Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 9 september 2019 08:00

 

I.

Den revolutionära teori, som grundlades av Karl Marx och Friedrich Engels, har utvecklats genom språng, genom att den har ställts inför nya utmaningar, varvid en linje utformats, vars riktighet har bekräftats av praktiken. Praktiken är nämligen det enda kriteriet på sanningen. Redan i ”Teser om Feuerbach” 1848 skriver Marx:


” I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”[1]


Mao Zedong skriver i ”Om praktiken”:


”Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten… Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.”[2]


II.

 

Marx och Engels grundlade den vetenskapliga socialismen. I sitt berömda gravtal [3]över Marx sade Engels:


” Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag (d.v.s. den historiska materialismen – vår anm) … Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.”


Marx tillfogade själv bland annat:


” Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…" [4]


Marx var den förste som gjorde en genomgripande vetenskaplig analys av det framväxande kapitalistiska produktionssättet, främst i form av ”Kapitalet”, men han och Engels författade också en av världens mest spridda stridsskrifter, ”Kommunistiska manifestet”. Både Marx och Engels deltog aktivt i försöken att bygga upp en internationalistisk revolutionär arbetarrörelse, Första Internationalen (1864 – 1876) och följde och stödde revolutionsförsöken 1848 och Pariskommunen 1871. När det tyska socialdemokratiska partiets bildades 1869, involverades både Marx och Engels. De stod i tät kontakt med partiets ledande företrädare [5] och gav råd och – kritik (se till exempel ”Kritik av Gothaprogrammet” [6])


III.

 

Lenin utvecklade den marxistiska teorin på en rad punkter, men framförallt ledde hans linje till seger i oktoberrevolutionen 1917. Därmed bekräftades linjens riktighet. Lenin utvecklade bl.a partiteorin, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, lagen om kapitalismens ojämna utveckling, teorin om arbetararistokratin, nödvändigheten av att omvandla ett imperialistiskt omfördelningskrig till inbördeskrig och genomföra en socialistisk revolution i imperialismens svagaste länk, upprättandet av proletariatets diktatur i praxis, nödvändigheten av en allians mellan arbetarklassen och bönderna, möjligheten att bygga socialismen i ett land, och initierade bildandet av Kommunistiska Internationalen. Lenin skrev en rad viktiga verk, bl.a ”Vad bör göras?”, ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, ”Staten och revolutionen”, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.


Stalin försvarade teorin om att det var möjligt att bygga socialismen i ett land; allt annat hade varit en nederlagslinje. Stalin stod också i spetsen för Sovjetunionens försvarskamp mot Nazityskland; denna kamp var det huvudsakliga skälet till att Nazityskland besegrades. Han bidrog också till att utveckla den revolutionära teorin, bl.a i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.


IV.

 

Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Både Lenin och Mao Zedong behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialismen och empiriokriticismen”  och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.


Maoister anser att Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och synen på klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti gick också i spetsen i kampen mot den sovjetiska revisionismen, som först utvecklades av Chrusjtjov och som ledde till att Sovjetunionen utvecklades till en socialimperialistisk supermakt. Denna kamp, som på den teoretiska nivån formulerades i ”Den stora polemiken”, fungerade som en inspirationskälla för revolutionärer i hela världen och resulterade i en pånyttfödelse av den internationella marxist-leninistiska rörelsen.


I samband med det socialistiska uppbygget av Kina tog också KKP och Mao Zedong fasta på de negativa lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen redan under Stalins tid, bl.a frågan om lösandet av motsättningarna under socialismen och förhållandet mellan industri- och jordbruksproduktion – se ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” och ”Om de tio viktiga förhållandena”. För att förhindra en kapitalistisk restauration initierade Mao Zedong kulturrevolutionen, en massornas revolution, som höll kapitalisterna på mattan medan Mao Zedong levde. Det var en annan väg än den man hade valt under Stalins tid med dess förkärlek för organisatoriska och antagonistiska metoder.


V.

 

Kärnan i Lenins och Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen är att deras teoriers riktighet bevisades i praktiken. Har det skett någon vidareutveckling av den revolutionära teorin sedan dess, sedan Mao Zedongs död? Nej, helt enkelt för att det inte har skett någon ny oktoberrevolution eller någon nationellt-demokratisk revolution med åtföljande socialistisk revolution som i Kina. Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.


