eller Svar till ”Marxismen utvecklas”

Marxismen utvecklar sig 2022-03-17 At 11:49

Du försvarar en “teori” och kan inte hänvisa till en enda skrift som uttrycker vad det skulle innebära? Var kan man läsa om din fantatiska teori? Faktum är att det inte finns någon teori eftersom oktoberrevolutionen var ett historiskt undantag och det inte har gått att skapa något allmängiltig teori utifrån ett enda exempel. Till skillnad från folkkriget alltså som prövats på många håll. Att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas. Om A ändras så måste alltid B ändras. Det är hela logiken. Vi har en partiteori, om huvudmotsättningen ändras så måste alltid vår partiteori ändras????

Svar till ”Marxismen utvecklar sig”

Du påstår att oktoberrevolutionen var ett ”historiskt undantag”, vilket den inte alls inte var. Det kan bara den som helt saknar kunskaper i militärhistoria  och den kommunistiska rörelsens historia hävda. Den första väpnade stadsrevolutionen var franska revolutionen 1789, därnäst ägde Pariskommunen rum 1871, Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen 1919. På 1920-talet genomfördes flera revolutionsförsök i Reval (Tallin), Hamburg, Kanton och Shanghai. I de två första fallen saknade de revolutionära partierna majoritet inom arbetarklassen – i Kina försökte KKP genomföra revolutionsförsök 1927, trots att Kina var ett feodalkapitalistiskt land med 80 procent bönder och att proletariatet endast uppgick till en procent av befolkningen, vilket var dömt att misslyckas.

Framgångsrika folkkrig, d.v.s att inringa städerna från landsbygden, skedde i samband med andra världskriget, då huvudmotsättningen gick mellan en utländsk angripare och folken i de berörda länderna, Kina, Jugoslavien och Albanien och som en direkt fortsättning på andra världskriget i Indokina. De befrielsekrig, som skedde i Afrika med början i Algeriet och som avslutades med frigörelsen av de portugisiska kolonierna, varvid kolonialmakterna fungerade som ockupationsmakter, innebar också att städerna inringades från landsbygden. De enda folkkrig som lyckats utan att det stått en utländsk ockupant i landet är de på Kuba och i Nicaragua. Det var speciella omständigheter som förklarar dessa segrar, främst att det var sällsynt korrupta regimer som störtades.

Det finns självklart flera folkkrig som misslyckats som Grekland, Malaysia och på senare tid Peru och Nepal.

Du reducerar frågan om strategi till simpel huvudräkning, vilket är enastående barnsligt. Den kommunistiska rörelsen har alltid förordat att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i de imperialistiska och kapitalistiska länderna ska lösas med den socialistiska revolutionens metod. Detta beror naturligtvis på proletariatets storlek och var det är koncentrerat. Huruvida det praktiskt är möjligt beror i sin tur på om det uppstår en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris och om det finns ett starkt kommunistiskt parti som kan vinna aktivt stöd hos arbetarklassens majoritet. Läs exempelvis ”Förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen” (1963).

När du skriver ”att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas”, angriper du faktiskt Mao Zedong. Jag föreslår att du faktiskt försöker anstränga dig att läsa och förstå Mao Zedong i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen…”

”Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet (som Kina – min anm.) i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)

Och vidare i samma text:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)

Din stolliga teori innebär att kvalitativt olika motsättningar ska lösas med – kvalitativt samma metoder! Detta har ingenting med marxism eller maoism att göra. Jag vet inte i och för sig om du betraktar dig som maoist överhuvudtaget. Förebråelsen kanske därför inte biter på dig. Om man studerar KKP:s militärhistoria – se Mao Zedongs ”Militärpolitiska skrifter” –  ser man dessutom att KKP och Röda armén efter 1927 skiftade krigföring alltifrån guerillakrigföring i inledningsskedet, till folkkrig som huvudmetod mot den japanska imperialismen till i huvudsak reguljärt krig mot Guomindang 1945 – 1949. Reguljärt krig innebär att två arméer står mot varandra längs olika frontavsnitt och att seger vinns genom att den ena besegrar den andra och/eller att den senare drivs ut ur landet.

Rickard B. Turesson

27/3 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 21 februari 2022 “erkände” Rysslands imperialistiska ledarskap officiellt de marionettregimer som skapades i Donbass 2014. Detta var bara en formell förberedelse inför starten av det fullskaliga krig som den blodindränkta Putinregimen inledde mot det ukrainska folket den 24 februari 2022. Den dagen attackerade den ryska armén (och dess satelliter från “republikerna” i Donbass) Ukraina från alla håll, från ockuperade Krim till västra Vitryssland. Den ruttna, antifolkliga Lukasjenkoregimen agerade också som en vasall för Kremls imperieambitioner. 

Putins grupp har placerat ut mer än 150 000 soldater längs Ukrainas gränser och har ett stort antal plan, stridsvagnar, artilleri och örlogsfartyg. I sina senaste tal har Putin till och med förvägrat det ukrainska folket rätten att existera och kallat Ukraina för “Lenins konstgjorda hjärnspöke”! Hundratals ukrainska civila, däribland barn, dödades i början av invasionen. Putins barbarer beskjuter inte bara infrastruktur eller militära mål, utan även hem, förskolor, skolor och sjukhus. 

Å andra sidan har USA:s president Biden, Storbritanniens premiärminister Johnson och andra ledare för den giriga västerländska imperialismen länge underblåst sitt krigshysteri kring Ukraina. I sina uttalanden, “garanterade” de i förväg en rysk invasion genom att ge konkreta datum. Sådan propaganda tjänar Förenta staternas, Storbritanniens och EU:s imperialisters själviska syften i deras kamp för överhöghet över Ukraina och hela Europa. En kamp där de motarbetas av den nyimperialistiska Putinregimen. 

