Författaren till Historiskt betydelsefulla valbojkotter i Frankrike och Italien bör bestämma kommunisternas strategi på Kommunisten den 22/10 tycks tro att det minskade deltagandet i de senaste valen i Frankrike och Italien innebär att det har inletts ett revolutionärt uppsving i dessa länder. Detta ska dessutom bestämma strategin för kommunisterna i andra borgerliga demokratier i kapitalistiska och imperialistiska länder, inklusive Sverige. Artikeln har varit i säck – Imperialism in Crisis: The Growing Torrent of Repudiation and the Crisis in Parliamentarism – 2022 Italian General Election – Communist International (ci-ic.org) – innan den hamnat i påse.

I.

I Italien deltog 63, 8 procent av väljarna i valet till Deputeradekammaren, en minskning med 9,1 procent, och 63,7 procent till senaten, en minskning med 9,3 procent, 2022. I det franska presidentvalets andra omgång 24 april i år deltog 72 procent av väljarkåren, den lägsta andelen sedan 1969. Direktval har tillämpats sedan 1965.  Valdeltagande var som lägst i andra omgången 1969 med 68,5 procent och som högst 1974 med 87,3 procent. Jämfört med presidentvalet 2017 minskade årets valdeltagande med 6,1 procent.

Frågan är vilka växlar man kan dra av att valdeltagandet i ett land fluktuerar.  I USA, som är ökänt för sitt låga valdeltagande, har valdeltagandet i presidentvalen under perioden 1932 -2020  pendlat mellan 49 procent (1996) och 62,8 procent (1960). I det senaste presidentvalet 2020 röstade 62 procent. I USA har alltså konstant mellan 37,2 procent och 51 procent av väljarkåren avstått från att rösta. Men på vilket sätt har detta varit uttryck för att det har funnits en radikal arbetarklass och en revolutionär rörelse i USA? Det har aldrig ens funnits ett starkt socialdemokratiskt parti, än mindre ett starkt kommunistiskt parti och arbetarklassens fackliga organisationsgrad har alltid varit låg i USA.

II.

Den som likt artikelförfattaren påstår att ”valbojkotterna i Italien och Frankrike bekräftar återigen att världsrevolutionen befinner sig i en strategisk offensiv då de objektiva faktorerna blir alltmer mogna för varenda dag som går”, måste vara från vettet.  Terminologin strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategiskt offensiv är lånad från Mao Zedongs texter om folkkriget, men är egentligen inte överförbar till världsläget, eftersom det inte ens finns ett centralt högkvarter, en kommunistisk international.  Men även om man skulle använda dessa begrepp på utvecklingen alltsedan utgivningen av Kommunistiska manifestet 1848 så blir bedömningen den rakt motsatta till gonzalisternas.

Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagd 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades tillbaka, eller t.o.m slogs sönder, de kommunistiska partierna av fascistiska och nazistiska partier i en rad imperialistiska och kapitalistiska stater i Europa olika nazistiska och fascistiska rörelser; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella revolutionära rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet. Det finns alltså inte längre några socialistiska stater, vilket var en viktig förutsättning för den internationella kommunistiska rörelsens frammarsch alltsedan 1917.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket liksom liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken. 

De objektiva faktorerna har alltid varit förhanden alltsedan kapitalismens och imperialismens uppkomst; det är de subjektiva faktorerna, d.v.s revolutionära partier, som avgör om akuta allomfattande ekonomiska kriser eller krig, speciellt världskrig, kan utnyttjas politiskt av proletariatet och de förtryckta folken.

Det är naivt att tolka en temporär minskning av valdeltagandet i Frankrike och Italien som en automatisk radikalisering av proletariatet; det är naturligtvis ännu stolligare att överföra dessa erfarenheter till Sverige, där valdeltagandet i regel ligger över 80 procent, så även i år. Menar skribenten verkligen på fullt allvar att minskningen av valdeltagandet i Frankrike respektive Italien är ett resultat av att vissa partier har bedrivit en framgångsrik valbojkott? Vilka i så fall? Mig veterligt är de maoistiska partierna också mycket små i dessa länder.

Den som avstår från att rösta i ett val gör det av olika skäl. I USA beror det låga valdeltagandet på att de båda dominerande partierna, republikanerna och demokraterna, är förvillande lika och båda öppet upprätthåller och försvarar det kapitalistiska systemet. Ett tredje parti har alltid haft svårt att slå igenom på grund av systemet med majoritetsval. Om de etablerade parlamentariska partierna i ett land för en närmast identisk pro-kapitalistisk politik, minskar naturligtvis motivationen att rösta.  Om det inte finns något revolutionärt parti, som ställer upp i valen, kan självfallet heller inte revolutionärt sinnade rösta. En stor del av dem som inte röstar gör det också för att de helt enkelt inte bryr sig, inte tror sig om att kunna påverka samhällsutvecklingen varken genom att rösta, delta i en demonstration eller strejk eller ens skriva på en protestlista. Dessutom finns det fascister, som är motståndare till den borgerliga demokratin under kapitalismen, och helst ser att regelbundna val slopas. Det är just högerpopulistiska, högerextremiska och nyfascistiska partier som befinner sig på frammarsch i Europa idag.

Vad är nästa steg i Frankrike och Italien för proletariatet enligt skribenten? Inleda folkkrig? Hur mycket bör valdeltagandet sjunka innan det blir dags?

III.

Varför skulle personer, som inte röstar, vara mer revolutionära än de som röstar på ett revolutionärt alternativ? Så står frågan faktiskt i samma läge som revolutionära alternativ framträder i val, särskilt i borgerliga demokratier. Det är en annan sak, om det bara finns borgerliga, småborgerliga, reformistiska och revisionistiska partier, som ställer upp i valen.

Bolsjevikerna ställde upp i val till duman i Ryssland från 1907. De kunde så småningom skicka sex ledamöter till duman. Var de arbetare som röstade på bolsjevikerna mindre revolutionära än de arbetare som inte röstade? Vilka var sedan ledande i oktoberrevolutionen?

Kominterns huvudlinje fram till 1943 var att kommunisterna skulle ställa upp i valen i borgerliga demokratier, givet vissa villkor. Inget kommunistiskt parti som tillhörde Komintern blev heller revisionistiskt före 1939. I valen till Reichtag i mars 1933 fick Tysklands Kommunistiska Parti 12,3 % av rösterna, eller 4,8 miljoner. Var de arbetare, som överhuvudtaget inte röstade, mer revolutionära än de som röstade på TKP? Vilka bar upp det inhemska motståndet mot Hitlerregimen efter dess maktövertagande? De som inte röstade?

Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod på grund av Den stora polemiken 1963 och den efterföljande kulturrevolutionen i Kina, tillämpade samma linje som Komintern, vilken också kom till uttryck i KKP:s  Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje.  I Sverige röstade runt 0,4 % på KFML/SKP i valen 1970, 1973 och 1976, delvis beroende på 4-procentspärren. Lokalt kunde dock SKP få större röstandelar. I Rinkeby fick SKP exempelvis 2 % av rösterna i riksdagsvalet 1976. Var dessa som röstade på SKP i Rinkeby mindre revolutionära än de som överhuvudtaget inte röstade? Vilka bar egentligen upp hyreskampen i Rinkeby och övriga Södra Järva?

I de båda folkomröstningarna om medlemskap i EU 1994 och om eurons införande 2003 förträddes ja-sidan av det ekonomiska och politiska etablissemanget av de borgerliga partierna och socialdemokraterna, som hade ett överväldigande övertag i fråga om ekonomiska och propagandistiska resurser. Ändå förlorade ja-sidan EMU-omröstningen 2003. Detta är en bidragande orsak till att de borgerliga partierna och socialdemokraterna inte vill ha en folkomröstning om Nato-anslutningen, eftersom de skulle riskera att förlora en sådan. Men var de som inte deltog i dessa båda omröstningar mer progressiva än de som faktiskt röstade nej? Och om det mot förmodan skulle anordnas en folkomröstning om svensk Nato-anslutning, ska då KF uppmana till bojkott av en sådan folkomröstning, som KF självt ställt som krav?

