Det står klart att USA:s globala hegemoni är på tillbakagång medan ekonomiska formationer som BRICS och de imperialistiska makterna Ryssland och Kina växer i global dominans.

USA har sedan upplösningen av det socialimperialistiska Sovjetunionen 1991 varit den mäktigaste ekonomiska och militära makten med liten konkurrens på grund av förstörelsen av dess främsta utmanare, Sovjetunionen. Detta ledde till att borgerliga journalister, tankesmedjor, politiker, finansmän och akademiker i sin vägran att erkänna imperialismen, hänvisade till relationerna globalt och USA:s suveräna dominans som en som var unipolär.

Samma liberala borgare, eller moderna kautskyaner, drar slutsatsen att vi med uppkomsten av konkurrerande ekonomiska makter (särskilt Kina och Ryssland) är på väg mot en "multipolär" värld där mäktiga stater och deras monopol kommer att hålla varandra i schack.

Jag skulle inte bry mig om att skriva en artikel mot denna moderna kautskyismen om det inte vore för inflödet av självutnämnda "marxist-leninister" (särskilt i den angloamerikanska sfären) som plockar upp detta som antiimperialistisk och genuin marxistisk teori.

Inte nog med att denna felaktiga beskrivning är felaktig och helt saknar klassanalys. Teorin om multipolaritet är förlamande om den hålls okontrollerad och är en exakt återspegling av den ideologi som Lenin rasade mot i "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium". Detta var Kautskys ideologi, de tyska socialimperialisternas ideologi, som agerade som radikala liberaler och kastade internationalismen i soporna för krigskrediter strax före första världskriget. Om vi vill undvika revisionism och dogmatism måste denna retorik kastas på historiens skräphög.

Varför är multipolaritet ett problem i den internationella kommunistiska rörelsen och hur hänger det samman med kautskyismen?

För att besvara frågan om vad multipolaritet är och hur det förhåller sig till kautskyismen, måste vi först göra klart för oss att både Kina och Ryssland är imperialistiska länder. Denna analys har redan genomförts så jag kommer att lämna några arbeten för vidare läsning om detta nedan. Nu när vi har klargjort att Ryssland och Kina faktiskt är imperialistiska och inte bastioner för den proletära revolutionen som många vilseledda "marxist-leninister" så felaktigt påstår, kan vi ta itu med denna fråga på ett bättre sätt.

Dessa revisionister har ganska många anhängare och inkluderar men är inte begränsade till Ben Norton, som hävdar att han är en marxist-leninist subjektivt men objektivt bara bekämpar USA:s imperialism för att försvara den ryska och kinesiska imperialismen. Han har också framträtt på den populära ML (Marxist-Leninist) Podcast "The Deprogram", Midwestern Marx som är en organisation och "tidskrift" som också har stor följarskara, och har publicerats av Monthly Review. Han har försvarat rysk och kinesisk imperialism i lika stor utsträckning och har nyligen till och med gått så långt som att säga att "Ryssland är på väg att bli socialistiskt igen" (1). Anhängare av multipolaritet är bland andra Infrared (Haz), Jakson Hinkle, Caleb Maupin och Alexandr Dougan.

Det har också funnits ett visst inflytande i Australien där Australiens kommunistparti publicerade en artikel av Jesus Rojas 2021 med titeln "Venezuela, Ryssland och Kina: vägen till en multipolär värld", och dess 14:e kongress 2022 antog en resolution som inkluderade: "De flesta länder stöder trenden mot en multipolär värld och mot hegemoni. Kinas ramverk för win/win-diplomati och gemenskap för en delad framtid är mycket bättre lämpat för den alltmer multipolära världen.”

Det finns också en ganska liten grupp som kallas "Eureka-kollektivet" som också verkar följa denna teori.

Detta stora inflytande över hela världen har lett till att många blivande marxist-leninister stöder multipolaritet som en genuin och livskraftig lösning som främjar fred. Detta är löjligt , eftersom militärutgifterna bara har ökat sedan framväxten av andra imperialistiska stater, som enligt Al Jazeera "når all-time high på 2,24 biljoner dollar" (2).

Aggressionen har också bara ökat med krig och folkmord som upprepas i Palestina. Folkmord begås av den fascistiska israeliska regeringen och bosättarna; Ukraina invaderas av det imperialistiska Ryssland och understöds och luras av den imperialistiska supermakten USA; Jemen, Afghanistan, Kongo, Sudan, Burkina Faso och den territoriella tvisten Guyana-Venezuela är ytterligare exempel.

Ryssland och Kina har satt sina imperialistiska tänder i afrikanska och asiatiska ådror med lån som är lika hårda som IMF:s. Sri Lanka har förverkat "hamnen och över 15 000 tunnland mark runt den i 99 år" (3).

