av Thomas Berg

Det saknas idag en marxistisk redogörelse för Den stora proletära kulturrevolutionen (1966-1976), d.v.s en redogörelse som utgår från ett historiematerialistiskt perspektiv. Denna bok ämnar fylla detta tomrum. Den avser även att belysa de händelser som ledde fram till kulturrevolutionen samt att visa hur denna revolution hade en teoretisk grund i Marx och Engels lära. Den stora proletära kulturrevolutionen var en landsomfattande klasskamp mot borgerliga element inom Kinas kommunistiska parti som ville återställa kapitalismen. Det var även en kamp mot det gamla samhällets kvarlevor som hade en korrumperande verkan på partimedlemmarna och hindrade socialismens vidareutveckling till kommunismen.

Boken kan inhandlas direkt från Oktoberförlaget - https://oktoberforlaget.se/.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den gonzalistiska organisationen[1], Kommunistiska Föreningen, har nyligen formulerat sin linje i uttalandet ”Hur bör kommunisterna  arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?”  i fråga om solidaritetsarbetet med det palestinska folket:

”Sedan den hjältemodiga Al-Aqsa-flodvågen har en bred och kraftfull solidaritets rörelse kring det palestinska folket och dess väpnade nationella befrielse rörelse vuxit sig fram i de imperialistiska länderna. Detta har resulterat i att kommunisterna i formering, dvs de som arbetar för att återskapa de kommunistiska partierna, och alla ärliga revolutionära krafter har behövt att skapa en politik i förhållande till den. Revisionister, anarkister och andra borgerliga krafter har antingen en fördömande förhållning till solidaritetsrörelsen, alltså ett i praktiken sionistiskt och imperialistiskt ställningstagande, eller svansar de rörelsen, vilket i praktiken kan yttra sig i en opportunistisk linje som försöker vinna kortsiktiga vinster på bekostnad av de långsiktiga mål genom att försumma det svåra och mödosamma kommunistiska arbetet vilket i förlängning innebär en likvidatorisk linje. Marxisterna, idag marxist-leninist-maoisterna, förstår att oavsett förändringar i det internationella läget, består huvuduppgiften att rekonstituera de kommunistiska partierna världen över och för detta behövs ett politiskt arbete som är förmöget att alstra kommunister(vår fetstil).”

Kontentan av denna linje är att gonzalisterna medvetet ställer sig vid sidan av den nuvarande palestinarörelsen, eftersom de anser att byggandet av ett kommunistiskt part står i direkt motsättning till deltagande i det aktuella solidaritetsarbetet med det palestinska folket. De saknar också  fullständigt en konkret politik i fråga om att mobilisera bredast möjliga stöd i Sverige för det palestinska folkets motståndskamp mot den sionistiska staten Israel. I Stockholm har gonzalisterna till och med upphört med att delta i palestinademonstrationerna, eftersom de inte tillåts uppträda maskerade. Detta visar också på hur befängd gonzalisternas säkerhetspolitik är; en liten grupp, som uppträder maskerad i en demonstration, där inga andra är maskerade, drar garanterat till sig uppmärksamheten från SÄPO. Gonzalisterna har helt enkelt inte förstått att ett kommunistiskt parti byggs upp genom att delta i, leda eller utlösa klasskampen. Gonzalisterna känner inte ens till den kommunistiska rörelsens historia i Sverige: tack vare att KFML/SKP var den ledande kraften i De Förenade FNL-grupperna (DFFG) kunde partiet rekrytera runt 25 procent av sin kader via DFFG.

Kommunistiska Arbetarföreningens politik i Palestinafrågan har formulerats i resolutionen ”Stöd det palestinska folkets motståndskamp!” , som utmynnar i parollerna:

Stoppa terrorbombningarna av Gaza! Stoppa folkmordet i Gaza!

Stöd den palestinska motståndskampen!

Bekämpa sionismen och staten Israel!

Bekämpa USA-imperialismen!

För ett fritt, odelat och demokratiskt Palestina!

Det räcker att påminna om att DFFG ställde tre paroller, som utgjorde grunden för organisationens verksamhet, nämligen USA ut ur Vietnam, Stöd FNL på dess egna villkor och Bekämpa USA-imperialismen.

Dessutom har Oktoberförlaget gett ut boken ”Israel – ockupation och apartheid”.

II.

Vilken kritik har då gonzalisterna gentemot solidaritetserörelsen med det palestinska folket?

”Inom den palestinska solidaritetsrörelsen finns, i och med bristen på politiskt ledarskap, en tendens till att överprioritera signifikansen av storskaliga demonstrationer, vilket förvandlas till parlamentets svans då valopportunister gärna i ord ställer sig bakom några orealistiska demonstrationskrav för att vinna några röster. Detta ser vi exempelvis i det så kallade ”Framtidens vänster” som leder en sammanslutning av olika revisionistiska och reformistiska organisationer och partier förenade i ambitionen att bilda en valallians till nästa års riksdagsval i syfte att omvandla massornas vrede och ilska till det parlamentariska träsket. Är detta det bästa som två år av storskalig massomslutning kring ett nationellt befrielsekrig i Sverige kunnat frambringa?

Å andra sidan finns det inom den palestinska solidaritetsrörelsen en aktivistisk tendens som nöjer sig med vad i praktiken är helt tillåtna aktioner och aktiviteter. Men, det räcker helt enkelt inte med tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer etcetera, som enbart lägger fram tomma ord och löften. Detsamma gäller att reducera sitt solidaritetsarbete till öppna möten i en källarlokal om det palestinska motståndet. Massorna har haft nog av det från revisionisterna.!”

Man undrar vilka de “orealististiska demonstrationskraven” och ”de tomma orden och löftena” är. Vilka av KAF:s paroller ovan är ”orealistiska”, ”tomma” och ”löften”? Ingen solidaritetsrörelse utanför Palestina är väl överhuvudtaget i stånd att utfärda några löften? Gonzalisterna utdömer ”tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer”. Själva har de varit specialister på allt detta utom att ”delta i eller leda lagliga demonstrationer”. De verkar ha tröttnat på allt uthålligt propagandaarbete, så vad väntar härnäst?

III.

Hur ska då solidaritetsarbetet med det palestinska folket bedrivas, enligt gonzalisterna?

” Det enda faktiska sättet för oss att stödja det palestinska folket är att ta oss an vår plikt att göra revolution, alltså väpnad kamp(!), och krossa den svenska imperialismen och för detta behövs det kommunistiska partiet.

Här måste det revolutionära våldet betonas gentemot legalismen som präglar revisionisterna som parasiterar på den palestinska solidaritetsrörelsen. Varför? Därför det tjänar vår huvuduppgift, nämligen rekonstitueringen eller konstitueringen av de kommunistiska partierna. Partiet måste vara militariserat. Ett parti vars uppgift är att föra revolutionär krigföring mot den gamla staten måste vara förmöget att behärska militära frågor och aktioner, detta arbete måste därför genomföras även under rekonstitueringen, det kan inte försummas som en uppgift som kommer ”längre fram i vägen” eller när ”objektiva förhållanden är mogna”. Detta kommer, och just nu tar, formen av småskaliga och blygsamma aktioner, såsom sabotage och väpnade agitation- och propaganda aktioner. Detta är bra och marxistiskt. Det måste utvecklas till större, mer komplexa och slagkraftigare aktioner. Vissa revisionister motsätter sig detta faktum. Många motsätter sig därför att det är nämligen mer bekvämt att agera som ”supporterklubbar” till den revolutionära kampen i tredje världen än att följa deras exempel och tillämpa det revolutionära våldet i våra länder. Att härda sig i det revolutionära våldet är inte en ”ultra-vänster” avvikelse som revisionister ofta menar. Det är att förstå uppbyggnaden av partiet, av rekonstitueringen, att förstå att ingen verkligen förändring kan ske utan våldet. Att försumma nödvändigheten av att behärska det revolutionära våldet är, å andra sidan, en total kapitulation till den socialdemokratiska legalismen som har präglat den revolutionära rörelsen i vårt land i decennier, utöver en täckmantel för sin egna borgerliga självbevarelse och rent av feghet.