Den som förordar principiell valbojkott, d.v.s valbojkott i varje givet läge, i borgerliga demokratier är inte längre kommunist – utan anarkist. Redan Marx/Engels bekämpade denna anarkismens linje och det har alltid den internationella kommunistiska rörelsen gjort. Denna linje sammanfattades träffande av KKP i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

IV.

Giorgi Dimitrov förklarade på Kominterns sjunde kongress 1935 varför fascisterna kunde ta makten i flera länder:

”Fascismen kunde komma till makten främst därför att arbetarklassen, på grund av den klassamarbetspolitik med bourgeoisien som de socialdemokratiska ledarna förde, visade sig vara splittrad, politiskt och organisatoriskt avväpnad inför bourgeoisiens angrepp. Och de kommunistiska partierna, å andra sidan, som stod utanför och i opposition till socialdemokraterna, var inte tillräckligt starka för att väcka massorna och leda dem i en avgörande kamp mot fascismen.”[ii] (I)

Kamrat Emil Hansson menar att det återstår att se om Meloni och hennes parti Italiens bröder verkligen är fascister:

”Italiens Meloni och Italiens bröder anklagas för att vara fascister. Huruvida detta är en korrekt karaktärisering eller inte kan endast verifieras genom en allmän bedömning av brödernas ståndpunkter, förslag och program i Italien. ”

Varför denna försiktiga bedömning? Det står fullständigt klart att Meloni och hennes parti har rötter i den italienska fascismen. Den tyska historien visar att andra högerpartier beredde vägen för nazistpartiet. Det var inte ens det första antisemitiska partiet. Är huvudmetoden att bekämpa Melonis parti och liknande partier valbojkott?

I Europa växte det fram fascistiska och nazistiska partier efter första världskriget och oktoberrevolutionens seger. Trots att kominternpartierna i många fall var starka, lyckades de inte förhindra fascisternas och nazisternas maktövertaganden i en rad länder i Europa. Det gällde Italien, Tyskland, Ungern och flera andra länder i Central och Östeuropa, även om vissa av de senare partierna först och främst var högerreaktionära. Den republikanska regeringen i Spanien, som stöddes av Komintern, förlorade inbördeskriget 1938. Även i Portugal installerades en fascistisk regim. Det fordrades sedan ytterligare ett världskrig för att krossa Nazityskland och Mussolinis Italien. Det enda land, där kommunisterna tack vare folkfrontspolitiken, temporärt lyckades förhindra ett fascistiskt maktövertagande var Frankrike 1936.

Faktum är att fascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska partier idag är på frammarsch i hela Europa; detta är huvudtendensen – inte att revolution är huvudtendensen. Reaktionen i Europa befinner sig på en strategisk offensiv. Om man jämför de maoistiska organisationer, som finns i Europa idag med Kominternpartierna före 1939, så är de förra enbart små, betydelselösa sekter. De kan inte ens mäta sig med de marxist-leninistiska partier, som uppstod i Europa inspirerade av Kinas kamp mot den moderna sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen i Kina fr.o.m 1963 och som växte fram till Mao Zedongs död. Det enda parti i Europa, som stammar från 1968-rörelsen, och som fortfarande kan mäta sig i medlemsantal med de marxist-leninistiska partierna i Europa på 1960- och 1970-talet idag är MLPD i Tyskland.

Det är livsfarligt att underskatta att underskatta den yttersta högerns frammarsch. Priset kan bli mycket högt. Dimitrov pekade på samma kongress på faran av att underskatta det fascistiska hotet:

”I våra led fanns det en otillåten underskattning av den fascistiska faran, en tendens som än i dag inte har övervunnits överallt. Ett exempel på detta är den åsikt som man tidigare mötte i våra partier att ’Tyskland är inte Italien’, vilket innebar att fascismen kanske lyckades i Italien, men att det var uteslutet att den skulle lyckas i Tyskland, eftersom det senare är ett industriellt och kulturellt högt utvecklat land, med fyrtio års traditioner inom arbetarrörelsen, i vilket fascism var omöjlig. Eller den typ av åsikter som man möter i dag, att det i länder med ’klassisk’ borgerlig demokrati inte finns någon jordmån för fascism. Sådana åsikter har tjänat och kan tjäna till att minska vaksamheten inför den fascistiska faran och försvåra mobiliseringen av proletariatet i kampen mot fascismen.”[iii]

Mao Zedongs uppfattning var att Kominterns andra period 1927 – 1935 i huvudsak var felaktig, eftersom Komintern misslyckades med att stoppa fascismens frammarsch på grund av allvarliga ”vänster”fel, som gjordes under denna period. [iv]

VI.

Emil Hansson skriver:

”Massornas minskade intresse i parlamentarismen är betydelsefull då det avvisar strategin att använda parlamenten som en ’röd tribun’. Även om denna strategi var korrekt 1917 i Ryssland så betyder det inte att det är korrekt idag.”

Det är alltså ”massorna” som bestämmer strategin. Varför behövs då ett kommunistiskt parti? När har en revolution kunnat segra utan en ledning? Ett kommunistiskt parti utarbetar  inte en korrekt strategi genom att sätta ett vått finger i vädret i stället för att genomföra en konkret analys av de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och utifrån detta bestämma strategin. Emil Hansson inbillar sig att temporät minskning i valdeltagandet i Frankrike och Italien förebådar ett revolutionärt uppsving, men det är helt omöjligt att dra en sådan långtgående slutsats. Det är snarast självsuggestion och önsketänkande. Det är typiskt för dem som saknar politisk uthållighet och till varje pris vill ha utdelning på sin politiska verksamhet under sin egen livstid. All erfarenhet säger att de tämligen snabbt försvinner på vägen.

Emil Hansson tycks mena att Lenins huvudlinje att 1) att kommunisterna skulle ställa upp kandidater i valen i de borgerliga demokratierna och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner; 2) och därigenom få en gradmätare på partiets inflytande; 3) samt utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda, enbart var riktig 1917 och inte senare. Men detta är fullständigt nonsens. Detta var också den linje, som Lenin drev i Kommunistiska internationalen fram till sin död 1924 och som på ett lysande sätt förklaras i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom.”[v] Detta var den linje som Komintern förfäktade till 1943, som Stalin och KKP och Mao Zedong också förfäktade. I bästa fall är Emil Hansson djupt okunnig – i värsta fall oärlig. Detta är också ytterligare ett bevis för att den som reviderar Marx, Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror alltid hamnar i revisonismens, trotskismens, höger- och ”vänster”opportunismens – och i det här fallet anarkismens träsk. Emil Hansson värdesätter i stället Gonzalo och Perus Kommuniska Parti, ett parti som aldrig ledde folkkriget till seger, högre än såväl Lenin som Mao Zedong. Detta är skrattretande. Jag tänker inte orda mer om varför folkkriget inte är universellt, eftersom jag redan skrivit flera artiklar om frågan.

Emil Hansson påstår att Oktoberrevolutionen segrade 1922 och att bolsjevikpartiet bara hade 80 000 medlemmar. Inte en siffra rätt. Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Detta slås fast i SUKP(b):s historia:

”Den stora socialistiska oktoberrevolutionen hade segrat.” [vi] Bolsjevikpartiet och Röda armén skulle aldrig ha segrat i det efterföljande inbördeskriget, om inte oktoberrevolutionen först hade genomförts i Petrograd, Moskva och andra stora städer. Och varför segrade bolsjevikerna? Lenin  skriver i ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur ” (1919):

” På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[vii]

Strax efter februarirevolutionen 1917 hade bolsjevikpartiet 40 000 – 45 000 medlemmar [viii], men redan under sommaren 1917 hade partiet 240 000 medlemmar. Men de 240 000 medlemmarna gjorde aldrig revolutionen ensamma; de hade alltså stöd av majoriteten av proletariatet och nästan hälften av armén. Varifrån får Emil Hansson siffran på 80 000 medlemmar? Det är självklart att kommunistiska partier, särskilt innan de har lett proletariatet till seger i en socialistisk revolution, inte kan vara masspartier utan kaderpartier, men de kan heller inte vara hur små som helst om de vill erövra massinflytande. Sekter har aldrig gjort någon revolution. Kinas Kommunistiska Parti växte enormt medlemsmässigt under befrielsekriget mot Japan och sedan mot Guomindang, till upp emot en miljon medlemmar (av en total befolkning på c:a 600 miljoner).

