Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 16 augusti 2022 21:15

Talibanerna, egentligen Afghanistans Islamiska Emirat, är – när detta skrives – på väg att inta Kabul, Afghanistans huvudstad. De kontrollerar redan större delen av landet. Den afghanske presidenten Ashraf Ghani redan har flytt landet. Efter att de amerikanska styrkorna lämnat Afghanistan har allt gått i rasande fart, vilket visar att USA enbart byggde ett korthus i Afghanistan.


I artikeln ”Hur satte USA eld på biljoner dollar i Afghanistan?” på Islamic Emirat of Aghanistans webbplats skriver  zzam Muhajir:


“USA: s förevändning att invadera Afghanistan var att eliminera al-Qaida, som USA: s dåvarande president förklarade bakom sitt skrivbord.

För att utföra uppdraget sökte USA stöd från många andra muslimska och icke-muslimska länder, och var och en av dem gav USA dödligt och icke-dödligt stöd enligt sin kapacitet. USA behövde också ha en följsam allierad på plats, och därför etablerade de Kabul-regimen och anslog miljardtals dollar för att stödja den.

Enligt Washington Posts nyligen publicerade rapport uppnådde USA:s sitt mål att göra slut på Al-Qaida redan inom sex månader efter USA:s invasion av Afghanistan. Men USA stannade ändå med sina allierade i Afghanistan och fortsatte att slåss, döda och dö. I hopp om att ha ett system i Afghanistan som skulle kunna representera dess intressen och värderingar efter sitt tillbakadragande, tränade USA hundratusentals soldater, utrustade dem med sofistikerade vapen och satsade ytterligare många miljoner dollar på dem.

Enligt en studie från Brown University år 2019, har USA sedan 2002 lagt ner cirka 143,27 miljarder dollar på återuppbyggnadsaktiviteter i Afghanistan. Mer än hälften av detta belopp (88,32 miljarder dollar) gick till att bygga upp afghanska säkerhetsstyrkor, inklusive den afghanska nationella armén och polisen. Nästan 36 miljarder dollar har anslagits för styrning och utveckling, medan mindre belopp också har avsatts för insatser mot narkotika och humanitärt bistånd.

I en rapport som presenterades för den amerikanska kongressen i oktober 2020 uppskattade det organ som ansvarar för övervakningen av återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan att cirka 19 miljarder dollar hade gått förlorade mellan maj 2009 och 31 december 2019. När man tittar på den enorma summa pengar som har skickats till Afghanistan borde landets vägar ha varit i mycket gott skick och kunna konkurrera med andra fredliga länder. Men faktum är att de är så ojämna och fulla av hål som de kan vara. Även den mest trafikerade motorvägen Kandahar-Kabul är en fysisk utmaning.

Kabulregimens soldater och tjänstemän har inte heller visat sig vara effektiva. Trots att USA satsat miljarder på sin utbildning och reformer har det varit regimen varit den mest förfallna och korrupta ledning som landet någonsin har haft. Deras baser och kontor är centrum för otaliga fall av sexuella övergrepp och trakasserier. Minderåriga tvingas göra värnplikt. Korruption, utpressning och summariska avrättningar är vanliga.

Nu när Islamiska emiratets mujahedin står vid portarna till många provinser och har befriat 10 provinser påen vecka, har Kabulsoldaternas moral sjunkit till lägsta ebb. Tusentals har kapitulerat, många har övergett sina poster eller flytt till grannländerna och många andra har gått över till Islamiska Emiratets led. Tjänstemän i den amerikanska regeringen som har hanterat Kabul-regimen vittnar om att inte bara myndigheter på låg nivå är inblandade i korruption, utan att korruptionen också är utbredd på hög nivå inklusive försvars- och inrikesministerierna.

I flera månader har frontlinjens soldater inte fått sina löner, trots införandet av elektroniska betalningssystem som är avsedda att eliminera underslev. Vid många tillfällen får de inte ens grundläggande försörjning med vatten och mat.

Källor från insidan av regimen säger att det finns otaliga spökposter för vilka lönerna samlas i chefernas fickor. Majoriteten av de belopp som USA har dragit till Afghanistan har förskingrats av pampar i regimen och har flugit ut till andra länder som Förenade arabemiraten där de har spenderats på att bygga skyskrapor. USA har också avsatt en stor summa till insatser mot narkotika, men sedan ankomsten till Afghanistan har antalet missbrukare inklusive män, kvinnor och barn skjutit i höjden till fyra miljoner.

Sammanfattningsvis uppnådde USA inget annat meningsfullt i Afghanistan än att undergräva, döda, dö och sätta eld på biljoner dollar.”


Förmodligen har Afghanistan hamnat ur askan i elden, liksom Iran en gång gjorde. Men det är det afghanska folkets sak att på egen hand bekämpa och besegra sina egna förtryckare. Det kan aldrig överlåtas åt utländska imperialister. En bestående förändring, en nationaldemokratisk revolution, som ändrar de afghanska samhällsförhållandena kan bara åstadkommas av bred folklig rörelse, som leds av ett revolutionärt kommunistiskt parti.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


















Av NAT:s redaktion - 15 augusti 2022 21:45

Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland.

 

Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal 1, som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”. Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.


I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal 2 menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och uttryck för storrysk chauvinism.


II.


Nu hävdar vissa, framför allt den ryska sidan, att kriget egentligen började 2014 i och med att den ukrainska regeringen tog till militärt våld mot de båda utbrytarrepublikerna Lugansk och Donetsk, som har tillhört Ukraina sedan 1922. Enligt FN-observatörer har detta krig skördat 13 000 offer 2014 – 2019. Den ryska annekteringen av Krimhalvön och bildandet av Lugansk- och Donetskrepublikerna var Rysslands svar på Maidanhändelserna och avsättningen av president Viktor Janukovitj, som tvingades fly efter att bland annat fascistgruppen Högra sektorn hade stormat parlamentet och presidentbostaden, i februari 2014.


Krimhalvön har visserligen bara tillhört Ukraina sedan 1954. Men 13 av 15 medlemmar av FN:s säkerhetsråd röstade för att det val som hölls på Krim 2014, och som skulle legitimera Krims anslutning till Ryssland, var ogiltigt. Lugansk och Donetsk erkändes formellt som självständiga republiker av Ryssland den 21 februari 2022. I det sammanhanget måste man komma ihåg att Ryssland aldrig erkände Tjetjeniens rätt till självständig statlig existens 1991 utan genomförde en invasion 1994. Det första tjetjenienkriget slutade 1997 med ett fredsfördrag. Det andra tjetjenienkriget inleddes 1999, vilket ledde till att de tjetjenska separatisterna så småningom krossades och att huvudstaden Grozny bombades sönder och samman. Putinregeringen lyckades installera Kadyrovs vasallregering 2003.

III.


Kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.


Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare kunde lägga beslag på fix och färdig statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan underden revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade. Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall. Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.


USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.


USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010. Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.


Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina. I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.


Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Lugansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.


Det skulle föra alldeles för långt att gå igenom den efterföljande händelseutvecklingen i Ukraina fram till krigsutbrottet. Ukraina är lika lite som Ryssland en fungerande borgerlig demokrati. Exempelvis förbjöd det ukrainska parlamentet kommunistisk och nazistisk propaganda och användning av kommunistiska och nazistiska symboler. Det ukrainska kommunistpartiet har förbjudits liksom ytterligare tio partier, varav ett relativt stort sådant, under det pågående kriget. De fascistiska och högerextremistiska organisationerna har tillåtits verka fritt och var speciellt aktiva i samband med händelserna 2014 – 2015, men verkar vara svagt representerade i det nuvarande parlamentet; Svoboda har en (1) parlamentsplats av 450.


Den nuvarande presidenten, Voldemyr Zelensky, vann presidentvalet 2019 med över 70 procent av rösterna på ett program, i vilket han lovade att avsluta kriget i östra Ukraina och inleda förhandlingar med den ryska regeringen, bland annat om Minsk-avtalets genomförande. På en säkerhetskonferens i München den 19 februari 2022 förklarade Voldemyr Zelensky att Ukraina gott kunde överge sin kärnvapenfria status och att Ukraina snabbt skulle kunna skaffa sig kärnvapen. Detta uttalande har sedan använts av den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som bevis för att Ukraina planerar att skaffa sig kärnvapen.


IV.


