Jag är helt överens med Thomas Bergs artikel Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse 

(artikeln borttagen!) – och hans kritik av Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktions) artikel Lenin och det militariserade kommunistpartiet . Jag kommeri det följande enbart att kommentera artikeln Lenin och det militariserade kommunistpartiet. Syftet med deras artikel anges också:

"Det grundläggande syftet med denna artikel är, precis som det angivna syftet med El Maoista Magazine, att tjäna tvålinjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKM), genom att ta upp världsrevolutionens grundläggande frågor och problem.”[ii]

Men varför bedriver Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) – liksom Perus Kommunistiska Parti – överhuvudtaget linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, innan de ens har lett folkkriget till seger i deras respektive länder? Varför fokuserar de inte på kampen i de egna länderna? Det är uppenbart att den international, som ska understödja inte bara dessa partier och världsrevolutionen i övrigt, dessutom ska ledas av dem själva. Lenin och bolsjevikpartiet tog initiativ till den Tredje internationalen först efter att oktoberrevolutionen hade segrat och Andra internationalens partier hade avslöjat sin socialchauvinistiska karaktär.

Det är uppenbart att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti ser sig som de ledande maoisterna, den framtida världsrevolutionen ledare och att de tänker skapa ett nytt Komintern under sin ledning.  Denna nya international ska dessutom tillämpa den demokratiska centralismen, vilket går emot både Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) och Filippinernas Kommunistiska Partis uppfattning. Artikelförfattarna skriver betecknande nog:

”Lenin avslöjar opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området, som motsätter sig centralism i partiorganisationen, och sammanfattar därmed kärnan i opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området (en fullt giltig och användbar fråga för tvålinjekampen i IKM nuförtiden)” (Min fetstil).

Problemet är att Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Partis ambitioner har stött på patrull från första början.  Huvudmotsättningen inom den internationella maoistiska rörelsen idag går mellan de som hävdar att folkkriget är en universell strategi, d.v.s Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), Perus Kommunistiska Parti och en del andra partier, och de som bestrider att folkkriget är en universell strategi, d.v.s partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och en rad andra partier. Dessa två oförenliga linjer kan aldrig samsas i en och samma organisation. Med teorin om att folkkriget är universellt följer som Thomas Berg påpekat en rad andra teorier som teorin om det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, teorin om jefatura (stort ledarskap) liksom den absurda teorin om att den revolutionära rörelsen befinner på en strategisk offensiv i världsmåttstock för närvarande med flera teorier.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti har alltså pretentioner på att leda den internationella maoistiska rörelsen. Varför skulle de annars publicera ett dokument som Evig ära till ordförande Gonzalo[iii] ? Detta dokument utmynnar bl.a i parollerna ”Länge leve det allsmäktiga Gonzalo-tänkandet!” och ”Länge leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoism, med de universellt giltiga bidragen av ordförande Gonzalo!”. Den sista parollen är ett lysande exempel på ett hysteriskt knäfall för etikettsraseri. Det värsta är att Gonzalo själv underblåste denna genikult:

” Men det principiella är att en stor ledare skapas, ett enda huvud som tydligt sticker ut, långt över de andra, och detta är vad vi måste förstå och det är inte på grund av någons vilja, det är själva revolutionens verklighet, klassen och partiet, som kräver och främjar denna formning".  [iv]

Men är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de ledande maoistiska partierna i världen idag? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.”[v]

Är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de mest avancerade partierna i sin teori och praktik och som därmed kan fungera som vägledare för resten av den kommunistiska rörelsen? I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil)i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.”[vi]

Detta kan bara betyda att Perus Kommunistiska Parti (PKP) ännu inte har reorganiserats och knappast heller leder något folkkrig idag i Peru idag. Det har för övrigt aldrig hänt i revolutionshistorien att ett parti som Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade efter ordförande Gonzalos tillfångatagande 1992, sedan har framträtt med anspråk att kunna leda världsrevolutionen.  PKP har aldrig ens gjort någon självkritik, ett kommunistiskt partis hallmärke enligt Lenin.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) verkar visserligen i ett stort och folkrikt land, men betyder det att partiet också har ett massinflytande? Det är en annan femma. Det finns för övrigt inga rapporter om att partiet inlett något folkkrig. Det vittnar om ett mycket dåligt omdöme att okritiskt överta Gonzalos och PKP:s politik.

Jämför dessa partier med Indiens Kommunistiska Parti och Filippinernas Kommunistiska. Dessa har lett folkkrig sedan mitten och slutet av 1960-talet; de har visserligen inte segrat, men heller inte besegrats. Deras verksamhet omfattar betydande områden i Indien och Filippinerna och deras verksamhet bekräftas regelbundet av deras motståndare, d.v.s regeringarna i respektive land.  Inget av dessa partier slår på den stora trumman för sig självt eller gör anspråk på att leda världsrevolutionen. Detta är helt i Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis anda – se bara Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963), som just var ett förslag.

Artikeln heter Lenin och det militariserade kommunistpartiet och ägnar ett längre stycke åt Lenins partiteori. Men ingenstans lyckas artikelförfattarna belägga att Lenin någonsin har myntat begreppet ”militariserat kommunistparti”.  Inte en enda Kominternkongress, där Lenin var närvarande, lanserade heller detta begrepp. Den som har studerat rysk revolutionshistoria vet att bolsjevikpartiets taktiska huvudlinje växlade med läget. Det tog aktiv del i den ryska revolutionen 1905, tvingades till en reträttpolitik (för att tala med Stalin)n 1908 – 1912, då de utnyttjade alla legala möjligheter för att återigen gå till offensiv fr.o.m 1912. Den verkliga offensiven inleddes först under februarievolutionen 1917, då bolsjevikpartiet systematiskt ackumulerade politisk styrka tack vare sitt motstånd till det imperialistiska kriget, kamp mot dyrtiden och stöd till böndernas krav på jord. Partiets medlemsantal ökade från 40 000 till 200 000 fram till oktoberrevolutionen och tack vare stödet från arbetarklassens majoritet och runt hälften av soldaterna kunde partiet leda oktoberrevolutionen till seger.

Det mest märkliga – och samtidigt mest avslöjande – är att artikelförfattarna överhuvudtaget inte diskuterar oktoberrevolutionens betydelse. Varför? Förklaringen är naturligt mycket enkel. Oktoberrevolutionen, som var en väpnad stadsrevolution,  innebar att revolutionen först ägde rum i städerna och tack var denna seger spreds den till landsbygden precis som franska revolutionen 1789. Pariskommunen 1871 inleddes också i Paris, men lyckades inte sprida sig till den franska landsbygden. Detta går tvärt den infantila dogmen att folkkrigets väg är universell.  Lenin upphöjde heller inte oktoberrevolutionens väg som den allena saliggörande vägen, speciellt inte för koloniala och semi-koloniala länder.