Rickard B. Turesson

30/10 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Idag är den internationella kommunistiska rörelsen plågad av många strömningar som trotskism, postmodernism, revisionism, "avakianism" och "Gonzalo-tänkande".

År 1984 bildades Revolutionary Internationalist Movement (RIM), trots att de subjektiva faktorerna inte var för handen. RIM började redan från början vackla mellan "avakianism" och "Gonzalo-tänkande". Den tog ingen hänsyn till Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) och Zhou En-lais åsikter "om varför det var meningslöst att bilda en ny international och vilka faktorer som var nödvändiga". Den omdefinierade också praktiskt taget innebörden av maoismen. Den revolutionära internationalistiska rörelsens kollaps på 1990-talet var ett bevis på dess grundläggande ideologiska brister.

KKP betonade att andra länder inte skulle kopiera den kinesiska vägen utan tillämpa den kinesiska erfarenheten i enlighet med sina egna förutsättningar. KKP utfärdade en varning, eftersom imperialismen genom sina lokala regimer utarbetat nya former av nykolonialt styre och utplundring. Och endast ett inhemskt kommunistparti kunde analysera och granska sådana situationer grundligt. Därför var behovet av politiskt oberoende för varje lands kommunistparti av största vikt.

Chauvinistiska tendenser kan också utvecklas inom kommunistpartierna. De mer utvecklade och avancerade partierna kan agera chauvinistiskt och behandla de mindre utvecklade partierna som en storebror gör.

Om en revolution segrar i ett land under ledning av ett kommunistparti visar det sig att vissa avgörande samtida problem i den revolutionära rörelsen har lösts av partiet, och därmed kan erfarenheterna föras vidare till kommunistpartier i andra länder. För närvarande finns det inget sådant parti i världen som kan ge råd till andra partier i politiska och ideologiska frågor.

Det krävs en dialektisk process som innebär att de kommunistiska partierna förenas. Ömsesidigt utbyte måste äga rum. De faktiska erfarenheterna bör delas, vilket skulle bana väg för mer avancerade former av kollektiva ställningstaganden i frågor och för att samla fler krafter över hela världen.

I Indien och i andra länder håller man fortfarande på att genomföra en omorganisation av kommunistpartiet. Det är avgörande att kämpa för att genomföra den riktiga linjen. I denna process måste de kommunistiska revolutionärerna sträva efter att uppnå enighet på grundval av att lösa olika linjefrågor i samband med den revolutionära praktiken hos det indiska folkets massor.

Enligt ordförande Joma Sison ”har Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP) motsatt sig den revolutionära internationalistiska rörelsen (RIM) som försökte införa principen om demokratisk centralism på kommunistpartierna i strid med principen om jämlikhet och oberoende mellan dem".

I själva verket överdrev RIM RCP(USA):s (I) status och internationella ledarskap. Sedan Kominterns upplösning 1943 har kommunistiska partier och arbetarpartier blivit jämlika och oberoende av varandra. Det finns ingen avantgardistisk ledarroll för något kommunistiskt parti, stort eller litet, i världen idag.

Världen har genomgått en 360 graders metamorfos från 1920 och en radikal förändring har också skett under de senaste 50 åren. Globaliseringen har praktiskt taget förslavat eller präglat alla samhällsområden och tvingat kommunistpartierna att se över sina strategier och sina synsätt. Under det senaste kvartsseklet har den klassiska feodalismen praktiskt taget försvunnit och imperialismen har haft en dramatisk inverkan på jordbruket. De kommunistiska partierna har känt ett behov av att kombinera uppror i städerna som en del av folkkriget.

I Indien har Ajith formulerat en teori om "brahmanisk fascism". I själva verket är han ideologiskt påverkad av postmodernistiska tendenser. I sina skrifter har han kritiserat till och med Marx och Engels för eurocentrism och är hårt kritisk mot Komintern. Hans tes om brahmanismen ignorerar den leninistiska klass- eller proletära synvinkeln även om den tar upp de mest giltiga punkterna. Den analyserar kasterna på ett klassiskt sätt men reducerar hinduismen till huvudfienden.

Utan tvekan är ett parti en viktig ingrediens eller ett viktigt organ för en revolution, utan vilket bolsjevikrevolutionen eller den kinesiska revolutionen aldrig skulle ha ägt rum. Den demokratiska höjdpunkt som uppnåddes under den stora proletära kulturrevolutionen skulle aldrig ha uppnåtts utan partiets ledarskap. Sådana erfarenheter i historien förfalskar dem som förkastar begreppet kommunistpartiet som ett avantgarde. Alan Badiou är inte en äkta maoist, men han har framfört betydande kritik mot hur socialistiska stater fungerar. "Det finns ett tänkande att kommunistpartiet eller marxismen har det sista ordet för allting, att allt och alla kan förklaras av det. Ja, det är sant, man kan förstå allting i ljuset av marxismen, men den kan inte ersätta dem. Till exempel måste fysikens lagar förstås utifrån fysikens vetenskap och fastställas som sådana. Det är inte något som vi kan besvara med marxismen. Den marxistiska dialektiken kan förvisso spela sin roll när det gäller att analysera fysikens lagar och förklara dess begreppsliga ställningstaganden. Den kan ge en riktning för detta. Många vetenskapsmän har gjort detta. Den här frågan, att kommunistpartiet inte är något som ska göra allting, framträder ur den kommunistiska rörelsens egna grundläggande ståndpunkter. Hur utvecklade till exempel Marx sina idéer? Han gjorde det genom att studera de olika teoretiska ståndpunkter som fanns då, genom att kritiskt granska dem och göra en syntes av dem. Han sa aldrig att allt detta har jag sagt för första gången. Men han identifierade motsättningarna i dem, och för att övervinna dem levererade han vissa idéer."

Den mest balanserade eller dialektiska åsikt som dominerar den internationella kommunistiska rörelsen idag är ordförande Joma Sisons. Han bekämpar mest systematiskt trotskismen, postmodernismen och gonzalismen. Han var skarpt kritisk till att ordförande Gonzalo 1988 tillskrevs grundandet av "maoismen". Sison analyserade Gonzalos misstag att i förtid avsluta de upproriska aktionerna i städerna för att koppla kriget till landsbygden, att felaktigt bedöma det strategiska jämviktsläget och att underskatta enhetsfronten. Sison attackerade också starkt ideologiskt de maoister som förespråkade en strategi för ett långvarigt folkkrig i de utvecklade länderna eller folkkrigets universalitet.

Sison var starkt kritisk mot partier och ledare som bedömde FKP:s internationella linje som högerorienterad när de upprättade förbindelser med revisionistiska eller icke-maoistiska partier på taktisk grund. FKP har stött progressiva och antiimperialistiska icke-maoister som Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua, Fidel Castro på Kuba och Kim Il Sung i Demokratiska folkrepubliken Korea. Enligt Sison är sådana organisationer politiskt sett mer värda än infantila "kommunister" som inte kan skilja ideologiska frågor från politiska frågor och ideologiska relationer från politiska relationer.

Ett annat balanserat förhållningssätt har tagits fram av Basanta (II) från Nepal, som anser att varken den ryska eller kinesiska vägen kan tillämpas på länderna i världen i dag och att en oberoende strategi måste utarbetas i varje land.

Jag citerar Joma Sison:

”Jag beundrar Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Det håller fast vid teorin om marxismen-leninismen-maoismen som vägledning för revolutionära handlingar. Det praktiserar masslinjen och bedriver ett långvarigt folkkrig med motståndskraft och förståelse. Efter att ha utsatts för koncentrerade attacker i norra Telengana har det stärkt sig självt i Dandkaranya för att upprätthålla maoismens fackla. Det har skickligt bemött attackerna från de reaktionära indiska paramilitära styrkorna. Utan masstöd hade det aldrig kunnat lyckas.