Har Putin gått i en fälla? Det märkliga är att redan när USA rapporterade om de ryska truppsammandragningarna vid Ukrainas gräns, så gick den amerikanska regeringen också ut med att den enbart skulle bistå Ukraina med ekonomiska sanktioner mot Ryssland, om Ryssland gick till angrepp. Detta påminner om USA:s agerande inför Sovjets invasion av Afghanistan 1979, då amerikanska regeringsföreträdare i efterhand skröt med att USA hade lockat Sovjet att anfalla Afghanistan. Sak samma med Saddam Husseins anfallskrig mot Kuwait 1990, då han tolkade en utsaga från den amerikanska ambassadören som att USA inte skulle ingripa om Irak anföll Kuwait.

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA i koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.


Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.


Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel. Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt. Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps. Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller. Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.


Det finns ingen anledning att stödja den ena sidan mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Österrike-Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.


Tvärtom hoppas vi att ett nederlag för än den ena imperialistmakten, än den andra, ska leda till att allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.

Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Inga andra motsättningar kan lösas förrän denna motsättning har lösts. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker det kommunistiska partiet ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelensky-regeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.

Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Den troliga utgången av det nuvarande kriget är att det uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andre. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som antingen innebär en återgång till situationen före den 24 februari eller att Ukraina också avträder Donetsk och Lugansk formellt.

Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge.


I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.


Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

 

Rickard B. Turesson

 

1 https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-02-24/full-transcript-vladimir-putin-s-televised-address-to-russia-on-ukraine-feb-24 Se även på svenska: https://nyadagbladet.se/utrikes/darfor-gick-ryssland-in-i-ukraina-har-ar-hela-krigsforklaringen/ Nya Dagbladet står nära Sverigedemokraterna. Talet den 21/2 finns här: http://en.kremlin.ru/events/president/news/67828

2 Denna länk till det transkriberade talet fungerar av någon anledning inte längre.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 9 augusti 2022 00:30

Den 3 maj 1975, d.v.s drygt ett år före sin död, deltog Mao Zedong på ett möte med medlemmar från Politbyrån. Hans samtal med dem spelades in eller nedtecknades stenografiskt och har nyligen publicerats i Red Paper[1] under rubriken Ordförande Maos samtal med medlemmar i politbyrån som var i Beijing.

 

Detta samtal visar flera saker:


För det första att Mao Zedong var vid sina ”fulla sinnens bruk” 1975. Det finns nämligen en teori att det inte var Mao Zedong inte formulerade trevärldar-teorin 1974, eftersom han var oförmögen att fatta sådana beslut vid den tidpunkten. Detta är alltså nonsens. Problemet med trevärldar-teorin var att det var ett strategiskt koncept för att bekämpa de båda supermakterna, USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen – och inget program för världsrevolutionen. Detta koncept var tvunget att tillämpas olika av ett statsbärande kommunistisk parti som Kinas Kommunistiska Parti och revolutionära kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten. Många maoistiska partier förstod inte den distinktionen, särskilt efter Mao Zedongs död. Det finns ingen känd text, annat än samtalet med Kenneth Kaunda, där Mao Zedong utvecklar sin syn. Men de partier, som inställde den inhemska klasskampen mot den härskande klassen till förmån för kampen mot supermakterna, bär det fulla ansvaret för denna vantolkning.


För det andra använde Mao Zedong verkligen beteckningen ”de fyras gäng”. Men som fotnoten [2]visar talade han också om ”de tres gäng” och två andra gäng.


Slutligen visar samtalet att Mao Zedong var allvarligt bekymrad över tillståndet i partiledningen, vilket markerades med följande ord:


”Vad jag har talat om är stasbilitet och enhet, dogmatism, empiricism, revisionism och också om behovet av att kritisera den borgerliga rätten. Rusa inte iväg; den som rusar iväg kommer att falla (ordförande Mao gör en handrörelse). Splittra inte – enas. Praktisera marxism-leninism, inte revisionism. Enas, splittra inte. Var öppen och ärlig, och intrigera och konspirera inte. Fungera inte som ett fyras gäng, gör det inte mer, varför fortsätter ni? Varför inte enas med de fler än 200 medlemmarna i centralkommittén?”


RBT



[2] Fotnoten hämtad från Red Paper: Ordförande Maos omnämnande av de ”fyras gäng” bleev den s.k källan till Hua Guofengs anklagelse mot de fyras gäng. Anmärkningen här har nästan allmänt förståtts som riktad mot Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen. Medan det inte finns någon klargörande not i översättningen  på vilka denna anmärkning syftar, kan vi konkludra att den refererar till dessa fyra revolutionärer grundat på  Zhang Chunqiaos anmärkning som finns i “Third Materials on the Criminal Deeds of Wang, Zhang, Jiang, and Yao edited by Hua Guofeng” 《材料之三: “Beträffande ordförandes instruktioner att inte bilda ett fyras gäng, följdes detta säkerligen med bestämdhet, eftersom detta mest troligt skulle leda till att enhet framgångsrikt skulle kunna uppnås”. Zhang Chunqiao strök över denna fras, vilket indikerade att han inte ansåg att de fyra utgjorde den fraktionistiska  klick som Deng Xiaoping anklagade dem för att vara. ”Åtminstone lade vi inte en ytterligare en börda på ordföranden.” http://bannedthought.net/China/MaoEra/GPCR/Chinese/RegardingProofOf TheCrimesOfG4-CCP-CC-1976-12-10. pdf. Ordförande Mao kritiserade på ett annat ställe Zhou Enlai, Ye Jianying, och Li Xian’nian som ett de ”tres gäng”. Hua vågade aldrig nämna denna punkt. Ordförande Mao kritiserade också Huas Hunangäng (inklusive Zhang Huaping och andra) och Ye Jianying’s Guangdonggäng senare i detta samtal..

Av NAT:s redaktion - 7 augusti 2022 19:06

Svar till Turessons text är djupt missvisande 2022-08-04 At 00:22


Du skriver:

”Din artikel är grunden felaktig. Det skulle naturligtvis inte vara fel att påstå att Gonzalo förespråkade ’genikult’ som ’Lin Biao’ om det var sant. Problemet är som sagt att din grundtes saknar stöd i verkligheten. ”


Min kommentar:

Redan i Perus Kommunistiska Partis program från 1988, d.v.s fyra år innan Gonzalos tillfångatagande och partiets kollaps, slås ”Gonzalos tänkande” fast:


”Perus Kommunistiska Parti grundar sig på och vägleds av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen och specifikt på Gonzalos tänkande som skapande tillämpning av den allmängiltiga sanningen på den peruanska revolutionens konkreta förhållanden gjord av Ordförande Gonzalo, vårt Partis anförare.”


Gonzalo själv försvarar beslutet i intervjun i El Diario samma år:


“Det är tillämpningen av marxismen-leninismen-maoismen på den peruanska revolutionen som har gett upphov till Gonzalos tänkande. Gonzalos tänkande har utmejslats i vårt folks klasskamp, främst proletariatets, i böndernas oupphörliga kamp och inom världsrevolutionens större ram, mitt i dessa omskakande strider, genom att så troget som möjligt tillämpa de universella sanningarna på de konkreta förhållandena i vårt land. Tidigare kallade vi det för den Vägledande tanken. Och om partiet i dag genom sin kongress har sanktionerat termen Gonzalos tänkande, så beror det på att ett språng har gjorts i den Vägledande tanken genom utvecklingen av folkkriget.


Sammanfattningsvis är Gonzalos tänkande inget annat än tillämpningen av marxismen-leninismen-maoismen på vår konkreta verklighet. Detta innebär att den är principiellt specifik för vårt parti, för folkkriget och för revolutionen i vårt land, och det vill jag betona. Men för oss, när vi ser på vår ideologi i universella termer, betonar jag än en gång att det är maoismen som är den huvudsakliga. ”


Detta är naturligtvis genikult – och ingenting annat. Det spelar ingen roll om anhängarna efter tillfångatagande sedan gick ett steg längre: ” ”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.”  Ett sådant ställningstagande, som förespråkar ”ovillkorlig underkastelse” under en linje, som dessförinnan lidit skeppsbrott och som ledde till partiets kollaps, gör ju bara saken än värre.

