Den gonzalistiska föreningen Kommunistiska Föreningen firade nyligen 31-årsdagen av ordförande Gonzalos mästerliga tal. Men var det verkligen ett mästerligt tal?

I talet, som ordförande Gonzalo höll ”från buren”, det vill säga i en rättegångssal efter fängslandet, sade han bland annat:

”Vi måste fortsätta med de uppgifter som etablerades av Centralkommitténs Tredje Plenum. Ett ärorikt plenum! Ni skall veta att dessa beslut redan är på väg att verkställas och detta kommer att fortsätta; vi kommer att fortsätta tillämpa den Fjärde Planen för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten, vi kommer att fortsätta utveckla den Sjätte Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring, detta kommer att fortsätta. Detta är vår uppgift! Vi kommer att göra detta, för vad vi är! Och för den plikt vi har inför proletariatet och folket!”

Trots att planerna för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten och den Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring för säkerhets skull var numrerade, inleddes kollapsen av Perus Kommunistiska Parti i och med Gonzalos fängslande. 31 år senare har fortfarande inte Perus Kommunistiska Parti inte rekonstruerats, än mindre har folkkriget återupptagits. Ändå lyfter Kommunistiska Föreningen och andra gonzalister honom till skyarna och kallar honom för ”vår tids störste revolutionär”. Samtidigt finns det två maoistiska partier i världen, som i och för sig inte ägnat sig åt någon personkult av sina ledare, nämligen Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig sedan 1960-talet. De har visserligen ännu inte segrat, men de är samtidigt obesegrade. Kommunister brukar heller inte hylla förlorare och se dem som föredömen utan tvärtom dem som lett kampen till seger som Lenin och Mao Zedong.  Det är möjligt att gonzalisterna i stället ser på Gonzalo som en sentida motsvarighet till Jesus Kristus, en som offrade sig för mänskligheten och som måste dyrkas just därför.

I samma tal hävdar Gonzalo att Perus Kommunistiska Parti hade uppnått en ”strategisk jämvikt”, vilket var grov felbedömning, eftersom tillfångatagandet av honom i själva verket förebådade partiets kollaps:

”Men vi har ett faktum, en peruansk revolution, ett folkkrig, och det fortsätter och kommer fortsätta att gå framåt. Vart har vi kommit med detta? Till en Strategisk Jämvikt. Och detta måste vi förstå väl. Det är en Strategisk Jämvikt!”

I talet anlägger också Gonzalo ett märkligt nationalistiskt perspektiv. Han beskärmar sig över vissa landavträdelser:

”Tänk på detta; det fanns en dominerande makt, Spanien, och denna dominans som sög vårt blod, vart förde den oss? Till den djupaste kris. Som konsekvens av detta delades Peru. Därav ursprunget till det nuvarande Bolivia. Det är inte vårt påfund utan fakta.”

Och vidare:

”Nå, förra århundradet, den engelska dominansen, vart ledde den med sin tvist med Frankrike? Till ännu en stor kris: 1870-talet. Konsekvensen var krig med Chile, vi glömmer det inte! Och vad hände? Vi förlorade territorium. Vårt fosterland splittrades, trots det blod som spilldes av hjältarna och folket. Vi måste dra lärdom!”

Detta är lika befängt som om vi svenska kommunister i samband med en politisk rättegång, iscensatt av statsmakten i Sverige, skulle börja yra om förlusten av Finland 1809 och Norge 1905.

I kölvattnet av Napoleonkrigen uppstod en befrielserörelse 1810 - 1830 i det spanskspråkiga Latinamerika, där diverse regionala makteliter, främst godsägare och borgare, ville frigöra sig från det spanska kolonialväldet, vilket givetvis inbegrep väpnad kamp. Detta ledde till Argentinas självständighet (1810), Stor-Colombias (1810), Chiles (1810), Paraguays (1811) Uruguays (1815) och Perus (1821). Mellan 1811 och 1826 vann också Venezuela, Ecuador, Bolivia och Panama självständighet.  

Efter självständigheten utkämpades flera krig mellan de olika regionala makteliterna för att justera de nya statsgränserna. Redan 1836 invaderade Bolivia Peru, vilka förenades i en peruansk-boliviansk konfederation, som i sin tur attackerades av Chile. Detta krig förlorades av Chile.  Senare utkämpades ett revanschkrig, Guerra del Pacífico (Stillahavskriget), mellan å ena sidan Chile och å andra sidan Peru/Bolivia å den andra 1879 – 1884. Den stat som förlorade mest på det kriget var Bolivia, som förlorade sin landremsa till Stilla havet. Ett liknande krig, Trippelallianskriget, hade tidigare 1864 - 1870 förts mellan å ena sidan Paraguay och Brasilien, Argentina och Urugay å den andra sidan, vilket ledde till Paraguays nederlag och förlust av stora landområden. Panama bröts loss 1903 från Colombia med direkt amerikanskt stöd, eftersom den colombianska regeringen hade förvägrat USA rätten att ta kontrollen över en framtida Panamakanal.