Under oktoberrevolutionen, under inbördeskriget i Ryssland, under bildandet av sovjetmakten och under kampen mot Hitlers nationalsocialism, stod de ryska och ukrainska, vitryska och baltiska arbetarna, alla arbetande människor i det sovjetiska landområdet, sida vid sida i kampen för den gemensamma saken, för sina klassintressen. Sedan, efter revisionisternas svek i Sovjetunionen, lyckades klassfienderna splittra arbetarklassen i unionens olika republiker, som blev självständiga länder. Rötterna till detta nya krig ligger där, i Sovjetunionens borgerliga pånyttfödelse. Både Putin och några av “kapterna” i dagens Ukraina och andra politiska ledare i de postsovjetiska länderna växte upp inom Sovjetunionens socialimperialism; De bär de värsta egenskaperna hos detta urartade system. Det är cynism och girighet, förakt för miljontals människors öde, en önskan att ha makten för alltid och att förslava andra folk.

Proletärerna i Ukraina, Ryssland, Vitryssland, Polen, USA och andra länder har gemensamma klassintressen! Och de sammanfaller inte med Putins, Bidens, Lukasjenkos eller Johnsons intressen. Det finns inget sådant som “god” imperialism; Det betyder alltid elände, fattigdom, krig. För att bryta ryggen på imperialisterna och deras intriger behöver arbetarna en socialistisk revolution! Först då kommer arbetarklassen att kunna förverkliga sina verkliga vitala intressen – sina egna och inte de olika imperialistiska utsugarnas intressen.

Ner med de imperialistiska krigen!

Proletärer i alla länder, förena er!

KSRD Koordinazionnyj Sovjetisk Rabochevo Dvizhenija (Arbetarrörelsens samordningsråd), Ukraina, 27.02.2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Utdraget är hämtat från denna sida. Turkiets Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) bildades 1972. Uttalandet antogs den 7/1 2022)

"Proletariatets maktkamp måste innefatta revolutionärt våld från allra första början och utrusta sig med proletariatets våld mot kontrarevolutionens våld. Som kamrat Mao uttryckte det mycket tydligt: ’En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan’.[1]

Vi är överens om denna punkt, men här kommer en annan fråga som väntar på ett svar: Eftersom den ekonomiska, sociala, kulturella och traditionella dynamiken i varje land är olika och kapitalismens ojämlika utveckling består, hur kommer proletariatets maktkamp, som utförs på nationell basis, att hantera problemet med våld och organisera det? Om folkkriget är den mest avancerade formen för proletariatets maktövertagande, ska vi betrakta folkkrigsteorin som kamrat Mao formulerade som den enda formeln för revolutionens organisation med universell giltighet? Eller ska vi definiera hela det revolutionära våldskriget, som är en obestridlig nödvändighet i proletariatets maktkamp, som folkkrig? Vi ser att det rådande perspektivet i denna komponent, som vi är involverade i, framställer folkkriget som det absolut enda sättet för revolution för alla länder i världen.

De källor vi kan anlita angående denna formulering, som presenteras som "folkkrigets universalitet", tillåter oss inte att nå tillfredsställande resultat. Så vitt vi kan se är kamrat Maos ord, som vi har citerat tidigare, den huvudsakliga utgångspunkten. Vi, å andra sidan, förstår kamrat Maos formulering som den tvingande nödvändigheten av revolutionärt våld i kampen om den politiska makten. Revolutionärt våld är en nödvändighet i proletariatets kamp för politisk makt, men givet det faktum att kapitalismens ojämna utveckling råder i alla delar i världen och de många motsättningar som uppstår på grund av denna lag om den ojämna utveckling orsakar den allvarliga skillnader även i länder som står varandra socioekonomiskt nära eller liknar varandra. Det är inte realistiskt att föreslå samma revolution för alla. De exempel som ges i texterna som presenterar folkkriget som den enda modellen för att göra revolution universellt är inte tillfredsställande. Exemplen på väpnad kamp från USA, Tyskland, Italien, Spanien, Japan, Irland, Frankrike är bara meningsfulla när det gäller att förstå att revolutionärt våld kan organiseras, inte i den meningen att ett folkkrig kan föras. I två av dessa länder (Spanien och Irland) utkämpades dessutom en nationell befrielsekamp och de var de krafter som skapade sig själva genom det breda masstöd som objektivt sett fanns i varje nationell rörelse. Andra var krafter med starka revolutionära känslor, men i grunden reaktiva, långt ifrån en kommunistisk rörelse, och dessutom utan ett så direkt mål och försökte skapa sig själva genom individuella handlingar, vilket riskerade att få betala ett högt pris. Därför är de organisationer som inte kan tjänstgöra som exempel för ett kommunistiskt parti. På samma sätt kan gerillakrig och inbördeskrig i de utvecklade kapitalistiska länderna under det andra imperialistiska kriget inte användas som sunda data för att "bevisa" "folkkrigets universalitet". Dessa processer är resultat av imperialistiska krig och ockupationer. I sådana processer deltar olika sociala krafter, klasser och skikt, även några av de härskande klasserna, i den revolutionära fronten eller i allians med revolutionärerna, om än periodvis. Därför är förhållandena och dynamiken "ovanliga". "Extraordinära" processer gjorde det nödvändigt att inta en "ovanlig" position. I själva verket kan vi också säga att attityden hos kommunister och revolutionärer på den tiden förverkligades genom att skapa verktyg och metoder för att dominera verkligheten genom att definiera verkligheten  korrekt.

