt fortfarande har politisk relevans är den europeiska erövringen av den amerikanska kontinenten, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.  De olika europeiska kolonialmakterna, Spanien, Portugal, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna lyckades fr.o.m slutet av 1400-talet kolonisera den amerikanska kontinenten till priset av att ursprungsbefolkningen antingen underkuvades eller systematiskt fördrevs.  I vissa av dagens amerikanska stater som Kanada, USA, Uruguay och Argentina har ursprungsbefolkningen reducerats till någon enstaka procent av den nuvarande befolkningen – i den karibiska övärlden utrotades nästan hela ursprungsbefolkningen.  I Australien utgör ursprungsbefolkningen c:a 4 procent av befolkningen. I Nya Zeeland uppgår maoriernas antal till omkring 200 000 och på sistone har maoriernas ställning stärkts. Det enda fall där man hittills har kunnat vrida historiens hjul tillbaka är Sydafrika i och med störtandet av apartheidregimen 1994. Förklaringen är enkel: Ättlingarna till de europeiska kolonisterna lyckades aldrig omvandla sig till befolkningsmajoritet i landet – idag utgör de endast drygt 8 procent av befolkningen. Det är betecknande att staten Israel hade goda förbindelser med apartheidregimen i Sydafrika. Frågan om staten Israels överlevnad är heller inte avgjord ännu.

II.

Skapandet av staten Israel kan inte förstås utan att förstå bakgrunden till uppkomsten av sionismen.

Judar började utvandra till Europa redan under romartiden. Romernas senare utvandring från nordvästra Indien är ett liknande fenomen. I och med att romarriket, särskilt den västra halvan, blev kristet spreds också föreställningen att judarna hade dödat Jesus Kristus. Redan på 600-talet föreskrev påven Gregorius den store att de kristna borde försöka omvända judarna, men inte med tvång. Judarna fick inte missionera och de fick inte heller inneha offentliga tjänster. Eftersom den katolska kyrkan på 1100-talet införde ett ränteförbud för kristna, öppnades en nisch för judarna som penningutlånare och handelsmän. I de flesta europeiska stater fick heller inte judar äga jord.

Den förste juden, som fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen, ankom 1774. 1779 godkände Kung Gustav III riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och utfärdade judereglementet. Judereglementet gav judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor i dessa städer och att sysselsätta sig med vissa borgerliga yrken. Men de förbjöds delta i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än andra judar. Under 1800-talet infördes ett antal reformer. År 1860 fick de judar som var svenska medborgare rätt att bosätta sig var som helst inom Sverige och äga fast egendom.

År 1863 tilläts judar ingå äktenskap med icke-judar och arbeta statligt inom vissa lärda och konstnärliga områden. Samma år fick de även rätt att äga fastigheter inom hela riket, och att arbeta som lärare i svenska statliga skolor. Först 1870 blev de svenska judarna fullvärdiga medborgare.

Redan under medeltiden förekom pogromer gentemot och fördrivningar av judar i Europa. Efter reconquistans seger i Spanien 1492 fördrevs inte bara morerna utan även judarna, varav en del bosatte sig i det ottomanska riket. I samband med kolonialismens och imperialismens framväxt utvecklades öppet rasistiska idéer, exempelvis av fransmannen Arthur de Gobineau på 1800-talet, som fick stort inflytande. Dessa idéer skulle naturligtvis legitimera de koloniala och imperialistiska erövringarna.  I Tsarryssland förekom pogromer (ordet stammar från ryskan) och den tsarryska säkerhetspolisen fabricerade det ökända Sion vises protokoll, som talar om en judisk världskonspiration.  Antisemitismen i Europa kulminerade med de systematiska förföljelserna mot judarna i Nazityskland före andra väldskriget och den senare systematiska utrotningen i koncentrationslägren under andra världskriget. Men judarna var inte ensamma om drabbas som etnisk grupp av nazisternas utrotningspolitik; även om exempelvis fler judar än romer dödades i koncentrationslägren, drabbades de senare relativt sett hårdare.