Det är lika märkligt att artikelförfattarna heller inte diskuterar Mao Zedongs teorier om folkkriget, trots att artikelförfattarna påstår sig vara maoister. Faktum är att Mao Zedong aldrig förespråkade teorin om att folkkriget är universellt. Detta vet säkert också Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti.  Det minsta man kan begära att dessa partier åtminstone försöker leda i bevis varför Mao Zedong hade fel eller att hans teorier av någon anledning  är inaktuella.  De är förmodligen medvetna om att detta vore politiskt självmord. Dessa som t.o.m drivit linjen om folkkrig fram mot kommunismen tycks inte ens låtsas om att KKP och Röda armén inte ens förde folkkrig hela vägen; i inbördeskriget 1945 – 1949 stod två konventionella arméer mot varandra.

Mao Zedong varnade t.o.m representanter för några latinamerikanska kommunistiska latinamerikanska kommunister i ett samtal 1956 för att mekaniskt överföra den kinesiska revolutionens erfarenheter till deras förhållanden:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” [vii] 

När artikelförfattarna diskuterar folkkriget, diskuteras det bara ur en inskränkt militärtaktisk synvinkel och som en trollformel.  Det är helt avgörande för kommunistpartierna att vinna politiskt stöd från de arbetande massorna för väpnade aktioner. Om de arbetande massorna inte accepterar de väpnade aktionerna, kommer kommunisterna att isoleras. Bolsjevikpartiet byggde successivt upp ett massivt politiskt stöd från februari 1917 till oktober 1917. De inledde inte väpnade aktioner först och sökte politiskt stöd därefter. Sak samma med KKP och Röda armén. Mao Zedong underströk hur viktigt det politiska stödet från de arbetande massorna var i basområdena, först i Jiangxisovjeten 1927 – 1934 och senare i de befriade områdena under befrielsekriget mot Japan 1937 – 1945. I dessa områden genomförde KKP en praktisk politik och en rad reformer, som gynnade de arbetande massorna.

Den som inleder ett befrielse krig på samma sätt som Che Guevara och hans 120 medföljare i Bolivia 1965 – 1967 utan ett politiskt program och utan ett masstöd från bönderna kommer oundvikligen att lida nederlag. Även om politisk makt växer ur gevärspipan, vill de berörda, de som ska befrias, också veta och förstå varför och hur en given regim ska störtas. Artikelförfattarna skriver också:

”Allt hänger då på att de kommunistiska partierna konstituerar sig eller rekonstituerar sig (beroende på vad som är fallet) runt geväret, och från första dagarna tar på sig uppgiften att beväpna och sträva efter att leda massornas väpnade kamp (min fetstil) i kampen mot den väpnade reaktionens makt, varvid det är en sekundär kampform i varje skede av konstitueringen/omkonstitueringen, för snart efter kulmen på konstitueringen/omkonstitueringen av det kommunistiska partiet blir den väpnade kampen huvudkampsformen och avdelningarna och plutonerna den huvudsakliga organisationsformen. Kort sagt, kommunistpartiet lär sig att föra krig genom att göra det.”

Så fort ett kommunistisk har bildats, eller rekonstruerats, ska det alltså genast ta sig an uppgiften att beväpna och leda massornas väpnade kamp. Detta är ett vänsteropportunistiskt recept, eftersom ett sådant ställningstagande är helt beroende av den samhälleliga situationen, partiets styrka och de arbetande massornas stöd. Det är tomma tunnor som bullrar, eftersom Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) självt inte tycks ha inlett något folkkrig och Perus Kommunistiska Parti inte har reorganiserat något.

***

Det finns mycket annat att säga om denna anskrämliga fotbinda, men Thomas Berg har helt rätt i att gonzalismen är ”vänster”revisionism, som fr.a reviderar såväl Mao Zedong som Lenin från ”vänster”. Den reducerar marxismen till ett antal dogmer och är starkt religiöst färgad, för att uttrycka det snällt, och fr.a diskrediteras Mao Zedong.

Rickar B. Turesson

11/10 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

På Kommunisten har en besökare, Kerberos,  kritiserat resolutionen Solidaritet med det ukrainska folket.  Här är mitt bemötande.

1. I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong:

”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.”

Det är de ukrainska revolutionärernas sak att i praktisk handling definiera vilka som tillhör det ukrainska folket i detta försvarskrig. Det är möjligt att de kommer fram till de som tillhör det ukrainska folket är de som konsekvent, oavsett om de talar ukrainska, ryska eller annat minoritetsspråk, bekämpar den ryska aggressionen och inte gör sig beroende av stöd från USA och eller Nato eller är beredda att kapitulera.

2. Är det bara i Ukraina som det finns hel- eller halvfascistiska grupper? Är dagens Ryssland kanske en socialistisk stat eller en fungerande borgerlig demokrati? På den här punkten delar jag den bedömning som Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) gör i fråga om de s.k folkrepublikerna Luhansk och Donetsk (men inte så mycket annat i deras analys):

"Till och med berättelsen om ’kamp mot nazisterna’ och ’folklig revolution’ började falla sönder även på rebellernas sida, när fascistiska bataljoner svärmade in 2014. Sådana som Euoasiatiska Ungdomsunionen, Imperiala Ryska Rörelsen, Slaviska Unionen och Rörelsen Mot Illegal Immigration. Andra inkluderar också bataljonerna  Svarozhich, Rusich och Ratibor, som hade hakkors eller det ryska imperiets färger i sina symboler och Interbrigaderna, med medlemmar från den öppet nynazistiska gruppen Det andra Ryssland.

Slutligen avslöjade den förste guvernören i ’Folkrepubliken Donetsk’, Pavel Gubarev, att han var kopplad till det högerextrema partiet Ryska nationella unionen, som är kopplat till Ryska ortodoxa armén, en separatistgrupp.

Det är också omöjligt att förneka inflytandet på konflikten av grupper som leds av den så kallade Fjärde politiska teorin, en typ av rysk fascism, en metafysisk och idealistisk teori som skapats av Aleksander Dugin, en ortodox guru som är kandidat till den nya Rasputin.

Sanningen är att även i början, när det bildades stridsbrigader som var mer inriktade på libertarianska ideal, vare sig de var vänster eller socialistiska, bland dessa, de internationella, utgjorde de aldrig majoritet eller ens viktiga sektorer som var politiskt aktiva i konflikten.

I slutändan framstod den russofila imperialistiska ideologin som hegemoniskt dominerande i östra Ukraina, uttryckt i den symbolpolitik, kultur och politik som proklamerades av regeringarna i de så kallade folkrepublikerna." [ii]

Annekteringen av Krim och utropandet av de båda s.k folkrepublikerna Luhansk och Donetsk var Rysslands svar på Majdanhändelserna och att den västvänliga fraktionen av den ukrainska härskande klassen hade tagit makten i Ukraina.