Återigen, betraktas så vitt vi kan se, gatudemonstrationer, strejker, olika protester, det vill säga nästan varje rörelse mot systemet som folkkrig. Denna synpunkt är inte korrekt enligt vår uppfattning. Massaktioner, olika protester, strejker etc. Det kan formuleras som delar av den revolutionära kampen, det är korrekt att göra det, men folkkriget är en teori som inkluderar dessa, men organiserandet av revolutionärt våld i form av gerillakrig i centrum, framstegen genom att etablera politiskt maktherravälde över delarna, skapandet av områden rensade från fienden, och det kommunistiska partiet i centrum och under ledning av alla dessa och folkarmén, är en uppsättning etapper.

Om vi tar det på det här sättet, det vill säga om vi tar den form som kamrat Mao formulerade och skisserade i detalj i sina skrifter, så är det inte möjligt att tala om folkkrigets universalitet som vi känner till det. Eftersom formuleringen av kamrat Mao är tydlig; kamrat Mao förkroppsligar problemet med revolutionens väg i sin artikel med titeln ’Problem rörande krig och strategi’ daterad den 6 november 1938:

”I. KINAS KÄNNETECKEN OCH REVOLUTIONÄRA KRIG

Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.

Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig. Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.

Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen. Härav följer att vi inte har något parlament som vi kan benytta oss av och ingen laglig rätt att organisera arbetarna till att strejka. I grunden är det kommunistiska partiets uppgift här inte att genomgå en lång period av legal kamp, innan det kan sätta i gång uppror och krig, och inte att först ta städerna och sedan ockupera landsbygden, utan raka motsatsen.

När imperialismen inte gör väpnade angrepp mot vårt land, för Kinas kommunistiska parti antingen inbördeskrig tillsammans med bourgeoisien mot krigsherrarna (imperialismens lakejer), såsom i krigen 1924-27 i provinsen Kwangtung och i Nordexpeditionen, eller förenar sig med bönderna och städernas småbourgeoisie för att föra inbördeskrig mot godsägarklassen och compradorbourgeoisien (också de imperialismens lakejer), såsom i det Agrarrevolutionära kriget åren 1927 -36. När imperialismen inleder väpnade angrepp mot Kina, enar partiet alla klasser och skikt i landet, vilka vänder sig emot de utländska aggressorerna, till att föra ett nationellt krig mot den utländske fienden, såsom det gör i det pågående försvarskriget mot Japan.

Allt detta visar skillnaden mellan Kina och de kapitalistiska länderna. I Kina är krig kampens huvudform, och armen är den viktigaste organisationsformen. Andra former, sådana som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. innan ett krig bryter ut är allt organisationsarbete och all kamp förberedelser för kriget, såsom under perioden från Fjärdemajrörelsen 1919 till Trettiondemajrörelsen 1925. Sedan kriget brutit ut är allt organisationsarbete och all kamp antingen direkt eller indirekt samordnad med kriget, såsom, till exempel, under Nordexpeditionens period, då allt organisationsarbete och all kamp i den revolutionära armens uppland direkt samordnades med kriget, och organisationsarbetet och kampen inom krigsherreområdena i norr indirekt samordnades med kriget. Under det Agrarrevolutionära krigets period samordnades återigen allt organisationsarbete och all kamp inom de röda områdena direkt och utanför dem indirekt med kriget. Under nuvarande period, försvarskrigets, har återigen allt organisationsarbete och all kamp i de antijapanska styrkornas uppland och i de av fienden ockuperade områdena direkt eller indirekt samordnats med kriget.

"I Kina står väpnad revolution mot väpnad kontrarevolution. Detta är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar. Denna av kamrat Stalin uppställda tes är fullständigt riktig och lika giltig för Nordexpeditionen som för det Agrarrevolutionära kriget och det nu pågående försvarskriget mot Japan. De är allesammans revolutionära krig, allesammans riktade mot kontrarevolutionärer och allesammans i huvudsak förda av det revolutionära folket. De skiljer sig endast i den mån som ett inbördeskrig skiljer sig från ett nationellt krig och ett krig, som leds av kommunistiska partiet, skiljer sig från ett krig som det leder tillsammans med Kuomintang. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga. De anger bredden på huvudkrafterna i kriget (ett förbund mellan arbetare och bönder eller ett mellan arbetare, bönder och bourgeoisie) samt huruvida vår motståndare i kriget är inländsk eller utländsk (huruvida kriget förs mot inhemska eller utländska fiender och, om det förs mot inhemska fiender, huruvida det förs mot krigsherrarna i norr eller mot Kuomintang). De anger också att innehållet

i Kinas revolutionära krig är olika under olika skeden i dess historia. Men alla dessa krig är fall av väpnad revolution som bekämpar väpnad kontrarevolution, de är alla revolutionära krig, och allesammans uppvisar den kinesiska revolutionens kännetecken och fördelar. Tesen att revolutionärt krig "är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar" passar förträffligt på förhållandena i Kina. Huvuduppgiften för det kinesiska proletariatets parti, en uppgift som stod inför det nästan från den dag det kom till, har varit att med sig förena så många allierade som möjligt och att, allt efter omständigheterna, organisera väpnad kamp för nationell och social befrielse mot väpnad kontrarevolution, vare sig denna var inhemsk eller utländsk. Utan väpnad kamp skulle det i Kina inte finnas plats för proletariatet och kommunistiska partiet, och det skulle vara omöjligt att genomföra någon som helst revolutionär uppgift.”[2]