 

Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har riktat i sak en förintande kritik mot att ta ut segern i förskott och att utnämna vissa ledare till ofelbara sådana, trots att de ännu inte lett revolutionen till seger:


”Vår bestämda åsikt har alltid varit att -ismer, -vägar, -tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund (min fetstil).” [ii]


Och i detta citat kritiserar Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) uttryckligen beslutet att upphöja Gonzalos tänkande:


”Dessutom var detta, som erfarenheten från Peru har visat, för tidigt, trots kamrat Gonzalos stora insatser, eftersom rörelsen har drabbats av ett stort bakslag och det råder till och med oenighet om hans nuvarande roll. Samma sak skulle kunna hända i vilket annat land som helst. Det behöver inte vara någon onödig brådska med att förhärliga personer genom att sätta ett eller annat tillägg bara för att vissa inledande framgångar har uppnåtts i deras berörda länder. Ännu mer problematiskt är det att maoistpartierna hävdar att deras ledares tänkande, väg etc. har universell betydelse. Detta skulle innebära att man påtvingar andra broderpartier och den internationella kommunistiska rörelsen sin egen bedömning av MLM:s utveckling. Detta skulle också kunna öka skillnaderna och leda till splittring i stället för att främja enighet bland de maoistiska krafterna i hela världen.”[iii]


Eftersom praktiken är det viktigaste kriteriet på sanningen, tar aldrig riktiga kommunister ut en bestämd seger i förskott än mindre förhärligar de sina egna ledare på förhand, speciellt förhärliga dessa inte sig själva. Det var ingen som hävdade att Marx/Engels skulle komma att leda en nära förestående revolution och de trodde det heller aldrig. Däremot omvandlades Marx/Engels lära till en materiell kraft genom att den slog rot hos arbetarklassen internationellt. Lenin utnämnde aldrig sig själv till leninist eller talade om leninismen; Stalin talade aldrig om stalinism och Mao var högst ovillig till att acceptera beteckningen Mao Zedongstänkande.


Du skrev: “Marx avskydde termen marxist: ‘Allt jag vet är att jag inte är marxist’. Citatet stödjer inte detta. Det är ett falskt påstående."


Min kommentar: Exakt var skriver jag ”avskydde”?  Jag har inte sagt något om Marx sinnestillstånd, när han fällde sitt yttrande.  Engels citerar Marx. Punkt. Slut. Men du tycks framhärda i att Marx betraktade sig själv som marxist och talade om marxismen i stället för den vetenskapliga socialismen. Men försök belägg detta i så fall, vilket jag tidigare har uppmanat dig att göra!


Du skrev: ”Du påstår att Mao var ’obekväm’ att använda Mao Tsetungs tänkande men kan inte hänvisa till någon källa.


Min kommentar:Mobo Gao, som ingen kan beskylla för att stödja Deng Xiaoping eller vilja omvärdera kulturrevolutionen, har påpekat att: ”… också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.[iv]

 

Peking Review innehåller en artikel 1980 som också behandlar denna fråga:


"Kamrat Mao Zedong var mycket försiktig och förståndig när det gällde sina teoretiska åsikter. Under lång tid motsatte han sig förslag om att propagera Mao Zedong-tänkandet.”  [v]


Denna artikel skrevs i och för sig 1980, efter Deng Xiaopings maktövertagande, men han och hans anhängare politiska makt var säkerligen inte helt konsoliderad och de kunde inte blåljuga partikadern rakt upp i ansiktet om vad som helst. Dessutom är Mao Zedongs skepsis mot beteckningen Mao Zedongs tänkande helt i linje med hans bestämda förkastande av genikulten – se hans brev till Jian Qing 1966, [vi] hans tal i samband med rundresan 1971 [vii]och framför allt hans konversation med politbyråledamöter 1975, ett år före hans död.[viii]


Du skriver: ”Du påstår att Gonzalo talat om Gonzalos tänkande som ’en segergaranti’ och att partimedlemmar skulle ’underkasta’ sig hans ledning trots att det inte finns några dokument före fängslandet där dessa begrepp används.


Min kommentar: Det är uppenbart att du har stora svårigheter med att läsa innantill, eller så – vilket är värre – försöker du pådyvla mig åsikter som jag inte har uttryckt. Du kanske hoppas att läsarna ska vara så bekväma att de inte kollar upp din citatkonst.  Jag har återgett ett citat från PKP; det är allt:


”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.[ix]


Denna genikult enligt PKP leder alltså i andra ändan till ovillkorlig underkastelse till ordförande Gonzalo och partiledningen.”


Var har jag påstått att Gonzalo fällt det citerade yttrandet?


Du skrev: ”Du vill koppla ihop Gonzalo med genikult trots att det inte finns några citat före gripandet som ger uttryck för sådana absurditeter.”


Min kommentar: Men att upphöja någon ledares tänkande till partiets tänkande, innan riktigheten av att detta tänkande överhuvudtaget har bekräftats i praktiken, och att vederbörande själv accepterar det är ingenting annat än just – genikult.


I det öppna brevet till Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) 2009 [x] skriver Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna):


”Några av dem beskriver sin strävan att ’berika och utveckla’ MLM som en ny väg eller ett nytt tänkande, och även om detta är till en början beskrivs som något som är begränsat till en revolution i det berörda landet, får det oundvikligen en ’universell karaktär’ eller ’universell betydelse’ på nolltid. Och i denna övning kan enskilda ledare förhärligas och till och med gudomliggöras till den grad att de framstår som ofelbara. En sådan glorifiering hjälper inte partikommittéernas och partiets kollektiva funktionssätt i sin helhet och linjen ifrågasätts nästan aldrig eftersom de kommer från en ofelbar individuell ledare. I en sådan situation är det extremt svårt för CK, för att inte tala om kadrerna, att bekämpa en allvarlig avvikelse i den ideologiskt-politiska linjen, eller i den grundläggande strategin och taktiken, även när det är helt klart att det går emot mot revolutionens intressen. Den ’individkult’ som främjas i namn av ’väg- och tänkandet’ ger en viss grad av immunitet mot avvikelser i linjen om de kommer från den individuelle ledaren själv.”


Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har inte upphöjt någon enskild ledares tänkande till partiets tänkande och inte heller har någon ledare påstått sig ha utvecklat maoismen och gett detta en ”universell” karaktär. I motsats till Perus Kommunistiska Peru bedriver Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) fortsatt folkkrig.


Du skriver:


”Du motverkar ditt eget syfte genom att fara med felaktiga uppgifter. Det ligger inte kommunismens sak att ’försvara Gonzalo’ och inte heller att ’bekämpa senderismen’. Det vi framför allt behöver är att öka förståelsen av olika rörelser och dra lärdomar.”


Min kommentar: Det är du som far med ”felaktiga uppgifter” och inte ens kan citera mig rätt. Du försvarar gonzalismen frenetiskt. Gonzalisterna uppträder med anspråk att kunna leda världsrevolutionen med sina teorier bland annat om att folkkriget är universellt, d.v.s det är tillämpbart i alla länder, att alla kommunistiska partier ska militariseras och att den revolutionära rörelsen i världen befinner sig på en strategisk offensiv (trots att det idag inte finns ett socialistiskt land). De stämplar alla som har en avvikande uppfattning som revisionister. Men vilka är egentligen revisionister? På varje punkt där Gonzalo skiljer sig från Mao Zedong teoretiskt och politiskt har Gonzalo reviderat Mao Zedong från ”vänster”. Gonzalismen misskrediterar konsekvent Mao Zedongs teorier och maoismen överhuvudtaget. Frågan är bara hur pass utstuderat detta är och vilka krafter som egentligen är involverade.


Rickard B. Turesson

 



[ii]  Open Letter to Unified Communist Party of Nepal (Maoist) from the Communist Party of India (Maoist). This is the revised and finalized version of this important 24-page document, dated July 20, 2009.   PDF format (539 KB);   MS Word format (156 KB)

[iii] Paper Presented by the Communist Party of India (Maoist) on the Occasion of the International Meeting of Maoist Parties & Organisations den 24 juli 2006 – se Banned Thought

[iv] Mobo Gao:  Striden om Kinas förflutna, Oktoberförlaget 2017, sid. 153

[v] Chairman Mao on Mao Zedong Thought, Peking Review 14/1  1980 –https://www.marxists.org/subject/china/peking-review/1980/PR1980-02b.htm .

[vii] Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna augusti-september 1971 – se schramurval-mao-skrifter.pdf

[x] Open Letter to Unified Communist Party of Nepal (Maoist) from the Communist Party of India (Maoist) – 20/7 2009 - se not ii.