Var det folkets massor som tog inititiativ till dessa krig? Var ursprungsbefolkningen tillfrågad? Idag lever till exempel aymarafolket i tre olika stater: Bolivia (huvuddelen), Peru och Chile. Varför solidariserar sig Gonzalo med den peruanska staten, den peruanska härskande klassen, och framställer den som ett offer? Och: Om Perus Kommunistiska Parti hade lyckats gripa statsmakten, skulle då partiet ha försökt åstadkomma ett återställande av Perus gränser?

Varför tar Gonzalo överhuvudtaget upp denna fråga i rättssalen? Vill han framställa sig som en större nationalist än domarna, än den peruanska staten?

Talet är fullt av fraser – se denna tirad:

”Slutligen, lyssna nu på detta: som vi ser i världen så marscherar maoismen ostoppbart mot att ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Lyssna och förstå det väl! De som har öron, använd dem, de som har förståelse – och det har vi alla – använd den! Nog med dumheter och oklarheter! Låt oss förstå detta! Vad är det som utvecklas i världen? Vad behöver vi? Vi behöver att maoismen förkroppsligas, och det håller den på att göra, och att den går framåt i att alstra Kommunistiska Partier, att styra, att leda denna nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som kommer.”

Här återkommer den subjektivistiska föreställningen om att den revolutionära rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv i världsmåttstock. Det är lika övertygande som när vissa frireligiösa sekter talar om att Guds rike är nära. Det finns inte en tillstymmelse till intelligent analys i hans tal.

Det värsta är att det finns personer, även i Sverige, som kallar sig för kommunister och maoister, som påstår att detta är ett mästerligt tal. Därmed har man idiotförklarat sig själv.

Rickard B. Turesson

21/11 2023

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den Hamasledda överraskningsattacken mot Israel den 7 oktober måste sättas i sitt rätta historiska perspektiv.  Den borgerliga propagandan till stöd för Israels ”rätt att existera och att försvara sig” är fullständigt historielös och demagogisk.

I.

Skapandet av den israeliska staten 1948 är ett modernt fall av bosättarkolonialism. Bosättarkolonialism, d.v.s att ett folk erövrar ett område och underkuvar eller fördriver ett annat och i stället systematiskt befolkar det erövrade området med sitt eget folk, har funnits i alla tider. Den historiska bosättarkolonialism som framför allt fortfarande har politisk relevans är den europeiska erövringen av den amerikanska kontinenten, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.  De olika europeiska kolonialmakterna, Spanien, Portugal, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna lyckades fr.o.m slutet av 1400-talet kolonisera den amerikanska kontinenten till priset av att ursprungsbefolkningen antingen underkuvades eller systematiskt fördrevs.  I vissa av dagens amerikanska stater som Kanada, USA, Uruguay och Argentina har ursprungsbefolkningen reducerats till någon enstaka procent av den nuvarande befolkningen – i den karibiska övärlden utrotades nästan hela ursprungsbefolkningen.  I Australien utgör ursprungsbefolkningen c:a 4 procent av befolkningen. I Nya Zeeland uppgår maoriernas antal till omkring 200 000 och på sistone har maoriernas ställning stärkts. Det enda fall där man hittills har kunnat vrida historiens hjul tillbaka är Sydafrika i och med störtandet av apartheidregimen 1994. Förklaringen är enkel: Ättlingarna till de europeiska kolonisterna lyckades aldrig omvandla sig till befolkningsmajoritet i landet – idag utgör de endast drygt 8 procent av befolkningen. Det är betecknande att staten Israel hade goda förbindelser med apartheidregimen i Sydafrika. Frågan om staten Israels överlevnad är heller inte avgjord ännu.

II.

Skapandet av staten Israel kan inte förstås utan att förstå bakgrunden till uppkomsten av sionismen.

Judar började utvandra till Europa redan under romartiden. Romernas senare utvandring från nordvästra Indien är ett liknande fenomen. I och med att romarriket, särskilt den västra halvan, blev kristet spreds också föreställningen att judarna hade dödat Jesus Kristus. Redan på 600-talet föreskrev påven Gregorius den store att de kristna borde försöka omvända judarna, men inte med tvång. Judarna fick inte missionera och de fick inte heller inneha offentliga tjänster. Eftersom den katolska kyrkan på 1100-talet införde ett ränteförbud för kristna, öppnades en nisch för judarna som penningutlånare och handelsmän. I de flesta europeiska stater fick heller inte judar äga jord.

Den förste juden, som fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen, ankom 1774. 1779 godkände Kung Gustav III riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och utfärdade judereglementet. Judereglementet gav judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor i dessa städer och att sysselsätta sig med vissa borgerliga yrken. Men de förbjöds delta i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än andra judar. Under 1800-talet infördes ett antal reformer. År 1860 fick de judar som var svenska medborgare rätt att bosätta sig var som helst inom Sverige och äga fast egendom.

År 1863 tilläts judar ingå äktenskap med icke-judar och arbeta statligt inom vissa lärda och konstnärliga områden. Samma år fick de även rätt att äga fastigheter inom hela riket, och att arbeta som lärare i svenska statliga skolor. Först 1870 blev de svenska judarna fullvärdiga medborgare.

Redan under medeltiden förekom pogromer gentemot och fördrivningar av judar i Europa. Efter reconquistans seger i Spanien 1492 fördrevs inte bara morerna utan även judarna, varav en del bosatte sig i det ottomanska riket. I samband med kolonialismens och imperialismens framväxt utvecklades öppet rasistiska idéer, exempelvis av fransmannen Arthur de Gobineau på 1800-talet, som fick stort inflytande. Dessa idéer skulle naturligtvis legitimera de koloniala och imperialistiska erövringarna.  I Tsarryssland förekom pogromer (ordet stammar från ryskan) och den tsarryska säkerhetspolisen fabricerade det ökända Sion vises protokoll, som talar om en judisk världskonspiration.  Antisemitismen i Europa kulminerade med de systematiska förföljelserna mot judarna i Nazityskland före andra väldskriget och den senare systematiska utrotningen i koncentrationslägren under andra världskriget. Men judarna var inte ensamma om drabbas som etnisk grupp av nazisternas utrotningspolitik; även om exempelvis fler judar än romer dödades i koncentrationslägren, drabbades de senare relativt sett hårdare.

Antisemitismen är alltså en europeisk uppfinning och företeelse. Det är Europa som varit kättarbålens, pogromernas, rasidéernas och gasugnarnas kultur. Varken araber eller judar kan vara antisemiter, eftersom de är semiter: däremot kan judar hata araber och araber judar. Islam har aldrig accepterat de europeiska rasideologierna. Islam har traditionellt karakteriserat judar, kristna och muslimer som ”Bokens folk”. Genom historien har det varit den europeiska kristenheten, som har stött och uppmuntrat antisemitismen – och inte islam.

III.

Den politiska sionismen grundades av österrikaren Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. I sin bok Judestaten (1896) förklarar han hur och varför judarna ska skapa en egen stat. Enligt Herzl var Palestina ett ”land utan folk” och judarna ”ett folk utan land”. År 1897 samlades den första judiska kongressen där Theodor Herzls idéer diskuterades. I samband med det bildades Sionistförbundet. Namnet kom från berget Sion i Jerusalem, där templet en gång legat.

Sionismens grundidé var att judarna i Europa skulle undkomma antisemitismen genom att utvandra till en säker tillflyktsort, helst det historiska urhemmet i Palestina (även om Madagaskar som alternativ också diskuterades).  Det enda obebodda område som återstod i världen var Antarktis. Den sionistiska idén om att återinvandra till det historiska urhemmet är lika absurd som om väldens miljoner romer skulle börja återinvandra till sitt historiska urhem i nordvästra Indien, varifrån de en gång utvandrade runt 1000-talet, och efter en tid då de vore tillräckligt många med våld försöka bilda en egen stat.

Den andra linjen har naturligtvis inneburit att bekämpa antisemitismen på plats i Europa och inte fly denna kamp. Detta var exakt vad de judar gjorde som anslöt sig till de socialdemokratiska partierna i Europa före första världskriget och senare den kommunistiska rörelsen, som dessutom hade som mål att ersätta kapitalismen med socialismen. Det var ingen tillfällighet att judar var överrepresenterade i de socialdemokratiska och senare de kommunistiska partierna, särskilt i Tsarryssland och övriga Östeuropa. Detta berodde självfallet på att judar var en förtryckt minoritet i dessa länder. Karl Marx far hade konverterat från judendomen, Rosa Luxemburg och Bela Kun var judar och Lenins morfar var jude bara för att nämna ett fåtal revolutionärers judiska börd. Märk väl att den nazityska propagandan sköt in sig på ”judeobolsjevismen”. Därför är anklagelserna från reaktionärt borgerligt håll mot ”vänstern” för att den skulle vara antisemitisk för att den tar avstånd från sionismen enbart enfaldig.

Sionisternas huvudproblem var att Palestina i slutet av 1800-talet redan var befolkat av en halv miljon muslimska och kristna araber. Andelen judar uppgick samtidigt i det dåvarande Palestina till endast till fem (5) procent av befolkningen. Till en början gick också utvandringen från Europa till Palestina långsamt. Invandringen till Palestina ökade i samband med den s.k Balfourdeklarationen 1917, då britterna (som hade övertagit kontrollen av området efter det Ottomanska riket) gav judarna rätt att i begränsad omfattning bosätta sig i landet. Eftersom britterna i sina kolonier tillämpade en ”härska genom att söndra”-politik, låg det i britternas intresse att tolerera en organiserad sionistisk invandring som en motvikt mot palestiniernas frihetskamp.

Det var först i slutet av 1920-talet och under 1930-talet, som den organiserade invandringen av judar till Palestina sköt fart på grund av de tilltagande förföljelserna i Europa, med Nazityskland i spetsen. Denna organiserade invandring stöddes naturligtvis aldrig av palestinierna på plats. Efter andra världskrigets slut intensifierades invandringen, men fortfarande utgjorde judarna inte mer än en tredjedel av befolkningen av Palestinas befolkning 1947.

Förenta Nationerna röstade den 29 november 1947 om att dela Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Sionisterna gynnades av den sympati, som judarna fick efter avslöjandena om Holocaust; t.o.m Sovjet röstade för detta beslut. Denna lösning accepterades dock varken av den palestinska befolkningen eller av de arabiska grannstaterna. Palestinierna hade inget som helst ansvar för Holocaust; varför skulle de i så fall avstå land till sionisterna? Sionisterna var inte alls nöjda med det landområde, som de hade tilldelats enligt delningsplanen, utan inledde en etnisk rensning av Palestina. Redan 1920 hade sionisterna skapat en paramilitär organisation, Haganah. Det utgick en skriftlig order till de militära styrkorna om hur rensningen skulle ske:

” Dessa operationer kan utföras på följande sätt: antingen förstörs byarna (genom att bränna ner dem, spränga dem och placera ut minor i ruinerna), särskilt i de befolkningscentra som är svåra att kontinuerligt kontrollera; eller genomföra finkamning och kontrolloperationer enligt följande riktlinjer; omringning av byarna och genomsökande av dem. Om moståndet reses skall de väpnade styrkorna förintas och invånarna fördrivas till andra sidan gränsen.”

Rensningen pågick fram till den dag (15 maj 1948), då FN:s delningsplan skulle träda i kraft. Den 15 maj 1948 hade halva Palestinas befolkning, närmare 800 000 människor, fördrivits i den mest omfattande etniska rensningen efter andra världskriget. De palestinska flyktingar tvingades till en tillvaro i flyktingläger i grannstaterna, främst Jordanien och Libanon, varifrån de aldrig tillåtits återvända. Det heter att de omgivande arabstaterna försökte krossa den nya staten Israel med militära medel, men ingen av dem skickade reguljära styrkor mot Israel. I stället försökte illa utrustade och illa tränade arabiska frivilliga bistå sina palestinska bröder utan att lyckas.

Sionisternas mål har alltid varit att rensa Israel från araber. Redan 1895 skrev Herzl i sin dagbok: ”Vi skall bemöda oss om, att obemärkt fördriva den fattiga befolkningen till andra sidan gränsen, ordna arbete åt dem i transitländerna men vägra dem arbete i vårt eget land.” Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, sade efter FN:s beslut om erkänna Israel som stat om Israel ”att det inte kan bli en stabil och stark stat om den har en judisk majoritet på enbart 60 procent”.

Det som har hållit tillbaka Israel hittills från att fördriva alla palestinier är arabstaternas motstånd och världsopinionen. Men i samband med den senaste öppna konflikten har en plan från den israeliska underrättelsetjänsten läckt ut, nämligen att palestinierna i Gaza ska fördrivas till Sinaihalvön i Egypten. Sedan är det en helt annan sak om den sionistiska regimen vågar försöka genomföra denna plan fullt ut i dagsläget.