3. Om man läser vad Putin har sagt, skrivit och gjort, framgår det klart att han är en rabiat anti-kommunist och att han i själva verket företräder en tsaristisk minoritetspolitik. Putins linje är att bara de ryskspråkiga, eller de som föredrar (exemplet Abchazien och Sydossetien) Ryssland framför en annan f.d sovjetrepublik,  har rätt att avskilja sig från de forna sovjetrepublikerna .

I det sammanhanget måste man komma ihåg att Ryssland aldrig erkände Tjetjeniens rätt till självständig statlig existens 1991 utan genomförde en invasion 1994. Det första tjetjenienkriget slutade 1997 med ett fredsfördrag. Det andra tjetjenienkriget inleddes 1999, vilket ledde till att de tjetjenska separatisterna så småningom krossades och att huvudstaden Grozny bombades sönder och samman. Putinregeringen lyckades installera Kadyrovs vasallregering 2003. Om Luhansk och Donetsk har rätt till självständig statlig existens, varför hade då inte Tjetjenien samma rätt, trots att tjetjenerna uppfyller alla villkor för att utgöra en nation?

4. Kommunistiska Föreningen har inget ansvar för Tjen folkets politik. Därför tänker jag inte ens undersöka vilken politik Tjen folket formulerade i fråga om Syrien då det begav sig. Kommunistiska föreningen har aldrig stött jihadisterna i Syrien mot Assad-regimen. Tvärtom gav Oktoberförlaget, vars utgivning Kommunistiska Föreningen brukar göra reklam för, ut en bok av Tim Anderson Det smutsiga kriget i Syrien. Huvudtesen i den boken var att de jihadister, som bekämpade Assad-regimen, gick i USA:s och västmakternas ledband. Det betydde naturligtvis inte att Oktoberförlaget var anhängare av Addad-regimen i sig. Assad-regimen har placerat maoister och andra revolutionärer i fängelserna.

Rickard B. Turesson

(Denna artikel är en bearbetning och uppdatering av tidigare artiklar)

I.

Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland. Aggressionen har sedan fortsatt genom Rysslands nyligen genomförda formella annektering av Luhansk och Donetsk och två regioner i södra Ukraina.

Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal [1], som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”.  Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.

I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal [2] menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och ett uttryck för storrysk chauvinism.

II.

Men kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.

Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst sett den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare i hela Sovjetunionen kunde lägga beslag på fungerande statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker, fungerande råvaruanläggningar och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan under den revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade.  Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall.

I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong: 

”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.” [3]

Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.

USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.

USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010.  Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.

Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina.  I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.

Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Det är helt uppenbart att detta utspel hade direkt stöd från Putin-regimen från första början.Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Luhansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.

III.

Det finns ingen anledning att stödja den ena regeringen mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.

Varje diskussion om vilken regering som egentligen är skuld till att kriget i Ukraina är tämligen meningslös. Vem hade skulden för första världskriget egentligen? Österrike-Ungern, med stöd av Tyskland, för angreppet mot Serbien efter skotten i Sarajevo eller Ryssland, Storbritannien och Frankrike, som hade gett Serbien militära försäkringar? Även i detta krig kommer segrarmakten eller segrarmakterna att fördela skuldbördan. Det är inte kommunisternas sak att inlåta sig i en sådan diskussion ens på förhand. För närvarande är det t.o.m svårt att med säkerhet uttala sig om vilken stat som har utfört attentaten mot Nordstream 1 + 2, även om mycket lite talar för att Ryssland skulle ha gjort det. Frågan står: Vem vinner på vad?

IV.

 

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA under Koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.

Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig i regel är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.

Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel.  Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt.  Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps.  Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller.  Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.

V.

Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker revolutionärerna ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelenskyregeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.

Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge. Det är dessa som måste avgöra vilka som i det nuvarande läget ingår i det ukrainska folket. Det vore idag helt förmätet att försöka tala om för dem vilken strategi de ska välja.

Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Det troliga utgången av det nuvarande kriget är därför att det till slut uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andra sidan. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som innebär en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk och Lugansk och eventuellt ytterligare regioner. Det är omöjligt att sia om den exakta utgången.

Förhoppningsvis leder ett nederlag för den eller andra imperialistmakten, eller att kriget framstår som helt onödigt, till allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.

I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.

Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

 

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Kamrat Lars från Marxistisch–Leninistische Partei Deutschlands (MLPD)  har kommenterat min artikel “Behövs det en ny kommunistisk international?“ – – från den 29/11 2021. Det är utmärkt, eftersom kamraten argumenterar sakligt och konstruktivt i frågan.

1.

Det förvånar mig att kamraten inte mer ingående diskuterar Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) sätt att organisera förbindelserna med andra marxist-leninistiska partier i världen och beslutet att inte bilda ny kommunistisk international. Detta beslut var mycket väl underbyggt och ligger dessutom nära i tiden. Det betyder att många fortfarande har egna praktiska erfarenheter av hur detta samarbete fungerade. Det är möjligt att uraktlåtenheten beror på att MLPD inte har haft några egna erfarenheter av samarbete med KKP. Den enda kommentar han fäller angående KKP:s erfarenheter är denna:

”När Turesson citerar ’Kamrat Mao Zedong påpekade att den revolutionära organisationsform som kallas Kommunistiska internationalen för närvarande inte är anpassad till kampens behov’, påpekar vi att Mao säger ’för närvarande’, dvs. att han gör ett tidsrelaterat uttalande. Vi skriver mer om detta i boken ’Den internationella socialistiska revolutionens gryning’:

’De som förvandlar detta tidsrelaterade taktiska förslag från Mao Zedong till ett grundläggande förkastande av bindande och permanenta former av internationell organisation motsätter sig en grundläggande idé inom marxismen-leninismen. Den proletära internationalismen blir bara materiellt våldsam, den ger världsproletariatet strategisk överlägsenhet i kampen mot det kapitalistiska världssystemet, när den förverkligas av en internationell organisation. Förkastande av en bindande internationell organisation – på grundval av de negativa erfarenheterna och misstagen från I., II. eller III. International – skulle vara ett småborgerligt skeptiskt förnekande. Uppgiften är snarare att dra konstruktiva lärdomar av historien.’”