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 5 augusti 2022 17:41

Enligt denna artikel i Peking Review 1 juli 1966 slogs Mao Zedongs tänkande fast på Kinas Kommunistiska Partis sjunde kongress 1945:


“Under hela den demokratiska revolutionens period förde partiets korrekta linje, representerad av kamrat Mao Zedong, en allvarlig kamp mot högeropportunistiska linjer vid två tillfällen och mot "vänsteropportunistiska" linjer vid tre tillfällen. Kamrat Mao Zedongs ledande ställning i hela partiet fastställdes vid Tsunyimötet i januari 1935. Som ett resultat av den korrigeringsrörelse som pågick i hela partiet från 1942 och framåt fastställde partiets sjunde nationella kongress 1945 Mao Zedongs tänkande som den vägledande ideologin för hela vårt parti, den vägledande principen för allt arbete i partiet.”


I samma artikel citeras fyra andra ledande företrädare för Kinas Kommunistiska Parti vid den tiden:


”Redan för 21 år sedan påpekade kamrat Liu Shaoqi för hela partiet: ’Den viktiga uppgiften nu är att mobilisera hela partiet för att studera och sprida Mao Zedongs tänkande och att beväpna våra medlemmar och det revolutionära folket med dem, så att de blir en oemotståndlig kraft i praktiken.’


Kamrat Zhou En-lai har sagt: ’Att beväpna våra kadrer och det arbetande folket med Mao Zedongs tänkande är en viktig förutsättning för att föra vår socialistiska revolution framåt till slutet och för att vårt socialistiska uppbyggande ska gå smidigt framåt. Det är också det grundläggande sättet att övervinna borgerlig ideologi, revisionism och dogmatism och förhindra deras uppkomst."

Kamrat Lin Biao har påpekat: ’Kina är en stor socialistisk stat med proletariatets diktatur och har en befolkning på 700 miljoner invånare. Det behöver ett enhetligt tänkande, ett revolutionärt tänkande, ett korrekt tänkande. Det är Mao Zedongs tänkande.’… ’Det är viktigt att genom kreativt studium och tillämpning av hans verk genomsyra arbetarna och bönderna med ordförande Mao Zedongs tänkande. Endast så kan det arbetande folkets mentala synsätt förändras och andliga krafter omvandlas till en enorm materiell styrka.’


Kamrat Deng Xiaoping har påpekat: ’Vårt partis största förtjänst är att det har den vägledande ideologi som representeras av Mao Zedongs tänkande. Mao Zedongs tänkande tankar har bestått  historiens prövning. Den kinesiska revolutionen leddes till seger av ingen annan uppsättning idéer Mao Zedongs tänkande. Och sedan revolutionens seger är det under ledning av Mao Zedongs tänkande som vår socialistiska revolution och vårt socialistiska uppbygge har nått så stora framgångar och ständigt och triumferande går framåt."


Det är möjligt att denna artikel tillkom i syfte att binda upp dessa företrädare vid stödet till Mao Zedongs tänkande, d.v.s till Mao Zedongs linje. Tre av dem visade sig nämligen egentligen vara motståndare till Mao Zedongs linje. Liu Shaoqi och Deng Xiaoping fungerade som de främsta kapitalistfararna under kulturrevolutionen och Lin Biao försökte genomföra en statskupp 1976. Zhou En-lai var mer en centrist i den inre partikampen. Den farligaste av dem alla, Deng Xiaoping, lyckades efter 1976 erövra makten i KKP:s centralkommitté och inleda den kapitalistiska restaureringen av Kina. Med facit i hand är det enkelt att konstatera att det var ett stort misstag att släppa in Deng Xiaoping i partiledningen igen efter hans falska självkritik.


I dessa två partihistorier från 1951 nämns inte Mao Zedongs tänkande alls utan endast Mao Zedongs lära.


1. Thirty Years of the Communist Party of China: An Outline History, by Hu Chiao-mu


2. Mao Tse-tung on the Chinese Revolution, by Chen Po-ta [Chen Boda], written in April 195


Det verkar alltså som om Mao Zedongs tänkande populariserades igen under kulturrevolutionen i samband med kampen med det revisionistiska inflytandet i Kinas Kommunistiska Parti.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)





 

Av NAT:s redaktion - 4 augusti 2022 16:15

Centralkommittén ger ut detta dokument för att vägleda vårt parti när det gäller bildandet av en internationell organisation för proletariatet tillsammans med revolutionära partier och organisationer i olika länder under de rådande förhållandena.

 

Detta kan ses som ett förslag till utkast för diskussion med partier i olika länder för att bilda en internationell proletär organisation.

 

Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) Centralkommittén, februari 2017

 

***

Proletariatet är en internationell klass. Det är den mest revolutionäraste klassen. Det kan befria sig självt endast genom att ta sig an uppdraget att frigöra hela mänskligheten, en världsomspännande uppgift som genomförs genom att leda den socialistiska världsrevolutionen till framgång genom att slå sönder det imperialistiska systemet och all reaktion och på så sätt avancera till kommunismen.


Detta utgör grunden för behovet av en internationell organisation för proletariatet.


Marxismens grundare insåg detta och uppmärksammade uppbygget av en sådan organisation. Marx och Engels spelade en viktig roll för att upprätta den Första internationalen och vägledde arbetarpartierna och gav arbetarna i olika länder ett internationalistiskt synsätt och kamratskap genom sitt tydliga uttalande: "Proletärer i alla länder, förena er!". Den uppgift som Marx och Engels ställdes inför i den Första internationalen bestod främst i att kämpa mot småborgerliga ideologier, stödja arbetarrörelserna, etablera proletariatets vetenskapliga ideologi, skapa enighet mellan arbetarna och arbetarorganisationerna och sammanfatta erfarenheterna från arbetarrörelserna och revolutionerna. De ägnade också uppmärksamhet åt att studera särskilda problem och förhållanden i olika länder och erbjöd sina råd. Engels deltog direkt i den tyska revolutionen. När Pariskommunen hissade revolutionens flagga, gjorde de omedelbart allt de kunde för att skapa solidaritet med den och mobilisera stöd. Marx och Engels bildade därför den Första internationalen och ledde den för att teoretiskt förbereda proletariatet, politiskt och organisatoriskt för att fortsätta det revolutionära angreppet mot kapitalet med målet att uppnå socialism på ett internationellt plan.


Under den senare perioden bildade Marx Andra internationalen och formulerade ett program i enlighet med de förändrade förhållandena i den världsproletära rörelsen. Engels spelade en liknande roll i den Andra internationalen. Andra internationalen byggdes upp vid en tidpunkt när marxismen blivit allmänt accepterad som ideologi för proletariatet och marxistiska partier (då kända som socialdemokratiska partier) och organisationer byggdes upp i de flesta av länderna i Europa. Denna organisation spelade en viktig roll för att sprida marxismen i stor utsträckning och att bygga upp partier och andra organisationer för proletariatet och i uppbyggnaden av en arbetarrörelse, med målet att upprätta socialismen på internationell nivå. Ändå lyckades högerströmningen se till att inget formellt internationellt centrum för organisationen inrättades. Detta fortsatte i tolv år, vilket gjorde det möjligt för högerströmningar i medlemspartierna att fortsätta okontrollerat. Fram till sin död försökte Engels fylla denna lucka genom att upprätthålla en regelbunden korrespondens, ge vägledning till partier i olika hörn av världen. Även om det fanns ledare och krafter från det revolutionära lägret i dessa partier, dominerade ett opportunistiskt, revisionistiskt ledarskap. Avvikelsen hos I Andra internationalen förstärktes de ledande partiernas och de viktiga teoretikernas avvikelser från marxismen. Och när det viktigaste testet kom i form av det interimperialistiska första världskriget, övergav nästan alla av dem marxismen. De sjönk ner i de värsta formerna av opportunism och revisionism. Den proletära internationalismen ersattes med att tjäna bourgeoisien i "det egna landet". Den objektiva och subjektiva grunden för denna degeneration analyserades och avslöjades skarpt av Lenin. Han relaterade tillväxten av revisionism och opportunism i den andra internationalen till  kapitalismens övergång till imperialism, till de superprofiter som utvanns från kolonier och halvkolonier, dess förmåga att muta en del av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna som omvandlats till en arbetararistokrati, och den åtföljande splittringen av arbetarklassen. Han påpekade vidare hur den andra internationalen förblev fast i ramarna för den förimperialistiska perioden och misslyckades med att förstå de strategiska och taktiska implikationerna av den nya situation som hade uppstått i och med imperialismens intåg.


Tredje internationalen, Kommunistiska internationalen (Komintern) bildades. Första paragrafen i Kommunistiska Internationalens, som bildades under Lenins ledning efter den ryska revolutionen, stadgar uttalade som sin uppgift:” Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner av proletärerna i de olika länderna, vilka sträva efter ett enda mål: kapitalismens störtande, införandet av proletär diktatur och grundandet av en internationell sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, så som det första stadiet av det kommunistiska samhället."