Det är uppenbart att de imperialistiska länderna inte kommer att "hålla varandra i schack" utan fortsätta som imperialismen alltid har gjort, som en blodtörstig best som kommer att söka kapital där den kan, oavsett konsekvenserna. Men hur förhåller sig detta till kautskyismen och ultraimperialismen?

Marx förklarade att "historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars". Och farsartat är det att se hur lågt dessa subjektiva "ml:are", men objektiva försvarare av imperialismen, kommer att sjunka med löjliga uttalanden som de ovan listade för att främja och försvara sin ideologi.

Kautsky presenterade sin ultraimperialism genom att säga: "Kan inte den nuvarande imperialistiska politiken ersättas av en ny, ultraimperialistisk politik, som kommer att införa det internationellt förenade finanskapitalets gemensamma exploatering av världen i stället för de nationella finanskapitalens inbördes rivalitet? En sådan ny fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar." (4).

En ny ultraimperialistisk politik framträder nu och presenterar imperialismen som en önskvärd uppsättning av flera poler (multipolaritet) med olika mål men ett gemensamt mål att uppnå en fredlig miljö för deras pågående exploatering och plundring.

Det låter precis lika löjligt som den ultraimperialism som Lenin motsatte sig när han skrev:

”Är ’ultraimperialism’ möjlig, eller är detta ultrastruntprat?" (5) och slår fast:

"I den kapitalistiska verkligheten , d.v.s inte i engelska svartrockars, eller den tyske ’marxisten’ Kautskys banala, kälkborgerliga fantasi, är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund – oavsett vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition, eller i form av en allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter – ofrånkomligen endast ’andhämtningspauser’ mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen, och uppstår i sin tur som en följd av krig; fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen av imperialistiska förbindelser och relationer inom världsekonomin och världspolitiken, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer. Men för att lugna arbetarna och försona dem med de till bourgeoisiens sida övergångna socialchauvinisterna lösrycker den vise Kautsky en länk från en annan i den enhetliga kedjan, lösrycker det nuvarande fredliga (och ultraimperialistiska, ja, t.o.m ultra-ultraimperialistiska) förbundet av alla makter för att "återställa lugnet" i Kina (tänk på boxarupprorets undertryckande) från morgondagens icke-fredliga konflikt, som i övermorgon åter förbereder ett allmänt "freds"-förbund för, låt oss säga, Turkiets uppdelning, o.s.v., o.s.v I stället för ett levande sammanhang mellan perioderna av imperialistisk fred och perioderna av imperialistiska krig bjuder Kautsky arbetarna en död abstraktion för att försona dem med deras döda ledare." (6).

Med allt som hittills sagts är det mycket tydligt att interimperialistisk konkurrens bara föder krig och aldrig kommer att bli en gemensam produktiv och kooperativ strävan mellan de mäktigaste av stater.

Med allt som presenterats är det klart och tydligt att den skenbara multipolarismen bara är en omstöpning och nydaning av Kautskys ultraimperialism, precis som Kautskys ultraimperialism var en omstöpning och nydaning av Hobsons superimperialism som förkunnade "Kristenheten  således uppdelad i ett fåtal stora federala imperier, vart och ett med ett följe av ociviliserade besittningar, verkar för många vara den mest legitima utvecklingen av nuvarande tendenser, och en som skulle erbjuda det bästa hoppet om permanent fred på en säker grund av inter-imperialism. " (7). 

När vi vet att multipolarismen bara är modern kautskyism, kan vi kasta denna förlamande teori på historiens skräphög och fortsätta vårt revolutionära massarbete. Som Lenin sa "Utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse." (8), och det är tydligt att multipolarismen inte är någon revolutionär teori.

Alan Jackson

Pubicerad i Vangard den 14/1 2023.

Källor:

 (1.) - https://www.midwesternmarx.com/articles/russia-is-on-a-path-to-becoming-socialist-again-in-anticipation-of-this-we-must-unite-the-globes-anti-imperialist-forces-by-rainer-shea

(2.) - https://www.aljazeera.com/news/2023/4/24/world-military-spending-reaches-all-time-high-of-2-24-trillion

(3) - How China Got Sri Lanka to Cough Up a Port

(4.) Kautsky - Die Neue Zeit, April 30, 1915, sid. 144.

(5.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid.107

(6.) Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983, sid. 136 - 137 

(7.) Citerad i Lenin – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur 1983 (kapitel  9)

(8.) Lenin – Vad bör göras?

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Idag nåddes Internationalens prenumeranter av beskedet att pappersupplagan upphör fr.o.m januari. ”Tidöregeringens punkt för det statliga presstödet som infördes i början av 1970-talet gör pappersutgivning efter nära femtio år med ens ohållbar.”

Detta visar vådan av att s.k vänstertidningar har gjort sig beroende av statligt ekonomiskt stöd för att kunna betala sin personal. Tydligen har det trotskistiska Socialistisk Politik (f.d. Socialistiska Partiet) heller inte längre tillräckligt med kader, som är beredda att arbeta ideellt för tidningen. Eller så har de inte ens tänkt den tanken. Andra liknande tidningar som har gjort sig beroende av presstöd är Offensiv, som utges av Socialistiskt Alternativ (f.d. Rättvisepartiet Socialisterna), Proletären, som utges av Kommunistiska Partiet och Flamman, som står nära Vänsterpartiet. Det är en öppen fråga om dessa kommer att kunna fortsätta med sina papperstidningar. Den enda större vänstertidskrift som under alla år avstått från presstöd är FIB-Kulturfront och som därför har störst möjlighet att klara sig även i fortsättningen.

Marxistiskt Forum, som utges av Kommunistiska Arbetarföreningen, har aldrig ens övervägt att ansöka om presstöd.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

En tidigare i huvudsak korrekt beskrivning av Sveriges Kommunistiska Arbetarpartis (1980 – 1993) politik på Wikipedia ändrades den 18/12 2022 till nedanstående lögnaktiga version. Detta upptäcktes först den 3/1 2024.

”Bildandet av det nya partiet innebar i mångt och mycket en tillbakagång till den position som SKP haft runt 1976. I jämförelsen med SKP stack SKA tydligt ut i frågan om hur man skulle agera om Sverige utsattes från ett väpnat angrepp. SKA avsåg här tydligt ta parti för angriparen och göra gemensam sak med denne för att genomföra en socialistisk revolution.^[2] Under denna tid, då kalla kriget var en realitet, betydde det att SKA skulle liera sig med Sovjetunionen och dess stridkrafter, det vill säga sannolikt begå högförräderi i enlighet med 19 kapitlet i Brottsbalken, något som gjorde att Säkerhetspolisen övervakade partiet och dess aktiviteter.^{[2]  ”}(Min fetstil)

För det första: Inte ens i Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” [1], en offentlig utredning, som publicerade 2002, påstås att SKA planerade att liera sig med Sovjetunionen i samband med ett sovjetiskt angrepp mot Sverige.

För det andra: SKA försvarade linjen från SKP:s andra kongress 1976 vad gäller ett angrepp mot Sverige av en supermakt:

”Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”[2]

Denna analys utgick från att den uppåtstigande supermakten, det socialimperialistiska Sovjetunionen, var den farligaste krigsanstiftaren och också den troligaste angriparen mot Sverige.  Analysen utgick också från att Sverige var en informell allierad till NATO och att den svenska krigsmaktens strategi byggde på att NATO skulle komma till Sveriges undsättning vid ett sovjetiskt angrepp. Därför hade Sverige ett fullständigt överdimensionerat flygvapen, som just syftade till att slå tillbaka ett sovjetiskt initialangrepp och hålla ut uppemot en vecka tills undsättning kom. Detta i motsättning till  exempelvis Jugoslavien som vid samma tid satsade på ett djupförsvar. Denna strategi bekräftades informellt av företrädare av försvarsstaben i Sverige. Men det fanns naturligtvis ingen garanti för att undsättningen skulle hinna fram i tid och därför var det fullt möjligt att den borgerliga krigsmakten i Sverige skulle kollapsa.

Det fanns dock en viktig skillnad mellan SKP av år 1976 med SKA, vilken också Säkerhetstjänstkommissionens utredare uppfattade:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[3]

Både SKP 1976 och SKA senare var alltså beredda att gå i spetsen för ett befrielsekrig mot en angripare, troligen det socialimperialistiska Sovjetunionen, samtidig som de ansåg att det svenska folket borde sköta befrielsekriget på egen hand och inte ta stöd av den andra supermakten, särskilt med tanke på det perspektiv som SKA angav.  En annan programmatisk skiljelinje mellan SKP och SKA var att SKA ersatte SKP:s huvudmotsättning monopolkapitalet och folket med den mellan borgerskapet och proletariatet.

Slutligen: Det finns ytterligare fel i den nuvarande beskrivningen, men dessa har korrigerats i en alternativ text som har skickats upp till Wikipedia.  Det lustiga är också att den nuvarande beskrivningen hänvisar till en spanskspråkig sekundärkälla [4], vilket säger en hel del om skribentens kompetens.

Fakta är att alltså att förfalskaren har vänt upp och ner på SKA: syn på det socialimperialistiska Sovjetunionen och hur SKA skulle handla vid ett eventuellt angrepp mot Sverige från det dåvarande Sovjets sida. Inte ens SKA:s värsta vedersakare på vänsterkanten har tidigare vågat prestera sådana infama lögner.

Man frågar sig vem som har gjort sig besväret att prestera denna lögnaktiga beskrivning av SKA:s politik. En manisk fiende till SKA, en SÄPO-agent, en tokhöger eller bara ett vanligt, lögnaktigt praktarsel?

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)