 

Men hur kan kamraten veta att detta var ett ”tidsrelaterat förslag”? Brytningen mellan KKP och SUKP blev officiell under 1963 och fram till 1976, då Mao Zedong dog, försökte aldrig KKP initiera en ny kommunistisk international. Pausen varade alltså i tretton år. Det går alltså inte att utesluta att även Mao Zedong gjorde sig skyldig till ett ”småborgerligt skeptiskt förnekande” av ”bindande och permanenta former av internationell organisation” och motsatte sig ”en grundläggande idé inom marxismen-leninismen”. Den nu avsomnade Revolutionary Internationalist Movement (RIM) kritiserade däremot öppet 1984 KKP:s beslut att inte ta initiativ till att bilda en ny kommunistisk international:

”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen (min fetstil)i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”

Det är uppenbart att vissa glömmer att bolsjevikpartiet lyckades leda den ryska arbetarklassen i en segerrik socialistisk revolution 1917, trots att det inte stöddes av Andra Internationalen utan bekämpades av ledningen för denna och av vissa tongivande partier. Det är likaledes uppenbart att KKP lyckades leda befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang till seger, trots att Komintern och SUKP vid flera tillfällen intervenerade och gav felaktiga råd. Mao Zedong menade t.o.m att om KKP hade följt Stalins alla råd, så skulle den kinesiska revolutionen aldrig ha segrat. Som Zhou En-lai påpekade:

”Kamrat Mao Zedong konstaterade en gång att båda revolutionerna i de två stora länderna, den ryska oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen, lyckades när Kommunistiska Internationalen inte fanns.”[ii]

Om inte ett kommunistiskt parti kan tänka självt, vad har det då för nytta av att tillhöra en international? Efter Kominterns upplösning 1943 och andra världskrigets slut stod massor av kommunistiska partier på egna ben, men förmådde inte tänka själva utan urartade till revisionistiska partier. Revolutionen kan heller aldrig exporteras. Om ett s.k kommunistiskt parti i ett land i första hand sätter sitt hopp till att en international ska lösa de strategiska och taktiska problemen åt det, vilken framtid har överhuvudtaget detta parti?

II.

SUKP:s revisionistiska urartning under Chrusjtjov och Den stora polemiken, som var en allsidig uppgörelse med den moderna sovjetrevisionismen från och med 1963, ledde till att det uppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, i vilken de båda statsbärande partierna KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) spelade en ledande roll. Men det var Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs vidareutveckling av marxist-leninismen som framför allt påverkade denna rörelse.

KKP inledde kontakter med de revolutionära marxist-leninisterna i alla länder, stödde och hjälpte dem och gav allt tänkbart understöd till världsrevolutionen. Men KKP motsatte sig att ta sig an uppgiften att bilda en ny international. KKP förklarade:

“I sina ömsesidiga relationer upprätthåller varje broderparti partiet sitt oberoende och förenar sig samtidigt med alla de andra. Här finns inte det förhållande, i vilket minoriteten bör underkasta sig majoriteten, och ännu mindre finns det förhållande där en partiorganisation på lägre nivå ska underkasta sig en på högre nivå. Det enda sättet att hantera gemensamma problem för broderpartier är att föra diskussioner och nå fram till en enhällig överenskommelse i enlighet med principen om samråd.” [iii]

Sveriges Kommunistiska Partis föregångare, i form av Kommunistiska Förbundet (Marxist-leninisterna) och Marxistiska studiegrupperna, inledde förbindelser med KKP redan 1964. SKP träffade regelbundet företrädare för KKP och AAP, dels på ambassadnivå i Stockholm och dels genom att partidelegationer förde diskussioner på CK-nivå vartannat eller vart tredje år i Kina respektive Albanien. Utmärkande för dessa förbindelser fram till Mao Zedongs död 1976 var följande:

1)     Dessa förbindelser skedde alltid i form av bilaterala möten – varken KKP eller AAP tog initiativ till multilaterala möten.

2)     De nordiska marxist-leninistiska partierna, framför allt SKP, AKP(m-l) i Norge och KAP/Danmark, träffades regelbundet på bilaterala möten, besökte varandras sommarläger och ordnade också multilaterala möten i samband med utarbetandet av resolutionen ”Norden mellan supermakterna” 1975, som också undertecknades av marxist-leninistiska organisationer i Finland, Island och Färöarna. Denna resolution var mycket väl förberedd av de undertecknande organisationerna.

3)      SKP:s bilaterala möten med KKP och AAP skedde på jämlik basis. Som KKP nämligen hävdade “i den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda vem (min fetstil). Broderpartier bör vara oberoende och fullständigt jämställda, och samtidigt bör de vara förenade. ”[iv]

KKP och AAP försökte aldrig pracka på SKP sina uppfattningar och vi bedrev heller aldrig offentlig polemik mot varandra fram till 1977. Eventuella motsättningar diskuterades på de bilaterala mötena.

4)     KKP, AAP och SKP och andra marxist-leninistiska partier tillämpade också linjen om att bara ha ett broderparti i varje land. Denna linje kan inte tillämpas idag, eftersom alla maoistiska partier i princip är oprövade idag i den meningen att inget parti har lyckats genomföra en segerrik socialistisk revolution. Det är omöjligt att idag förutsäga vilka partier som kommer att lyckas; det får praktiken utvisa.

5)     Detta system för förbindelserna fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland världens marxist-leninistiska partier. Detta inflytande var mest på gott fram till Mao Zedongs död, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj [v] fick en partidelegation i Kina 1974 kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot partihögern 1975-1976, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 inspirerades också av diskussionerna med de kinesiska kamraterna.

6)     Men som de indiska kamraterna har påpekat finns det ingen organisationsmodell för internationellt samarbete, som kan förhindra en ideologisk och teoretisk urartning av de deltagande kommunistiska partierna:

”Ingen organisationsform kan betraktas som en absolut garanti för lämpliga och korrekta internationella förbindelser mellan maoistiska partier. I slutändan beror det på hur korrekt den ideologiska och politiska linjen är hos dem som (formellt eller informellt) innehar ledande positioner och på alla andra partiers mognad och oberoende samt på alla medlemmars praxis.”[vi]

Det var naturligtvis samtidigt ett problem att både KKP och AAP åtnjöt så stor auktoritet i SKP. När AAP och Enver Hoxha gick till offentligt angrepp mot KKP efter Mao Zedongs död 1976, tog SKP direkt ställning mot AAP och bara en handfull medlemmar stödde AAP och lämnade SKP. Men en tendens dolde en annan. En gruppering, varav vissa hade ingått i en partidelegation som hade besökt Kina hösten 1977, började fraktionera och lyckades erövra majoriteten i partistyrelsen. Denna gruppering var influerade av Deng Xiaopings revidering av maoismen och såg trevärldar-teorin som ett helt partiprogram, vilket ledde till att de steg för steg övergav huvudmotsättningen proletariat och borgerkap till förmån för huvudmotsättningen den mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Konsekvensen blev naturligtvis en vänstersocialdemokratisk politik, som ledde till likvideringen av SKP. Dessförinnan hade den likvidatoriska partistyrelsemajoriteten lyckats utesluta de företrädare för partivänstern och de medlemmar, som motsatte sig denna linje. Bara tre av 21 ordinarie ledamöter i partistyrelsen och cirka 15 procent av medlemskadern motsatte sig konsekvent denna utveckling och bildade sedan SKP(m-l)/SKA. Detta visar att det är helt avgörande att kunna tänka själv och att man måste våga gå emot strömmen.

III.

Hur ska lärdomarna från de tre internationalerna summeras?