Den ryska sovjetrepubliken etablerades i ett läge då monopolkapitalismen antog formen av imperialism. I och med detta inleddes en ny era i världshistorien – revolutionernas era, då det skedde en befrielse från löneslaveriet och en övergång till en genuin frihet. Den grundläggande ideologiska och politiska inriktningen för Komintern, som bildades i denna situation, hade redan lagts fram av bolsjevikpartiet lett av Lenin. Med den ryska revolutionens seger fick denna inriktning utbredd acceptans och banade vägen för grundandet av Komintern. Komintern tog marxismen olika former till jordens alla fyra hörn. Den proletära rörelsen blev verkligen en internationell sådan. Kommunistiska partier grundades i kolonierna och halvkolonierna. Partierna i Komintern organiserade massorna och stod i främsta ledet i både imperialistiska och förtryckta länder. De organiserade och ledde revolutioner. Komintern stod alltså för ett korrekt teoretiskt perspektiv och politisk vägledning till den proletära rörelsen och de antiimperialistiska nationella befrielserörelserna. Komintern bistod med hjälp och samarbete till dessa rörelser i olika former och mobiliserade stöd.


Med tanke på den Andra internationalens debacle sågs Kominterns organisatoriska struktursom en konkretisering av fasta ideologiska och politiska ståndpunkter, som t.ex ett parti. Den var tänkt som "ett världsparti för världsproletariatet". Kominterns exekutivkommitté (EKKI) hade en centralkommittés befogenheter och de olika partierna var underställda den. EKKI tog på sig befogenheten att formulera strategi och taktik för revolutionen i olika länder och skickade sina representanter för att leda partierna för dess genomförande i dessa länder. Detta ledde oundvikligen till dåliga resultat, ibland till och med katastrofala. Med tanke på sådana erfarenheter under den kinesiska revolutionen välkomnade det kinesiska kommunistpartiet Kominterns upplösning under andra världskriget. Vissa har misslyckats med att se de genuina skälen bakom detta tillvägagångssätt och felaktigt kritiserat det som "nationalism".


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) var mycket medvetet om de problem som orsakades av externa interventioner. Det motsatte sig sådana tendenser från SUKP lett av Stalin. ,som senare självkritiskt medgav att de hade gett sådana felaktiga råd. Under Chrusjtjovs ledning togs SUKP:s självuppfattning som ett internationellt centrum till extrema nivåer och förbindelserna mellan – och relationerna med – andra partier hanterades på ett mycket byråkratiskt och nedlåtande sätt. De partier som vägrade att följa dess alltmer revisionistiska linje försökte man isolera. Detta skadliga förhållningssätt ifråga om relationerna mellan partierna blev i sig självt kritiserat i den polemik som fördes av KKP under Maos ledning mot Chrusjtjovs revisionism. Detta varnade den internationella kommunistiska rörelsen mot sådana felaktiga föreställningar som "fadersparti". I sina förbindelser med andra partier var KKP ytterst noga med att inte påtvinga dem sina åsikter. Partiet föredrog att erbjuda sina erfarenheter inte som kriterier utan som referensmaterial, och betonade att varje parti måste basera sig på sin egen förståelse, analys och lärdomar från praktiken i respektive land.


Efter upplösningen av Komintern 1943 fortsatte kommunistiska partier att spela sin internationalistiska roll genom bilaterala och multilaterala förbindelser och initiativ. Kominform bildades i kölvattnet av andra världskriget, med deltagande av partier från de nya socialistiska staterna i Östeuropa och SUKP. År 1957 och 1960 sammankallades två viktiga internationella konferenser för kommunistpartierna. Men det internationella proletariatet har varit utan en internationell organisation under de senaste sju decennierna. Trots detta, medan socialistiska länder har existerat, har det ena eller det andra partiet i praktiken spelat rollen som ett ledande centrum. SUKP och senare KKP intog denna ställning. Deras åsikter betraktades som auktoritativa av andra partier.


Om vi granskar hela det internationella förloppet för den internationella kommunistiska rörelsen kan vi se att ett eller annat parti vid olika perioder har innehaft en ledande ställning, oavsett om detta varit formellt erkänt eller inte. Således spelade fackföreningsledarna i vissa länder en viktig roll i den Första Internationalen. Även i den Andra Internationalen åtnjöt det tyska partiets mer tyngd och inflytande, även om organisatoriskt sett alla proletära partier och organisationer var likvärdiga. Samma sak gällde för SUKP (b) i Komintern. Detta är en återspegling av den ojämna utvecklingen av den internationella kommunistiska rörelsen i enlighet med revolutionens framsteg i det ena eller andra landet eller om ett parti avviker till revisionism eller likvideras. Som KKP påpekade i sin polemik mot Chrusjtjovrevisionismen, "...avantgardepositionen. ... förblir inte oförändrad under lång tid utan skiftar i enlighet med de förändrade förhållandena. Denna förändring avgörs inte av de subjektiva önskemålen hos någon individ eller något parti, utan av de villkor som formas av historien. Om förhållandena förändras, kan andra partier komma att stå i spetsen för rörelsen. När ett parti som tidigare innehaft ställningen  som avantgarde slår in på revisionismens väg, är det tvunget att förlora denna position, trots att det har varit det största partiet och utövat det största inflytandet."


Det ena eller andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsen uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den internationella kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling. Engels uppmärksammade mycket riktigt denna fara – "... för närvarande utgör de tyska arbetarna den proletära kampens förtrupp. Det går inte att förutse hur länge händelserna kommer att tillåta dem att inneha denna hederspost. Men så länge de intar denna, låt oss hoppas att de kommer att utföra sina plikter på rätt sätt ... I första hand är det emellertid nödvändigt att behålla en verklig internationell anda som inte tillåter någon chauvinism, som med glädje välkomnar varje nytt steg i den proletära rörelsen, oavsett i vilken nation det tas. Om de tyska arbetarna går vidare på detta sätt, kommer de kanske inte att marschera exakt i spetsen för rörelsen – det ligger inte i rörelsens intresse att arbetarna i ett land ska marschera i spetsen för alla – men de kommer att inta en hedervärd plats vid stridsfronten, och de bör stå rustade för strid när andra oväntade allvarliga prövningar eller betydelsefulla händelser kräver ökat mod, ökad beslutsamhet och vilja att handla".


Det finns ytterligare ett problem. Som vi vet, trots de olika tillvägagångssätt som togs av KKP under Maos ledning och dess insisterande på att "i den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda vem. Broderpartier bör vara oberoende och fullständigt jämställda, och samtidigt bör de vara förenade. I frågor av gemensamt intresse bör de nå enighet i fråga om åsikter genom samråd, och de bör samordna sina åtgärder i kampen för det gemensamma målet." KKP:s åsikter och ställningstaganden ansågs vara det sista ordet av de flesta av de nya marxist-leninistiska partier som uppstod på 1960-talet. Detta visar oss den andra sidan av detta problem. Om inte de enskilda partierna inser den avgörande betydelsen av att fatta sina egna beslut, samtidigt som de axlar uppgiften att leda revolutionen i sina länder, kommer de oundvikligen att falla offer för att blint följa det ena eller det andra partiet. Ett metafysiskt synsätt där man endast ser de positiva resultaten och inte ser nackdelarna och begränsningarna, utan att ha i åtanke att de särskilda förhållanden under vilka framgångarna uppnåddes, och om detta har varit möjligt under nya förhållanden, med andra ord en okritisk inställning till de framgångsrika parterna, ligger under detta tillstånd. Detta hämmar i sin tur den kreativa tillämpningen av de lärdomar som dragits av de konkreta förhållandena i det egna landet.


Om detta blir allmänt, även utan en organisation, kan en informell centralisering uppstå. Detta kan återspegla en förtruppsroll för ett parti i den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) som uppnåtts på grundval av korrekt ideologiska och politiska ställningstaganden och praxis. Men det har i alla fall effekten av en organisatorisk centralisering även utan att det finns en organiserad plats för utbyte av åsikter och kamp om idéer. Detta var faktiskt den situation som rådde i den internationella kommunistiska rörelsen som hade uppstått på grund av Den stora polemiken. KKP stödde de revolutionära marxist-leninisterna i alla länder, hjälpte dem och gav allt tänkbart understöd till världsrevolutionen. Även när partiet genomförde sin internationalistiska plikt, motsatte det sig att ta sig an uppgiften att bilda en ny International. Det förklarade: "I sina ömsesidiga relationer upprätthåller varje broderparti partiet sitt oberoende och förenar sig samtidigt med alla de andra. Här finns inte det förhållande, i vilket minoriteten bör underkasta sig majoriteten, och ännu mindre finns det förhållande där en partiorganisation på lägre nivå ska underkasta sig en på högre nivå. Det enda sättet att hantera gemensamma problem för broderpartier är att föra diskussioner och nå fram till en enhällig överenskommelse i enlighet med principen om samråd." Ändå betraktades partiet i praktiken som ett internationellt centrum, oberoende av dess åsikter i denna fråga.