Vi kommer antingen att ta itu med detta problem som kamrat Mao, teoretikern och den praktiska utövaren av "folkkriget", gjorde, eller så kommer vi att hävda att vi behandlar denna teori annorlunda och ange lämpliga definitioner. När det förespråkas att folkkriget, som det kallas i utvecklade kapitalistiska länder, bör tas som grund från början, är det nödvändigt att tala om att förverkliga sådana komponenter som gerillakrigföring, masstöd, vilket är en förutsättning för gerillan, bondemassorna som skapade sig själv genom feodala motsättningar, basområden, röd politisk makt, skapandet av den röda armén. Att hävda att dessa villkor kan uppfyllas när vi utesluter de imperialistiska krigs- och ockupationsförhållandena och tar dagens givna verklighet som grund är inte en upptäckt som är förenlig med verkligheten. En sak är att definiera det kommunistiska partiets organisation i imperialistiska länder med en formulering som att partiet placerar sin huvudsakliga verksamhet illegalt från första början, organiserar sig utifrån verkligheten som ett stridande parti, organiserar revolutionärt våld, det är en annan sak att definiera kommunistiska partiets existens i imperialistiska länder med den klassiska formuleringen av folkkriget. Nationella, etniska och sekteriska problem är också ganska uppenbara i dessa länder, och alla dessa är faktorer som hindrar utvecklingen av väpnad kamp, gerillakrigföring eller folkkriget som helhet. I slutändan är det de socioekonomiska förhållanden som ledde till folkkrig i halvkoloniala, semifeodala förhållanden.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den internationella kvinnodagen den 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist i såväl Tysklands Kommunistiska Parti som Komintern. Det följande är ett utdrag från en artikel publicerad i International Press Correspondance inför 8 mars 1923.

”Massornas grymma öde tynger kvinnorna särskilt tungt, såvida de inte råkar vara bihang till de kapitalistiska industrimagnaterna, handlarna, spekulanterna, profitörerna och ockraren. Det finns inget elände i dag som inte upplevs av kvinnorna med dubbel och flerfaldig intensitet. Den arbetande kvinnan, den kvinnliga tjänstemannen, läraren etc. är mer utsatt för avsked än sin manliga arbetskamrat, och när hon är utan arbete lider hon mer än den arbetslöse mannen av kyla och svält, ty hon får en mindre ersättning än den arbetslösa mannen.  Hemmafrun delar all omsorg om sin man, son och bror; hon lider inte bara med honom utan också för honom. Modern står med blödande hjärta framför Golgatas kors, när hon är maktlös att tillfredsställa sina barns rop efter bröd och värme, för en liten del av livets glädje, för lite kunskap och skönhet; när hon är maktlös att skydda dem från sjukdomens, demoraliseringens och dödens skoningslösa klor. De förkrympta barnen, spädbarnsdödligheten, det ökande antalet försummade ungdomsbrottslingar – är det inte de mest förintande anklagelserna mot det nuvarande samhället i alla kapitalistiska länder?

Men arbetande kvinnor, hemmafruar och mödrar är i regel mindre kapabla att göra motstånd mot det elände som angriper dem, mindre beväpnade än deras bröder. De känner akut det eländiga i sitt tillstånd, men de uthärdar istället för att slåss, de är svaga i sitt självförsvar. Det onda arvet från århundraden av underkuvande under mannen, avskildheten inom fyra trånga väggar, har försvagat deras syn, förstört deras viljestyrka. Eftersom kvinnan ödmjukt har lytt sin mans befallningar, eller böjt sig för familjens vilja, vågar hon inte på samma sätt motsätta sig kapitalismens skoningslösa exploatering, förtrycket från den borgerliga staten.

Även i viktiga stater är kvinnor ännu inte i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter, utan vilka de inte kan strida för sina egna intressen och för dem de älskar. Är det inte ett faktum att kvinnorna idag i Schweiz, Frankrike, Belgien, Italien etc. befinner sig i samma ställning som igår eller förrgår, utan rösträtt eller valbarhet till det lagstiftande parlamentet?”

Och vidare:

Kommunistiska internationalen har dragit den korrekta slutsatsen av de fattigas och svagas misär. Internationalen förkunnar nödvändigheten av en enhetsfront mot världsnborgerskapet. Även om ditt sinnelag är så förslavat att du inte vågar drömma om frihet, så kan du åtminstone höra rösten från din hungriga mage. Upp och försvara er mot ökad exploatering, djupare misär!

Detta är vår vädjan till er i en timme då proletariatet brottas med liv och död, en vädjan till alla arbetande kvinnor, alla hemmafruar och mödrar, oavsett politisk eller religiös tro: Kom ihåg att ni alla är följeslagare i eländet! Enas! Kom ut från gömställena där du bjuder på ditt martyrskap, avslöja dina sår inför den kapitalistiska världens ögon, berusade av en tillfällig seger. Förkunna dina krav, stärk din vilja att kämpa för dessa krav. Konfrontera den rasande girigheten efter vinster och kapitalisternas attacker med dina egna krav:
”Lika löner för lika arbete och adekvat försörjning för arbetslösa, man eller kvinna. Åttatimmars dag, ledig lördag eftermiddagar, rättsskydd för arbetande kvinnor, vuxna eller ungdomar, och utvidgning av detta skydd till alla lönearbetare. Strikta åtgärder mot ockerpriser, kontroll av produktion, distribution och priser av arbetarråd, av kontrollkommittéer bestående av konsumenter och hemmafruar. Omfattande och effektivt skydd för mödrar, spädbarn och barn; social försörjning för gamla, invalider eller krigshandikappade som är förenlig med mänsklig värdighet; befrielse av produktiva arbetare från skatt, beskattning av de egendomsägande klasserna genom konfiskering av verkliga värden och genom tvångslån. Säkerhet för organisatoriska rättigheter och strejkrätt, fullständiga politiska och sociala rättigheter för alla kvinnor. Omedelbar frigivning av alla fängslade revolutionära kämpar.”

Läs hela artikeln på engelska!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en artikel av Vladimir Putin skriver han:

”År 1922, när Sovjetunionen bildades, med den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken som en av dess grundare, resulterade en ganska hård debatt bland de bolsjevikiska ledarna i genomförandet av Lenins plan att bilda en unionsstat som en federation av jämställda republiker. Rätten för republikerna att fritt avskilja sig från unionen inkluderades i texten till deklarationen om bildandet av unionen av socialistiska sovjetrepubliker och, därefter, i 1924 års Sovjetunionens konstitution. Genom att göra så planterade författarna den farligaste tidsinställda bomben i grunden för vår statsbildning, som exploderade i samma ögonblick som säkerhetsmekanismen från SUKP:s ledande roll försvann; partiet självt kollapsade inifrån (min fetstil). En "parad av suveräniteter" följde. Den 8 december 1991 undertecknades det så kallade Belovezh-avtalet om bildandet av Oberoende staters samvälde, där det fastslogs att ’Sovjetunionen som subjekt för internationell rätt och geopolitisk verklighet inte längre existerade’. Förresten undertecknade eller ratificerade Ukraina aldrig Stadgan för Oberoende staters samvälde 1993.”[1]

Putin är alltså i efterhand emot utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning. Varför tillkom den överhuvudtaget? Orsaken var att Tsarryssland var ”folkens fängelse”, för att tala med Lenin. Därför bildades Sovjetunionen bestående av jämlika republiker och en rad autonoma områden med långtgående självständighet. Jämlikar måste också kunna utträda var och en för sig. Ett system där en republik kan bestämma om de övriga republikerna får utträda är definitivt inte jämlik.

Länken till artikeln http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181 fungerar inte längre, vilket är intressant Jag glömde tyvärr bort att ladda ner hela artikeln, men hann läsa en del (och kopiera citatet). Putin argumenterar i övrigt i artikeln som en storrysk chauvinist under tsartiden. Ryssar, belarusier och ukrainare är ett folk, som ska förenas under ryssarnas ledning. Det är ungefär som att hävda att norrmän, danskar och svenskar ska förenas igen under Sveriges eller Danmarks ledning på grund av Kalmarunionen 1397 – 1523. Fram till 1050 talades till och med samma språk i Skandinavien, dansk tunga.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Uttalandet är hämtat från Kommunistiska Föreningens webbplats)

Kommunistens redaktion uppmanar alla: Demonstrera mot all imperialistisk aggression!

1. I och med kriget mellan Ryssland och Ukraina befinner vi oss i en situation där krisen för det imperialistiska världssystemet kommer i öppen dager. I motsats till de styrande makternas prat om en “global världsordning” har nu det som Kommunistiska Föreningen alltid sagt blivit verklighet: Imperialismen leder till krig. Ryssland har aggressivt och av imperialistiska orsaker attackerat Ukraina. Situationen har sin grund i USA:s och NATO:s oreserverade expansion i östra Europa. Ett orättfärdigt krig har brutit ut i Europa. Det finns en risk att trupper från USA/NATO och Ryssland snart drabbar samman i militära konfrontationer. Nu är det dags att bygga en ny fredsrörelse.

2. I gryningen den 24 februari startade det imperialistiska kriget mot Ukraina. Ryska missiler avfyrades mot det ukrainska flygvapnet och luftvärnsförsvar i och runt större städer som Kiev, Charkov eller Mariupol, och markstyrkorna började att avancera. Den ryska armén gick över den ukrainska gränsen. Hundratusentals soldater hade redan i förväg samlats vid den ukrainska gränsen. Kommunistiska Föreningen fördömer det aggressiva imperialistiska Rysslands agerande under Vladimir Putin.

3. Som världens främsta krigshetsare och provokatör såg USA och NATO till att skapa denna situation. Ett krig provocerades fram genom Natos expansion österut, fram till Rysslands gränser, genom inringningen av Ryssland med över 700 militärbaser och de pågående truppförflyttningarna till Östeuropa och en massiv psykologisk krigspropaganda. Natos försvarsplaner för Östeuropa aktiverades och 45 000 av Natos snabbinsatsstyrkor sattes i beredskap.

4. Östeuropeiska NATO-medlemmar Polen, Rumänien, Estland, Lettland och Litauen kräver aktivering av artikel 4 i NATO. Artikel 4 är den omedelbara föregångaren till artikel 5: den väpnade attacken mot ett medlemsland kräver aktivt militärt stöd av övriga NATO. NATO-länderna och Natochefen Jens Stoltenberg förklarade i dag att de är redo för detta. Detta är ett hot som ökar krigsrisken, det är motsatsen till en nedtrappningspolitik. Det finns för närvarande inga beslut om omedelbar NATO-intervention. Om en sådan sker skulle det emellertid innebära att en stor del av de imperialistiska länderna med sina trupper runt Ryssland och Ukraina skulle dras med i kriget och däri ligger faran för ett tredje världskrig.

5. Imperialism innebär att sträva efter världsherravälde. Påståenden om att EU/NATO “försvarar demokratiska värderingar” eller att Ryssland “demilitariserar och denazifierar Ukraina” är demagogiskt hyckleri. USA vill försvara sin roll som supermakt med näbbar och klor. Uppåtstigande imperialistiska länder som Ryssland agerar särskilt aggressivt för att utmana USA:s roll. EU, med Tyskland i spetsen, strävar också efter globalt ledarskap. Samtidigt uppmanar många kapitalistiska monopol de inblandande att inte äventyra befintliga affärsrelationer.

6. Kommunistiska Föreningen fördömer den svenska regeringens politik, som aktivt deltar i Natos krigshets. Den framställer sig hycklande anhängare till fred och stabilitet. Man talar i skägget om vapenexport till Ukraina. Man talar om att bevara ordningen i Europa, vi kallar det imperialistisk pacifism: pacifism i ord, imperialism i handling.

7. Det är redan uppenbart: krigshetsare i alla länder kommer att försöka flytta över kostnaderna för sin globala ekonomiska och finansiella kris och krigskostnader på arbetarklassen. De verkliga förlorarna på det krig som just har inletts är de ukrainska och ryska arbetande folken – inte de korrumperade makteliterna i respektive land.