Bildandet av Första Internationalen (1864 – 1876) var naturligtvis ett viktigt historiskt framsteg. Dess betydelse beskrivs korrekt i de indiska kamraternas uttalande ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet”:

”Marx och Engels spelade en viktig roll för att upprätta den Första internationalen och vägledde arbetarpartierna och gav arbetarna i olika länder ett internationalistiskt synsätt och kamratskap genom sitt tydliga uttalande: ’Proletärer i alla länder, förena er!’ Den uppgift som Marx och Engels ställdes inför i den Första internationalen bestod främst i att kämpa mot småborgerliga ideologier, stödja arbetarrörelserna, etablera proletariatets vetenskapliga ideologi, skapa enighet mellan arbetarna och arbetarorganisationerna och sammanfatta erfarenheterna från arbetarrörelserna och revolutionerna. De ägnade också uppmärksamhet åt att studera särskilda problem och förhållanden i olika länder och erbjöd sina råd.”[vii]

Men Första internationalen gick under. Varför? Det visade sig vara omöjligt att förena två oförenliga ideologier, Marx och Engels vetenskapliga socialism och anarko-syndikalismen, som fanns företrädd inom den dåvarande arbetarrörelsen, i en och samma organisation.

Andra Internationalen bildades 1889, då det redan fanns etablerade arbetarpartier, som företrädesvis betecknade sig som socialdemokratiska. Engels spelade en viktig roll i samband med uppbyggnaden av Andra internationalen. De indiska kamraterna sammanfattar Andra internationalens betydelse på följande sätt:

”Andra internationalen byggdes upp vid en tidpunkt när marxismen blivit allmänt accepterad som ideologi för proletariatet och marxistiska partier (då kända som socialdemokratiska partier) och organisationer byggdes upp i de flesta av länderna i Europa. Denna organisation spelade en viktig roll för att sprida marxismen i stor utsträckning och att bygga upp partier och andra organisationer för proletariatet och i uppbyggnaden av en arbetarrörelse, med målet att upprätta socialismen på internationell nivå. Ändå lyckades högerströmningen se till att inget formellt internationellt centrum för organisationen inrättades.”[viii]

Men på vilket sätt skulle ett ”internationellt centrum” ha kunnat förhindra den kommande urartningen av Andra internationalen? Detta internationella centrum skulle per definition ha dominerats av just de partier, som var drivande bakom det kommande fosterlandsförsvaret, d.v.s det tyska socialdemokratiska partiet och de arbetarpartier som finns i de övriga imperialistiska stormakterna med undantag för bolsjevikerna i det ryska socialdemokratiska partiet.

Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou En-lai en föredragning [ix] på en konferens, som hade sammankallats av KKP:s centralkommitté, för partisekreterare på olika nivåer om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till Kinas Kommunistiska Parti.Zhou En-lais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang:[x]

”Det var nödvändigt att upprätta Kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919-43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra (min fetstil). Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade.

Under sina första dagar lyckades Kommunistiska internationalen förklara marxismen-leninismens teori och principer och främja den kommunistiska rörelsens globala utveckling. Även om Lenin vid denna tid åtnjöt stor auktoritet fattade Internationalen sina beslut på grundval av demokratisk centralism, och det rådde en livlig atmosfär där företrädarna för de olika partierna fritt uttryckte sina åsikter. Internationalen drog en tydlig gräns mellan de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, och kritiserade samtidigt "vänsterns" infantila barnsjukdom. I internationalismens anda mobiliserade den revolutionärt folk i olika länder för att stödja Sovjetunionen och främjade olika folks revolutionära kamp och nationella revolutionära rörelser.

Icke desto mindre kom upplösningen av Kommunistiska internationalen också vid en lämplig tidpunkt. År 1935 antog den en resolution om att den inte skulle blanda sig i de olika partiernas inre angelägenheter, och efter det gav den dem faktiskt friare händer. Men vid den tiden fanns det fortfarande skäl för dess existens, eftersom den spelade en aktiv roll i kampen mot fascismen och för att upprätta enhetsfronten. I juni 1943, när det sovjet-tyska kriget bröt ut, upplöstes Kommunistiska internationalen. ”[xi]

Detta är en utmärkt sammanfattning av hur KKP såg på Kominterns historiska roll. Zhou En-lai framhåller:

”Kommunistiska internationalens svagheter och misstag, särskilt under den andra perioden, kan sammanfattas på följande sätt: den misslyckades med att anpassa sina allmänna uppmaningar till verkligheten i olika länder, och den gav specifika instruktioner till enskilda partier i stället för att ge dem principiell vägledning, vilket innebar att den blandade sig i deras interna angelägenheter och hindrade dem från att agera självständigt och tillämpa sin egen initiativförmåga och kreativitet.”[xii]

När det gäller Kominterns andra period juli 1927 – juli 1935 konstaterar Zhou En-lai:

” Under den här perioden var Kommunistiska internationalens linje i huvudsak felaktig (min fetstil), och dess inflytande på vårt parti var mycket allvarligt.”  [xiii]

Zhou En-lai ger sedan en rad exempel på felaktiga råd och inblandning från Kominterns sida under denna period i KKP:s politiska verksamhet, som inte behöver upprepas här. Kamrat Lars ger själv ett exempel på Kominterns felaktiga politik under denna period:

”Även i Tyskland orsakade Kominterns eller EKKI:s (Exekutivkommittén i Kommunistiska Internationalen) politik skada, som t.ex spridningen av den sekteristiska teorin om socialfascism eller RGO-politiken (Röd facklig opposition).”

På senare tid har det gjorts ytterligare ett försök att bilda en kommunistisk international, nämligen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) från 1984 - 2006. [xiv] Dess uppgång och fall analyseras av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) i ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet ”[xv]. Dokumentet konstaterar:

”RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje.”

Och vidare:

” Med tanke på det faktum att ledningen för Protracted People’s War of India inte var medlemsparti i RIM och att det inte var inom ramen för folkkriget som detta formulerades, intog CoRIM (d.v.s. RIM:s ledning – min anm.) en negativ attityd i olika former mot organisationen. Den var negativ till dess oberoende attityd och oberoende ansträngningar från CPI(ML)[PW], senare CPI (Maoist), när det gällde den proletära internationalismen. Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökte att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett ’embryonalt politiskt centrum’.”

Med andra ord: RIM upprepade alla fel, som begicks under Kominterns period 1927 – 1935. De tongivande partierna inom RIM, som alla försökte spela första fiolen, som Perus Kommunistiska Parti, Nepals Förenade Kommunistparti (Maoisterna) och Revolutionary Communist Party (USA) kollapsade antingen, eller utvecklades till ett reformistiskt parti eller förvandlades till en obskyr sekt.

IV.

Även om ICOR idag tillämpar konsensusprincipen,  tycks MLPD och ICOR vara beslutna att bilda en ny kommunistisk international i en framtid:

”Ytterligare delar kan fastställas av ICOR:s världskonferens. Sådana bindande överenskommelser är nödvändiga från början för att kunna ta itu med det gemensamma strategiska målet: att övervinna det imperialistiska världssystemet och upprätta socialistiska samhällen.

Den framgångsrika samordningen av de internationella revolutionärernas samarbete kommer att leda till att samordningens organisatoriska form i samband med förberedelserna av den internationella revolutionen och den revolutionära världskrisens mognad kommer att överta alltmer demokratiskt-centralistiska strukturer. När enighet äntligen har uppnåtts i alla viktiga ideologiskt-politiska och organisatoriska frågor kan den demokratiska centralismen bli ICOR:s viktigaste organisatoriska princip.”[xvi]

För det första skiljer situationen i världen sig drastiskt idag från den situation som rådde då Tredje Internationalen bildadcs 1919. Då hade världens första socialistiska stat upprättats, som dels måste försvaras av andra revolutionära partier men som dels också skulle komma att tjäna som föredöme för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Idag finn det inte längre någon socialistisk stat, som kan tjäna som efterföljansvärt exempel. De partier, som idag anknyter till den revolutionära tradition som representerades av KKP och Mao Zedong, är svagare – med några undantag– än de partier som stödde KKP fr.o.m början av 1960-talet på grund av Den stora polemiken och fram till Mao Zedongs död. Dessa var i sin tur svagare än de partier, som tillhörde Komintern fram till 1943.

 

För det andra är det överhuvudtaget lämpligt att skapa ett nytt världsparti, som tillämpar demokratisk centralism? Kan världsrevolutionen ledas från ett centrum? Mao Zedong framhöll som ett av de skäl varför det var riktigt att upplösa Komintern att

”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter.

Korrekt ledarskap måste växa fram ur en detaljerad analys av dessa förhållanden, och det gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt utföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassat till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument. ” [xvii]

Kominterns praktik, särskilt under perioden  1927-1935, visade att ett centrum inte kan leda alla revolutionära kommunistiska partier i världen på ett tillfredsställande sätt. Kamrat Lars misstolkar också Mao Zedong i fråga om den komplicerade och föränderliga verkligheten. För Mao Zedong var detta ett skäl som bidrog till att motivera upplösningen av Komintern, medan det för kamrat Lars motiverar bildandet av en ny kommunistisk international! Eller menar kamrat Lars att verkligheten har blivit allt mindre föränderlig  och komplicerad?

För det tredje uppstår frågan om vem eller vilka som skall leda en ny kommunistisk international eller på vilken ideologisk-teoretisk plattform en sådan international skall byggas. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.

Sedan oktoberrevolutionen är det bara SUKP och KKP som har intagit denna ledande ställning.[xviii] Idag finns det inget maoistiskt parti, som har lett en socialistisk revolution eller ett folkkrig till seger, och därmed i praktiken bevisat att dess ideologiska och politiska linje är riktig. Detta står inte i motsättning till att vissa partier är mer framskridna, inflytelserika och beprövade än andra partier. Men det finns idag inget maoistiskt parti i världen, som åtnjuter en självklar auktoritet. Det finns dock partier, som på förhand tror sig ha receptet för världsrevolutionen, exempelvis att folkkriget är universellt, vilket direkt går emot Mao Zedongs princippolitik och heller aldrig därför kan lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i kapitalistiska och imperialistiska länder. Vilken plattform skall egentligen en sådan international företräda? Om denna fråga inte löses, kommer en sådan international att gå samma öde till mötes som den Första internationalen.

För det fjärde kräver inte den proletära internationalismen upprättande av en ny kommunistisk minternational. Kamrat Lars skriver:

”Svenska och tyska bilarbetare står inför samma fiende. De kommer också bara att segra om de förenar sig med de kinesiska arbetarna som står öga mot öga mot Geely. De reformistiska fackföreningsledarna kommer att kämpa emot att organisera denna internationella samordning av arbetarnas överlägsenhet. Den kan bara lyckas under ledning av revolutionära partier och organisationer.”

Det bästa motexemplet är det internationella solidaritetsarbetet med Indokinas folk i Sverige fr.o.m mitten av 1960-talet fram till 1975. KFML/SKP tog initiativ till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Detta var helt och hållet organisationens eget initiativ; det skedde trots att  SKP inte tillhörde något Kominten och det skedde inte ens på förslag från KKP eller AAP. Denna solidaritetsrörelse blev så stark att den tvingade den socialdemokratiska regeringen att öppet frondera mot USA-imperialismens krig i Indokina. De indokinesiska folkens företrädare ansåg att detta solidaritetsarbete vara mycket viktigt och det bidrog också till segern över USA-imperialismen. Var inte detta ett praktiskt exempel på proletär internationalism?  Sverige var självklart inte det enda land där det bedrevs praktiskt solidaritetsarbete med Indokinas folk; det bedrevs t.o.m i själva USA.

Om det skulle bryta ut en strejk på Volvo i Göteborg, behöver de strejkande arbetarna i första hand stöd av arbetarklasen i Sverige. Det är naturligtvis optimalt om arbetarna vid Geely i Kina sympatistrejker eller genomför andra stödaktioner. Och omvänt om Geely-arbetarna i Kina strejkar, skall de självfallet stödjas av volvoarbetarna i Sverige. De flesta militanta arbetargrupper, som exempelvis hamnarbetarna inte bara i Sverige, utan även i Europa och i hela världen, förstår på egen hand nödvändigheten av ömsesidiga solidaritetsaktioner. Denna insikt kräver ingen international; kontakterna kn fungera via olika nätverk eller genom direktkontakt.

Slutligen: Det finns ingen som helst anledning att forcera diskussionerna om en ny kommunistisk international. I så fall kommer den att bygga på lösan sand eller så kommer det att byggas en, två eller tre internationaler. Det tycks för närvarande för övrigt finnas åtminstone tre grupperingar, som planerar en international med maoistiska förtecken. Revolutionärer runtom i världen bör därför ha is i magen. Filippinernas Kommunistiska Parti skriver med anledning av ett 1-majuttalande 2022 initierat av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna):

”Förslaget att bygga en ’ínternationell proletär revolutionär organisation’ bör behandlas först i formella bilaterala eller multilaterals parti-till-partidiskussioner med konkreta förslag och planer, innan det deklareras i ett uttalande för allmän spridning. FKP anser att det är möjligt att bygga en internationell organisation av jämlika och oberoende kommunistpartier efter omfattande diskussioner och ansträngningar för att skapa ett internationellt forum genom vilket MLM:s ideologiska, politiska och organisatoriska enhet kan byggas upp. Det måste först klargöras att det borde finnas en konsensusregel enligt marxismen-leninismen-maoismens och den proletära internationalismens principer snarare än beslutsfattande genom majoritetsbeslut och demokratisk centralism som följs av enskilda kommunistpartier och tidigare av de kommunistiska internationalerna innan uppkomsten av jämlika och oberoende partier efter upplösningen av Tredje internationalen 1943. Regeln om demokratisk centralism har inte hjälpt ansträngningarna att bygga ett internationellt proletärt centrum (min fetstil).”[xix]

Huvudlinjen måste fortfarande vara att maoistiska partier i första hand upprätthåller bilaterala förbindelser som under Mao Zedongs tid, eftersom denna praxis fungerade utmärkt väl. Multilaterala möten bör främst vara forum för utbyte av erfarenheter; om resolutioner föreläggs sådana möten bör de vara genomarbetade och tillföra klasskampen något. Det är idag möjligt att skapa diskussionsfora  på ett helt annat sätt än tidigare, på vilka teoretiska och strategiska frågor kan diskuteras. Linjen om en kommunistisk international, som tillämpar demokratisk centralism, måste avvisas i nuvarande läge. Den diskussionen kan anstå tills till något kommunistiskt parti eller några partier antingen genomfört en socialistisk revolution eller en nydemokratisk revolution, som leder till en socialistisk revolution. Det avgörande idag är att varje parti tänker självt och förmår utveckla klasskampen i det egna landet; en international kan ändå aldrig lösa den frågan.

Rickard B. Turesson

13/9 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Denna text publicerades  ursrungligen den 5/9 2015)

Efter Chrustjovs angrepp på Stalin på den tjugonde partikongressen 1956 försvarade Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong Stalin och framhöll att han var 70 procent och 30 procent dålig. Detta försvar formulerades i artikeln ”Till frågan om Stalin”. Det viktigaste skälet till detta ställningstagande enligt min uppfattning var Chrustjovs dolda motiv, nämligen att hans kritik av Stalin var avsedd att fungera som en språngbräda att revidera marxismen-leninismen. Det gällde frågan om den fredliga vägen till socialismen, den anti-monopolistiska tvåstegsrevolutionen, den fredliga samlevnaden med imperialismen med USA i spetsen, Jugoslavien som socialistiskt land och synen på befrielserörelserna etcetera. Det framtida KFML/SKP upprättade redan på 1960-talet förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och solidariserade sig naturligtvis med KKP:s analys. Någon egen självständig analys gjorde emellertid inte KFML/SKP; däremot försvarade vi naturligtvis alltid Stalin gentemot trotskistisk och borgerlig kritik. Dessutom var vi inte medvetna om hur omfattande den interna kritiken i KKP av Stalin egentligen var – se bl.a mitt ursprungliga svar, där jag citerar Mao Zedong från ett tal 1957. Denna förteckning innehåller en rad utdrag, där Mao Zedong diskuterar Stalin – se speciellt den avslutande sammanfattningen.

Dagens marxist-leninister har inga som helst förpliktelser gentemot SUKP(b) eller KKP, eftersom båda partierna har ändrat färg. Vår uppgift är att göra en allsidig analys av den historiska utvecklingen i Sovjetunionen och Kina, lära av både framgångar och misstag, inte att ”lyfta upp” eller ”lyfta ner” positiva eller negativa aspekter. Det kan man göra i den politiska agitationen – inte i samband med teoretiska analyser.

Varför är det så viktigt att ta del av Mao Zedongs kritik av Stalin, en kritik som Kenneth Gustafsson beklagar? Skälet är naturligtvis att Mao Zedong hade personliga erfarenheter av Stalins och Kominterns linje och att KKP dessutom hade relativt god insyn i SUKP(b). I de fall där Stalin och SUKP(b) gav råd om kinesiska förhållanden, särskilt om hur KKP skulle förhålla sig till Guomindang, och där åsikterna skiljde sig åt, hade Stalin fel och Mao Zedong rätt. Dessutom analyserade KKP och Mao Zedong naturligtvis lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjet, såväl framgångarna som misstagen. Mao Zedong kritiserade särskilt Stalins sätt att lösa motsättningarna:

” ”Efter Oktoberrevolutionen, under den period då Stalin var i ledningen, blandade han samman de två typerna av motsättningar. Frågor som att tala illa om regeringen, tala om regeringen, vara missnöjd med regeringen, vara missnöjd med kommunistpartiet, kritisera regeringen, kritisera kommunistpartiet, är egentligen problem inom folket. Men det finns två slags kritik: Det ena är när fienden kritiserar oss, när fienden är missnöjd med kommunistpartiet; och sedan har vi när folket kritiserar oss, när folket är missnöjt med oss; och de båda måste särskiljas. Under så många år gjorde inte Stalin denna åtskillnad, eller bara sällan. Några [kamrater] som arbetat i Sovjetunionen länge har berättat för mig att det inte gjordes någon åtskillnad; man fick bara tala om bra saker, inte de dåliga; man fick bara sjunga lovsånger, inte komma med kritik; vem som än kom med kritik misstänktes för att vara en fiende och riskerade fängelse eller avrättning. Dessa båda typer av motsättningar har alltid varit lätta att blanda samman, lätta att ta miste på. Inte heller vi har kunnat undgå att blanda samman [dem]. ” (Mao Zedong: ”Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket”– direktavskrift av talet, som inte helt överensstämmer med den redigerade versionen i band 5.

Mao Zedongs kritik av Stalins uppfattningar i ekonomiska frågor finns exempelvis utvecklade i ”Kritik av Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” och ”Beträffande Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” .

Kenneth Gustafsson skriver:

”Rickard skriver lika lite om dessa omständigheter som alla trottar som vill kritisera Stalin, istället för att se i vilka klasstrider de uppkommer. Lika lite skriver han om hur Stalin och hans meningsfränder vänder på utvecklingen och från basen och uppåt gör upp med många regionala byråkrater och vidgar det proletära maktövertagandet upp till regional nivå i många regioner.”

Kenneth Gustafsson uttrycker sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjet, som om han hade varit på plats och följt utvecklingen från första parkett. Men på sin höjd har han läst vissa av Stalins texter, men vilka andra källor stödjer han sig på? Han har naturligtvis heller inte rotat i de sovjetiska arkiven, eftersom de är stängda igen. Varför redovisar han inte källorna i stället för att låtsas att han vet hur det förhöll sig? Den andrahandskälla som jag använder har jag också redovisat, nämligen Mao Zedong. Jämförelsen med trotskisterna är bara alltför löjligt att kommentera. Mao Zedong kanske också var trotskist?

Marx skrev en gång till sin dotter, Jenny Marx: ”Var kritisk till allt!”. Det gäller också KKP och Mao Zedong. Vi vet till exempel inte hur mycket av Mao Zedongs texter som fortfarande är opublicerade och vi har knappast några tillförlitliga källor om det inte partilivet i KKP i övrigt. Det finns ingen anledning att behandla ledande teoretiker inom den revolutionära rörelsen som om de vore felfria gudar. I så fall har man en religiös inställning till marxismen, att den i själva verket utgör en samling trossatser. Då kommer man heller aldrig att delta i någon framgångsrik revolution.

Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetaridningen)

Oktoberförlaget anordnar boksläpp i Stockholm för Stefan Lindgrens nya bok “Dö för Nato?”