Däremot har naturligtvis olika maoistiska partier utvecklat den politiska linjen med avseende på de konkreta förhållandena i det egna landet, men det finns inget parti som har segrat och vars linjes riktighet har bekräftats i praktiken. Det finns partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit en långvarig och uthållig kamp, men som likafullt varken har segrat eller förlorat.


De partier som utger sig för att ha vidareutvecklat Mao Zedongs teorier och påstår sig stå i spetsen för världsrevolutionen utan ha segrat utmanar bara löjet. Det är fråga om tomma tunnor som bullrar mest.


Rickard B. Turesson

6/9 2019

 

(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 



[2] Sid.22 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” – Oktoberförlaget 2016

[4] Brev till Weydemeyer 5/3 1852

[5] Engels i förordet till ”Kritik av Gothaprogrammet”: ”För det första var Marx och jag mera intimt förenade med den tyska rörelsen än med någon annan.” Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

[6] A.a

Av NAT:s redaktion - 20 augusti 2019 17:30

Dessa lästips är hämtade från en text, som Mao Zedong skrev 1960 och som rubricerades ”Rekommenderade klassiska verk för ledande kader” (i). Listan har i denna version utökats med ett antal artiklar, speciellt som Mao inte rekommenderade några av sina egna. Om ytterligare artiklar av Maos föregångare lagts till, anges detta i en fotnot.


Det är viktigt att studera marxismens klassiker i original. Det är helt fel att förlita sig på sammanfattningar, eftersom dessa per definition innebär förenklingar och ofta också indirekta omtolkningar. Studerar man marxismens klassiker i original, bekantar man sig dessutom med hur Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao tillämpade den dialektiska och historiska materialismen i praxis.  Observera att dessa lästips riktade sig till ledande kader i Kinas Kommunistiska Parti. Trots det finns inte ”Kapitalet” med bland lästipsen.


Marx: [ii]


1) Kommunistiska manifestet

2) Lönearbete och kapital

3) Till kritiken av den politiska ekonomin. Förord [iii]

4) Klasstriderna i Frankrike, 1848-50

5) Louis Bonapartes artonde Brumaire

6) Brev till Weydemeyer 5/3 1852 [iv]

7) Lön, pris och profit

8) Pariskommunen (Inbördeskriget i Frankrike)

9) Kritik av Gothaprogrammet


Engels:

 

1) The 1852 War of the Holy Alliance Against France [v]

2) Introduktion till Naturens dialektik

3) Socialismens utveckling från utopi till vetenskap

4) Anti-Dühring (avsnittet om våld )

5) Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut

6) Om “Kapitalet” [vi]


Lenin:

 

1) Filosofiska anteckningsböcker.

2) Vad bör göras?

3) Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen

4) Materialism och empirio-criticism

5) Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

6) Staten och revolutionen

7) Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky

8) Radikalismen – kommunismens barnsjukdom

9) Marxismens tre beståndsdelar [vii]


Stalin:

 

1) Leninismens problem

2) Marxismen och den nationella frågan [viii]

3) Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia

4) Marxismen och språkvetenskapens frågor

5) Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen


Plechanov:

 

1) Den monistiska historieuppfattningens utveckling

2) Om litteratur och konst

3) Om personlighetens roll i historien [ix]


Mao:

 

1)     Om praktiken [x]

2)     Om motsättningar

3)     Kinas Kommunistiska Partis roll i det nationella kriget

4)     Aktuella problem om taktiken inom den antijapanska fronten

5)     Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst

6)     Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket

7)     Om de tio viktiga förhållandena [xi]

8)     Några erfarenheter ur vårt partis historia [xii]

9)     Tal vid den utvidgade Centrala Arbetskonferensen 1962 [xiii]



Övrigt:


Den stora polemiken (Polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen)[xiv]




Classical Works Recommended To High-Ranking Cadres” – källa:[Long Live Mao Zedong Thought, a Red Guard Publication.] Mao Zedong, “Selected works”, band 8: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_56.htm

[ii] Om inte annat anges, finns texten översatt till svenska i olika utgåvor.