Kommunisterna i formering måste dra en skiljelinje gentemot sig själva och de tandlösa revisionisterna i de imperialistiska länderna vars enda strategi är att totalt förlita sig på spontana rörelser. Alla genuina revolutionärer förstår att huvuduppgiften idag är rekonstitutionen eller konstitutionen av de kommunistiska partierna runt om i världen därför att utan ett parti har vi ingenting. Men frågan är varför är detta är huvuduppgiften? Där kan det råda förvirring.”…

”Konkret betyder detta att vårt arbete måste tjäna till att alstra den grupp av människor som kan ta sig ann dessa uppgifter, att den ideologin vi studerar och tillämpar, den politiken vi producerar, förkroppsligas i en grupp individer som kommer kunna identifieras som kommunister; dessa kommer utgöra det ärorika Sveriges kommunistiska parti och inleda det oslagbara folkkriget.”

Det är alltså meningslöst idag enligt gonzalisterna att bedriva praktiskt solidaritetsarbete med det palestinska folket utan all uppmärksamhet måste inriktas på att skapa ett kommunistisk parti i Sverige, och det innebär att ”härda sig i våldet” och genomföra ”väpnade (sic!) agitation- och propaganda aktioner”.  Det verkar alltså som om gonzalisterna snart kommer att överge paintbollövningarna [2] och krossandet av en och annan ambassads fönsterrutor.  KAF är minst av allt principiella motståndare till revolutionärt våld och vi hyllar aldrig våldet i sig utan vi har samma inställning som Lenin:

"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)

Det är helt nödvändigt för ett revolutionärt kommunistiskt parti att vara berett att leda arbetarklassen i väpnad socialistisk revolution, då en revolutionär situation är förhanden. Men den organisation, som tillämpar revolutionärt våld i en situation, då de arbetande massorna själva inte är beredda att göra det eller ens acceptera det, är en samling vettvillingar eller i värsta fall provokatörer, som tjänar klassfienden. Den organisationen har överhuvudtaget inte begripit kärnan i Mao Zedongs masslinje.

IV.

Den gonzalistiska Kommunistiska Föreningen är en småborgerlig ultravänsterorganisation, vars enda syfte är att diskreditera maoismen och den revolutionära rörelsen. Det har de återigen bevisat i Palestinafrågan.

Rickard B. Turesson

15/11 2025

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

[1]  Vi kallar dem gonzalister, eftersom de hämtar sin inspiration från Perus Kommunistiska Parti, som leddes av ordförande Gonzalo (Abimael Guzmán). KAF har i flera artiklar utdömt gonzalismen som politisk riktning – se bl.a Ingen kompromiss om principer – Enhet på marxismen-leninismen-maoismens grund - arbetarforeningen.se , Gonzalism: en "vänster"-revisionistisk avvikelse - arbetarforeningen.se och En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen - arbetarforeningen.se.

[2] Paintball är en sport som går ut på att deltagande spelare uppdelade i två olika lag ska eliminera spelarna i motståndarlaget genom att träffa dem med paintballkulor, gelatinkulor fyllda med färg, med hjälp av en markör som drivs av komprimerad luft eller koldioxid. Man skjuter alltså på varandra och kan leka krig.

Två år sedan den palestinska attacken mot södra Israel den 7 oktober 2023 - och det är hög tid att granska och avslöja de lögner som sedan dess spridits i våra media. En förvriden bild som fått motivera och ursäkta ett folkmord på i nuläget över 67.000 palestinier - varav uppemot en tredjedel barn – och där ingen svensk journalist uppenbarligen besvärat sig med att undersöka någonting. Mer har faktiskt skrivits och diskuterats i Israel självt än i media hos oss. Media som alltid stoltserar med hög svansföring vad gäller saklighet och oberoende. Men som i fallet Gaza misslyckats katastrofalt. Några exempel:

De beväpnade militanterna från Gaza kom in i Israel med glidflyg, på mopeder och andra lätta fordon. De kan omöjligt ha medfört så tunga vapen att man hade kunnat åstadkomma den enorma förödelse som visats på olika videoklipp. Däremot rimmar totalförstörda hus, stora avbrända ytor och utbrända bilar på Nova-festivalen mycket väl med av israeliska stridshelikoptrar avfyrade mycket kraftiga så kallade Hellfire-missiler.

Enligt “Hannibal-direktivet” har den israeliska armén sedan lång tid en stående order att hellre skjuta ihjäl sina egna medborgare än att låta dem bli gisslan. Det finns goda belägg för att just detta praktiserades den 7 oktober, och israeliska vittnen har bekräftat att man till exempel förstört hus där såväl Hamaskrigare som tillfångatagna israeler befunnit sig – och dödat samtliga.

Av 1 384 dödade israeler på en lista publicerad direkt efter attacken 7 oktober, var 485 israeliska soldater. Var femte dessutom dödad av sina egna i det allmänna kaoset. Lägger man till poliser, vakter och det faktum att nästan alla vuxna judiska israeler är inskrivna i armén, blir antalet verkligt civila tämligen litet. Rapporter om “halshuggna spädbarn” och våldtagna kvinnor har aldrig kunnat bevisas. Antalet verifierat dödade barn under 10 år är sammanlagt sju. Den slutliga israeliska förlustsiffran har sedemera fastställts
 till 1 139.

***

Att Väst kräver att Hamas inte skall ha något fortsatt inflytande över Gaza får vi nog leva med tills vidare. Hamas har, trots att man kommit till makten i demokratiskt val, aldrig fått chansen att styra - och hela tiden mobbats ut och isolerats av våra politiker. Skillnaden blir inte så stor. Likaså får vi leva med att Väst envisas med att - i traditionell rasistisk och kolonial anda – kalla Hamas och andra företrädare för palestinierna “terrorister”. Nelson Mandela benämndes som sådan långt efter att han blivit president i Sydafrika.

Alla lögner, förvrängningar och falska fakta om händelserna den 7 oktober och därefter kommer inte att kunna avslöjas och desarmeras på en gång. Vi får ta litet i taget. Men historien kommer med säkerhet att frikänna Palestina och dess kamp. Och många av de i vårt land som låtit sig vilseledas, och blundat för folkmordet, får – liksom de som en gång teg inför nazismens illdåd - stå där med skammen av att inte ha gjort någonting.

Gunnar Olofsson,

Borås

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

”Det är dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

(Ebba Busch/Alice Teodorescu Måwe)

Det pågår en hets mot Palestinarörelsen, framför allt orkestrerad av Tidöregeringen och deras allierade. Hetsen pågår i Svenska Dagbladets i form av artiklar som Daniel Eisenbergs artikel ”Hatet skriker, kärleken viskar”, den 2/9, Peter Wennblads ”Därför är det här en livsfarlig rörelse” den 12/9 och nu senast debattartikeln ”Det är dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”  den 14/9 av Ebba Busch/Alice Teodorescu Måwe. Daniel Eisenberg berättar i sin artikel att han blev utsatt för hets på grund av en debattartikel  i Aftonbladet, där han klagade över hur det var att vara jude i Sverige idag. Det intressanta är naturligtvis att Eisenberg inte yttrar ett ord av fördömande av Israels folkmord i Gaza i dessa artiklar. I stället beskärmar han sig över den ensidiga svenska mediabevakningen i SvD-artikeln: ”Här har medierna ett stort ansvar: att återge korrekt, kritisk granskad och balanserad information, att ge hela bilden, och att inte göda ensidighet. Så jag frågar igen: Hur har det kunnat bli så, att vi i Sverige – i vår demokrati – måste vara modiga för att visa vårt stöd?” Han ger naturligtvis inget exempel på ensidig svensk mediabevakning. Faktum är att folkmordet i Gaza talar för sig självt och är omöjligt att filtrera.

 I stället tar han – liksom liberalen Fredrik Malm och M-ministern Carl-Oskar Bohlin – på sig offerkoftan och framställer sitt eget lidande på grund av diverse muntliga trakasserier som betydligt värre än det lidande som 65 000 döda Gazabors och deras anhöriga har utsatts för. Detta är fullständigt perverst. Peter Wennblad liksom Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe spinner vidare på detta enfaldiga offerkoftatema, eftersom de är rabiata anhängare av det sionistiska staten och dess ockupation av Palestina. De fruktar den framväxande Palestinarörelsen och att den helt och hållet ska vända opinionen mot Israel, så att till och med den nuvarande regeringen mer och mer kommer att frondera mot staten Israel. Men utvecklingen talar sitt tydliga språk. Det har under 2025 publicerats flera opinionsundersökningar som visar att en majoritet av svenskarna är kritiska till Israels agerande i kriget i Gaza. Flera mätningar, bland annat från Demoskop och Indikator Opinion, visar att stödet för Israel har sjunkit kraftigt, särskilt bland högerväljare, där endast drygt 20 procent idag är positiva till Israels krigföring – en stor minskning jämfört med tidigare år. Bland liberala väljare är andelen negativa nu ungefär sju av tio, vilket markerar en tydlig opinionsförändring.

Se också https://arbetarforeningen.se/det-pagar-en-hets-mot-palestinarorelsen/!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Så här står det bland annat om Sveriges Kommunistiska Arbetarparti i den svenskspråkiga versionen på Wikipedia:

”I jämförelsen med SKP stack SKA tydligt ut i frågan om hur man skulle agera om Sverige utsattes från ett väpnat angrepp. SKA avsåg här tydligt ta parti för angriparen och göra gemensam sak med denne för att genomföra en socialistisk revolution.^[2] Under denna tid, då kalla kriget var en realitet, betydde det att SKA skulle liera sig med Sovjetunionen och dess stridskrafter, det vill säga sannolikt begå högförräderi i enlighet med 19 kapitlet i Brottsbalken, något som gjorde att Säkerhetspolisen övervakade partiet och dess aktiviteter.^[2] (Min fetstil och kursiv)

Texten på Wikipedia citerar inte ens sin egen föregivna källa, ”Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965-2002. SOU 2002:91” (Regeringskansliet. 1 januari 2002), korrekt. I den heter det i stället:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.” (Sid. 78)

SKA delade nämligen den analys, som Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) hade utvecklat redan 1974, nämligen att krigsfaran ökade på grund av rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen och att Sovjetunionen var den farligaste krigsanstiftaren på grund av att det var den uppåtstigande supermakten, precis som före andra världskriget, då Hitlertyskland och Japan var de farligaste krigsanstiftarna. Redan efter andra världskriget var Sverige en informell allierad med NATO. Det betydde att ett angreppskrig bara kunde komma från Sovjetunionen.

Samtidigt var den svenska borgerliga krigsmakten så disponerad att den bara skulle kunna stå emot en sovjetisk invasion en vecka eller så i väntan på hjälp från NATO, vilket Sveriges oproportionerligt starka flygvapen också visade. Ett alternativ hade i stället varit att satsa på et långvarigt djupförsvar. Sverige hade efter andra världskriget – och särskilt under början av 1950-talet – världens fjärde största flygvapen, räknat i antal flygplan, efter USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Samtidigt hade Sverige naturligtvis inga formella garantier från NATO:s sida om en direkt intervention. Det betydde att SKA kallt räknade med möjligheten att den svenska borgerliga krigsmakten snabbt skulle kollapsa, vilket i så fall skulle skapa utrymme för en nationell befrielsearmé ledd av kommunister.

Detta var precis vad som hände i vissa länder under andra världskriget. Redan 1935 föreslog KKP Guomindang i Kina en enhetsfront mot de japanska angriparna, en enhetsfront som realiserades först i och med den fullskaliga japanska invasionen. 1937. Detta hindrade naturligtvis inte KKP från att ta ledningen i kampen mot de japanska imperialisterna. När Mussolinis Italien angrep Albanien 1939 och Hitlertyskland Jugoslavien 1941, kollapsade båda borgerliga krigsmakter relativt snabbt, vilket öppnade dörren för en framgångsrik befrielserörelse ledd av kommunister, som också kunde gripa makten efter krigsslutet. I Grekland tvekade den kommunistledda och framgångsrika motståndsrörelsen inför perspektivet att gripa makten och blev också besegrade av de reaktionära styrkorna, som stöddes av Storbritannien och USA. I Italien och Frankrike fanns också starka motståndsrörelser, som leddes av kommunistpartierna, men deras mål var bara att återställa den borgerliga demokratin.

II.

Wikipedia skriver vidare:

”SKA:s samarbete med en annan liten vänsterorganisation, det proalbanskaKommunistiska partiet i Sverige (KPS), slutade med att redaktionerna för respektive organisations tidning 16 maj 1993 gick ihop för att ge ut Nya arbetartidningen.”

SKA hade inget nämnvärt organiserat samarbete med KPS före 1993. Men båda organisationer hade decimerats starkt före 1993. Samtidigt hade Solidaritetspartiet, SKP:s efterträdare, lagts ner 1990. Mot den bakgrunden föreslog SKA KPS att de båda organisationerna skulle bilda en tidningsägarförening för att ge ut Kommunistiska Arbetartidningen under ett nytt namn, Nya Arbetartidningen. Syftet vara att ta ett steg tillbaka för att senare ta två steg framåt. Orsaken var att de båda organisationerna stod varandra när i dagspolitiken och i EU-frågan, varvid ett samarbete bedömdes vara möjligt. Papperstidningen utkom ända fram till 2009 – och nätversionen uppdaterades fram till 2014 - se https://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_Arbetartidningen_(1993%E2%80%932009) . Bloggen uppdateras fortfarande då och då.

III.

Wikipedia skriver också:

”…och de uteslutna personerna kom från fraktioner i SKP som tidigare haft stort inflytande.”

De som uteslöts ur SKP var medlemmar som höll fast vid SKP:s andra kongress linje från 1976 och som ansåg att en likvidatorisk riktning under inflytande av Deng Xiaoping i Kina hade tagit makten i SKP och som snabbt hade förvandlat SKP till ett vänstersocialdemokratiskt parti. Denna analys visade sig också vara helt korrekt

.

IV.

Texten på Wikipedia redigerades av någon 2022 och flera vänner av SKA har förgäves försökt ändra på den efter det. Den intressanta frågan är vem som har gjort sig omaket med att fabricera denna historieförfalskning tjugonio (29) år efter SKA:s nedläggning, En SÄPO-agent, en f.d likvidator från SKP eller bara någon reaktionär stolle? Bokmålsversionen är i huvudsak korrekt. Den engelska och spanska versionen av texten är borttagen.

Upplevs fortfarande SKA som ett hot mot det borgerliga klassamhället, så att man måste förfalska partiets politiska positioner? SKA:s politik kanske lever vidare i ny form?

Den som vill läsa om den kommunistiska rörelsens historia i Sverige, i synnerhet det maoistiska SKP:s och SKA:s historia, rekommenderas skaffa sig ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” - https://oktoberforlaget.se/produkt/den-sanna-historien-om-de-svenska-kommunisterna/ - utgiven av Oktoberförlaget.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

”

I en unik översikt över världsläget utgår författarna från Marx´ och Lenins analys av kapitalismens motsättningar, imperialismen och klasskampen. Man går in på vad rivaliteten mellan olika monopolföretag liksom den mellan olika imperialistiska länder får för konsekvenser för världens länder och folk. Grundläggande för utvecklingen mot det alltmera försämrade tillståndet i världen är strävan efter maximal profit. Samtidigt blir den sjunkande profitkvoten problematisk för monopolbolag och stater. I boken behandlas bland annat Ukrainakriget, palestiniernas kamp, liksom klasskampen i Europa och Asien. Konfrontationen mellan å ena sidan de europeiska imperialistmakterna och å andra sidan de nya imperialistmakterna Ryssland och Kina i Afrika tas upp speciellt. Den andra delen i boken handlar om arbetarklassens och folkens kamp, som ständigt blossar upp och som inte lämnar monopolbolag och stater någon ro.

Brroschyren kan beställas  direkt från Oktoberförlaget för 138 kronor, exklusive frakt.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 11 juni publicerade den trotskistiska organisationen Revolutionära Kommunistiska Partiet på sin webbplats  ett generalangrepp på Mao Zedongs ”Om motsättningar”. Det heter inledningsvis:

”Maos filosofiska artikel ’Om motsättningar’ från 1937 är den text som maoisterna mest hyllar som bevis på hans bidrag till den marxistiska teorin. Men verkligheten är att Mao, trots sin ledande roll i revolutionen, inte var en teoretiker. Därför är det nödvändigt att göra en nykter analys av bristerna i ’Om motsättningar’ för att korrekt kunna utbilda nya kommunister i den dialektiska materialismens filosofi och förstå de historiska lärdomarna från denna period.”

Det märkliga är dock att de trotskistiska skribenterna inte fokuserar på själva innehållet i ”Om motsättningar” utan på hur Mao Zedong tillämpade dialektiken i den praktiska politiken. De skriver:

”Men utifrån dessa korrekta premisser använde Mao sin ’teori’ om huvudmotsättningen för att förkunna att partiet i kampen mot Japan borde underkasta sig det borgerliga KMT:s ledarskap, istället för att behålla sin klassmässiga självständighet.

KKP gick så långt som att offentligt lova att det:

’… avskaffar den nuvarande sovjetregeringen [i de områden som kontrolleras av KKP] och praktiserar demokrati baserad på folkets rättigheter för att förena den nationella politiska makten … avskaffar benämningen Röda armén, omorganiserar den till den [KMT-kontrollerade] Nationella revolutionära armén, ställer den under kontroll av den nationella regeringens kommission för militära frågor, och inväntar order…’

I grund och botten argumenterade Mao för att KKP skulle likvidera sig självt både politiskt och organisatoriskt, precis som det hade gjort under revolutionen 1925–27, i namn av den ’Andra enhetsfronten’."

För det första inställer sig frågan: Hur kunde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Folkets Befrielsearmé överhuvudtaget segra i inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949, om de ”underkastade sig” samma Guomindang, och utropa Folkrepubliken 1949 ?!?

För det andra måste man undersöka när och i vilket sammanhang det citerade ”löftet” från KKP gjordes. Citatet stammar från den samarbetsdeklaration med Guomindang som KKP:s centralkommitté utfärdade den 15 juli 1937.[1] Bakgrunden var att den del av det kinesiska folket, som motsatte sig den det japanska angreppet och ockupationen, vilket var den överväldigande delen av folket, naturligtvis önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen. Redan 1935 hade KKP föreslagit Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen, men Chiang Kai-chek vägrade.

ChiangKai-cheks ovilja att konfrontera Japan utsatte honom för allt starkare kritik i takt med att Japan bildade marionettstaten Manchukuo och stegvis utvidgade sitt inflytande i Norra Kina. Vid ett besök 1936 på krigsherren Zhang Xueliangs militärbas kidnappades Chiang Kai-shek av sin värd, som ville att Chiang skulle prioritera kampen mot Japan.

Efter förhandlingar och ett ingripande från KKP:s representant, Zhou En-lai, släpptes Chiang mot att han öppnade upp för en enhetsfront med KKP. Befrielsearmén blev formellt en del av den Nationella revolutionära armén i enheterna "Åttonde routearmén" och "Nya fjärde armén".

Menar trotskisterna att KKP borde ha presenterat hela sitt program i denna samarbetsdeklaration., det vill säga att KKP avsåg att leda det kinesiska folket till seger mot Guomindang i ett efterföljande inbördeskrig och sedan gripa den politiska makten i Kina? Huvudmotsättningen i det läget i Kina gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen och det var därmed också den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar kunde lösas. Guomindangs ledning var självfallet hela tiden på det klara med KKP:s långsiktiga mål och det var också därför som Guomindang fram till 1945 ofta hellre gick till angrepp mot kommunisterna än mot de japanska imperialisterna. Men varje gång som Guomindang gick till angrepp mot kommunisterna i stället för mot japanerna, diskrediterade Guomindang sig självt och förlorade inflytande hos mellangruppen. Detta hade en avgörande betydelse för slutstriden mellan KKP och Guomindang. Men det fanns ingen anledning att skriva mellangrupperna på näsan vilket kommunisternas långsiktiga mål var. Apropå det långsiktiga målet skrev Mao Zedong redan 1935 i ”Om taktiken mot den japanska imperialismen” [2], vilket vände sig till partikadern, att:

” I grunden är arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisie alltjämt revolutionens drivkrafter, men nu kan även den nationella bourgeoisien finnas med bland dessa.

Förändringen i revolutionen kommer senare. I framtiden kommer den demokratiska revolutionen oundvikligen att omvandlas till en socialistiska revolution. När omvandlingen kommer att ske, beror av de nödvändiga betingelsernas förekomst, och det kan dröja ganska länge innan dessa föreligger. Vi ska inte prata vitt och brett om omvandlingen förrän alla de nödvändiga politiska och ekonomiska betingelserna föreligger och förrän det är till fördel och inte till skada för det överväldigande flertalet av folket i hela Kina (min fetstil).”

Revolutionen i Kina skulle alltså ske i två etapper, d.v.s i form av en borgerligt-demokratisk eller ny-demokratisk revolution, eftersom kommunisterna stod i ledning för denna i motsats till tidigare borgerligt-demokratiska revolutioner i Europa och Tsarryssland. De kinesiska trotskisterna hade en helt annan uppfattning; Mao skriver:

”Det är fullkomligt tydligt att den kinesiska revolutionen i nuvarande stadium alltjämt är borgerligt-demokratisk och inte proletärt socialistisk till sin natur. Endast de kontrarevolutionära trotskyisterna pratar sådana dumheter som att Kina redan fullbordat sin borgerligt-demokratiska revolution och att varje fortsättning av revolutionen endast kan vara socialistisk.”[3]

Mao Zedong kan inte lastas för de misstag, som KKP hade gjort före 1935, delvis under inflytande av Kominterns ledning, eftersom Mao Zedongs linje vann majoritet i partiledningen först detta år.

För det tredje: Fernando Claudin, som knappast kan betecknas som ”stalinist” med tanke på den omfattande kritik som han riktar mot Stalins politik, inklusive vad gäller Kina, skriver:

” Han (d.v.s. Mao – min anm.) var alltid redo att göra kompromisser och sluta allianser, så länge de var fördelaktiga för den revolutionära rörelsen, och under det japanska kriget visade han sig vara en mästare i det avseendet. Det han på inga villkor accepterade, var att de revolutionära styrkorna underordnades någon som helst borgerlig eller småborgerlig allierad, eller att den kinesiska revolutionen underordnades utländska modeller (min fetstil). Redan i hans Kiangshi-skrifter ser man hans klara medvetenhet om den kinesiska revolutionens egenart och dess stora historiska uppgift. Det var därför som han kom i konflikt med Stalin under den ’Stora alliansen’.”[4]

Slutligen: Var var de kinesiska trotskisternas någonstans under befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang? Fanns det en trotskistisk rörelse i Kina, som i motsats till Mao Zedong och KKP tillämpade en korrekt och framgångsrik linje? Det fanns en trotskistisk strömning i KKP, som bl.a företräddes av Chen Duxiu och som uteslöts 1929. Efter sin uteslutning fortsatte han att argumentera för en stadsbaserad revolution under ledning av proletariatet, samtidigt som han stämplade upprättandet av sovjeter i röda basområden, bl.a under ledning av Mao Zedong, som en ”trasproletär” revolution. Chen Duxiu fängslades av Guomindang 1933 och frisläpptes några år senare, men återupptog aldrig sin politiska aktivitet.

Chen Duxiu delade sin misstro till den kinesiska bondeklassen med sin läromästare, Leo Trotskij. I ett förord [5] av Trotskij 1938 till boken ”The Tragedy of the Chinese Revolution” av Harold Isaacs saknas helt perspektivet att KKP genom att leda en befrielsearmé, vars huvudkraft är bönderna under ledning av proletariatet, skulle kunna besegra de japanska inkräktarna:

”De stora japanska trusterna och koncernerna följer redan i arméns spår (efter ockupationen av Manchuriet och delar av Nordkina – ö.a.) för att dela upp det ännu inte säkrade bytet. Tokyoregeringen försöker reglera aptiten hos de finansiella klickarna som skulle slita sönder Nordkina. Om Japan skulle lyckas behålla sina erövrade positioner under en period av cirka tio år, skulle detta framför allt innebära en intensiv industrialisering av Nordkina i den japanska imperialismens militära intressen. Nya järnvägar, gruvor, kraftverk, gruv- och metallverksföretag och bomullsplantager skulle snabbt växa fram. Polariseringen av den kinesiska nationen skulle få en feberaktig impuls. Hundratusentals och miljoner nya kinesiska proletärer skulle mobiliseras på kortast möjliga tid. Å andra sidan skulle den kinesiska bourgeoisien hamna i ett ännu större beroende av japanskt kapital. Ännu mindre än tidigare skulle den vara i stånd att stå i spetsen för ett nationellt krig, än mindre en nationell revolution. Mot den utländska inkräktaren skulle stå det numerärt större, socialt stärkta och politiskt mogna kinesiska proletariatet, kallat att leda den kinesiska byn.”

Trotskij satte alltså sin förhoppning till att japanerna skulle industrialisera Manchuriet och Nordkina, och att det skulle växa fram ett proletariat som i sinom tid kunde ta itu med de japanska inkräktarna. Men så länge behövde inte det kinesiska folket vänta; elva år efter Trotskijs artikel befriades Kina från såväl japanska imperialister som Guomindang.

Trotskisternas specialitet är att kritisera den kommunistiska rörelsen, alldeles oavsett om riktigheten i dess linje bevisligen bekräftats av praktiken som i KKP:s fall eller inte, och trots att de aldrig själva kunnat erbjuda ett framgångsrikt alternativ.

II.

Artikelförfattarnas kritik av ”Om motsättningar” är enastående förvirrad och det skulle föra alldeles för långt att gå igenom den i detalj. Därför nöjer jag mig med att ta upp några, men visserligen viktiga, aspekter.

Författarna skriver:

” Polerna i en motsättning är oupplösligt förbundna med varandra och definierar varandra. I detta avseende är polära motsatser också antagonistiska – precis som gäldenären bara kan existera i förhållande till en borgenär, så är den ena polens handlingar direkt antagonistiska mot den andra.

Marx var mycket tydlig med att klassmotsättningen mellan arbetare och kapitalister är just en sådan grundläggande motsättning i det kapitalistiska samhället:”

Den dialektiska materialismen utgår från att det finns motsättningar i allt, att världen befinner sig i ständig rörelse och förändring. De tre grundläggande lagarna i dialektiken är 1) lagen om motsatsernas enhet och kamp, 2) lagen om kvantitativa förändringars omvandling till kvalitativa, och 3) lagen om negationens negation. Den första lagen, som också brukar populariseras som ”ett delar sig i två”, är den avgjort viktigaste och de båda andra är härledda från denna.

Den förstnämnda lagen innebär att enheten består i att de båda sidorna i en motsättning förutsätter och betingar varandra som i proletariat och borgerskap;  ett proletariat förutsätter förekomsten av ett borgerskap liksom att ett borgerskap förutsätter förekomsten av ett proletariat. De kan inte existera utan varandra utan bildar en enhet. Samtidigt pågår det alltid en kamp mellan båda dessa poler, vilken kan variera i styrka från tid till annan. Motsättningen mellan arbete och kapital, som på den politiska nivån framträder som motsättningen mellan proletariat och borgerskap är alltså grundläggande. Denna grundläggande motsättning kan inte upphävas så länge det kapitalistiska produktionssättet består. Om arbetarklassens löneandel ökar, minskar alltid kapitalisternas profitandel och vice versa.

Men betyder detta att de båda sidorna i en motsättning alltid måste förhålla sig ”direkt antagonistiska” till varandra, som författarna skriver? Detta kan bara avgöras genom en konkret undersökning av konkreta förhållanden. Om vi tar ett enkelt parförhållande, exempelvis mellan man och kvinna, vore det väl urbota dogmatiskt att utgå från att detta är antagonistiskt från första början? Tvärtom ingås parförhållanden oftast för att man tror att två kan förenas till ett. Det kommer självklart att en pågå kamp mellan de båda kontrahenterna, men det finns ingen naturlag som säger att ett parförhållande måste sluta med skilsmässa, än mindre med misshandel eller t.o.m ond, bråd död. Icke-antagonistiska motsättningar kan lösas. Statistiken visar att andelen äktenskap i Sverige som upplöses genom skilsmässa ligger på cirka 50%. Denna andel har varit relativt stabil under de senaste decennierna, även om det faktiska antalet skilsmässor varierar något från år till år.

Trotskisterna angriper också teorin om huvudmotsättning och hävdar att den grundläggande motsättningen mellan proletariat och borgerskap alltid är den bestämmande vid  varje tidpunkt i såväl kapitalistiska som neo-koloniala och koloniala samhällsformationer.

”Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas. Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin. Det finns tusentals både lärda män och handlingens män som inte begriper den. Följden är att de gått vilse i en dimma, är ur stånd att tränga in till kärnan i ett problem och naturligtvis inte kan finna en väg att lösa dess motsättningar.”

Huvudmotsättningen är alltså den motsättning, som första måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas, eftersom den är bestämmande och utövar inflytande över alla andra motsättningar. Det är Mao Zedongs förtjänst att ha fokuserat på och utvecklat detta begrepp, även om Marx/Engels, Lenin och Stalin naturligtvis också tillämpade det i sin politiska metod och praktik precis som Mao Zedong påpekar. Faktum är att massor av människor genom historien har identifierat huvudmotsättningen i olika processer utan att ens känna till begreppet.

Låt oss illustrera hur viktigt det är att identifiera huvudmotsättningen i den politiska kampen i den aktuella samhällsformationen, men också att den måste lösas på rätt sätt. Efter februarirevolutionen i Tsarryssland stod huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som bara kunde lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Oktoberrevolutions seger, d.v.s proletariatets erövring av statsmakten, skedde under parollerna ”Fred, jord och bröd!” Den socialistiska revolutionen kunde bara segra genom separatfreden med Tyskland och tack vare att sovjetregeringen utfärdade ett dekret om en jordreform vanns massan av bönderna.

Själva maktinnehavet innebar att den kapitalistiska storindustrin och bankerna kunde förstatligas. Den vita sidan understödd av ett antal utländska kapitalistiska makter utlöste ett inbördeskrig 1918, men tack vare innehavet av statsmakten kunde bolsjevikpartiet och proletariatet segra i detta inbördeskrig. Därmed löstes den ursprungliga huvudmotsättningen. Denna seger innebar att sovjetregeringen på allvar kunde inleda uppbygget av ett socialistiskt Sovjetunionen, initiera en planekonomi och revolutionera de sociala förhållandena, utbildningsväsendet, hälsoväsendet, kvinnans ställning, förhållandet till de nationella minoriteterna samt att senare kollektivisera jordbruket. Uppgiften bestod i att bygga socialismen i ett land och att alltså lösa en ny huvudmotsättning. I och med Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen uppstod en ny huvudmotsättning, som överskuggade alla andra motsättningar.

De trotskistiska författarna skriver vidare:

” Maos poänger om särskilda motsättningar och särskilda lösningar i ’Om motsättningar’ är en ensidig och mekanisk avvikelse från den dialektiska materialismen. Dess effekt var att legitimera opportunistisk kortsiktighet och ett sicksackande program genom att betona att varje land, eller varje stadium i ett givet land, har sina egna motsättningar som kräver separata lösningar och att kommunister kan överge klasskampen.”

”Särskilda motsättningar och särskilda lösningar” kan återigen illustreras med Brest-Litovskfreden 1918 ovan. Omedelbart efter oktoberrevolutionen 1917 var den nya sovjetstaten på intet sätt konsoliderad; Tyskland fortsatte kriget och ryckte allt närmare Moskva och Petrograd. I det läget föreslog Lenin att sovjetstaten skulle sluta en separatfred med Tyskland. Bara en tredjedel av centralkommittén stödde Lenins linje till att börja med. [6]”Vänster”kommunisterna med Bucharin i spetsen drev linjen att kriget mot Tyskland borde fortsätta, medan Trotskij, som dessutom skötte förhandlingarna med tyskarna, drev linjen ”Varken fred eller krig”, d.v.s en variant av ”vänster”kommunisternas linje. Trotskijs linje ledde bara till att tyskarna fortsatte att rycka fram och att Sovjetunionen förlorade ytterligare territorium. Samtidigt insåg centralkommittén att Lenins linje var den enda riktiga. Det fanns alltså bara en huvudmotsättning i det konkreta läget 1918, men flera olika ”lösningar”, varav endast en, d.v.s Lenins. var korrekt. Därmed räddades oktoberrevolutionens landvinningar.

III.

Jag ska avrunda denna framställning genom att citera ett längre avsnitt från Kostas Mavrakis bok ”On Trotskyism”,

”Vid Tsunyi-konferensen (januari 1935) antogs Mao Tse-tungs korrekta politiska linje och han själv upphöjdes till partiledare. Från och med då var partiet alltid segerrikt (min fetstil).

I början av samma period (1929-35) övergick den tidigare periodens defaitistiska grupp, företrädd av framför allt Chen Duxiu [7], till samma position som trotskisterna. I likhet med dem hävdade han att borgarklassen efter 1927 hade vunnit seger över imperialismen och feodalismen och att den borgerligt demokratiska revolutionen därmed var fullbordad. Det kinesiska proletariatet borde förbereda sig för den kommande socialistiska revolutionen och under tiden inskränka sig till en laglig kamp centrerad kring parollen ’För en konstituerande församling’.