Den svenska politiska eliten håller i skön förening på att baxa in Sverige i militäralliansen Nato. De struntar i vad grundlagen säger och stressade helt i onödan fram en ansökan utan att ge utrymme för en folkomröstning eller ens en diskussion. Sveriges 200-åriga neutralitetspolitik offras för att inlemma Sverige i Nato:s kärnvapenplaner.

Nato är från början ett instrument för USA:s utrikespolitik, för dess anspråk på världsherravälde. I framtiden kan svenska soldater komma att kommenderas ut i Nato-krig i främmande land. Är vi, våra barn och barnbarn beredda att dö för Nato? Ska Sverige bli en språngbräda i ett Nato-krig mot Ryssland eller bli måltavla i ett kärnvapenkrig?

Boken säljs till rabatterat pris till besökarna. "Dö för Nato?" kan också inhandlas direkt från Oktoberförlagets webbplats eller från internetbokhandlarna.

Datum: Söndag 2 oktober, 13.00

Plats: Victor Jara-lokalen, Pontonjärgatan 36B, 112 37, Stockholm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou En-lai en föredragning inför politbyråns ständiga kommitté om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till Kinas Kommunistiska Parti. Zhou En-lais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang, men innehåller en hel del intressanta  påpekanden och detaljer.

 

Jag har blivit ombedd av centralkommitténs politiska byrås ständiga utskott att tala om internationella förbindelser, särskilt förbindelserna mellan Kommunistiska internationalen och det kinesiska kommunistpartiet. Jag vill ta upp sex korta punkter:

1. Det var nödvändigt att upprätta den kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919-43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra. Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade. Under sina första dagar lyckades Kommunistiska internationalen förklara marxismen-leninismens teori och principer och främja den kommunistiska rörelsens globala utveckling. Även om Lenin vid denna tid åtnjöt stor auktoritet fattade Internationalen sina beslut på grundval av demokratisk centralism, och det rådde en livlig atmosfär där företrädarna för de olika partierna fritt uttryckte sina åsikter. Internationalen drog en tydlig gräns mellan de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, och kritiserade samtidigt "vänsterns" infantila barnsjukdom. I internationalismens anda mobiliserade den revolutionärt folk i olika länder för att stödja Sovjetunionen och främjade olika folks revolutionära kamp och nationella revolutionära rörelser. Icke desto mindre kom upplösningen av Kommunistiska internationalen också vid en lämplig tidpunkt. År 1935 antog den en resolution om att den inte skulle blanda sig i de olika partiernas inre angelägenheter, och efter det gav den dem faktiskt friare händer. Men vid den tiden fanns det fortfarande skäl för dess existens, eftersom den spelade en aktiv roll i kampen mot fascismen och för att upprätta enhetsfronten. I juni 1943, när det sovjet-tyska kriget bröt ut, upplöstes Kommunistiska internationalen. Kommunistiska internationalens svagheter och misstag, särskilt under den andra perioden, kan sammanfattas på följande sätt: den misslyckades med att anpassa sina allmänna uppmaningar till verkligheten i olika länder, och den gav specifika instruktioner till enskilda partier i stället för att ge dem principiell vägledning, vilket innebar att den blandade sig i deras interna angelägenheter och hindrade dem från att agera självständigt och tillämpa sin egen initiativförmåga och kreativitet. Detta är bara en grov utvärdering av Internationalen.

 2. Ett lands revolution och uppbyggnad är beroende av den praxis som folket i landet tillämpar. Endast genom att integrera marxismen-leninismens universella sanning med landets konkreta praktik kan man berika och utveckla marxismen-leninismen. Det är viktigt att summera sina erfarenheter, både positiva och negativa, under praktikens gång. Det kinesiska kommunistpartiet har samlat på sig rika erfarenheter. Trots de misstag som det har gjort genom att vid olika tillfällen följa "vänster"- eller högerlinjer har det fått viktiga positiva erfarenheter.

3. Varje parti måste tänka självständigt när det gäller revolutionen och uppbyggnaden i sitt eget land. Endast ett självständigt tänkande kommer att förhindra att det upprepar andra länders negativa erfarenheter och göra det möjligt för det att dra nytta av deras positiva erfarenheter. Jag förstår att det finns många människor som inte tänker självständigt och som bara följer andra blint; det är inte lätt att ändra denna mentalitet. Självständigt tänkande betyder naturligtvis inte arrogans eller godtycke och det betyder inte att man vägrar att acceptera Kommunistiska internationalens goda idéer.”

Läs vidare här - se sid. 306 – 319!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Antologin ”Mao Zedong on diplomacy” innehåller såväl dokument, som publicerats tidigare i band 1 – 4, som okänt material, framför allt utskrifter av samtal som Mao Zedong har fört med utländska statsmän. Maos föredragningar är komprimerade och kärnfulla, men alltid på pricken. I ett samtal med Indiens premiärminister, Nehru, 1954 säger han bland annat:

”Folkets revolutionära krafter uppstår endast när tiden är mogen. Om första världskriget inte hade erbjudit bolsjevikpartiet ett tillfälle, skulle den ryska oktoberrevolutionen ha stött på svårigheter. I Kina har vi kämpat i 22 år, men inte förrän under de sista åren vann vi segern. Inte förrän i slutet av andra världskriget fick vi möjlighet att resa oss.” ⁱ

Här understryker Mao att både den ryska och kinesiska revolutionen hängde ihop med de båda världskrigen, d.v.s drastiska förändringar av det objektiva läget, och att kinesiska revolutionens först avgjordes i och med det segerrika inbördeskriget 1945 – 1949. Speciellt ”vänster”dogmatiker bortser från det objektiva lägets betydelse.

Och vidare:

”Om ett tredje världskrig utkämpas. kommer det att uppstå förluster på båda sidor. Det kommer att skapa en balans. Den yttersta faktorn som avgör utgången av ett krig kommer fortfarande att vara människor – vilka som hanterar vapnen, vad de stridande som använder vapnen anser vara mest fördelaktigt och vilka som är bättre på att slåss. De två första faktorerna är av största vikt. När det gäller mängden vapen hade både Indiens kongressparti och Kinas kommunistparti inga vapen i början, men nu har vi båda vapen. En annan punkt kommer från erfarenheten. I båda världskrigen lyckades försvararna och angriparna besegrades. Under första världskriget avancerade de tyska väpnade styrkorna till Paris i väster och närmade sig Petrograd i öster. Men till slut misslyckades angriparna. I andra världskriget besegrades angriparna, Tyskland, Italien och Japan, och försvarssidan vann segern, även om vissa länder på försvarssidan, som Storbritannien och Frankrike, försvagades av kriget.” ⁱⁱ

Mao påpekar alltså att den mänskliga faktorn, bland annat stridsviljan, ytterst avgör ett krigs utgång och att det är fördelaktigare att bedriva ett försvarskrig än ett anfallskrig, eftersom anfallskrig oftast är orättfärdiga.

RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)