Snabbt stigande inflation och en explosion av energipriserna skapar fattigdom och socialt elände. Inflationen gröper redan idag ur lönerna för arbetarfamiljerna. Gör aktivt motstånd mot försöken att lägga bördan av krisen på massorna, kämpa för lönetillägg i företagen och fackföreningarna för att kompensera för inflationen!

8. Fredsrörelsen är splittrad och i kris. Många faller i fällan att stödja ett imperialistiskt block mot ett annat. Nu är det dags att skapa en ny fredsrörelse som konsekvent är internationalistisk och har udden riktad mot alla imperialister.

9. För att, en gång för alla, få ett slut på imperialistiska krig, står det på agendan att vinna över arbetarklassen och de breda massorna i kampen för världens förenade socialistiska stater. Därför tar Kommunistiska Föreningen också bestämt avstånd från den antikommunism som alla krigförande parter använder. Kommunistiska Föreningen står beslutsamt på de ukrainska och ryska massornas sida, där de allra flesta är emot sina regeringars krigshets.

10. Kommunistiska Föreningen uppmanar arbetarklassen och ungdomen, kvinnorörelsen och alla fredsälskande människor att aktivt stå emot det akuta hotet mot världsfreden! Vi välkomnar alla initiativ från arbetare för att engagera sig i politiska aktiviteter och strejker mot detta krig. Vi uppmanar till uppror mot alla krigshetsare! Internationell klassenhet och internationell solidaritet måste skapas mot nationalism, antikommunism och militarism. 

• Ryssland och USA/NATO: Tassarna bort från Ukraina! Stoppa de ryska bombningarna och invasionen av trupper!
• Upplösning av Nato och alla imperialistiska militära allianser!
• Dra tillbaka alla svenska trupper från utlandet!
• Stärk uppbyggnaden av en internationell antifascistisk och antiimperialistisk enhetsfront!
• Proletärer i alla länder, förena er! Proletärer och förtryckta i alla länder, förena er!
• Kämpa för folkens rätt till självbestämmande, för fred, vänskap mellan folk och äkta socialism!
• Organisera er i Kommunistiska Föreningen!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en debattartikel den 7/1 på Kommunisten skriver Sven Laurin att föreställningen om folkkrigsteorin skulle stödja en ”äventyrslinje är helt fel”.  Men han leder det inte i bevis på något sätt.

För det första bestäms det kommunistiska partiets strategi av den aktuella huvudmotsättningen. Det är typiskt att en del låtsasmaoister inte alls använder sig av detta analytiska begrepp, som Mao Zedong formulerade i ”Om motsättningar”. Faktum är Marx, Engels, Lenin och Stalin i praktiken också utgick ifrån huvudmotsättningen i den politiska analysen, även om den senare begick vissa misstag i det avseendet. Det betyder att den kommunistiska rörelsen historiskt sett har använt sig av två huvudstrategier, nämligen väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen, eftersom huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap, eller folkkrig, då städerna inringats från landsbygden. Folkkrig har varit som mest framgångsrikt, då det har stått en utländsk angripare och ockupant i landet som i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam etcetera. Folkkriget har också lyckats i nykoloniala länder som Cuba och Nicaragua främst på grund av existensen av mycket korrumperade och repressiva regimer, som saknat allt folkligt stöd.

För det andra: Mao Zedong betonade tidigt fr.o.m slutet av 1920-talet att röda baser bara kunde existera i Kina. Det berodde på att rivaliteten mellan de kinesiska krigsherrar skapade politiska tomrum, som kommunisterna kunde utnyttja. Dessutom var terrängen i Kina fördelaktig: kommunisterna byggde de första basområdena i bergsområden, inte på slätterna. Sak samma i Jugoslavien och Albanien, vars bergsområden lämpade sig utmärkt för guerillakrigföring. Det kuperade Afghanistan är också en viktig förklaring till att Afghanistan hittills under historien har lyckats slå tillbaka brittiska, ryska och sovjetiska och amerikanska erövringsförsök. I Vietnam utgjorde djungeln ett utmärkt skydd för först Vietminh och senare FNL; dessutom grävde de ner sig för att undkomma flygspaning från fransmän och amerikaner. Det avgörande är naturligtvis att en imperialistisk angripare automatiskt får en mycket stor andel av befolkning emot sig, d.v.s huvudmotsättningen ändras. Det är också viktigt att påpeka att såväl Lenin, SUKP(b):s historia och Mao Zedong betonar det säregna med oktoberrevolutionen respektive det kinesiska folkkriget mot först den japanska imperialismen och sedan Guomindang. Vänsterdogmatiker kan inte skilja det säregna från det allmängiltiga.

För det tredje anger Mao Zedong som ett villkor för basområdena att befolkningsmajoriten i dessa måste stödja kommunisterna och att basområdena måste vara självförsörjande. Den första aspekten innebär att kommunisterna måste ha ett politiskt program för att vinna majoritetens stöd och även genomföra reformer som gynnar samma majoritet. Den andra aspekten är nödvändig om det ska vara möjligt att genomföra ett långvarigt krig. Che Guevara syndade mot allt detta i Bolivia. Han och hans grupp kom utifrån; de saknade ett politiskt program, speciellt för att vinna bönderna, och deras löpande försörjning var inte tryggad på något sätt.  Idén om att detta kan överföras till imperialistiska länder i form av att förorterna omvandlas till basområden är bara barnslig; förorterna har ytterst svårt att bli självförsörjande. Det är enkelt för den borgerliga staten att klippa av el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen till förorterna och det räcker inte att säkra livsmedelsförsörjingen genom att odla i rabatter och blomkrukor på balkongerna.

