Gå med i Kommunistiska Arbetarföreningen!

Ingen mindre än Karl Marx konstaterade att arbetarklassen behöver ett politiskt parti:

”I sin kamp mot de besuttna klasserna kollektiva makt, kan arbetarklassen inte handla som klass om den inte inrättar sig i ett politiskt parti, skilt från och motsatt alla gamla partier som bildats av de besuttna klasserna.”[1]

Idag finns det inget revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige. Kommunistiska Arbetarförening har ställt det som sin uppgift att återskapa ett sådant parti i Sverige. Men finns det inte redan kommunistiska partier och organisationer i Sverige?

Enligt vår uppfattning måste ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige bygga vidare på de samlade historiska lärdomarna, den idétradition och den princippolitik, som representeras av Karl Marx och Friedrich Engels och Första Internationalen under deras ledning, av Vladimir Lenin, bolsjevikpartiet och Komintern och senast Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti fram till och med 1976. I Sverige representeras samma strömning av Sveriges Kommunistiska Parti (1921 och fram till andra världskriget), Set Perssons Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (1956 – 1964), Kommunistiska Förbundet (Marxist-leninisterna) /Sveriges Kommunistiska Parti (1967-1977) och Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (1980 – 1993).[2]

Det finns inget parti i Sverige idag som tillhör denna strömning.

Vilken princippolitik bör gälla för ett revolutionärt kommunistiskt parti?

Vad avgränsar ett sådant parti från revisionistiska riktningar såsom, trotskism, högeropportunism och vänsteropportunism liksom anarkosyndikalismPartiet måste fungera som en förtrupp, ett kaderparti med aktiva medlemmar, som tillämpar demokratisk centralism. Centralismen, d.v.s enhetlig handling, åstadkoms genom att riktiga idéer koncentreras i partiet genom demokratisk diskussion. Ett kommunistiskt parti tillämpar kritik och självkritik inom sina egna led. Partiet måste tillämpa masslinjen, från massorna till massorna, och arbeta bland massorna, inklusive i reaktionära och borgerliga massorganisationer om det är nödvändigt.

1. Partiet måste konsekvent tillämpa enhetsfrontens metod, d.v.s sträva efter att enas med så många som möjligt på en huvudsak riktig plattform i varje given klasstrid utifrån den aktuella huvudmotsättningen. Det må gälla kampen i bostadsområdena och på arbetsplatserna eller på nationell nivå. Syftet är att hela tiden flytta fram partiets och arbetarklassens positioner.

2. Partiet förenar kampen för dagskraven med kampen för den socialistiska revolutionen. Partiet måste i sin propaganda och agitation visa att ett socialistiskt samhällssystem är nödvändigt.

3. Partiet avvisar den fredliga parlamentariska vägen till socialismen. Den borgerliga statsapparaten måste krossas genom en väpnad revolution och proletariatets diktatur upprättas.

4. Partiet kombinerar illegala och legala metoder, så länge det är möjligt, för att uppnå maximal slagstyrka. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett kommunistiskt parti hemfaller åt parlamentarisk kretinism och legalism i stället för att för att fokusera på masskampen, kommer det oundvikligen att urarta.

5. Partiet måste bekämpa alla fascistiska och högerextremistiska strömningar och försök att genom rasism splittra arbetarklassen på etnisk eller religiös grund och bekämpa socialchauvinism.

6. Partiet bekämpar det dubbla kvinnoförtrycket och verkar för en proletärt feministisk kvinnorörelse. Dessutom bekämpar partiet alla försök från borgerskapets sida att splittra proletariatet avseende sexuell läggning och könsidentitet.

7. Partiet tillämpar en revolutionär säkerhetspolitik, som går ut på att skydda det stora flertalet kader från borgerskapets säkerhetstjänst och fascister. Partiet måste kunna överleva ett tillslag från borgerskapets våldsapparat om det illegaliseras. Samtidigt får säkerhetspolitiken inte hämma rekryteringen till partiet eller massarbetet.

8. Partiet utgår från huvudmotsättningen proletariatet och borgerskap i allt sitt arbete. Denna huvudmotsättning kan bara lösas genom en socialistisk revolution. Proletariatet är den enda konsekvent revolutionära klassen, eftersom det står i en i grunden oförsonlig motsättning gentemot borgerskapet. Denna huvudmotsättning kan bara ändras i händelse av krig eller om det finns en reell fara för ett fascistiskt maktövertagande.

9. Partiet måste vara ett proletärt internationalistiskt parti, som konsekvent stödjer befrielserörelser och kommunistiska rörelser, särskilt i neokoloniala länder i Asien, Afrika, Amerika och Östeuropa. Dessutom bör partiet upprätthålla förbindelser på jämställd basis med alla revolutionära partier i hela världen.

10. Partiet måste fortlöpande studera världsläget, följa kampen mellan USA och Kina, och inte tveka att angripa dessa supermakter och andra imperialistmakter.

11. Partiet måste försvara Sveriges nationella oberoende liksom alla nationers rätt till oberoende, särskilt gentemot övermäktiga imperialistiska stater och samtidigt bekämpa det svenska borgerskapets imperialism varhelst den uppträder. Samtidigt måste partiet kräva att Sverige ska lämna EU och motsätta sig en svensk NATO-anslutning, eftersom medlemskapet i dessa organisationer begränsar det svenska proletariatets handlingsutrymme.

12. Partiet måste studera erfarenheterna från det socialistiska uppbygget i framför allt Sovjetunionen och Kina, revisionismens maktövertagande och dessa staters omvandling till kapitalistiska och imperialistiska stater. Det är helt klart att klasskampen fortsätter under socialismen. Ett kommunistiskt samhälle förutsätter att socialismen har segrat i hela världen och att kapitalismen och imperialismen har utplånats. Samtidigt är utgångspunkten att ett socialistiskt Sverige bara kan utgå från de säregna, historiskt betingade förhållandena i Sverige.

13. En riktig linje kan bara utformas i kamp mot felaktiga linjer. Därför måste ett kommunistiskt parti under uppbyggnad bedriva en ideologisk och teoretisk kamp mot allsköns borgerlig ideologi, framförallt inom proletariatet, vare sig den tar form av reformism, revisionism, trotskism, högeropportunism eller vänsteropportunism. Gentemot massorna, som är de verkliga hjältarna, intar det kommunistiska partiet en ödmjuk hållning och lyssnar till kritik och är berett att utöva självkritik vid begångna fel.

14. Ett kommunistiskt parti i Sverige kan först återskapas, då kommunisterna har enats om en i huvudsak korrekt huvudlinje, som helst måste komma till uttryck i form av ett politiskt program och antas på en konstituerande kongress. Dessutom bör partiet ha uppnått en viss numerär och det är möjligt att det först måste bildas ett förbund om organisationens inflytande endast växer långsamt.

Det finns inget parti idag i Sverige som uppfyller dessa krav; det återstår att skapas.

II.

Kampen i Sverige kommer att bli långvarig

Det finns ingen anledning att utlova en snabba framgångar för en revolutionär rörelse i Sverige. Redan Lenin påpekade i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” att det var betydligt svårare att genomföra en socialistisk revolution i Västeuropa än i Tsarryssland. Detta beror självklart på att Sverige är ett kapitalistiskt och imperialistiskt land, där proletariatets levnadsstandard fortfarande är hög och att det råder borgerlig demokrati. Den borgerliga demokratin innebär samtidigt att borgerskapet har i det närmaste total ideologisk hegemoni, även om det hela tiden förekommer kamp mot kapitalismens yttringar i Sverige. Monopolborgerskapet strävar nämligen konsekvent efter att utöka sin andel av nationalinkomsten, det sociala mervärdet.

I grund och botten är kapitalismens grundläggande motsättning, den mellan produktionens alltmera församhälleligade karaktär och den privata tillägnelsen oförsonlig, så även i Sverige. Men för att lösa denna motsättning genom en socialistisk revolution krävs att det uppstår en revolutionär situation, men en dylik kan bara uppstå i samband med en djupgående och allomfattande samhällelig kris eller i samband med krig. Det går aldrig att skapa en revolutionär situation och det finns heller inga strategiska genvägar i ett imperialistiskt land. Det senaste påfundet i det senare avseendet är den stolliga idén om att huvudmotsättningen proletariat och borgerskap går att lösa medelst ett folkkrig.

Det var ingen tillfällighet att Mao Zedongs ”De tre ständigt lästa” ingick i KFML:s första grundcirkel. En av texterna, ”Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen”, som utgår från en kinesisk fabel, handlar just om tålamod och uthållighet. När den narraktige gamle mannen förebråddes för att ville gräva bort två berg, svarade han: "När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?" 

Ett av grundfelen som den maoistiska rörelsen i Sverige gjorde fr.o.m 1968 var att den trodde att uppsvinget skulle vara för evigt och att den var helt oförberedd på splittringen mellan Albaniens Arbetarparti och Kinas Kommunistiska Parti 1977 och urartningen av dessa båda stater, särskilt den i Kina. När Deng Xiaoping revisionistiska linje tog makten i KKP var det få i SKP som kunde tänka själva och handla därefter.  Deng Xiaopings maktövertagande ledde till att stora delar av den internationella maoistiska rörelsen desillusionerades, särskilt inom det imperialistiska blocket och många partier försvagades eller t.o.m försvann i vissa länder. SKP var motorn i vänsteruppsvinget från 1968 och drev såväl Vänsterpartiet Kommunisterna och Socialdemokraterna framför sig liksom katten på råttan, råttan på repet etcetera.  Den samlade utomparlamentariska vänstern hade så att säga tolkningsföreträde en tid. I och med att denna motor försvann öppnades dörren för högerpopulismens och högerextremismens frammarsch i Sverige. Detta är straffet för den revolutionära vänsterns misslyckande 1978.