[iii] Finns bl.a i ”Karl Marx & Friedrich Engels I urval av Bo Gustafsson”, Wahlström & Widstrand, 1965

[iv] I originalet står ”Brev till Kugelmann”, som finns utgiven på ryska och engelska med förord av Lenin. Men vi kan nöja oss med ett brev till Weydemeyer beroende på följande kända nyckelcitat:” "Vad nu mig beträffar, så tillkommer icke mig förtjänsten att ha upptäckt vare sig klassernas förekomst i det moderna samhället eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna, och borgerliga ekonomer har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…"

[vi]  Boken har utgivits av Oktoberförlaget – ISBN 978-91-983178-8-6. Det är en utmärkt introduktion till ”Kapitalet".

[vii] ”Concerning Marx, Engels, and Marxism” i originalet har ersatts av ”Marxismens tre beståndsdelar”

[viii] ”Marxismen och den nationella frågan” har ersatt ”Concerning reactionaries”, Collected Works, som inte finns på svenska.

[ix] Detta är ett tillägg.

[x] De sex första texterna av Mao finns alla i ”Den stora röda”, d.v.s ”Skrifter i urval”, Oktoberförlaget 1979. ”Om praktiken”, ”Om motsättningar” och ” Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket” finns också i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016.

[xi] Sid. 270 – 292 i ”Valda verk av Mao Tse-tung Band V”, Oktoberförlaget 2019

[xii] Sid. 308 – 313 i ”Valda verk av Mao Tse-tung Band V”, Oktoberförlaget 2019

[xiii] Sid. 145 – 173 i ”Mao Tse-tung Politiska skrifter”, av Stuart Schram, Pan Norstedts 1974 eller på engelska: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_62.htm

[xiv] Oktoberförlaget 1977 – ISBN 91-7242-088-X


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 27 juli 2019 22:42

Jag tänker bara fokusera på några punkter i den texten.


För det första: Imperialismen är ekonomiskt betingad. Detta är kärnan i Lenins fem punkter. Men det finns de som menar att imperialismen framför allt är liktydig med aggressiv militärmakt.  Jag höll en föredragning inför representanter för AAP, främst Ramiz Alia, när jag ledde en delegation till Arbetets Parti i Albanien i januari 1976. Ramiz Alia satt i AAP:s politbyrå och tog som bekant över som ledare efter Enver Hodja. Jag karakteriserade i föredragningen Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. Han ställde då motfrågan: ”Är Schweiz också en imperialistisk stat?”. Jag blev ganska paff när jag fick denna motfråga. Jag är inte helt säker på hur jag svarade, men jag tror att jag svarade ja och fortsatte sedan. Schweiz bedrev naturligtvis inga militära äventyr på den tiden och inte heller idag, eftersom Schweiz är en neutral stat, varken medlem i EU eller NATO. Den enda truppstyrka som Schweiz upprätthåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten. Gardet är utrustat med enbart medeltida vapen. Men Schweiz var och är fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet; schweiziska företag verkar på den internationella arenan och Schweiz fungerar som en bankir för hela den kapitalistiska världen. En svensk debattör, Andreas Malm, drev senare samma linje och överbetonade imperialismens militaristiska sida och förkastade i praktiken Lenins analys. Idag finns det de som inte vill inse att Kina är en uppåtgående supermakt, trots att Kina uppnått samma köpkraftsviktad BNP som USA, är en större kapitalexportör till vissa områden än USA liksom en större handelsnation än USA. Orsaken till denna felaktiga slutsats är att Kina ännu inte uppnått militär jämvikt med USA, vilken dock beräknas ske runt 2030. Kina har nämligen lärt av det socialimperialistiska Sovjetunionens misstag, nämligen att inte satsa på en forcerad militär upprustning utan tillräckliga ekonomiska resurser.


För det andra upprepar sig inte historien mekaniskt. Interimperialisk rivalitet kan leda till flera scenarior. Som det påpekas i ”Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?” kan det leda till flera olika scenarior:


1.En imperialistisk stormakt överflyglar en annan utan ett storkrig. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890 men inte militärt förrän vid andra världskriget.