Andra hänvisar till IRA:s och ETA:s väpnade kamp i Nordirland respektive Baskien, som ett bevis att det går att föra väpnad kamp i Europa. Men de glömmer att såväl IRA och ETA var borgerliga nationalister och att deras kamp var klart säregen. IRA stöddes av en del av den katolska befolkningen, som utgjorde nästan hälften av befolkningen i Nordirland. Konflikten hade alltså en delvis historiskt betingad etnisk-religiös dimension, och IRA hade naturligtvis just därför säkra gömställen i bostadsområden där katoliker dominerade helt. Baskerna utgjorde en förtryckt nationell minoritet i Spanien, vilka senare erhållit autonomi, delvis som följd av stridigheterna. Men ETA stöddes förmodligen aldrig av en majoritet av baskerna.

II.

Frågan om Röda arméfraktionen (RAF)

Sven Laurin menar att RAF bedrev en ”äventyrlig och revisionistisk linje” i Tyskland. Jag kan hålla med om att RAF i allra högsta grad bedrev en äventyrlig linje, men inte att den var revisionistisk. Det förutsätter att RAF:s linje vid någon tidpunkt var marxistisk, d.v.s att det fanns något att revidera. RAF:s linje var från första stund småborgerligt anarkistisk och helt utanför den kommunistiska rörelsens traditioner. RAF såg inte arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen, försökte aldrig förankra sig i den tyska arbetarklassen, tillämpade aldrig masslinjen utan tillämpade i stället individuell terror.

Redan i ”Varmed skall man börja?” (1901) [1]varnar Lenin för individuell terror som självständig kampmetod:

”Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens…

Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall.”

Syftet med RAF:s individuella terror mot främst högt uppsatta personer i den tyska kapitalistklassen och statsförvaltningen var att provocera den tyska statsapparaten att slå till besinningslöst mot det tyska proletariatet. Det var i praktiken samma tänkande som låg till grund för anarkisternas och de ryska narodnikernas militanta aktioner fr.o.m slutet av 1800-talet, nynazistiska och nyfascistiska terroraktioner efter andra världskriget och senast islamistiska organisationer som al-Qaida och ISIS.

Redan i Sven Laurins citat från RAF:s The urban guerilla  concept framgår det hur bakvänt RAF argumenterar :

”We are arguing that armed struggle is a necessary precondition for the latter (d.v.s. politiskt arbete i fabrikerna och bostadsområdena – min anm.) to succeed and progress.”

Tvärtom är det alltså det politiska arbetet, propaganda, agitation och dagskamp i fabrikerna, i bostadsområdena och på landsbygden som utgör förutsättningen för att höja kampens nivå och som senare när läget är moget kan omvandlas till väpnad kamp. Detta är kommunismens ABC, som alltid har förordats av den kommunistiska rörelsens ledande företrädare. Det var också därför som RAF betraktades som provokatörer av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som hade uppstått efter 1963 och vars ledande partier var Kinas Kommunistiska Parti och Albaniens Arbetarparti. Trots detta finns det ändå idag s.k maoister, inspirerade av Perus Kommunistiska Parti, som intresserar sig för Röda arméfraktionen och liknande grupperingar som Röda Brigaderna (Italien). Men det betyder bara att dessa s.k maoister självmant placerar sig utanför den kommunistiska rörelsens ideologiska och politiska traditioner.

Till saken hör också att RAF:s ursprungliga kärna bestod av småborgerliga intellektuella och trasproletära, snarast kriminella (Baader), element. Många av dessa småborgerliga intellektuella hade föräldrar som antingen hade varit nazister, fungerat som medlöpare eller helt enkelt aldrig bekämpat nazisterna. Deras anslutning till RAF var en slags gottgörelse för föräldragenerationens försyndelser; dåligt samvete leder garanterat till politiska överslag. Redan Bakunin, en av anarkismens ledande teoretiker, hävdade att målgruppen var bönder, hantverkare och trasproletärer – inte proletariatet.

III.

Varför kan teorin om att folkkriget är universellt leda till äventyrspolitik?

Förklaringen är enkel: Folkkrig kan bara tillämpas under två omständigheter. Den ena är då en imperialistisk stormakt angriper och ockuperar ett annat land, som exempelvis folkkriget mot Japan i Kina, folkkrigen i Jugoslavien och Albanien mot Nazityskland, folkkrigen i Indokina mot Frankrike och USA och befrielsekrigen i Afrika mot olika kolonialmakter efter andra världskriget med flera krig. Den andra omständigheten är folkkrig i nykoloniala länder, d.v.s städerna inringas från landsbygden, utan att imperialistiska trupper befinner sig i landet och mot korrupta och repressiva kompradorregimer, men med en relativt stor bondebefolkning. Detta var fallet i såväl Cuba som Nicaragua och det är denna typ av folkkrig som idag utkämpas i Indien och på Filippinerna.

Däremot är idén om att folkkriget skulle vara tillämpbart i imperialistiska och kapitalistiska stater, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och med en mycket liten bondebefolkning, fullständigt dödfödd. Det är annan sak att huvudmotsättningen kan ändras i vissa av dessa länder, särskilt mindre stater, i händelse av storkrig. Det är därför som den kommunistiska rörelsen alltid har förordat oktoberrevolutionens väg i imperialistiska och kapitalistiska stater, eftersom proletariatet är stort och koncentrerat till städerna liksom den politiska makten.

Vad händer med dem som inbillar sig att folkkrig skulle vara tillämpbart i imperialistiska stater, samtidigt som det aldrig kommer att initieras ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Ingen av de pro-senderistiska grupperingar inom det imperialistiska blocket, som tror att folkkriget är universellt, har omsatt sina teorier i praktisk handling; planerna har inte lämnat skrivbordslådorna.

Det första alternativet är naturligtvis att de inser att teorin är felaktig och omprövar den. Det är naturligtvis den bästa lösningen. Det verkar dessutom som inflytandet från Perus Kommunistiska Parti håller på att klinga av bland internetmaoisterna, speciellt som det står klart att de två mest kamperfarna maoistpartierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, är motståndare till denna teori.