Antisemitismen är alltså en europeisk uppfinning och företeelse. Det är Europa som varit kättarbålens, pogromernas, rasidéernas och gasugnarnas kultur. Varken araber eller judar kan vara antisemiter, eftersom de är semiter: däremot kan judar hata araber och araber judar. Islam har aldrig accepterat de europeiska rasideologierna. Islam har traditionellt karakteriserat judar, kristna och muslimer som ”Bokens folk”. Genom historien har det varit den europeiska kristenheten, som har stött och uppmuntrat antisemitismen – och inte islam.

III.

Den politiska sionismen grundades av österrikaren Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. I sin bok Judestaten (1896) förklarar han hur och varför judarna ska skapa en egen stat. Enligt Herzl var Palestina ett ”land utan folk” och judarna ”ett folk utan land”. År 1897 samlades den första judiska kongressen där Theodor Herzls idéer diskuterades. I samband med det bildades Sionistförbundet. Namnet kom från berget Sion i Jerusalem, där templet en gång legat.

Sionismens grundidé var att judarna i Europa skulle undkomma antisemitismen genom att utvandra till en säker tillflyktsort, helst det historiska urhemmet i Palestina (även om Madagaskar som alternativ också diskuterades).  Det enda obebodda område som återstod i världen var Antarktis. Den sionistiska idén om att återinvandra till det historiska urhemmet är lika absurd som om väldens miljoner romer skulle börja återinvandra till sitt historiska urhem i nordvästra Indien, varifrån de en gång utvandrade runt 1000-talet, och efter en tid då de vore tillräckligt många med våld försöka bilda en egen stat.

Den andra linjen har naturligtvis inneburit att bekämpa antisemitismen på plats i Europa och inte fly denna kamp. Detta var exakt vad de judar gjorde som anslöt sig till de socialdemokratiska partierna i Europa före första världskriget och senare den kommunistiska rörelsen, som dessutom hade som mål att ersätta kapitalismen med socialismen. Det var ingen tillfällighet att judar var överrepresenterade i de socialdemokratiska och senare de kommunistiska partierna, särskilt i Tsarryssland och övriga Östeuropa. Detta berodde självfallet på att judar var en förtryckt minoritet i dessa länder. Karl Marx far hade konverterat från judendomen, Rosa Luxemburg och Bela Kun var judar och Lenins morfar var jude bara för att nämna ett fåtal revolutionärers judiska börd. Märk väl att den nazityska propagandan sköt in sig på ”judeobolsjevismen”. Därför är anklagelserna från reaktionärt borgerligt håll mot ”vänstern” för att den skulle vara antisemitisk för att den tar avstånd från sionismen enbart enfaldig.

Sionisternas huvudproblem var att Palestina i slutet av 1800-talet redan var befolkat av en halv miljon muslimska och kristna araber. Andelen judar uppgick samtidigt i det dåvarande Palestina till endast till fem (5) procent av befolkningen. Till en början gick också utvandringen från Europa till Palestina långsamt. Invandringen till Palestina ökade i samband med den s.k Balfourdeklarationen 1917, då britterna (som hade övertagit kontrollen av området efter det Ottomanska riket) gav judarna rätt att i begränsad omfattning bosätta sig i landet. Eftersom britterna i sina kolonier tillämpade en ”härska genom att söndra”-politik, låg det i britternas intresse att tolerera en organiserad sionistisk invandring som en motvikt mot palestiniernas frihetskamp.

Det var först i slutet av 1920-talet och under 1930-talet, som den organiserade invandringen av judar till Palestina sköt fart på grund av de tilltagande förföljelserna i Europa, med Nazityskland i spetsen. Denna organiserade invandring stöddes naturligtvis aldrig av palestinierna på plats. Efter andra världskrigets slut intensifierades invandringen, men fortfarande utgjorde judarna inte mer än en tredjedel av befolkningen av Palestinas befolkning 1947.

Förenta Nationerna röstade den 29 november 1947 om att dela Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Sionisterna gynnades av den sympati, som judarna fick efter avslöjandena om Holocaust; t.o.m Sovjet röstade för detta beslut. Denna lösning accepterades dock varken av den palestinska befolkningen eller av de arabiska grannstaterna. Palestinierna hade inget som helst ansvar för Holocaust; varför skulle de i så fall avstå land till sionisterna? Sionisterna var inte alls nöjda med det landområde, som de hade tilldelats enligt delningsplanen, utan inledde en etnisk rensning av Palestina. Redan 1920 hade sionisterna skapat en paramilitär organisation, Haganah. Det utgick en skriftlig order till de militära styrkorna om hur rensningen skulle ske:

” Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer; omringning av byarna och genomsökande av dem. Om moståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”

Rensningen pågick fram till den dag (15 maj 1948), då FN:s delningsplan skulle träda i kraft. Den 15 maj 1948 hade halva Palestinas befolkning, närmare 800 000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen efter andra världskriget. De palestinska flyktingar tvingades till en tillvaro i flyktingläger i grannstaterna, främst Jordanien och Libanon, varifrån de aldrig tillåtits återvända. Det heter att de omgivande arabstaterna försökte krossa den nya staten Israel med militära medel, men ingen av dem skickade reguljära styrkor mot Israel. I stället försökte illa utrustade och illa tränade arabiska frivilliga bistå sina palestinska bröder utan att lyckas.

Sionisternas mål har alltid varit att rensa Israel från araber. Redan 1895 skrev Herzl i sin dagbok: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt dem i transitländerna men vägra dem arbete i vårt eget land.” Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, sade efter FN:s beslut om erkänna Israel som stat om Israel ”att det inte kan bli en stabil och stark stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent”.

Det som har hållit tillbaka Israel hittills från att fördriva alla palestinier är arabstaternas motstånd och världsopinionen. Men i samband med den senaste öppna konflikten har en plan från den israeliska underrättelsetjänsten läckt ut, nämligen att palestinierna i Gaza ska fördrivas till Sinaihalvön i Egypten. Sedan är det en helt annan sak om den sionistiska regimen vågar försöka genomföra denna plan fullt ut i dagsläget.

1967 genomförde Israel ett aggressionskrig mot Jordanien, Egypten och Syrien och  annekterade ytterligare palestinskt land. Israel lade beslag på Sinaihalvön (som senare återlämnades) och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Men därmed skaffade sig Israel samtidigt fortsatta problem, speciellt på Västbanken och på Gazaremsan med nästan uteslutande palestinsk befolkning. 

Oslo-överenskommelsen 1993 innebar att det palestinska folkets rätt till självbestämmande erkändes. Den palestinska myndigheten etablerades på Västbanken och i Gazaremsan, men i själva verket har Israel inte erkänt tvåstatslösningen i praktiken. Tvåstatslösningen är dessutom en dålig kompromiss för palestinierna, eftersom den sanktionerar fördrivningen av palestinierna 1947-1948 och inte heller ger flyktingarna rätt att återvända till det nuvarande Israel. Israel har försökt lösa det demografiska problemet på Västbanken genom att systematiskt understödja upprättandet av bosättarkolonier, som lett till att den palestinska myndigheten inte längre administrerar ett sammanhängande territorium utan ett antal bantustans. Israels bosättarpolitik på Västbanken visar i praktiken att Israel aldrig egentligen ens accepterat tvåstatslösningen.

Storbritanniens roll som skyddsmakt åt den sionistiska statsbildningen Israel övertogs efter krigsslutet av USA, som hade detroniserat såväl Storbritannien som Frankrike som främsta imperialistmakt i Mellanöstern. Utan det omfattande militära stödet från USA skulle Israel aldrig ha kunnat upprätthålla sin militära styrka, inklusive kärnvapeninnehav.

