Om ett kommunistiskt parti ska vara revolutionärt även till gagnet, förutsätter detta att det tillämpar en säkerhetspolitik. Det visar alla historiska erfarenheter. Detta är ett nödvändigt kriterium, men det är inte ett tillräckligt kriterium. Ett kommunistiskt parti som serverar säkerhetspolisen alla sina medlemmar på ett silverfat även under relativt fredliga förhållanden är ett stort skämt. Om det vore ett tillräckligt kriterium, skulle också organisationer som RAF (Bader-Meinhofligan), Röda Brigaderna, AFA och Revolutionära Fronten i Sverige automatiskt ha varit revolutionära. Tvärtom är den ideologiska och politiska linjen bestämmande i allt liksom att masslinjen måste tillämpas i motsats till en sekteristisk träna kader-linje och plakatpolitik. Förordet till Oktoberförlagets ”Hotet från vänster” sammanfattar en balanserad säkerhetspolitik för ett revolutionärt parti.

Förord

”Hotet från vänster” (originaltitel: ”Heavy radicals”) av Aaron J. Leonard och Conor A. Gallagher om FBI:s övervakning av Revolutionary Communist Party (RCP) i USA från och med 1960-talet är ett intressant dokument. Boken visar dels på hur långt FBI var berett att gå vad gäller övervakningen av RCP – dels indirekt också på RCP:s politiska svagheter. RCP splittrades 1977 och successivt utvecklade RCP en politisk linje, som ledde till att partiet helt marginaliserades och numera knappt går att känna igen. FBI:s metoder skiljer sig något från den svenska säkerhetspolisens, framför allt i fråga om aggressivitet, trots att RCP var betydligt svagare relativt sett än sin maoistiska motsvarighet, KFML/SKP , i Sverige.  RCP hade 60 procent av KFML:s/SKP:s/Röd Ungdoms/Clartés medlemsantal 1977, trots att USA hade en befolkning drygt 30 gånger så stor som Sveriges vid denna tid.

Varför övervakning?

Varför bevakade FBI RCP och varför bevakade den svenska säkerhetspolisen den utomparlamentariska vänstern, särskilt den marxist-leninistiska rörelsen med KFML/SKP i spetsen, från och med 1960-talet? Den kartlade den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge.  Givetvis fortsätter övervakningen idag. Borgerskapet vid makten kommer alltid att försöka förhindra att ett revolutionärt kommunistiskt parti växer sig så starkt att det förmår leda proletariatet i en segerrik väpnad revolution.

Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i respektive organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster” (den statliga rapporten):

”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ”[ii]

Den definition som tillämpades var naturligtvis vid, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.

                                           Historiska erfarenheter

Under andra världskriget internerades 600 - 700 personer, huvudsakligen kommunister, i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. Detta skedde på direkt order från samlingsregeringen och utan rättegångar. Vad hade hänt med dessa internerade om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? De hade löpt stor risk att överlämnas till tyskarna. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det är också betecknande att den svenska sektionen av den internationellt verksamma Wollweber-”ligan”, som bedrev sabotage mot nazityska transporter, greps av den svenska säkerhetspolisen innan den hade utfört ett endaste sabotage i Sverige.

Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:

• Fysisk övervakning
• Infiltration
• Provokationer
• Brevöppning
• Öppna källor
• Rums- och telefonavlyssning
• Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, bokhandlar och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster” framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (RCP:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen.  Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade andra informanter antingen kontaktat SÄPO medan de ännu varit medlemmar i en vänsterorganisation, men framför allt har avhoppare försett SÄPO med uppgifter och material. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.

Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. [iii] Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än.

Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn.

Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom denna inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.

Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Men en revolutionär organisation måste vara beredd på allt.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Det står klart att USA:s globala hegemoni är på tillbakagång medan ekonomiska formationer som BRICS och de imperialistiska makterna Ryssland och Kina växer i global dominans.

USA har sedan upplösningen av det socialimperialistiska Sovjetunionen 1991 varit den mäktigaste ekonomiska och militära makten med liten konkurrens på grund av förstörelsen av dess främsta utmanare, Sovjetunionen. Detta ledde till att borgerliga journalister, tankesmedjor, politiker, finansmän och akademiker i sin vägran att erkänna imperialismen, hänvisade till relationerna globalt och USA:s suveräna dominans som en som var unipolär.

Samma liberala borgare, eller moderna kautskyaner, drar slutsatsen att vi med uppkomsten av konkurrerande ekonomiska makter (särskilt Kina och Ryssland) är på väg mot en "multipolär" värld där mäktiga stater och deras monopol kommer att hålla varandra i schack.

Jag skulle inte bry mig om att skriva en artikel mot denna moderna kautskyismen om det inte vore för inflödet av självutnämnda "marxist-leninister" (särskilt i den angloamerikanska sfären) som plockar upp detta som antiimperialistisk och genuin marxistisk teori.

Inte nog med att denna felaktiga beskrivning är felaktig och helt saknar klassanalys. Teorin om multipolaritet är förlamande om den hålls okontrollerad och är en exakt återspegling av den ideologi som Lenin rasade mot i "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium". Detta var Kautskys ideologi, de tyska socialimperialisternas ideologi, som agerade som radikala liberaler och kastade internationalismen i soporna för krigskrediter strax före första världskriget. Om vi vill undvika revisionism och dogmatism måste denna retorik kastas på historiens skräphög.

Varför är multipolaritet ett problem i den internationella kommunistiska rörelsen och hur hänger det samman med kautskyismen?

För att besvara frågan om vad multipolaritet är och hur det förhåller sig till kautskyismen, måste vi först göra klart för oss att både Kina och Ryssland är imperialistiska länder. Denna analys har redan genomförts så jag kommer att lämna några arbeten för vidare läsning om detta nedan. Nu när vi har klargjort att Ryssland och Kina faktiskt är imperialistiska och inte bastioner för den proletära revolutionen som många vilseledda "marxist-leninister" så felaktigt påstår, kan vi ta itu med denna fråga på ett bättre sätt.

Dessa revisionister har ganska många anhängare och inkluderar men är inte begränsade till Ben Norton, som hävdar att han är en marxist-leninist subjektivt men objektivt bara bekämpar USA:s imperialism för att försvara den ryska och kinesiska imperialismen. Han har också framträtt på den populära ML (Marxist-Leninist) Podcast "The Deprogram", Midwestern Marx som är en organisation och "tidskrift" som också har stor följarskara, och har publicerats av Monthly Review. Han har försvarat rysk och kinesisk imperialism i lika stor utsträckning och har nyligen till och med gått så långt som att säga att "Ryssland är på väg att bli socialistiskt igen" (1). Anhängare av multipolaritet är bland andra Infrared (Haz), Jakson Hinkle, Caleb Maupin och Alexandr Dougan.

Det har också funnits ett visst inflytande i Australien där Australiens kommunistparti publicerade en artikel av Jesus Rojas 2021 med titeln "Venezuela, Ryssland och Kina: vägen till en multipolär värld", och dess 14:e kongress 2022 antog en resolution som inkluderade: "De flesta länder stöder trenden mot en multipolär värld och mot hegemoni. Kinas ramverk för win/win-diplomati och gemenskap för en delad framtid är mycket bättre lämpat för den alltmer multipolära världen.”

Det finns också en ganska liten grupp som kallas "Eureka-kollektivet" som också verkar följa denna teori.

Detta stora inflytande över hela världen har lett till att många blivande marxist-leninister stöder multipolaritet som en genuin och livskraftig lösning som främjar fred. Detta är löjligt , eftersom militärutgifterna bara har ökat sedan framväxten av andra imperialistiska stater, som enligt Al Jazeera "når all-time high på 2,24 biljoner dollar" (2).

Aggressionen har också bara ökat med krig och folkmord som upprepas i Palestina. Folkmord begås av den fascistiska israeliska regeringen och bosättarna; Ukraina invaderas av det imperialistiska Ryssland och understöds och luras av den imperialistiska supermakten USA; Jemen, Afghanistan, Kongo, Sudan, Burkina Faso och den territoriella tvisten Guyana-Venezuela är ytterligare exempel.

Ryssland och Kina har satt sina imperialistiska tänder i afrikanska och asiatiska ådror med lån som är lika hårda som IMF:s. Sri Lanka har förverkat "hamnen och över 15 000 tunnland mark runt den i 99 år" (3).

Det är uppenbart att de imperialistiska länderna inte kommer att "hålla varandra i schack" utan fortsätta som imperialismen alltid har gjort, som en blodtörstig best som kommer att söka kapital där den kan, oavsett konsekvenserna. Men hur förhåller sig detta till kautskyismen och ultraimperialismen?

Marx förklarade att "historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars". Och farsartat är det att se hur lågt dessa subjektiva "ml:are", men objektiva försvarare av imperialismen, kommer att sjunka med löjliga uttalanden som de ovan listade för att främja och försvara sin ideologi.

Kautsky presenterade sin ultraimperialism genom att säga: "Kan inte den nuvarande imperialistiska politiken ersättas av en ny, ultraimperialistisk politik, som kommer att införa det internationellt förenade finanskapitalets gemensamma exploatering av världen i stället för de nationella finanskapitalens inbördes rivalitet? En sådan ny fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar." (4).

En ny ultraimperialistisk politik framträder nu och presenterar imperialismen som en önskvärd uppsättning av flera poler (multipolaritet) med olika mål men ett gemensamt mål att uppnå en fredlig miljö för deras pågående exploatering och plundring.

Det låter precis lika löjligt som den ultraimperialism som Lenin motsatte sig när han skrev:

”Är ’ultraimperialism’ möjlig, eller är detta ultrastruntprat?" (5) och slår fast:

"I den kapitalistiska verkligheten , d.v.s inte i engelska svartrockars, eller den tyske ’marxisten’ Kautskys banala, kälkborgerliga fantasi, är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund – oavsett vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition, eller i form av en allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter – ofrånkomligen endast ’andhämtningspauser’ mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen, och uppstår i sin tur som en följd av krig; fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen av imperialistiska förbindelser och relationer inom världsekonomin och världspolitiken, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer. Men för att lugna arbetarna och försona dem med de till bourgeoisiens sida övergångna socialchauvinisterna lösrycker den vise Kautsky en länk från en annan i den enhetliga kedjan, lösrycker det nuvarande fredliga (och ultraimperialistiska, ja, t.o.m ultra-ultraimperialistiska) förbundet av alla makter för att "återställa lugnet" i Kina (tänk på boxarupprorets undertryckande) från morgondagens icke-fredliga konflikt, som i övermorgon åter förbereder ett allmänt "freds"-förbund för, låt oss säga, Turkiets uppdelning, o.s.v., o.s.v I stället för ett levande sammanhang mellan perioderna av imperialistisk fred och perioderna av imperialistiska krig bjuder Kautsky arbetarna en död abstraktion för att försona dem med deras döda ledare." (6).

Med allt som hittills sagts är det mycket tydligt att interimperialistisk konkurrens bara föder krig och aldrig kommer att bli en gemensam produktiv och kooperativ strävan mellan de mäktigaste av stater.

Med allt som presenterats är det klart och tydligt att den skenbara multipolarismen bara är en omstöpning och nydaning av Kautskys ultraimperialism, precis som Kautskys ultraimperialism var en omstöpning och nydaning av Hobsons superimperialism som förkunnade "Kristenheten  således uppdelad i ett fåtal stora federala imperier, vart och ett med ett följe av ociviliserade besittningar, verkar för många vara den mest legitima utvecklingen av nuvarande tendenser, och en som skulle erbjuda det bästa hoppet om permanent fred på en säker grund av inter-imperialism. " (7). 

När vi vet att multipolarismen bara är modern kautskyism, kan vi kasta denna förlamande teori på historiens skräphög och fortsätta vårt revolutionära massarbete. Som Lenin sa "Utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse." (8), och det är tydligt att multipolarismen inte är någon revolutionär teori.

Alan Jackson

Pubicerad i Vangard den 14/1 2023.

Källor:

 (1.) - https://www.midwesternmarx.com/articles/russia-is-on-a-path-to-becoming-socialist-again-in-anticipation-of-this-we-must-unite-the-globes-anti-imperialist-forces-by-rainer-shea

(2.) - https://www.aljazeera.com/news/2023/4/24/world-military-spending-reaches-all-time-high-of-2-24-trillion

(3) - How China Got Sri Lanka to Cough Up a Port

(4.) Kautsky - Die Neue Zeit, April 30, 1915, sid. 144.

(5.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid.107

(6.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid. 136 - 137 

(7.) Citerad i Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983 (kapitel  9)

(8.) Lenin – Vad bör göras?

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Idag nåddes Internationalens prenumeranter av beskedet att pappersupplagan upphör fr.o.m januari. ”Tidöregeringens punkt för det statliga presstödet som infördes i början av 1970-talet gör pappersutgivning efter nära femtio år med ens ohållbar.”

Detta visar vådan av att s.k vänstertidningar har gjort sig beroende av statligt ekonomiskt stöd för att kunna betala sin personal. Tydligen har det trotskistiska Socialistisk Politik (f.d. Socialistiska Partiet) heller inte längre tillräckligt med kader, som är beredda att arbeta ideellt för tidningen. Eller så har de inte ens tänkt den tanken. Andra liknande tidningar som har gjort sig beroende av presstöd är Offensiv, som utges av Socialistiskt Alternativ (f.d. Rättvisepartiet Socialisterna), Proletären, som utges av Kommunistiska Partiet och Flamman, som står nära Vänsterpartiet. Det är en öppen fråga om dessa kommer att kunna fortsätta med sina papperstidningar. Den enda större vänstertidskrift som under alla år avstått från presstöd är FIB-Kulturfront och som därför har störst möjlighet att klara sig även i fortsättningen.

Marxistiskt Forum, som utges av Kommunistiska Arbetarföreningen, har aldrig ens övervägt att ansöka om presstöd.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

En tidigare i huvudsak korrekt beskrivning av Sveriges Kommunistiska Arbetarpartis (1980 – 1993) politik på Wikipedia ändrades den 18/12 2022 till nedanstående lögnaktiga version. Detta upptäcktes först den 3/1 2024.

”Bildandet av det nya partiet innebar i mångt och mycket en tillbakagång till den position som SKP haft runt 1976. I jämförelsen med SKP stack SKA tydligt ut i frågan om hur man skulle agera om Sverige utsattes från ett väpnat angrepp. SKA avsåg här tydligt ta parti för angriparen och göra gemensam sak med denne för att genomföra en socialistisk revolution.^[2] Under denna tid, då kalla kriget var en realitet, betydde det att SKA skulle liera sig med Sovjetunionen och dess stridkrafter, det vill säga sannolikt begå högförräderi i enlighet med 19 kapitlet i Brottsbalken, något som gjorde att Säkerhetspolisen övervakade partiet och dess aktiviteter.^{[2]  ”}(Min fetstil)

För det första: Inte ens i Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” [1], en offentlig utredning, som publicerade 2002, påstås att SKA planerade att liera sig med Sovjetunionen i samband med ett sovjetiskt angrepp mot Sverige.

För det andra: SKA försvarade linjen från SKP:s andra kongress 1976 vad gäller ett angrepp mot Sverige av en supermakt:

”Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”[2]

Denna analys utgick från att den uppåtstigande supermakten, det socialimperialistiska Sovjetunionen, var den farligaste krigsanstiftaren och också den troligaste angriparen mot Sverige.  Analysen utgick också från att Sverige var en informell allierad till NATO och att den svenska krigsmaktens strategi byggde på att NATO skulle komma till Sveriges undsättning vid ett sovjetiskt angrepp. Därför hade Sverige ett fullständigt överdimensionerat flygvapen, som just syftade till att slå tillbaka ett sovjetiskt initialangrepp och hålla ut uppemot en vecka tills undsättning kom. Detta i motsättning till  exempelvis Jugoslavien som vid samma tid satsade på ett djupförsvar. Denna strategi bekräftades informellt av företrädare av försvarsstaben i Sverige. Men det fanns naturligtvis ingen garanti för att undsättningen skulle hinna fram i tid och därför var det fullt möjligt att den borgerliga krigsmakten i Sverige skulle kollapsa.

Det fanns dock en viktig skillnad mellan SKP av år 1976 med SKA, vilken också Säkerhetstjänstkommissionens utredare uppfattade:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[3]

Både SKP 1976 och SKA senare var alltså beredda att gå i spetsen för ett befrielsekrig mot en angripare, troligen det socialimperialistiska Sovjetunionen, samtidig som de ansåg att det svenska folket borde sköta befrielsekriget på egen hand och inte ta stöd av den andra supermakten, särskilt med tanke på det perspektiv som SKA angav.  En annan programmatisk skiljelinje mellan SKP och SKA var att SKA ersatte SKP:s huvudmotsättning monopolkapitalet och folket med den mellan borgerskapet och proletariatet.

Slutligen: Det finns ytterligare fel i den nuvarande beskrivningen, men dessa har korrigerats i en alternativ text som har skickats upp till Wikipedia.  Det lustiga är också att den nuvarande beskrivningen hänvisar till en spanskspråkig sekundärkälla [4], vilket säger en hel del om skribentens kompetens.

Fakta är att alltså att förfalskaren har vänt upp och ner på SKA: syn på det socialimperialistiska Sovjetunionen och hur SKA skulle handla vid ett eventuellt angrepp mot Sverige från det dåvarande Sovjets sida. Inte ens SKA:s värsta vedersakare på vänsterkanten har tidigare vågat prestera sådana infama lögner.

Man frågar sig vem som har gjort sig besväret att prestera denna lögnaktiga beskrivning av SKA:s politik. En manisk fiende till SKA, en SÄPO-agent, en tokhöger eller bara ett vanligt, lögnaktigt praktarsel?

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 26 december publicerades Filippinernas Kommunistiska Partis centralkommittés uttalande ”Korrigera felen och stärk partiet! Ena och led det filippinska folkets breda massor i kampen mot USA-Marcos-regimen! Befrämja folkets demokratiska revolution!”.

I uttalandet heter det bland annat:

"Centralkommittén uppmanar alla partiets kadrer och kommittéer att beslutsamt och kraftfullt genomföra en omfattande korrigeringsrörelse för att föra en avgörande kamp för att förkasta den skadliga effekten och inflytandet från olika varianter av borgerlig eller småborgerlig subjektivism som har försvagat partiet och orsakat allvarliga bakslag för den revolutionära rörelsen som en konsekvens av olika former av höger- och ’vänster’-fel, svagheter och tendenser under de senaste få åren. Endast genom att genomföra denna korrigeringsrörelse kan vi övervinna bakslagen och förlusterna, åter påskynda partiets tillväxt och beslutsamt fortsätta vårt arbete på alla områden av det revolutionära åtagandet."

Och avslutningsvis:

"Vi måste fortsätta att stärka broderliga kommunistiska relationer med marxist-leninist-maoistiska partier och organisationer, stärka internationell kommunistisk dialog och samarbete. Föra aktiv ideologisk kamp för att avslöja modern revisionism, och förkasta trotskism, gonzalism och andra revisionistiska strömningar som förvränger marxismen, leninismen och maoismen."

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hösten 2023 genomförde redaktionen för maoisme.no - Revolusjonært KommunistiskForbunds webbplats – en intervju  med Rickard Turesson från Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF). Rickard B. Turesson har varit aktiv i den maoistiska rörelsen sedan slutet av 60-talet och står således för en kontinuitet från KFML, SKP via SKP(m-l)/SKA, KF och fram till KAF i dag. Den svenska versionen publicerades på KAF:s webbplats den 6/12 2023.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den gonzalistiska föreningen Kommunistiska Föreningen firade nyligen 31-årsdagen av ordförande Gonzalos mästerliga tal. Men var det verkligen ett mästerligt tal?

I talet, som ordförande Gonzalo höll ”från buren”, det vill säga i en rättegångssal efter fängslandet, sade han bland annat:

”Vi måste fortsätta med de uppgifter som etablerades av Centralkommitténs Tredje Plenum. Ett ärorikt plenum! Ni skall veta att dessa beslut redan är på väg att verkställas och detta kommer att fortsätta; vi kommer att fortsätta tillämpa den Fjärde Planen för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten, vi kommer att fortsätta utveckla den Sjätte Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring, detta kommer att fortsätta. Detta är vår uppgift! Vi kommer att göra detta, för vad vi är! Och för den plikt vi har inför proletariatet och folket!”

Trots att planerna för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten och den Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring för säkerhets skull var numrerade, inleddes kollapsen av Perus Kommunistiska Parti i och med Gonzalos fängslande. 31 år senare har fortfarande inte Perus Kommunistiska Parti inte rekonstruerats, än mindre har folkkriget återupptagits. Ändå lyfter Kommunistiska Föreningen och andra gonzalister honom till skyarna och kallar honom för ”vår tids störste revolutionär”. Samtidigt finns det två maoistiska partier i världen, som i och för sig inte ägnat sig åt någon personkult av sina ledare, nämligen Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig sedan 1960-talet. De har visserligen ännu inte segrat, men de är samtidigt obesegrade. Kommunister brukar heller inte hylla förlorare och se dem som föredömen utan tvärtom dem som lett kampen till seger som Lenin och Mao Zedong.  Det är möjligt att gonzalisterna i stället ser på Gonzalo som en sentida motsvarighet till Jesus Kristus, en som offrade sig för mänskligheten och som måste dyrkas just därför.

I samma tal hävdar Gonzalo att Perus Kommunistiska Parti hade uppnått en ”strategisk jämvikt”, vilket var grov felbedömning, eftersom tillfångatagandet av honom i själva verket förebådade partiets kollaps:

”Men vi har ett faktum, en peruansk revolution, ett folkkrig, och det fortsätter och kommer fortsätta att gå framåt. Vart har vi kommit med detta? Till en Strategisk Jämvikt. Och detta måste vi förstå väl. Det är en Strategisk Jämvikt!”