Det börjar nu övervinna svagheter och brister i stadsområdena och i uppbyggnaden av massorganisationer med bas i städerna. Som proletärt revolutionärt parti i en så stor befolkning kan IKP (maoisterna) spela en viktig roll i den proletära världsrevolutionen, i likhet med bolsjevikerna i det forna Sovjetunionen och Kinas Kommunistiska Parti under Maos ledning. FKP kan dra stor nytta av de framsteg som IKP (maoisterna) har uppnått."

På 1980-talet förankrade sig Sendero Luminoso bland stadsmigranterna, som ofta hade direkta band till bönder i Ayacucho som var inblandade i folkkrigets första skede.

På filosofisk nivå har det funnits starka tendenser att placera Stalin i museet och till och med ifrågasätta Lenins dialektiska materialism.

Trots att Mao gjorde stora ansträngningar för att avgränsa sig från stalinistiska misstag uppvisades starka avantgardistiska tendenser genom att KKP inte gav folkkommittéerna eller folkorganisationerna det oberoende som krävdes.

Syftet med kommunistisk teori är något man ständigt måste kämpa med snarare än att se det som ett slutet system av uttalade övertygelser. Dogmatismen utgick från den stora proletära kulturrevolutionen (SPKR) självt, den negativa aspekten av det största revolutionära framsteget i klassamhällets historia. Som Robert Biel uttrycker det i sin bok Eurocentrism and the Communist Movement: "Den stora svagheten [i SPKR] var en dogmatism som blockerade just några av de kreativa utvecklingar som krävdes. Vi måste kritiskt granska den dogmatism som var inbäddad i GPCR – den ständiga upprepningen av samma slagord i propaganda och konst, den (förmodligen taktiskt nödvändiga) användningen av Maos auktoritet för att stärka det revolutionära lägret, och det ofta fraktionistiska och kultiska beteendet hos vissa rödgardistiska fraktioner (särskilt de som bestod av barn till kapitalistfarare inom KKP) – och vi behöver verkligen inte efterlikna det".

En dominerande tendens hos Gonzalos anhängare är att propagera begreppet "folkkrig mot kommunismen". Detta innebär att folkkriget fortsätter även under perioden för det socialistiska uppbygget eller kulturrevolutionen och underskattar den proletära diktaturen. För att citera ordförande Sison: "Det är fullständigt nonsens för ett parti som hävdar att det är MLM att säga att det kommer att föra folkkrig fram till kommunismen".

Starka tendenser har uppstått som betecknar maoismen som en brytning med leninismen. Den främsta förespråkaren för detta är Joshua Moufawad Paul. En tendens som måste tillbakavisas är att man kräver att kommunistpartierna skall militariseras, som det peruanska kommunistpartiet, som inte skiljer mellan partiets och röda arméns funktion och som praktiskt taget omvandlar partiet till en militär organisation.

Vissa strömningar är till och med kritiska till Lenins uppfattning om den dialektiska materialismen och kallar den dogmatisk för den moderna tiden. Sådana tendenser måste konfronteras vid själva roten, men på ett principiellt sätt.

I och med USA:s nedgång har den kapitalistiska världskrisen nått ett crescendo i dag. Kommunistiska revolutionärer måste dra nytta av detta för att kanalisera sin solidaritet med Gula västarnas rörelse eller Black Lives Matter-rörelsen och försöka radikalisera dem. Man kan inte mekaniskt kopiera erfarenheter från det förflutna, men man kan inte lämna någon sten ovänd för att upprätthålla Marx, Engels, Lenins, Stalins och Maos läror som ett stenblock som står emot alla kontrarevolutionära vindar.

Harsh Thakor

(I)  RCP (USA) leddes av Avakian.

(II) Basanta, tidigare ledande medlem i Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna), har skrivit en omfattande kritik https://southasiarev.wordpress.com/2012/08/31/basanta/ av Prachandas väg.

Artikeln har tidigare publicerats i Frontier Vol. 53, No. 22-25, Nov 29 - Dec 26, 2020 eller https://www.frontierweekly.com/articles/vol-53/53-22-25/53-22-25-Internationalism%20sans%20Communist%20International.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Svar till Anonym – se https://kommunisten.nu/?p=13760#comment-1223

Du tycks inte ha märkt att jag inte första hand diskuterar Gonzalos och Perus Kommunistiska Partis linje och verksamhet i Peru utan hans s.k tänkande och hans s.k universella bidrag till MLM. Men i vilket avseende har någonsin Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti stött Gonzalos tänkande? Du citerar ”Red homage…” från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) 2021: ”Kamrat Gonzalos bidrag till den nydemokratiska revolutionen och folkkriget i Peru propagerades som Gonzalos tänkande av Perus Kommunistiska Parti.” Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) konstaterar bara fakta i denna sentens, d.v.s att PKP propagerade Gonzalos tänkande, ingenting annat. De tar inte ställning till vilken relevans hans tänkande har utanför Peru. I ”Message of the people” omnämns Gonzalo tillsammans med en rad andra martyrer.

Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) principiella inställning till –ismer, vägar och tänkande framgår av detta citat från det öppna brevet (I) till Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) 2009:

”Vår bestämda åsikt har alltid varit att ismer, vägar, tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund (min fetstil). Vi rådde er att det var förhastat att tala om en ny väg eller ett nytt tänkande i Nepal bara för att några betydande segrar uppnåddes i folkkriget.”

Faktum är att varken Prachandas väg segrade i Nepal eller Gonzalos tänkande i Peru. Båda partier tog ut segern i förskott och linjen bekräftades aldrig i praktiken. Men överensstämmer i övrigt Perus Kommunistiska Partis linje för världsrevolutionen  med Indiens Kommunistiska Partis (maoistermas) och Filippinernas Kommunistiska Partis?

För det första förespråkade – och förespråkar – Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti att folkkriget är universellt, d.v.s skall användas i alla situationer, även i kapitalistiska och imperialistiska länder, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Detta har den kommunistiska väldsrörelsen aldrig förespråkat tidigare; det har aldrig förspråkats av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Komintern eller Mao Zedong. Det förespråkas heller inte av Indiens Kommunistiska Partis (maoisterma) och Filippinernas Kommunistiska Parti, de båda maoistiska partier i världen idag som har längst erfarenhet av att bedriva folkkrig.

För det andra har mig veterligt  Indiens Kommunistiska Partis (maoisterma) och Filippinernas Kommunistiska Parti aldrig lanserat teorierna om det militariserade kommunistpartiet och de koncentriska cirklarna – ännu ett påfund av Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti. Men det har heller aldrig klassikerna gjort, allra minst Mao Zedong.

För det tredje harGonzalo och Perus Kommunistiska Parti påstått att den internationella revolutionära rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv. Men hur kan den göra det när Indiens Kommunistiska Partis (maoisterna) enligt egen utsago befinner sig på en strategisk defensiv och Filippinernas Kommunistiska Parti enligt Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) bedömning nästan har uppnått strategisk jämvikt, samtidigt som Perus Kommunistiska Parti ännu inte reorganiserats? Vilka partier befinner sig egentligen på strategisk offensiv? Om inga revolutionära partier överhuvudtaget befinner sig på strategisk offensiv, hur kan då rörelsen som sådan idag befinna sig på en strategisk offensiv?

För det fjärde: Det föregående visar att motsättningarna i fråga om princippolitiken mellan å ena sidan Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti och Perus Kommunistiska Parti å andra sidan är grundläggande. Detta förnekas av ”Anonym”, som tvärtom menar att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Perus Kommunistiska Parti ”samarbetar och upphöjer varandra”. Men varför finns då exempelvis inte Perus Kommunistiska Parti och Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) med bland undertecknarna i det 1-majuttalande (II), som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) initierade i år?

För det femte ”samarbetar och upphöjer” Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP) varandra. CK-ledamoten i IKP (maoisterna) Ajith skrev detta om FKP:

”Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA.” (III)

Joma Sison, företrädare för FKP, skriver å sin sida:

"Jag beundrar Indiens kommunistparti (maoisterna). Det håller fast vid teorin om marxism-leninism-maoismen som vägledning för revolutionär handling. Det praktiserar masslinjen och bedriver långvarigt folkkrig med motståndskraft och förståelse. Efter att ha utsatts för koncentrerade attacker i norra Telengana har den stärkt sig själv i Dandkaranya för att upprätthålla maoismens fackla. Det har skickligt bemött attackerna från de reaktionära indiska paramilitära styrkorna. Utan masstöd hade det aldrig kunnat lyckas.