Staten Israel är en illegitim statsbildning, eftersom den bygger på att ett folk med alla medel fördrivit ett annat och lagt beslag på landet. Därför är all palestinsk motståndskamp rättmätig och det är ännu inte för sent att vrida historiens hjul tillbaka.

IV.

Den palestinska motståndskampen är alltså rättmätig.  Men det betyder inte kommunister ska avstå från att ha en självständig uppfattning om såväl den palestinska motståndsrörelsens strategi och taktik, de ingående organisationerna eller kampmetoderna.

När den palestinska motståndsrörelsen under ledning av Hamas den 7 oktober gick till motattack, vilken de själva betecknar som Al-Aqsa flodvågen, i södra Israel, satte den israeliska och den västimperialistiska propagandamaskinen omedelbart igång med att demonisera attacken, som framställdes som en massaker, framför allt riktad mot civila, kvinnor och barn. Det spreds lögner om att de palestinska kombattanterna, som uppgick till c:a 1500, hade skurit halsarna av 40 bebisar. Dessa lögner spreds vidare av exempelvis brittiska tabloidtidningar och av Joe Biden, som senare tog tillbaka påståendet, eftersom det inte ens hade konfirmerats av den israeliska armén. Israels tredje största tidning, Haaretz, har emellertid gett en annan bild av händelserna.  Tidningen har publicerat information om 683 dödade israeler av totalt c:a 1 400, inklusive namn och var de dog den 7 oktober. Av dessa har 331 – eller 48,4 procent – bekräftats vara soldater eller poliser, många av dem kvinnor. Ytterligare 13 personer tillhörde räddningstjänsten, medan de övriga 339 av allt att döma ska räknas som civila. 667 av de dödade var vuxna.

Antal dödsoffer i denna attack förbleknar dock helt i jämförelse med antalet dödsoffer för Israels hittillsvarande terrorbombning, som i skrivande stund uppgår till minst 12000, varav runt en tredjedel barn. Dessa siffror [1]inkluderar dödsoffer på Västbanken.  De senare uppgick till 178 mellan den 7/10 - 12/10 enligt en annan källa.[2]  Bosättarna på Västbanken har nämligen efter den 7 oktober med den israeliska arméns goda minne intensifierat förföljelserna och trakasserierna mot palestinierna på Västbanken. 

Den nuvarande konflikten framställs av pro-sionistiska medier som en konflikt enbart mellan staten Israel och Hamas. Men redan i angreppet den 7 oktober deltog medlemmar från andra organisationer än Hamas. Den 28 oktober antog de fem viktigaste motståndsorganisationerna, Hamas, Hamas (islamiska motståndsrörelsen), Palestinska islamiska jihad, Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) och Folkfronten för Palestinas befrielse – generalkommandot i Beirut ett gemensamt uttalande [3] till stöd för Al-Aqsa flodvågen. Hamas är i och för sig den starkaste organisationen, eftersom organisationen har haft en relativt säker bas i Gazaremsan. Det var därför som Nepals Revolutionära Kommunistparti i ett memorandum den 17 oktober speciellt omnämnde Hamas:

” Vårt parti vädjar till Hamas och andra religiösa fundamentalistiska grupper att den nationella strävan och den religiös fanatismen kan bidra till att skapa ett verktyg för att ena människor mot imperialistiska inkräktare. Ändå kan den aldrig leda till en socialistisk mänsklighet, kommunistiskt broderskap och ett progressivt samhälle. Vi vädjar till dem att överväga ett politiskt paradigmskifte, genom vilket alla förtryckta människor runtom i världen skulle kunna enas för det palestinska folkets rättfärdiga sak.”

Problemet med Hamas är självklart att dess program är religiöst baserat. Erfarenheten visar att om ett folk låter sig ledas av religiösa fundamentalister i befrielsekampen, riskerar det att hamna ur askan i elden som i Iran och Afghanistan. Därför är det viktigt att kommunisterna och andra progressiva och sekulära krafter i Palestina strävar efter att överflygla Hamas och andra religiöst fundamentalistiska grupper i motståndskampen mot det sionistiska Israel.