Det andra alternativet är teorins anhängare så småningom kommer att tröttna och ge upp på grund av det aldrig startas något folkkrig. De kommer helt enkelt att övergå till annan verksamhet.

Det tredje alternativet innebär att någon gruppering ändå kommer att göra ett försök. Men eftersom denna strategi står i motsättning till den aktuella huvudmotsättningen, kommer de att skändligen att misslyckas. De kommer aldrig att vinna proletariatets majoritet, som redan befinner sig i städerna, för att inringa städerna från landsbygden; de kommer aldrig kunna upprätta säkra basområden för ett långvarigt folkkrig och folkkriget erbjuder inga militärstrategiska fördelar i förhållande till borgarklassen, som har lika god lokalkännedom. Varje sådant försök att starta ett folkkrig, oavsett om det sker på landsbygden eller i form av en stadsguerilla, kommer att slås ner i sin linda. Misslyckade revolutionsförsök kommer att diskreditera den revolutionära rörelsen på samma sätt som en gång Röda arméfraktionen, Röda brigaderna, Action Directe eller Weathermen. Objektivt sett är det kontrarevolutionärt att förorda en strategi, som på förhand är dömd att misslyckas.

Den enda riktiga linjen i ett imperialistiskt land är att det kommunistiska partiet tålmodigt går i spetsen för klasskampen i alla dess former och ackumulerar styrka, så att det är tillräckligt starkt för att leda proletariatet till seger i revolutionär situation, som antingen är ett resultat av en allomfattande samhällelig kris eller krig.

Rickard B. Turesson

21/2 2022

Wikipedia definierar ”en konspirationsteori” (av conspirare som betyder “andas tillsammans”) som en hypotes eller teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Ofta används termen i nedsättande bemärkelse men kan även syfta på sakliga hypoteser kring faktiska sammansvärjningar.^”

Wikipedia ger sedan några exempel på konspirationsteorier, exempelvis konspirationsteorierna om månlandningarna och omständigheterna kring mordet på John F. Kennedy på 1960-talet. Wikipedia skriver vidare:

”Många konspirationsteorier gör även gällande att stora händelser i världshistorien förklaras av att konspiratörer i kulisserna manipulerat och iscensatt politiska skeenden. Ett exempel är teorin om att Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden var de hemliga sällskap som låg bakom franska revolutionen.”

En annan ökänd konspirationsteori var den om Sions vises protokoll, som konstruerades av den tsarryska säkerhetstjänsten. Protokollet avsåg att bevisa att det fanns en internationell judisk sammansvärjning med mål att uppnå världsherravärlde.

Det finns naturligtvis konspirationer

I verkligheten har det naturligtvis ägt rum en massa konspirationer genom historien. En konspiration innebär att en grupp människor i hemlighet planerar en aktion. Det är ofta fråga om militärkupper eller kupper mot tyranner (Caesar, Hitler etcetera). En konspiration behöver inte alltid lyckas utan kan också avslöjas på förhand eller misslyckas, då den sätts i verket.

Säkerhetstjänster, vare sig de bedriver spionage eller kontraspionage, arbetar per definition konspiratoriskt. Säkerhetstjänster kan t.o.m vara så konspiratoriska att de är okända för allmänheten som var fallet med Informationsbyrån (IB) i Sverige. Denna som inte ens var känd av Sveriges riksdag avslöjades genom en läcka 1973, varvid de båda journalisterna, Jan Guillou och Peter Bratt som var ansvariga för grävandet ”belönades” med fängelsestraff.

Även motståndsrörelser, som bekämpar en utländsk ockupant som under andra världskriget, måste verka konspiratoriskt. Allt annat vore att frivilligt att låta sig ledas till slaktbänken.

Det hör till saken att imperialistiska aggressorer kan lansera falska konspirationsteorier. Detta var fallet inför USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003. Saddam Hussein förfogade aldrig över några ”massförstörelsevapen”.

Problemet är de falska eller meningslösa konspirationsteorierna, som i princip inte går att bevisa. Dessa är idag frekventa på den extrema högerkanten och vilkas objektiva funktion är att avleda klasskampen.

En nutida konspirationsteori

Ta den här teorin exempelvis:

“Coronakrisen är triggern till en global statskupp av monumentala mått. Det är inledningen på en ny era, med en ny internationell ekonomisk ordning som riskerar att fullständigt tillintetgöra människans friheter.”

Är detta en rimlig konspirationsteori? Teorin förnekar att det alltid råder rivalitet mellan olika imperialistmakter, fr.a imperialistiska supermakter, och i stället framställer teorin det som att borgerskapet i olika imperialistiska länder skulle kunna förenas i gemensam, hemlig plan riktad mot världens befolkning. Verkligheten är en helt annan: Faktum är att USA/NATO idag befinner sig i en växande konflikt med såväl Ryssland som Kina. ”En ny internationell ekonomisk ordning”? Eftersom det inte längre finns någon socialistisk stat, så kan det bara vara fråga om samma gamla kapitalistiska ordning. Givetvis försöker en rad stater skärpa övervakningen av de inhemska medborgarna, exempelvis via förstärkt övervakning av datatrafiken och ansiktsigenkänning, men verkar dessa stater gå i takt på något sätt?

Hur ska den här teorin överhuvudtaget kunna bevisas? Hemliga möten mellan ”globalisterna” kan bara beläggas genom protokoll och inspelningar. Det typiska för denna typ av konspirationsteorier, som inte går att bevisa, är att de inte leder någonvart, att de inte ger någon verklig kunskap och ingenting förklarar. Man kan lika gärna lansera teorin att allt är Satans verk.

 16/2 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)