Efter Deng Xiaopings kupp i Kina kände de partier, som fortsatte att upprätthålla marxismen-leninismen-maoismen (MLM), behovet av internationella förbindelser och någon form av organisation för att hantera detta. Olika initiativ har tagits under de årtionden som gått. De sträcker sig från mycket lösa till den mer centraliserade strukturen i den Revolutionära internationalistiska rörelsen (RIM). RIM hade en vald kommitté, som hade till uppgift att agera som ett embryonalt politiskt centrum, som styrdes av gemensamt antagnaståndpunkter. Medan de flesta av samordningarna blev dysfunktionella efter en tid, fortsatte RIM att fungera relativt konsekvent under en period av något mer än två decennier.


RIM-kommitténs (CoRIM) roll är utan tvekan viktig i detta sammanhang. Under dess ledning spelade RIM en ledande roll i fråga om att popularisera lärdomarna från folkkrigen i Peru och Nepal. Kommittén spelade en viktig roll i antagandet av marxismen-leninismen-maoismen (MLM) av den internationella maoistiska rörelsen och har också hjälpt den internationella maoistiska rörelsen vid bildandet av nya maoistiska partier i vissa länder. RIM spelade en positiv roll vid kritiska tidpunkter, såsom vid den olyckliga episoden i relationerna mellan det dåvarande MCC och PW. Å andra sidan blev CoRIM arrogant med den subjektiva bedömningen att den hade absolut rätt. Med sina sekteristiska tendenser skapade den hinder för den internationella maoistiska rörelsen. Som vi förstår, påverkade detta inte bara relationerna med andra maoistiska partier utan orsakade också problem inom själva RIM. Dess sekterism manifesterades i en felaktig attityd när det gällde att besluta om relationer med partier enbart på grundval av om de accepterade eller inte accepterade dess Deklaration. Med tanke på det faktum att ledningen för Protracted People's War of India inte var medlemsparti i RIM och att det inte var inom ramen för folkkriget som detta formulerades, intog CoRIM en negativ attityd i olika former mot organisationen. Den var negativ till dess oberoende attityd och oberoende ansträngningar från CPI(ML)[PW], senare CPI (Maoist), när det gällde den proletära internationalismen. Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökt att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett "embryonalt politiskt centrum".


Med tanke på den övergripande roll som RIM har spelat, har en sammanfattning av dess erfarenheter en stor betydelse. Detta måste också innehålla en översyn av dess ideologiska och politiska ställningstaganden, vilka framgår av dess Deklaration och senare resolutioner.


RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje. RIM:s deklaration hade felaktigt fastslagit att huvud motsättningen på världsnivå var den mellan de imperialistiska makterna och att ett tredje världskrig var en nära förestående. Detta angav inte bara en felaktig inriktning, utan skadade också allvarligt utsikterna till en bredare enhet mellan maoistiska partier. Denna felaktiga analys korrigerades först år 2000 vid dess utvidgade möte det året. Den rapport som antogs vid detta möte hävdade tydligt att motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta folken och länder var huvudmotsättning. Inte ens då tog CoRIM ledningen för att inleda en systematisk process för att lansera en allmän linje. I efterhand kan man konstatera att de framväxande avvikelserna inom Nepals Förenade Kommunistparti (Maoisterna):s och RCP (USA):s ledarskap låg till grund för detta slappa tillvägagångssätt.


Redan från början fanns det olika uppfattningar bland de partier som gick samman för att bilda RIM om huvudorsakerna till den extrema centralisering som Komintern hade utövat. Ett antal partier ansåg att begreppet "världsparti" var den grundläggande orsaken till detta tillvägagångssätt. Detta representerades i Deklarationen av RIM:s kritik mot begreppet "världsparti för världsproletariatet”. Men det förblev en omtvistad fråga även om den aldrig togs upp för vidare debatt. Tillsammans med RCP(USA) ansåg ett fåtal partier att det största felet i Kominterns hantering av relationerna med partierna bestod i misstag ifråga om metoderna för ledarskap. Eftersom några av dessa partier hade ledningsuppgifter började detta att påverka CoRIM:s sätt att arbeta. En metod att koncentrera allt i händerna på CoRIM, inklusive även relationerna mellan partierna, började utvecklas. Man avskräckte – eller rynkade på näsan åt – partierna från att ta initiativ för att upprätta och upprätthålla bilaterala förbindelser. Några få partier motsatte sig detta, men de flesta gick med på denna ökande centralisering, som faktiskt gick emot RIM:s antagna ståndpunkter. Denna erfarenhet visar än en gång på de problem som är inneboende i de internationella förbindelserna mellan kommunistpartier, som stammar från både objektiva och subjektiva faktorer.


Ingen organisationsform kan betraktas som en absolut garanti för lämpliga och korrekta internationella förbindelser mellan maoistiska partier. I slutändan beror det på hur korrekt den ideologiska och politiska linjen är hos dem som (formellt eller informellt) innehar ledande positioner och på alla andra partiers mognad och oberoende samt på alla medlemmars praxis. Detta betyder dock inte att lösningen är att undvika att bilda en organisation. Det kan finnas situationer där denna uppgift måste skjutas upp. Men generellt sett behöver proletariatet en internationell organisation. Detta gäller särskilt i den nuvarande situationen.


Den imperialistiska globaliseringen har integrerat världen ytterligare. Detta får omfattande konsekvenser på olika områden, inklusive klasskampen. Arbetarklassens och dess kamps internationella karaktär blir allt tydligare genom de imperialistiska multinationella företagens spridda men ändå sammanlänkade funktionssätt som integrerar produktionsenheter i olika länder i en enda exploateringskedja. Imperialisterna formulerar sina repressiva strategier helt och hållet med denna situation i åtanke. Men proletariatet och dess maoistiska förtrupper släpar fortfarande efter när det gäller att utveckla strategier och organisationer för att möta den nya situationens utmaningar. De släpar också efter när det gäller ömsesidig hjälp. Globaliseringspolitiken förstör miljontals människors liv, framför allt i de förtryckta länderna, men även i de kapitalistiska länderna. Den nuvarande globala krisen har förvärrat denna situation. Detta får massorna över hela världen att gå ut på gatorna. En helt ny generation kämpar mot exploateringens och reaktionens krafter, men utan vägledning från den proletära ideologi som är nödvändig för att de ska kunna ta sig an dessa uppgifter på ett vetenskapligt och konsekvent sätt. Denna objektiva situation rymmer en enorm potential. Den måste frigöras om den internationella kommunistiska rörelsen skall kunna göra det framsteg som efterfrågas i dag. Men denna uppgift överstiger de enskilda partiernas subjektiva kapacitet. Men med ett proletärt internationalistiskt perspektiv kan man genom deras gemensamma ansträngningar bidra mycket till att konsolidera varje revolutionärt parti och vinna en stor del för kommunismens sak. Vid varje tillfälle kan vi söka de former som är mest lämpliga för den internationella rörelsens konkreta tillstånd och som bäst tjänar de uppgifter som den objektiva situationen ställer.


Vårt parti har från första början haft den uppfattningen att en centraliserad organisation som RIM, som fungerar som ett embryonalt politiskt centrum, inte passar i de rådande subjektiva förhållandena i den internationella maoistiska rörelsen. Vi håller fortfarande fast vid samma ståndpunkt. Vi har ovan tydligt förklarat vår uppfattning om bildandet av RIM som International och dess funktionssätt. Men vi har aldrig uteslutit behovet av en internationell organisation, som passar den nuvarande situationen för de maoistiska partierna.


Vi var faktiskt initiativtagare till samordningsgruppen Kommittén för maoistiska partier och organisationer i Sydasien (CCOMPOSA). Även om den var begränsad till en viss region i världen, har denna organisation gett oss en del erfarenheter om vad som är möjligt och vad som är genomförbart i den nuvarande situationen. Den var baserad på allmänt accepterade ideologiska och politiska ståndpunkter. Den hade en vald ständig kommitté.