De bekände sig till det största förakt för Röda armén och för gerillakamp i allmänhet. Trotskisternas internationella sekretariat hade i september 1930 förklarat att bondeavdelningarna ”med nödvändighet var begränsade till en bestämd provins och oförmögna att genomföra omfattande centraliserade strategiska operationer”. En uppenbar motsägelse tillfogades dem några år senare genom den 10 000 km långa marschen, under vilken fyra arméer av partisaner korsade ett dussin provinser som var hälften så stora som Frankrike och stred om och om igen tills de slutligen återförenades i Shaanxi.

När Trotskij 1932 talade om Röda armén formulerade han prognosen att dess slutliga seger ’skulle innebära ett nytt nederlag för arbetarna’ och ge ’makten till en ny borgerlig klick’, bara som ’i det gamla Kina, där bonderevolutionens seger slutade med att en ny dynasti skapades’. Hans kritik mot Röda armén var att den huvudsakligen bestod av bönder och att den huvudsakligen opererade från landsbygden. Hans sociologism hindrade honom från att tänka sig att det kinesiska kommunistpartiet skulle kunna ge en proletär ledning åt en bonderörelse.[8]

Efter 1933 fördömde Trotskij och hans kinesiska anhängare KKP:s uppmaningar till en enad antijapansk front och vägrade att motsätta sig Japans ständiga erövring av Kina.

I en artikel som publicerades i februari 1933 i tidskriften 'La Lutte des classes' angrep Trotskij det kinesiska kommunistpartiet för dess paroll om nationellt revolutionärt krig mot den japanska imperialismen.[9] Enligt hans mening kunde en sådan paroll bara tjäna de anglo-fransk-amerikanska imperialisternas intressen. Kommunisterna borde därför ha avstått från att delta i motståndet mot de japanska inkräktarna, om dessa inte också angrep Sovjetunionen.

Trotskij förstod inte att skillnaden mellan stora imperialistiska makter och små nationer ger de senare rätten att utnyttja motsättningarna mellan imperialisterna för att undkomma direkt underkastelse och förtryck. Tvärtom, Lenin, som fördömde de två imperialistiska lägren i första världskriget som internationella rövare med erövring som mål, rättfärdigade samtidigt Serbiens motstånd mot vilket ”den tyska bourgeoisien har fört ett rovgirigt krig . ... för att underkuva det och kväva sydslavernas nationella revolution"[10].

År 1912 hade Lenin hyllat Balkanländernas seger över det turkiska imperiet, som möjliggjorde många folks nationella frigörelse, trots att de stridande parterna var monarkier som mer eller mindre stod i förläning till de olika imperialisterna.[11]

Om detta försvar för nationellt självbestämmande var berättigat före 1914, hur mycket mer måste det inte ha varit det i Kina när ett mäktigt kommunistparti kunde ta ledningen i motståndskriget mot Japan. [12] Trotskij förstod inte att under vissa förhållanden kan en sekundär principiell motsättning bli en huvudmotsätning i själva verket och förpassa huvudmotsätningen i det föregående stadiet till en sekundär nivå. I Kina under det agrara revolutionära kriget mellan 1927 och 1936 var huvudmotsättningen mellan feodalismen och folkmassorna. Under den följande perioden förändrades motsättningarna till följd av Japans invasion av Kina. Den japanska imperialismen och dess kinesiska allierade kom att utgöra den ena av huvudmotsättningens poler, medan folkmassorna intog den andra. Motsättningarna mellan klasserna i den kinesiska nationen hamnade då tillfälligt i en underordnad position, liksom motsättningarna mellan det kinesiska folket och de angloamerikanska imperialisterna. [13]

I ett brev som trotskisterna skickade till den store författaren Lu Hsun för att vinna över honom till deras åsikter, skrev de den 3 juni 1936:

”Nu har de rödas rörelse för att erövra landet misslyckats. Men de kinesiska kommunisterna, som blint tar order från byråkraterna i Moskva, har antagit en ’ny politik’. De har gjort en ’helomvändning’, övergett sin klasståndpunkt, utfärdat deklarationer och skickat representanter för att förhandla med byråkrater, politiker och krigsherrar, inklusive de som slaktade massorna, för att bilda en ’enhetsfront’ med dem. De har lagt undan sin egen fana och förvirrat folkets sinnen genom att få massorna att tro att alla dessa byråkrater, politiker och bödlar är nationella revolutionärer som också kommer att göra motstånd mot Japan. Resultatet kan bara bli att de revolutionära massorna överlämnas i händerna på dessa bödlar för ytterligare slakt. Detta skamlösa förräderi från stalinisternas sida får alla kinesiska revolutionärer att rodna av skam.”

Lu Hsun svarade i ett öppet brev – bland annat detta: [14]

”Din ’teori’ är förvisso mycket mer upphöjd än Mao Tse-tungs, din är högt uppe i skyn medan hans är nere på jorden. Men hur beundransvärd denna upphöjdhet än är, kommer den tyvärr att vara just det som välkomnas av de japanska angriparna. Därför fruktar jag att när den faller ned från himlen kommer den att landa på den smutsigaste platsen på jorden.”

IV.

Trotskisterna beskyller alltså Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti för att ha fört en i huvudsak felaktig politik i Kina fram till 1949 (och för övrigt också efteråt under det socialistiska uppbygget). Mao Zedong och KKP gjorde sig skyldiga till ”klassamarbetspolitik” och mycket annat. KKP under Mao Zedongs ledning kopierade heller aldrig oktoberrevolutionen väg genom att prioritera den väpnade stadsrevolutionen framför folkkriget, vilket var Trotskijs käpphäst. Samtidigt kan trotskisterna inte förneka att det kinesiska folket under ledning av Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén faktiskt befriade Kina från såväl den japanska imperialismen som Guomindang. Hur försöker trotskisterna lösa den paradoxen?

Den ena förklaringen anges av artikelförfattarna redan i inledningen av deras artikel, nämligen att det kinesiska folket utan någon som helst ledning från KKP:s och Röda arméns sida åstadkom sin egen befrielse:

” Revolutionen var resultatet av det kinesiska folkets oerhörda beslutsamhet och offervilja. I spetsen för denna rörelse stod Mao Zedong.”

Men Mao Zedong och KKP utövade ledningen över denna rörelse, särskilt efter 1935. Sprang Mao och KKP bara före rörelsen? Praktiken, d.v.s det faktum att KKP och Röda armén besegrade Guomindang i inbördeskriget efter att de japanska imperialisterna hade besegrats, visade att KKP:s och Mao Zedongs linje var riktig. Praktiken är nämligen kriteriet på sanningen.

En annan trotskist, Isaac Deutscher, undrade i sin sista bok ”Den ofullbordade revolutionen” [15] om strategin att omringa städerna från landsbygden var ett genialiskt infall, eller

“… var det kanske en äventyrares desperata satsning? Den slutliga framgången tyder på att det var det förstnämnda. Men ... i själva verket behövde Maos strategi för att lyckas en extraordinär kombination eller sammanträffande av omständigheter som han varken kunde förutse eller kunde ha förutspått ... Normalt sett, i vår tid – och detta har varit fallet även i det underutvecklade Kina – dominerar staden landet ekonomiskt, administrativt och militärt i sådan utsträckning att försök att föra revolutionen från landsbygden till staden är dömda att misslyckas på förhand.”

Trots det verkliga utfallet i Kina borde enligt Deutscher revolutionen i Kina egentligen ha skett i form av en väpnad stadsrevolution – tala om dogmatism! När kartan inte stämmer med terrängen, så är det fel på terrängen…

Författarna till Till dialektikens försvar: ”Om Maos motsättningar” kan inte förneka att KKP under Mao Zedongs ledning störtade kapitalismen utan skriver:

”När vi läser ’Om motsättningar’ idag ska vi inte ställa oss frågan ’störtade Mao kapitalismen?”, utan ’Kan vi störta kapitalismen på denna grund?’ Och erfarenheterna från de senaste 70 åren har visat att vi inte kan det.”

Faktum är att det också skedde framgångsrika folkkrig i Jugoslavien, Albanien, Indokina etcetera under kommunistisk ledning under och efter andra världskriget: Faktum är att det också skedde framgångsrika folkkrig på Kuba och i Nicaragua efter andra världskriget utan kommunistisk ledning och utan att länderna var ockuperade av utländska styrkor. Faktum är att det idag pågår folkkrig, som leds av maoister,  i främst Indien och på Filippinerna och flera andra ställen. Däremot fungerar inte folkkriget som strategi i imperialistiska och kapitalistiska länder utan där gäller fortfarande oktoberrevolutionens väg.

Trotskisternas problem är att de aldrig någonsin lett vare sig en väpnad stadsrevolution eller ett folkkrig. Deras enda funktion är att stå vid sidan om den revolutionära rörelsen, eller t.o.m objektivt gynna kontrarevolutionen och under alla förhållanden försöka förse kontrarevolutionen, oavsett om det är fråga om fascister eller bara reformister och revisionister, med ideologiska och teoretiska argument mot den revolutionära rörelsen för att på så sätt skapa förvirring och splittring. Trotskisterna poserar som ”vänster”, men är alltid höger.  Deras syn på Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti visar detta klart och tydligt.

Rickard B. Turesson

2/7 2025

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen) 

Mot imperialistisk ockupation, sionistisk aggression och fascistiska massakrer: Enighet, kamp, seger!

Arbetarklassen och de förtryckta folken i vår region måste betrakta båda dessa krafter som fiender och kämpa för att störta dem. Vi får dock inte förhålla oss likgiltiga inför kampen om överhögheten mellan dessa två reaktionära krafter.

18 juni 2025

[Förklaring: Följande bedömning av kriget mellan Israel och Iran uttrycks i denna ledare i Özgür Gelecek, en publikation i Turkiet som följer en marxist-leninistisk-maoistisk linje]

Utvecklingen på den internationella arenan gör att agendan förändras mycket snabbt. När vi lägger till detta de händelser som äger rum i vår region, som har eskalerat till krig, blir varje uttalande om den politiska agendan snabbt föråldrat. I dagens läge är det därför nödvändigt att i högre grad förlita sig på marxism-leninismen-maoismen, den mest avancerade vetenskapen för det internationella proletariatet och världens förtryckta folk, för att kunna utforma och försvara en korrekt politisk linje.

Den imperialistiska kapitalismens nuvarande tillstånd har lett till intensifierade attacker från världsreaktionen mot det internationella proletariatet och världens förtryckta folk, samtidigt som motsättningarna inom det imperialistiska kapitalistiska systemet förvärras.

Detta är en objektiv situation som orsakar en ”acceleration av historien” under dagens förhållanden och att årtionden av utveckling realiseras på några få dagar. En agenda ersätts snabbt av en annan.

Efter mordet på kamrat Basavaraju, generalsekreterare för Indiens kommunistiska parti (maoisterna), det indiska proletariatets och de förtryckta folkens förtrupp och ledande parti, tillsammans med 27 medlemmar av Folkets befrielsegerillaarme i slutet av maj, genomförde de indiska reaktionära krafterna en ny massaker. Vi har fått veta att sju kommunister, däribland kamrat Sudhakar, medlem av centralkommittén för Indiens kommunistiska parti (maoistiska), har fångats och mördats.

Medan den fascistiska hindutva-staten har inlett en attackkampanj mot maoisterna, pågår å ena sidan imperialistiska och kompradorkapitalets obegränsade plundring av Indiens naturresurser, och å andra sidan står den kamp som leds av IKP (maoisterna), som utgör en av de mest avancerade positionerna inom det internationella proletariatet och de förtryckta folken i världen.

Imperialisterna och deras regionala reaktionära lakejer använder alla sina medel och resurser för att eliminera kommunistiska och revolutionära motståndscentrum, som de ser som ett nära och verkligt hot mot sig själva. Av denna anledning är världsreaktionen engagerad i en total offensiv på den internationella scenen.

Den imperialistiska reaktionens aggression och fascistiska förtryck är inte begränsade till halvkolonier. Med D. Trumps omval i USA har till exempel den ”invandrarfientliga” politik som har genomförts mer aktivt lett till invandraruppror i vissa amerikanska delstater. Den utbredda och massiva terrorkampanjen mot invandrare i ett av imperialistiska kapitalismens centrum är en extremt viktig politisk utveckling som kommer att påverka de kommande åren.

En liknande situation utvecklas i Europa, där extremt aggressiv politik mot invandrare genomförs.

Den grundläggande motivationen bakom dessa utvecklingar är, som vi ofta har påpekat, det imperialistiska systemets snabba förberedelser för ett nytt omfördelningskrig. I de kapitalistiska centrumen avsätts å ena sidan budgetmedel till upprustning under täckmantel av ”försvar”, medan å andra sidan rasism, fientlighet mot invandrare och fascism snabbt vinner mark under parollen ”extremhöger”.

Den grundläggande orsaken till denna objektiva situation är utan tvekan den ekonomiska krisen inom systemet och den allt hårdare konkurrensen och kampen mellan de imperialistiska monopolen. Den ”nya världsordningen” som leds av USA-imperialismen har nått sitt slut. I den nuvarande situationen är imperialisterna uppdelade i två huvudläger.

På ena sidan finns lägret som består av USA, Storbritannien och EU-imperialismen, som i breda termer kan kallas ”västimperialismen”. På andra sidan finns lägret som leds av den kinesiska socialimperialismen och Ryssland, med stater som Iran som reserv. De två imperialistiska lägren är inte en monolitisk helhet.

Även om de är överens och kompromissar i vissa frågor, finns det också interna motsättningar. Parallellt med de relationer som USA har etablerat med Ryssland sedan Donald Trump blev president, och de motsättningar som har uppstått med imperialisterna i EU, ser vi nu uttalanden från Kina och Ryssland som direkt riktar sig mot USA.

På 80-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland utfärdade Ryssland och Kina ett gemensamt uttalande där de anklagade ”vissa länder” för att ”försöka störa segern” i andra världskriget och tydligt konstaterade: ”USA och dess allierade undergräver regional fred, stabilitet och välstånd genom att uppmuntra Natos expansion österut och in i Asien-Stillahavsområdet, i syfte att skapa ”små cirklar” i denna region och vinna över länderna i regionen till sina ”Indo-Stillahavsstrategier”.” (10 maj 2025)

För närvarande fortsätter kampen om marknaderna  mellan dessa två imperialistiska läger i olika former och med olika innehåll, inklusive krig, som i Ukraina och Mellanöstern. Det är dock tydligt att imperialisterna förbereder sig för ett nytt krig för att dela upp världen mellan sig. Dessutom förklarar de detta öppet.

Tysklands försvarsminister Karsten Breuer har till exempel uttalat att Natos medlemmar måste vara beredda på en möjlig attack från Ryssland under de kommande fyra åren: ”Analytikernas bedömningar pekar i denna riktning – 2029. Så vi måste vara redo 2029. Om du nu frågar mig om det finns någon garanti för att det inte kommer att hända före 2029? Nej, det skulle jag säga nej till. Det är därför vi måste kunna slåss i natt.” (1 juni 2025) Den brittiska imperialismens talesman, premiärminister Keir Starmer, har uttalat att Storbritannien för närvarande står inför ”de allvarligaste, mest plötsliga och oförutsägbara hoten sedan kalla kriget” och att de kommer att vara ”redo för krig”. (2 juni 2025)

Sionistiska Israel och det iranska mullahregimet: det regionala kriget mellan två reaktionära krafter

Som tydligt framgår utlöser systemets nuvarande tillstånd och de tilltagande motsättningarna mellan imperialisterna nya ockupationer och konflikter. Denna situation utvecklas till direkt krig mellan imperialisterna, som vi ser i Ukraina, och leder till regional aggression från det sionistiska Israel (det andra är det fascistiska NATO-medlemmen Turkiet), en av de två främsta utposterna för den västimperialistiska alliansen i vår region, som vi ser i Mellanöstern.

Den sionistiska israeliska regimens aggression som svar på det palestinska nationella motståndets offensiv den 7 oktober 2023, tillsammans med folkmordet och fördrivningen av det palestinska folket i Gaza, har fortsatt med attacker mot Hizbollah i Libanon, störtandet av Assad-regimen i Syrien och överlämnandet av Damaskus till salafistiska jihadister, med Iran som slutmål.

