Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.

 

”Först och främst har de flesta trotskistiska grupper anammat en märklig typ av fatalism. Även om vissa trotskister på 50-talet förkastade Trotskijs förutsägelse att kapitalismen snart skulle kollapsa, har de flesta moderna grupper hållit hårt i den. De flesta trotskistiska sekter tjatar fortfarande om hur en ny kapitalistisk kris, systemets kollaps och en revolutionär kris väntar runt hörnet. Under 2013 hävdade till exempel den nederländska sektionen av IMT (Revolution) att kapitalismen hade passerat sitt bäst-före-datum och att världsrevolutionen var nära. Att en sådan kollaps inte inträffade var inget tillfälle för kritisk självreflektion. Tvärtom har de sedan dess gjort exakt samma påstående i sin senaste publikation om Coronakrisen. Sådana analyser producerar en ändlös upprepning av värdelösa dogmer; kapitalismens död är äntligen verkligen här! Det faktum att verkligheten visar att kapitalismen är motståndskraftig stör aldrig deras tänkande, vilket gör dessa ’marxistiska’ förutsägelser ovetenskapliga och värdelösa....”

Detta är en form av sekulär eskatologi. Eskatologi är detsamma som läran om de yttersta tingen och döden inom olika religioner. I kristendomen knyts den till föreställningar om Jesu återkomst som domare, tusenårsriket den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar (Harmagedon). Rörelser som pingströrelsen, Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) har ett mycket starkt eskatologiskt fokus.  Jehovas vittnen lovar till och med exakt 144 000 människor ett evigt liv.

Om man ger sken av att kapitalismens kollaps är nära förestående utan en vetenskaplig analys ägnar man sig åt önsketänkande och just eskatologi. De revolutionära socialdemokraterna, som senare blev kommunister, kunde förutsäga utbrottet av första världskriget, men naturligtvis inte exakt tidspunkt och stakade också ut en linje för att omvandla världskriget till revolutionära inbördeskrig. Kommunistiska Internationalen förutsåg också kraschen på Wall Street 1929. Sovjetunionen och Kommunistiska Internationalen insåg också risken för ett andra världskrig och försökte på alla sätt förhindra fascistiska maktövertaganden i Europa och särskilt Sovjetunionen försökte bedriva en allianspolitik, som skulle förhindra att Nazityskland gick till angrepp. Men varken Storbritannien och Frankrike ville vara med på tåget, eftersom de hoppades att Nazityskland först skulle gå till angrepp mot Sovjetunionen.

Den som har varit med om 68-rörelsen vet att det nuvarande uppsvinget är en västanfläkt i jämförelse. 68-rörelsen i sin tur var en västanfläkt i jämförelse med det uppsving i Europa som följde på oktoberrevolutionen i form av rena revolutionsfösök. De revolutionära krafterna från 68-rörelsen försvann under tidigt 1990-tal och därefter har det Socialdemokratiska partiet och Vänsterpartiet ytterligare förborgerligats, medan däremot de högerpopulistiska krafterna, främst i form av Sverigedemokraterna, och högerextremisterna gått framåt.

Om önskedrömmen att kapitalismen står inför sin kollaps i närtid inte slår in, så kommer de flesta medlemmar i Revolutionära Kommunistiska Partiet också att överge partiet. Om de dessutom tvingas betala 10 procent av sin inkomst i medlemsavgift, kommer de att svära över att de har kastat pengarna i sjön.

"Den genväg till revolution som övergångsprogrammet predikar är också tydlig i hur den nederländska sektionen av IMT ser på att bygga ett parti. Kommunister, enligt Revolution, bör inte vara upptagna med att bygga ett kommunistparti eller vinna den befintliga arbetarrörelsen för ett kommunistiskt program. Deras vision är den teoretiska sektens; kommunistiska organisationer bör förbli teoretiskt rena tills de kan rida på den oundvikliga revolutionära vågen (denna gång väl förutspådd) till ledarskap över massorna. Konsekvensen av detta tänkande är dogmatism, sekterism och en fullständig vägran att engagera sig politiskt med den existerande arbetarrörelsen."

I Sverige avser däremot Revolution att grunda Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP). Vilket principprogram kommer partiet att anta? Vilka handlingsprogram? Det framgår inte. Kommer RKP att stå kvar vid det 86 år gamla övergångsprogrammet (se tidigare artikel)? Borde inte RKP åtminstone anta ett alldeles eget övergångsprogram?

RBT

Cornelius van Vliets artikel kan läsas här!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k nyvänsterns s.k strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskismens övergångsprogram. De olika delarna hade dessutom olika författare.

 

Ursprunglig ingress: Trotskij – med ett kort uppehåll för den tid då han solidariserade sig med Oktober- revolutionen – och trotskismen har alltid bekämpats av kommunister. I Sverige har den trotskistiska rörelsen länge varit svag för att inte säga obefintlig. Men genom den franska ”Majrevolten” – i dess kölvatten gjorde en trotskistisk organisation anspråk på ledningen – och ett allmänt socialistiskt uppsving vid universiteten här hemma har marken beretts, för dylika rörelser och tendenser. Den skärpta klasskampen (speciellt gruvarbetarstrejken) har också bidragit till att de trotskistiska illusionerna kan blomstra.

 

Trotskismen är en fara därför den kan leda in kampen för socialismen på avvägar och tränga utanför sin egentliga hemort – småborgerligheten.

 

I artikeln nedan försöker vi ta upp två grundläggande frågor för trotskismen: idén om övergångsprogram och synen på staten. I bägge dessa avseenden bedriver trotskismen en kvalificerad illusionspolitik.

I och för sig är VUF:s tidigare historia inte utan inslag av sådan politik. Ett sådant exempel är skriften ”Ditt Jobb Deras Profit”, som – även om den inte var trotskistisk – spred reformistiska illusioner om staten. Vi kommer att publicera en mer ingående självkritik av ”Ditt Jobb ...” i samband med att vi tar upp hela VUF:s historia och utveckling till en självkritisk granskning på vår kongress i midsommar. VUF:s ståndpunkter ifråga om staten och andra grundläggande frågor kommer till uttryck i – förutom STORMKLOCKAN – skriften ”Kamp Mot Klassamarbetspolitiken”.

I två följdartiklar tar vi upp KFml:s otillfredsställande sätt att behandla trotskismen och några brister i KFml:s handlingsprogram, som även de kan sprida felaktiga idéer om statens roll och natur.

På ”4 Internationalens” kongress 1938 antogs det s.k Övergångsprogrammet. Detta utgör en grundläggande beståndsdel i 4:e internationalens linje. Det bör som sådant studeras av alla leninistiska organisationer, så att vi klart kan dra upp skiljelinjerna mellan oss och dessa s.k marxistiska grupperingar.

Vad är ett övergångsprogram?

 

”Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga systemets ramar: och maximalprogrammet, som i en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximal-program fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialismen talar den endast vid högtidliga tillfällen.” (Övergångsprogrammet/ÖP/ s.11)

Enligt Trotskij hade den klassiska socialdemokratin en felaktig syn på lösandet av problemet med maximala och minimala krav. Därför skulle det vara Trotskijs och 4:e internationalens uppgift att utveckla marxismen-leninismen på denna punkt. Lösningen på problemet tänkte man sig att de s.k ÖVERGÅNGSKRAVEN skulle utgöra.

Omöjliga kompromisser

 

Övergångskrav skulle då vara sådana krav som ligger emellan de minimala (eller fackliga eller ekonomiska) och maximala (socialismen). De sägs innebära en ”dialektisk” lösning. Som ett exempel på dessa dialektiska krav kan man t.ex se kravet på arbetarkontroll över fabrikerna. Ett övergångsprogram består av en serie sådana krav.  Programmet, omsatt i handling skulle sedan leda till socialism.

Lägg nu märke till på vilket sätt ordet dialektisk används. Det betyder här något som ligger mittemellan – en kompromiss helt enkelt. Denna ”dialektiska” lösning kommer vi att ta upp i samband med att vi diskuterar de krav som Trotskij ställde upp i sitt övergångsprogram.

Konservativt krav

 

DEN RÖRLIGA LÖNESKALAN. Denna paroll används av fjärde internationalen om ett av sina övergångskrav. Det innebär att arbetarna skall kräva löner som stiger i takt med prisstegringarna, d.v.s göra lönerna indexreglerade.

”Vare sig inflation eller stabilisering kan tjäna som paroller åt proletariatet, ty dessa är de två ändarna på samma käpp. Prisstegringarna, som i och med det annalkande kriget kommer att anta än mer ohämmade former, kan endast bekämpas under parollen RÖRLIG LÖNESKALA. Detta innebär att kollektiva avtal skall säkra en automatisk ökning av löner i förhållande till pris- stegringen på konsumtionsvaror.”(ÖP)

Självklart vänder vi oss inte emot tanken på att försvara arbetarna mot prisstegringarna. Men Trotskijs paroll innehåller ett allvarligt fel. De tar inte med i beräkningen det faktum att arbetarnas produktivitet ständigt stiger.

Om kravet på rörlig löneskala uppnås, betyder det att arbetarnas reallöner förblir konstanta. Givetvis är det att föredra framför reallönesänkningar. Men ett kommunistiskt partis uppgift – och för den delen också en facklig rörelse – är inte bara kämpa för konstant lön utan för REALLÖNESTEGRINGAR.

Det är nämligen så att arbetarnas produktivitet ökar i samband med att maskinerna förbättras. Det betyder att även om reallönerna hålls konstanta, kan kapitalisten öka sin profit. Kapitalisten kan också öka denna genom att driva upp arbetstakten t.ex genom olika ackordssystem. Även i det fallet ökar graden av utsugning, även om den rörliga löneskalan har genomförts. Kravet blir därför konservativt även ur rent facklig synpunkt. Det faller helt inom det kapitalistiska systemets ramar. Så har också skett i en del industrier i Belgien. (Jämför de s.k löneglidningarna)

Detta konservativa krav presenteras alltså som ett krav vilket skulle leda till socialism!

En grundläggande felaktighet

 

Det är lätt att förstå hur ett krav som det om den rörliga löneskalan kan komma att framföras som ett revolutionärt krav om man är bekant med Trotskijs syn på produktivkrafterna i väst. Trotskij framförde denna teori vid samma tid som övergångsprogrammet skrevs. Enligt denna teori hade produktivkrafterna i det kapitalistiska samhället vid 1930-talets slut nått högsta möjliga grad av utveckling.

Ingen produktionsökning kunde inträffa i väst utan en radikal förändring i produktions- förhållandena – d.v.s utan en revolution. Då kapitalisten inte hade någon möjlighet att höja produktionsnivån, kunde han bara öka sina profiter genom att höja priserna eller genom att öka arbetsintensiteten. Om lönerna steg med priserna skulle arbetarna inte lida – därutöver skulle detta förhållande fördjupa den allvarliga kris som kapitalismen befann sig i.

Det är tillräckligt att säga att detta inte inträffade.

Maktdualism – en fråga om staten

 

En av trotskismens käpphästar är maktdualismen. Den uppkommer genom att man bildar s.k fabrikskommittéer, vilka till sitt väsen är fientligt inställda till kapitalistklassens intressen. Trotskij skriver:

”Strejker med fabriksockupationer, en av dessa initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar företagsockupationen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabriken. Kapitalisten eller arbetarna”.

”Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger fabrikskommittén ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén omedelbart en motvikt mot administrationens vilja.” ...

”Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket MAKTDUALISM (Trotskijs kursiv). Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär övergångs- period mellan den borgerliga och den proletära regimen...”

Frågan måste här bli: Vad kommer den borgerliga staten att göra när dessa ”fabriks- kommittéer” för fram sitt med kapitalisternas intressen ”oförenliga” program? För att besvara denna fråga kommer man med nödvändighet in på vad staten är och vilka som kontrollerar den.

Staten – i den härskande klassens tjänst

 

Det har funnits samhällen, som redde sig utan statsapparat, som inte hade en aning om stat eller statsmakt.

På ett visst stadium av den ekonomiska utvecklingen delades arbetet och andra sociala upp- gifter upp på olika grupper av individer i samhället. Denna uppdelning (som kan jämföras med dagens industrirationaliseringar) medförde en större effektivitet, som i sin tur möjliggjorde en ökad produktion.

Den grupp som skaffade sig kontrollen över den ökade produktionen, fick ett allt större ekonomiskt inflytande. Så småningom skildes denna grupp från samhället i övrigt och kunde genom sitt ekonomiska inflytande förfoga över hela den ökade produktionen enligt sina syften. – Samhället splittrades i klasser med oförenliga intressen.

Då splittringen mellan de olika klasserna hotade att omkullkasta den rådande ”ordningen”, utvecklade den härskande klassen offentlig makt – staten. Dess främsta uppgift var att ingripa i de konflikter som uppstod mellan klasserna.

Den ekonomiskt dominerande klassen ställde villkoren för dessa ingripanden. Det grundläggande draget för staten och dess olika organ är att den till sitt förfogande har en våldsapparat – militär och polis – som den i sista hand använder för att skydda den härskande klassens intressen.

All makt växer ur en gevärspipa

 

Om man förstår statens roll i ett klassamhälle kan svaret på frågan – vad kommer den borgerliga staten att göra? – bara bli ett:

Staten kommer med all säkerhet att attackera denna företeelse medelst sina förtryckande organ. Om inte en attack sker beror det rätt och slätt på att fabrikskommittéernas program är av sådan karaktär att det är FÖRENLIGT med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Något annat alternativ gives icke.

Talade då inte Lenin om maktdualism? Trotskister försöker ofta använda sig av citat från honom för att förbättra sina argument.

Dubbelmakten i Ryssland 1917 – säregna förhållanden

 

Helt sant. Men Lenin talade om maktdualism, eller dubbelmakt i samband med ett specifikt läge i sovjeterna i Ryssland före oktober 1917. Han framhävde att denna dubbelmakt var mycket säregen och han betonade att huvuduppgiften var att krossa den borgerliga staten och upprätta proletariatets diktatur. Det var först EFTER upprättandet av proletariatets diktatur som övergångskrav kunde genomföras.

Men för Trotskij är ARBETARMAKTEN en FÖLJD av att övergångskraven genomförs. Med andra ord skapar enligt Trotskij, övergångskraven arbetarmakt medan för Lenin proletariatets diktatur är förutsättningen för arbetarmakt.

Vad var det som var speciellt för Ryssland när Lenin talade om dubbelmakt? I februari 1917 tog borgarklassen makten i Ryssland. På grund av dess svaghet uppstod en annan stark gruppering, nämligen sovjeterna. Sovjeterna var en organisation, som rekryterades från det arbetande folket. Dubbelmakten bestod i det faktum att medan armen var i revolt befann sig beväpnade arbetare och bönder organiserade i sovjeterna.

Olyckligtvis hade dock motståndare till proletariatets diktatur det starkaste inflytandet 1 sovjeterna. Detta gjorde att den borgerliga staten efter julidemonstrationerna kunde avväpna sovjeterna. Omedelbart härefter drog bolsjevikerna tillbaka sin paroll ”All makt åt sovjeterna”.

Varför? Därför att den parollen skapade felaktiga föreställningar i en situation då sovjeterna var obeväpnade. Men varför attackerade inte den borgerliga staten sovjeterna tidigare?  Därför att – som Lenin uttryckte det i april 1917 i Pravda – sovjeterna hade.

”... genom direkt överenskommelse med den borgerliga provisoriska regeringen och genom en rad faktiska eftergifter UPPGETT sina positioner åt borgarna”.

Denna situation var därför en speciell kompromissituation som bara kunde vara temporärt vilket den också gjorde.

Trotskisterna har inte förstått statens klasskaraktär

 

Hela Trotskijs övergångsprogram uppvisar en total oförståelse för statens klasskaraktär. Var och ett av övergångskraven visar denna svaghet. Efter talet om fabrikskommittéer går Trotskij över till att tala om ”arbetarkontroll över industrin och upphävandet av affärshemligheten”.

Trotskij säger:

”Upphävandet av affärshemligheten är det första steget mot en verklig kontroll av industrin. Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins hemligheter. Bankerna, den tunga industrin och transportväsendet bör i första hand, centraliserade, ställas under observation.” (ÖP sid 18)

Vi argumenterar inte emot påståendet att arbetarna har rätt att veta vad som händer i industrin. Men hur kan en ”marxist” kräva att kapitalisterna skall avslöja sig? Vad betyder ordet ”rätt” om det inte åtföljs av möjligheter att utöva denna rätt? I den här betydelsen uttrycker ordet bara en MORALISK VÄRDERING.

Trotskij tar oss tillbaka till söndagsskolan.

Nödvändigt att krossa staten

 

Krav som detta – upphävandet av affärshemligheten – tenderar att ge en falsk bild av det kapitalistiska samhället. Det misslyckas med att klargöra att borgerlig demokrati är DEMOKRATI FÖR BORGARKLASSEN och diktatur över arbetarklassen.

Kapitalisterna har full rörelsefrihet och organisationsfrihet, det betyder i sin tur att det är först när arbetarklassen har uppnått den proletära demokratin – som är DEMOKRATI FÖR PROLETARIATET och en DIKTATUR ÖVER KAPITALISTERNA – som den kan ha rörelsefrihet. Detta är endast möjligt efter att gamla staten har krossats och ersatts med en proletär.

När Trotskij talar om väpnat våld är det bara i en defensiv mening (arbetarnas självförsvars- grupper på fabrikerna, ÖP sid 23). Han tar inte upp det väpnade våldet i samband med statens krossande och upprättandet av proletariatets diktatur.

Trotskij kräver att kapitalisterna ska krossa sig själva

 

Trotskij avslöjar sig vidare när han polemiserar mot reformisterna. I verkligheten står han för en ”radikal” reformism, men fortfarande en reformism.

”Mot reformisternas paroll: Skatt på rustningsprofiterna, ställer vi parollen: KONFISKERING AV RUSTNINGSPROFITERNA och EXPROPRIATION AV FÖRETAG SOM SPEKULERAR I KRIG. Där krigsindustrin, som i Frankrike, är ”nationaliserad” bevarar parollen om arbetarkontroll sitt fulla värde: Proletariatet har lika litet förtroende för den borgerliga staten som för den enskilde borgaren

Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga regeringen!

Inte ett rustningsprogram, men ett program för allmännyttiga arbeten! Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende från militärens och polisens kontroll! En gång för alla måste vi rycka folkens öde ur händerna på den glupska obarmhärtiga imperialistiska klicken som intrigerar bakom folkens rygg. I enlighet med detta kräver vi:

– Totalt avskaffande av den diplomatiska sekretessen, alla fördrag och överenskommelser ska vara tillgängliga för varje arbetare och bonde;

– Militär träning och beväpning av arbetare och bönder under arbetar- och bondekommittéernas direkta kontroll;

– Skapandet av militärskolor för utbildning av officerare ur arbetarleden, direkt av arbetarnas egna organisationer;

– Ersättning av den stående armen med en folkmilis, organisatoriskt förenade med fabriker, gruvor, farmer, osv.” (ÖP sid 29-30)

Vi har tidigare visat i samband med parollen ”upphävandet av affärshemligheten” att Trotskij kräver att kapitalisterna skall avslöja sig själva. Nu kräver han att kapitalisterna skall störta sig själva. Det är den verkliga innebörden i parollen ”militär träning och beväpning av arbetare och bönder under ARBETAR- och BONDEKOMMITTÉERNAS DIREKTA KONTROLL.”

Kraven förutsätter intressegemenskap

 

Och vad innebär en paroll som: Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende av militärens och polisens kontroll?

Att den kapitalistiska staten använder soldater som rekryterats från arbetarklassen för att förtrycka arbetarna är en sak, sådana soldater kan inte kvarhållas i armén om de är klassmedvetna. Att kräva att staten ska bygga en arbetararmé under kontroll av arbetarorganisationer är dock detsamma som att be kapitalistklassen att ge upp sin makt.

Vad Trotskij kräver kan vara möjligt om arbetarorganisationerna har en huvudsakligen borgerlig ståndpunkt, d.v.s om arbetarklassen har gemensamma intressen med borgarklassen – om arbetarorganisationerna inte är arbetarnas organisationer. Från en kommunistisk ståndpunkt är kravet meningslöst.

Det kommunistiska partiet

 

Det som kanske slår en mest när man läser ÖP är att ingenting nämns om behovet av ett parti, om partiets roll för den revolutionära klassen osv. Sett från denna synvinkel blir allt tal om övergångar kontrarevolutionärt. Allt tomt prat om att skapa fabrikskommittéer utan att beröra partiet och dess roll är att stödja borgarklassen.

Av alla organisationer som proletariatet skapar, är det kommunistiska partiet den organisation som bäst uttrycker och kämpar för klassens intressen. Arbetarna kan inte krossa kapitalismen endast med hjälp av fackföreningar – och detta gäller oberoende om fackföreningarna kallas fabrikskommittéer eller inte. När det gäller Övergångsprogrammet är tystnaden om partiet mycket avslöjande. Partiet nämns endast i förbigående (i ett program!).

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationaler. RKP tillhör en strömning inom den internationella trotskismen, som kallas International Marxist Tendency.[2] Redan det faktum att organisationen på samma webbsida presenterar alla deltagare från en tidigare konferens på bild visar att organisationen inte är revolutionär.  Inget kommunistiskt parti, exempelvis bolsjevikpartiet och Kinas Kommunistiska Parti, som har lett en framgångsrik revolution eller ett befrielsekrig har någonsin serverat klassfiendens säkerhetstjänster alla sina medlemmar på ett silverfat. RKP:s linje kan bara tolkas som att partiet egentligen tror att den borgerliga statsmakten och dess våldsapparat snällt kommer att acceptera ett revolutionärt maktövertagande i Sverige utan att slå till först eller än värre att det aldrig kommer att ske en revolution i Sverige. Så varför förbereda sig? Det är en annan sak att vissa medlemmar i ett revolutionärt kommunistiskt parti i ett borgerligt-demokratiskt och kapitalistiskt land behöver vara offentliga, men det finns inget skäl varför majoriteten av partiets medlemmar skulle behöva vara det.

RKP tycks – enligt webbplatsen – ha haft vissa initiala framgångar, men det finns ingen anledning att tro att dessa kommer att vara bestående.

I.

Trotskistiska rörelser, med Fjärde Internationalen i spetsen, utmärker sig nämligen genom att de aldrig någonsin lett en revolution eller ett befrielsekrig till seger, än mindre att de har stått i ledningen för uppbygget av en socialistisk stat. Det senare är naturligtvis en mycket bekväm position som de delar med alla borgare och socialdemokrater; eftersom de aldrig har stått i ledningen för ett socialistiskt uppbygge med dess fel och brister, behöver de heller aldrig ta ansvar för dessa.

RKP står för Trotskys övergångsprogram[3], som skrevs 1938, och som alltså hittills aldrig har omsatts i handling. Dess ursprungliga namn är egentligen det pompösa ”Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter”. Det skrevs alltså ett år före andra världskrigets utbrott och inleds med följande rader:

“De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution

Den politiska situationen i världen som helhet kännetecknas av en historisk kris för proletariatets ledarskap.”

Men den internationella kommunistiska rörelsen lyckades i allra högsta grad flytta fram sina positioner under och omedelbart efter andra världskriget. Sovjetunionen lyckades besegra Nazityskland, det kinesiska folket under ledning av Kinas Kommunistiska Parti lyckades besegra den japanska imperialismen och Guomindang, Jugoslavien och Albanien genomförde segerrika befrielsekrig liksom Nordvietnam och Nordkorea och en rad folkdemokratier upprättades i Centraleuropa. Vilken av dessa kamper ledde trotskisterna? Ingen. 1953 inrymdes en tredjedel av jordens befolkning i det socialistiska lägret.

Övergångsprogrammet är trotskisternas heliga skrift, men i själva verket en svulstig och dogmatisk ”revolutionsmanual” och i praktiken vänstersocialdemokratisk. Ta denna utgångspunkt:

”Den strategiska uppgiften för nästa period – den förrevolutionära perioden av agitation, propaganda och organisering – består i att övervinna motsättningen mellan de objektiva revolutionära förhållandenas mognad och proletariatets och dess förtrupps omognad (den äldre generationens förvirring och besvikelse, den yngre generationens oerfarenhet). Det är nödvändigt att hjälpa massorna i den dagliga kampen att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innehålla ett system av övergångskrav, som härrör från dagens förhållanden och från dagens medvetande hos breda skikt av arbetarklassen och som oföränderligt leder till en slutlig slutsats: proletariatets erövring av makten.”

Idén att en uppsättning övergångskrav per definition skulle radikalisera proletariatet och inse nödvändigheten av en socialistisk revolution är ren och skär idealism. För att en revolution ska kunna äga rum måste såväl de objektiva, samhälleliga faktorerna som de subjektiva faktorerna vara för handen. Det måste helt enkelt uppstå en revolutionär situation till följd av en djupgående samhällelig kris och dessutom måste det finnas ett starkt revolutionärt kommunistiskt parti, som förmår formulera en korrekt handlingslinje. Vilka krav och vilka paroller som ett sådant parti sedan ställer kommer att variera från land till land och från en tid till en annan. De går inte att hämta från någon manual. Dessutom var denna utgångspunkt helt malplacerad, eftersom ett andra världskrig stod för dörren.

II.

RKP har också publicerat uttalandet ”Ett stridsrop till Sveriges kommunister” [4]. Dokumentet präglas av en hurtfrisk fraseologi med insprängda individuella solskenshistorier, typ: ” I Stockholm skannade en kamrat vårt klistermärke för att gå med. Då hade han redan startat en grupp tillsammans med fem andra gymnasieelever som läste och diskuterade Kapitalet. De är nu en partigrupp.”

Det mest konkreta i detta uttalande är följande: ”Detta kräver ekonomiska uppoffringar. För att nå våra mål måste vi omedelbart uppnå kommunistiska medlemsavgifter: 10 procent av varje partimedlems inkomst. ”Förra gången en kommunistisk organisation, nämligen det pro-albanska KPS, krävde partimedlemmar på 10 procent av deras inkomster (samma system som i Pingströrelsen), slutade det med stor bitterhet hos många medlemmar, då organisationen kollapsade.

Uttalandet i övrigt innehåller varken någon analys av världsläget eller någon detaljerad analys av läget i Sverige. Har RKP överhuvudtaget något principprogram eller handlingsprogram? Även om RKP stöder den palestinska motståndskampen, vilket alla organisationER till vänster om Vänsterpartiet numera gör, så är RKP: s grundhållning till den proletära internationalismen påfallande eurocentristisk. RKP tycks exempelvis vara helt omedvetet om att det har pågått folkkrig i Indien och Filippinerna sedan mitten av 1960-talet, vilka leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) respektive Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP). Självfallet har trotskisterna i Filippinerna angripit FKP, trots att de senare är tillräckligt starka för att operera militärt i en majoritet av Filippinernas provinser.[5] I Indien har trotskisterna alltid varit en marginell företeelse.[6]

Varifrån hämtar RKP egentligen sin inspiration? Finns det något trotskistiskt parti inom det imperialistiska blocket i deras international, som överhuvudtaget har varit framgångsrikt? I de neo-koloniala länderna, där klassmotsättningarna är som skarpast, måste man oftast leta med ljus och lykta efter trotskister. Vilket socialistiskt land bör fungera som föredöme? RKP:s teoretiske guru, Alan Woods, lutade ju åt Hugo Chávez Venezuela. Gäller det fortfarande?

Personligen tror jag inte att RKP kommer att kunna lyfta sig självt i håret; det är en dagsslända och luften kommer snart att gå ur RKP. Trotskismen är en småborgerlig ideologi, som inte kommer överleva verklighetens prövningar.

Richard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

7 mars 2024

"Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rättigheter beror dock helt och hållet på vilken klass som männen och kvinnorna tillhör. Kvinnorna har erhållit rätten till fri abort, fri skilsmässa, offentlig barnomsorg och yrkesarbetar i större uträckning än någonsin tidigare. Detta är ett resultat av att kapitalet å ena sidan allt mer behövt utnyttja kvinnor som arbetskraft samtidigt som arbetarrörelsen tillkämpat arbetarklassen vissa sociala rättigheter.

Ändå har arbetarkvinnornas situation inte ändrats i grunden sedan andra världskriget. De är fortfarande hårt pressade och utnyttjade. Eftersom barn och hushåll fortfarande i praktiken är kvinnornas huvudansvar, sliter många kvinnor ut sig för att klara både hem, barn och förvärvsarbete. Fortfarande tvingar bristen på förskolor föräldrar som arbetar att lämna sina barn utan tillsyn. Många kvinnor väljer att arbeta deltid, därför att de inte får heltidsjobb, eller därför att barntillsynen inte kan ordnas. De låga kvinnolönerna, det utbredda deltidsarbetet och den stora kvinnoarbetslösheten betyder att en stor del av arbetarklassens kvinnor inte kan försörja sig av eget arbete. De arbetande kvinnorna missgynnas i det nuvarande pensionssystemet och kvinnor är överrepresenterade bland fattigpensionärerna.

Arbetarkvinnorna har fortfarande en underordnad ställning i såväl arbetslivet och samhället som i familjen. I praktiken saknar de många rättigheter och möjligheter som samhället formellt ger dem. Rätten till arbete begränsas av såväl bristen på arbete som förskoleplatser. Rätten till facklig och politisk aktivitet begränsas av långa arbetsdagar, resor till och från arbetet och hemarbetet, som ger föga tid över. Rätten till jämlikhet i hemmet och rätten till skilsmässa blir formell om kvinnorna inte kan försörja sig utanför familjen. Ensamstående mödrar är överrepresenterade bland bidragstagare. Eftersom frågorna inte är lösta, så återkommer ständigt ”kvinnofrågan” och familjepolitiken i den politiska debatten. I centrum ställer de borgerliga politikerna kvinnornas möjligheter att välja mellan att arbeta eller vara hemma, valfriheten att antingen vara en ”riktig yrkeskvinna” eller en ”riktig” hustru och mor.

Läs vidare här!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen! 

I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vill veta mer om marxistisk teori.

 

Förutom marxistisk teori kommer vi också att ta upp de största revolutionära kamperna i världen idag, som förs av de maoistiska kommunistpartierna i Filippinerna och Indien.

Studiecirkeln kommer att starta i mars och består av fyra möten med följande tema:

1. Marxismen och människans samhällsutveckling
2. Proletariatets demokratiska diktatur / Leninismen
3. Fortsättning om Leninismen / Maoismen
4. Fortsättning om Maoismen / Den revolutionära kampen i Indien och Filippinerna

Information om mötestider kommer att skickas ut till anmälda deltagare.

Studiecirkeln är ett samarbete mellan Oktoberförlaget och Kommunistiska Arbetarföreningen.

Anmäl dig till studiecirkeln – se annmälningsformulär här!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)