Proletären har granskat Sverigedemokraternas politik i bl.a artikeln ”Proletären granskar Sverigedemokraterna”. Proletärens granskning är saklig och argumenterande. Så ska en slipsten egentligen dras.

Det intressanta är inte Sverigedemokraternas ledning utan deras potentiella väljare, som i opinionsundersökningar pendlar mellan 3,5 procent och 6 procent. Det är klart att det finns en del hopplösa fall bland dessa väljare, men i princip kan flertalet bara påverkas genom att man tar Sverigedemokraternas argumentation på allvar och bemöter den i sak.

Sverigedemokraternas grundfel är naturligtvis att de inte utgår från att huvudmotsättningen i Sverige går mellan borgerskap och proletariat utan att den går mellan svenskar och invandrare. De borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet erkänner naturligtvis inte heller denna huvudmotsättning. Även om de borgerliga partierna inte pekar ut några direkta syndabockar, så fokuserar de alla mer eller mindre på de förment arbetsovilliga och Folkpartiet dessutom på invandrare som inte anstränger sig tillräckligt mycket för att integreras eller lära sig det svenska språket. Vänsterpartiet har i och för sig i stor utsträckning anpassat sin politik till Socialdemokraternas, eftersom vissa ministerposter hägrar. Dock står Vänsterpartiet längst till vänster i den rödgröna alliansen, särskilt i Afghanistanfrågan och i fråga om EU. Retoriken och framtoningen är också en helt annan än hos både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

De etablerade partierna har tävlat om att bjuda Sverigedemokraterna (SD) stången genom att använda sig av organisatoriska metoder, exempelvis genom att förhindra SD att delta i debatter och liknande. Denna taktik har sakta men säkert förfelat sin verkan, eftersom den bidrar till att göra SD till martyrer och ”underdogs” och dessutom underblåser teorier om att de etablerade partierna inte har så mycket på fötterna egentligen. Ännu värre är det naturligtvis när delar av den utomparlamentariska ”vänstern” försöker störa SD:s möten på olika sätt. Det är direkt kontraproduktivt och får SD att framstå som mobbningsoffer. Dessutom påverkar man förmodligen inte enda SD-sympatisör.

Grundproblemet är att det inte längre finns någon stark revolutionär rörelse i Sverige, som tillämpar masslinjen och som kan sätta press på de etablerade partierna i olika frågor så som var fallet på 60- och 70-talet. Socialdemokraterna har förborgerligats alltmer, Miljöpartiet är ett parti som per definition verkar inom ramen för kapitalismen och Vänsterpartiet är ett vänsterreformistiskt parti. Detta beror också att arbetarklassen i Sverige har ändrat karaktär; inte så att det inte längre skulle finnas något proletariat. Proletariatet är lika stort som det någonsin har varit, men andelen industriarbetare, proletariatets kärna, har minskat kraftigt. Detta har konsekvenser för klasskänslan inom proletariatet; många lönearbetare inom tjänste- och servicesektorn har en lågt utvecklad klasskänsla och inser inte ens att de är proletärer.

Det är också typiskt att Sverigedemokraterna har haft sina största framgångar i Skåne. Det beror inte på att skåningar skulle vara speciellt rasistiskt lagda utan på att Skåne har varit en av de regioner i Sverige som har avindustrialiserats snabbast och kraftigast. SD har haft som lättast att hitta stöd bland dem som – med rätt eller orätt - ser sig som förlorare. Detsamma gäller Frankrike, där Le Pen fick ett exceptionellt starkt stöd i f.d industriregioner, eller i f.d Östtyskland, där högerextremister är starka i alla de regioner som har halkat efter i den ekonomiska utvecklingen.

De etablerade partierna har trovärdighetsproblem bland de lägst avlönade inom proletariatet, de arbetslösa, de långtidssjukskriva och förtidspensionärerna. Många av de politiker som kritiserar – och moraliserar över – SD:s åsikter lever under helt andra ekonomiska villkor än en genomsnittlig löntagare. I en undersökning som ETC Stockholm nyligen publicerade hade Moderaterna den största andelen kandidater, eller 50,3 procent, till kommunfullmäktige med en årsinkomst över 400000 kr. Detta var ingen överraskning. Betydligt mer överraskande var att Socialdemokraterna var det parti som hade lägst andel, eller 16,7 procent, som hade en årsinkomst som understeg 200000 kr. Det hör till saken att många av de etablerade partiernas kandidater i storstäderna inte heller bor i invandrartäta bostadsområden utan av någon anledning valt bort dem till förmån för områden som domineras av svenskar. Man kan också titta på sammansättningen av partiernas valsedlar. De borgerliga partierna kan man naturligtvis glömma, men hur många vanliga arbetare finns det egentligen på Socialdemokraternas listor? Om det händelsevis skulle finnas en yrkesbeteckning, så kanske det bara är fråga om en ombudsman, som titulerar sig byggnadsarbetare. Det parti som har den bästa klassammansättningen är Kommunistiska Partiet, om man ska utgå från att representanterna ska företräda de som de säger sig representera, d.v.s arbetarklassen.

Jag tänker inte sia om SD kommer in i riksdagen eller inte; jag hoppas inte det. Men vems är skulden? De etablerade riksdagspartierna får i varierande utsträckning ta på sig skulden för att de har berett marken för Sverigedemokraterna.

Rickard B. Thuresson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till sist har vår regering kallat till sig den israeliske ambassadören med anledning av massakrerna och utsvältningen i Gaza. Vad som sades är inte offentligt, men samtalet innehöll knappast några hot om sanktioner eller annat. Det här är förstås för...

  Det heter i presentationen av artikeln:   ”Både SKP och KFML(r) (min fetstil) var aktiva i detta avseende. Det finns erfarenheter att bygga vidare på.”   1. ”Detta avseende” syftar på det soldatarbete, som diverse ...

Vilka problem vill Trump lösa med tullar? Vilken strategi ligger bakom dem? Hur har strategin fungerat hittills, och vad kan vi förvänta oss i framtiden? Rubriken kunde lika gärna ha varit ”Den globala ekonomin på randen till kollaps?”. D...

  (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Broschyren KFML® och facket publicerades av Oktoberförlaget 1974. Den representerade ett brott mot den tidigare linjen i KFML/SKP att inte bedriva offentlig polemik mot KFML®, eftersom man då ”fäste uppmärksamheten på KFML®.”  Enligt Hara...