Medan ”kärnförhandlingarna” mellan USA och Iran pågick, inledde Israel en ”förebyggande, beslutsam och enad attack” mot Iran. Anledningen som angavs var att förhindra Iran från att bygga kärnvapen (Israel själv har kärnvapen) och att förstöra ballistiska missiler och obemannade flygfarkoster.

Attacken var ett hårt slag mot det militära ledarskapet i Irans mullahregim. Iran hämnades Israels attacker och slog tillbaka med ballistiska missiler över hela landet.

De ömsesidiga attackerna dödade inte bara militärer utan också civila.

Medan de ömsesidiga attackerna mellan dessa två reaktionära regionala makter, som har ”strategiska relationer” med två imperialistiska läger, fortsätter, finns det en risk att processen eskalerar till ett nytt imperialistiskt krig om delningen av regionen. Det är dock uppenbart att de ömsesidiga attackerna mellan dessa två reaktionära makter inte är något nytt.

Det bör dock också noteras att en ny tröskel har passerats med den senaste attacken från det sionistiska Israel. I synnerhet är det sionistiska Israels attack mot Irans kärnanläggningar en hänsynslös handling som även borgerlig lag skulle betrakta som ett ”krigsbrott”.

Utan tvekan måste denna attack av sionistiska reaktionärer ses som en fortsättning på deras aggression mot Gaza, Libanon och Syrien, ur perspektivet av ”sin egen existens och regionala intressen”. Bakom denna aggression ligger dock den västerländska imperialismen, ledd av USA. Det är känt att Turkiet också har gett Israel underrättelsestöd genom NATO-flygplan som avgår från Konya och Incirlik, främst genom användning av NATO:s radarbas i Kürecik.

Iran har länge varit ett mål för västimperialistiska makter, särskilt USA. Målet är att störta ”mullahregimen” och öppna Irans marknad, liksom dess underjordiska och ovanjordiska resurser, för västimperialistiskt kapital utan några restriktioner.

I detta avseende är det ett välkänt faktum att västimperialismen, ledd av USA, syftar till att förändra regimen i Iran. Den senaste attacken från det sionistiska Israel mot Iran bör utvärderas inom detta sammanhang.

Vid denna punkt bör det betonas att de attacker som har ägt rum inte innebär att ”mullahregimen” har en ”antiimperialistisk” linje. Det är uppenbart att den ”mullahregim” som sitter vid makten i Iran inte har några problem med privat ägande och kapitalism; det är en mordisk och reaktionär stat, främst riktad mot sin egen arbetarklass och sitt eget folk, men också mot folken i regionen. Man måste förstå att vi talar om en regim som massakrerade fem tusen revolutionärer i fängelser på en enda natt, öppet motsätter sig kvinnor och har genomfört massakrer riktade mot förtryckta nationer, etniska grupper och trosuppfattningar, särskilt kurder och balucher.

Den iranska mullahregimen är utan tvekan inte en marionettstruktur som det tidigare shahregimet. Irans socioekonomiska struktur förblir dock beroende av det kapitalistiska systemet trots alla embargon och sanktioner. Det förhållande som mullahregimen utvecklade med den franska imperialismen efter shahregimens störtande 1979, och dessutom de relationer som det idag har utvecklat med den kinesiska och ryska imperialismen, är välkända historiska fakta. Den iranska mullahregimen -har inga grundläggande problem med det imperialistiska kapitalistiska systemet. Dess problem är USA:s imperialism.

Den iranska mullahregimen§ står i vägen för USA:s imperialistiska expansion och etableringen av dess inflytandesfärer i regionen. Denna situation gör inte mullahregimen progressiv, utan positionerar den som en reaktionär regional makt i den imperialistiska kampen om intressen.

Att Iran är måltavla för västimperialismen och sionismen hänger samman med mullregimens ”antiamerikanska” hållning. Mullregimen har faktiskt nära strategiska relationer med det andra imperialistiska lägret som leds av Kina och Ryssland, som motsätter sig västimperialismen. Till exempel undertecknade Iran och Ryssland i början av detta år ett 20-årigt ”omfattande strategiskt partnerskapsavtal”. Mullahregimen undertecknade ett liknande avtal med Kina i mars 2021.

Med detta avtal, som undertecknades 2021 (trots de sanktioner som USA och EU:s imperialister infört mot Iran) och vars innehåll hållits hemligt för det iranska folket, blev Kina partner i sju oljeraffinaderier i Iran med en investering på 400 miljarder dollar över 25 år. Kina har därmed skickat ett tydligt budskap till den västerländska imperialismen och samtidigt markerat sin närvaro i Mellanöstern mitt i den imperialistiska rivaliteten.

Det är brådskande att organisera en antikrigsrörelse!

Ryssland och Kina har undertecknat omfattande ”försvarsavtal” med Iran. Hur och i vilken utsträckning de kommer att kunna stödja Iran i händelse av en sådan attack kommer att klarna under processens gång. Denna situation kommer också att avslöja om de ömsesidiga attackerna mellan Israel och Iran kommer att eskalera till ett regionalt krig och, vidare, om detta regionala krig kommer att leda till ett tredje imperialistiskt omfördelningsskrig mellan imperialistiska makter.

Kriget mellan Israel och Iran är en kamp om regional hegemoni mellan två reaktionära makter. Det faktum att två imperialistiska läger står bakom sionismen och mullregimen ökar dock risken för att denna konflikt kan utlösa ett nytt imperialistiskt omfördeldelningskrig.

Sionismens attack mot Iran, med stöd av västimperialismen, främst USA, måste utan tvekan fördömas. Det är också tydligt att denna block använder det reaktionära mullahregimet i Iran som ett medel för att legitimera imperialistisk intervention och strävar efter att göra dynamiken inom Iran till sin reservstyrka. Det iranska mullahregimet måste störtas, men denna rättfärdigande legitimerar eller rättfärdigar inte någon imperialistisk-sionistisk attack.

Inför en imperialistisk attack mot Iran från utsidan är det nödvändigt att insistera på att den reaktionära mullregimen i Iran endast kan störtas genom det iranska folkets rättvisa och legitima kamp.

Den reaktionära iranska regimens natur legitimerar inte någon imperialistisk aggression, ockupation eller krig. En sådan aggression kommer uppenbarligen att leda till ytterligare massakrer, förstörelse och fördrivning, främst för det iranska folket men också för folken i regionen. Dessutom är det uppenbart att sådana attacker ger och kommer att fortsätta att ge regimen en förevändning för att massakrera sina motståndare och revolutionärer inom Iran.

Å andra sidan är det uppenbart att bakom det iranska mullahregimens krig mot det sionistiska Israel (och den ”stora Satan Amerika”) ligger en kamp om regional hegemoni mellan dess egna imperialistiska makter och de makter som den stöder. Därför är Israel, med vissa nyanser, för USA:s imperialism vad Iran är för den rysk-kinesiska blocket i regionen. Av denna anledning är det ur arbetarklassens och de förtryckta folkens perspektiv i vår region uteslutet att välja en av dessa två reaktionära klickar.

Arbetarklassen och de förtryckta folken i vår region måste betrakta båda som fiender och kämpa för att störta båda. Man får dock inte förhålla sig likgiltig till kampen om hegemoni mellan dessa två reaktionära krafter. I namnet av motståndet mot USA-imperialismen och den israeliska sionismen får man inte gå över till lägret för den iranska mullahregimen och den ryska och kinesiska imperialismen bakom det.

I denna situation måste utan tvekan spjutspetsen riktas mot USA-imperialismen och den israeliska sionismen, men vi måste också vara vaksamma mot det iranska regimen och det andra imperialistiska lägret bakom den.

Utvecklingen både internationellt och i vår region kräver att en antiimperialistisk, antisionistisk och antikrigsrörelse omedelbart bildas och arbetar för detta mål.

Förutom att snabbt organisera en antiimperialistisk krigsfront internationellt är det nödvändigt att ta ställning mot Israels regionala aggression, särskilt mot Palestina, och dess senaste aggression mot Iran, samt mot faran för ett ”regionalt krig”. Det är nödvändigt att ta ställning mot detta, ena sig med så breda organisationer och kretsar som möjligt och agera genom att uppmana till aktionsgrupper, en ”antikrigskoalition” etc.

I dagens verklighet har det blivit ännu viktigare för arbetarklassen och de förtryckta folken att bejaka revolutionära inbördeskrig för att förhindra och avsluta orättvisa krig.

Artikeln har tidigare publicerats i Özgür Gelecek:. Här översatt från engelska.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)