Al-Aqsa-flodvågen bevisade att Israel varken är oövervinneligt eller osårbart. Om attacken på lång sikt har flyttat fram palestiniernas styrkeposition eller inte, kan bara den efterföljande praktiken utvisa. Den palestinska motståndsrörelsen slår ur ett underläge och befinner sig trots den senaste taktiska offensiven på en strategisk defensiv.

Staten Israel är militärt mycket starkt och rankas på plats 18 av 145 [3] stater i världen enligt  vissa bedömare. Israel förfogar som enda stat i Mellanöstern över kärnvapen, som kan användas om Israel existens på allvar skulle hotas av arabiska grannstater eller Iran. Dessutom uppbackas Israel konsekvent av världens för närvarande starkaste militärmakt, USA.

Palestinierna är uppsplittrade på fyra områden: Gaza med 2 miljoner invånare, Västbanken 3 miljoner, 1, 6 miljoner palestinier i själva Israel, en femtedel av Israels befolkning, och 3 miljoner palestinier i flyktinglägren, främst Jordanien, Libanon och Syrien. Detta gör sammanlagt 9,6 miljoner palestinier i närområdet mot 6,4 miljoner judar i Israel. Dessutom finns en stor palestinsk diaspora i resten av världen. Det är bara i själva Israel som judarna är i majoritet: om man ser till hela det forna Palestina och om palestinierna i flyktinglägren tilläts återvända, skulle palestinierna vara i klar majoritet.

Om det palestinska folket någonsin ska besegra den sionistiska regimen i Israel och upprätta ett fritt, demokratiskt och binationellt Palestina, måste den palestinska motståndsrörelsen utarbeta och tillämpa en riktig strategi. Denna strategi måste vinna hegemoni inom alla de palestinska områdena. Om man dessutom menar allvar med ett fritt, demokratiskt och binationellt Palestina, måste man dessutom vinna över så många som möjligt av den judiska befolkningen i det nuvarande Israel, särskilt de israeler som motsätter sig bosättarpolitiken, genuint önskar fred och är beredda att leva tillsammans med palestinier. Formeln för den palestinska motståndsrörelsen måste vara att stödja sig på de palestinier som önskar att Palestina ska befrias, vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem, i huvudsak i själva Israel, och isolera den yttersta högern, läs den nuvarande sionistregimen och dess anhängare i Israel. Men man bör inte underskatta den sionistiska ideologins inflytande i Israel; redan det faktum att judar invandrat till Israel innebär i praktiken att de har accepterat sionismens resultat, d.v.s staten Israel, som upprättats på palestiniernas bekostnad.

Kampen kommer att bli långvarig.  Israel må vara militärt överlägset sina grannar idag, men det finns inget som säger att detta kommer att bestå om tjugofem, femtio eller hundra år. Politisk och militär arrogans kan straffa sig fortare än man tror. Dessutom är Israels överlevnad beroende av militärt stöd från USA; försvagas USA-imperialismen, kommer detta att också påverka Israels militära kapacitet.

Israel har också ett demografiskt problem. Kan inflödet av judar i framtiden kompensera för den snabba befolkningstillväxten bland palestinierna?  Det är vidare en fråga om hur de omkringliggande arabstaterna, Egypten, Syrien, Jordanien, Libanon och t.o.m Iran kommer att utvecklas.

Idag fungerar Israel som en aggressiv böld i Mellanöstern, och någon kommer att sticka hål på den förr eller senare.

Stoppa terrorbombningarna av Gaza! Stoppa folkmordet i Gaza!

Stöd den palestinska motståndskampen!

Bekämpa sionismen och staten Israel!

Bekämpa USA-imperialismen!

För ett fritt, odelat och demokratiskt Palestina!

Kommunistiska Arbetarföreningen

12/11 2023