2. Första världskriget var omfördelningskrig mellan två imperialistiska block, vilket genererade oktoberrevolutionen i den svagaste länken i den imperialistiska kedjan, Tsarryssland, och revolutionsförsök i förlorarstaterna.


3. Andra världskriget började som ett omfördelningskrig men övergick sedan till ett anti-fascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp på Sovjet. Det andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret utvidgades med Kina och en rad folkdemokratier etcetera.


4. En imperialistisk supermakt kan kollapsa på grund av externa, men främst interna orsaker. Sovjetunionens kollaps var ytterst förorsakad av Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande, även om det tog drygt 30 år innan den blev ett faktum.


Vilket av dessa scenarior är troligast härnäst? Detta bestäms i stor utsträckning av den uppåtstigande supermakten, i det här fallet Kina. Men Kina strävar efter det första scenariot. Redan Deng Xiaoping drev linjen att USA inte skulle utmanas alltför tidigt. USA kan naturligtvis bestämma sig för ett preventivkrig mot Kina, men ett sådant är troligen redan för sent.


Slutligen gäller lagen om den ojämna ekonomiska utvecklingen under kapitalismen. Historien är full av exempel av stater som först har expanderat och sedan stagnerat för att falla tillbaka, kollapsa eller besegras. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890, men kunde inte sätta Storbritannien och Frankrike på plats förrän 1957 i samband med Suezkrisen; Japan, som industrialiserade i slutet på 1800-talet, besegrade Tsarryssland 1905 och expanderade fram till attacken mot Kina och andra sydostasiatiska länder för att slutligen besegras 1945; det socialimperialistiska Sovjetunionen expanderade fram till invasionen av Afghanistan 1979, som blev Sovjets Vietnamkrig. Idag utgör motsättningen mellan USA-imperialismen och Kina en av de grundläggande motsättningarna i världsmåttstock.


Den fortsätta händelseutvecklingen avgörs heller inte enbart av ekonomiska och militära styrkeförhållanden. De båda supermakterna måste också bedriva en allianspolitik för att bevara eller stärka sina ställningar. Kan USA bevara sina nuvarande allianser? Kan Kina bygga nya allianser?  Dessutom uppstår det alltid ett tomrum, när rivaliteten mellan supermakter ökar, som kan utnyttjas av andra imperialist- och kapitalistmakter. Detta var särskilt uppenbart i samband med rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen.  Idag finns det mellanstora imperialistmakter som Ryssland, som helst vill expandera, och kapitalistiska stater som Indien och Brasilien, vilkas ekonomier expanderar och vilka också har politiska ambitioner i större skala. Det går inte att exakt förutsäga händelseutvecklingen i världsmåttstock; vi har inte tillgång till vare sig mallar eller spåkulor.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 19 juli 2019 21:06

Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.


Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

 

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:


Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.


 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

 

Kampens olika uttryck

 

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)


Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.


Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

 

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.


Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.


Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.


Kampen för nationell frigörelse

 

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.


Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.


I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.


I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.


Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.


Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.


Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.


Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.


Kampen på den mellanstatliga nivån

 

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.


Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.


De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.


Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.


Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.


Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.


Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.


RBT


2/5 2019


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



 


Av NAT:s redaktion - 5 juli 2019 21:20

1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”  (1) utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

”Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

2. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

” För det första att uppdelningen av världen  bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som "ledigt" territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ” (2)

3. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående kolonialmakt, och Mexiko.

4. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.

5. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.

6. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.

7. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten.  I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m 1957, varpå det rämnade 1963.


8. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.


9. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a i Sverige.


10. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser.  I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.


11. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.


12. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.


Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

13. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.


USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.


14. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.


15. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.