I talet anlägger också Gonzalo ett märkligt nationalistiskt perspektiv. Han beskärmar sig över vissa landavträdelser:

”Tänk på detta; det fanns en dominerande makt, Spanien, och denna dominans som sög vårt blod, vart förde den oss? Till den djupaste kris. Som konsekvens av detta delades Peru. Därav ursprunget till det nuvarande Bolivia. Det är inte vårt påfund utan fakta.”

Och vidare:

”Nå, förra århundradet, den engelska dominansen, vart ledde den med sin tvist med Frankrike? Till ännu en stor kris: 1870-talet. Konsekvensen var krig med Chile, vi glömmer det inte! Och vad hände? Vi förlorade territorium. Vårt fosterland splittrades, trots det blod som spilldes av hjältarna och folket. Vi måste dra lärdom!”

Detta är lika befängt som om vi svenska kommunister i samband med en politisk rättegång, iscensatt av statsmakten i Sverige, skulle börja yra om förlusten av Finland 1809 och Norge 1905.

I kölvattnet av Napoleonkrigen uppstod en befrielserörelse 1810 - 1830 i det spanskspråkiga Latinamerika, där diverse regionala makteliter, främst godsägare och borgare, ville frigöra sig från det spanska kolonialväldet, vilket givetvis inbegrep väpnad kamp. Detta ledde till Argentinas självständighet (1810), Stor-Colombias (1810), Chiles (1810), Paraguays (1811) Uruguays (1815) och Perus (1821). Mellan 1811 och 1826 vann också Venezuela, Ecuador, Bolivia och Panama självständighet.  

Efter självständigheten utkämpades flera krig mellan de olika regionala makteliterna för att justera de nya statsgränserna. Redan 1836 invaderade Bolivia Peru, vilka förenades i en peruansk-boliviansk konfederation, som i sin tur attackerades av Chile. Detta krig förlorades av Chile.  Senare utkämpades ett revanschkrig, Guerra del Pacífico (Stillahavskriget), mellan å ena sidan Chile och å andra sidan Peru/Bolivia å den andra 1879 – 1884. Den stat som förlorade mest på det kriget var Bolivia, som förlorade sin landremsa till Stilla havet. Ett liknande krig, Trippelallianskriget, hade tidigare 1864 - 1870 förts mellan å ena sidan Paraguay och Brasilien, Argentina och Urugay å den andra sidan, vilket ledde till Paraguays nederlag och förlust av stora landområden. Panama bröts loss 1903 från Colombia med direkt amerikanskt stöd, eftersom den colombianska regeringen hade förvägrat USA rätten att ta kontrollen över en framtida Panamakanal.

Var det folkets massor som tog inititiativ till dessa krig? Var ursprungsbefolkningen tillfrågad? Idag lever till exempel aymarafolket i tre olika stater: Bolivia (huvuddelen), Peru och Chile. Varför solidariserar sig Gonzalo med den peruanska staten, den peruanska härskande klassen, och framställer den som ett offer? Och: Om Perus Kommunistiska Parti hade lyckats gripa statsmakten, skulle då partiet ha försökt åstadkomma ett återställande av Perus gränser?

Varför tar Gonzalo överhuvudtaget upp denna fråga i rättssalen? Vill han framställa sig som en större nationalist än domarna, än den peruanska staten?

Talet är fullt av fraser – se denna tirad:

”Slutligen, lyssna nu på detta: som vi ser i världen så marscherar maoismen ostoppbart mot att ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Lyssna och förstå det väl! De som har öron, använd dem, de som har förståelse – och det har vi alla – använd den! Nog med dumheter och oklarheter! Låt oss förstå detta! Vad är det som utvecklas i världen? Vad behöver vi? Vi behöver att maoismen förkroppsligas, och det håller den på att göra, och att den går framåt i att alstra Kommunistiska Partier, att styra, att leda denna nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som kommer.”

Här återkommer den subjektivistiska föreställningen om att den revolutionära rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv i världsmåttstock. Det är lika övertygande som när vissa frireligiösa sekter talar om att Guds rike är nära. Det finns inte en tillstymmelse till intelligent analys i hans tal.

Det värsta är att det finns personer, även i Sverige, som kallar sig för kommunister och maoister, som påstår att detta är ett mästerligt tal. Därmed har man idiotförklarat sig själv.

Rickard B. Turesson

21/11 2023

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)