Kommittén fick ansvaret för att utfärda uttalanden baserade på dess deklaration och de politiska resolutioner som antogs av dess konferenser. Den tog initiativ till politiska propagandakampanjer i hela regionen, publicerade ibland en bulletin som bidrog till att lyfta fram de deltagande partiernas åsikter och praxis och som gav ömsesidigt stöd och hjälp. CCOMPOSA konsoliderades och förutsättningarna började bli gynnsamma för bildandet av en front med krafter från revolutionära rörelser och nationella befrielserörelser i olika länder mot den indiska expansionismen i Sydasien. Det behöver inte sägas att vid en sådan tidpunkt måste störningar som orsakats av det revisionistiska förräderiet från ledningen för Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) mot revolutionen i Nepal, Sydasien och den socialistiska världsrevolutionen som helhet, har gjort denna organisation dysfunktionell sedan länge. Men den ger en positiv erfarenhet. I det nuvarande läget kan vi dra lärdom av alla sådana erfarenheter, tillsammans med erfarenheterna från RIM och andra internationella initiativ, och komma fram till några gemensamma ståndpunkter genom samråd.


En organisation på internationell nivå skulle med nödvändighet ha vissa uppgifter som skiljer sig från dem på en subkontinental nivå eller på en kontinental nivå. Förutom att sprida MLM, leda proletära revolutionära rörelser i sina länder, göra förberedelser för folkkrig, främja och stödja pågående folkkrig, att skapa solidaritet med folkens kamp och uppror, anstränga sig för att vinna nya skikt av folket för kommunismens fanor, måste den/de spela rollen av en kärna i att bygga upp och vägleda sådana världsomspännande antiimperialistiska massorganisation/ massorganisationer. Detta är en brådskande uppgift i nuvarande världssituation. Den socialistiska revolutionen i de imperialistiska länderna och den nya demokratiska revolutionen i de förtryckta länderna är de två komponenterna i den proletära världsrevolutionen. Revolutionen i varje land är en integrerad del av den socialistiska världsrevolutionen.


En internationell organisation av maoistiska partier måste vända sig till dem båda och även till hela spektrumet av kamper, revolter och uppror bland massorna och dess olika grupper, som flyter in i dem. Utöver detta bör möjligheterna att skapa ett forum för debatt och kamp som fokuserar på att nå fram till sammanfattande ståndpunkter i ideologiska och politiska nyckelfrågor, som den internationella kommunistiska rörelsen står inför också undersökas. Vi måste alltid vara tydliga med att den internationella organisationen varken ska ersätta eller försvaga de självständiga initiativen från de ingående partierna, deras bilaterala förbindelser och de förbindelser som de upprätthåller med andra revolutionära partier och organisationer.


Uppgiften att bygga upp en sådan organisation kräver ordentliga förberedelser i alla avseenden och samråd så brett som möjligt mellan partierna. Vi måste hålla i minnet de lärdomar, som KKP formulerade  under ledning av Mao Zedong : "...den internationella kommunistiska rörelsens historia visar att den proletära enheten har befästs och utvecklats genom kamp mot opportunism, revisionism och splittring." …"Det är först när det har uppnått teoretisk och politisk enhet som det internationella proletariatet kan ha organisatorisk sammanhållning och enhet i handling." I dagsläget kräver, bortsett från anslutningen till marxism-leninism-maoismen , de internationella maoistiska partiernas och organisationernas internationella enhet tydliga  demarkationslinjer gentemot Prachanda-Bhattarais och Avakians nyrevisionistiska linjer. Det är absolut nödvändigt att insistera på  denna inriktning och bestämt förkasta opportunistiska planer på att samla alla partier i namn av "bred enighet", oberoende av deras ideologiska och politiska ståndpunkter.


– Proletärer i alla länder, förena er!

– Länge leve marxismen-leninismen-maoismen!

– Länge leve den proletära internationalismen!

– Leve den socialistiska världsrevolutionen!

– Ner med imperialismen och reaktionärerna i alla länder!

– Ner med olika typer av revisionism!

–Länge leve de proletära revolutionära partiernas och organisationernas enhet!

i olika länder!

–Länge leve enheten mellan antiimperialistiska revolutionära,

demokratiska organisationer och krafter!

- Länge leve enigheten mellan arbetarna, de förtryckta nationerna och

förtryckta massorna i världen!


***


Den indiska proletärklassens avantgarde,  Indiens revolutionära kommunisiska parti, CPI(Maoist), står för den proletära internationalismen. Revisionism, i synnerhet högeropportunism, är den främsta faran för den proletära världsrevolutionen och den internationella kommunistiska rörelsen i dag. Man kan inte ta ett enda steg mot revolutionen i något land utan att bekämpa och besegra den. Därför måste det indiska proletariatet

kämpa mot både höger- och vänsteropportunism när det gäller att utveckla klasskampen och det revolutionära kriget. Samtidigt som partiet har dragit lärdomar från de tidigare revolutionerna och senare från kapitalismens återupprättande i Ryssland och Kina, måste det upprätthålla relevansen av de senaste erfarenheterna från den stora proletära kulturrevolutionen, särskilt i kampen mot revisionismen. Det måste därför bygga upp enighet med alla genuina MLM-partier, -grupper och -krafter i dagens värld. Partiet måste också skapa enhet med proletariatet, de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i hela världen. Genom att förena sig med dem och genom att i praktiken lära sig av varandra, kommer detta att utgöra en del av den globala kampen för att eliminera imperialismen och bekämpa kontrarevolutionära krafter i världen.


Denna stat (d.v.s. en framtida indisk socialistisk stat – översättarens anmärkning) kommer att följa de fem principerna i sitt förhållande till länder som har olika samhällssystem – ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet, ömsesidig icke-aggression, icke-inblandníng i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta samt fredlig samexistens. Denna folkdemokratiska stat kommer att skapa enighet med det internationella proletariatet och världens förtryckta nationer; motsätta sig imperialistiska krig och aggressioner, mobbning, omstörtande verksamhet och inblandning etcetera.


Denna stat kommer att med alla medel understödja och hjälpa de revolutionära striderna och revolutionära krigen, särskilt de pågående striderna under ledning av olika maoistiska revolutionära krafter mot kapitalism, imperialism och reaktion över hela världen. Efter den nydemokratiska revolutionens seger, kommer senare det socialistiska Indien att fungera som en bas för att underlätta den socialistiska världsrevolutionens seger. Detta kommer att vara nära integrerat med de revolutionära och maoistiska krafterna och deras kamp i Sydasien i synnerhet, med hänsyn tagen till Indiens historiska förbindelser med folken på subkontinenten!


Partiprogrammet, CPI (maoist), Centralkommittén februari 2007.



Två indiska maoistiska partier och organisationer

Av NAT:s redaktion - 31 juli 2022 21:44

(Svar till pseudonymen Turessons fortsatta felaktigheter om gonzalos tänkande)


Utdraget är hämtat från Paper Presented by the Communist Party of India (Maoist) On the Occasion of the International Meeting of Maoist Parties & Organisations, som hölls från den 26 december 2006.


Texten i övrigt är i huvudsak en kritisk genomgång av den politik, som Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) under ledning av Prachanda hade slagit in på.


”Låt oss nu övergå till den vetenskapliga socialismen eller marxismen. Även här skulle samma lag gälla. Det var Marx och Engels som upptäckte de lagar som styr samhällsutvecklingen, och detta kom att kallas marxism först efter att de visat sig vara korrekta i praktikens smältdegel, långt efter att deras skrifter publicerats och omsatts i praktiken. Sedan var det Lenin som vidareutvecklade den marxistiska förståelsen av samhället i imperialismens era och även teorierna om proletariatets strategi och taktik för att åstadkomma en revolutionär förändring. Även de grundläggande principerna för det socialistiska uppbygget postulerades av Lenin och sedan av Stalin. Revolutionens seger i Sovjetunionen och socialismens utveckling (trots alla begränsningar i och med den första erfarenheten någonsin och på grund av de massiva imperialistiska/fascistiska angreppen) fastställde Lenins och en mycket av Stalins läror och därför kom detta att kallas leninism. Mao vidareutvecklade förståelsen av marxismen-leninismen, särskilt när den tillämpades på efterblivna länder i imperialismens era, och utvecklade framför allt på en mycket mer vetenskaplig grund de lagar som styrde det socialistiska uppbygget under den stora proletära kulturrevolutionen. Detta utvecklades till maoism (tidigare kallad Mao Tse-tung-tänkandet).