16.  Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet.  Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav.  Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

RBT

20/3 2019

1 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h3
2  http://ciml.250x.com/archive/5classics/english/stalin_crisis/stalin_socialdemocratic_deviation_1926_excerpt.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 21 juni 2019 19:31

(Inledning på boksläpp om ”En annan syn på Stalin” den 29 maj 2019)

 

I sin berömda kommentar ”Till frågan om Stalin” från september 1963, som ingår i ”Den stora polemiken”, skriver Kinas Kommunistiska Partis företrädare inledningsvis:


”Frågan om Stalin är en fråga av världsomspännande betydelse. Den har haft återverkningar inom alla klasser i alla länder och är ännu i dag föremål för mycken diskussion, i vilken olika klasser och deras politiska partier och grupper företräder olika åsikter. Det är sannolikt, att ett slutgiltigt avgörande i denna fråga inte kan uppnås under detta århundrade (min fetstil).”


Notera den sista meningen! Förmodligen kan heller inte ett slutgiltigt avgörande uppnås under detta århundrade. Redan det faktum att de sovjetiska arkiven återigen har stängts försvårar detta.


Hur bör man förhålla sig till frågan om Stalin? Marx och Engels betecknade sin lära som den vetenskapliga socialismen.  Man bör alltså förhålla sig vetenskapligt.  Det betyder för att travestera Lenin: för att verkligen känna ett historiskt skeende ”måste vi överblicka, studera alla dess sidor, alla sammanhang och alla ’övergångar’. Vi kommer aldrig att helt och fullt lyckas med detta, men kravet på allsidighet är ett skydd mot misstag och stelhet.” (1)


Frågan om Stalin är inte enbart en fråga om personen Stalin. Det är en fråga om hur man ska summera de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur, av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen efter Lenins död. Samtidigt stod Stalin i ledningen för SUKP(b) från slutet av 1920-talet fram till sin död 1953. Det betyder att han hade det yttersta ansvaret för såväl framgångar som misstag.


Det är odiskutabelt att Sovjetunionen under Stalin uppnådde stora framgångar.  Det gällde bl.a

  • det socialistiska uppbygget, industrialiseringen och kollektiviseringen, den grundläggande sociala välfärden, utrotandet av analfabetismen och en snabb utbyggnad av den högre utbildningen;
  • det anti-fascistiska kriget, där sovjetfolket och sovjetarmén stod för de helt avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland;
  • att Stalin fullföljde Lenins linje och bekämpade opportunism av allsköns slag inom partiet och lämnade efter sig en rad betydande marxist-leninistiska skrifter:
  • att den sovjetiska regeringen och partiet genomförde en utrikespolitik som i det stora hela stod i överensstämmelse med den proletära internationalismen.

Men Stalin begick också misstag. I den nyss nämnda skriften skriver KKP:


” I vissa frågor avvek Stalin i sitt tänkande från den dialektiska materialismen och hemföll åt metafysik och subjektivism, och följaktligen var han ibland skild från verkligheten och från massorna. I kampen såväl inom som utom partiet förväxlade han vid vissa tillfällen och i vissa frågor tvenne till sin natur skilda motsättningar – motsättningarna mellan oss själva och fienden och motsättningarna inom folket – och han förväxlade också de skilda metoder som krävs vid behandlingen av dessa skilda typer av motsättningar… Han gjorde sig skyldig till vissa fel i förhållandena till broderpartierna och broderländerna. Han gav också en del dåliga råd i den internationella kommunistiska rörelsen. Dessa fel åsamkade Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen vissa förluster.”


KKP menade att Stalins förtjänster övervägde hans brister. Samtidigt gick KKP:s interna kritik betydligt längre.  Men det enda riktiga förhållningssättet till misstag är att dra lärdom av dem. Det visade Mao Zedong och KKP i praktiken genom att exempelvis tillämpa en annan industrialiserings- och kollektiviseringsmodell, ett annat sätt att lösa motsättningarna och genom kulturrevolutionen, som var ett försök att hindra revisionismens maktövertagande.


Hur ska man bilda sig en egen uppfattning i denna fråga? Man måste ta del av


1)  Stalins egna verk;

2)  Rapporter, minnesanteckningar och memoarer, skrivna av sådana som hade direktkontakt med Stalin. Det gäller exempelvis Molotov (se hans memoarer), Dimitrov och Mao Zedong. KKP hade insyn i SUKP(b) fr.o.m 1920-talet;

3) Seriös forskning, som bygger på användning av sovjetiska arkiv. Martens har ju haft tillgång till Smolensk-arkiven.


Det finns naturligtvis också en massa litteratur, som bygger på sekundärkällor. Den litteraturen måste man alltid ta med en nypa salt.


Det viktiga med Martens bok är att den presenterar en motbild till den demoniseringskampanj, som borgerliga, socialdemokratiska, revisionistiska och trotskistiska historieskrivare och propagandister har bedrivit mot sovjetstaten alltsedan dess födelse, mot Lenin och framförallt Stalin. Därmed inte sagt att alla Martens bemötanden är korrekta; det är en annan femma. Det avgörande är att det är fråga om en seriös, systematisk och genomarbetad motbild som han presenterar.




1. V.I Lenin, Valda verk, engelsk utgåva 1945, band 9, sid. 66


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 11 februari 2019 11:24

I år kommer valet till EU-parlamentet att äga rum den 26 maj i Sverige. Vår linje är att valet ska bojkottas. Varför denna linje?

 

EU är ett imperialistiskt block, en sammanslutning av nationalstater, som främst domineras av Tyskland, men även av Frankríke. EU-projektets yttersta mål är att skapa en federal statsmakt, att utveckla EU till Europas Förenta Stater och bli en supermakt på den globala arenan. EU eftersträvar en gemensam utrikespolitik och en gemensam krigsmakt, Pesco, även om de flesta stater idag är medlemmar i NATO. EU är i huvudsak allierat med USA-imperialismen, men samtidigt en konkurrent, fr.a i fråga om handelspolitiken. Samtidigt har de interna motsättningarna inom EU ökat på senare tid; mellan EU-kommissionen, som företräder de federala intressena, å ena sidan och vissa centraleuropeiska stater som Polen, Ungern med flera liksom sydeuropeiska stater som Grekland och Italien å den andra sidan.


Det svenska monopolborgerskapet har alltid ivrat för ett svenskt EU-medlemskap

 

Monopolborgerskapet hade redan börjat plädera för svenskt medlemskap i EU på 1980-talet, eftersom det såg det som en möjlighet att underminera det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Även bland de partier, som drev ja-linjen, särskilt bland Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna, stödde betydande väljargrupper nej-linjen.


Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent.  Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna.  Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och t.o.m ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.


EU – de europeiska monopolborgerskapens sammanslutning

 

EU är de europeiska monopolborgerskapens, fr.a Tysklands och Frankrikes, sammanslutning, som systematiskt bedriver ett nyliberalt projekt i form av de fyra ”friheterna”, d.v.s fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Dessa fyra friheter syftar uttryckligen till att integrera medlemsstaterna mer med varandra. EU:s nyliberala projekt har förstärkt de fortgående de ökande klass-, förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Europa alltsedan mitten av 1980-talet. EU är alltså en imperialistisk sammanslutning, i huvudsak allierad med USA-imperialismen och som i varierande utsträckning deltar i USA:s aggressionskrig. Samtidigt har EU egna ambitioner, fr.a i Nordafrika, Mellanöstern och Östeuropa. I och med Pesco, som ger EU en egen militär kapacitet, kan en flexibel arbetsfördelning upprättas mellan NATO och EU. EU har naturligtvis antagit en s.k Global strategy.


Det förekommer alltså i praktiken en slags arbetsfördelning mellan de olika imperialistiska staterna; Sverige, Danmark och Finland har expanderat sina ekonomiska intressen i speciellt de baltiska staterna. Tyskland har tagit sig an de övriga centraleuropeiska staterna och Balkan; Frankrike Nordafrika och övriga tidigare franska kolonier och så vidare.


I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer avskaffades med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.


Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater. Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet.


EU:s ideologi är nyliberalismen

 

Medlemskapet i EU har inneburit en lagstadgad nyliberal politik, med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrensutsättning av den offentliga sektorn. Detta har lett till att de sociala välfärdssystemen i vård, skola och omsorg successivt monterats ner och i stället hamnat i privatkapitalistisk ägo och verksamhet, som syftar till vinstmaximering. Detta har också lett till att delar av den samhälleliga infrastrukturen har privatiserats och eftersatts, vilket drabbar folkets flertal.


EU:s fria rörlighet syftar ytterst till att skapa en s.k inre harmoni. Detta innebär att arbetarklassens levnadsvillkor ska pressas ner till lägsta möjliga nivå, att lönekonkurrensen mellan europeiska arbetare ska intensifieras och fackföreningarnas möjligheter att försvara arbetarnas levnads- och lönevillkor ytterligare ska begränsas. Den fackliga organisationsgraden sjunker, bemanningsföretagens framväxt leder till osäkra anställningar och allt fler arbetare arbetar under kollektivavtalens minimilöner.


Under de snart 25 år som Sverige tillhört EU har pensionssystemet, a-kassan och sjukförsäkringssystemet samtidigt undergrävts genom EU och det svenska borgerskapets försorg; järnvägen och posten slagits sönder. I stället har delar av den offentliga sektorn förvandlats till vinstmaskin för riskkapitalister. Sverige har utvecklats till det land med snabbast ökande klass- och inkomstklyftor av jämförbara länder.


Samtidigt ska alltså inte enheten inom EU överskattas. Genom införandet av den gemensamma valutan, euron, har en obalans byggts in i systemet. Det har lett till en polarisering mellan överskotts- och underskottsländer. På grund av EU-medlemskapet har de forna öststaterna tvingats strukturrationalisera bort stora delar av sin tillverkningsindustri liksom avskaffa betydande delar av det sociala skyddsnätet. Vissa stater i Sydeuropa som Grekland och Italien brottas med stora budgetunderskott, som är ett resultat av att de inte kan hävda sig ekonomiskt gentemot framför allt Tyskland. Därmed skapas motsättningar mellan centrum och periferi, som är i det närmaste olösliga.


Det är fel att skänka legitimitet åt EU-parlamentsvalet

 

Det finns ingen anledning att skänka legitimitet till EU-parlamentet, som inte ens är det verkliga maktcentrat i EU, genom att delta i EU-parlamentsvalet. Alltsedan det första parlamentsvalet 1979 har valdeltagandet sjunkit så att det 2014 låg på 42,5 procent inom EU. Den verkliga makten inom EU:s maktapparat finns i EU-kommissionen, som är tillsatt av medlemstaterna. Ytterst sällan går EU-kommissionen emot de tyngsta imperialiststaterna som Tyskland och Frankrike.  Det svenska proletariatet har en gång röstat emot svenskt medlemskap, vilket var helt korrekt. Det enda rätta är att kräva ett svenskt utträde och att det genomförs en ny folkomröstning.


En del fascistiska och högerpopulistiska partier förespråkar också ett utträde ur EU, men de gör det endast av chauvinistiska skäl och för att de pekar ut immigranterna i EU som syndabockarna i stället för respektive lands monopolborgerskap. De står själva alla för en nyliberal och arbetarfientlig politik. I Sverige har Vänsterpartiet i praktiken släppt utträdeskravet just med hänvisning till att det inte vill hamna i samma sällskap som Sverigedemokraterna. Men detta är ett opportunistiskt argument. Kravet på ett utträde ur EU är antingen riktigt eller felaktig, oavsett vilka andra partier som råkar inta samma ståndpunkt. Det komiska är att SD redan har övergivit utträdeskravet. SD försöker nämligen bilda en allians med Moderaterna och Kristdemokraterna och släpper därför kravet. Dessutom tror SD att det och andra likasinnade partier i Europa kommer att gå framåt i parlamentsvalet. Vänsterpartiets principlösa agerande är signifikativt för de vänstersocialdemokratiska strömningarna inom EU, som drömmer om att ”reformera” EU inifrån.  Dessa fungerar som borgerskapets nyttiga idioter. Socialdemokraterna var först med att dra valsen om det gick att reformera EU inifrån och att tillföra unionen en ”social dimension”. För att dra en historisk parallell: Den orättvisa Versaillesfreden 1919 – orättvis såtillvida att båda imperialistblocken hade förberett sig aktivt för krig – bekämpades i Tyskland både från höger och vänster. Nazisterna och andra högerpartier bekämpade den för att underblåsa revanschismen; vänstern, fr.a kommunisterna, för att de visste att den skulle gynna de revanschistiska krafterna.  De tyska partier som inte motsatte sig krigskadeståndet, som orsakade ekonomisk kaos i Tyskland under mellankrigstiden, klämdes så småningom ihjäl i mitten.


Bojkotta valet till EU-parlamentet!

Folkomrösta om Sveriges medlemskap i EU!

Sverige ut ur EU!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 20 januari 2019 16:09

Hamnarbetarförbundet varslade den 14 januari om landsomfattande stridsåtgärder för att tvinga arbetsköparna, Svenska Hamnar, att teckna kollektivavtal med förbundet.


Bakgrunden är Svenska Hamnars systematiska trakasserier mot Hamnarbetarförbundet under 2018. Hamnarbetarförbundet, som organiserar majoriteten av hamnarbetarna i Sverige, utestängdes från information, förhandlingar och samverkan; Svenska Hamnar kastade ut förbundet från deras lokaler, liksom fråntog förbundets skyddsombud deras befogenheter.


Den formella motiveringen från Svenska Hamnars sida var att Svenska Hamnar inte har något kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet utan enbart med LO-förbundet Transport. Svenska Hamnar driver linjen att Hamnarbetarförbundet ska teckna ett s.k hängavtal, som inte ger  något inflytande alls.


I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver Hamnarbetarförbundets ordförande, Eskil Rönér, att ett hängavtal är en ”ordfattig papperslapp”, eftersom ett hängavtal inte innehåller några lönenivåer, arbetstider eller ordningsregler.  Transport motsätter sig en trepartslösning mellan arbetsköparna, Hamnarbetarförbundet och Transport och ställer sig därmed i praktisk handling på arbetsköparnas sida. Transports stadgar tillåter inte den typ av medlemsdemokrati som gäller i Hamnarbetarförbundet.


I motsats till Transport är nämligen Hamnarbetarförbundet en demokratisk fackförening. Hamnarbetarförbundet genomförde under hösten en medlemsomröstning, varvid 84 procent av medlemmarna gav förbundsstyrelsen mandat att varsla om stridsåtgärder när detta befanns vara lämpligt.


Punktstrejker kommer att genomföras i tolv hamnar den 23 – 24 januari och övertids-, nyanställnings-  och inhyrningsblockader i tre hamnar den 23 januari – 6 februari. Nu har arbetsköparna svarat med att varsla om lockout, d.v.s en total utestängning av hamnarbetarna från deras arbetsplatser. Lockouten träder i kraft den 23 januari och gäller i 15 hamnar.


Det är uppenbart att Svenska Hamnar försöker krossa Hamnarbetarförbundet med benäget bistånd av den socialdemokratiska regeringen och Transports ledning. Den socialdemokratiska regeringen beställde en utredning om att begränsa strejkrätten just för att tillmötesgå arbetsköparnas önskemål. Senare överläts frågan till ”arbetsmarknadens parter”, d.v.s ledningarna för de fackliga centralorganisationerna och Svensk Näringsliv, att frivilligt begränsa strejkrätten. Det ska till exempel bli omöjligt för en fackförening, som saknar kollektivavtal, att just strejka för ett kollektivavtal. Det är en bestämmelse som kan drabba alla fackföreningar eller öppna upp för gula fackföreningar, fackföreningar som är kontrollerade av arbetsköparna.


Hamnarbetarna har alltid varit militanta. Glöm inte att hamnarbetarstrejken 1969 följdes av gruvarbetarstrejken och en strejkvåg, som varade till 1975! Hamnarbetarnas militans beror på att de är medvetna om vilken nyckelroll de har för ett lands export och import. Dessutom arbetar hamnarbetarna i lag och alternerar mellan lagen. Till slut känner alla hamnarbetare varandra. Därför är sammanhållningen mycket stark mellan hamnarbetare.


Hamnarbetarna utmärker sig också genom en stark internationell solidaritet dem emellan. Om hamnarbetarna i ett land hamnar i konflikt, så kan de nästan alltid räkna med praktiskt stöd från hamnarbetare i andra länder. Den internationella hamnarbetarorganisationen, International Dockworkers Council (IDC), förbereder redan sympatiåtgärder.


Allt stöd till hamnarbetarna!

Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se