Om den internationella och svenska kapitalismen i framtiden drabbas av en djupgående ekonomisk kris som de under slutet av 1920-talet och 1930-talet, samtidigt som det svenska proletariatet står utan ett revolutionärt kommunistiskt parti, är risken mycket stor att de enda som kommer att flytta fram sina positioner i det läget just är de högerextremistiska och fascistiska krafterna.

Därför har alla som betraktar sig som kommunister ett stort ansvar, det vill säga att bidra till att återskapandet av ett nytt, revolutionärt kommunistiskt parti. Det går inte att stå vid sidan om och passivt betrakta utvecklingen; man är själv en del av denna utveckling.

Följ Kommunistiska Arbetarföreningens politik på

1)     Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats: https://arbetarforeningen.se/ – se speciellt ”Vår politik”!;

2)     Marxistiskt Forum: https://marxforum.se/ ; och KAF arbetar också i

3)     Oktoberförlaget: https://oktoberforlaget.se/

Gå med i Kommunistiska Arbetarföreningen!

Kommunistiska Arbetarföreningen

16/6  2023

E-post: info_kaf@riseup.net  eller använd formulär på webbplatsen

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I samband med utlandsresor och -semestrar brukar jag alltid köpa med mig lättläst lektyr för att ha någonting att läsa på flyget och under annan ledig tid under semestern. Senast i somras inhandlade jag bland annat Bengt Nylanders ”Säpo & kontraspionage” (Medströms bokförlag 2016).  Författaren har en bakgrund i Säpo. Boken handlar alltså om Säpo:s kontraspionage och redogör för Säpo:s verksamhet och arbetsmetoder. Ingenting nytt egentligen i detta avseende.

Dock finns det en nyhet i boken.  Bengt Nylander berättar nämligen om hur han träffade Peppe Engberg, Gnistans chefredaktör 1984. Skälet till att Peppe Engberg uppsöker Säpo är att han på ledarplats hade skrivit om Treholt-affären, en norsk spionhistoria. Arne Treholt dömdes till 20 års fängelse för att ha spionerat för Sovjets räkning. Peppe Engberg hade i sina artiklar antytt att det finns en svensk koppling till Treholt. Detta leder till att Peppe Engberg uppvaktas av en mystisk mister Falk, som vill pumpa Peppe Engberg på denna koppling. Peppe Engberg misstänker att Falk är utsänd av KGB eller någon annan sovjetisk säkerhetstjänst. För att göra en lång historia kort leder Bengt Nylanders och Peppe Engbergs samarbete i denna fråga till att de också blir goda vänner privat.

I efterordet [1]kommenterar Wilhelm Agrell detta samarbete:

”Denna gräns blir ännu mer problematisk i den episod som framstår som en av de intressantaste i Nylander skildring, hans egen och Tore Forsbergs relation till Gnistan-redaktören Peppe Engberg. Engberg upplevde sig som hotad och ville ha råd men successivt gled relationen över i något annat. Det hela framstår som ett högriskprojekt, där Säpo i mycket liten utsträckning kunde styra utfallet och där agenten i detta fall Engberg, inte bara var en klassisk ’walk-in’ som bokstavligt talat anmält sig nere i vakten, utan också uppenbart har stort inflytande över sina Säpo-kontakter. Så vems operation är det egentligen vi läser om här?”

Nu tror jag att det var Säpo som tjänade mest på detta samarbete. Peppe Engberg har nämligen själv i annat sammanhang uppgett att han efter att ha ingått i en SKP-delegation till Kinas Kommunistiska Parti och Kina uppsökt Säpo och berättat om diskussionerna. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år detta skedde, men det måste ha skett efter högerlikvidatorernas maktövertagande i SKP 1978 och då SKP redan befann sig på fallrepet. Besöket har förmodligen också skett efter 1984. Denna händelse omnämns inte i Bengt Nylanders bok. Men det är naturligtvis fråga om en verklig gentjänst och information som Säpo i sin tur kunde förmedla till samarbetande säkerhetstjänster.

Det var naturligtvis otänkbart att medlemmar i olika KFML/SKP-delegationer fram till 1978 skulle rapportera till Säpo om diskussionerna med Kinas Kommunistiska Parti; i så fall skedde det i efterhand, då vederbörande hade utvecklats till en riktig överlöpare.  Säpo verkar aldrig ha lyckats infiltrera KFML/SKP med agenter utan Säpos kända informanter om KFML/SKP:s interna förhållanden har utgjorts av avhoppare eller sådana som har varit på väg att hoppa av.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)