Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 22 juni 2020 21:00

Är ordförande Gonzalo vår tids störste maoist?


Röed påstår att PKP inspirerade folkkrigen i Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet. Detta måste vara en ordentlig överdrift, eftersom folkkriget i såväl Indien som Filippinerna inleddes redan 1969, långt före det i Peru. Det betyder att maoisterna i Indien och i Filippinerna inspirerades av KKP och Mao Zedong. Folkkriget i Nepal inleddes 1996 av Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna). Varför skulle NKP (Maoisterna) i första hand ha inspirerats av PKP, vars ordförande och större delen av centralkommittén då redan hade tillfångatagits, och inte av KKP:s och Mao Zedongs teorier om folkkriget?  NKP (Maoisterna) följde heller inte Gonzalos tänkande utan ”Prachandas väg”. 2006 slöt NKP (maoisterna) ett fredsavtal med den nepalesiska regeringen och partiet deltog i efterföljande parlamentariska val. 2009 bytte det namn till Unified Communist Party of Nepal (Maoist) och efter en sammanslagning2018 bytte det namn igen till Nepal Kommunistiska Parti. Detta parti är parlamentariskt och innehar idag regeringsmakten i Nepal. Exakt vad partiet gör med denna regeringsmakt är dock en helt annan fråga. Det har uppenbarligen inte krossat statsapparaten och inlett en socialistisk omvandling.


Röed påstår att ”Gonzalos bidrag visar honom som vår epoks främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”. Men hur kan en ledare, som har låtit sig fängslas och som inte lett det peruanska folkkriget till seger vara ”vår tids främste revolutionäre ledare, vår tids störste maoist”? I dokumentet ”Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy” hävdas att ”ordförande Gonzalo, den störste levande marxist-leninist-maoisten, som leder partiet, är garantin för den kommunistiska revolutionens seger (min fetstil).” Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jämför bara PKP med Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som inte har besegrats, men heller ännu inte vunnit, och vars styrkor behärskar stora områden i sina respektive länder. Det är väl en större prestation att kunna fortsätta att bedriva ett långvarigt folkkrig än att förlora ett? Röed påstår att PKP:s nederlag bara är temporärt, men levererar inga trovärdiga rapporter om vilka områden PKP återtagit. 


Fråga till Röed: Vilka texter av Gonzalo, där han ”vidareutvecklar” maoismen,  rekommenderar Röed?


Om militariseringen av de kommunistiska partierna


Röed påstår att jag förfaller till ren spekulation om vad Gonzalo menade med ”militariseringen av kommunistpartierna” och hänvisar mig till ”andra texter”. Vilka då? ” Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy”? Röed försöker pedagogiskt förklara:


” Mycket kort sagt är Gonzalos tes lika enkel som den är klok – ett parti som skall föra krig måste vara organiserat för krig.”


Detta är bara en plattityd, ungefär lika klok som att det parti som vill genomföra en revolution måste förbereda och organisera sig för revolution. Men ett kommunistiskt parti kan inte alltid och under alla förhållanden organisera sig för krig; det beror helt och hållet på läget. I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” [ii]skriver Kinas Kommunistiska Parti i stället:


” ”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)…”


Det är meningslöst att förbereda sig för krig om inte de arbetande massorna är beredda att ansluta sig. Det går inte att skapa eller framprovocera en revolutionär situation. Den skapar sig själv genom att det uppstår en allmän djupgående ekonomisk och social kris till följd av kapitalismens inneboende motsättningen eller till följd av att situationen drastiskt förändras genom krig som under de båda världskrigen.  Den grupp eller organisation som inbillar sig att det går att skapa eller framprovocera en revolution kommer att degenerera till en organisation, som hänfaller till individuell terrorism, som RAF (Baader-Meinhof-ligan) i Tyskland, Röda brigaderna i Italien eller Action directe i Frankrike, vilket direkt strider mot masslinjen. Dessa organisationer var objektivt sett kontrarevolutionära, eftersom deras verksamhet spelade borgerskapet i händerna, och dessa organisationer var förmodligen också infiltrerade av fascister eller säkerhetstjänster. RAF-medlemmar kunde vid behov ta sin tillflykt till Östtyskland, vilket visar att organisationen var en bricka i spelet mellan å ena sidan det socialimperialistiska blocket och det västimperialistiska blocket å den andra.  Exakt hur menar Röed bör en revolutionär organisation inom det imperialistiska blocket förbereda sig för krig? Genom att prata om det bara?


Enligt Röed menar Gonzalo att ”inte bara partiet ska vara militariserat, men att hela folket måste beväpnas och ergo måste hela folket militariseras”.  Jaha. På vad sätt skiljer sig denna uppfattning från Lenins och Mao Zedongs? Det är uppenbart att Röed på något sätt anser att Gonzalo har vidareutvecklat Lenins uppfattning, d.v.s att ”det kommunistiska partiet är ett parti för revolution”, när han skriver att ”Gonzalo skärper (sic!) detta ytterligare genom att slå fast att ett proletärt kommunistiskt parti är ett parti för att föra folkkrig och att det därmed måste vara ett militariserat parti”. ”Skärper”? Detta är bara frasmakeri.


För det första försökte aldrig bolsjevikpartiet under Lenin bedriva folkkrig, d.v.s inringa städerna från landsbygden, utan genomföra en väpnad stadsrevolution såväl 1905 som 1917, d.v.s först erövra städerna och sedan landsbygden, vilket de lyckades med.


För det andra lanserade aldrig Lenin och Komintern teorin om att den väpnade stadsrevolutionen var ett universalmedel i både imperialistiska och kapitalistiska länder liksom i kolonier eller neokoloniala länder. Detta i motsats till PKP, Gonzales och deras osjälvständiga eftersägare, som hävdar att folkkriget är universellt.


För det tredje; vad skiljer konkret ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen, från ett parti, som tillämpar den demokratiska centralismen och samtidigt är militariserat?


För det fjärde tycks Röed mena att ett militariserat parti inte tillämpar en militär orderstruktur uppifrån och ner. Men vad betyder då ”militariserat”? Att alla medlemmar från dag ett bär vapen? Men frågan om beväpning är en taktisk fråga och beroende av det politiska läget. Bolsjevikerna började inte beväpna de röda gardena förrän efter februarirevolution och när oktoberrevolutionen stod för dörren uppgick de röda gardena till 200 000 man. För det femte skriver Lenin i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:


”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”


Segern berodde inte i första hand på att bolsjevikpartiet var militariserat, även om de flesta medlemmar deltog aktivt i maktövertagande. Vissa bolsjeviker ledde i stället politiska strejker, exempelvis bland järnvägsarbetarna. Utan detta stöd från proletariatet och soldaterna skulle oktoberrevolutionen aldrig segrat. Det överväldigande flertalet i proletariatet och bland soldaterna var naturligtvis heller inte medlemmar i bolsjevikpartiet.


De koncentriska cirklarna


Röed skriver att PKP:s linje var att ”hela partiet måste vara en del av folkhären för att vara en integrerad del av folkkriget”. Deras ”mästerliga användning av Maos dialektiska metod gör att deras riktlinjer framstår som enkla och direkta”. Ingick verkligen alla medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti i Röda armén? Nej, en del medlemmar var avdelade att arbeta i de områden som japanerna eller Guomindang ockuperade eller kontrollerade; vissa var t.o.m avdelade att arbeta under täckmantel inom Guomindang. Omständigheterna avgjorde om dessa medlemmar följde instruktionerna direkt från partiet eller indirekt via Röda armén; omständigheterna avgjorde också i vilken utsträckning de var beväpnade.


När Röed påstår att PKP:s linje att ”hela partiet måste vara en del av folkhären” är något unikt, betyder det att Mao Zedongs linje var att bara 90 procent, 70 procent eller 50 procent av partiets medlemmar skulle ingå i Röda armén? Varför annars framhålla det unika med PKP:s linje? Röed påstår att det är fel om partiet bedriver ”ren politik” och hären driver ”rent krig”. Självklart. Men drabbar denna kritik bolsjevikpartiet eller KKP? Redan under inbördeskriget 1918 – 1920 tillämpade bolsjevikerna systemet med politiska kommissarier förutom att det alltid fanns starka bolsjevikfraktioner inom Röda armén; samma system tillämpades i Kina. Om KKP hade en miljon medlemmar 1945, så uppgick Röda arméns numerär till två miljoner.


Revolutionens tre verktyg i Ryssland

 

Röed påstår att jag hävdar att den ryska revolutionen inte tillämpade ”revolutionens tre verktyg” enligt PKP. Tvärtom visar jag att revolutionens tre verktyg, partiet, fronten och armén, inte kan upphöjas till en formel, som gäller i alla tider och under alla förhållanden utan måste tillämpas på de säregna förhållandena i varje land.


De viktigaste skillnaderna mellan oktoberrevolutionen i Ryssland och folkkriget i Kina var att bolsjevikerna kämpade för en väpnad stadsrevolution, som senare spred sig till landsbygden, och folkkriget i Kina, varvid städerna inringades från landsbygden under kampen mot den japanska imperialismen 1937 - 1945. 1945 – 1949 gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och Guomindang, som företrädde kompradorborgerskapet och storgodsägarnas intressen i allians med USA-imperialismen.


Röed tycks inbilla sig att sovjeterna, som var enhetsfronter underifrån, bestod ograverade från 1905 till 1917. Detta är nonsens. Sovjeterna krossades senast 1907; under perioden 1907 – 1912 bedrev bolsjevikerna en reträttaktik (se tidigare citat från Stalin)[iii]. Först efter februarirevolutionen 1917 återuppstod sovjeterna igen och växte i styrka fram till oktoberrevolutionen.  Bolsjevikpartiet upprättade aldrig någon enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang 1937 – 1945, eftersom huvudmotsättningen inte gick mellan det ryska folket och den tyska imperialismen utan mellan det ryska arbetande folket och det ryska tsardömet och bourgeoisien. Den ryska härskande klassen ingick nämligen i det ena imperialistiska blocket.  Efter oktoberrevolutionens seger fanns företrädare för vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer en kort tid i sovjetregeringen. Röda armén bildades först den 23 februari 1918, efter segern i oktoberrevolutionen.   Stommen i Röda armén utgjordes av de 200 000 man, som hade ingått i de röda garden som hade vuxit fram efter februarirevolutionen 1917, och av alla de soldater och officerare, som hade anslutit sig till oktoberrevolution från den tsaristiska armén, huvudmassan i den nya Röda armén. Enligt både Lenin och Stalin segrade oktoberrevolutionen februari 1918. Är detta en myt, som Röed påstår? På vilket sätt har Lenin och Stalin fel? Denna seger var själva förutsättningen för segern i det efterföljande inbördeskriget, varvid interventionens huvudkrafter krossades i slutet av 1920, även om det pågick intervention i mindre skala fram till 1922 [iv]


Varför måste PKP, Röed med flera ägna sig åt historieförfalskning av oktoberrevolutionen? De är medvetna om att Mao Zedong och KKP aldrig har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt utan att Mao Zedong och KKP skiljer mellan oktoberrevolutionens väg och folkkrigets väg.  De vågar inte öppet angripa Lenin, Stalin och Mao Zedong, eftersom de då skulle avslöja sig direkt som ”vänster”revisionister och anti-maoister. Om verkligheten och historien inte stämmer med dogmerna, så ändrar de utan att tveka på såväl verklighet som historia.


Frågan om Revolutionary Internationalist Movement (RIM)


Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick i spetsen i kampen mot framväxten av den moderna revisionismen i Sovjetunionen. En rad marxist-leninistiska grupper och partier slöt från och med början av 1960-talet upp bakom dessa båda partier och bildade således en internationell marxist-leninistisk rörelse.  Men denna rörelse fungerade aldrig som en international, än mindre med något centrum.


Detta berodde bland annat på KKP:s erfarenheter, som Mao Zedong formulerade i ett tal, ”Komintern har sedan länge upphört med att lägga sig i våra inre affärer”, [v] 1943. KKP fick nämligen en del dåliga råd från Komintern, vilket Kominform och Sovjetunionen fortsatte att utdela. Ett av de sista dåliga råden som KKP fick var att Folkets befrielsearmé  i inbördeskriget med Guomindang 1945 – 1949 inte skulle fullfölja slutstriden med Guomindang utan göra halt och acceptera en uppdelning av Kina i en nordlig och sydlig del. Detta skulle bara ha uppskjutit ett avgörande som i Vietnam. De argument som Mao Zedong framlägger i talet är i korthet tre: 1) En enad internationell organisation kan inte anpassa sig till extremt komplicerade och snabbt förändrade omständigheter. Det är bara nationella partier som kan göra en detaljerad analys av förhållandena; 2) den anti-fascistiska kampen i världsmåttstock var så mångfacetterad att en centraliserad organisation var ett hinder i kampen; 3) det kinesiska kommunistpartiet hade härdats i kampen och visste bäst hur kampen skulle skötas i Kina (vilket ju senare bekräftades av praktiken).


Därför upprätthöll KKP efter brytningen med SUKP enbart bilaterala förbindelser med olika marxist-leninistiska partierna i världen. Detta betydde att diskussionerna skedde på jämställd fot utan att KKP försökte pracka på de icke-statsbärande partier sina uppfattningar. Givetvis åtnjöt KKP en speciell prestige och ett särskilt inflytande fram till 1976; detta var positivt så länge Mao Zedong levde – se SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 – men negativt efter Deng Xiaopings maktövertagande. Efter brytningen med KKP 1977 försökte AAP att skapa en slags international med sig självt i spetsen, men misslyckades.


Röed påstår att Revolutionary Internationalist Movement (RIM) inte var någon international. Men faktum är att RIM redan 1984 [vi]fastslog att dess mål var att skapa en sådan:


”Vid världshistoriens nuvarande tidpunkt måste det internationella proletariatet anta utmaningen att bilda dess egen organisation, en international av en ny typ baserad på marxismen-leninismen-Mao Tsetungstänkande, och assimilera den värdefulla erfarenheten från förr i tiden.”


Dessutom kritiserade  konferensdokumentet KKP:


”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”


Kritiken påminner om de rebeller, som hemsökte Kinas ambassad i Stockholm 1968, för att få vägledning om hur kulturrevolutionen skulle genomföras i Sverige. När den kinesiska ambassadpersonalen vägrade, anklagade rebellerna dem för att vara revisionister, rev ner gardiner och gick därifrån.


Om KKP hade lett en kommunistisk international i samband med Deng Xiaopings maktövertagande 1978, hade skadorna förmodligen blivit ännu större än vad de blev. Nu fanns det ändå partier och grupperingar, som var vana att utforma en politisk linje avseende de konkreta förhållandena i det egna landet och tänka själva. KKP uppmuntrade också fram till 1977 sina broderpartier just att tänka själva. Min uppfattning är att systemet med bilaterala förbindelser med andra revolutionära partier fungerade utmärkt fram till 1977. Mötena skedde alltid på jämställd fot, även om de två statsbärande partierna, KKP och AAP, åtnjöt större prestige och inflytande än alla andra.


RIM tycks ha försvunnit från den politiska scenen runt 2007. Mitt intryck är att organisationen försvann för att olika organisationer i konkurrens med varandra försökte spela första fiolen i organisationen.


Kommunisterna och valen


Röed påstår att RIM-partierna inte alls förespråkade principiell valbojkott, men anger ingen källa. PKP bojkottade valen i Peru 1985 [vii] och ställde försåvitt jag vet aldrig upp i något val. Jag menar att valbojkott kan motiveras av tre skäl: 1) det går inte att garantera de egna kandidaternas säkerhet utan de riskerar liv och lem; 2) valen är riggade och det förekommer ett omfattande valfusk, och 3) situationen är revolutionär som vid 1905 års revolution i Ryssland, då förslag om inrättandet av en parlamentarisk församling fungerade som en avledningsmanöver. Därtill kom, som Lenin påvisade, att valen inte ens var rättvisa. Det är möjligt att det första och/eller det andra skälet var för handen 1985 i Peru. Men varifrån kom då idén om en valbojkott av euro-valet 2003 i Sverige från RIM:s svenska sympatisörsgrupp (som jag citerar i min artikel)? Var det deras eget påhitt? Eller låg det i linje med RIM:s allmänna politik i synen på valen?


Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs stödde varken linjen att alltid ställa upp i val i borgerliga demokratier eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. Däremot var de för att kommunister alltid skulle utnyttja alla slags kampformer, legala som illegala, öppna såväl som hemliga. Varför skulle inte valdeltagande vara en ”god taktik i dagens situation”? Det beror ju helt och hållet på om den parlamentariska kampen kombineras och baseras på den utomparlamentariska kampen. De flesta partier, som ingick i den internationella marxist-leninistiska rörelsen med KKP/AAP i spetsen fram till 1977, gick inte under på grund av de prioriterade parlamentariska val, eftersom de ytterst sällan hade vunnit någon parlamentarisk representation. De gick under på grund av de inte var tillräckligt självständiga i förhållande till KKP och AAP.


Finns det något att lära av PKP och Gonzalo?


Röed ställer frågan: ”Men är det inte av enorm betydelse att studera Gonzalo och PKP också?”


Min uppfattning är att PKP och Gonzalo ska studeras som negativa exempel, framförallt för att partiet misslyckades genom att Gonzalo och större delen av centralkommittén fängslades 1992, vilket ledde till partiets kollaps. Detta var uppenbart ett resultat av vänstersubjektivistiska och vänsterdogmatiska fel. Partiet, särskilt dess ledning, led av hybris och tog ut segern i förskott. Partiet upphöjde ”Gonzalos tänkande” till ledstjärna trots att samma tänkande inte hade bekräftats i praktiken, det vill säga lett till seger. Partiet har också gett sken av att fungera som världsrevolutionens ledare, ett ytterst förmätet anspråk som varken Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) eller Filippinernas Kommunistiska Parti har gjort.


Det att man gör tummen ner för PKP:s politik betyder inte man på något sätt förringar den kamp som de peruanska arbetarna och bönderna förde mot den härskande klassen i Peru, som var rättmätig, fram till 1992. Maoister stödde till och med det afghanska folkets motståndskamp mot den socialimperialistiska ockupationen av Afghanistan fr.o.m 1979, trots att motståndsrörelsen dominerades av reaktionärer och borgerliga nationalister.


PKP och Gonzalo har inte vidareutvecklat maoismen på en enda punkt. Teorin om att folkkriget är universellt är en vänsterrevisionistisk förvrängning av Mao Zedongs teorier, trots att han till och med själv varnade för denna förvrängning. PKP och Gonzalo förfalskar oktoberrevolutionens historia och erkänner inte dess avgörande historiska betydelse. PKP och Gonzalo har lanserat en rad märkliga teorier som att alla kommunistiska partier måste militariseras och teorin om de koncentriska cirklarna, teorier som saknar täckning hos klassikerna.  PKP och Gonzalo hävdar också att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp. Eftersom jag redan har argumenterat emot denna stolliga och mekaniska överföring i en annan artikel, ” Vad är ordförande Gonzales bidrag till marxismen?”, ska jag bara kort kommentera denna världsbild.  Gonzalo menar alltså att väldsrevolutionen befann sig på en strategisk defensiv mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Under tiden från 1871 och fram till 1953 inträffade oktoberrevolutionen 1917, uppkomsten av en rad folkdemokratier i Östeuropa och slutligen utropandet av Folkrepubliken Kina 1949. Detta kallar Gonzales för en defensiv! Jag har satt gränsen till 1953, eftersom Stalin dog detta år liksom att koreakriget avslutades samma år. Från och med 1956 växte motsättningarna mellan SUKP:s revisionism och KKP, vilket successivt ledde till att det uppstod ett socialimperialistiskt block med Sovjetunionen i spetsen. Det rådde fortfarande en slags jämvikt, eftersom en rad kolonier frigjorde sig under 1960- och 1970-talen liksom att USA-imperialismen besegrades 1975 i Indokina. Men efter 1978, då Deng Xiaoping tog makten i KKP och Kina, vilket har lett det till att Kina numera är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, har den kommunistiska rörelsen och det internationella proletariatet befunnit sig på defensiven. Den kamp som olika kommunistiska partier och befrielserörelser har fört alltsedan 1980 kan under inga förhållanden jämföras med den framgångsvåg som rådde fram till 1953.


Det är närmast patetiskt att upphöja Gonzalo till en teoretisk fixstjärna och vittnar om mycket dåligt omdöme. Gonzalo reducerar maoismen till en katekes, full av felaktiga eller tveksamma bibelord. Jag tror inte ett dugg på Röeds förklaring att PKP:s närmast religiösa språkbruk skulle var betingat av att PKP ”skrev på spanska i en peruansk-indiansk kontext”. Jag menar att språkbruket betingades av PKP:s vänsterdogmatism och vänstersubjektivism och att många av de ledande intellektuella i själva verket kom från den spanskättade över- och medelklassen.  Det är dogmatismen natur att förenkla in absurdum och subjektivismens att förvanska verklighetsuppfattningen.  Även under rebellrörelsen 1968 i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, fanns det religiösa inslag. Man ordnade möten för att ”driva ut borgaren ur kroppen” (exorcism eller andeutdrivning) på sektmedlemmarna och stormötena fungerade som väckelsemöten.


Röed ”kan heller inte acceptera ett påstående om att utvecklingen av vår ideologi tvärt stoppade 1976”.  Det har definitivt inte skett någon utveckling av maoismen till en fjärde etapp; Gonzalos ”utveckling” är en karikatyr av maoismen. Däremot finns det en rad maoistiska partier och grupperingar, främst Indiens kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har fortsatt at kämpa och vidareutvecklat den politiska linjen med avseende på de nationella förhållandena. Dessutom finns det fortfarande mycket att lära från den internationella marxist-leninistiska rörelsen fram till 1977, positiva såväl som negativa erfarenheter.

Dessvärre är Röed försvar av PKP och Gonzalo en helt osjälvständig upprepning av deras ståndpunkter.  PKP och Gonzalo representerar ett stickspår, som snarast diskrediterar maoismen och heller inte leder till revolution.


Rickard B. Turesson

 

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Marxistiskt Forum nr 1/2019)


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




Linjen for å bygge opp revolusjonens tre verktřy –  https://tjen-folket.no/Sentralt/view/12414

[ii] Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977, sid. 24 - 27

[iii] ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 84 - 85

[iv] ”SUKP(b):s historia”, Proletärkultur 1979, sid. 243

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem

ent_292.pdf

[vii] ”Don´t vote! Instead, expand the guerilla warfare to conquer power for the people! – Collected Works of the Communist Party of Peru, sid. 365 -  379.



Av NAT:s redaktion - 14 juni 2020 16:55

This is a response to the article Maoism is not a "label" by comrade Ragnar Röed, which was published in Marxistiskt Forum 1/2018. Part 1 - see also part 2.

 

What is meant by a label?

 

Already the headline of the comrade's article shows that he has not understood the content of my article Is revolution made on the basis of labels? in Marxistiskt Forum  1/2017. He writes that I reduce "it (i.e. Maoism) to a 'label'". On the contrary, I write that the revolution cannot be made on the basis of labels, i.e that revolutionary currents cannot be reduced to labels. What is meant by a label? A label is a sticky term; it can be true or false, or even empty and contentless. Marx commented on the French "Marxists" during the late 1870s with the words: "All I know is that I am not a Marxist." (Engels: Letter to Schmidt 1890). Why did Marx express those words? Of course, because he considered that these French so-called Marxists mainly represented a different line or they did not understand his teaching at all. Then it didn't matter that they also called themselves Marxists.


Question to Röed: Were everyone who called themselves Marxists, especially after Marx's death, also Marxists? Was everyone who called themselves Leninists, especially after Lenin's death, also Leninists? Trotsky claimed to be a Bolshevik-Leninist. Was Trotsky a Leninist at all? Is everyone today claiming to be a Maoist also Maoist?

 

The meaning of terms such as Marxism, Leninism and Maoism is absolutely crucial

 

Röed asks if I oppose terms like Marxism or Leninism. That's a stupid question. Of course I do not. The core issue, the crucial one, however, is what is meant by the term Maoism. Röed writes that it was Stalin's lot to formulate Leninism as well as that it was others to formulate Maoism. It is true that Stalin summarizes Leninism in On the Foundations of Leninism and Concerning Questions of Leninism. He does so through a full presentation of Lenin's policies and theories, which are supported by source references and detailed quotes. Source references and elaborate quotes are by the way difficult to find by the Communist Party of Peru (Partido Comunista del Peru), abbreviated CPP,  and its epigones regarding their interpretation of Maoism. At the same time, these two articles by Stalin express a controversy about the meaning and consequence of Lenin's theories. After Lenin's death, all the leading Bolsheviks declared themselves Leninists. Especially "Concerning  the questions of Leninism" is a polemic against Zinoviev's and Kamenev's interpretations of Leninism. This illustrates my previous point that what is decisive is the meaning of Marxism, Leninism and Maoism.


When Stalin summed up Leninism, did Lenin's political line then first become Leninism? Did Stalin add any new dimension to Lenin's political line and theories, which no one had discovered before? In what way did "Stalin and CPSU lift Leninism to a new stage of Marxism"? Wasn´t that done by Lenin himself? The correctness of Lenin's political line had already been confirmed in practice by the October Revolution. Lenin's theoretical texts were already written and published. In the two quoted texts, Stalin emphasizes that he defends Lenin's positions – not that he has in any way developed them further. Did Marx become Marxist first through the care of others? Don't Marx's theories speak for themselves? In his funeral speech on Marx, Friedrich Engels mentions only two of his decisive discoveries, namely, the theory of historical materialism and the theory of surplus value, but these are sufficient to explain Marx's greatness. Both of these theories have had enormous historical significance. The same with Lenin's party theory, the theory of imperialism as the highest stage of capitalism, the armed urban revolution and the alliance between the proletariat and peasants (which Stalin also addresses in the articles mentioned) and other theories.


Mao Zedong was not even a Maoist

 

Röed writes that "It is correct that Mao himself did not formulate Maoism" and further "Mao and the Communist Party of China (CPC) were not revisionists (thank God! – my note), but they were not Maoists either.”


Poor Mao Zedong, who wasn't even a Maoist! Röed's reasoning means that Mao Zedong did not understand the full consequences of his own thoughts and that he never reached Gonzalo's, the chairman of Communist Party of Peru (CPP), and Röed's theoretical level. "Their (i.e. the CPC´s  and Mao Zedong's) primary task was not to make revolution in all countries, but to make revolution in China." Does Röed mean that the task of the day is to make revolution in all countries – at the same time? If so, who will lead the world revolution? In that case, it is pure and simple Trotskyism. So far, revolutions and liberation wars have taken place in country after country, not in all countries simultaneously.


Röed states that "Maybe that is why it needs someone like Gonzalo and a party like CPP to systematize and formulate the universal lessons learned from this process." But in what way have CPP and Gonzalo systematized and formulated Mao's thinking? Which authoritative text by CPP and Gonzalo can Röed refer to? My view is that CPP and Gonzalo have reduced Maoism to a set of dogmas, a catechism. At every point where PKP and Gonzalo represent a different view than Mao Zedong's, they are also completely wrong. They have not further developed Mao Zedong's theories in a single point.


Was the October Revolution really a people´s war?

 

Röed writes that the October road "can also be understood as a prolonged people's war". "Also be understood" is an opportunistic way of expressing oneself. "Understood" by whom? Was the October Revolution understood as a people´s war by the Bolshevik Party with Lenin and Stalin at the forefront? It is not possible to find a single text by Lenin or Stalin, describing the October Revolution as something other than an armed urban revolution, which first prevailed in the cities in February 1918, and later finally through the civil war that encompassed all of Russia. But of course, the prerequisite for the Soviet power to prevail throughout Russia was that the revolution had first prevailed in the cities, just as the French Revolution of 1789 first prevailed in Paris. I recommend that Röed read Lenin's The Elections to the Constituent Assembly and the Dictatorship of the Proletariat and The history of CPSU (b), in particular the five-point summary. Röed states that "the 1917 uprising (no revolution? – my note) was just part of a long-running war, where the first major battles took place in 1905 and where the victory for Soviet power was first a fact in 1922". It is strange that Röed, who claims to have read Concerning the Foundations of Leninism, has not noted the passage about the period 1907 - 1912, where Stalin describes the retreat-tactics that the Bolshevik Party had to resort to. Both forms of struggle and organizational forms changed; instead of boycotting the duma – participation in the duma, instead of open revolutionary actions outside the duma – actions in the duma and work within the same etcetera. Not a word, therefore, about the Bolshevik Party trying to initiate some kind of people´s war and surrounding the cities from the countryside. The Bolshevik Party focused its political activities on the proletariat of the Russian cities. The Russian proletariat constituted a smaller proportion of the population than in Western Europe, but on the other hand, the proletariat was much more concentrated in Russia than in Western Europe.


Question to Röed: Was the Bolshevik Party, under Lenin and Stalin's leadership, right, who led the Russian working class in an armed urban revolution and which then spread to the countryside through the alliance with the peasant class? Did Lenin and Stalin know what they were doing or had they in fact started a people´s war?


The principal contradiction determines the strategy - the people's war is not universal

 

Mao Zedong developed dialectical materialism, especially in "On contradictions". Anyone who does not try to use – or even understand – the analytical conceptual apparatus in "On contradictions" is no Maoist. In "On Contradictions" Mao Zedong writes:


“There are many contradictions in the process of development of a complex thing, and one of them is necessarily the principal contradiction whose existence and development determines or influences the existence and development of the other contradictions.


For instance, in capitalist society the two forces in contradiction, the proletariat and the bourgeoisie, form the principal contradiction. The other contradictions, such as those between the remnant feudal class and the bourgeoisie, between the peasant petty bourgeoisie ant the bourgeoisie, between the proletariat and the peasant petty bourgeoisie, between the non-monopoly capitalists and the monopoly capitalists, between bourgeois democracy and bourgeois fascism, among the capitalist countries and between imperialism and the colonies, are all determined or influenced by this principal contradiction. “[ii]


Earlier in the same article Mao Zedong also writes that:


“Qualitatively different contradictions can only be resolved by qualitatively different methods. For instance, the contradiction between the proletariat and the bourgeoisie is resolved by the method of socialist revolution; the contradiction between the great masses of the people and the feudal system is resolved by the method of democratic revolution; the contradiction between the colonies and imperialism is resolved by the method of national revolutionary war;;… ”[iii]


The CPP, RCP (Canada) and their unoriginal successors have not understood that the question of the principal contradiction is of decisive importance to the revolutionary strategy. By ignoring this aspect, consciously or unconsciously, they end up in the same camp as revisionists, Trotskyists and all sorts of ultra-leftists.


Can the principal contradiction change? Obviously.


Mao Zedong writes:


“In a semi-colonial country such as China, the relationship between the principal contradiction and the non-principal contradictions presents a complicated picture.


When imperialism launches a war of aggression against such a country, all its various classes, except for some traitors, can temporarily unite in a national war against imperialism. At such a time, the contradiction between imperialism and the country concerned becomes the principal contradiction, while all the contradictions among the various classes within the country (including what was the principal contradiction, between the feudal system and the great masses of the people) are temporarily relegated to a secondary and subordinate position.”[iv]


The Communist Party of China and Mao Zedong were quite clear that there are only two paths to the socialist revolution, the armed urban revolution and the people's war. Mao Zedong writes:


" But this insurrection and war should not be launched until the bourgeoisie becomes really helpless, until the majority of the proletariat is determined to rise in arms and fight, and until the rural masses are giving willing help to the proletariat. And when the time comes to launch such an insurrection and war, the first step will be to seize the cities, and then advance into the countryside and not the other way about (my bold style). All this has been done by Communist Parties in capitalist countries, and it has been proved correct by the October Revolution in Russia.” [v]


In a 1956 conversation with representatives of some Latin American communist parties, Mao Zedong warns them to mechanically copy the experiences of the Chinese revolution:


" The experience of the Chinese revolution, that is, building rural base areas, encircling the cities from the countryside and finally seizing the cities, may not be wholly applicable to many of your countries, though it can serve for your reference. I beg to advise you not to transplant Chinese experience mechanically. The experience of any foreign country can serve only for reference and must not be regarded as dogma. The universal truth of Marxism-Leninism and the concrete conditions of your own countries--the two must be integrated." [vi]


Incidentally, it can be stated that the CPC did not apply the people´s war "all the way". A footnote to Introducing the Communist states:


“In the latter stage of the anti-Japanese war, and more particularly in the period of the Third Revolutionary Civil War (1945 - 49), guerrilla warfare changed into regular warfare as the main form of armed struggle under the leadership of the Chinese Communist Party (my bold style), and this was due to the further growth of the revolutionary forces and the changes in the enemy's circumstances. The latter stage of the Third Revolutionary Civil war witnessed a further development, when operations were conducted by huge formations, which, equipped with heavy arms, were able to storm strongly fortified enemy positions.”[vii]        


These footnotes were reviewed and approved by Mao Zedong. People´s war was not even ”universal” in China!


In The Polemic on the General Line of the International Communist Movement of 1963 CPC addresses the revolutionary battles waged by the oppressed nations and the oppressed peoples of Asia, Africa and Latin America and the struggle for the proletarian revolution in the imperialist and capitalist countries in two separate chapters . See  “9. The oppressed nations and peoples of Asia, Africa and Latin America are faced with the urgent task of fighting imperialism and its lackeys” respectively “10. In the imperialist and the capitalist countries, the proletarian revolution and the dictatorship of the proletariat are essential for the thorough resolution of the contradictions of capitalist society” in A Proposal Concerning the General Line of the International Communist Movement.[viii] Nowhere is it argued that the strategy and forms of struggle in these areas would be identical and that the people´s war would be applicable to resolve the principal contradiction between proletariat and bourgeoisie in a capitalist country.


It is no argument that the only armed urban revolution that has succeeded is the October Revolution. Similar attempts were made in Germany, Hungary, Estonia and China. The reason why there have been no more attempts is due to both objective and subjective factors.  The October Revolution took place in connection with the First World War and the successful liberation wars in China, Yugoslavia, Albania and Indochina took place in connection with the Second World War, two exceptional occasions.


The people's war has succeeded in those countries which have been subjected to imperialist aggression, with the principal contradiction being between the aggressor / occupying power and the people in each country. This applies to China, Yugoslavia and Albania during the Second World War; this applies to Vietnam, Laos and Kampuchea after World War II. North Korea and the people´s democracies of Eastern Europe are special cases. If a country is subjected to imperialist aggression, the principal contradiction changes, as the aggression affects not only the proletariat but also the peasants and other parts of the petty bourgeoisie, the national bourgeoisie and even some parts of the big  bourgeoisie and the landlord class. In all these countries the peasants constituted a very large proportion of the population; in China 80 percent according to Lin Biao, at least 75 percent in Yugoslavia and Albania and probably at least as much in Vietnam, Laos and Kampuchea. In addition, geopolitical and topographical conditions, as well as historical martial traditions, play an important role. The only times the people's war, i.e in the sense that cities are surrounded from the countryside, have succeeded in neocolonial countries without an occupying power present in the country are Cuba 1953 - 1959 and Nicaragua (1961 - 1979). It is irrelevant to this argument that Cuba later allied with the Soviet Union and that the Sandinistas were later overthrown and that the organization is now a right-wing Social-Democratic Party, although running the government.


Röed writes:


"The conclusion of this is today that there are no 'two ways' to communism, but that the road everywhere and all places goes through prolonged people's war."


This is political nonsense and an open revision of the teachings of both Lenin, Stalin and Mao Zedong.


In fact, I cannot see the slightest military tactical advantage of starting a people´s war in an imperialist country like Sweden, as long as the principal contradiction goes between the proletariat and bourgeoisie. In Sweden, the farmers' share amounts to just over one percent, while the proletariat amounts to 70 percent. In imperialist countries, the power, the population and the proletariat are concentrated in cities and towns. People's war means that armed forces are gradually taking control of areas outside the cities and encircling them. Unless, from the outset, the revolutionary forces have the support of the majority, the ruling class and its apparatus of violence will very easily be able to isolate and eliminate every single liberated area. Contrary to the situation when a people is subjected to imperialist aggression, petty bourgeoisie and petty bourgeois strata will not more or less automatically position themselves on the side of the proletariat in the context of a people´s war against a domestic enemy. In addition, the revolutionary forces will also have no advantage of local knowledge over the domestic class enemy. Instead, the decisive factor is to win the support of the majority of people because the situation for it is unbearable and carry out a storm attack, as the ruling class is paralyzed and no longer able to rule. There will be no shortage of weapons by the proletariat in such a situation. It is a completely different matter if the principal contradiction in Sweden changes so that it goes between the Swedish people and an attacking imperialist superpower/great power.


In fact, no communist party in an imperialist and capitalist country has ever tried to initiate a people´s war, as long as the principal contradiction has gone between the proletariat and the bourgeoisie. RCP´s (Canada) plans are still in the drawer. If such attempts were made, these organizations would probably quickly degenerate into ultra-leftist sects in the style of the RAF (Baader-Meinhof League) in Germany, the Red Brigades in Italy and the Action Direct in France, which objectively served as provocateur organizations in the 1970s and 1980s. I would also like to say that a party that believes that the principal contradiction between the proletariat and bourgeoisie in an imperialist and capitalist country can only be resolved through a people´s war, will never ever lead either a people´s war or a socialist revolution. At best, such a party will remain a playhouse.


Question to Röed: Do you agree that Mao Zedong never advocated that the people´s war could be applied regardless of the principal contradiction and situation, that is, it was not a universal strategy? Aren't the beliefs that the people's war is not universal and that it is universal (CPP's view) two completely incompatible views? Why is Mao Zedong wrong?


Why show CPP/Gonzalo respect but not Marx/Engels, Lenin, Stalin and Mao Zedong?

 

Röed considers that I lack in humility and mention the capture of the CPP Central Committee and Gonzalo in 1992 in a disrespectful way. This is nonsense.


Firstly, practice is the criterion of truth. The most important argument against reformists, revisionists, Trotskyists and anarchists is that they never have succeeded in implementing a socialist society, or in the case of the anarchists even without a state apparatus. If a Communist Party has failed in one or the other context, it is also a sign that the ideological and political line has in some ways been wrong or incorrectly applied. That's why you can't compare Rosa Luxemburg/Karl Liebknecht, Gramsci or Bela Kun with Lenin or Ernst Thälmann with Stalin.


Secondly, the capture of the Central Committee and Gonzalo in 1992 was not the result of slipping on a banana peel or a lightning strike. It was a sign that they overestimated their own strength and underestimated the enemy, and did not take the necessary security measures. This is a typical leftist opportunistic error. In connection with the period from the February Revolution to the October Revolution, Lenin was put in safety several times, as the Bolshevik Party understood his decisive importance for the outcome of the Revolution.


Thirdly, “A political party’s attitude towards its own mistakes is one of the most important and surest ways of judging how earnest the party is and how it fulfils in practice its obligations towards its class and the working people. Frankly acknowledging a mistake, ascertaining the reasons for it, analyzing the conditions that have led up to it, and thrashing out the means of its rectification—that is the hallmark of a serious party; that is how it should perform its duties, and how it should educate and train its class, and then the masses. " (Lenin)[ix]


Where is the CPP's self-criticism? When the party left in SKP [x] lost the battle against the right-wing liquidators 1978 - 1980, a comprehensive self-critical review was made in SKA's [xi] political report from 1982. We concluded that we had committed both left and right errors ourselves.


Question to Röed: Did the CPP make any mistake at all when the Central Committee and Gonzalo was captured? Which one (-s)? Or was it a brilliant move to procure a martyrdom? Why hasn't CPP published any self-criticism?


Fourthly, the comparison between communists in Norway and Sweden on the one hand and CPP on the other is absurd. Parties in imperialist and capitalist countries such as Norway and Sweden should be compared with other parties in the imperialist bloc, not with parties in neo-colonial countries or colonies. It is no coincidence that all Comintern resolutions and even "A Proposal on the General Line of the International Communist Movement" (1963) make this distinction. History has shown that it is much more difficult to carry out a revolution in any imperialist and capitalist country than a successful liberation war in a colony or neocolonial country, especially as it is subjected to imperialist aggression. Already in "Radicalism" Lenin states:


"Incidentally, apart from a number of other causes, that is why it is more difficult for Western Europe to start a socialist revolution than it was for us.“ [xii]


The most important difference between the situation in the imperialist bloc and the neo-colonial countries, commonly called the Third World, is that the class contradictions are much sharper in the latter. The reason is the material living conditions of the proletariat in the imperialist countries – and that the peasant class amounts to only one or a few percent. Lenin also writes in "Radicalism":


 “…for a revolution to take place it is not enough for the exploited and oppressed masses to realize the impossibility of living in the old way, and demand changes; for a revolution to take place it is essential that the exploiters should not be able to live and rule in the old way. It is only when the “lower classes” do not want to live in the old way and the “upper classes” cannot carry on in the old way that the revolution can triumph. This truth can be expressed in other words: revolution is impossible without a nation-wide crisis (affecting both the exploited and the exploiters).” [xiii]


The CPP should of course be compared with other parties and movements in Africa, Latin America and Asia. The only countries that in modern times, i.e after the Second World War, where the people, through armed struggle, have succeeded in overthrowing a domestic repressive regime without these countries being subjected to imperialist occupation, are Cuba 1953 - 1959 and Nicaragua 1961-1979. As you know, these liberation movements were not even led by Maoists. If you compare the CPP with the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of Philippines (CCP) and the people's wars that they are waging, then neither of these parties has won, but they have neither been defeated. The Communist Party of Philippines has been engaged in a sustained struggle since 1968; The Communist Party of India (Maoists) represents a continuation, via various divisions and new constellations, of the 1967 Naxalbari uprising and the formation of the Communist Party of India (Marxist-Leninists) in 1969. The major difference between these two parties and the CPP is that the former make no claims of being the leader of the world revolution and are not claiming to have further developed Maoism.


It does not matter that the CPP had a dominant position in 40 percent of Peru´s territory for some time. The Nepalese Maoists controlled 80 percent of Nepal's territory before embarking on the parliamentary road. Only victory can confirm the accuracy of the line. As the saying goes, a miss is as good as a mile. The CPP's initial success may, in the first instance, been due to the Peruvian regime being unusually corrupt and the repression against the Peruvian people, mainly the peasants, extremely severe. This was also the case in Cuba and Nicaragua, where the Batista- and Somoza-regimes were extremely corrupt and oppressive. The CPP will not even come close to the Hungarian Communist Party, which under Bela Kun managed to lead the Hungarian working class in a socialist revolution and even establish a Soviet Republic, which lasted for just over four months, from March 21 1919 to August 6 1919. The important thing about the Hungarian Revolution today is to study what mistakes were made so that state power could not be maintained.


Röed states that anyone who criticizes CPP is arrogant and lacks humility. That's a ridiculous statement. The CPP went out with tits and trumpets and claimed to have further developed Maoism on Peruvian conditions through Gonzalo's thinking. The PKP simply claimed the victory in advance. In addition, the party presented itself as the leader of the world revolution, even though it had not yet won in Peru. This is in both cases a manifestation of hubris. Did the Communist Party of China claim to be the leader of the world revolution in 1945, when Mao Zedong's thinking was first enshrined in the CPC's statutes, in a situation when Japanese imperialism had been defeated? Really not.


In one document from CPP 1988, "The Line to Build the Three Tools of the Revolution," which is present on the Tjen Folket´s website, states:


"Chairman Gonzalo puts forward the thesis that all communist parties in the world must be militarized (my bold style) for three reasons:"


This is a call to all Communist parties in the world that they should be "militarized" in whatever situation. This is presumptuous left dogmatism in cubic. This call goes against Mao Zedong's attitude, which is the only correct one:

“The principle of using different methods to resolve different contradictions is one which Marxist-Leninists must strictly observe. The dogmatists do not observe this principle; they do not understand that conditions differ in different kinds of revolution and so do not understand that different methods should be used to resolve different contradictions; on the contrary, they invariably adopt what they imagine to be an unalterable formula and arbitrarily apply it everywhere, which only causes setbacks to the revolution or makes a sorry mess of what was originally well done (my bold style).”[xiv]


It would never have occurred to the CCP or Mao Zedong to formulate such a concrete call for all the Communist parties in the world. On the contrary, in a 1956 conversation with representatives of Latin American communist parties, Mao Zedong discourages them from "transplanting the Chinese experience mechanically " (see previous quote). Only political fools can launch an unchanging formula aimed at all the communist parties in the world, and only fools cannot immediately realize that this is wrong. Whoever supports Gonzalo in questions, where his view contradicts the classics, especially Lenin's and Mao Zedong's, is not only mistaken but also shows a lack of respect for them. Gonzalo, for example, falsifies the history of Russian revolution, as well as Mao Zedong's theory of people´s war, which the latter never considered universal.



Rickard B. Turesson

16/7 2018

(Published in Marxistiskt Forum nr 1/2019)


See part 2 here!

   

(This blog is connected with Nya Arbetartidningen)



Selected works, Vol. VI, p. 463

[ii] Selected Works of Mao Tse-tung, Volume I, p. 231 or https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-1/mswv1_17.htm

[iii] Selected Works of Mao Tse-tung, Volume I, p. 221 or https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-1/mswv1_17.htm

[iv] Selected Works, Volume I, p. 331

[x] Communist Party of Sweden, originally Communist League (Marxist-Leninists) in 1967, was a Maoist Party founded in 1973. See https://en.wikipedia.org/wiki/Communist_Party_of_Sweden_(1967)

[xi] Communist Worker´s Party of Sweden –https://en.wikipedia.org/wiki/Communist_Workers%27_Party_of_Sweden

[xii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/lwc/ch07.htm

[xiii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/lwc/ch07.htm

[xv] https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/proposal.htm

[xvi] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/dec/16.htm

[xviii]  History of the Communist Party of the Soviet Union (Bolsheviks) - https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1939/x01/ch08.htm

[xix] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[xx] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationa<

Av NAT:s redaktion - 14 juni 2020 15:00

(Part 2)

Is chairman Gonzalo the greatest Maoist of our time?

 

Röed claims that the PKP inspired the people´s war in India, the Philippines, Nepal and Turkey. This must be a real exaggeration, since the people's war in both India and the Philippines started already in 1969, well before that in Peru. This means that the Maoists in India and in the Philippines were inspired by the CCP and Mao Zedong. The people´s war in Nepal was started in 1996 by the Nepal Communist Party (Maoists). Why should the NCP (Maoists) have been primarily inspired by the PKP, whose chairman and most of the Central Committee had already been captured, and not by the CCP's and Mao Zedong's theories of the people's war? The NCP (Maoists) also did not follow Gonzalo's thinking but “the path of Prachanda”. In 2006, the NCP (Maoists) signed a peace agreement with the Nepalese government and the party took part in subsequent parliamentary elections. In 2009 it changed its name to the Unified Communist Party of Nepal (Maoist) and after a merger in 2018 it changed its name again to the Nepal Communist Party. This party is parliamentary and currently holds the governmental power in Nepal. Exactly what the party does with this government power, however, is a completely different matter. It obviously has not smashed the state apparatus and initiated a socialist transformation.


Röed states that "Gonzalo's contribution shows him as our epoch's foremost revolutionary leader, the greatest Maoist of our time". But how can a leader who has been imprisoned and who has not led the Peruvian people's war to victory be "the foremost revolutionary leader of our time, the greatest Maoist of our time"? The document "The Line to Build the Three Tools of the Revolution" claims that "Chairman Gonzalo, the greatest living Marxist-Leninist –Maoist who leads the party, is the guarantee of the victory of the communist revolution (my bold style)." Up like a sun, down like a pancake. Just compare the CPP with the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of the Philippines, which have not been defeated, but not yet won, and whose forces control large areas of their respective countries. Surely it is a greater achievement to be able to continue waging a prolonged people's war than to lose one? Röed states that PKP's defeat is only temporary, but does not provide credible reports on which areas PKP has retaken.


Question to Röed: What texts by Gonzalo, in which he "further develops" Maoism, does Röed recommend?


On the militarization of the Communist parties

 

Röed states that I fall into pure speculation about what Gonzalo meant by "militarizing the Communist parties" and referring me to "other texts". Which ones? "The line to build the three tools of the revolution"? Röed tries to explain pedagogically:


"In short, Gonzalo's thesis is as simple as it is wise – a party to wage war must be organized for war." This is just a platitude, about as wise as the party that wants to carry out a revolution must prepare and organize for revolution. But a communist party cannot always and in all circumstances organize itself for war; it depends entirely on the situation. In "A Proposal on the General Line of the International Communist Movement," the Communist Party of China writes instead:


“In order to lead the proletariat and working people in revolution, Marxist-Leninist Parties must master all forms of struggle and be able to substitute one form for another quickly as the conditions of struggle change. The vanguard of the proletariat will remain unconquerable in all circumstances only if it masters all forms of struggle –peaceful and armed, open and secret, legal and illegal, parliamentary struggle and mass struggle, etc. It is wrong to refuse to use parliamentary and other legal forms of struggle when they can and should be used. However, if a Marxist-Leninist Party falls into legalism or parliamentary cretinism, confining the struggle within the limits permitted by the bourgeoisie, this will inevitably lead to renouncing the proletarian revolution and the dictatorship of the proletariat.”


"As a result of these characteristics, the task of the proletariat's party in the capitalist countries is to, during a long period of legal struggle, train the workers and build themselves strong and thus prepare for the final overthrow of capitalism. In these countries, it is a matter of long-term legal struggle, of using Parliament as a platform, of economic and political strikes, of organizing trade unions and school workers. There, the organizational form is legal and the form of the struggle is bloodless (non-military)… ”


It is pointless to prepare for war unless the working masses are prepared to join. It is not possible to create or provoke a revolutionary situation. It creates itself when a general deep economic and social crisis arises as the result of the inherent contradictions of capitalism or because the situation has drastically altered by war that occurred during the two world wars. The group or organization imagining a revolution can be created or provoked will degenerate into an organization linked to individual terrorism, such as the RAF (Baader-Meinhof League) in Germany, the Red Brigades in Italy or Action Directe in France, which is directly contrary to the mass line. These organizations were, objectively, counter-revolutionary, their activities played the bourgeoisie in their hands, and these organizations were probably infiltrated by fascists or security services. RAF members could take refuge in East Germany, which shows that organizations were a plaything in the game between the social-imperialist bloc on one side and the western imperialist bloc on the other. Exactly how does Röed think a revolutionary organization within the imperialist bloc should prepare for war? By just talking about it?


According to Röed, Gonzalo believes that "not only the party must be militarized, but that the whole people must be armed and ergo the whole people must be militarized". Well. How does this view differ from that of Lenin and Mao Zedong? It is obvious that Röed in some way believes that Gonzalo has further developed Lenin's view, i.e that "the Communist Party is a party for revolution" when he writes that "Gonzalo sharpens (sic!) this further by stating that a proletarian Communist Party is a party to wage war and that it must therefore be a militarized Party. ". "Sharpens"? This is just phrase-mongering.


Firstly, Lenin and the Bolshevik Party never attempted to wage a people´s war, i.e encircle the cities from the countryside, but carry out an armed urban revolution in both 1905 and 1917, i.e first to conquer the cities and then the countryside, which they succeeded.


Secondly, Lenin and Comintern never launched the theory that the armed urban revolution was a panacea in imperialist and capitalist countries as well as in colonies or neo-colonial countries. This is in contrast to the CPP, Gonzales and their unoriginal backers, who claim that the people's war is universal.


Thirdly; what exactly distinguishes a party that applies democratic centralism from a party that applies democratic centralism and which is at the same time militarized?


Fourthly, Röed seems to think that a militarized party does not apply a military order structure top - down. But what does "militarized" mean? That all members from day one carry weapons? But the question of armament is a tactical issue and depends on the political situation. The Bolsheviks did not start arming the Red Guards until after the February Revolution and on the brink of the October Revolution, the Red Guards amounted to 200,000 men.


Fifthly, Lenin writes in "The Elections to the Constituent Assembly and the Dictatorship of the Proletariat" why the October Revolution could prevail:


“On the basis of the returns of the Constituent Assembly elections we have studied the three conditions which determined the victory of Bolshevism: (1) an overwhelming majority among the proletariat; (2) almost half of the armed forces; (3) an overwhelming superiority of forces at the decisive moment at the decisive points, namely: in Petrograd and Moscow and on the war fronts near the centre.” [ii]


The victory was not primarily due to the fact that the Bolshevik Party was militarized, although most members actively participated in the takeover of power. Some Bolsheviks led political strikes, for example, among the railway workers. Without this support from the proletariat and the soldiers, the October Revolution would never have prevailed. Of course, the overwhelming majority of the proletariat and the soldiers were not members of the Bolshevik Party.

The concentric circles

 

Röed writes that the PKP's line was that "the whole party must be part of the people's army to be an integral part of the people's war". Their "masterful use of Mao's dialectical method makes their guidelines appear simple and direct". Did all members of the Communist Party of China really join the Red Army? No, some members were assigned to work in the areas occupied or controlled by the Japanese or Guomindang; some were even assigned to work under cover at Guomindang. Circumstances determined whether these members followed instructions directly from the party or indirectly via the Red Army; the circumstances also determined the extent to which they were armed.


When Röed states that PKP's line that "the whole party must be part of the people's army" is something unique, does that mean that Mao Zedong's line was that only 90 percent, 70 percent or 50 percent of the party's members would be part of the Red Army? Why else emphasize the uniqueness of PKP's line? Röed states that it is wrong if the party engages in "pure politics" and the army wages "pure war". Of course. But does this criticism affect the Bolshevik Party or the CPC? Already during the civil war of 1918 - 1920 the Bolsheviks applied the system of political commissars while that there also were always strong Bolshevik factions within the Red Army; the same system was applied in China. If the CPC had one million members in 1945, then the Red Army's numbers were two million.


The three tools of the revolution in Russia

 

Röed states that I claim that the Russian Revolution did not apply the "three tools of the revolution" according to the PKP. On the contrary, I show that the three tools of the revolution, the party, the front and the army, cannot be elevated to a formula that applies in all times and under all conditions but must be applied to the peculiar conditions of each country.


The main differences between the October Revolution in Russia and the People's War in China were that the Bolsheviks fought for an armed urban revolution, which later spread to the countryside, and the people's war in China, which meant invading the cities from the countryside during the struggle against Japanese imperialism 1937 - 1945. 1945 - 1949 the principal contradiction was between the Chinese people and Guomindang, who represented the big bourgeoisie, the comprador bourgeoisie and the interests of the major landlords in alliance with US imperialism.


Röed seems to imagine that the Soviets, who were united fronts from below, existed intact from 1905 to 1917. This is nonsense. The Soviets were crushed by 1907; during the period 1907 - 1912 the Bolsheviks practiced a retreat tactic (see earlier quotes from Stalin). [iii] Only after the February Revolution of 1917 did the Soviets re-emerge and grow in strength until the October Revolution. The Bolshevik Party never established a united front from above as the CPC did with Guomindang 1937 - 1945, as the principal contradiction was not between the Russian people and German imperialism but between the Russian working people and the Russian tsarism and the bourgeoisie. The Russian ruling class was part of one imperialist bloc. After the October Revolution victory, representatives of left-wing socialist revolutionaries were briefly represented in the Soviet government. The Red Army was first formed on February 23, 1918, following the victory of the October Revolution. The nucleus of the Red Army was made up of the 200,000 men who had been part of the Red Guards that had emerged after the February Revolution of 1917, and of all the soldiers and officers who had joined the October Revolution from the Tsarist army, the main body of the new Red army. According to both Lenin and Stalin, the October Revolution triumphed in February 1918. Is this a myth, as Röed claims? In what way are Lenin and Stalin wrong? This victory was the very prerequisite for victory in the subsequent civil war, with the main forces of intervention being crushed at the end of 1920, although the struggle against them continued on a smaller scale until 1922. [iv]


Why do PKP, Röed and others have to engage in historical falsification of the October Revolution? They are aware that Mao Zedong and the CPC have never advocated the theory that the people's war is universal, on the contrary Mao Zedong and the CPC distinguished between the path of the October Revolution and the path of the people's war. They dare not openly attack Lenin, Stalin and Mao Zedong, as they would then reveal themselves directly as "left"-revisionists and anti-Maoists. If reality and history do not match their dogmas, then they alter without hesitation both reality and history.


The Question about Revolutionary Internationalist Movement (RIM)

 

The Communist Party of China (CCP) and the Labor Party in Albania (LPA) led the struggle against the rise of modern revisionism in the Soviet Union. From the beginning of the 1960s, a number of Marxist-Leninist groups and parties joined these two parties, thus forming an international Marxist-Leninist movement. But this movement never worked as an International, let alone with any center.


This was partly due to the CPC's experience, which Mao Zedong formulated in a speech, "The Comintern has long ceased to interfere in our internal affairs", [v] 1943. The CCP received some bad advices from the Comintern, which Cominform and the Soviet Union continued to distribute. One of the last bad advices the CCP got was that the People's Liberation Army in the civil war with Guomindang 1945 - 1949 should not pursue the final battle with Guomindang but make a stop and accept a division of China into a northern and southern part. This would have just postponed a victory like in Vietnam. The arguments put forward by Mao Zedong in the speech are briefly three: 1) A united international organization cannot adapt itself to extremely complex and rapidly changing circumstances. Only national parties can make a detailed analysis of the circumstances; 2) the anti-fascist struggle on the world scale was so multifaceted that a centralized organization was an obstacle to the struggle; 3) the Chinese Communist Party had hardened in the struggle and knew best how the struggle would be conducted in China (which was later confirmed by the practice).


Therefore, after the split with the SUKP, the CPC maintained only bilateral relations with various Marxist-Leninist parties in the world. This meant that the discussions took place on an equal footing without the CPC trying to foist its views on the non-state parties. Of course, the CPC enjoyed a special prestige and influence until 1976; this was positive as long as Mao Zedong lived – see Communist Party of Sweden´s  campaign against Soviet social imperialism in 1974 - but negative after Deng Xiaoping's takeover of power. After the break with the CPC in 1977, LPA tried to create a kind of international with itself at the forefront, but failed.


Röed claims that the Revolutionary Internationalist Movement (RIM) was not an International. But in fact, as early as 1984 [vi], RIM stated that its goal was to create an International:


“At the present juncture of world history, the international proletariat has to take up the challenge of forming its own organization, an International of a new type based on Marxism-Leninism-Mao Tsetung Thought, assimilating the valuable experience of the past.”


Furthermore the report from this conference criticized CPC:


“It also is necessary to evaluate the overreaction of the Communist Party of China to the negative aspects of the Comintern that led them to refuse to play the necessary leading role in building up the organizational unity of the Marxist-Leninist forces at the international level.”


The criticism is reminiscent of the rebels  [vii]who visited China's embassy in Stockholm in 1968 for guidance on how the Cultural Revolution ought to be implemented in Sweden. When the Chinese embassy staff refused to give any advice, the rebels accused them of being revisionists, tearing down curtains and leaving.


If the CPC had led a Communist International in connection with Deng Xiaoping's takeover of power in 1978, the damage would probably have been even greater than was the case.  Now, however, there were parties and groups that were used to formulate a political line regarding the specific conditions in their own country and to think for themselves. The CPC also, until 1977, encouraged its fraternal parties to think for themselves. My view is that the system of bilateral relations with other revolutionary parties worked well until 1977. The meetings always took place on an equal footing, even though the two state-bearing parties, the CPC and AAP, enjoyed greater prestige and influence than everyone else.


RIM seems to have disappeared from the political scene around 2007. My impression is that the organization disappeared because various organizations in competition with each other tried to play the first violin in the organization.


The communists and the elections


Röed states that the RIM parties did not advocate principled electoral boycotts at all, but do not cite a source. The PKP boycotted the elections in Peru in 1985 and, as far as I know, never voted in any election. I believe that election boycotts can be justified for three reasons: 1) it is not possible to guarantee the safety of your own candidates, but they risk life and limb; 2) the elections are rigged and there is extensive electoral fraud, and 3) the situation is revolutionary as in the 1905 revolution in Russia, when proposals for the establishment of a parliamentary assembly served as a diversionary maneuver. In addition, as Lenin demonstrated, the elections were not even fair. It is possible that the first and /or second reason was at hand in 1985 in Peru. But from where did the idea by RIM's Swedish sympathizers' group for a 2003 boycott of the euro referendum in Sweden come (which I quote in my article)? Was it their own invention? Or was it in line with RIM's general policy regarding elections?


Lenin, Stalin, Comintern and Mao Zedong did not support the line either to always run for elections in bourgeois democracies or to always boycott parliamentary elections. It is the situation that determines. On the other hand, they were for communists to always use all kinds of struggle, legal as well as illegal, open as well as secret. Why wouldn't voter participation be a "good tactics in today's situation"? It depends entirely on whether the parliamentary struggle is combined and based on the extra-parliamentary struggle. Most parties, which were part of the international Marxist-Leninist movement with the CPC/AAP at the forefront until 1977, did not fail because they prioritized parliamentary elections, as they had rarely won any parliamentary representation. They went down because they were not sufficiently independent in relation to the CCP and AAP.


Is there anything to learn from CPP and Gonzalo?

 

Röed asks the question: "But is it not of enormous importance to study Gonzalo and the CPP as well?"

My view is that PKP and Gonzalo should be studied as negative examples, mainly because the party failed because Gonzalo and most of the Central Committee were jailed in 1992, which led to the party's collapse. This was obviously a result of left subjectivist and left dogmatic errors. The party, especially its leadership, suffered from hubris and anticipated the victory. The party rose "Gonzalo's thinking" to the guiding-star even though the same thinking had not been confirmed in practice, that is, led to victory. The party has also given the appearance of acting as the leader of the world revolution, a supreme claim that neither the Communist Party of India (Maoists) nor the Communist Party of the Philippines have made.


Making the thumbs down for the CPP's policies does not in any way detract from the struggle that the Peruvian workers and peasants waged against the ruling class in Peru, which was righteous, until 1992. Maoists even supported the Afghan people resistance struggle against the social-imperialist occupation of Afghanistan from 1979, although the resistance movement was dominated by reactionaries and bourgeois nationalists.


The CPP and Gonzalo have not developed Maoism on a single point. The theory that the people´s war is universal is a left-revisionist distortion of Mao Zedong's theories, despite he himself warned of this distortion. The CPP and Gonzalo falsify the history of the October Revolution and do not recognize its crucial historical significance. The CPP and Gonzalo have launched a series of remarkable theories that all communist parties must be militarized and the theory of the concentric circles, theories which are not supported by the classics. CPP and Gonzalo also claim that the three elements of the people's war according to Mao Zedong, i.e strategic defensive, strategic equilibrium and strategic offensive, can be transferred on the course of the world revolution. Since I have already argued against this cracked and mechanical transfer in another article, "What is chairman Gonzalez' contribution to Marxism?", I will only briefly comment on this worldview. Gonzalo thus believes that the world revolution was on a strategic defensive between 1871 and 1945, strategic equilibrium prevailed between 1945 and 1980, with the strategic offensive continuing since 1980. Between 1871 and 1953 the October Revolution occurred in 1917, the emergence of a number of People´s democracies in Eastern Europe after the Second World War and finally the proclamation of the People's Republic of China in 1949. The socialist camp then numbered a third of the population of the world. This calls Gonzales a defensive! I have set the limit for 1953, because Stalin died this year as well as the Korean War ended that year. From 1956, the contradictions between the SUKP's revisionism and the CPC grew, which gradually led to the emergence of a social-imperialist bloc with the Soviet Union at the forefront. There was still a kind of equilibrium, as a number of colonies liberated themselves during the 1960s and 1970s, as well as the defeat of US imperialism in 1975 in Indochina. But since 1978, when Deng Xiaoping took power in the CPC and China, which has led to China now being a capitalist and imperialist country, the Communist movement and the international proletariat have been on the defensive. The struggle that various communist parties and liberation movements have waged since 1980 can under no circumstances be compared with the wave of success that prevailed until 1953.


It is almost pathetic to elevate Gonzalo into a theoretical fix star and testify to a very poor judgment. Gonzalo reduces Maoism to a catechism, full of erroneous or dubious Bible words. I do not believe in Röed's statement that PKP's almost religious language use was contingent on PKP "writing in Spanish in a Peruvian-Native American context". I mean that language was conditioned by PKP's left dogmatism and left subjectivism and that many of the leading intellectuals actually came from the Spanish-upper and middle class. It is the nature of dogmatism to simplify in absurdum and nature of subjectivism to distort the perception of reality. Even during 1968 the rebel movement in Sweden, one of the world's most secularized countries, there were religious elements. Meetings were organized to "expel the bourgeoisie from the body" (exorcism or expulsion of spirits) from the sect members and the major meetings served as revival meetings.


Röed "also cannot accept a claim that the development of our ideology stopped abruptly in 1976". There has definitely not been any development of Maoism to a fourth stage; Gonzalo's "development" is a caricature of Maoism. On the other hand, there are a number of Maoist parties and groups, mainly the Communist Party of India (Maoists) and the Communist Party of the Philippines, which have continued to fight and further develop the political line with regard to national conditions. In addition, there is still much to learn from the international Marxist-Leninist movement up to 1977, both positive and negative experiences.


Unfortunately, Röed's defense of the CPP and Gonzalo is a completely unoriginal repetition of their positions. PKP and Gonzalo represent a dead-end track, especially in imperialist countries, that discredits Maoism and does not lead to revolution.


Rickard B. Turesson

16/7 2018


(Published in Marxistiskt Forum nr 1/2019)

   

(This blog is connected with Nya Arbetartidningen)




https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/proposal.htm

[ii] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/dec/16.htm

[iv]  History of the Communist Party of the Soviet Union (Bolsheviks) - https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1939/x01/ch08.htm

[v] “The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm

[vi] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement  1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem


ent_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovem


ent_292.pdf

[vii]  The rebels were a left opportunistic anarchistic group within the Communist League (Marxist-Leninists), consisting of some students at three universities in Sweden, who rose up in the spring 1968  and very quickly fell apart.

Av NAT:s redaktion - 10 april 2020 12:32

Det är nu två miljarder människor över hela världen som lever under någon form av nedstängning till följd av coronaviruspandemin. Det är en fjärdedel av världens befolkning. Världsekonomin har inte sett något liknande. Nästan alla ekonomiska prognoser för den globala BNP:n 2020 anger en minskning på 3-5 procent, lika dåligt om inte sämre än under den stora lågkonjunkturen 2008-2009. Enligt OECD kommer produktionen i de flesta ekonomier att minska med i genomsnitt 25 procent (OECD) medan nedstängningarna varar och nedstängningarna kommer att direkt påverka sektorer som uppgår till upp till en tredjedel av BNP:n i de stora ekonomierna. Varje nedstängningsmånad innebär en minskning på 2 procentenheter av den årliga BNP-tillväxten.

 

Detta är ett monstruöst sätt att bevisa Marx´ arbetsvärdesteori, nämligen att "Varje barn vet att en nation som upphör att arbeta, jag vill inte ens säga under ett år, utan till och med under några veckor skulle gå under." (Marx till Kugelmann, London, 11 juli 1868).


Nedstängningarna i flera stora ekonomier har en drastisk effekt på produktion, investeringar och framför allt sysselsättning. De senaste jobbsiffrorna för mars från USA var verkligen häpnadsväckande, med en månatlig minskning på 700 000 och ett språng i arbetslösheten till 4,4 procent.


 

På bara två veckor har nästan 10 miljoner amerikaner ansökt om arbetslöshetsersättning.


 

Alla dessa siffror överträffar allt som erfors under den stora lågkonjunkturen 2008-2009 och till och med under den stora depressionen på 1930-talet. Naturligtvis är förhoppningen att denna katastrof kommer att vara kortvarig eftersom nedstängningarna kommer att tas bort inom en månad eller så i Italien, Spanien, Storbritannien, USA och Tyskland. När allt kommer omkring, avslutas Wuhan-nedstängningarna den här veckan efter 50 dagar och Kina återgår gradvis till jobbet – om än gradvis. I andra länder (Spanien och Italien) finns det tecken på att pandemin har nått sin topp och att nedstängningarna fungerar. I andra (Storbritannien och USA) har toppen fortfarande inte nåtts.


 

Så när nedstängningarna är över, kan ekonomierna snabbt komma tillbaka till ”business as usual”. Det är vad den amerikanska finansministern Mnuchins hävdar: ”Detta är en kortvarig historia. Det kan vara ett par månader, men vi kommer att gå igenom detta och ekonomin kommer att bli starkare än någonsin.” Den keynesianske gurun Larry Summers upprepade samma uppfattning: ”Jag gör den optimistiska gissningen – men det är bara en optimistisk gissning – att återhämtningen kan ske snabbare än många förväntar sig eftersom den har samma karaktär som återhämtningen från den totala depression som drabbar en Cape Cod-ekonomi {i] varje vinter eller den återhämtning i amerikansk BNP som äger rum varje måndagsmorgon.


Under nedstängningarna har olika regeringar beslutat om kontantutbetalningar och ökat arbetslöshetsersättningen för dem som är avskedade eller permitterade tills verksamheten återupprättas. Och småföretag får förmodligen lättnad i räntor och billiga lån som tillfälligt stöd. Det anses rädda människors försörjning under nedstängningarna.


Ett problem med denna uppfattning är att nedskärningarna av den offentliga sektorn under mer än ett decennium har inneburit att det inte finnstillräckligt med personal för att behandla olika ansökningar och verkställa utbetalningar. I USA uppskattas att många inte kommer att få några lönechecker förrän i juni, då nedstängningarna kan vara över! Dessutom är det uppenbart att många människor och småföretag inte kvalificerar sig för bidrag av olika skäl och kommer att falla genom detta skyddsnät.


Till exempel säger 58 procent av de amerikanska arbetarna att de inte kommer att kunna betala sina hyror, köpa matvaror eller ta hand om räkningarna om de försätts i karantän i 30 dagar eller mindre, enligt en ny undersökning från Society for Human Research Management (SHRM). Var femte arbetare sade att de inte skulle kunna tillgodose de grundläggande ekonomiska behoven på mindre än en vecka under karantän. Hälften av småföretagen i USA har inte råd att betala anställda för en hel månad under karantänförhållanden. Mer än hälften av småföretagen förväntar sig ett inkomstbortfall någonstans mellan 10 - 30 procent.


Faktum är att många människor tvingas arbeta och riskera sin hälsa, eftersom de inte kan arbeta hemma som bättre betalda tjänstemän.


 

Många småföretag inom resebranschen, detaljhandeln och tjänstesektorn kommer aldrig komma tillbaka efter att nedstängningarna har lyfts. Till och med stora företag inom detaljhandeln, resebranschen och energisektorn kan mycket väl gå i konkurs och orsaka en kedjereaktion inom andra ekonomiska sektorer. Till exempel kräver den amerikanska centralbanken att banker ska genomföra stresstester som utgår från vissa ofördelaktiga scenarier för att se till att bankerna kan bemästra en marknadsnedgång. I värsta fall har BNP sjunkit med 9,9 procent under andra kvartalet 2020 med en arbetslöshet som stiger till 10 procent under det tredje kvartalet 2020. Baserat på de senaste uppskattningarna från Goldman Sachs kommer BNP troligen att falla över 30 procent och arbetslösheten kan hamna på en liknande nivå ... inom några veckor.


Det finns också enorma mängder företagsskulder, som beviljats av tämligen instabila kreditgivare som inte heller hade några intäkter och vinster före pandemin. Och som jag har sagt i tidigare inlägg redan innan viruset drabbade världsekonomin, var många länder på väg in i en lågkonjunktur. Mexiko, Sydafrika och Argentina bland G20-länderna och Japan i G7 befann sig redan i en lågkonjunktur. Euroområdet och Storbritannien befann sig på lågkonjunkturens rand och till och med det land som presterade bäst, USA, saktade ner. Nu kan all den företagsskuld som byggdes upp under åren sedan slutet av den stora lågkonjunkturen kräva sin oundvikliga tribut.  


Det är särskilt fallet i de fattiga ekonomierna i "Global South", som har upplevt ett oöverträffat utflöde av kapital på 90 miljarder dollar när utländska investerare lämnat det sjunkande skeppet. Och det finns lite eller inget skyddsnät som erbjuds av Internationella Valutafondfen (IMF) eller Världsbanken. Det kommer bara att bli värre under det kommande kvartalet och en återhämtning under andra halvan av 2020 kan ligga långt från optimisternas uppfattning.


Det är uppenbart att dessa nedstängningar inte kan fortsätta för evigt, annars kommer miljarder människor att hamna i fattigdom och regeringar kommer att spendera mer och mer, finansierat av ökad skuldsättning och/eller genom att trycka mer pengar för att kunna göra utbetalningar och skuldsätta sig ännu mer.  Man kan inte fortsätta med det om det inte finns någon produktion eller investeringar. Jobb kommer att försvinna för evigt och inflationen kommer så småningom att gå i taket. Vi kommer att kastas in i en värld med permanent depression tillsammans med hyperinflation.


Det verkar som att flera europeiska länder, som uppmuntras av att coronafallen planar ut, förbereder sig för att avsluta sina nedstängningar i slutet av denna månad. Men även om de gör det kommer en återgång till "normalläget" att ta månader. eftersom det kommer att bero på masstestning för att avgöra om viruset kommer tillbaka som det säkert kommer att göra och om man sedan kan hålla det tillbaka samtidigt som produktionen gradvis återställs. Så någon global återhämtning kommer inte alls att gå snabbt. En tysk Ifo-studie förutspådde att den tyska ekonomin skulle kunna krympa med upp till 20 procent i år om nedstängningen varade i tre månader och endast följdes av en gradvis återhämtning.


Och de senaste amerikanska prognoserna från Goldman Sachs visar att den amerikanska lågkonjunkturens vågdal nås under andra kvartalet 2020, med en BNP troligen 11-12 procent lägre än före virusutbrottet. Detta skulle innebära en dramatisk nedgång med en årlig takt på 34 procent under det kvartalet. BNP beräknas sedan stiga mycket gradvis och inte nå samma nivå som före virusutbrottet före utgången av 2021. Detta mönster, vilket innebär nästan två ”bortkastade” år i USA, har varit vanligt i de senaste ekonomiska prognoserna. En liknande bild förväntas i euroområdet, som upplever en mer bråddjup kollaps i varuproduktionen än under eurokrisen 2012.


Men en steg-för-stegplan är det enda möjliga alternativet, säger ett gäng ekonomer: "viktigare är att nivån på nedstängningen, dess varaktighet och de underliggande ekonomiska- och hälsokostnaderna i avgörande utsträckning beror på de åtgärder som förbättrar hälsosystemets kapacitet att hantera epidemin (testa, isolera de sårbara o.s.v.) och det ekonomiska systemets förmåga att navigera genom en period med begränsad ekonomisk verksamhet utan att äventyra dess struktur. "


Kunde nedstängningarna ha undvikits? Beviset blir allt tydligare att detta kunde ha gjorts. När COVID-19 dök upp på scenen borde regeringar och hälsosystem ha varit redo. Det är inte så att de inte hade varnats av epidemiologer i flera år. Som jag har sagt tidigare, kom COVID-19 inte som en "blixt från klar himmel". I början av 2018, under ett möte i Världshälsoorganisationen i Genčve, myntade en grupp experter termen "sjukdom X": De förutspådde att nästa pandemi skulle orsakas av en okänd, ny patogen som ännu inte trängt in i den mänskliga befolkningen. Sjukdom X skulle sannolikt bero på ett virus som har sitt ursprung i djur och skulle uppstå någonstans på planeten där ekonomisk utveckling driver ihop människor och djurliv.


Så sent som i september förra året, publicerade FN en rapport som varnade för att det finns ett "mycket verkligt hot" om en pandemi som sveper över planeten och dödar upp till 80 miljoner människor. En dödlig luftburen patogen som sprids över hela världen, säger rapporten, kan rasera nästan fem procent av den globala ekonomin. ”Beredskapen hindras av bristen på fortsatt politisk vilja på alla nivåer,” enligt rapporten. "Även om nationella ledare reagerar på hälsokriser när rädsla och panik breder ut sig, ägnar de flesta länder sig inte åt med tillräcklig energi och tillräckliga resurser att förhindra pandemiutbrott från att eskalera till katastrofer." Rapporten berättade en historia om avsiktlig ignorering av varningar från forskare under de senaste 30 åren.


Regeringar ignorerade varningarna eftersom de kalkylerade med att risken inte var stor och därför var det inte värt att spendera pengar på pandemiförebyggande åtgärder. De skar faktiskt ner på utgifterna för pandemiforskning och hur pandemier ska begränsas. Det påminner mig om beslutet från Heathrow flygplats i Storbritannien att bara köpa två snöplogar, eftersom det knappast någonsin snöade eller frös till i London, så kostnaderna var inte motiverade. Flygplatsen drabbades hårt en vinterdag och allt stannade.


Hur kunde nedstängningarna ha undvikits? Om regeringar hade kunnat testa alla för viruset, tillhandahålla skyddsutrustning och enorma arméer av sjukvårdsarbetare för att testa och bedriva spårning och sedan karantän och isolera de infekterade. De gamla och sjuka borde ha skyddats hemma och stöttats av socialtjänsten. Då hade det varit möjligt för alla andra att gå till  jobbet, precis som oumbärliga arbetare måste göra nu. Små länder som Island (och Taiwan, Sydkorea) med högkvalitativa hälsosystem har kunnat göra detta. De flesta länder med privatiserade eller nedbantade hälsosystem har det inte. Så nedstängningar har varit det enda alternativet om liv ska räddas.


 

Nedstängningspolitiken sker bara delvis för att rädda liv; den sker också för att försöka undvika att hälsosystemen i olika länder överväldigas med fall, vilket ställer  läkare inför Hobsons val att välja vem som ska dö eller få hjälp. Målet är att "platta ut kurvan" i ökningen av virusfall och dödsfall så att hälsosystemet kan klara av det. Problemet är att en utplaning av pandemikurvan genom nedstängningar förstärker den nedåtgående kurvan i fråga om jobb och inkomster för hundratals miljoner människor.


 

Och ändå, om pandemin tillåts löpa amok, visar historiska studier att den också så småningom skulle förstöra ekonomin. I ett nyligen publicerat Federal Reserve-dokument, som tittade på effekterna av den spanska sjukan i USA, fann att den då okontrollerade pandemin minskade varuproduktionen med 18 procent. Så nedstängningar kan vara mindre skadliga i slutändan. Det verkar som om man inte kan vinna på någotdera sättet.


Liv eller försörjning? Vissa högerextrema "nyliberala" experter anser att den kapitalistiska ekonomin är viktigare än liv. När allt kommer omkring är de som dör mestadels gamla och sjuka. De bidrar inte mycket till kapitalistisk produktion; de är faktiskt en börda för produktiviteten och skatterna. I sann malthusiansk anda, i de finansiella institutionernas verkställande styrelserum, är uppfattningen utbredd att regeringarna bör låta viruset få fria tyglar och när alla unga och friska blir immuna skulle problemet vara löst.


Denna åsikt kopplas också till vissa hälsoexpertstudier som påpekar att sjukhusläkare varje dag måste fatta beslut om vad som är det mest "kostnadseffektiva" sett till de totala hälsoeffekterna. Bör de rädda en mycket gammal person med COVID-19, om det innebär att någon yngre persons cancerbehandling försenas, eftersom sängar och personal har överförts för behandling av pandemin?


Här uttrycks denna uppfattning: "Om medlen inte är obegränsade - bör vi fokusera på att göra saker där vi kan göra det bästa (rädda flest liv) för minst möjliga pengar. Eller använda de pengar vi har för att rädda flest liv. ” Hälsoekonomin mäter kostnaden per QALY (Quality Adjusted Life Year). En QALY är ett kvalitetsjusterat livsår. Ett år med högsta livstid skulle vara ett QALY. ”Hur mycket är vi villiga att betala för en QALY? Det nuvarande svaret i Storbritannien är att NHS kommer att rekommendera finansiering av medicinska insatser om de kostar mindre än Ł 30 000 /QALY. Allt som överstiger detta anses vara för dyrt och ändå uppgår Storbritanniens viruspaket till 350 miljarder pund, nästan tre gånger den nuvarande årliga budgeten för hela NHS. Är det ett pris som är värt att betala? ” Denna expert räknade ut att "kostnaden för att rädda ett COVID-offer var mer än elva gånger större än den högsta kostnaden som NHS kommer att godkänna." Samtidigt behandlas inte cancerpatienter, höftoperationer skjuts upp, hjärt- och diabetespatienter behandlas inte.


Tim Harford i Financial Times har intagit en annan ståndpunkt. Han påpekar att den amerikanska miljöskyddsbyrån värderar ett statistiskt liv till 10 miljoner dollar i dagens penningvärde, eller 10 dollar per mikromort (en per miljon), om dödsfall undviks. ”Om vi antar att en procent av infektioner är dödliga, är det ett tillstånd på 10 000 mikromort. Med den måttstocken är det 100 gånger farligare att bli smittad än att föda, eller lika farligt som att resa två och en halv gånger runt om i världen på en motorcykel. För en äldre eller sårbar person är det mycket mer riskabelt än så. Utgående från EPA: s (den amerikanska miljöbyrån) $ 10 per mikromort skulle det vara värt att spendera $ 100 000 för att förhindra en enda infektion med Covid-19. Man behöver inte en komplex epidemiologisk modell för att förutsäga att om vi inte genomför några allvarliga åtgärder för att stoppa virusspridningen, kommer mer än hälften av världen troligen att drabbas av det. Det tyder på två miljoner dödsfall i USA och 500 000 i Storbritannien – förutsatt, återigen en  procents dödlighet. Om en ekonomisk nedstängning i USA räddar de flesta av dessa liv och kostar mindre än $ 20 triljoner, så verkar det vara värt pengarna.” Min poäng är att detta dilemma om att "kosta" ett liv skulle minskas, om det hade skett ordentlig finansiering av hälsosystemen, tillräckligt för att tillhandahålla "reservkapacitet" vid kriser.


Det framförs argument om att nedstängningarna och alla dessa hälsoutgifter grundar sig på en onödig panik, som kommer att göra att botemedlet slår värre än sjukdomen. Du förstår, så lyder argumentet, COVID-19 är inte värre än elak influensa i fråga dödlighet och kommer att få mycket mindre påverkan än massor av andra sjukdomar som malaria, HIV eller cancer, som kommer att döda fler varje år. Så stoppa de galna nedstängningarna, skydda bara de gamla, tvätta händerna, så ska vi snart se att COVID inte är något Harmageddon.


Problemet med detta argument är att bevisen talar emot uppfattningen att COVID inte är värre än årlig influensa. Det är sant att hittills har dödsfallen bara nått 70 000 i april, cirka 40 000 färre än för influensan i år och bara en fjärdedel av de malariarelaterade dödsfallen.  


 

Men viruset är inte över än. Hittills tyder allt på att dödligheten är minst 1 procent, tio gånger dödligare än den årliga influensan; och mycket mer smittsam. Så om COVID-19 inte hölls tillbaka, skulle det så småningom drabba upp till 70 procent av befolkningen innan "flockimmunitet" skulle vara tillräckligt för att viruset skulle avta. Det innebär minst 50 miljoner dödsfall! Den årliga dödligheten skulle fördubblas i de flesta länder (se diagram).


 

Dessutom är detta ett virus som är nytt och som skiljer sig från influensavirus och det finns heller inget vaccin än. Det är mycket troligt att det kommer tillbaka och muterar och kräver ännu mer instängningar.


Vissa regeringar riskerar människors liv genom att försöka undvika fullständiga eller till och med delvisa nedstängningar för att bevara arbetstillfällen och ekonomin. Vissa regeringar har genomfört tillräckliga tester och kontaktspårning tillsammans med självisolering för att hävda att de kan hålla sina ekonomier igång under krisen.  Dessvärre för dem, och även om det fungerar, har nedstängningar någon annanstans så förstört handel och investeringar globalt, att även dessa länder inte kan undvika en nedgång på grund av att globala leveranskedjor har havererat.


Det finns ett annat argument mot nedstängningar och att rädda liv. En studie av några ”säkerhetsexperter” från Bristol University räknade med att en "business as usual" -politik skulle leda till att epidemin var över i september 2020, även om en sådan strategi skulle leda till en förlust av liv i Storbritannien nästan lika stor som den som inträffade under andra världskriget. Men omvänt kan nedstängningar minska BNP per capita så mycket att den nationella befolkningen förlorar fler liv till följd av motåtgärderna än den räddar.


Men Bristol-studien är bara en riskbedömning. Riktiga hälsostudier visar att lågkonjunkturer inte alls ökar dödligheten. En lågkonjunktur - ett kortvarigt, tillfälligt fall i BNP - behöver inte, och normalt inte, minska livslängden. Tvärtemot sunt förnuft gäller motbeviset att lågkonjunkturer faktiskt leder till att människor lever längre. Självmord ökar dock, men andra dödsorsaker, till exempel trafikolyckor och alkoholrelaterade sjukdomar, minskar.


Den marxistisk hälsoekonomen doktor Jose Tapia (även författare till ett av kapitlen i vår bok World in Crisis) har gjort flera studier av lågkonjunkturers påverkan på hälsan. Han fann att dödligheten i industriländerna tenderar att öka under ekonomisk expansion och sjunka under ekonomiska recessioner. Dödsfall som hänförs till hjärtsjukdomar, lunginflammation, olyckor, leversjukdom och senilitet – vilket utgör cirka 41 procent av den totala dödligheten – tenderar att variera procykliskt och ökar under tider av uppgång. Självmord, liksom dödsfall som kan hänföras till diabetes och hypertensiva sjukdomar, utgör cirka 4 procent av den totala dödligheten och fluktuerar motcykliskt och ökar i lågkonjunkturer. Dödsfall som tillskrivs andra orsaker, som utgör ungefär hälften av de totala dödsfallen, visar inget klart definierat förhållande till svängningarna i ekonomin. "Alla dessa ekonomiska högkonjunkturers eller lågkonjunkturers effekter på dödligheten som kan ses, t.ex under den stora depressionen eller den stora recessionen (2008 – 2009 – översättarens anm.), är små om de jämförs med dödlighetseffekterna av en pandemi," sade Tapia i en intervju.


Sammanfattningsvis kunde nedstängningarna ha undvikits om regeringarna hade noterat den ökande risken för nya patogenpandemier. Men de ignorerade dessa varningar för att "spara pengar". Nedstängningarna kunde ha undvikits om hälsosystemen hade varit ordentligt finansierade, utrustade och bemannade, istället för nerkörda och privatiserade under årtionden för att minska kostnaderna och öka lönsamheten för kapitalet. Men det var de inte.


Och det finns en ännu större bild. Om du har tillräckligt med brandmän och utrustning kan du släcka en skogsbrand efter mycket förödelse, men om klimatförändringarna leder till ständigt högre temperaturer kommer det oundvikligen att följa ytterligare en brand. Dessa dödliga nya patogener tar sig in i de mänskliga kropparna, eftersom det omättliga vinstbegäret inom jordbruk och industri har lett till att naturen förvandlats till en vara, utrotat arter och fört naturens faror närmare mänskligheten. Även om denna pandemi slutligen avstannar (åtminstone för i år), och även om regeringar spenderar mer på förebyggande och instängningsåtgärder i framtiden, kommer naturen att bringas tillbaka till harmoni med mänskligheten bara genom att den kapitalistiska strävan efter vinst upphör.


För närvarande återstår att rädda liv eller försörjning och regeringarna klarar inte någotdera.


Michael Roberts

6/4 2020

 

Originaltext här:Share

Översättning: Rickard B. Turesson



 




 





 


(i) Cape Cod är en turistort i Massachusetts i USA, som är beroende av sommarturism.

[ii] IFO Institute for Economic Research – tyskt forskningsinstitut

[iii] Ta det erbjudna valet eller låt bli! - https://en.wikipedia.org/wiki/Hobson%27s_choice


[iv] National Health Service är den statliga organisation som ansvarar för den offentliga sjukvården i Storbritannien.

[v] Blodtrycksrelaterade sjukdomar

Av NAT:s redaktion - 11 mars 2020 20:53

Tre SKP:are har kommenterat min artikel Sörensens kritik av maoismen är rakt igenom opportunistisk del I och del II.


Sörensen/SKP skriver:


Fantastiskt. Har skummat, ska läsa vid tillfälle. Det är helt underbart att du avslutat med detta:

"P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?"

Har du fortfarande inte insett (efter två månaders funderingar) att jag inte alls betvivlar att Mao tyckte om Dimitrov?

 

Mitt svar: Men varför skulle det vara en anekdot? Hur definierar du en anekdot? Den gängse definitionen av en anekdot lyder:


”Anekdot (gr. an, nekande, ekdotos, utgiven) är en kortare, ofta humoristisk, redogörelse av en händelse, vanligen med någon form av slutpoäng Det är en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag…”


Mitt påstående återgick på en källa, en stenograferad utsaga av Mao. Vad har det med anekdot att göra? Innan bandspelare blev allmänna, stenograferades ofta diskussioner i de kommunistiska partierna. Det finns exempel från Sverige på stenograferade diskussionsprotokoll i den kommunistiska rörelsen så sent som på 1960-talet.


Varför är mitt påpekande om att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov” relevant? Detta syftade på Maos yttrande om att Dimitrov var Kominterns bäste ledare efter Lenin. Det var alltså ett politiskt ställningstagande. Påpekandet var relevant, eftersom Kominterns folkfrontspolitik var som mest framgångrik just i Kina, eftersom den ledde till seger i kampen mot den japanska imperialismen och senare Guomindang. Det betonar kontinuiteten mellan Kominterns folkfrontspolitik och KKP:s enhetsfrontspolitik.


Eftersom de tre SKP:arna har svårt för att förstå vad en anekdot är, kan jag ge ett konkret exempel: Sven Linderot, SKP:s partiledare 1929 – 1951, som omnämns i Sörensens text, hade mot slutet av sitt partiledarskap alkoholproblem, varvid hans omdöme i fråga om socialt umgänge sviktade. När han gick ut på krogen, brukade han nypa eller klappa servitriserna i baken, vilket inte alltid var populärt. Till sist var partiledningen tvungen att se till att en ”överrock” alltid följde med honom för att se till att Linderot höll händer och fingrar i schack. Min sagesman satt i samma partistyrelse som Linderot. Men det är likafullt en anekdot, eftersom det bara är en muntlig utsaga som här berättas i andra hand. Man behöver inte anföra denna anekdot för att angripa Linderots politik, som var revisionistisk i slutskedet.

 

Aris Patris/SKP skriver:

 

En anekdot i sammanhanget är ju i det här fallet något ovidkommande, något oviktigt. Du verkar tycka att det är av vikt men Andreas (och förmodligen alla andra) avfärdar det som anekdotiskt att hänvisa till vad olika personer sa och tyckte om varandra. Men det klart Mao gillade revisionisten Dimitrov eftersom de delade reformismens kärnpunkt, den positiva synen på klassamarbete.”

 

Mitt svar:

 

Anekdotfrågan har redan kommenterats. Det mest avslöjande med Aris Patris kommentar är att Dimitrov skulle ha varit revisionist. Därmed hamnar Aris Patris i samma läger som trotskister och ultravänster. Dimitrov förspråkade aldrig klassamarbete i syfte att genomföra den socialistiska revolutionen; däremot förespråkade han bredast möjliga enhetsfront, vilket kräver samarbete mellan proletariatet och andra klasser och skikt, för att förhindra fascistiska maktövertaganden. Dimitrov stödde också nationella befrielsefronter, när huvudmotsättningen ändrades till att stå mellan en angripen nation och imperialistiska ockupanter som Nazityskland, Japan och Italien. Om det är fel av proletariatet att samarbeta med andra klasser i samband med ett nationellt befrielsekrig, så är det inte bara Kinas Kommunistiska Parti som drabbas av Aris Patris korkade bannbulla. Vo Ngyun Giap, Vietminhs överbefälhavare, skriver i ”The war of Liberation, 1945 – 1954”, där han sammanfattar varför det vietnamesiska folket segrade över de franska kolonialherrarna:


”Det vietnamesiska folkets befrielsekrig var segerrikt, eftersom vi hade en bred och stark Nationell Enhetsfront, som bestod av alla revolutionära klasser, alla nationaliteter som lever på vietnamesisk mark, alla patrioter. Denna front baserades på alliansen mellan arbetare och bönder, under partiets ledning. (Min fetstil och översättning – ”The Military Art of People´s War Selected Writings of General Vo Ngyun Giap, Monthly Review Press 1970, sid. 98)


Vad skiljer denna princippolitik från Dimitrovs, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s enhetsfrontpolitik? Ingenting.

 

PL/SKP skriver:


"Rickard" vill du svara mig så svara mig här, inte på någon av dina femton bloggfronter.

Snacka om att legat under en sten länge om man år 2020 jiddrar om APK. Vem törs berätta för honom att APK inte funnits på 25 år? Det kanske blir som man väcker en som går i sömnen, en sådan chock för kroppen att en dör. Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.

Det finns goda skäl att som jag menar att Maoismen är sossar med kommunistisk estetik.


Mitt svar:


PL anspelar tydligen på min eventuellt höga ålder: ”Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.” Använder han detta åldersargument även internt inom sitt eget parti, SKP, där medelåldern är omvittnat hög?


PL vill ge sken av att det nuvarande SKP uppstod som fågeln Fenix ur askan 1995. Men varifrån kom medlemmarna till detta SKP? Det räcker att läsa kalendariet, som anger kontinuiteten, på SKP:s webbplats:


1977 26 – 27 mars rikskonferens: Det kommunistiska partiet återupprättas under namnet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).


1990 – genom en kupp som följd av att APK tog avstånd från perestrojkapolitiken i Sovjetunionen och nedbrytningen av socialismen lämnar en grupp partiet och tar i strid mot partiets stadgan tidningen Norrskensflamman med sig.
Tidningen Riktpunkt ges ut istället.

 

1995 – 4–5 nov: 31:a kongressen beslutar att återta namnet Sveriges kommunistiska Parti (SKP)”


SKP har idag dessutom bara förbindelser med revisionistiska, f.d moskvatrogna partier utomlands.

 

PL II skriver:


"7. Förhållandet mellan parti och icke-parti
Vilket är bäst, att ha bara ett parti eller flera? Som vi ser det nu är det kanske bättre att ha flera partier. Detta var riktigt i det förflutna och kan mycket väl vara det i framtiden. Det betyder långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt. I vårt land uppstod de många demokratiska partierna, som framför allt bestod av den nationella bourgeoisin och dess intellektuella, under motståndet mot Japan och kampen mot Chiang Kai-shek, och de fortsätter att finnas till ännu idag. I detta avseende skiljer sig Kina från Sovjetunionen.”


Citatet är hämtat från Mao Zedongs ”Om tio viktiga förhållanden”(1956), Valda verk band V.


Det finns ingen sådan kommunistisk regel att det absolut bara får finnas ett politiskt parti under socialismen. Det är omständigheterna som avgör. I den första sovjetregeringen ingick representanter för vänstersocialistrevolutionärerna, åtminstone fram till Brest-Litovskfreden 1918. Partier som bekämpade oktoberrevolutionen med vapen i hand på den vita sidan under inbördeskriget förbjöds naturligtvis.  Representanterna för högern inom socialistrevolutionärerna genomförde ett misslyckat attentatsförsök mot Lenin och deltog på den vita sidan under inbördeskriget. Socialistrevolutionärerna (d.v.s. Höger-SR) förbjöds 1918 och mensjevikerna 1921. Två mycket små partier, rester från vänstersocialistrevolutionärerna och vänstermensjevikerna, som båda hade stött bolsjevikerna, överlevde fram till 1936.


I folkdemokratierna, som upprättades i Central- och Östeuropa efter andra världskriget, slogs de kommunistiska partierna ihop med socialdemokratiska partier. I Polen fanns det i varje fall ett bondeparti förutom det polska kommunistpartiet.


Det fanns åtta s.k demokratiska partier i Kina efter 1949. Samtliga hade stött kampen mot den japanska imperialismen och Guomindang och accepterade Kinas Kommunistiska Partis ledande roll. De var heller inte särskilt stora eller inflytelserika. Varför skulle de då förbjudas? Det är bättre att ha oliktänkande utanför partiet än inuti det, så länge de inte organiserar en väpnad kontrarevolution.

 

PL III skriver:


”Motsättningen mellan utsugare och utsugna, som finns mellan den nationella bourgeoisien och arbetarklassen, är antagonistisk men under de faktiska betingelser som råder i Kina kan en sådan antagonistisk motsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas på ett fredligt sätt."

 

Mitt svar:


Detta citat är hämtat från Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket (1957) [ii] Vad är problemet? ”De faktiska betingelserna” var sådana att 1957 kontrollerade Kinas Kommunistiska Parti statsmakten och befann sig i direkt politiskt överläge gentemot den nationella bourgeoisien. Partiet bestämde alltså helt villkoren. Regeringen köpte successivt ut (mot en slags statsränta) det nationella borgerskapets egendom. Vinner inte alla på att en antagonistisk motsättning förvandlas till en icke-antagonistisk, om det är möjligt? Sovjetunionen gjorde en reträtt i form av NEP 1921 – 1928 och inledde inte kollektiviseringen förrän 1929. Den kinesiska kollektiviseringen av jordbruket gick mycket smidigare än i Sovjet, eftersom den hade föregåtts av en omfattande kooperationsrörelse.

 

PL IV skriver :


”Att vidmakthålla ett långvarigt krig genom långvarigt samarbete, eller med andra ord, att underordna klasskampen den nuvarande nationella kampen mot Japan – detta är enhetsfrontens grundläggande princip”.


Mitt svar:

 

Citatet är hämtat från Maos artikel Frågan om självständighet och initiativ inom enhetfronten (1938). [iii] Som titeln anger behandlar denbland annat  taktiken gentemot Guoumindang, enhetens och kampens roll i detta förhållande. Artikeln rekommenderas till läsning. Artikeln skrevs 1938, sju år innan segern över Japan. KKP och Röda armén hade i detta läge ännu inte överflyglat Guomindang.


Först måste det kinesiska folket besegra de japanska imperialisterna – sedan kunde KKP och Röda armén ta itu med Guomindang. Den ny-demokratiska revolutionen inleddes steg för steg i de befriade områdena, men det var naturligtvis omöjligt att genomföra en socialistisk revolution innan den ny-demokratiska revolutionen hade genomförts i hela Kina. I Kina var det bara dumhuvuden och provokatörer som inte förstod  – eller ville förstå  – detta.


Känner inte PL till att KKP faktiskt lyckades leda det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen och Guomindang? Fanns det ett enda folk, som under andra världskriget först genomförde en socialistisk revolution, samtidigt som deras land var ockuperat, och därefter försökte befria landet?


Rickard B. Turesson


10/3 2020




[ii] http://kommunisten.nu/?p=8272 eller Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 105 - 151

Av NAT:s redaktion - 3 mars 2020 17:41

 

Kontrafaktisk historieskrivning

 

Kontrafaktisk historieskrivning innebär att man diskuterar ”om inte om hade varit”. Skulle det ha vuxit fram ett nazistiskt parti i Tyskland, även om Hitler hade dött under första världskriget?  Vad skulle ha hänt om Hitler hade lyckats invadera Storbritannien? Det enda som är säkert i detta sammanhang är att Hitler inte dog under första världskriget och att Nazityskland inte lyckades invadera Storbritannien. Allt annat är bara spekulation eller fria fantasier.


Kommunister analyserar naturligtvis också segerrika revolutioner och befrielsekamper liksom misslyckade sådana. Om man kommer fram till att visst parti eller rörelse begick det eller de misstagen, så är det ändå inte säkert om detta parti eller rörelse skulle ha segrat om just dessa misstag hade undvikits. Man måste också ta hänsyn till klasskrafternas styrkeförhållanden.  Ett klassiskt exempel är den ungerska revolutionen och den ungerska rådsrepubliken 21 mars - 6 augusti 1919 under Bela Kuns ledning. Två faktorer brukar anges för att förklara nederlaget. Den ena var att kommunistpartiet var alltför oenhetligt politiskt och att det fanns alltför många reformister inom ledningen; den andra var att rådsregeringen omedelbart förstatligade godsägarnas jord i stället för att dela ut den bland bönderna. På det sättet ledde inte revolutionen till någon omedelbar vinst för de ungerska småbönderna i motsats till oktoberrevolutionen.  Även om dessa misstag inte hade gjorts, är det naturligtvis omöjligt att hävda att den ungerska revolutionen annars skulle ha lyckats. Det är omöjligt att veta. Utländska makter intervenerade till förmån för det ungerska borgerskapet och den ungerska feodaladeln och Sovjetunionens förmåga att bistå den ungerska rådsrepubliken försvårades på grund av inbördeskriget i Sovjetunionen.


Sörensen hänvisar till en analys 2019 av det nuvarande Spaniens Kommunistiska Parti (PCE), SKP/APK:s systerparti, i vilken det hävdades att ”PCE hade möjligheten att genomföra en annan strategi under kriget. I synnerhet under andra halvan av 1937och efter att ha blivit det starkaste partiet och efter att ha skaffat sig ett enormt inflytande i Folkarmén och dess Kommissariat.”  Det är uppenbart att Sörensen och PCE menar att PCE i stället borde ha lett den spanska arbetarklassen i en socialistisk revolution i stället för att fortsätta i folkfrontsregeringen.

Detta är i grund och botten kontrafaktisk historieskrivning, eftersom detta helt enkelt inte inträffade.


För det första tillhörde PCE Komintern, som var ett världsparti med demokratisk centralism. Komintern hade redan fastslagit den politiska linjen i fråga om det spanska inbördeskriget. PCE kunde naturligtvis ha fronderat mot Komintern, men gjorde det inte. Detta i motsats till Kinas Kommunistiska Parti, som inte följde dåliga råd från SUKP och Kominform under inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949. Trotsky var helt emot folkfrontsregeringen och dess politik i Spanien:


Den spanska revolutionen visar återigen att det är omöjligt att försvara demokratin mot den fascistiska reaktionens metoder. Och omvänt är det omöjligt att föra en verklig kamp mot fascismen på annat sätt än genom den proletära revolutionens metoder.”


Trotsky förordade en direkt socialistisk revolution, men eftersom han var emot såväl ”stalinisterna” i PCE, socialdemokraterna, anarkosyndikalisterna, två borgerliga republikanska partier och t.o.m POUM, återstod bara en mycket liten trotskistisk sekt som skulle ha kunnat tillämpa hans politik, vilket den givetvis inte lyckades med.


För det andra fick folkfrontsregeringen sitt främsta militära stöd från Sovjetunionen, ett visst stöd från Mexiko och frivilliga oftast genom Frankrike. Om PCE hade lagt om politiken på egen hand, är det osäkert hur Sovjetunionen skulle ha reagerat. Trotsky menade för övrigt att PCE:s växande inflytande inom folkfrontsregeringen enbart berodde på att Sovjetunionen köpte sig inflytande genom sitt militära stöd.


För det tredje: Om man tittar på en karta över det militära styrkeläget i Spanien 1937, så behärskade falangisterna, Franco-sidan, västra Spanien, och den republikanska regeringen östra Spanien, i nord-sydlig riktning. Varför skulle en revolution i Spaniens östra halva stärkt kampen mot falangisterna i den västra halvan? PCE samarbetade med andra partier i folkfrontsregeringen, bl.a det socialdemokratiska partiet och två republikanska mittenpartier. Folkfrontsregeringen stöddes också av anarkosyndikalisterna och POUM, en ursprungligen trotskistisk organisation (båda dessa hade sina egna agendor), och katalanska och galiciska nationalister. Ett revolutionsförsök lett av PCE i den östra halvan, som inte haft stöd av dess samarbetspartner, skulle ha kunnat utlösa ytterligare ett inbördeskrig, men nu inom den östra halvan.


För det fjärde finns det andra teorier om varför den republikanska regeringen inte lyckades besegra falangisterna. Man måste komma ihåg att falangisterna hade ett mycket omfattande militärt stöd från Tyskland, Italien och Portugal, och att falangisterna tack vare detta stöd  lyckades upprätta luftherravälde och i praktiken också marint herravälde. Vissa menar nämligen att den republikanska regeringen i alltför hög grad förlitade sig på reguljär krigföring utan att den i stället borde ha satsat mer på partisankrig bakom falangisternas linje och att den fokuserade alltför mycket på försvaret av Madrid.


Slutligen: Vilka slutsatser drar dagens PCE av detta? Enligt deras webbplats (jag hittar inte deras program) är dess mål:


Vi strävar efter att organisera revolutionen som störtar borgarklassen och dess monarki, för att bygga socialismen med den folkliga enhetens kraft.”[ii]


Men hur ska revolutionen gå till enligt PCE? Ingenting om väpnad revolution, ingenting om krossandet av den borgerliga statsapparaten, ingenting om proletariatets diktatur.


Sak samma med läget i Italien i andra världskrigets slutskede. Sörensen skriver att kommunisterna upprättade ”praktisk dubbelmakt i stora delar av norra Italien där partisanernas egna organ styrde och den gamla, fascistiska staten var mer eller mindre åsidosatt bidrog kommunisterna till en återgång och ett återupprättande av den borgerliga staten…”. Detta menar Sörensen var en konsekvens av folkfrontspolitiken. Men en viss taktik, vare sig folkfrontspolitik, arbete i massorganisationer eller parlamentarisk verksamhet genererar inte med nödvändighet en viss bestämd politisk linje. Detta är mekanisk materialism. Man kan arbeta i fackföreningar, som leds av högersocialdemokrater, utan att själv bli fackföreningskommunist; bolsjevikerna hade sex företrädare i duman fram till 1917 utan att bolsjevikernas politiska linje blev mindre revolutionär för den skull.


Nej, det finns faktiskt en annan och mycket enkel förklaring till varför de italienska kommunisterna inte försökte gripa statsmakten. De vågade helt enkelt inte. Om de italienska kommunisternas praktiska politik var en direkt följd av folkfrontspolitiken, varför lyckades då de kinesiska, jugoslaviska, albanska och vietnamesiska kommunistpartierna (det senare bara till hälften 1954) leda de egna folken i framgångsrika befrielsekrig och senare upprätta socialistiska stater. Dessa partier hade också varit medlemmar av Komintern/Kominform och stött folkfrontspolitiken.


Man måste beakta Sovjetunionens och Kominforms roll under och strax efter världskriget.  Det är känt från Norge att ”Sovjet 1944 erkände britternas motståndspolitiska dominans i Syd-Norge, och inte önskade utmana den i slutet av kriget”. [iii] Därför motsatte sig också NKVD, den ryska säkerhetstjänst som samordnade sabotageverksamheten mot Tyskland utomlands, att den ledande motståndsgruppen i Norge, Osvald-gruppen skulle övergå från sabotageverksamhet till partisankrig.


Det är högst troligt att Sovjetunionen och Kominform inte uppmuntrade eller stödde revolutionsförsök i Italien eller Frankrike i andra världskrigets slutskede. Sovjetunionen hade besegrat Nazityskland till priset av 20 miljoner människoliv; Sovjetunionen hade flyttat fram sina positioner i Central- och Östeuropa i form av rad buffert- och allierade stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien. Sovjetunionen ville inte riskera en omedelbar fortsättning på andra världskriget genom att bli involverat i kommunistiska maktövertaganden i Italien och Frankrike. ”Procentavtalet” [iv] mellan Churchill och Stalin 1944 innebar att Stalin erkände att Grekland ingick i Storbritanniens intressesfär, vilket innebar att den kommunistledda motståndsrörelsen prisgavs.


Komintern/Kominform och Stalin gav också en del felaktiga råd till de kinesiska kommunisterna:


Till och med 1949 när vi var på väg att gå över Yangtzefloden (delar Kina på mitten – min anm.), ville någon (d.v.s ytterst Stalin – min anm.) fortfarande hindra oss. Enligt honom borde vi inte under några omständigheter gå över Yangtze. Om vi gjorde det, skulle Amerika skicka trupper och bli direkt involverat i Kinas inbördeskrig och de sydliga och norra dynastierna skulle återuppstå. Jag lyssnade inte till vad de (sic!) sade.” [v]


Mao Zedongs uppfattning var dock att det var Kinas Kommunistiska Partis eget fel, om det lyssnade på felaktiga råd från Komintern/Kominform eller Stalin. I det här fallet lyssnade inte Mao på Stalins dåliga råd. Hade KKP gjort det, skulle inte Guomindang ha besegrats och Folkrepubliken inte kunnat upprättas 1949. Stalin medgav dock senare att han hade haft fel (se fotnoten).


Alla kommunistpartier, som tillhörde Kominform, hade givetvis möjlighet att frondera mot SUKP och Kominform liksom KKP. De italienska och franska kommunisterna gjorde det inte, vilket faktiskt var deras eget ansvar. Om de saknade stöd från SUKP/Kominform, är det fullt tänkbart att de ansåg att oddsen för ett framgångsrikt maktövertagande var dåliga, speciellt som det italienska respektive det franska borgerskapet skulle fått direkt stöd av de allierade styrkor som redan befann sig i länderna i fråga. I Jugoslavien och Albanien, som i huvudsak befriade sig från de nazityska ockupanterna av egen kraft, fanns i princip inga allierade styrkor.


Det är lätt att kritisera de italienska kommunisterna 75 år senare och från skrivbordet. Det är ingen större bedrift. Det enda vi kan konstatera är att det italienska kommunistpartiet aldrig försökte gripa statsmakten. Därför blir det ointressant att diskutera vad de kunde ha gjort i stället. Att de italienska kommunisterna med utgångspunkt från det uteblivna revolutionsförsöket försökte rättfärdiga sitt handlande genom att successivt utveckla diverse revisionistiska teorier ingick i spelet. Det italienska kommunistpartiet utvecklade senare en revisionistisk politik i samma takt som Chrusjtjov.


Patetisk kritik mot maoismen från ”vänster”

Sörensen skriver:


Enkelt uttryckt: att maoismen löper som en historisk parallell till eurokommunismen. Samma politik som kännetecknade de partier som senare blev eurokommunistiska och därmed reformistiska kännetecknar också maoismen. I maoismen finns klassamarbetet inbyggt och tendensen till kompromisser och att i varje enskilt läge hitta andra och viktigare motsättningar än de revolutionära är ett ständigt hot.”


Sörensen kritiserar inte bara folkfrontspolitiken från ”vänster” och hamnar därmed i samma sällskap som trotskisterna. Han försöker också bunta maoismen med eurokommunismen, vilket är såväl patetiskt som magstarkt.


Efter Stalins död 1953 utvecklades kampen mellan de två linjerna i Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP), varvid Chrusjtjovs revisionistiska linje segrade 1956. Chrusjtjov förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, förespråkade hela folkets stat i stället för proletariatets diktatur och fredlig samexistens med USA och andra imperialistiska stater. Chrusjtjov använde kritiken mot Stalin som en språngbräda för att lansera sin revisionistiska politik. Mao Zedong och KKP gjorde en annan bedömning; visserligen hade Stalin gjort många fel, varav en del även drabbat KKP. Men Stalin höll fast vid en marxist-leninistisk princippolitik – se ovanstående kärnfrågor – i motsats till Chrusjtjov. Därför ansåg Mao Zedong att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig, d.v.s i huvudsak bra.


Redan 1956 yttrade Mao Zedong internt i KKP:


Kommunistpartierna i många europeiska länder kritiserar också Sovjetunionen (d.v.s. Sovjetunionen under Stalin – min anm.); ledaren (för dessa partier) är Togliatti.” [vi]


Redan i ledarartikeln Om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur [vii] i Folkets Dagblad 1956 ger KKP en betydligt mer nyanserad bild av Stalin än Chrusjtjov.


Från och med Moskvakonferensen 1957 skärptes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen, men motsättningarna hölls internt för en tid framåt. Men i början av december 1962 gick Togliatti till frontalangrepp mot Kinas Kommunistiska Parti på det italienska kommunistpartiets tionde kongress. Detta skedde naturligtvis i maskopi med Chrusjtjovrevisionisterna. Detta angrepp bemöttes den 31 december 1962 i Folkets Dagblad (Renmin Ribao) i form av artikeln  Skiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss [viii]. I denna artikel riktades en förintande kritik mot Togliattis förordande av den fredliga vägen till socialismen i form av ”strukturreformer – se särskilt avsnitt V. Men KKP:s kritik av Togliattis revisonistiska linje svepte över ett brett fält; den gällde synen på imperialismen, krig och fred och fredlig samexistens, Togliattis hysteriska syn på kärnvapenhotet, försonlighetspolitiken gentemot titorevisionisterna och försöken att skilja på marxism och leninism. Togliatti angrep också – liksom Sörensen – den kinesiska vägen till socialismen; Kinas Kommunistiska Partis linje ”överensstämde inte med den strategiska och taktiska linje, som bolsjevikerna tillämpade under revolutionen från mars till oktober (1917).” [ix]


1963 blev splittringen mellan SUKP på ena sidan och KKP och Arbetets Parti (AAP) å andra sidan offentlig i form av Den stora polemiken. [x] I denna drar KKP i en serie artiklar en avgörande skiljelinje gentemot Chrusjtjovs revisionistiska linje.


Varför försöker Sörensen bunta ihop eurokommunismen med maoismen? Beror det på ren okunnighet, trots att han sätter sig på höga hästar? Knappast.  I praktiken skyddar han chrusjtjovrevisionismen, som inte nämns med ett ord i hans artikel. Chrusjtjovrevisionismen är av naturliga skäl en blind fläck hos Sörensen och SKP/APK. Faktum är att motsättningen mellan chrusjtjovrevisionismen och eurokommunismen var icke-antagonistisk, medan motsättningen mellan dessa båda å ena sidan och Kinas Kommunistiska Partis linje å andra sidan var antagonistisk. Det fanns inga principiella skiljelinjer mellan den revisionistiska linje som företräddes av Chrusjtjov och Togliattis. Om Togliatti talade om strukturreformer, så talade Chrusjtjov om en anti-monopolistisk revolution, men i båda fallen krävdes ingen väpnad revolution. Båda förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Eurokommunismen uppstod på grund av att vissa partier i Europa ansåg att det var taktiskt olämpligt att fortsätta stödja Sovjet i vått och torrt, särskilt inte dess utrikespolitik – se till exempel Ungernrevolten 1957 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. De eurokommunistiska partierna, typ Vänsterpartiet Kommunister (efter 1967). och APK (efter 1977), det nuvarande SKP:s föregångare, hade regelbundna förbindelser med SUKP ända fram till Sovjetunionens kollaps 1991. SUKP kunde ha kontakt med två s.k kommunistiska partier, ett s.k eurokommunistiskt parti och ett moskvatroget parti som APK, i vissa länder.


Splittringen mellan SUKP och KKP/AAP resulterade i att det växte fram en internationell revolutionär marxist-leninistisk rörelse, som framförallt inspirerades av Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen och kulturrevolution. Dessa partier bedrev alla oförsonlig kritik gentemot de lokala revisionistpartierna, tillämpade masslinjen och enhetsfronttaktiken i varierande utsträckning.  Maoistiska partier i Indien och Filippinerna inledde folkkrig redan på 1960-talet och Khmer Rouge, som var maoistiskt influerat, lyckades befria Kampuchea 1975. Folkkrigen i Indien och Filippinerna pågår fortfarande och det har dessutom tillkommit nya folkkrig. I vilka länder bedriver SKP/APK:s syskonpartier väpnad kamp?


Den maoistiska rörelsen i det västimperialistiska blocket var framgångsrik ända till 1978, då det stod klart att Deng Xiaoping hade genomfört ett revisionistiskt maktövertagande i KKP. Dessförinnan hade det skett en splittring mellan KKP och AAP. I Sverige byggde KFML/SKP snabbt upp en stark rörelse, som vid sin höjdpunkt 1977 omfattade 2 500 medlemmar och som lyckades bygga upp västvärldens starkaste solidaritetsrörelse med Indokinas folk, DFFG. Detta kan jämföras med den pacifistiska Svenska Vietnamkommittén, vars huvudparoll var ”Fred i Vietnam” och som bara överlevde något år. Denna kommitté stöddes av VPK, framförallt av företrädare, som senare bildade APK.


Slutord

 

Sörensen försöker angripa maoismen från ”vänster”, men misslyckas kapitalt. Samma taktik försökte KFML(r), trotskisterna (Revolutionära Marxister/Socialistiska Partiet) och Förbundet Kommunist tillämpa på 1970-talet gentemot det maoistiska KFML/SKP. Det oroar naturligtvis SKP/APK att det på nytt växer fram en maoistisk rörelse i Sverige.


SKP/APK är ett revisionistiskt parti, som aldrig gjort upp med chrusjtjovrevisionismen. APK var dessutom ett parti som stödde Sovjetunionen efter 1956 i vått och torrt. APK gjorde dessutom sig aldrig känt för att leda några masstrider och strejkkamper och stod på 1980-talet för en del udda ståndpunkter som fortsatt utbyggnad av kärnkraften, en illustration av den revisionistiska  teorin om produktivkrafternas företräde.


Idag måste SKP/AKP vara ett schizofrent parti. Samtidigt som det aldrig gjort upp med den moderna revisionismen, riktar dess ordförande en trotskistiskt influerad kritik mot Kominterns folkfrontspolitik och poserar med ”vänster”kritik.  Sörensen påstår sig stå för ”en leninism som inte är nedtyngd av fronterna”, trots att Lenin var en mästare på att utveckla enhetsfronttaktiken. Han menar att leninismen karaktäriseras av just sentensen om att förvandla ”det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Vad menar han egentligen? Skulle de norska kommunisterna ha uppmanat arbetarklassen att rikta huvudslaget mot det egna borgerskapet, när Nazityskland angrep Norge? Skulle de franska kommunisterna ha inriktat kampen för att störta det franska borgerskapet, när Nazityskland anföll? I båda fallen skulle det ha varit en utmärkt hjälp till Nazityskland, som i inledningsskedet var helt överlägset militärt. Skulle KKP ha riktat huvudslaget mot Guomindang efter 1937 i stället för mot den japanska imperialismen? Skulle de albanska och jugoslaviska kommunisterna ha riktat huvudslaget mot de inhemska reaktionärerna i stället för mot de italienska och nazityska aggressorerna? Det är ABC att kunna skilja på situationen under första världskriget, då det stod två jämnstarka imperialistiska block mot varandra och som var lika goda kålsupare och situationen inför och under andra världskriget. Det nazityska angreppet på Sovjetunionen ledde till att omfördelningskriget omvandlades till ett anti-fascistiskt världskrig mot Nazityskland, Japan och Italien. Det finns dessutom en blodig facit vad gäller dessa tre stater åstadkom i fråga om förluster av människoliv och massförstörelse. 


Sörensen påstår att ”där Lenin sett en revolutionär situation, hade maoisterna sett ett nationellt försvarskrig”. Detta är trams. En direkt socialistisk revolution kan bara ske i kapitalistiska och imperialistiska länder och än så länge har det bara skett en, nämligen oktoberrevolutionen. Nationella försvarskrig blir först aktuella, då en imperialistisk stat, eller allians av imperialistiska stater, inleder ett orättfärdigt angreppskrig mot en annan stat (se senast USA:s och västalliansens eller andra ombuds attacker mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen). Lenin menade t.o.m på Kominterns andra kongress 1920 att det självklart var riktigt att stödja borgerligt-demokratiska befrielserörelser i kolonierna, ett typiskt delmål.[xi]


Sörensens kritik mot maoismen är ”vänster” i ord och höger i handling. Det är teoretisk förvirring på låg nivå, men satt på pränt.


Rickard B. Turesson

 

P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?

Efter Lenins död var Tredje Internationalens ledare dogmatiska ledare (exempelvis ledare [som] Stalin, Bucharin var inte särskilt bra). Bara perioden under Dimitrov leddes väl. Dimitrovs rapporter var väl grundade.” [xii]


                                          

Första delen finns här!


 “The Spanish revolution once again demonstrates that it is impossible to defend democracy against the methods of fascist reaction. And conversely, it is impossible to conduct a genuine struggle against fascism otherwise than through the methods of the proletarian revolution.” https://www.marxists.org/archive/trotsky/1937/xx/spain01.htm

[ii]Aspiramos a organizar la Revolución que derroque a la burguesía y a su monarquía, para construir el socialismo con la fuerza de la unidad popular.” https://www.pce.es/

[iii] Lars Borgersrud, citerad i ”Röde Fane” nr 1/2019.

[v]       “Even in 1949 when we were about to cross the Yangtze River, someone [emphasis added] still wanted to prevent us. According to him we should under no circumstances cross the Yangtze. If we did so America would send troops to China and become directly involved in China’s Civil War and the South and North dynasties would reappear in China.
      “I did not listen to what they [sic] said. We crossed the Yangtze. America did not send troops to China and there were no South and North dynasties. If we really had followed his words surely there would be a situation of South and North dynasties.
      “Later on I met that person who intended to prevent us from crossing the Yangtze. His first words in our conversation were: ‘The victor bears no blame.’
      “I had not listened to him. As a result he not only did not blame me. On the contrary, he recognized me as the victor. It is very important that one should analyze and solve problems on one’s own and always seek truth from facts.”

      —Mao’s comments in 1957, as recorded by Wang Fangming of Beijing People’s University, People’s Daily, Jan. 2, 1979. English translation in NE, p. 15. The “someone” referred to was of course Stalin.

[vi]The Communist parties of many European countries are also criticizing the Soviet Union; the leader [of these parties] is Togliatti.” Speech at the Second Plenum of the Eight Central Committee (Nov. 15, 1956), Version I, WMZ2, sid. 166 - 167.

[ix] A.a

[xi] 11) “With regard to the more backward states and nations, in which feudal or patriarchal and patriarchal-peasant relations predominate, it is particularly important to bear in mind:

 

first, that all Communist parties must assist the bourgeois-democratic liberation movement in these countries, and that the duty of rendering the most active assistance rests primarily with the workers of the country the backward nation is colonially or financially dependent on;” https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jun/05.htm

[xii]       “Without the demise of the Third International, the Chinese revolution could not have succeeded. When Lenin was alive, the Third International was well led. After Lenin’s death, the leaders of the Third International were dogmatic leaders (for instance, leaders [like] Stalin, Bukharin were not that good). Only the period under Dimitrov was well led. Dimitrov’s reports were well reasoned. Of course, the Third International had [its] merits as well, for instance, helping various countries to establish a [communist] party. Later on, [however] the dogmatists paid no attention to the special features of various countries [and] blindly transplanted everything from Russia. China [for one] suffered great losses.”
      —Summary of a Talk with the Representatives of Press and Publishing Circles, (March 10, 1957), SSCM, p. 255.

Av NAT:s redaktion - 3 mars 2020 17:14

Andreas Sörensen, ordförande för SKP/APK , har besvarat min kritik, Mycket förvirrat om Maos ”Motsättningar” [ii], av hans ursprungliga attack den 21/11 2019 [iii] på Mao Zedongs teori om motsättningar i form av en ny artikel, betitlad Maoismen är inte revolutionär, den 22/12 2019 i Riktpunkt. Hans svar [iv] bemöter inte min kritik i sak, han rumphugger citat och kommer med direkt lögnaktiga påståenden.


Huvudmotsättningen bestämmer strategin

Andreas Sörensen skriver:


”Mitt resonemang går ut på att teorin om huvudmotsättningar som Mao utvecklade cementerar den defensiva taktik som Komintern utvecklade framför allt under 30-talet och som byggde på enhets- och folkfronter”.


Sörensen tycks se teorin om huvudmotsättning som en restprodukt av folkfrontspolitiken på 1930-talet. Men den som förkastar folkfrontspolitiken överhuvudtaget hamnar i samma sällskap som trotskisterna. Sörensens linje är en ultravänsterlinje, vänster i ord och höger till innehållet. Skillnaden är att trotskisterna åtminstone förordar enhet med socialdemokratiska partier. I min förra artikel återgav jag ett långt citat från Mao Zedongs Om motsättningar[v], eftersom Sörensen hade rumphuggit ett citat från samma källa.  Detta citat avfärdar han med att det bara ”vidareutvecklar mitt (d.v.s. hans – min anm.) resonemang”. Men hur detta Mao-citat ”vidareutvecklar” hans resonemang, vidareutvecklar han självfallet inte. Därför ska jag bara kort försöka sammanfatta Maos teori om huvudmotsättningen i denna artikel.


I ett kapitalistiskt samhälle framträder den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmera församhälleligade produktionen, mellan kapital och arbete, på den samhälleliga nivån som en motsättning mellan borgerskap och proletariat. Denna motsättning är normalt huvudmotsättning i det kapitalistiska samhället. Men denna huvudmotsättning kan ändras. Om ett fascistiskt maktövertagande hotar, ändras huvudmotsättningen. Då är styrkeförhållandena sådana, att huvuduppgiften för kommunisterna och den övriga arbetarrörelsen blir att förhindra ett dylikt maktövertagande. Då räcker det inte att endast vinna över arbetarklassen för en sådan kamp utan det finns också en möjlighet att vinna över mellankrafterna, d.v.s småborgerskapet, vars huvuddel utgjordes av bönder på 1920- och 1930-talet. Fascisterna i Italien lyckades krossa det kommunistiska partiet före maktövertagandet, nazisterna i Tyskland krossade KPD i samband med matövertagandet 1933 och i Spanien krävdes ett inbördeskrig 1936 – 1939 för att göra detsamma.

Huvudmotsättningen ändras också om ett land blir föremål för imperialistisk aggression. Då kommer huvudmotsättningen att gå mellan aggressorn och folket i det berörda landet. Det hände i land efter land, då Nazityskland, Italien och Japan gick till anfall före och under andra världskriget. I ett halvkolonialt land som Kina, som angreps av Japan, kunde som Mao Zedong skriver ”alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen”. I en del neo-koloniala länder, som Cuba och Nicaragua, där huvudmotsättningen gick mellan respektive arbetande folk och en korrumperad och reaktionär regim, lyckade också folken störta dessa regimer.


Teorin att motsättningen mellan arbete och kapital alltid utgör huvudmotsättningen är en ovetenskaplig dogm, som strider mot historiska fakta. Eller menar Sörensen att det överhuvudtaget inte går att tala om begreppet huvudmotsättning? Är alla motsättningar likvärdiga i betydelse? Finns det några motsättningar alls? Man måste också ställa frågan: Om inte huvudmotsättningen bestämmer strategin, vad bestämmer då strategin?


                                              Varför skulle enhetsfronten enbart vara defensiv?

 

Varför använder kommunister överhuvudtaget enhetsfronttaktik? Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Partiet måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.


Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en i huvudsak riktig plattform, en i huvudsak riktig uppsättning krav eller en i huvudsak riktig gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor.


Den kommunistiska rörelsen har alltså alltid använt sig av enhetsfronttaktik.  Marx/Engels Första International var i praktiken en enhetsfront, eftersom den också inrymde anarkister, vilket till sist blev dess fall. Det ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) under Lenins ledning tillämpade konsekvent enhetsfronttaktiken. Sovjeterna, som först hade uppstått spontant under 1905 års revolution, var naturligtvis enhetsfronter, eftersom de samlade arbetare, soldater och bönder oberoende av partitillhörighet. Från och med februari 1917 och fram till oktober 1917 gällde det för bolsjevikerna att vinna majoritet i sovjeterna, så att till sist parollen ”All makt åt sovjeterna!” kunde resas.  I den första sovjetregeringen ingick för övrigt företrädare för vänstersocialistrevolutionärerna, en form av enhetsfront ovanifrån.


När Komintern bildades 1919, byggde man vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter. År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser "om arbetarnas enhetsfront”, som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna. På de efterföljande kongresserna togs frågan om enhetsfronttaktiken fortlöpande upp. De olika typer av enhetsfronttaktik, som utkristalliserades i dessa diskussioner, var aktionsenheter, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenheter innebär helt enkelt att kommunisterna samarbetar tillfälligt med andra organisationer och enskilda i exempelvis demonstrationer. Enhetsfronter underifrån var framför allt proletära enhetsfronter, i vilka kommunisterna systematiskt försökte enas med socialdemokratiska, syndikalistiska och partilösa arbetare i gemenskap kamp mot kapitalisterna, ibland med hänvändelser om enhet till ledningarna för de reformistiska partierna och syndikalistiska organisationerna. Dessa hänvändelser hade naturligtvis ett dubbelt syfte: om enhet upprättades, förstärktes slagkraften. Om respektive ledningar avslog hänvändelserna, bidrog det till att avslöja dem som fiender till enheten. Enhetsfronter underifrån kan också formaliseras, d.v.s organisationer byggs upp kring en begränsad politisk plattform och individuellt medlemskap, som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG)[vi] i Sverige fr.o.m 1964. Enhetsfronter ovanifrån innebär att partier samarbetar med varandra, reellt eller formellt, i kamp mot en gemensam motståndare eller fiende. Folkfrontsregeringarna i Frankrike och i Spanien och enhetsfronten mellan KKP och Guomindang är exempel på enhetsfronter ovanifrån.  I övrigt hänvisar jag till artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten” för en utförlig genomgång i denna fråga. [vii]


Enhetsfronten i sig leder inte automatiskt till en viss bestämd politik; varje enhetsfront skapas i en viss bestämd politisk situation och med bestämda politiska mål. Under 1920-talet och fram till Kominterns femte kongress 1935 syftade den proletära enhetsfronten framför allt till ena alla arbetare på klasskampens grund, vinna majoriteten av arbetarklassen och därigenom reducera socialdemokratins – och i vissa fall syndikalismens/anarkismens – inflytande. Kominterns fjärde kongress fastslog:


”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.”[viii]

 

Huvudsyftet var alltså inte att ena arbetarpartierna, de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, som Sörensen påstår. Det blir därför direkt fånigt när Sörensen påstår att SKP:s linje under andra världskriget om att det borde bildas ett ”marxistiskt enhetsparti”, d.v.s en sammanslagning av SKP och SAP, var en direkt följd av folkfrontspolitiken.  SKP överskattade i stället helt sin styrka, underskattade det svenska borgerskapets och socialdemokratins styrka och började redan under världskriget att underordna sig socialdemokraternas politik, vilket också ledde till stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprorammet. SKP bedrev en allt-igenom-fronten-politik.  Detta var ingen automatisk följd av folkfrontspolitiken utan av att en högeropportunistisk strömning i SKP tog överhanden. Efter andra världskriget skapades en rad socialistiska enhetspartier i Östeuropa, i Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern och Östtyskland. Det var inget problem, eftersom de lokala kommunistpartierna hade Röda armén i ryggen.


Sörensen påstår att enhetsfronterna ”till sin natur varit defensiva”. Detta är politiskt nonsens. Därmed förnekar han dialektiken, att allt har två sidor och att ett delar sig i två. På vilket sätt var de enhetsfronter underifrån, som Komintern uppmanade de ingående partierna i den kapitalistiska världen att försöka skapa fr.o.m 1921, till sin natur ”defensiva”? De syftade alla till att vinna arbetarklassens majoritet och överflygla de reformistiska partierna. Folkfrontspolitiken hade naturligtvis två sidor. Den utarbetades mot bakgrund av Horthy-regimens maktövertagande i Ungern, Mussolinis och Hitlers maktövertagande i Italien respektive Tyskland. Clara Zetkin framhöll i ett tal vid Kommunistiska internationalens exekutivkommittés tredje plenarmöte 20 juni 1923:


Objektivt sett, om vi betraktar frågan historiskt, så uppstår fascismen som en bestraffning för att proletariatet inte har fört vidare den revolution som började i Ryssland.” [ix]


Om kommunisterna inte är tillräckligt starka för att leda proletariatet i en segerrik socialistisk revolution, och om fascistiska rörelser i stället hotar att gripa statsmakten, så befinner sig proletariatet i en defensiv situation. Den situationen inträffade i Italien, Ungern, Tyskland och Spanien med flera före andra världskriget. Då gäller det att åtminstone förhindra ett fascistiskt maktövertagande. Facit visar konsekvenserna av de fascistiska maktövertagandena i form av massavrättningar och fängslanden av kommunister och andra progressiva, utrotning av hela folkgrupper och massdöd och massförstörelse under andra världskriget.


För att segra måste naturligtvis en enhetsfront gå till offensiv. Detta var exakt vad som hände i Kina, där enhetsfronten mellan KKP och Guomindang segrade mot de japanska ockupanterna. Att påstå att folkfronten ”till sin natur” varit defensiv, är lika naivt som att påstå att Sovjetunionens försvarskrig mot Nazityskland enbart var ett försvarskrig.  I samband med Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen den 21 juni 1941 befann sig Sovjetunionens militära styrkor på en strategisk defensiv fram till slaget om Moskva december 1941, varvid strategisk jämvikt upprättades varpå en strategisk offensiv sedan kunde inledas.  I de icke-socialistiska länder under andra världskriget, som utsattes för aggression från Tyskland, Italien eller Japan och som sedan befriade sig av egen kraft, exempelvis Kina, Jugoslavien, Albanien och Vietnam, befann sig de nationella befrielserörelserna under kommunistisk ledning till att börja med i ett direkt underläge, i en strategisk defensiv. Samtliga kunde efter en tid upprätta strategisk jämvikt för att senare övergå till en strategisk offensiv och befria sitt land (utom Vietnam, som gjorde halt halvvägs 1954 och senare återupptog befrielsekampen).  Grekland – ett undantag – lyckades däremot slå tillbaka ett anfall från fasciststaten Italien, som tvingades tillkalla hjälp från Nazityskland.

Defensiv kan alltså slå över i offensiv och offensiv i defensiv.


Vad är kriteriet på en lyckad enhetsfront?

Sörensen påstår att:


”Det är just detta som är poängen: den kinesiska revolutionen bygger på misslyckandet att upprätta enhetsfronten!

 

Detta påstående är enastående stolligt! Enligt Sörensen är kriteriet på en lyckad enhetsfront att den samarbetande organisationen, eller de samarbetande organisationerna, i det här fallet Guomindang, inte bedriver någon kamp inom enhetsfronten utan håller alla överenskommelser fram till befrielsen. Det finns ingen klassiker, varken Marx/Engels, Lenin, Stalin, Mao Zedong eller Komintern/Kominform som har formulerat något sådant kriterium på en lyckad enhetsfront. Det avgörande kriteriet är naturligtvis om enhetsfronten leder till seger eller inte. Samtidigt är upprättandet av en enhetsfront självfallet ingen garanti för seger.


Varför skapades enhetsfronten mellan KKP och Guomindang? Därför att det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska aggressorerna i stället för ett regelrätt inbördeskrig mellan KKP och Guomindang. Det var KKP som tog initiativet till enhetsfronten; det var Guomindang som tvingades  att ingå i denna enhetsfront. Zhang Xueliang lät 1936 tillfångata Chiang Kai-shek, Guomindangs ledare, för att tvinga honom att prioritera kampen mot Japan.


Givetvis bröt Guomindang vid upprepade tillfällen mot enhetsfronten och angrep i stället kommunisterna. Men vem vann på det? Varje gång Goumindang angrep kommunisterna, visade Guomindang att de ansåg att denna kamp var viktigare än kampen mot de japanska imperialisterna och varje gång minskade deras inflytande hos det kinesiska folket. KKP och Röda armén tog aldrig initiativ till dylika attacker utan försvarade sig endast mot Guomindangs attacker. På så sätt kunde KKP och Röda armén hela tiden ackumulera styrka inför den slutliga uppgörelsen 1945 – 1949.  Sörensen förstår inte att tillämpa dialektiken i praktisk politik.


Sörensen skriver också:


” En logisk följd av fronterna är också införandet av delmål.”

 

Men kommunisterna ställer alltid delmål; kärnfrågan är om delmålen är korrekta eller inte, inte att de överhuvudtaget ställs. Till skillnad från reformister och revisionister nöjer sig inte kommunister med bara delmål utan har ett klart utstakat slutmål, nämligen den socialistiska revolutionen, exakt vad som hände i Kina. Mensjeviker och socialistrevolutionärer ville nöja sig med en borgerligt-demokratisk revolution för att underlätta för en kapitalistisk utveckling i Ryssland 1917, ett felaktigt delmål. Bolsjevikerna såg däremot till att ta ledningen i den borgerligt-demokratiska revolutionen och omvandla den till en socialistisk revolution.

Att ställa delmål kan aldrig vara fel i sig; problem uppstår om man nöjer sig med att uppnå ett delmål. Under andra världskriget var Sovjetunionens delmål att besegra Nazityskland liksom att de folk, som var ockuperade av Nazityskland, Japan och Italien, uppställde delmålen att först befria sig från inkräktarna. Efter andra världskriget uppställde folken i rad kolonier i Afrika och Asien delmålen att vinna statlig suveränitet, vilket de också lyckades med. Eftersom de i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister, nöjde de sig med detta delmål.


Vad är alternativet till delmål? Direkt aktion? Att genomföra socialistiska revolutioner på fortfarande ockuperad mark? Sörensen lär vara f.d syndikalist. Det är möjligt att detta är en reminiscens från hans tid som syndikalist, eftersom idén om direkt aktion hyllades av tidiga syndikalistiska teoretiker. Som bekant har syndikalister lika lite som trotskisterna lett arbetarklassen i någon segerrik socialistisk revolution.


Sörensen kritiserar också Dimitrov:


”Samtidigt var man också tvungen att dela upp kapitalisterna i bra och dåliga, vilket har sin utgångspunkt i Dimitrovs resonemang om fascismen som presenterades på Kominterns sjunde världskongress. Där skrev han att fascismen ’agerar i de extrema imperialisternas intressen’ och att den är den ’mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.’

Det som här blir tydligt är att Dimitrov gör skillnad på kapitalister och kapitalister; på imperialister och imperialister. När han skriver om de ’extrema imperialisterna’ förutsätter det existensen av icke-extrema imperialister, eller mer måttfulla imperialister. På samma sätt förutsätter existensen av en ’mest reaktionär’ och ’mest chauvinistisk’ del av finanskapitalet en mindre reaktionär och mindre chauvinistisk del. Framför allt förutsätter det existensen av en mindre imperialistisk del av finanskapitalet – som om imperialismen kunde vara mer eller mindre imperialistisk!”

 

Sörensen angriper här Dimitrovs, Kominterns och Sovjetunionens politik från ”vänster”.  Han tycks vara helt omedveten – eller okunnig – om att Sovjetunionen före Münchenöverenskommelsen 1938 strävade efter att åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien mot Nazityskland. Om denna hade kommit till stånd, skulle Nazityskland ha mötts av ett tvåfrontskrig redan vid angreppet mot Tjeckoslovakien. I och med Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien såldes ut, stod det klart att Storbritannien och Frankrike gärna såg att Hitlertyskland först anföll Sovjetunionen. Därför återstod inget annat alternativ för Sovjetunionen än att förekomma dessa planer genom att sluta en icke-angreppspakt med Nazityskland för att vinna tid. Efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen juni 1941och Japans på Pearl Harbor december 1941 bildade Sovjetunionen en allians med USA och Storbritannien.


Menar Sörensen att Sovjetunionens allianspolitik före Münchenöverenskommelsen var felaktig? Sovjetunionen och Komintern gjorde den analysen att Nazityskland – och Japan och Italien – var de farligaste krigsanstiftarna. Situationen skilde sig jämfört med läget inför första världskriget, då två block som var lika goda kålsupare stod mot varandra. Den efterföljande utvecklingen bekräftade denna analys, eftersom Nazityskland, Japan och Italien inledde angreppskrig mot en rad länder och folk. Nazitysklands och Japans krigföring var sällsynt grym mot civilbefolkningen, även om Italiens krig speciellt mot Abessinien också utmärktes av exceptionell grymhet. Nazityskland bedrev dessutom systematisk folkutrotning av sällan skådat slag. Totalt dog 50 - 60 miljoner människor under andra världskriget, varvid Sovjetunionen stod för 20 miljoner.  Menar Sörensen att alliansen mellan Sovjetunionen och USA/Storbritannien var felaktig? Sörensen kanske menar att den var misslyckad (se hans resonemang om relationen mellan KKP och Guomindang), eftersom enigheten inte bestod efter att Nazityskland/Japan/Italien hade besegrats. Redan 1945 började USA exempelvis att ge militärt stöd till Guomindang i samband med inbördeskriget mot Kinas Kommunistiska Parti.


På samma sätt som det finns gradskillnader i helvetet finns det gradskillnader i fråga om kapitalistisk och imperialistisk aggression och i samband med andra världskriget spelade dessa gradskillnader en avgörande roll.


                                              Den ny-demokratiska revolutionen i Kina

 

Sörensen skriver – och han utgår från Mao Zedongs artikel Ny-demokrati, som skrevs 1940 [x]:


Det är uppenbart att det Mao ser som kännetecknande för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna också sågs som kännetecknande för de avancerade kapitalistiska länderna. Behovet av ett borgerligt demokratiskt stadium såg man även här: det ligger i själva sakens natur.


Detta är naturligtvis en ren lögn, vilket är uppenbart för var och en som kan läsa innantill. Redan i ”Om motsättningar” (1937) skriver Mao Zedong:


Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder (min fetstil). Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;...” [xi]


I Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963)  [xii] separerades avsnitten Frågan om de revolutionära strider som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna från varandra. I det senare avsnittet heter det:


I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.”


Situationen i Kina 1940 skilde sig radikalt från den i Europa. Som Mao Zedong påpekar i Om ny-demokrati hade den borgerligt-demokratiska revolutionen inletts men aldrig slutförts i Kina. Den hade avbrutits av inbördeskrig, ytterst ett resultat av att de fascistiska elementen tagit makten i Guomindang, och den japanska ockupationen. I Europa hade den borgerligt-demokratiska revolutionen genomförts antingen före första världskriget eller så hade borgerlig parlamentarism upprättats i rad länder omedelbart efter första världskriget som ett svar på oktoberrevolutionen.


Den ny-demokratiska revolutionen i Kina var en fortsättning på den avbrutna borgerligt-demokratiska revolutionen, men under ledning av Kinas Kommunistiska Parti. Bara detta förhållande innebar en avgörande skillnad gentemot de traditionella borgerligt-demokratiska revolutionerna i Europa. Den ny-demokratiska revolutionen var en tvåstegsrevolution:


Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier (min fetstil). Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.”[xiii]

 

De ny-demokratiska revolutionen inleddes alltså redan 1940 i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Dess mål gick längre än en sedvanlig borgerligt-demokratisk revolution.  Ny-demokratin uppställde som mål att monopolföretag, banker, järnvägar och flygbolag skulle förstatligas och att godsägarnas jord skulle konfiskeras för utdelning av den till bönderna. Men det var självfallet omöjligt att genomföra den ny-demokratiska revolutionen i hela Kina förrän efter befrielsen 1949. 1953 slog KKP fast att övergången till socialismen hade inletts och 1956 hade nästan all kapitalistisk egendom förstatligats. Det nationella borgerskapets egendom köptes ut.  Detta kan jämföras med utvecklingen i Sovjetunionen. Sovjetunionen tvingades 1921 att göra en ekonomisk reträtt, Ny ekonomisk politik (NEP), som varade fram till 1928. Under denna period tilläts privathandel och marknadsekonomi, men sovjetstaten behöll kontrollen av de stora industriföretagen, banker och järnvägar liksom att den utdelade godsägarjorden förblev i böndernas händer. Om det var fel av KKP att dela upp den kinesiska revolutionen i två stadier, så var det naturligtvis också fel av SUKP att införa NEP. I båda fallen blev emellertid resultatet detsamma: socialismen upprättades.


Sörensen jämför den ny-demokratiska revolutionen med SKP: s och Sven Linderots politik:


På samma sätt som maoisterna såg upprättandet av ny-demokratin som en röjning av vägen för socialismen såg exempelvis också de svenska kommunisterna, genom Sven Linderot, att ”ull sysselsättning, effektivitet i näringslivet, demokrati, höjd levnadsstandard, statlig planläggning och ledning av produktion och konsumtion […] öppnar vägarna för en fredlig övergång till socialismen.” [xiv]


Jämförelsen är självklart fullständigt befängd. KKP hade bedrivit väpnad kamp mot såväl de japanska angriparna som Guomindang och upprättat stora befriade områden, så att KKP och Röda armén kunde gå till offensiv 1945 för att befria hela Kina. SKP var ett parti, vars röstetal som mest uppgick till 10,6 % i riksdagsvalet 1944, och som under slutskedet av andra världskriget började tillämpa en principlös eftergiftspolitik gentemot socialdemokratin. SKP kontrollerade inga befriade områden.  SKP:s valresultat, liksom de finländska, franska och italienska kommunistpartiernas etcetera, under slutskedet av andra världskriget eller omedelbart efteråt, gynnades av Sovjetunionens framgångar under andra världskriget, men inget av dem gjorde något revolutionsförsök.  KKP hade deltagit i väpnad kamp sedan 1924; SKP inbillade sig att om partiet stödde socialdemokraterna kunde SKP genomföra socialismen på fredlig väg tillsammans med socialdemokraterna.


Jämförelsen är illasinnad och i strid med historiska fakta.


Sörensen sätter en ära i att falskcitera eller förvränga citat från Mao Zedong. Han skriver:


”Det ny-demokratiska stadiet, såsom Mao föreställde sig det, innebar

’att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur, utan kommer att resultera i upprättandet av ett ny-demokratiskt samhälle under en diktatur gemensam för alla revolutionära klasser i Kina och med det kinesiska proletariatet i spetsen’.”[xv]

 

Men varför stryker Sörensen meningens inledning Det första steget eller stadiet i vår revolution är definitivt inte, och kan inte vara (min fetstil) att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur”?


Sörensen skriver också:


Istället för kapitalets diktatur och den kinesiska kapitalismens upprättande handlar det istället om att ”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’”. [xvi]


Sörensen vill få läsarna att tro att Mao Zedong ansåg att kapitalisterna skulle utöva denna reglering, eftersom han skriver följdkommentaren: ” Utöver det faktum att den nuvarande kinesiska kapitalismen uppenbarligen verkar sprungen ur maoismen själv och att de idéer som idag förfäktas av det kinesiska kommunistpartiet redan delades av Mao själv.”

 

Men som redan visats innebar den ny-demokratiska revolutionen att förstatligandet av den viktigaste industri- och banksektorn inleddes liksom att godsägarjorden konfiskerades. Socialiseringsprocessen avslutade i princip 1956. Citatet i sin helhet lyder för övrigt:


Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’ och ’utjämning av äganderätten till jorden’, och den får aldrig bli ’privatägd av ett fåtal’; vi får aldrig tillåta de få kapitalisterna och godsägarna att ’dominera folkets försörjning’; vi får aldrig upprätta ett kapitalistiskt samhälle av europeisk-amerikansk typ eller låta det gamla halvfeodala samhället fortleva.”[xvii]


Det är inte kapitalet som ska utöva denna reglering; vad som gäller är reglering av kapitalet; det är kapitalet som är föremål för regleringen, inte den aktör som utövar regleringen. Det framgår tydligt av det engelska originalet. [xviii] Tyvärr är Nils Holmbergs översättning, som skedde från engelskan, mindre lyckad här, även om ärliga människor av sammanhanget fattar vilken tolkning som gäller.


Den andra delen fortsätter här!



 {i] Jag skriver SKP/APK, eftersom det har funnits flera SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Dels SKP 1921 – 1967, då det bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, sedermera Vänsterpartiet – dels det maoistiska SKP 1973 – 1987, då det bytte namn till Solidaritetspartiet. Sörensens parti är den direkta arvtagaren till det moskvatrogna och revisionistiska Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

[v] ”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149

[viii] Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december 1922. På denna kongress deltog Lenin.

[x] Valda verk av Mao Tsetung, band II, Danelius bokförlag, 1970, sid. 326 – 370 eller http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art26.htm

[xi] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/mao_om_motsattningar.pdf

[xii] https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

[xiv] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, sid. 270

[xv] Valda verk, band II, sid. 334

[xvi] Valda verk, band II, sid. 340.

[xvii]  A.a

[xviii] “China's economy must develop along the path of the ‘regulation of capital’ and the ’equalization of landownership’, and must never be ‘privately owned by the few’; we must never permit the few capitalists and landlords to ‘dominate the livelihood of the people’; we must never establish a capitalist society of the European-American type or allow the old semi-feudal society to survive. Whoever dares to go counter to this line of advance will certainly not succeed but will run into a brick wall.” (“Selected Works of Mao Tse-tung”, Volume II, Foreign Languages Press Peking 1967, sid.353)


Det borde ha stått “genom ‘reglering av kapitalet’”, varvid det framgår det är kapitalet som är föremål för handlingen.

Av NAT:s redaktion - 19 februari 2020 20:08

Vänsterliberalen Henrik Arnstad definierar fascism i sin bok ”Älskade fascism som "folkligt förankrad ultranationalism med betoning på tanken om nationens återfödelse”, en småborgerligt idealistisk definition som ingenting har med marxismen att göra. Arnstad har t.o.m kritiserat norrmännen för att de firar 17-maj iklädda folkdräkter. 17-maj firas till minnet av självständighetssträvandena gentemot Sverige och firandet har dessutom fått extra tyngd med tanke på den nazityska ockupationen av Norge under andra världskriget. Det norska folkets kamp mot såväl Sverige som Nazityskland är exempel på progressiv nationalism. Småborgerliga liberaler och socialister skiljer inte på progressiv och reaktionär nationalism.


I en text från 1916 citerar Lenin sig själv, d.v.s ”socialisterna har erkänt och erkänner även nu ‘fosterlandsförsvaret’ eller ‘försvarkriget’ som berättigat, progressivt och rättfärdigt” endast i den meningen att ”främmande förtryck störtas”.


Lenin skrev exempelvis också:


” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  [ii]


Mao ansåg att en kommunist både kunde vara internationalist och patriot:


” Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” [iii]


Från sovjetisk synvinkel kallades andra världskriget för ”Det stora fosterländska kriget”.


I ” Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” 1963 skrev KKP:


”I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism (min fetstil).” [iv]


Om en stat utsätts för ett imperialistiskt angrepp från en stormakt, har denna stat all rätt i världen att försvara sig. För att maximera möjligheterna att lyckas gäller det ena nationen, hela folket, om det går. Under världskriget utsattes en rad länder för aggression från Nazityskland, Japan och Italien. Motståndskampen från de ockuperade folkens sida mot dessa stater var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Vår kamp mot Sveriges inlemmande i NATO och för ett utträde ut EU har samma utgångspunkt.


Den som stämplar all nationalism som felaktig påminner om Progressive Labor, ett amerikansk maoistiskt parti, som urartade och som stämplade vietnamesernas befrielsekamp mot USA-imperialismen som ”nationalistisk” liksom afroamerikanernas kamp i USA.


I.

Redan Kominterns fjärde kongress 1922 uppmärksammade fascismen:


” De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som för en tid har erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontra-revolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla miss-räkningarna över den så kallade demokratien.”


I sitt tal vid Kominterns sjunde kongress 1935 framhöll Dimitrov att ”fascismen vid makten (är) en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.”


Vad kännetecknar fascismen och nazismen enligt Komintern?


  • Deras mål är en auktoritär, våldsam och militariserad stat;
  • Führerprincipen tilämpas, d.v.s att alla ska underordna sig ledaren och i princip avskaffas intern medlemsdemokrati;
  • Rörelserna genomdriver ett organiserat klassamarbete i form av en korporativ stat, som sammansmälter med finanskapitalet, varvid fackföreningarna helt uppgår i dessa korporationer;
  • Rörelserna är revanschistiska, imperialistiska, nationalistiska och rasistiska;
  • Rörelserna är anti-demokratiska, anti-liberala och anti-sosialistiska;
  • Rörelsen förordar en patriarkalisk, anti-homosexuell familje- och sexualpolitik.

Kärnan i de fascistiska och nazistiska rörelser, som uppstod fr.o.m början av 1920-talet var att de fr.a var riktade mot den revolutionära arbetarrörelse, som hade vuxit fram och inspirerats av Oktoberrevolutionen. Men dessa rörelser var inte stöpta i en och samma form; det fanns olika skillnader dem emellan. Nazistpartiet i Tyskland var anti-semitiskt från första början, medan det italienska fascistpartiet exempelvis i inledningsskedet hade judiska medlemmar, t.o.m i ledningen. Först efter att Italien blivit beroende av nazityskt stöd för sin överlevnad, började de italienska fascisterna deportera judar till koncentrationslägren.


Det avgörande för att de italienska fascisterna och tyska nazisterna kunde gripa makten var att de fick respektive finanskapitals stöd, som inte litade på att de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive socialdemokraterna, klarade av att dämma upp för den revolutionära arbetarrörelsen med kommunisterna i spetsen.


Fascistiska rörelser tonar ner de anti-kapitalistiska kraven eller avlägsnar dem helt när de börjar växa. Men en slags radikalitet tonade inte fascisterna och nazisterna ner, nämligen att helt krossa den revolutionära arbetarrörelsen med alla medel, inklusive fysiska. De italienska och tyska kommunisterna var de första som fängslades, sattes i arbetsläger eller i koncentrationsläger.


Om Sverigedemokraterna snarast är ett betrakta som ett högerpopulistiskt parti, kan man inte säga att fascismen står starkare än någonsin i Sverige. Det är sant att som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i valen 1934. Men hela det politiska etablissemanget, utom Sveriges Kommunistiska Parti, i Sverige tog ett steg åt höger före andra världskriget. Bondeförbundet var starkt påverkat av nazistiska tankegångar liksom Högerpartiets ungdomsförbund, som bröt med moderpartiet. Det fanns också många officerare, särskilt bland de högre befälen, som var pro-nazistiska. Det fanns ett begränsat utrymme för öppna nazistiska eller fascistiska partier. Flyktingpolitiken var ytterst restriktiv. Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Det enda parti, som utsattes för repressalier av var Sveriges Kommunistiska Parti, vars tidningar belades med transportförbund och hundratals medlemmar internerades i arbetsläger.


II.

Dimitrov skrev också:


”Ingen allmän karakteristik av fascismen, hur riktig den i och för sig än vore, kan befria oss från nödvändigheten att studera och taga hänsyn till säregenheterna i fascismens utveckling och i den fascistiska diktaturens olika former i de enskilda länderna och på olika etapper. Det är nödvändigt att i varje land utforska, studera och ta reda på det nationellt säregna, det nationellt specifika hos fascismen och i överensstämmelse därmed fastställa de verksamma metoderna och formerna för kampen mot fascismen.”


Jag anser inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. Man måste komma ihåg att den öppna nazismen och fascismen är diskrediterade bland de arbetande massorna just på grund av sina illgärningar under andra världskriget och sina nederlag. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.


Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje är att göra sig så pass rumsrena att de i nästa val kan ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de överger EU-utträdeskravet och korrigerar synen på abort.


SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo.[v] I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan och lämnade nyligen regeringen.



De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte längre, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik mot religiösa. SD måste angripas på annat sätt.

III.

 

Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i 2018 års val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:


”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

 

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.


Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.


I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll; de senast anlända invandrarna är snarast en syndabock.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti 2018. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?


Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.


V.


Det som skiljer dagens situation från tiden för 1960- och 1970-talets uppsving är att borgerskapet i Europa och Sverige inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Sovjetunionen har kollapsat och de flesta revisionistiska partier har antingen reducerats till vänstersocialdemokratiska partier eller t.o.m försvunnit. De flesta socialdemokratiska partier i Europa har förlorat starkt i inflytande, eftersom de inte längre behövs för att dämma upp för ett kommunistiskt inflytande inom arbetarklassen. Socialdemokrater i regeringsställning förvaltar i stället borgerskapets nyliberala politik. Den revolutionära rörelsen i Sverige och Europa, som inspirerades av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) splittrades, desillusionerades av den kapitalistiska urartningen i Kina och försvagades allvarligt. Därför finns det idag ingen rörelse, som på allvar kan bekämpa det europeiska och svenska borgerskapet, då det strävar efter att öka inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen, kort sagt försämra proletariatets levnadsvillkor. Det är i detta tomrum, som högerpopulistiska, högerextremistiska och t.o.m fascistisk rörelser växer fram, eftersom stora delar av arbetarklassen inte ser något alternativ.



Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.


Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför


  • prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
  • finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
  • kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
  • bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
  • bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
  • fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.
  • föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen. Dessutom var naturligtvis nazismen och fascismen i Sverige och övriga Europa djupt diskrediterade på grund av deras framfart under andra världskriget liksom nederlag.


Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för SD genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att till exempel driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna. Politiskt stämplar de vissa bostadsområden som ”utsatta” områden.


Det är illa nog att Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti; speciellt allvarligt är det att runt 30 procent av LO-kollektivet i opinionsundersökningar sympatiserar med SD.


Rickard B. Turesson



[ii] ”Om storryssarnas nationalstolthet” https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1914/dec/12a.htm 1914

[iii] Citerat via Tjen folkets ”MLM mot Trotskisme” del 1 av 2, sid. 52 – min översättning från norskan

[iv]  ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”, Den stora polemiken, Oktoberförlaget 1977

[v]  Expo ger en saklig beskrivning av SD:s framväxt: https://expo.se/fakta/wiki/sverigedemokraterna-sd

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se