Den börjar nu övervinna svagheter och brister i stadsområdena och i uppbyggnaden av massorganisationer med bas i städerna. Som proletärt revolutionärt parti i en så stor befolkning kan IKP (maoisterna) spela en viktig roll i den proletära världsrevolutionen, i likhet med bolsjevikerna i det forna Sovjetunionen och Kinas kommunistiska parti under Maos ledning. FK kan dra stor nytta av de framsteg som IKP (maoisterna) har uppnått." (IV)

För det sjätte: Varför är det så viktigt att i Sverige kritisera Gonzalos tänkande och Perus Kommunistiska Parti? Det är däremot inte särskilt viktigt för partier som IKP (maoisterna) och FKP att kritisera Gonzalos tänkande och Perus Kommunistiska Parti. Dessa partier har båda bedrivit folkkrig betydligt längre och mer ihärdigt än Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade 1992. Folkkriget i Indien inleddes i form av Naxalbariupproret 1967 – IKP (maoisterna)  representerar kontinuiteten från detta uppror – och i Filippinerna 1969. Jag tvivlar starkt på att dessa partier har lånat några väsentliga idéer från Gonzalo och Perus kommunistiska Parti.

I Sverige, som är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, går huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Mao Zedong skriver:

” Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod (min fetstil), motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod...”(V)

Mao Zedong har självfallet fortfarande fullständigt rätt och han sammanfattar den internationella kommunistiska rörelsens allmänna strategi. Det har aldrig hänt att något kommunistiskt parti har försökt starta folkkrig i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land mot det egna borgerskapet. Orsaken är att proletariatet utgör en majoritet av befolkningen i dessa länder och är liksom den borgerliga statsapparaten koncentrerad till städerna. I ett land som Sverige uppgår dessutom bondefolkningen till c:a 1 procent av befolkningen, medan den i Kina uppgick till 80 procent 1937 - 1949. I de flesta segerrika folkkrig under och efter andra världskriget har bondebefolkningens andel utgjort majoriteten. Huvudmotsättningen kan naturligtvis ändras i ett litet kapitalistiskt och imperialistiskt land, vilket förutsågs av SKP:s andra kongress 1976, varvid folkkrig kan tillämpas:

”Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig (min fetstil).” (VI)  Denna linje konfirmerades än tydligare av SKP:s efterföljare, Sveriges Kommunistiska Arbetarparti.

På 1960- och 1970-talen angreps de marxist-leninistiska partierna i Europa från ultravänsterorganisationer som Röda arméfraktionen (RAF) och Röda Brigaderna med flera. Dessa försökte genom individuell terror provocera den borgerliga statsmakten att genomföra urskiljningslös repression, vilket skulle radikalisera arbetarklassen. Detta misslyckades helt. Denna provokatörsströmning fick absolut inget fäste i Sverige. Men faktum är att en strategi som folkkrig, som inte har några utsikter att lyckas i Sverige så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, fyller samma objektiva funktion.

Slutligen: Kamrat Anonym påstår att jag ”försöker splittra” den internationella kommunistiska rörelsen. Det är verkligen att överskatta en enskild persons inflytande och skriverier. Jag bedriver bara det som gonzalisterna tjatar om, nämligen tvålinjekamp. Det är min bestämda uppfattning att Gonzalos tänkande och Perus Kommunistiska Parti utövar ett negativt inflytande på vissa organisationer och grupper i de kapitalistiska och imperialistiska länderna, eftersom folkkrigets väg inte är tillämpbar i dessa länder, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Dessa grupper kommer i och för sig aldrig leda några framgångsrika folkkrig i sina länder, men det avleder uppmärksamheten från den korrekta huvudlinjen, vilket enbart reaktionen tjänar på. Framgångsrika maoistiska partier, som tidigare omnämnts, i neo-koloniala länder, som tänker själva, behöver inte alls påverkas.

När det gäller Perus Kommunistiska Parti linje och verksamhet i Peru fram till 1992, har jag aldrig granskat den i detalj. Jag har enbart utgått från det odiskutabla faktumet att den peruanska säkerhetstjänsten lyckades tillfångata Gonzalo och en stor del av centralkommittén i Lima 1992, varvid partiet så småningom kollapsade. Att genomföra ett CK-möte på territorium, som inte kontrollerades av PKP, var ett ytterst allvarligt ”vänster”subjektivistiskt misstag. Under försvarskriget mot Japan till 1945 och inbördeskriget mot Guomindang till 1949 genomförde KKP aldrig några CK-möten på fientlig mark. Partiet har aldrig gjort en självkritisk granskning och partiet tycks heller inte ha reorganiserats enligt egen utsago. Morden på Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht hindrade aldrig skapandet av Tysklands Kommunistiska Parti; Ernst Thälmanns död förhindrade inte senare återupprättandet av Tysklands Kommunistiska Parti. Antonio Gramscis försmäktande i fängelse förhindrade inte Italiens Kommunistiska Partis verksamhet. När Perus Kommunistiska Parti försöker tala om för andra maoistiska partier i världen hur de ska bedriva sin kamp, så finns det ingen större anledning att fästa något avseende vid det.

Rickard B. Turesson

23/10 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(I)               https://kommunisten.nu/?p=13208 eller https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Nepal/OpenLetterToCPNM-090720.pdf

(II)            https://icspwindia.wordpress.com/2022/05/01/cpi-maoist-may-day-declaration-jointly-signed-by-maoist-parties-and-organizations/

(III)          https://bannedthought.net/India/People'sWar-CPI(Maoist)/PWSPL-9E_Final.pdf - sid. 50 i People´s War

(IV)         Citerat via https://www.frontierweekly.com/articles/vol-53/53-22-25/53-22-25-Internationalism%20sans%20Communist%20International.html

(V)           Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget  Stockholm 2016, sid. 56.

(VI)         Den  sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget 2020, sid. 141

I intervjun  i Support the People´s War in India med partisekreteraren i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) säger han:

“Dengs modernt revisionistiska linje orsakade extrem skada för den revolutionära kommunistiska rörelsen även i vårt land. Särskilt CPI (ML) Liberation under Vinod Misras ledning blev dengistiskt och urartade till ett revisionistiskt parti. DV-gruppen (en av grupperna i det tidigare UCCRI ML) är en dengistisk revisionistisk splittringsgrupp. Vårt parti och flera maoistiska partier och krafter i världen tog till sig de historiska lärdomarna från den stora proletära kulturrevolutionen (GPCR) och fördömde Dengs moderna revisionism med marxism-leninism-maoismens ytterst kraftfulla vapen. Dessa partier bekämpar också de olika former av revisionism som uppstod på grund av Dengs inflytande, inklusive revisionism i maoismens slöja och alla nyanser av revisionism. CPI (ML) People's War, en av de två revolutionära strömningarna i det förenade CPI (Maoist), kommenterade felaktigt den andra världen med avseende på teorin om de tre världarna under en tid. Hur som helst rättade man snart till sitt misstag.”