Under kommunismens ett och ett halvt århundrade har det funnits stora kommunister med mycket viktiga skrifter - Rosa Luxemburg, William Liebnecht och många av den tidens trotjänare i Europa och Ryssland, Ho Chi Minh, Kaypakkaya, Charu Majumdar, Kanhai Chatterjee och en mängd andra ledare – men ingen har ens försökt ge deras skrifter en universell innebörd genom att fästa ett suffix (1) på dem. Alla tillämpade på ett kreativt sätt de marxistiska principerna på revolutionens praktik i sina länder. Om nya lagar upptäcks under processen och dessa bevisas vara korrekta när de tillämpas i revolutionens praktik, är det först då som de får en universell betydelse och kan ses som en utveckling av teorin. Varje framgångsrik tillämpning är inte en utveckling. Och även om all utveckling (så även i idéernas värld) kommer att genomgå en kvantitativ utveckling innan den resulterar i ett kvalitativt språng, är det onödigt att ge etiketterna ’tänkande’, "väg" för denna evolutionära utvecklingsprocess. Dessutom var detta, som erfarenheten från Peru har visat, för tidigt, trots kamrat Gonzalos stora insatser, eftersom rörelsen har drabbats av ett stort bakslag och det råder till och med oenighet om hans nuvarande roll. Samma sak skulle kunna hända i vilket annat land som helst. Det behöver inte vara någon onödig brådska med att förhärliga personer genom att sätta ett eller annat tillägg bara för att vissa inledande framgångar har uppnåtts i deras berörda länder. Ännu mer problematiskt är det att maoistpartierna hävdar att deras ledares tänkande, väg etc. har universell betydelse. Detta skulle innebära att man påtvingar andra broderpartier och ICM sin egen bedömning av MLM:s utveckling. Detta skulle också kunna öka skillnaderna och leda till splittring i stället för att främja enighet bland de maoistiska krafterna i hela världen.”


Rickard B. Turesson

31/7 2022





(1) Suffix = ändelse, exempelvis  -ism

Av NAT:s redaktion - 30 juli 2022 21:30

(Svar till pseudonymen Turessons fortsatta felaktigheter om gonzalos tänkande)


Pseudonymen i fråga skriver:


”Eftersom vi är kommunister så vet vi att ’tänkandet’ är resultatet av ledningens och främst av massornas kamp och får det namn som en ledare råkar ha. Och som kommunister gör vi ingen stor sak av det utan fokuserar innehållet i ideologin och kämpar för att tillämpa den i vårt dagliga liv.”


Vet vi? Mig lurar du inte. Begreppet ”tänkande” introducerades i Kinas Kommunistiska Parti i samband med dess kongress 1945. Innan dess användes det aldrig i den internationella kommunistiska rörelsen. Det kan t.o.m vara en språklig fråga, d.v.s frågan om hur ett kinesiskt ord översätts till främmande språk, i första hand till engelska. Jag vet att ordet filosofi kan översättas på två olika sätt till kinesiska; det finns t.o.m en bok som avhandlar den frågeställningen. I varje fall refererade Mao Zedong aldrig till ”Mao Zedongs tänkande”. Jag har läst nio band av Mao Zedong, sex på svenska och tre på engelska, och aldrig hittat någon sådan referens. Jag föreslår att du läser samtliga dessa band och återkommer. Kanske överger du dessutom din beundran för Gonzalo på kuppen. Mobo Gao, uppvuxen i Kina, som har skrivit ”Striden om Kinas förflutna” (utgiven på Oktoberförlaget) och som är positiv till Mao Zedong och kulturrevolutionen, har bekräftat historieskrivningen kring kongressen 1945. Jag hittar dessvärre inte citatet just nu.


KFML använde beteckningen ”marxismen-leninismen Mao Tsetungs tänkande” i sina grundsatser, men det fungerade aldrig som ett mantra som vi rabblade i tid och otid. Det avgörande för KFML/SKP var den politiska linje och praktik, som vi utvecklade fram till 1977 och som ledde till framgång fram till dess.


Du menar dessutom att vi inte ska göra ”någon stor sak” av denna fråga. Denna urskuldande attityd uttrycker försonlighet gentemot opportunismen och du tycks inte förstå hur allvarligt felet är.


Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), som hade en del att göra med de nepalesiska maoisterna, som tillämpade ”Prachandas väg”, skriver i ett öppet brev (1) från 2009:


“’Kampen mot dogmatismen’ har blivit en modern fras bland många maoistiska revolutionärer. De talar om att förkasta Lenins och Maos ’föråldrade’ principer och att utveckla MLM i de nya förhållanden’ som sägs ha uppstått i 2000-talets värld. Några av dem beskriver sin strävan att ’berika och utveckla’ MLM som en ny väg eller ett nytt tänkande, och även om detta är till en början beskrivs som något som är begränsat till en revolution i det berörda landet, får det oundvikligen en ’universell karaktär’ eller ’universell betydelse’ på nolltid. Och i denna övning kan enskilda ledare förhärligas och till och med gudomliggöras till den grad att de framstår som ofelbara. En sådan glorifiering hjälper inte partikommittéernas och partiets kollektiva funktionssätt i sin helhet och linjen ifrågasätts nästan aldrig eftersom de kommer från en ofelbar individuell ledare. I en sådan situation är det extremt svårt för CK, för att inte tala om kadrerna, att bekämpa en allvarlig avvikelse i den ideologiskt-politiska linjen, eller i den grundläggande strategin och taktiken, även när det är helt klart att det går emot mot revolutionens intressen. Den ’individkult’ som främjas i namn av ”väg- och tänkandet” ger en viss grad av immunitet mot avvikelser i linjen om de kommer från den individuelle ledaren själv. ”


Vidare:


”Om ’Prachandas väg’


Det har skrivits mycket om ’Prachandas väg’ i era dokument, artiklar och intervjuer under de senaste sju åren.


Det har också varit ett diskussionsämne under våra bilaterala möten under de första inledande åren av folkkriget i Nepal.


På särskild fråga från er delegation upprepade vi vår ståndpunkt vid våra bilaterala möten att uppbyggnaden av en personkult inte kommer att hjälpa partiet eller revolutionen i det långa loppet. Vi citerade våra egna erfarenheter i Indien under kamrat Charu Mazumdars tid och rådde er att inte inskärpa en blind tro på enskilda personer. Vår bestämda åsikt har alltid varit att -ismer, -vägar, -tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund (min fetstil). Vi rådde er att det var förhastat att tala om en ny väg eller ett nytt tänkande i Nepal bara för att vissa betydande segrar uppnåddes i folkkriget. Ni var inte övertygade och fortsatte med att’berika och utveckla’ MLM i form av Prachandas väg och ge den en universell karaktär.”


Kritiken är självfallet relevant även vad gäller ”Gonzalos tänkande”. De tre tongivande partierna i RIM, d.v.s Perus Kommunistiska Parti, Revolutionära Kommunistiska Partiet (RCP/USA) och Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna), bedrev eller bedriver samtliga personkult. PKP lanserade ”Gonzalos tänkande”, men kollapsade efter Gonzalos tillfångatagande. Bob Avakian i RCP, också helgonförklarad i sin livstid, lanserade ”Den nya syntesen”/”Ny kommunism”, som ingen förstår vad det är och RCP degenererade till obetydlighet. Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna) slog in på ”Prachandas väg”, som var identisk med den parlamentariska vägen till socialismen, och följaktligen har socialismen ännu inte upprättats i Nepal.


De enda två maoistiska partier, som har bedrivit ett långvarigt folkkrig sedan slutet av 1960-talet, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det är ingen tillfällighet att de heller inte bedriver någon person- eller genikult av enskilda ledare, som tar ut segern i förskott. Varför? Därför att ledningen i dessa partier är skolade i marxismens klassiker och flera av dem tillhörde den internationella kommunistiska rörelsen redan då Mao Zedong levde och de har också härdats i ett långvarigt folkkrig. Därför drar IKP (maoisterna) den korrekta slutsatsen:


”Vår bestämda åsikt har alltid varit att -ismer, -vägar, -tänkande etc. etableras under en lång process efter att de har bekräftats i praktiken och har en tydlig vetenskaplig grund.”


Det är annat med nyfrälsta gonzalister, som låter sig imponeras av plakatpolitik och tomma fraser, och som saknar all självinsikt i fråga om sina egna begränsade kunskaper i marxismen och brister i den egna klasståndpunkten. Därför går de på vad som helst.


Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards