Tre SKP:are har kommenterat min artikel Sörensens kritik av maoismen är rakt igenom opportunistisk del I och del II.

Sörensen/SKP skriver:

Fantastiskt. Har skummat, ska läsa vid tillfälle. Det är helt underbart att du avslutat med detta:

"P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?"

Har du fortfarande inte insett (efter två månaders funderingar) att jag inte alls betvivlar att Mao tyckte om Dimitrov?

 

Mitt svar: Men varför skulle det vara en anekdot? Hur definierar du en anekdot? Den gängse definitionen av en anekdot lyder:

”Anekdot (gr. an, nekande, ekdotos, utgiven) är en kortare, ofta humoristisk, redogörelse av en händelse, vanligen med någon form av slutpoäng Det är en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag…”

Mitt påstående återgick på en källa, en stenograferad utsaga av Mao. Vad har det med anekdot att göra? Innan bandspelare blev allmänna, stenograferades ofta diskussioner i de kommunistiska partierna. Det finns exempel från Sverige på stenograferade diskussionsprotokoll i den kommunistiska rörelsen så sent som på 1960-talet.

Varför är mitt påpekande om att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov” relevant? Detta syftade på Maos yttrande om att Dimitrov var Kominterns bäste ledare efter Lenin. Det var alltså ett politiskt ställningstagande. Påpekandet var relevant, eftersom Kominterns folkfrontspolitik var som mest framgångrik just i Kina, eftersom den ledde till seger i kampen mot den japanska imperialismen och senare Guomindang. Det betonar kontinuiteten mellan Kominterns folkfrontspolitik och KKP:s enhetsfrontspolitik.

Eftersom de tre SKP:arna har svårt för att förstå vad en anekdot är, kan jag ge ett konkret exempel: Sven Linderot, SKP:s partiledare 1929 – 1951, som omnämns i Sörensens text, hade mot slutet av sitt partiledarskap alkoholproblem, varvid hans omdöme i fråga om socialt umgänge sviktade. När han gick ut på krogen, brukade han nypa eller klappa servitriserna i baken, vilket inte alltid var populärt. Till sist var partiledningen tvungen att se till att en ”överrock” alltid följde med honom för att se till att Linderot höll händer och fingrar i schack. Min sagesman satt i samma partistyrelse som Linderot. Men det är likafullt en anekdot, eftersom det bara är en muntlig utsaga som här berättas i andra hand. Man behöver inte anföra denna anekdot för att angripa Linderots politik, som var revisionistisk i slutskedet.

 

Aris Patris/SKP skriver:

 

”En anekdot i sammanhanget är ju i det här fallet något ovidkommande, något oviktigt. Du verkar tycka att det är av vikt men Andreas (och förmodligen alla andra) avfärdar det som anekdotiskt att hänvisa till vad olika personer sa och tyckte om varandra. Men det klart Mao gillade revisionisten Dimitrov eftersom de delade reformismens kärnpunkt, den positiva synen på klassamarbete.”

 

Mitt svar:

 

Anekdotfrågan har redan kommenterats. Det mest avslöjande med Aris Patris kommentar är att Dimitrov skulle ha varit revisionist. Därmed hamnar Aris Patris i samma läger som trotskister och ultravänster. Dimitrov förspråkade aldrig klassamarbete i syfte att genomföra den socialistiska revolutionen; däremot förespråkade han bredast möjliga enhetsfront, vilket kräver samarbete mellan proletariatet och andra klasser och skikt, för att förhindra fascistiska maktövertaganden. Dimitrov stödde också nationella befrielsefronter, när huvudmotsättningen ändrades till att stå mellan en angripen nation och imperialistiska ockupanter som Nazityskland, Japan och Italien. Om det är fel av proletariatet att samarbeta med andra klasser i samband med ett nationellt befrielsekrig, så är det inte bara Kinas Kommunistiska Parti som drabbas av Aris Patris korkade bannbulla. Vo Ngyun Giap, Vietminhs överbefälhavare, skriver i ”The war of Liberation, 1945 – 1954”, där han sammanfattar varför det vietnamesiska folket segrade över de franska kolonialherrarna:

”Det vietnamesiska folkets befrielsekrig var segerrikt, eftersom vi hade en bred och stark Nationell Enhetsfront, som bestod av alla revolutionära klasser, alla nationaliteter som lever på vietnamesisk mark, alla patrioter. Denna front baserades på alliansen mellan arbetare och bönder, under partiets ledning. (Min fetstil och översättning – ”The Military Art of People´s War Selected Writings of General Vo Ngyun Giap, Monthly Review Press 1970, sid. 98)

Vad skiljer denna princippolitik från Dimitrovs, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s enhetsfrontpolitik? Ingenting.

 

PL/SKP skriver:

"Rickard" vill du svara mig så svara mig här, inte på någon av dina femton bloggfronter.

Snacka om att legat under en sten länge om man år 2020 jiddrar om APK. Vem törs berätta för honom att APK inte funnits på 25 år? Det kanske blir som man väcker en som går i sömnen, en sådan chock för kroppen att en dör. Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.

Det finns goda skäl att som jag menar att Maoismen är sossar med kommunistisk estetik.

Mitt svar:

PL anspelar tydligen på min eventuellt höga ålder: ”Vi får tänka på att "Rickard" hade åldern för systembolaget innan månlandningen ägde rum.” Använder han detta åldersargument även internt inom sitt eget parti, SKP, där medelåldern är omvittnat hög?

PL vill ge sken av att det nuvarande SKP uppstod som fågeln Fenix ur askan 1995. Men varifrån kom medlemmarna till detta SKP? Det räcker att läsa kalendariet, som anger kontinuiteten, på SKP:s webbplats:

”1977 26 – 27 mars rikskonferens: Det kommunistiska partiet återupprättas under namnet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

1990 – genom en kupp som följd av att APK tog avstånd från perestrojkapolitiken i Sovjetunionen och nedbrytningen av socialismen lämnar en grupp partiet och tar i strid mot partiets stadgan tidningen Norrskensflamman med sig.
Tidningen Riktpunkt ges ut istället.

 

1995 – 4–5 nov: 31:a kongressen beslutar att återta namnet Sveriges kommunistiska Parti (SKP)”

SKP har idag dessutom bara förbindelser med revisionistiska, f.d moskvatrogna partier utomlands.

 

PL II skriver:

"7. Förhållandet mellan parti och icke-parti
Vilket är bäst, att ha bara ett parti eller flera? Som vi ser det nu är det kanske bättre att ha flera partier. Detta var riktigt i det förflutna och kan mycket väl vara det i framtiden. Det betyder långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt. I vårt land uppstod de många demokratiska partierna, som framför allt bestod av den nationella bourgeoisin och dess intellektuella, under motståndet mot Japan och kampen mot Chiang Kai-shek, och de fortsätter att finnas till ännu idag. I detta avseende skiljer sig Kina från Sovjetunionen.”

Citatet är hämtat från Mao Zedongs ”Om tio viktiga förhållanden”(1956), Valda verk band V.

Det finns ingen sådan kommunistisk regel att det absolut bara får finnas ett politiskt parti under socialismen. Det är omständigheterna som avgör. I den första sovjetregeringen ingick representanter för vänstersocialistrevolutionärerna, åtminstone fram till Brest-Litovskfreden 1918. Partier som bekämpade oktoberrevolutionen med vapen i hand på den vita sidan under inbördeskriget förbjöds naturligtvis.  Representanterna för högern inom socialistrevolutionärerna genomförde ett misslyckat attentatsförsök mot Lenin och deltog på den vita sidan under inbördeskriget. Socialistrevolutionärerna (d.v.s. Höger-SR) förbjöds 1918 och mensjevikerna 1921. Två mycket små partier, rester från vänstersocialistrevolutionärerna och vänstermensjevikerna, som båda hade stött bolsjevikerna, överlevde fram till 1936.

I folkdemokratierna, som upprättades i Central- och Östeuropa efter andra världskriget, slogs de kommunistiska partierna ihop med socialdemokratiska partier. I Polen fanns det i varje fall ett bondeparti förutom det polska kommunistpartiet.

Det fanns åtta s.k demokratiska partier i Kina efter 1949. Samtliga hade stött kampen mot den japanska imperialismen och Guomindang och accepterade Kinas Kommunistiska Partis ledande roll. De var heller inte särskilt stora eller inflytelserika. Varför skulle de då förbjudas? Det är bättre att ha oliktänkande utanför partiet än inuti det, så länge de inte organiserar en väpnad kontrarevolution.

 

PL III skriver:

”Motsättningen mellan utsugare och utsugna, som finns mellan den nationella bourgeoisien och arbetarklassen, är antagonistisk men under de faktiska betingelser som råder i Kina kan en sådan antagonistisk motsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas på ett fredligt sätt."

 

Mitt svar:

Detta citat är hämtat från Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket (1957) [ii] Vad är problemet? ”De faktiska betingelserna” var sådana att 1957 kontrollerade Kinas Kommunistiska Parti statsmakten och befann sig i direkt politiskt överläge gentemot den nationella bourgeoisien. Partiet bestämde alltså helt villkoren. Regeringen köpte successivt ut (mot en slags statsränta) det nationella borgerskapets egendom. Vinner inte alla på att en antagonistisk motsättning förvandlas till en icke-antagonistisk, om det är möjligt? Sovjetunionen gjorde en reträtt i form av NEP 1921 – 1928 och inledde inte kollektiviseringen förrän 1929. Den kinesiska kollektiviseringen av jordbruket gick mycket smidigare än i Sovjet, eftersom den hade föregåtts av en omfattande kooperationsrörelse.

 

PL IV skriver :

”Att vidmakthålla ett långvarigt krig genom långvarigt samarbete, eller med andra ord, att underordna klasskampen den nuvarande nationella kampen mot Japan – detta är enhetsfrontens grundläggande princip”.

Mitt svar:

 

Citatet är hämtat från Maos artikel Frågan om självständighet och initiativ inom enhetfronten (1938). [iii] Som titeln anger behandlar denbland annat  taktiken gentemot Guoumindang, enhetens och kampens roll i detta förhållande. Artikeln rekommenderas till läsning. Artikeln skrevs 1938, sju år innan segern över Japan. KKP och Röda armén hade i detta läge ännu inte överflyglat Guomindang.

Först måste det kinesiska folket besegra de japanska imperialisterna – sedan kunde KKP och Röda armén ta itu med Guomindang. Den ny-demokratiska revolutionen inleddes steg för steg i de befriade områdena, men det var naturligtvis omöjligt att genomföra en socialistisk revolution innan den ny-demokratiska revolutionen hade genomförts i hela Kina. I Kina var det bara dumhuvuden och provokatörer som inte förstod  – eller ville förstå  – detta.

Känner inte PL till att KKP faktiskt lyckades leda det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen och Guomindang? Fanns det ett enda folk, som under andra världskriget först genomförde en socialistisk revolution, samtidigt som deras land var ockuperat, och därefter försökte befria landet?

Rickard B. Turesson

10/3 2020

 

Kontrafaktisk historieskrivning

 

Kontrafaktisk historieskrivning innebär att man diskuterar ”om inte om hade varit”. Skulle det ha vuxit fram ett nazistiskt parti i Tyskland, även om Hitler hade dött under första världskriget?  Vad skulle ha hänt om Hitler hade lyckats invadera Storbritannien? Det enda som är säkert i detta sammanhang är att Hitler inte dog under första världskriget och att Nazityskland inte lyckades invadera Storbritannien. Allt annat är bara spekulation eller fria fantasier.

Kommunister analyserar naturligtvis också segerrika revolutioner och befrielsekamper liksom misslyckade sådana. Om man kommer fram till att visst parti eller rörelse begick det eller de misstagen, så är det ändå inte säkert om detta parti eller rörelse skulle ha segrat om just dessa misstag hade undvikits. Man måste också ta hänsyn till klasskrafternas styrkeförhållanden.  Ett klassiskt exempel är den ungerska revolutionen och den ungerska rådsrepubliken 21 mars - 6 augusti 1919 under Bela Kuns ledning. Två faktorer brukar anges för att förklara nederlaget. Den ena var att kommunistpartiet var alltför oenhetligt politiskt och att det fanns alltför många reformister inom ledningen; den andra var att rådsregeringen omedelbart förstatligade godsägarnas jord i stället för att dela ut den bland bönderna. På det sättet ledde inte revolutionen till någon omedelbar vinst för de ungerska småbönderna i motsats till oktoberrevolutionen.  Även om dessa misstag inte hade gjorts, är det naturligtvis omöjligt att hävda att den ungerska revolutionen annars skulle ha lyckats. Det är omöjligt att veta. Utländska makter intervenerade till förmån för det ungerska borgerskapet och den ungerska feodaladeln och Sovjetunionens förmåga att bistå den ungerska rådsrepubliken försvårades på grund av inbördeskriget i Sovjetunionen.

Sörensen hänvisar till en analys 2019 av det nuvarande Spaniens Kommunistiska Parti (PCE), SKP/APK:s systerparti, i vilken det hävdades att ”PCE hade möjligheten att genomföra en annan strategi under kriget. I synnerhet under andra halvan av 1937och efter att ha blivit det starkaste partiet och efter att ha skaffat sig ett enormt inflytande i Folkarmén och dess Kommissariat.”  Det är uppenbart att Sörensen och PCE menar att PCE i stället borde ha lett den spanska arbetarklassen i en socialistisk revolution i stället för att fortsätta i folkfrontsregeringen.

Detta är i grund och botten kontrafaktisk historieskrivning, eftersom detta helt enkelt inte inträffade.

För det första tillhörde PCE Komintern, som var ett världsparti med demokratisk centralism. Komintern hade redan fastslagit den politiska linjen i fråga om det spanska inbördeskriget. PCE kunde naturligtvis ha fronderat mot Komintern, men gjorde det inte. Detta i motsats till Kinas Kommunistiska Parti, som inte följde dåliga råd från SUKP och Kominform under inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949. Trotsky var helt emot folkfrontsregeringen och dess politik i Spanien:

”Den spanska revolutionen visar återigen att det är omöjligt att försvara demokratin mot den fascistiska reaktionens metoder. Och omvänt är det omöjligt att föra en verklig kamp mot fascismen på annat sätt än genom den proletära revolutionens metoder.”

Trotsky förordade en direkt socialistisk revolution, men eftersom han var emot såväl ”stalinisterna” i PCE, socialdemokraterna, anarkosyndikalisterna, två borgerliga republikanska partier och t.o.m POUM, återstod bara en mycket liten trotskistisk sekt som skulle ha kunnat tillämpa hans politik, vilket den givetvis inte lyckades med.

För det andra fick folkfrontsregeringen sitt främsta militära stöd från Sovjetunionen, ett visst stöd från Mexiko och frivilliga oftast genom Frankrike. Om PCE hade lagt om politiken på egen hand, är det osäkert hur Sovjetunionen skulle ha reagerat. Trotsky menade för övrigt att PCE:s växande inflytande inom folkfrontsregeringen enbart berodde på att Sovjetunionen köpte sig inflytande genom sitt militära stöd.

För det tredje: Om man tittar på en karta över det militära styrkeläget i Spanien 1937, så behärskade falangisterna, Franco-sidan, västra Spanien, och den republikanska regeringen östra Spanien, i nord-sydlig riktning. Varför skulle en revolution i Spaniens östra halva stärkt kampen mot falangisterna i den västra halvan? PCE samarbetade med andra partier i folkfrontsregeringen, bl.a det socialdemokratiska partiet och två republikanska mittenpartier. Folkfrontsregeringen stöddes också av anarkosyndikalisterna och POUM, en ursprungligen trotskistisk organisation (båda dessa hade sina egna agendor), och katalanska och galiciska nationalister. Ett revolutionsförsök lett av PCE i den östra halvan, som inte haft stöd av dess samarbetspartner, skulle ha kunnat utlösa ytterligare ett inbördeskrig, men nu inom den östra halvan.

För det fjärde finns det andra teorier om varför den republikanska regeringen inte lyckades besegra falangisterna. Man måste komma ihåg att falangisterna hade ett mycket omfattande militärt stöd från Tyskland, Italien och Portugal, och att falangisterna tack vare detta stöd  lyckades upprätta luftherravälde och i praktiken också marint herravälde. Vissa menar nämligen att den republikanska regeringen i alltför hög grad förlitade sig på reguljär krigföring utan att den i stället borde ha satsat mer på partisankrig bakom falangisternas linje och att den fokuserade alltför mycket på försvaret av Madrid.

Slutligen: Vilka slutsatser drar dagens PCE av detta? Enligt deras webbplats (jag hittar inte deras program) är dess mål:

”Vi strävar efter att organisera revolutionen som störtar borgarklassen och dess monarki, för att bygga socialismen med den folkliga enhetens kraft.”[ii]

Men hur ska revolutionen gå till enligt PCE? Ingenting om väpnad revolution, ingenting om krossandet av den borgerliga statsapparaten, ingenting om proletariatets diktatur.

Sak samma med läget i Italien i andra världskrigets slutskede. Sörensen skriver att kommunisterna upprättade ”praktisk dubbelmakt i stora delar av norra Italien där partisanernas egna organ styrde och den gamla, fascistiska staten var mer eller mindre åsidosatt bidrog kommunisterna till en återgång och ett återupprättande av den borgerliga staten…”. Detta menar Sörensen var en konsekvens av folkfrontspolitiken. Men en viss taktik, vare sig folkfrontspolitik, arbete i massorganisationer eller parlamentarisk verksamhet genererar inte med nödvändighet en viss bestämd politisk linje. Detta är mekanisk materialism. Man kan arbeta i fackföreningar, som leds av högersocialdemokrater, utan att själv bli fackföreningskommunist; bolsjevikerna hade sex företrädare i duman fram till 1917 utan att bolsjevikernas politiska linje blev mindre revolutionär för den skull.

Nej, det finns faktiskt en annan och mycket enkel förklaring till varför de italienska kommunisterna inte försökte gripa statsmakten. De vågade helt enkelt inte. Om de italienska kommunisternas praktiska politik var en direkt följd av folkfrontspolitiken, varför lyckades då de kinesiska, jugoslaviska, albanska och vietnamesiska kommunistpartierna (det senare bara till hälften 1954) leda de egna folken i framgångsrika befrielsekrig och senare upprätta socialistiska stater. Dessa partier hade också varit medlemmar av Komintern/Kominform och stött folkfrontspolitiken.

Man måste beakta Sovjetunionens och Kominforms roll under och strax efter världskriget.  Det är känt från Norge att ”Sovjet 1944 erkände britternas motståndspolitiska dominans i Syd-Norge, och inte önskade utmana den i slutet av kriget”. [iii] Därför motsatte sig också NKVD, den ryska säkerhetstjänst som samordnade sabotageverksamheten mot Tyskland utomlands, att den ledande motståndsgruppen i Norge, Osvald-gruppen skulle övergå från sabotageverksamhet till partisankrig.

Det är högst troligt att Sovjetunionen och Kominform inte uppmuntrade eller stödde revolutionsförsök i Italien eller Frankrike i andra världskrigets slutskede. Sovjetunionen hade besegrat Nazityskland till priset av 20 miljoner människoliv; Sovjetunionen hade flyttat fram sina positioner i Central- och Östeuropa i form av rad buffert- och allierade stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien. Sovjetunionen ville inte riskera en omedelbar fortsättning på andra världskriget genom att bli involverat i kommunistiska maktövertaganden i Italien och Frankrike. ”Procentavtalet” [iv] mellan Churchill och Stalin 1944 innebar att Stalin erkände att Grekland ingick i Storbritanniens intressesfär, vilket innebar att den kommunistledda motståndsrörelsen prisgavs.

Komintern/Kominform och Stalin gav också en del felaktiga råd till de kinesiska kommunisterna:

”Till och med 1949 när vi var på väg att gå över Yangtzefloden (delar Kina på mitten – min anm.), ville någon (d.v.s ytterst Stalin – min anm.) fortfarande hindra oss. Enligt honom borde vi inte under några omständigheter gå över Yangtze. Om vi gjorde det, skulle Amerika skicka trupper och bli direkt involverat i Kinas inbördeskrig och de sydliga och norra dynastierna skulle återuppstå. Jag lyssnade inte till vad de (sic!) sade.” [v]

Mao Zedongs uppfattning var dock att det var Kinas Kommunistiska Partis eget fel, om det lyssnade på felaktiga råd från Komintern/Kominform eller Stalin. I det här fallet lyssnade inte Mao på Stalins dåliga råd. Hade KKP gjort det, skulle inte Guomindang ha besegrats och Folkrepubliken inte kunnat upprättas 1949. Stalin medgav dock senare att han hade haft fel (se fotnoten).

Alla kommunistpartier, som tillhörde Kominform, hade givetvis möjlighet att frondera mot SUKP och Kominform liksom KKP. De italienska och franska kommunisterna gjorde det inte, vilket faktiskt var deras eget ansvar. Om de saknade stöd från SUKP/Kominform, är det fullt tänkbart att de ansåg att oddsen för ett framgångsrikt maktövertagande var dåliga, speciellt som det italienska respektive det franska borgerskapet skulle fått direkt stöd av de allierade styrkor som redan befann sig i länderna i fråga. I Jugoslavien och Albanien, som i huvudsak befriade sig från de nazityska ockupanterna av egen kraft, fanns i princip inga allierade styrkor.

Det är lätt att kritisera de italienska kommunisterna 75 år senare och från skrivbordet. Det är ingen större bedrift. Det enda vi kan konstatera är att det italienska kommunistpartiet aldrig försökte gripa statsmakten. Därför blir det ointressant att diskutera vad de kunde ha gjort i stället. Att de italienska kommunisterna med utgångspunkt från det uteblivna revolutionsförsöket försökte rättfärdiga sitt handlande genom att successivt utveckla diverse revisionistiska teorier ingick i spelet. Det italienska kommunistpartiet utvecklade senare en revisionistisk politik i samma takt som Chrusjtjov.

Patetisk kritik mot maoismen från ”vänster”

Sörensen skriver:

”Enkelt uttryckt: att maoismen löper som en historisk parallell till eurokommunismen. Samma politik som kännetecknade de partier som senare blev eurokommunistiska och därmed reformistiska kännetecknar också maoismen. I maoismen finns klassamarbetet inbyggt och tendensen till kompromisser och att i varje enskilt läge hitta andra och viktigare motsättningar än de revolutionära är ett ständigt hot.”

Sörensen kritiserar inte bara folkfrontspolitiken från ”vänster” och hamnar därmed i samma sällskap som trotskisterna. Han försöker också bunta maoismen med eurokommunismen, vilket är såväl patetiskt som magstarkt.

Efter Stalins död 1953 utvecklades kampen mellan de två linjerna i Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP), varvid Chrusjtjovs revisionistiska linje segrade 1956. Chrusjtjov förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, förespråkade hela folkets stat i stället för proletariatets diktatur och fredlig samexistens med USA och andra imperialistiska stater. Chrusjtjov använde kritiken mot Stalin som en språngbräda för att lansera sin revisionistiska politik. Mao Zedong och KKP gjorde en annan bedömning; visserligen hade Stalin gjort många fel, varav en del även drabbat KKP. Men Stalin höll fast vid en marxist-leninistisk princippolitik – se ovanstående kärnfrågor – i motsats till Chrusjtjov. Därför ansåg Mao Zedong att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig, d.v.s i huvudsak bra.

Redan 1956 yttrade Mao Zedong internt i KKP:

”Kommunistpartierna i många europeiska länder kritiserar också Sovjetunionen (d.v.s. Sovjetunionen under Stalin – min anm.); ledaren (för dessa partier) är Togliatti.” [vi]

Redan i ledarartikeln Om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur [vii] i Folkets Dagblad 1956 ger KKP en betydligt mer nyanserad bild av Stalin än Chrusjtjov.

Från och med Moskvakonferensen 1957 skärptes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen, men motsättningarna hölls internt för en tid framåt. Men i början av december 1962 gick Togliatti till frontalangrepp mot Kinas Kommunistiska Parti på det italienska kommunistpartiets tionde kongress. Detta skedde naturligtvis i maskopi med Chrusjtjovrevisionisterna. Detta angrepp bemöttes den 31 december 1962 i Folkets Dagblad (Renmin Ribao) i form av artikeln  Skiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss [viii]. I denna artikel riktades en förintande kritik mot Togliattis förordande av den fredliga vägen till socialismen i form av ”strukturreformer – se särskilt avsnitt V. Men KKP:s kritik av Togliattis revisonistiska linje svepte över ett brett fält; den gällde synen på imperialismen, krig och fred och fredlig samexistens, Togliattis hysteriska syn på kärnvapenhotet, försonlighetspolitiken gentemot titorevisionisterna och försöken att skilja på marxism och leninism. Togliatti angrep också – liksom Sörensen – den kinesiska vägen till socialismen; Kinas Kommunistiska Partis linje ”överensstämde inte med den strategiska och taktiska linje, som bolsjevikerna tillämpade under revolutionen från mars till oktober (1917).” [ix]

1963 blev splittringen mellan SUKP på ena sidan och KKP och Arbetets Parti (AAP) å andra sidan offentlig i form av Den stora polemiken. [x] I denna drar KKP i en serie artiklar en avgörande skiljelinje gentemot Chrusjtjovs revisionistiska linje.

Varför försöker Sörensen bunta ihop eurokommunismen med maoismen? Beror det på ren okunnighet, trots att han sätter sig på höga hästar? Knappast.  I praktiken skyddar han chrusjtjovrevisionismen, som inte nämns med ett ord i hans artikel. Chrusjtjovrevisionismen är av naturliga skäl en blind fläck hos Sörensen och SKP/APK. Faktum är att motsättningen mellan chrusjtjovrevisionismen och eurokommunismen var icke-antagonistisk, medan motsättningen mellan dessa båda å ena sidan och Kinas Kommunistiska Partis linje å andra sidan var antagonistisk. Det fanns inga principiella skiljelinjer mellan den revisionistiska linje som företräddes av Chrusjtjov och Togliattis. Om Togliatti talade om strukturreformer, så talade Chrusjtjov om en anti-monopolistisk revolution, men i båda fallen krävdes ingen väpnad revolution. Båda förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Eurokommunismen uppstod på grund av att vissa partier i Europa ansåg att det var taktiskt olämpligt att fortsätta stödja Sovjet i vått och torrt, särskilt inte dess utrikespolitik – se till exempel Ungernrevolten 1957 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. De eurokommunistiska partierna, typ Vänsterpartiet Kommunister (efter 1967). och APK (efter 1977), det nuvarande SKP:s föregångare, hade regelbundna förbindelser med SUKP ända fram till Sovjetunionens kollaps 1991. SUKP kunde ha kontakt med två s.k kommunistiska partier, ett s.k eurokommunistiskt parti och ett moskvatroget parti som APK, i vissa länder.

Splittringen mellan SUKP och KKP/AAP resulterade i att det växte fram en internationell revolutionär marxist-leninistisk rörelse, som framförallt inspirerades av Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen och kulturrevolution. Dessa partier bedrev alla oförsonlig kritik gentemot de lokala revisionistpartierna, tillämpade masslinjen och enhetsfronttaktiken i varierande utsträckning.  Maoistiska partier i Indien och Filippinerna inledde folkkrig redan på 1960-talet och Khmer Rouge, som var maoistiskt influerat, lyckades befria Kampuchea 1975. Folkkrigen i Indien och Filippinerna pågår fortfarande och det har dessutom tillkommit nya folkkrig. I vilka länder bedriver SKP/APK:s syskonpartier väpnad kamp?

Den maoistiska rörelsen i det västimperialistiska blocket var framgångsrik ända till 1978, då det stod klart att Deng Xiaoping hade genomfört ett revisionistiskt maktövertagande i KKP. Dessförinnan hade det skett en splittring mellan KKP och AAP. I Sverige byggde KFML/SKP snabbt upp en stark rörelse, som vid sin höjdpunkt 1977 omfattade 2 500 medlemmar och som lyckades bygga upp västvärldens starkaste solidaritetsrörelse med Indokinas folk, DFFG. Detta kan jämföras med den pacifistiska Svenska Vietnamkommittén, vars huvudparoll var ”Fred i Vietnam” och som bara överlevde något år. Denna kommitté stöddes av VPK, framförallt av företrädare, som senare bildade APK.

Slutord

 

Sörensen försöker angripa maoismen från ”vänster”, men misslyckas kapitalt. Samma taktik försökte KFML(r), trotskisterna (Revolutionära Marxister/Socialistiska Partiet) och Förbundet Kommunist tillämpa på 1970-talet gentemot det maoistiska KFML/SKP. Det oroar naturligtvis SKP/APK att det på nytt växer fram en maoistisk rörelse i Sverige.

SKP/APK är ett revisionistiskt parti, som aldrig gjort upp med chrusjtjovrevisionismen. APK var dessutom ett parti som stödde Sovjetunionen efter 1956 i vått och torrt. APK gjorde dessutom sig aldrig känt för att leda några masstrider och strejkkamper och stod på 1980-talet för en del udda ståndpunkter som fortsatt utbyggnad av kärnkraften, en illustration av den revisionistiska  teorin om produktivkrafternas företräde.

Idag måste SKP/AKP vara ett schizofrent parti. Samtidigt som det aldrig gjort upp med den moderna revisionismen, riktar dess ordförande en trotskistiskt influerad kritik mot Kominterns folkfrontspolitik och poserar med ”vänster”kritik.  Sörensen påstår sig stå för ”en leninism som inte är nedtyngd av fronterna”, trots att Lenin var en mästare på att utveckla enhetsfronttaktiken. Han menar att leninismen karaktäriseras av just sentensen om att förvandla ”det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Vad menar han egentligen? Skulle de norska kommunisterna ha uppmanat arbetarklassen att rikta huvudslaget mot det egna borgerskapet, när Nazityskland angrep Norge? Skulle de franska kommunisterna ha inriktat kampen för att störta det franska borgerskapet, när Nazityskland anföll? I båda fallen skulle det ha varit en utmärkt hjälp till Nazityskland, som i inledningsskedet var helt överlägset militärt. Skulle KKP ha riktat huvudslaget mot Guomindang efter 1937 i stället för mot den japanska imperialismen? Skulle de albanska och jugoslaviska kommunisterna ha riktat huvudslaget mot de inhemska reaktionärerna i stället för mot de italienska och nazityska aggressorerna? Det är ABC att kunna skilja på situationen under första världskriget, då det stod två jämnstarka imperialistiska block mot varandra och som var lika goda kålsupare och situationen inför och under andra världskriget. Det nazityska angreppet på Sovjetunionen ledde till att omfördelningskriget omvandlades till ett anti-fascistiskt världskrig mot Nazityskland, Japan och Italien. Det finns dessutom en blodig facit vad gäller dessa tre stater åstadkom i fråga om förluster av människoliv och massförstörelse. 

Sörensen påstår att ”där Lenin sett en revolutionär situation, hade maoisterna sett ett nationellt försvarskrig”. Detta är trams. En direkt socialistisk revolution kan bara ske i kapitalistiska och imperialistiska länder och än så länge har det bara skett en, nämligen oktoberrevolutionen. Nationella försvarskrig blir först aktuella, då en imperialistisk stat, eller allians av imperialistiska stater, inleder ett orättfärdigt angreppskrig mot en annan stat (se senast USA:s och västalliansens eller andra ombuds attacker mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen). Lenin menade t.o.m på Kominterns andra kongress 1920 att det självklart var riktigt att stödja borgerligt-demokratiska befrielserörelser i kolonierna, ett typiskt delmål.[xi]

Sörensens kritik mot maoismen är ”vänster” i ord och höger i handling. Det är teoretisk förvirring på låg nivå, men satt på pränt.

Rickard B. Turesson

 

P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?

” Efter Lenins död var Tredje Internationalens ledare dogmatiska ledare (exempelvis ledare [som] Stalin, Bucharin var inte särskilt bra). Bara perioden under Dimitrov leddes väl. Dimitrovs rapporter var väl grundade.” [xii]

                                          

Andreas Sörensen, ordförande för SKP/APK , har besvarat min kritik, Mycket förvirrat om Maos ”Motsättningar” [ii], av hans ursprungliga attack den 21/11 2019 [iii] på Mao Zedongs teori om motsättningar i form av en ny artikel, betitlad Maoismen är inte revolutionär, den 22/12 2019 i Riktpunkt. Hans svar [iv] bemöter inte min kritik i sak, han rumphugger citat och kommer med direkt lögnaktiga påståenden.

Huvudmotsättningen bestämmer strategin

Andreas Sörensen skriver:

”Mitt resonemang går ut på att teorin om huvudmotsättningar som Mao utvecklade cementerar den defensiva taktik som Komintern utvecklade framför allt under 30-talet och som byggde på enhets- och folkfronter”.

Sörensen tycks se teorin om huvudmotsättning som en restprodukt av folkfrontspolitiken på 1930-talet. Men den som förkastar folkfrontspolitiken överhuvudtaget hamnar i samma sällskap som trotskisterna. Sörensens linje är en ultravänsterlinje, vänster i ord och höger till innehållet. Skillnaden är att trotskisterna åtminstone förordar enhet med socialdemokratiska partier. I min förra artikel återgav jag ett långt citat från Mao Zedongs Om motsättningar[v], eftersom Sörensen hade rumphuggit ett citat från samma källa.  Detta citat avfärdar han med att det bara ”vidareutvecklar mitt (d.v.s. hans – min anm.) resonemang”. Men hur detta Mao-citat ”vidareutvecklar” hans resonemang, vidareutvecklar han självfallet inte. Därför ska jag bara kort försöka sammanfatta Maos teori om huvudmotsättningen i denna artikel.

I ett kapitalistiskt samhälle framträder den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmera församhälleligade produktionen, mellan kapital och arbete, på den samhälleliga nivån som en motsättning mellan borgerskap och proletariat. Denna motsättning är normalt huvudmotsättning i det kapitalistiska samhället. Men denna huvudmotsättning kan ändras. Om ett fascistiskt maktövertagande hotar, ändras huvudmotsättningen. Då är styrkeförhållandena sådana, att huvuduppgiften för kommunisterna och den övriga arbetarrörelsen blir att förhindra ett dylikt maktövertagande. Då räcker det inte att endast vinna över arbetarklassen för en sådan kamp utan det finns också en möjlighet att vinna över mellankrafterna, d.v.s småborgerskapet, vars huvuddel utgjordes av bönder på 1920- och 1930-talet. Fascisterna i Italien lyckades krossa det kommunistiska partiet före maktövertagandet, nazisterna i Tyskland krossade KPD i samband med matövertagandet 1933 och i Spanien krävdes ett inbördeskrig 1936 – 1939 för att göra detsamma.

Huvudmotsättningen ändras också om ett land blir föremål för imperialistisk aggression. Då kommer huvudmotsättningen att gå mellan aggressorn och folket i det berörda landet. Det hände i land efter land, då Nazityskland, Italien och Japan gick till anfall före och under andra världskriget. I ett halvkolonialt land som Kina, som angreps av Japan, kunde som Mao Zedong skriver ”alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen”. I en del neo-koloniala länder, som Cuba och Nicaragua, där huvudmotsättningen gick mellan respektive arbetande folk och en korrumperad och reaktionär regim, lyckade också folken störta dessa regimer.

Teorin att motsättningen mellan arbete och kapital alltid utgör huvudmotsättningen är en ovetenskaplig dogm, som strider mot historiska fakta. Eller menar Sörensen att det överhuvudtaget inte går att tala om begreppet huvudmotsättning? Är alla motsättningar likvärdiga i betydelse? Finns det några motsättningar alls? Man måste också ställa frågan: Om inte huvudmotsättningen bestämmer strategin, vad bestämmer då strategin?

                                              Varför skulle enhetsfronten enbart vara defensiv?

 

Varför använder kommunister överhuvudtaget enhetsfronttaktik? Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Partiet måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.

Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en i huvudsak riktig plattform, en i huvudsak riktig uppsättning krav eller en i huvudsak riktig gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor.

Den kommunistiska rörelsen har alltså alltid använt sig av enhetsfronttaktik.  Marx/Engels Första International var i praktiken en enhetsfront, eftersom den också inrymde anarkister, vilket till sist blev dess fall. Det ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) under Lenins ledning tillämpade konsekvent enhetsfronttaktiken. Sovjeterna, som först hade uppstått spontant under 1905 års revolution, var naturligtvis enhetsfronter, eftersom de samlade arbetare, soldater och bönder oberoende av partitillhörighet. Från och med februari 1917 och fram till oktober 1917 gällde det för bolsjevikerna att vinna majoritet i sovjeterna, så att till sist parollen ”All makt åt sovjeterna!” kunde resas.  I den första sovjetregeringen ingick för övrigt företrädare för vänstersocialistrevolutionärerna, en form av enhetsfront ovanifrån.

När Komintern bildades 1919, byggde man vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter. År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser "om arbetarnas enhetsfront”, som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna. På de efterföljande kongresserna togs frågan om enhetsfronttaktiken fortlöpande upp. De olika typer av enhetsfronttaktik, som utkristalliserades i dessa diskussioner, var aktionsenheter, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenheter innebär helt enkelt att kommunisterna samarbetar tillfälligt med andra organisationer och enskilda i exempelvis demonstrationer. Enhetsfronter underifrån var framför allt proletära enhetsfronter, i vilka kommunisterna systematiskt försökte enas med socialdemokratiska, syndikalistiska och partilösa arbetare i gemenskap kamp mot kapitalisterna, ibland med hänvändelser om enhet till ledningarna för de reformistiska partierna och syndikalistiska organisationerna. Dessa hänvändelser hade naturligtvis ett dubbelt syfte: om enhet upprättades, förstärktes slagkraften. Om respektive ledningar avslog hänvändelserna, bidrog det till att avslöja dem som fiender till enheten. Enhetsfronter underifrån kan också formaliseras, d.v.s organisationer byggs upp kring en begränsad politisk plattform och individuellt medlemskap, som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG)[vi] i Sverige fr.o.m 1964. Enhetsfronter ovanifrån innebär att partier samarbetar med varandra, reellt eller formellt, i kamp mot en gemensam motståndare eller fiende. Folkfrontsregeringarna i Frankrike och i Spanien och enhetsfronten mellan KKP och Guomindang är exempel på enhetsfronter ovanifrån.  I övrigt hänvisar jag till artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten” för en utförlig genomgång i denna fråga. [vii]

Enhetsfronten i sig leder inte automatiskt till en viss bestämd politik; varje enhetsfront skapas i en viss bestämd politisk situation och med bestämda politiska mål. Under 1920-talet och fram till Kominterns femte kongress 1935 syftade den proletära enhetsfronten framför allt till ena alla arbetare på klasskampens grund, vinna majoriteten av arbetarklassen och därigenom reducera socialdemokratins – och i vissa fall syndikalismens/anarkismens – inflytande. Kominterns fjärde kongress fastslog:

”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.”[viii]

 

Huvudsyftet var alltså inte att ena arbetarpartierna, de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, som Sörensen påstår. Det blir därför direkt fånigt när Sörensen påstår att SKP:s linje under andra världskriget om att det borde bildas ett ”marxistiskt enhetsparti”, d.v.s en sammanslagning av SKP och SAP, var en direkt följd av folkfrontspolitiken.  SKP överskattade i stället helt sin styrka, underskattade det svenska borgerskapets och socialdemokratins styrka och började redan under världskriget att underordna sig socialdemokraternas politik, vilket också ledde till stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprorammet. SKP bedrev en allt-igenom-fronten-politik.  Detta var ingen automatisk följd av folkfrontspolitiken utan av att en högeropportunistisk strömning i SKP tog överhanden. Efter andra världskriget skapades en rad socialistiska enhetspartier i Östeuropa, i Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern och Östtyskland. Det var inget problem, eftersom de lokala kommunistpartierna hade Röda armén i ryggen.

Sörensen påstår att enhetsfronterna ”till sin natur varit defensiva”. Detta är politiskt nonsens. Därmed förnekar han dialektiken, att allt har två sidor och att ett delar sig i två. På vilket sätt var de enhetsfronter underifrån, som Komintern uppmanade de ingående partierna i den kapitalistiska världen att försöka skapa fr.o.m 1921, till sin natur ”defensiva”? De syftade alla till att vinna arbetarklassens majoritet och överflygla de reformistiska partierna. Folkfrontspolitiken hade naturligtvis två sidor. Den utarbetades mot bakgrund av Horthy-regimens maktövertagande i Ungern, Mussolinis och Hitlers maktövertagande i Italien respektive Tyskland. Clara Zetkin framhöll i ett tal vid Kommunistiska internationalens exekutivkommittés tredje plenarmöte 20 juni 1923:

”Objektivt sett, om vi betraktar frågan historiskt, så uppstår fascismen som en bestraffning för att proletariatet inte har fört vidare den revolution som började i Ryssland.” [ix]

Om kommunisterna inte är tillräckligt starka för att leda proletariatet i en segerrik socialistisk revolution, och om fascistiska rörelser i stället hotar att gripa statsmakten, så befinner sig proletariatet i en defensiv situation. Den situationen inträffade i Italien, Ungern, Tyskland och Spanien med flera före andra världskriget. Då gäller det att åtminstone förhindra ett fascistiskt maktövertagande. Facit visar konsekvenserna av de fascistiska maktövertagandena i form av massavrättningar och fängslanden av kommunister och andra progressiva, utrotning av hela folkgrupper och massdöd och massförstörelse under andra världskriget.

För att segra måste naturligtvis en enhetsfront gå till offensiv. Detta var exakt vad som hände i Kina, där enhetsfronten mellan KKP och Guomindang segrade mot de japanska ockupanterna. Att påstå att folkfronten ”till sin natur” varit defensiv, är lika naivt som att påstå att Sovjetunionens försvarskrig mot Nazityskland enbart var ett försvarskrig.  I samband med Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen den 21 juni 1941 befann sig Sovjetunionens militära styrkor på en strategisk defensiv fram till slaget om Moskva december 1941, varvid strategisk jämvikt upprättades varpå en strategisk offensiv sedan kunde inledas.  I de icke-socialistiska länder under andra världskriget, som utsattes för aggression från Tyskland, Italien eller Japan och som sedan befriade sig av egen kraft, exempelvis Kina, Jugoslavien, Albanien och Vietnam, befann sig de nationella befrielserörelserna under kommunistisk ledning till att börja med i ett direkt underläge, i en strategisk defensiv. Samtliga kunde efter en tid upprätta strategisk jämvikt för att senare övergå till en strategisk offensiv och befria sitt land (utom Vietnam, som gjorde halt halvvägs 1954 och senare återupptog befrielsekampen).  Grekland – ett undantag – lyckades däremot slå tillbaka ett anfall från fasciststaten Italien, som tvingades tillkalla hjälp från Nazityskland.

Defensiv kan alltså slå över i offensiv och offensiv i defensiv.

Vad är kriteriet på en lyckad enhetsfront?

Sörensen påstår att:

”Det är just detta som är poängen: den kinesiska revolutionen bygger på misslyckandet att upprätta enhetsfronten!”

 

Detta påstående är enastående stolligt! Enligt Sörensen är kriteriet på en lyckad enhetsfront att den samarbetande organisationen, eller de samarbetande organisationerna, i det här fallet Guomindang, inte bedriver någon kamp inom enhetsfronten utan håller alla överenskommelser fram till befrielsen. Det finns ingen klassiker, varken Marx/Engels, Lenin, Stalin, Mao Zedong eller Komintern/Kominform som har formulerat något sådant kriterium på en lyckad enhetsfront. Det avgörande kriteriet är naturligtvis om enhetsfronten leder till seger eller inte. Samtidigt är upprättandet av en enhetsfront självfallet ingen garanti för seger.

Varför skapades enhetsfronten mellan KKP och Guomindang? Därför att det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska aggressorerna i stället för ett regelrätt inbördeskrig mellan KKP och Guomindang. Det var KKP som tog initiativet till enhetsfronten; det var Guomindang som tvingades  att ingå i denna enhetsfront. Zhang Xueliang lät 1936 tillfångata Chiang Kai-shek, Guomindangs ledare, för att tvinga honom att prioritera kampen mot Japan.

Givetvis bröt Guomindang vid upprepade tillfällen mot enhetsfronten och angrep i stället kommunisterna. Men vem vann på det? Varje gång Goumindang angrep kommunisterna, visade Guomindang att de ansåg att denna kamp var viktigare än kampen mot de japanska imperialisterna och varje gång minskade deras inflytande hos det kinesiska folket. KKP och Röda armén tog aldrig initiativ till dylika attacker utan försvarade sig endast mot Guomindangs attacker. På så sätt kunde KKP och Röda armén hela tiden ackumulera styrka inför den slutliga uppgörelsen 1945 – 1949.  Sörensen förstår inte att tillämpa dialektiken i praktisk politik.

Sörensen skriver också:

” En logisk följd av fronterna är också införandet av delmål.”

 

Men kommunisterna ställer alltid delmål; kärnfrågan är om delmålen är korrekta eller inte, inte att de överhuvudtaget ställs. Till skillnad från reformister och revisionister nöjer sig inte kommunister med bara delmål utan har ett klart utstakat slutmål, nämligen den socialistiska revolutionen, exakt vad som hände i Kina. Mensjeviker och socialistrevolutionärer ville nöja sig med en borgerligt-demokratisk revolution för att underlätta för en kapitalistisk utveckling i Ryssland 1917, ett felaktigt delmål. Bolsjevikerna såg däremot till att ta ledningen i den borgerligt-demokratiska revolutionen och omvandla den till en socialistisk revolution.

Att ställa delmål kan aldrig vara fel i sig; problem uppstår om man nöjer sig med att uppnå ett delmål. Under andra världskriget var Sovjetunionens delmål att besegra Nazityskland liksom att de folk, som var ockuperade av Nazityskland, Japan och Italien, uppställde delmålen att först befria sig från inkräktarna. Efter andra världskriget uppställde folken i rad kolonier i Afrika och Asien delmålen att vinna statlig suveränitet, vilket de också lyckades med. Eftersom de i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister, nöjde de sig med detta delmål.

Vad är alternativet till delmål? Direkt aktion? Att genomföra socialistiska revolutioner på fortfarande ockuperad mark? Sörensen lär vara f.d syndikalist. Det är möjligt att detta är en reminiscens från hans tid som syndikalist, eftersom idén om direkt aktion hyllades av tidiga syndikalistiska teoretiker. Som bekant har syndikalister lika lite som trotskisterna lett arbetarklassen i någon segerrik socialistisk revolution.

Sörensen kritiserar också Dimitrov:

”Samtidigt var man också tvungen att dela upp kapitalisterna i bra och dåliga, vilket har sin utgångspunkt i Dimitrovs resonemang om fascismen som presenterades på Kominterns sjunde världskongress. Där skrev han att fascismen ’agerar i de extrema imperialisternas intressen’ och att den är den ’mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.’

Det som här blir tydligt är att Dimitrov gör skillnad på kapitalister och kapitalister; på imperialister och imperialister. När han skriver om de ’extrema imperialisterna’ förutsätter det existensen av icke-extrema imperialister, eller mer måttfulla imperialister. På samma sätt förutsätter existensen av en ’mest reaktionär’ och ’mest chauvinistisk’ del av finanskapitalet en mindre reaktionär och mindre chauvinistisk del. Framför allt förutsätter det existensen av en mindre imperialistisk del av finanskapitalet – som om imperialismen kunde vara mer eller mindre imperialistisk!”

 

Sörensen angriper här Dimitrovs, Kominterns och Sovjetunionens politik från ”vänster”.  Han tycks vara helt omedveten – eller okunnig – om att Sovjetunionen före Münchenöverenskommelsen 1938 strävade efter att åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien mot Nazityskland. Om denna hade kommit till stånd, skulle Nazityskland ha mötts av ett tvåfrontskrig redan vid angreppet mot Tjeckoslovakien. I och med Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien såldes ut, stod det klart att Storbritannien och Frankrike gärna såg att Hitlertyskland först anföll Sovjetunionen. Därför återstod inget annat alternativ för Sovjetunionen än att förekomma dessa planer genom att sluta en icke-angreppspakt med Nazityskland för att vinna tid. Efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen juni 1941och Japans på Pearl Harbor december 1941 bildade Sovjetunionen en allians med USA och Storbritannien.

Menar Sörensen att Sovjetunionens allianspolitik före Münchenöverenskommelsen var felaktig? Sovjetunionen och Komintern gjorde den analysen att Nazityskland – och Japan och Italien – var de farligaste krigsanstiftarna. Situationen skilde sig jämfört med läget inför första världskriget, då två block som var lika goda kålsupare stod mot varandra. Den efterföljande utvecklingen bekräftade denna analys, eftersom Nazityskland, Japan och Italien inledde angreppskrig mot en rad länder och folk. Nazitysklands och Japans krigföring var sällsynt grym mot civilbefolkningen, även om Italiens krig speciellt mot Abessinien också utmärktes av exceptionell grymhet. Nazityskland bedrev dessutom systematisk folkutrotning av sällan skådat slag. Totalt dog 50 - 60 miljoner människor under andra världskriget, varvid Sovjetunionen stod för 20 miljoner.  Menar Sörensen att alliansen mellan Sovjetunionen och USA/Storbritannien var felaktig? Sörensen kanske menar att den var misslyckad (se hans resonemang om relationen mellan KKP och Guomindang), eftersom enigheten inte bestod efter att Nazityskland/Japan/Italien hade besegrats. Redan 1945 började USA exempelvis att ge militärt stöd till Guomindang i samband med inbördeskriget mot Kinas Kommunistiska Parti.

På samma sätt som det finns gradskillnader i helvetet finns det gradskillnader i fråga om kapitalistisk och imperialistisk aggression och i samband med andra världskriget spelade dessa gradskillnader en avgörande roll.

                                              Den ny-demokratiska revolutionen i Kina

 

Sörensen skriver – och han utgår från Mao Zedongs artikel Ny-demokrati, som skrevs 1940 [x]:

” Det är uppenbart att det Mao ser som kännetecknande för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna också sågs som kännetecknande för de avancerade kapitalistiska länderna. Behovet av ett borgerligt demokratiskt stadium såg man även här: det ligger i själva sakens natur. ”

Detta är naturligtvis en ren lögn, vilket är uppenbart för var och en som kan läsa innantill. Redan i ”Om motsättningar” (1937) skriver Mao Zedong:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder (min fetstil). Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;...” [xi]

I Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963)  [xii] separerades avsnitten Frågan om de revolutionära strider som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna från varandra. I det senare avsnittet heter det:

”I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.”

Situationen i Kina 1940 skilde sig radikalt från den i Europa. Som Mao Zedong påpekar i Om ny-demokrati hade den borgerligt-demokratiska revolutionen inletts men aldrig slutförts i Kina. Den hade avbrutits av inbördeskrig, ytterst ett resultat av att de fascistiska elementen tagit makten i Guomindang, och den japanska ockupationen. I Europa hade den borgerligt-demokratiska revolutionen genomförts antingen före första världskriget eller så hade borgerlig parlamentarism upprättats i rad länder omedelbart efter första världskriget som ett svar på oktoberrevolutionen.

Den ny-demokratiska revolutionen i Kina var en fortsättning på den avbrutna borgerligt-demokratiska revolutionen, men under ledning av Kinas Kommunistiska Parti. Bara detta förhållande innebar en avgörande skillnad gentemot de traditionella borgerligt-demokratiska revolutionerna i Europa. Den ny-demokratiska revolutionen var en tvåstegsrevolution:

”Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier (min fetstil). Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.”[xiii]

 

De ny-demokratiska revolutionen inleddes alltså redan 1940 i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Dess mål gick längre än en sedvanlig borgerligt-demokratisk revolution.  Ny-demokratin uppställde som mål att monopolföretag, banker, järnvägar och flygbolag skulle förstatligas och att godsägarnas jord skulle konfiskeras för utdelning av den till bönderna. Men det var självfallet omöjligt att genomföra den ny-demokratiska revolutionen i hela Kina förrän efter befrielsen 1949. 1953 slog KKP fast att övergången till socialismen hade inletts och 1956 hade nästan all kapitalistisk egendom förstatligats. Det nationella borgerskapets egendom köptes ut.  Detta kan jämföras med utvecklingen i Sovjetunionen. Sovjetunionen tvingades 1921 att göra en ekonomisk reträtt, Ny ekonomisk politik (NEP), som varade fram till 1928. Under denna period tilläts privathandel och marknadsekonomi, men sovjetstaten behöll kontrollen av de stora industriföretagen, banker och järnvägar liksom att den utdelade godsägarjorden förblev i böndernas händer. Om det var fel av KKP att dela upp den kinesiska revolutionen i två stadier, så var det naturligtvis också fel av SUKP att införa NEP. I båda fallen blev emellertid resultatet detsamma: socialismen upprättades.

Sörensen jämför den ny-demokratiska revolutionen med SKP: s och Sven Linderots politik:

”På samma sätt som maoisterna såg upprättandet av ny-demokratin som en röjning av vägen för socialismen såg exempelvis också de svenska kommunisterna, genom Sven Linderot, att ”ull sysselsättning, effektivitet i näringslivet, demokrati, höjd levnadsstandard, statlig planläggning och ledning av produktion och konsumtion […] öppnar vägarna för en fredlig övergång till socialismen.” [xiv]

Jämförelsen är självklart fullständigt befängd. KKP hade bedrivit väpnad kamp mot såväl de japanska angriparna som Guomindang och upprättat stora befriade områden, så att KKP och Röda armén kunde gå till offensiv 1945 för att befria hela Kina. SKP var ett parti, vars röstetal som mest uppgick till 10,6 % i riksdagsvalet 1944, och som under slutskedet av andra världskriget började tillämpa en principlös eftergiftspolitik gentemot socialdemokratin. SKP kontrollerade inga befriade områden.  SKP:s valresultat, liksom de finländska, franska och italienska kommunistpartiernas etcetera, under slutskedet av andra världskriget eller omedelbart efteråt, gynnades av Sovjetunionens framgångar under andra världskriget, men inget av dem gjorde något revolutionsförsök.  KKP hade deltagit i väpnad kamp sedan 1924; SKP inbillade sig att om partiet stödde socialdemokraterna kunde SKP genomföra socialismen på fredlig väg tillsammans med socialdemokraterna.

Jämförelsen är illasinnad och i strid med historiska fakta.

Sörensen sätter en ära i att falskcitera eller förvränga citat från Mao Zedong. Han skriver:

”Det ny-demokratiska stadiet, såsom Mao föreställde sig det, innebar

’att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur, utan kommer att resultera i upprättandet av ett ny-demokratiskt samhälle under en diktatur gemensam för alla revolutionära klasser i Kina och med det kinesiska proletariatet i spetsen’.”[xv]

 

Men varför stryker Sörensen meningens inledning ”Det första steget eller stadiet i vår revolution är definitivt inte, och kan inte vara (min fetstil) att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur”?

Sörensen skriver också:

”Istället för kapitalets diktatur och den kinesiska kapitalismens upprättande handlar det istället om att ”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’”. [xvi]

Sörensen vill få läsarna att tro att Mao Zedong ansåg att kapitalisterna skulle utöva denna reglering, eftersom han skriver följdkommentaren: ” Utöver det faktum att den nuvarande kinesiska kapitalismen uppenbarligen verkar sprungen ur maoismen själv och att de idéer som idag förfäktas av det kinesiska kommunistpartiet redan delades av Mao själv.”

 

Men som redan visats innebar den ny-demokratiska revolutionen att förstatligandet av den viktigaste industri- och banksektorn inleddes liksom att godsägarjorden konfiskerades. Socialiseringsprocessen avslutade i princip 1956. Citatet i sin helhet lyder för övrigt:

”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’ och ’utjämning av äganderätten till jorden’, och den får aldrig bli ’privatägd av ett fåtal’; vi får aldrig tillåta de få kapitalisterna och godsägarna att ’dominera folkets försörjning’; vi får aldrig upprätta ett kapitalistiskt samhälle av europeisk-amerikansk typ eller låta det gamla halvfeodala samhället fortleva.”[xvii]

Det är inte kapitalet som ska utöva denna reglering; vad som gäller är reglering av kapitalet; det är kapitalet som är föremål för regleringen, inte den aktör som utövar regleringen. Det framgår tydligt av det engelska originalet. [xviii] Tyvärr är Nils Holmbergs översättning, som skedde från engelskan, mindre lyckad här, även om ärliga människor av sammanhanget fattar vilken tolkning som gäller.

Den andra delen fortsätter här!

Vänsterliberalen Henrik Arnstad definierar fascism i sin bok ”Älskade fascism som "folkligt förankrad ultranationalism med betoning på tanken om nationens återfödelse”, en småborgerligt idealistisk definition som ingenting har med marxismen att göra. Arnstad har t.o.m kritiserat norrmännen för att de firar 17-maj iklädda folkdräkter. 17-maj firas till minnet av självständighetssträvandena gentemot Sverige och firandet har dessutom fått extra tyngd med tanke på den nazityska ockupationen av Norge under andra världskriget. Det norska folkets kamp mot såväl Sverige som Nazityskland är exempel på progressiv nationalism. Småborgerliga liberaler och socialister skiljer inte på progressiv och reaktionär nationalism.

I en text från 1916 citerar Lenin sig själv, d.v.s ”socialisterna har erkänt och erkänner även nu ‘fosterlandsförsvaret’ eller ‘försvarkriget’ som berättigat, progressivt och rättfärdigt” endast i den meningen att ”främmande förtryck störtas”.

Lenin skrev exempelvis också:

” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  [ii]

Mao ansåg att en kommunist både kunde vara internationalist och patriot:

” Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” [iii]

Från sovjetisk synvinkel kallades andra världskriget för ”Det stora fosterländska kriget”.

I ” Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” 1963 skrev KKP:

”I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism (min fetstil).” [iv]

Om en stat utsätts för ett imperialistiskt angrepp från en stormakt, har denna stat all rätt i världen att försvara sig. För att maximera möjligheterna att lyckas gäller det ena nationen, hela folket, om det går. Under världskriget utsattes en rad länder för aggression från Nazityskland, Japan och Italien. Motståndskampen från de ockuperade folkens sida mot dessa stater var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Vår kamp mot Sveriges inlemmande i NATO och för ett utträde ut EU har samma utgångspunkt.

Den som stämplar all nationalism som felaktig påminner om Progressive Labor, ett amerikansk maoistiskt parti, som urartade och som stämplade vietnamesernas befrielsekamp mot USA-imperialismen som ”nationalistisk” liksom afroamerikanernas kamp i USA.

I.

Redan Kominterns fjärde kongress 1922 uppmärksammade fascismen:

” De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som för en tid har erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontra-revolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla miss-räkningarna över den så kallade demokratien.”

I sitt tal vid Kominterns sjunde kongress 1935 framhöll Dimitrov att ”fascismen vid makten (är) en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.”

Vad kännetecknar fascismen och nazismen enligt Komintern?

• Deras mål är en auktoritär, våldsam och militariserad stat;
• Führerprincipen tilämpas, d.v.s att alla ska underordna sig ledaren och i princip avskaffas intern medlemsdemokrati;
• Rörelserna genomdriver ett organiserat klassamarbete i form av en korporativ stat, som sammansmälter med finanskapitalet, varvid fackföreningarna helt uppgår i dessa korporationer;
• Rörelserna är revanschistiska, imperialistiska, nationalistiska och rasistiska;
• Rörelserna är anti-demokratiska, anti-liberala och anti-sosialistiska;
• Rörelsen förordar en patriarkalisk, anti-homosexuell familje- och sexualpolitik.

Kärnan i de fascistiska och nazistiska rörelser, som uppstod fr.o.m början av 1920-talet var att de fr.a var riktade mot den revolutionära arbetarrörelse, som hade vuxit fram och inspirerats av Oktoberrevolutionen. Men dessa rörelser var inte stöpta i en och samma form; det fanns olika skillnader dem emellan. Nazistpartiet i Tyskland var anti-semitiskt från första början, medan det italienska fascistpartiet exempelvis i inledningsskedet hade judiska medlemmar, t.o.m i ledningen. Först efter att Italien blivit beroende av nazityskt stöd för sin överlevnad, började de italienska fascisterna deportera judar till koncentrationslägren.

Det avgörande för att de italienska fascisterna och tyska nazisterna kunde gripa makten var att de fick respektive finanskapitals stöd, som inte litade på att de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive socialdemokraterna, klarade av att dämma upp för den revolutionära arbetarrörelsen med kommunisterna i spetsen.

Fascistiska rörelser tonar ner de anti-kapitalistiska kraven eller avlägsnar dem helt när de börjar växa. Men en slags radikalitet tonade inte fascisterna och nazisterna ner, nämligen att helt krossa den revolutionära arbetarrörelsen med alla medel, inklusive fysiska. De italienska och tyska kommunisterna var de första som fängslades, sattes i arbetsläger eller i koncentrationsläger.

Om Sverigedemokraterna snarast är ett betrakta som ett högerpopulistiskt parti, kan man inte säga att fascismen står starkare än någonsin i Sverige. Det är sant att som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i valen 1934. Men hela det politiska etablissemanget, utom Sveriges Kommunistiska Parti, i Sverige tog ett steg åt höger före andra världskriget. Bondeförbundet var starkt påverkat av nazistiska tankegångar liksom Högerpartiets ungdomsförbund, som bröt med moderpartiet. Det fanns också många officerare, särskilt bland de högre befälen, som var pro-nazistiska. Det fanns ett begränsat utrymme för öppna nazistiska eller fascistiska partier. Flyktingpolitiken var ytterst restriktiv. Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Det enda parti, som utsattes för repressalier av var Sveriges Kommunistiska Parti, vars tidningar belades med transportförbund och hundratals medlemmar internerades i arbetsläger.

II.

Dimitrov skrev också:

”Ingen allmän karakteristik av fascismen, hur riktig den i och för sig än vore, kan befria oss från nödvändigheten att studera och taga hänsyn till säregenheterna i fascismens utveckling och i den fascistiska diktaturens olika former i de enskilda länderna och på olika etapper. Det är nödvändigt att i varje land utforska, studera och ta reda på det nationellt säregna, det nationellt specifika hos fascismen och i överensstämmelse därmed fastställa de verksamma metoderna och formerna för kampen mot fascismen.”

Jag anser inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. Man måste komma ihåg att den öppna nazismen och fascismen är diskrediterade bland de arbetande massorna just på grund av sina illgärningar under andra världskriget och sina nederlag. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.

Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje är att göra sig så pass rumsrena att de i nästa val kan ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de överger EU-utträdeskravet och korrigerar synen på abort.

SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo.[v] I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan och lämnade nyligen regeringen.

De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte längre, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik mot religiösa. SD måste angripas på annat sätt.

III.

 

Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i 2018 års val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:

”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

 

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll; de senast anlända invandrarna är snarast en syndabock.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti 2018. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.

V.

Det som skiljer dagens situation från tiden för 1960- och 1970-talets uppsving är att borgerskapet i Europa och Sverige inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Sovjetunionen har kollapsat och de flesta revisionistiska partier har antingen reducerats till vänstersocialdemokratiska partier eller t.o.m försvunnit. De flesta socialdemokratiska partier i Europa har förlorat starkt i inflytande, eftersom de inte längre behövs för att dämma upp för ett kommunistiskt inflytande inom arbetarklassen. Socialdemokrater i regeringsställning förvaltar i stället borgerskapets nyliberala politik. Den revolutionära rörelsen i Sverige och Europa, som inspirerades av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) splittrades, desillusionerades av den kapitalistiska urartningen i Kina och försvagades allvarligt. Därför finns det idag ingen rörelse, som på allvar kan bekämpa det europeiska och svenska borgerskapet, då det strävar efter att öka inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen, kort sagt försämra proletariatets levnadsvillkor. Det är i detta tomrum, som högerpopulistiska, högerextremistiska och t.o.m fascistisk rörelser växer fram, eftersom stora delar av arbetarklassen inte ser något alternativ.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen. Dessutom var naturligtvis nazismen och fascismen i Sverige och övriga Europa djupt diskrediterade på grund av deras framfart under andra världskriget liksom nederlag.

Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för SD genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att till exempel driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna. Politiskt stämplar de vissa bostadsområden som ”utsatta” områden.

Det är illa nog att Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti; speciellt allvarligt är det att runt 30 procent av LO-kollektivet i opinionsundersökningar sympatiserar med SD.

Rickard B. Turesson

”Hotet från vänster” (originaltitel ”Heavy radicals”) av Aaron J. Leonard och Conor A. Gallagher utkom 2014 – nu översatt till svenska. Boken beskriver FBI:s övervakning av Revolutionary Communist Party, ett maoistiskt parti, från slutet av 1960-talet och fram till slutet av 1970-talet.

Borgarklassen övervakar alltid via sin statsapparat de partier, som vill störta den genom en  socialistisk revolution. Syftet är naturligtvis att förhindra att detta överhuvudtaget sker genom att i slutändan spärra in revolutionärerna eller till och med eliminera dem, om det behövs.

Sättet att övervaka skiljer sig självfallet från säkerhetspolis till säkerhetspolis. FBI, som hade stora resurser, var särskilt energiskt och drog sig inte för att använda både infiltratörer och provokationer. Men svenska Säpo skiljer sig inte kvalitativt från FBI.

Vad kan vi lära från FBI:s och Säpo:s övervakning av vänsteraktivister? Går det att skydda sig?

Kort inledning med efterföljande diskussions- och frågestund.

Boksläppet äger rum i Victor Jara-lokalen, Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen, onsdagen den 26 februari kl. 18.00 – 20.00 Besökare får 30 procent rabatt på boken. Förtäring och dryck.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Svar till PL i ”Kommunistiskt Forum” – https://www.facebook.com/groups/335217163508354/

PL skriver: "Hur kan man ens försvara om motsättningar? På sina hela 25 sidor är det väl den mest förenklade text om dialektiken som finns?”

Svar: Om ”Om motsättningar” är den mest förenklade text som finns om dialektiken, borde det inte vara något problem för dig att förstå texten. Men det verkar inte vara fallet.

PL skriver: ” Maoistisk dialektik: Huvudmotsättningen måste lösas för att andra motsättningar ska lösas. Motsättningen mellan borgare och proletärer måste lösas för att andra motsättningar ska kunna lösas.

Svar: Huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land kan bara lösas genom att proletariatet genomför en socialistisk revolution, som krossar den borgerliga statsapparaten, varvid proletariatets diktatur upprättas. Detta skedde tack vare oktoberrevolutionen 1917. Detta är förutsättningen för att produktionsmedlen ska kunna förstatligas och den borgerliga egendomen avskaffas liksom att jordbruket ska kunna kollektiviseras; det är också förutsättningen för att skillnaderna mellan handen och hjärnans arbetare, mellan män och kvinnor och mellan stad och land ska kunna avskaffas.

PL skriver:

Hur ska denna huvudmotsättning lösas om:

1. Motsättningen inom proletariatet mellan reform och revolution inte löses?

Hade Lenin bara lite tid över när han skev spaltmeter mot reformister, ekonomister etc?

Svar: Oktoberrevolutionen segrade tack vare att bolsjevikpartiet hade vunnit majoriteten av den ryska arbetarklassen i praktisk handling, speciellt i Sankt Petersburg och Moskva. Kominterns kongresser uppställde alla som mål att de kommunistiska partierna skulle vinna majoriteten av arbetarklassen. Kinas Kommunistiska Parti intog givetvis samma ståndpunkt:

” Socialdemokratin är en borgerlig ideologisk strömning. Lenin framhöll för länge sedan, att de socialdemokratiska partierna är bourgeoisins politiska avsöndringar, dess agenter inom arbetarrörelsen och dess viktigaste sociala stöd. Kommunisterna måste ständigt dra en klar skiljelinje mellan sig och de socialdemokratiska partierna i den grundläggande frågan om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen och likvidera socialdemokratins ideologiska inflytande inom den internationella arbetarrörelsen och bland det arbetande folket. Det består inte ens skuggan av ett tvivel om att kommunisterna måste vinna de massor som befinner sig under de socialdemokratiska partiernas inflytande och måste vinna de vänster- och mellanelement i de socialdemokratiska partierna som är villiga att bekämpa det inhemska monopolkapitalet och utländsk imperialistisk dominans samt måste enas med dem i omfattande gemensamma aktioner i arbetarrörelsens dagskamp och i kampen för världsfredens försvar.” (”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” – 1963)

Alla partier som stödde Chrusjtjov och SUKP i denna polemik degenererade till revisionistiska partier, som själva snabbt blev reformistiska eller t.o.m försvann från den politiska kartan.

PL skriver:

”2. Motsättningen mellan reaktionära element inom proletariatet. Ska en socialistisk revolution ske trots detta motstånd och man medvetet ska behålla reaktionära element för att man tidigare haft en gemensam fiende?”

Svar: Men när har Marx/Engels, Lenin, Stalin, Komintern eller Mao Zedong hävdat att kommunisterna måste vinna hela proletariatet, innan den socialistiska revolutionen kan genomföras? Det räcker om partiet vinner majoriteten i klassen, fr.a majoriteten av de aktiva. Om det kommunistiska partiet måste vinna hela klassen, kanske revolutionen aldrig blir av. Jag rekommenderar PL att läsa sammanfattningen i SUKP(b):s historia   om varför oktoberrevolutionen segrade. Det räcker inte med att det kommunistiska partiet stöds av arbetarklassens majoritet; det krävs också att situationen är revolutionär, d.v.s att de arbetande massorna inte längre kan och vill leva på det gamla sättet och att den härskande klassen är paralyserad.

PL skriver:

”Med den maoistiska dialektiken kan man inte börja greppa motsättningarna så lösningen blir helt enkelt: Vi samarbetar med dem. Sedan finner jag det märkligt att man målar upp en bild av en huvudmotsättning som påverkar alla andra motsättningar men i sin tur inte blir påverkad själv. Så det pågår ingen dialektik utan en ren mekanisk påverkan på andra motsättningar? Så vi behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution? Är ni allvarliga med det? Då behöver vi ju ingenting! Inget avant garde, ingen organisering, bara att sitta och vänta.”

Svar: PL påstår att med den maoistiska dialektiken ”kan man inte börja greppa motsättningarna”. Här saknas helt bevisföring. Känner PL inte till att KKP under Mao Zedongs ledning besegrade såväl de japanska imperialisterna som Guomindang och utropade folkrepubliken Kina 1949? Det är bara praktiken som kan bekräfta en linjes riktighet på samma sätt som oktoberrevolutionen bekräftade Lenins linje och därmed hans dialektiska förståelse av verkligheten.

Självfallet påverkar sekundära motsättningar också huvudmotsättningen. På vilket sätt har Mao förnekat detta? Var – i vilket sammanhang? Maos uppsats ”Tio viktiga förhållanden” (band V) [ii] behandlar i princip bara sekundära motsättningar.

Huvudmotsättningen är överordnad, men inte ensamt avgörande. I och med det nazityska angreppet mot Sovjetunionen 1941 utgjordes huvudmotsättningen mellan Nazityskland och de sovjetiska folken. Förutsättningen för att alla andra motsättningar skulle kunna lösas var att Nazityskland besegrades och att Sovjetunionen bestod som stat, d.v.s att huvudmotsättningen löstes. På samma sätt var KKP och det kinesiska folk först tvunget att besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang, d.v.s lösa vardera huvudmotsättning, innan det socialistiska uppbygget kunde inledas i hela Kina.

PL ställer frågan om ”vi (inte) behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution?”

Det går aldrig att upphäva klasserna eller reformera bort kapitalisterna, alltmedan  borgerskapets diktatur består. Det går inte att avskaffa förmögenhets- och inkomstskillnaderna under kapitalismen. Vilka sekundära motsättningar menar PL att man måste – och kan – lösa under kapitalismen som en förutsättning för att genomföra den socialistiska revolutionen? Motsättningen mellan handens och hjärnans arbetare, mellan stad och land, mellan man och kvinna? Om PL preciserar sig här, så avslöjar han sig direkt som reformist.

Varför skulle denna inställning leda till passivitet? Var bolsjevikpartiet passivt och rullade tummarna fram till oktoberrevolutionen?  Tvärtom måste dagens kommunister också sträva efter att förankra sig i proletariatet genom att gå i spetsen i kampen för dagskraven och förbinda dem med kampen för den socialistiska revolutionen och ena så många som möjligt i varje enskild klasstrid och på så sätt ackumulera styrka.

PL skriver;

”Sedan är det svagt att jämställa SKP idag med vad AKP var. Ännu en gång visas en oförståelse av dialektik som att SKP varit i ett vakuum sedan AKP, helt opåverkat av allt som hänt sedan dess.”

Svar: SKP har utgått från AKP, ett revisionistiskt och moskvatroget parti. SKP:s partiprogram hymlar inte med ursprunget:

”Klassmedvetna medlemmar blev uteslutna eller lämnade partiet självmant och 1977 fattade dessa kamrater beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK. Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.”

Men ingenstans i programmet behandlas nödvändigheten av en väpnad socialistisk revolution  och upprättandet av proletariatets diktatur. I stället skriver SKP:

” Kampen mot monopolkapitalen, för övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige, måste utföras av Sveriges arbetarklass. Sveriges Kommunistiska Parti har som främsta uppgift att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi.”

Hur Sveriges arbetarklass ska överta produktionsmedel och naturresurser; den frågan besvarar inte SKP. Det är naturligtvis inget konstigt om man tror på den fredliga parlamentariska vägen till socialismen och kopierar Chrusjtjovs ”antimonopolistiska” strategi. SKP har dessutom en mycket lång väg framför sig, eftersom SKP endast fick 702 röster, eller 0,01 procent, en tiondels promille, i riksdagsvalet 2018.

Rickard B. Turesson

9/12 2019

Svar till Aris Patris i Facebook-gruppen ”Kommunister”

1. Jag har inte debatterat med dig tidigare och har därför definitivt inte klagat på att du är otrevlig. Jag brukar aldrig klaga på att folk är otrevliga utan låter dem i stället få ett långt rep för att hänga sig själva.

2. Kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen. På basis av denna motsättning utvecklas kampen mellan klasserna. Engels skriver i ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”:

”Hos denna motsättning … ligger fröet till nutidens alla konflikter ….  motsättningen mellan församhälleligad (social) produktion och kapitalistiskt tillägnande kom till uttryck som den antagonistiska motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi.”

Den grundläggande motsättningen löper alltså igenom det kapitalistiska produktionssättet och manifesterar sig på den samhälleliga, politiska nivån som motsättningen mellan proletariatet och borgerskapet. I samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet dominerar, är detta också normalt huvudmotsättningen.  Utgående från historiska erfarenheter kan denna huvudmotsättning ändras beroende på två omständigheter, nämligen dels om imperialistisk stormakt angriper en mindre kapitalistisk stat eller dels om en fascistisk rörelse hotar eller redan har gripit statsmakten. I neo-koloniala länder är bilden ännu mer komplicerad; det kapitalistiska produktionssättet dominerade inte i Kina 1927, då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra ett uppror i Kanton/Shanghai, trots att proletariatet uppgick till mindre än en procent av befolkningen. Revolutionsförsöket var i princip dömt att misslyckas.

3. Aris Patris skriver att: ” …. det är en rejäl revision av marxismen att hävda att det kan finnas en huvudmotsättning ovan motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?”

”Ovan (sic!) motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?” Vad är detta för trams?  Aris Patris står för en okunnig, vulgärmarxistisk syn på den dialektiska materialismen. Han menar att den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den församhälligade produktionen alltid måste vara ensamt avgörande och alltid bestämmande på den samhälleliga nivån. Redan Engels skriver:

”Enligt den historiematerialistiska  grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara ensamt avgörande, blir hela satsen abstrakt, absurd och intetsägande.” (Brev från Engels till Bloch 21 september 1890)

Man måste studera den/de aktuella samhällsformationen/-erna (som kan bestå av flera produktionssätt i ett bestämt historiskt läge). Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Italien 1924 eller i Nazityskland 1933? Gick huvudmotsättningen i Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike efter den nazityska ockupationen?  I och med det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 gick då inte huvudmotsättningen mellan Nazityskland och det sovjetiska folken? Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Nazityskland? Efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionens och Japans angrepp mot Pearl Harbor 1941 gick då inte huvudmotsättningen i världsmåttstock  mellan Sovjetunionen, USA, Storbritannien och alla folk som bekämpade den tyska, italienska och japanska imperialisterna å ena sidan och Nazityskland, Italien och Japan och deras allierade å den andra sidan. Utövade inte denna huvudmotsättning inflytande över alla andra motsättningar i världen fram till 1945?

4. ”Er teori tar bort hela grunden för marxismen, det tar bort det dialektiska förhållandet mellan bas och överbyggnad. Eller påstår ni att den ekonomiska basen i ett ockuperat land utgörs av någon slags motsvarighet till produktivkrafterna och produktionsförhållandena? Vad skulle det vara i så fall? Kan överbyggnaden i ett samhälle stå i relation till något annat än den ekonomiska basen?”

Detta är också nonsens. Den ekonomiska basen är detsamma som produktionssättet, d.v.s produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Produktionssätt och ekonomisk bas sammanfaller i högt utvecklade kapitalistiska länder. I och för sig kan den ekonomiska basen bestå av flera produktionssätt, som existerar sida vid sida, som i vissa neo-koloniala länder idag; i ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” identifierade Lenin flera produktionssätt i Ryssland.

Varför skulle den ekonomiska basen i ett ockuperat land skilja sig från den i icke-ockuperat land? De nazityska ockupanterna slog inte sönder den ekonomiska basen i Danmark eller Norge utan lät den förbli intakt. Detsamma gällde förmodligen i varierande utsträckning Tjeckoslovakien, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Däremot innebar ockupationen att nazisterna inrättade sig egen våldsapparat, den viktigaste delen i överbyggnaden. I de länder som Polen, Sovjetunionen och i varierande utsträckning länderna på Balkan som utsattes för våldsamma nazityska angrepp och ockupationer förstördes naturligtvis den ekonomiska basen, fr.a produktionsmedel och infrastruktur, i stor utsträckning.

I förhållandet mellan bas och överbyggnad är basen i sista hand bestämmande, men redan Marx/Engels bestred att detta förhållande var mekaniskt och ensidigt. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig roll, eftersom det socialistiska produktionssättet utvecklas planmässigt av det kommunistiska partiet och den nya proletära statsapparaten. Det kommunistiska målet kan aldrig uppnås om inte privategendomen elimineras, klasserna successivt avskaffas, skillnaderna mellan handens och hjärnas arbetare, skillnaderna mellan stad och land och dem mellan män och kvinnor reduceras. Hela överbyggnaden, inklusive tänkandet, måste revolutioneras.

Rickard  B. Turesson

6/12 3019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ”Riktpunkt” den 21/11 2019 har Andras Sörensen tagit sig före att kritisera Mao Zedongs ”Om motsättningar” , speciellt teorin om huvudmotsättningen. Han skriver:

”Men nog utvecklade Mao dialektiken och förståelsen av motsättningar. Synd bara att han tog det i helt fel riktning (min fetstil).”

Sörensen använder riktiga brösttoner. Men först av allt måste man naturligtvis återge Mao Zedongs ståndpunkt korrekt. Sörensen hugger av och förvanskar citatet från Mao Zedong.  I ”Om motsättningar”  skriver Mao Zedong:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourge­oisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmå bourge­oisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ”

Och vidare:

”Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas. Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin. Det finns tusentals både lärda män och handlingens män som inte begriper den. Följden är att de gått vilse i en dimma, är ur stånd att tränga in till kärnan i ett problem och naturligtvis inte kan finna en väg att lösa dess motsättningar.”

 

Om huvudmotsättningen

Huvudmotsättningen är alltså den motsättning, som första måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas, eftersom den är bestämmande och utövar inflytande över alla andra motsättningar. Det är Mao Zedongs förtjänst att ha fokuserat på och utvecklat detta begrepp, även om Marx/Engels, Lenin och Stalin naturligtvis tillämpade det i sin politiska metod och praktik precis som Mao Zedong påpekar. Faktum är att massor av människor genom historien har identifierat huvudmotsättningen i olika processer utan att ens känna till begreppet.

Låt oss illustrera hur viktigt det är att identifiera huvudmotsättningen i den politiska kampen. Efter februarirevolutionen i Tsarryssland stod huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som bara kunde lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Oktoberrevolutions seger, d.v.s proletariatets erövring av statsmakten, skedde under parollerna ”Fred, jord och bröd!” Den socialistiska revolutionen kunde bara segra genom separatfreden med Tyskland och tack vare att sovjetregeringen utfärdade ett dekret om en jordreform vanns massan av bönderna. Själva maktinnehavet innebar att den kapitalistiska storindustrin och bankerna kunde förstatligas.  Den vita sidan understödd av ett antal utländska kapitalistiska makter utlöste ett inbördeskrig 1918, men tack vare innehavet av statsmakten kunde bolsjevikpartiet och proletariatet segra i detta inbördeskrig. Därmed löstes den ursprungliga huvudmotsättningen.  Denna seger innebar att sovjetregeringen på allvar kunde inleda uppbygget av ett socialistiskt Sovjetunionen, initiera en planeekonomi och revolutionera de sociala förhållandena, utbildningsväsendet, hälsoväsendet, kvinnans ställning förhållandet till de nationella minoriteterna samt att senare kollektivisera jordbruket. Uppgiften bestod i att bygga socialismen i ett land och att alltså lösa en ny huvudmotsättning. I och med Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen uppstod en ny huvudmotsättning, som överskuggade alla andra motsättningar.

Sörensen skriver:

”Huvudmotsättningen i Kina innan revolutionen var den mellan klasserna. Så fort imperialismen invaderar – och det har den gjort åtskilliga gånger i Kinas historia – reduceras den tidigare huvudmotsättningen tillfälligt till en sekundär motsättning. Den nya huvudmotsättningen blir den mellan nationen och den invaderande imperialismen. Här menar Mao att i stort sett alla landets klasser kan enas mot invasionen.”

Det är inte en fråga om vad Mao ”menar”; faktum är att det finns facit. Den kinesiska revolutionen genomlöpte fyra faser: Första revolutionära inbördeskriget (1924 – 1927), andra revolutionära inbördeskriget (1927 – 1937), försvarskriget mot Japan (1937 – 1945) och tredje revolutionära inbördeskriget (1945 – 1949). De två första inbördeskrigen, som riktades mot den inhemska klassfienden, ledde till temporära nederlag för Kinas Kommunistiska Parti. Det var först när huvudmotsättningen ändrades i Kina efter det fullskaliga angreppet från Japan till att gå mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket, som KKP och Röda armén kunde ta ledningen i befrielsekampen, växa sig starkt och ackumulera styrka. Tack vare att denna huvudmotsättning hade lösts och KKP och Röda armén ackumulerat styrka, kunde Guomindang – trots massivt amerikanskt stöd – besegras i det tredje revolutionära inbördeskriget och Folkrepubliken Kina utropas 1949.

Sörensen menar nu att Mao Zedong ”hela tiden utgick från ett resonemang om det minst onda”, vilket är helt befängt. Mao Zedong utgick från huvudmotsättningen. Den japanska imperialismens angrepp riktade sig mot den kinesiska nationen och Japan var ute efter att erövra hela Kina. Det betydde att den japanska imperialismens angrepp inte bara riktade sig mot proletariatet och bönderna, utan även mot städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m mot mindre godsägare, som således alla hamnade på rätt sida om barrikaderna. Genom att bygga bredast möjliga allians på denna bas uppnåddes maximal slagkraft i kampen mot den japanska imperialismen.

Sörensen skriver:

”Det säger sig självt att om huvudmotsättningen är hela nationens kamp mot den utländska imperialismen, så kan inte frågan om makten ställas på sin spets: arbetarklassen kan inte göra anspråk på ledningen i landet samtidigt som den ingår allians med den nationella kapitalismen. Att göra det vore att på en gång spräcka alliansen.”

Nej, det kinesiska folket var först tvunget att besegra den japanska imperialismen innan frågan om den socialistiska revolutionen kunde föras upp på dagordningen. Eller menar Sörensen att KKP i stället för att bekämpa den japanska imperialismen skulle ha lett det kinesiska proletariatet i att försöka genomföra en socialistisk revolution? Var då? På japanskockuperad mark? På guomindangkontrollerat område? KKP och Röda armén gjorde inga ”anspråk” på ledningen i landet utan erövrade i stället ledningen i befrielsekampen mot den japanska imperialismen. I de befriade områdena genomfördes naturligtvis jordreformer och understöddes jordbrukskooperativ och inleddes den nydemokratiska revolutionen redan innan Guomindang, som stöddes av storborgerskapet, kompradorborgerskapet och storgodsägarna,  besegrades 1949. I första omgången på de befriade områdena beslagtogs inte de mindre godsägarnas jord just i syfte att inte äventyra alliansen mot de japanska imperialisterna, men detta var uttryck för taktiska överväganden.

Sörensen skriver också:

”När huvudmotsättningen inom kapitalismen ersatts av andra huvudmotsättningar ersätts också det politiska målet: delmålen på vägen mot socialismen har införts och skjuter socialismen på framtiden. Först måste den tillfälliga huvudmotsättningen lösas, sen kan man gå vidare med nästa motsättning. Istället för att koppla frågan om makten till kampen mot exempelvis den utländska imperialismen skjuts den på framtiden.”

Men Kina 1937 var inte ett industrialiserat kapitalistiskt land utan ett neokolonialt, feodalkapitalistiskt land, där bönderna uppgick till 80 procent av befolkningen och proletariatet till mindre än en procent. Det var ännu mindre utvecklat än Tsarryssland 1917. Dessutom utsattes Kina för japansk imperialistisk aggression. Sörensen tycks inte vara medveten om att KKP och Röda armén faktiskt segrade och att Folkrepubliken Kina upprättades 1949. Därmed bekräftades också riktigheten i Mao Zedongs och KKP:s politiska linje. Därmed kunde KKP också gå vidare och inleda det socialistisk uppbygget, som gick ännu snabbare än i Sovjetunionen.

Vad är det för fel med delmål?

Sörensen skriver:

”Skiftet betydde också att logiken om det minst onda blev vägledande. Fascismen var värre än den borgerliga demokratin, därför blev också demokratin det första delmålet. På så sätt introducerades delmålen i kampen för socialismen. Först skulle delmålen uppnås och därefter kunde kampen för socialismen genomföras.”

Men var inte nazistpartiet i Tyskland och fascistpartiet i Italien värre än de borgerligt-demokratiska partierna? I både Tyskland och Italien angreps i första hand kommunisterna; både Tyskland och Italien inledde en rad angreppskrig, innan Nazityskland gick till angrepp mot Sovjetunionen 1941, och Nazityskland inrättade också koncentrationsläger, som bedrev systematisk människoutrotning. Var det fel av Sovjetunionen att ingå en allians med USA och Storbritannien emot Tyskland, Italien och Japan efter Nazitysklands angrepp?

Vad är det egentligen för fel på delmål? Den kommunistiska rörelsen har alltid uppställt delmål. Marx och Engels stödde kravet på allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag liksom Irlands och Polens rätt till statligt avskiljande från Storbritannien respektive Tsarryssland. Det ryska socialdemokratiska partiet under Lenins ledning ställde en rad reformkrav, som fungerade som delmål. Som Lenin påpekade består skillnaden mellan revolutionärer och reformister däri att de förra inte nöjer sig med reformkrav utan alltid har slutmålet i sikte; reformisterna stannar vid reformerna och nöjer sig med att lappa och laga kapitalismen. För dem är rörelsen allt och målet intet. Lenin stödde också principen om nationernas rätt till självbestämmande, vilket är ett typiskt delmål.

Det är självklart att om huvudmotsättningen ändras i ett land i samband med imperialistisk aggression, som i Kina, Jugoslavien, Albanien under andra världskriget eller i Vietnam, Laos och Kampuchea fr.o.m 1960-talet, måste kommunisterna och andra progressiva uppställa delmålet att först befria det egna landet. Annars är det inte möjligt att genomföra en socialistisk revolution. När den koloniala frigörelseprocessen inleddes på 1960-talet, stödde självfallet kommunisterna denna trots att den i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister.

Att kritisera kommunisterna för att de uppställer delmål är bara förvirrad vänsteropportunistisk retorik.

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition?

Sörensen skriver:

”Slutsatsen är rätt enkel: maoismen är inte – och kan inte vara – revolutionär. De taktiska beslut som Komintern tog i en defensiv situation har den gjort till grundläggande. Det gör också att det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen: det finns en marxist-leninistisk tradition som inte tyngts ner av de defensiva beslut som Komintern var tvungna att ta, medan det inte finns en sådan maoistisk tradition, eftersom den gjort dessa defensiva beslut till grundläggande beståndsdelar i sin ideologi.”

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition åsyftar egentligen Sörensen? Traditionen att kritisera Kominterns folkfrontspolitik från 1935 från ”vänster” är trotskistisk –  som Sörensen upprepar i sin artikel – inte marxist-leninistisk. Faktum är att Kominterns folkfrontspolitik var den enda rimliga efter det fascistiska maktövertagandet i Italien 1924 och det nazistiska i Tyskland 1933. Det enda felet – med facit i handen  – var att Komintern hade underskattat den fascistiska och nazistiska faran och att folkfrontpolitiken introducerades för sent. I Frankrike ledde folkfrontspolitiken i varje fall till att ett inhemskt fascistiskt maktövertagande förhindrades före andra världskriget. I Spanien segrade fascisterna över den spanska republiken efter ett utdraget inbördeskrig 1936 – 1939, men nederlaget kan inte lastas folkfrontspolitiken. Nederlaget berodde först och främst på att Storbritannien och senare Frankrike bedrev en non-interventionspolitik, som i praktiken gav Nazityskland och Italien fritt spelrum att intervenera med ett massivt militärt stöd till Franco-sidan. Dessutom skadade såväl anarkisterna som det trotskistiska POUM enhetsfronten mot Franco.

Det är sant att KKP tillämpade Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935 och Mao Zedong hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov. Men var KKP:s enhetsfrontpolitik ”i grunden defensiv”? Aggressionen från Japan, Tyskland och Italien i samband med andra världskriget innebar naturligtvis att de kinesiska, jugoslaviska och albanska folken i inledningsskedet hamnade i underläge. Deras befrielsekrig genomgick tre faser: strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv. Den strategiska offensiven ledde till att dessa folk av egen kraft befriade sig från de japanska respektive de nazityska ockupanterna. Defensiven omvandlades i samtliga fall till offensiv.

Det blir magstarkt när Sörensen påstår att ”det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen”. Vilken marxism-leninism åberopar egentligen Sörensen? Vilka är hans läromästare?

Sörensen är ordförande för SKP, ett parti, som är sprunget ur ApK [ii], ett revisionistiskt och moskvatroget parti. Den tradition som Sören som ansluter sig till går tillbaka till Chrusjtjovs revisionistiska linje, som bl.a kom till uttryck på SUKP:s 22:a kongress i form av anti-revolutionära teorier om ”fredlig samlevnad”, ”fredlig tävlan” och ”fredlig övergång till socialismen” liksom ”hela folkets stat” och ”hela folkets parti”. Denna linje fortsattes av Brezjnev, Andropov och Tjernenko, varvid Gorbatjov fullföljde undermineringsarbetet. Har någonsin SKP eller Sörensen gjort upp med Chrusjtjovs revisionism? Det är pikant att Sörensen upprepar trotskistisk kritik mot Komintern, men redan Chrusjtjov tog i och för sig Trotsky till heders igen.

Vilket parti var det som gick i spetsen i kampen mot den moderna revisionismen? Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Alla kommunister bör läsa ”Den stora polemiken” (1960 -1964) [iii], polemiken mellan KKP och SUKP, och ta ställning till vem som hade i huvudsak rätt. Det är betecknande att KKP publicerade alla SUKP:s svar i Kina, medan SUKP inte publicerade något svar från KKP alls i Sovjetunionen.

Sörensens kritik mot Mao Zedong och KKP är falsk, principlös och faller på eget grepp.

Rickard B. Turesson

4/12 2019

”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149