Redan Albaniens Arbetarpartis öppna attack mot Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) 1977 efter Mao Zedongs död skapade förvirring inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen, även om de flesta partier som tillhörde den tog avstånd från AAP:s attack. Betydligt värre konsekvenser hade Deng Xiaopings revisionistiska maktövertagande efter Mao Zedongs död. Sveriges Kommunistiska Arbetarparti skrev i sin verksamhetsberättelse 1982:

”Med vad hände i Kina? Strax efter Mao Zedongs död skedde en uppgörelse med «de fyras gäng», som fängslades och anklagades för försök till statskupp. Det står klart att dessa företrädde en ultra-vänster-linje; inte minst i kulturfrågorna. Men samtidigt dolde en tendens en annan. Redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land. Dessa motsättningar mellan AAP och KKP utövade naturligtvis ett inflytande på, motsättningarna i SKP. Redan före andra kongressen fanns det en underordnad tendens, som i praktiken förespråkade en annan huvudmotsättning, nämligen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Denna strömning i SKP såg naturligtvis sin chans att utnyttja de aktuella motsättningarna: Det gällde inte bara att fördöma AAP:s linje i de internationella frågorna utan också att sluta upp bakom KKP:s ståndpunkter till 100 procent. Utifrån detta skulle varje försök till självständigt ställningstagande stämplas som vacklan eller uttryck för en pro-albansk linje.” (I)

Denna strömning i det maoistiska Sveriges Kommuniska Parti (SKP) erövrade majoritet i partistyrelsen. Det berodde dels på blind auktoritetstro på grund av den prestige, som KKP åtnjöt; partistyrelsemajoriteten kunde inte skilja på marxism och revisionism i KKP. Dels berodde det på att ledande likvidatorer egentligen förlorat tron på revolutionens möjlighet i Sverige. När partivänstern började bekämpa deras linje använde denna majoritet alla slags metoder för att förhindra att alla medlemmar tog del av kritiken och när det inte hjälpte satte den uteslutningar i system, varvid SKP sprängdes.

Likvidatorernas teoretiska fikonlöv var just trevärldar-teorin:

”Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet, d.v.s en ideologisk utvecklingsprocess inom både SKP:s medlemskader och större delen av partistyrelsen, och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje. De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämmer med de objektiva förhållandena kan resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.”

Redan 1980 stödde likvidatorerna LO:s krav och handlingslinje i avtalsrörelsen liksom slöt upp i Socialdemokraternas 1-majtåg. Senare bytte partiet namn till Solidaritetspartiet och lades ner 1990. Det fanns inget behov av ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti.

Deng Xiaopings linje åstadkom störst skada hos de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna, eftersom klassmotsättningarna i dessa var mindre skarpa än i koloniala och neo-koloniala länder som Indien, Filippinerna med flera länder. Där kunde den revolutionära rörelsen återhämta sig. De flesta maoistiska partier i de imperialistiska länderna urartade politiskt eller helt enkelt försvann fram till slutet av 1980-talet. Utvecklingen i Kina desillusionerade många maoister.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten tilol Nya Arbetartidningen)

Denna text är hämtad från artikeln, Folkkriget i Indien som strategiskt ankare av Ajith. Artikeln publicerades i Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) teoretiska tidskrift ”People’s War” [Folkkriget] 2014, 10 år efter partiets bildande.  Se slutkommentar.

”Även om maoisterna i Peru har lyckats omintetgöra högeropportunisternas planer och hålla den röda flaggan vajande, är det bakslag som orsakats av deras störningar smärtsamt uppenbart. Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget. I Turkiet och Bangladesh har fiendens hänsynslösa attacker orsakat allvarliga förluster för den maoistiska rörelsen och folkkrigen. De maoistiska partierna i dessa länder strävar hårt för att övervinna denna situation. Genom att framhärda på revolutionens väg, vägledda av MLM, kommer de säkert att lyckas med detta. I den nuvarande situationen återstår dock mycket att göra innan dessa folkkrig, som också inleddes på 1960-talet, återtar de höjder de tidigare uppnått.

Alla dessa folkkrig, som uppstod och utvecklades under perioden efter andra världskriget, har gett rika erfarenheter och värdefulla lärdomar för det internationella proletariatet. De maoistiska partiernas fortsatta ansträngningar i dessa länder att sammanfatta sina erfarenheter och framsteg kommer säkert att ge resultat så småningom. Men för närvarande har de bakslag som de har drabbats av återigen allvarligt försvagat den internationella kommunistiska rörelsen  I detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut. Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.

Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA. Dess fortsatta framfart kommer oundvikligen att öppna en viktig fas av direkt konfrontation av USA-imperialismen med ett revolutionärt krig som leds av maoister. Detta kommer att få stora återverkningar i hela världen.

Folkkriget i Indien befinner sig fortfarande i ett strategiskt defensivt skede. Det förs för närvarande i landets centrala och östra regioner, medan man försöker öppna en ny krigsfront i den sydvästra delen av den indiska halvön, med fokus på den södra delen av Sahyadri-bergen. Det område som omfattas av folkkriget i de centrala och östra regionerna är ganska stort. Bastarområdet i Dandakaranya-regionen är i sig större än delstaten Keralam. Hela det område som omfattas av krigszonerna skulle vara större än Tamilnadu och Keralam. Det område över vilket de revolutionära folkkommittéerna, de organ för ny politisk makt som skapades genom folkkriget, utövar auktoritet är också ganska stort. Men med tanke på landets storlek, dess enorma befolkning och mångfalden av nationaliteter och geografiska särdrag är detta fortfarande ganska litet. Befolkningen i krigsområdena är till övervägande del stamfolk och ekonomierna är efterblivna. Folkets befrielseguerillaarmé (PLGA) med sina tre styrkor, inklusive folkmilisen som basstyrka, har genomfört några djärva och kraftfulla attacker i själva distriktscentrumen. Den har visat sig vara kapabel att attackera och förinta fienden på kompaninivå och att bryta sig ur fiendens "inringnings- och förtryckskampanjer". Men jämfört med styrkan och kapaciteten hos den indiska statens styrkor, som omfattar de tre grenarna av de väpnade styrkorna, de olika paramilitära styrkorna och polisstyrkorna i delstaterna, är PLGA fortfarande en liten och svag styrka. ”

Kommentar:

1. Det som utmärker Ajiths text är den fullständiga avsaknaden av bombastiskt självskryt  och orealistiska bedömningar av det politiska läget. Han uttrycker heller inga anspråk på att ha ett recept för världsrevolutionen. Tvärtom konstaterar han avslutningsvis att  ”PLGA fortfarande (är) en liten och svag styrka” i Indien relativt sett.

2. Däremot konstaterar han att ” i detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut.”  Detta är helt korrekt. Dessa folkkrig är väldokumenterade och bekräftas hela tiden av regeringarna i båda dessa länder genom deras motattacker, d.v.s i praktisk handling.

Han skriver också: ”Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen  mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.” Det finns alltså en teoretisk och ideologisk kontinuitet bakåt och en erfaren ledande kader, och inga nyfrälsta maoister eller gonzalister, som har lanserat befängda teorier som att folkkriget är universellt, teorier som är direkt antagoniska mot Mao Zedongs.

3. Han lyfter också fram Filippinernas Kommunistiska Parti: ”Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA.”

4. Han lyfter inte fram Perus Kommunistiska Parti: ”Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget.”

Men Perus Kommunistiska Parti tycks fortfarande inte ha omorganiserats: ”Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (I)

Det vore mycket intressant att undersöka varför partiet fortfarande inte har omorganiserats.  Det räcker inte med att studera partiets officiella dokument, eller dess utlandsorganisations. Man måste också ta reda på hur partiet tillämpade enhetsfronttaktiken i praktiken i Peru, d.v.s Mao Zedongs formel om stödja sig på de progressiva, försöka vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera reaktionen. Taktiken gentemot mellangruppen är nyckelfrågan.

RBT

(I)   https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/  - uttalande från 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Anti-Prachanda:

Hur drabbar det “i lika hög grad” Gonzalo som Prachanda? Och värför säger inte CPI(maoist) det rakt ut om det är fallet? Varför har CPI(maoist) brutit med och fördömd Prachandas parti, och stödjer och signerar uttalanden med Perus Kommunistiska Parti? Är Gonzalo och Prachanda på något sätt det samma? Vem av Prachanda och Gonzalo svek revolutionen och vem kämpade för partiet och folkkriget til sitt sista andedrag? Prachanda bidrog till splittring och revisionism i den internasjonella kommunistiska rörelsen. Under ledning av dom som tagit ställning för Gonzalos tänkande kämpas det nu en framgångsrik kamp för att ena den internationella kommunistiska rörelsen.

Högern älskar att använda CPI(maoist) mot vänstern i den internationella kommunistiska rörelsen, men CPI(maoist) gör inte det samma. Värför? Det är för att CPI(maoist) inte kämpar mot enhet och inte kämpar mot dom andra kommunistiska partierna! Men istället mot revisionismem, som representerad av t.ex Prachanda och Avakian!

Svar till anti-Prachanda

Uttalandet drabbar Gonzalo i lika hög grad som Prachanda, eftersom det enda parti som ansåg att deras ledare stod för ett visst ”tänkande”2009  just var Perus Kommunistiska Parti. Du tycks av någon anledning dessutom tro att Gonzalos ”vänster”fel var ”finare” än Prachandas högerfel.  Att anordna ett centralkommitté möte i Lima, på territorium som PKP inte behärskade , som ledde till att Gonzalo tillfångatogs och partiet kollapsade, var ett allvarligt vänsterfel. Lenin sattes i säkerhet flera gånger från juli till oktober 1917. KKP höll aldrig några CK-möten från 1937 – 1949 på territorier, som behärskades av de japanska imperialisterna eller Guomindang. Enligt Mao Zedong är vänsteropportunism lika farlig som högeropportunism. Faktum var att vänsteropportunismen i KKP var den farligaste avvikelsen och som gjorde mest skada i form av förlorad, d.v.s dödad, kader tills Mao Zedong övertog ledningen 1935.

För övrigt har Perus Kommunistiska Parti inte ens reorganiserats ännu. I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil)i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.”

Eftersom Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinerna Kommunistiska Parti m.fl partier inte står för Gonzalos tänkande, kommer de heller inte att kunna enas med Perus Kommunistiska Parti och Brasiliens Kommunistiska Parti och liknande organisationer i en och samma internationella organisation. Varför tog Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) annars detta I-majuttalande tillsammans med ett bestämt antal undertecknarei i år?

Du skriver:

”Högern älskar att använda CPI(maoist) mot vänstern i den internationella kommunistiska rörelsen, men CPI(maoist) gör inte det samma. Varför? Det är för at CPI(maoist) inte kämpar mot enhet och inte kämpar mot dom andra kommunistiska partierna (min fetstil)!”

Vilken höger? CPI(maoist) har tagit ställning emot Perus Kommunistiska Partis huvudlinje; det stöder inte Gonzalos tänkande, inte att folkkriget är universellt, inte det militariserade kommunistpartier och heller inte att den internationella revolutionära rörelsen idag befinner sig på strategisk offensiv. Detta är infantila påfund från Perus Kommunistiska Parti. Det finns inga tecken som tyder på att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti deltar i de praktiska förberedelserna inför den konferens och den internationella organisation som du talar om.

Kämpar inte Brasiliens Kommuistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti mot ”dom andra partierna”? Varför prioriterar de i så fall tvålinjekampen inom den internationella kommunistiska rörelsen? De tycks inte göra så mycket annat.  Däremot är det tydligt att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti båda prioriterar den inhemska klasskampen och folkkriget framför internationell tvålinjekamp.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en kommentar på Kommunisten hävdar pseudonymen Anonym:

”Central kommittén i Indiens kommunstiska parti (maoisterna) Meddelande till folket:
“Comrade Gonzalo correctly applied the theory of MLM and PPW to the social conditions in Peru and emerged a great leader in advancing People’s War in the country. He did great service to advance the World Communist movement against imperialism. ”

Anser Indiens kommunistiska parti Gonzalo vara revisionist? Anser RBT att Indiens kommunistiska parti har fel i sin bedömning av Gonzalo? Har RBT en bättre förståelse av MLM och Gonzalo än Indiens kommunistiska partis central kommitté?"

Mitt svar:

Men kan Anonym inte läsa innantill? I texten påstås bara att Gonzalo korrekt tillämpade MLM och folkkriget i Peru och att han bidrog till att främja den världskommunistiska rörelsen mot imperialismen. I ”Meddelande till folket”  omnämns Gonzalo som en av många martyrer. När stödde Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) teorin om folkkrigets universalitet, det militariserade kommunistpartiet, de koncentriska cirklarna och att den revolutionära rörelsen i världen befinner sig på en strategisk offensiv?  Detta har varit Perus Kommunistiska Partis signum, som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) uppenbarligen inte stödjer. Inte heller Filippinernas Kommunistiska Parti stödjer Gonzalos tänkande. 2009, när Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) tog detta uttalande, fanns det bara ett parti som använde begreppet ”tänkande” och det var just Perus Kommunistiska Parti. Inbillar du dig att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) inte syftade på Gonzalos tänkande? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har självt aldrig producerat någon ledare, som har gjort anspråk på att representera någon särskild ”väg” eller ”tänkande” och har heller aldrig utgett sig för att ha en strategi för världsrevolutionen.  Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) tog tillsammans med medundertecknare ett förstamajuttalande i år 2022. Jag föreslår att Anonym studerar sammansättningen av undertecknarna och vilka som saknas.

”Har RBT en bättre förståelse av MLM och Gonzalo än Indiens kommunistiska partis central kommitté?”

En mycket fånig fråga.  De enda teoretiska och politiska auktoriteter som jag erkänner är Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, och då med mycket kritik mot Stalin. När Deng Xiaoping tog makten i Kinas Kommunistiska Parti, erkände jag aldrig hans auktoritet. Tvärtom började jag bekämpa hans linje redan hösten 1977 och indirekt t.o.m tidigare. Därför anser jag att jag fortfarande kan ”känna igen lössen på gången”, som vi brukade säga i KFML/SKP.

RBT

(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningten)

Jag är helt överens med Thomas Bergs artikel Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse –  och hans kritik av Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktions) artikel Lenin och det militariserade kommunistpartiet (I). Jag kommer i det följande enbart att kommentera artikeln Lenin och det militariserade kommunistpartiet. Syftet med deras artikel anges också:

"Det grundläggande syftet med denna artikel är, precis som det angivna syftet med El Maoista Magazine, att tjäna tvålinjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKM), genom att ta upp världsrevolutionens grundläggande frågor och problem.” (II)

Men varför bedriver Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) – liksom Perus Kommunistiska Parti – överhuvudtaget linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, innan de ens har lett folkkriget till seger i sina respektive länder? Varför fokuserar de inte på kampen i de egna länderna? Det är uppenbart att den international, som ska understödja inte bara dessa partier och världsrevolutionen i övrigt, dessutom ska ledas av dem själva. Lenin och bolsjevikpartiet tog initiativ till den Tredje internationalen först efter att oktoberrevolutionen hade segrat och Andra internationalens partier hade avslöjat sin socialchauvinistiska karaktär.

Det är uppenbart att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti ser sig som de ledande maoisterna, den framtida världsrevolutionen ledare och att de tänker skapa ett nytt Komintern under sin ledning.  Denna nya international ska dessutom tillämpa den demokratiska centralismen, vilket går emot både Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) och Filippinernas Kommunistiska Partis uppfattning. Artikelförfattarna skriver betecknande nog:

”Lenin avslöjar opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området, som motsätter sig centralism i partiorganisationen, och sammanfattar därmed kärnan i opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området (en fullt giltig och användbar fråga för tvålinjekampen i IKM nuförtiden)” (Min fetstil). (III)

Problemet är att Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Partis ambitioner har stött på patrull från första början.  Huvudmotsättningen inom den internationella maoistiska rörelsen idag går mellan de som hävdar att folkkriget är en universell strategi, d.v.s Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), Perus Kommunistiska Parti och en del andra partier, och de som bestrider att folkkriget är en universell strategi, d.v.s partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och en rad andra partier. Dessa två oförenliga linjer kan aldrig samsas i en och samma organisation. Med teorin om att folkkriget är universellt följer som Thomas Berg påpekat en rad andra teorier som teorin om det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, teorin om jefatura (stort ledarskap) liksom den absurda teorin om att den revolutionära rörelsen befinner på en strategisk offensiv i världsmåttstock för närvarande med flera teorier.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti har alltså pretentioner på att leda den internationella maoistiska rörelsen. Varför skulle de annars publicera ett dokument som Evig ära till ordförande Gonzalo?(IV) Detta dokument utmynnar bl.a i parollerna ”Länge leve det allsmäktiga Gonzalo-tänkandet!” och ”Länge leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoism, med de universellt giltiga bidragen av ordförande Gonzalo!”. Den sista parollen är ett lysande exempel på ett hysteriskt knäfall inför etikettsraseri. Det värsta är att Gonzalo själv underblåste denna genikult:

”Men det principiella är att en stor ledare skapas, ett enda huvud som tydligt sticker ut, långt över de andra, och detta är vad vi måste förstå och det är inte på grund av någons vilja, det är själva revolutionens verklighet, klassen och partiet, som kräver och främjar denna formning".  (V)

Men är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de ledande maoistiska partierna i världen idag? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.” (VI)

Är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de mest avancerade partierna i sin teori och praktik och som därmed kan fungera som vägledare för resten av den kommunistiska rörelsen? I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (VII)

Detta kan bara betyda att Perus Kommunistiska Parti (PKP) ännu inte har reorganiserats och knappast heller leder något folkkrig idag i Peru idag. Det har för övrigt aldrig hänt i revolutionshistorien att ett parti som Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade efter ordförande Gonzalos tillfångatagande 1992, sedan har framträtt med anspråk att kunna leda världsrevolutionen.  PKP har aldrig ens gjort någon självkritik, ett kommunistiskt partis hallmärke enligt Lenin.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) verkar visserligen i ett stort och folkrikt land, men betyder det att partiet också har ett massinflytande? Det är en annan femma. Det finns för övrigt inga rapporter om att partiet inlett något folkkrig. Det vittnar om ett mycket dåligt omdöme att okritiskt överta Gonzalos och PKP:s politik.

Jämför dessa partier med Indiens Kommunistiska Parti och Filippinernas Kommunistiska. Dessa har lett folkkrig sedan mitten och slutet av 1960-talet; de har visserligen inte segrat, men heller inte besegrats. Deras verksamhet omfattar betydande områden i Indien och Filippinerna och deras verksamhet bekräftas regelbundet av deras motståndare, d.v.s regeringarna i respektive land.  Inget av dessa partier slår på den stora trumman för sig självt eller gör anspråk på att leda världsrevolutionen. Detta är helt i Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis anda – se bara Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963), som just var ett förslag.

Artikeln heter Lenin och det militariserade kommunistpartiet och ägnar ett längre stycke åt Lenins partiteori. Men ingenstans lyckas artikelförfattarna belägga att Lenin någonsin har myntat begreppet ”militariserat kommunistparti”.  Inte en enda Kominternkongress, där Lenin var närvarande, lanserade heller detta begrepp. Den som har studerat rysk revolutionshistoria vet att bolsjevikpartiets taktiska huvudlinje växlade med läget. Det tog aktiv del i den ryska revolutionen 1905, tvingades till en reträttpolitik (för att tala med Stalin) 1908 – 1912, då de utnyttjade alla legala möjligheter för att återigen gå till offensiv fr.o.m 1912. Den verkliga offensiven inleddes först under februarievolutionen 1917, då bolsjevikpartiet systematiskt ackumulerade politisk styrka tack vare sitt motstånd till det imperialistiska kriget, kamp mot dyrtiden och stöd till böndernas krav på jord. Partiets medlemsantal ökade från 40 000 till 200 000 fram till oktoberrevolutionen och tack vare stödet från arbetarklassens majoritet och runt hälften av soldaterna kunde partiet leda oktoberrevolutionen till seger.

Det mest märkliga – och samtidigt mest avslöjande – är att artikelförfattarna överhuvudtaget inte diskuterar oktoberrevolutionens betydelse. Varför? Förklaringen är naturligt mycket enkel. Oktoberrevolutionen, som var en väpnad stadsrevolution, innebar att revolutionen först ägde rum i städerna och tack var denna seger spreds den till landsbygden precis som franska revolutionen 1789. Pariskommunen 1871 inleddes också i Paris, men lyckades inte sprida sig till den franska landsbygden. Detta går tvärt emot den infantila dogmen att folkkrigets väg är universell.  Lenin upphöjde heller inte oktoberrevolutionens väg som den allena saliggörande vägen, speciellt inte för koloniala och semi-koloniala länder.

Det är lika märkligt att artikelförfattarna heller inte diskuterar Mao Zedongs teorier om folkkriget, trots att artikelförfattarna påstår sig vara maoister. Faktum är att Mao Zedong aldrig förespråkade teorin att folkkriget är universellt. Detta vet säkert också Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti.  Det minsta man kan begära att dessa partier åtminstone försöker leda i bevis varför Mao Zedong hade fel eller att hans teorier av någon anledning är inaktuella.  De är förmodligen medvetna om att detta vore politiskt självmord. Dessa som t.o.m drivit linjen om folkkrig fram mot kommunismen tycks inte ens låtsas om att KKP och Röda armén inte ens förde folkkrig hela vägen; i inbördeskriget 1945 – 1949 stod två konventionella arméer mot varandra.

Mao Zedong varnade t.o.m representanter för några latinamerikanska kommunistiska latinamerikanska kommunister i ett samtal 1956 för att mekaniskt överföra den kinesiska revolutionens erfarenheter till deras förhållanden:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (VII)

När artikelförfattarna diskuterar folkkriget, diskuteras det bara ur en inskränkt militärtaktisk synvinkel och som en trollformel.  Det är helt avgörande för kommunistpartierna att vinna politiskt stöd från de arbetande massorna för väpnade aktioner. Om de arbetande massorna inte accepterar de väpnade aktionerna, kommer kommunisterna att isoleras. Bolsjevikpartiet byggde successivt upp ett massivt politiskt stöd från februari 1917 till oktober 1917. De inledde inte väpnade aktioner först och sökte politiskt stöd därefter. Sak samma med KKP och Röda armén. Mao Zedong underströk hur viktigt det politiska stödet från de arbetande massorna var i basområdena, först i Jiangxisovjeten 1927 – 1934 och senare i de befriade områdena under befrielsekriget mot Japan 1937 – 1945. I dessa områden genomförde KKP en praktisk politik och en rad reformer, som gynnade de arbetande massorna.

Den som inleder ett befrielse krig på samma sätt som Che Guevara och hans 120 medföljare i Bolivia 1965 – 1967 utan ett politiskt program och utan ett masstöd från bönderna kommer oundvikligen att lida nederlag. Även om politisk makt växer ur gevärspipan, vill de berörda, de som ska befrias, också veta och förstå varför och hur en given regim ska störtas. Artikelförfattarna skriver också:

”Allt hänger då på att de kommunistiska partierna konstituerar sig eller rekonstituerar sig (beroende på vad som är fallet) runt geväret, och från första dagarna tar på sig uppgiften att beväpna och sträva efter att leda massornas väpnade kamp (min fetstil) i kampen mot den väpnade reaktionens makt, varvid det är en sekundär kampform i varje skede av konstitueringen/omkonstitueringen, för snart efter kulmen på konstitueringen/omkonstitueringen av det kommunistiska partiet blir den väpnade kampen huvudkampsformen och avdelningarna och plutonerna den huvudsakliga organisationsformen. Kort sagt, kommunistpartiet lär sig att föra krig genom att göra det.” (VII)

Så fort ett kommunistisk har bildats, eller rekonstruerats, ska det alltså genast ta sig an uppgiften att beväpna och leda massornas väpnade kamp. Detta är ett vänsteropportunistiskt recept, eftersom ett sådant ställningstagande är helt beroende av den samhälleliga situationen, partiets styrka och de arbetande massornas stöd. Det är tomma tunnor som bullrar, eftersom Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) självt inte tycks ha inlett något folkkrig och Perus Kommunistiska Parti inte har reorganiserat något.

*

Det finns mycket annat att säga om denna anskrämliga fotbinda, men Thomas Berg har helt rätt i att gonzalismen är ”vänster”revisionism, som fr.a reviderar såväl Mao Zedong som Lenin från ”vänster”. Den reducerar marxismen till ett antal dogmer och är starkt religiöst färgad, för att uttrycka det snällt, och fr.a diskrediteras Mao Zedong.

Rickar B. Turesson

11/10 2022

I. https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

II. Anfört arbete

III. https://ci-ic.org/blog/2022/09/27/eternal-glory-to-chairman-gonzalo-4/

IV. A.a

V. Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet  –https://kommunisten.nu/?p=13169

VI. https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/

VII. Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310

VIII- https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

(Denna blogg är knuien till Nya Arbetartidningen)