1967 genomförde Israel ett aggressionskrig mot Jordanien, Egypten och Syrien och  annekterade ytterligare palestinskt land. Israel lade beslag på Sinaihalvön (som senare återlämnades) och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Men därmed skaffade sig Israel samtidigt fortsatta problem, speciellt på Västbanken och på Gazaremsan med nästan uteslutande palestinsk befolkning. 

Oslo-överenskommelsen 1993 innebar att det palestinska folkets rätt till självbestämmande erkändes. Den palestinska myndigheten etablerades på Västbanken och i Gazaremsan, men i själva verket har Israel inte erkänt tvåstatslösningen i praktiken. Tvåstatslösningen är dessutom en dålig kompromiss för palestinierna, eftersom den sanktionerar fördrivningen av palestinierna 1947-1948 och inte heller ger flyktingarna rätt att återvända till det nuvarande Israel. Israel har försökt lösa det demografiska problemet på Västbanken genom att systematiskt understödja upprättandet av bosättarkolonier, som lett till att den palestinska myndigheten inte längre administrerar ett sammanhängande territorium utan ett antal bantustans. Israels bosättarpolitik på Västbanken visar i praktiken att Israel aldrig egentligen ens accepterat tvåstatslösningen.

Storbritanniens roll som skyddsmakt åt den sionistiska statsbildningen Israel övertogs efter krigsslutet av USA, som hade detroniserat såväl Storbritannien som Frankrike som främsta imperialistmakt i Mellanöstern. Utan det omfattande militära stödet från USA skulle Israel aldrig ha kunnat upprätthålla sin militära styrka, inklusive kärnvapeninnehav.

Staten Israel är en illegitim statsbildning, eftersom den bygger på att ett folk med alla medel fördrivit ett annat och lagt beslag på landet. Därför är all palestinsk motståndskamp rättmätig och det är ännu inte för sent att vrida historiens hjul tillbaka.

IV.

Den palestinska motståndskampen är alltså rättmätig.  Men det betyder inte kommunister ska avstå från att ha en självständig uppfattning om såväl den palestinska motståndsrörelsens strategi och taktik, de ingående organisationerna eller kampmetoderna.

När den palestinska motståndsrörelsen under ledning av Hamas den 7 oktober gick till motattack, vilken de själva betecknar som Al-Aqsa flodvågen, i södra Israel, satte den israeliska och den västimperialistiska propagandamaskinen omedelbart igång med att demonisera attacken, som framställdes som en massaker, framför allt riktad mot civila, kvinnor och barn. Det spreds lögner om att de palestinska kombattanterna, som uppgick till c:a 1500, hade skurit halsarna av 40 bebisar. Dessa lögner spreds vidare av exempelvis brittiska tabloidtidningar och av Joe Biden, som senare tog tillbaka påståendet, eftersom det inte ens hade konfirmerats av den israeliska armén. Israels tredje största tidning, Haaretz, har emellertid gett en annan bild av händelserna.  Tidningen har publicerat information om 683 dödade israeler av totalt c:a 1 400, inklusive namn och var de dog den 7 oktober. Av dessa har 331 – eller 48,4 procent – bekräftats vara soldater eller poliser, många av dem kvinnor. Ytterligare 13 personer tillhörde räddningstjänsten, medan de övriga 339 av allt att döma ska räknas som civila. 667 av de dödade var vuxna.

Antal dödsoffer i denna attack förbleknar dock helt i jämförelse med antalet dödsoffer för Israels hittillsvarande terrorbombning, som i skrivande stund uppgår till minst 12000, varav runt en tredjedel barn. Dessa siffror [1]inkluderar dödsoffer på Västbanken.  De senare uppgick till 178 mellan den 7/10 - 12/10 enligt en annan källa.[2]  Bosättarna på Västbanken har nämligen efter den 7 oktober med den israeliska arméns goda minne intensifierat förföljelserna och trakasserierna mot palestinierna på Västbanken. 

Den nuvarande konflikten framställs av pro-sionistiska medier som en konflikt enbart mellan staten Israel och Hamas. Men redan i angreppet den 7 oktober deltog medlemmar från andra organisationer än Hamas. Den 28 oktober antog de fem viktigaste motståndsorganisationerna, Hamas, Hamas (islamiska motståndsrörelsen), Palestinska islamiska jihad, Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) och Folkfronten för Palestinas befrielse – generalkommandot i Beirut ett gemensamt uttalande [3] till stöd för Al-Aqsa flodvågen. Hamas är i och för sig den starkaste organisationen, eftersom organisationen har haft en relativt säker bas i Gazaremsan. Det var därför som Nepals Revolutionära Kommunistparti i ett memorandum den 17 oktober speciellt omnämnde Hamas:

” Vårt parti vädjar till Hamas och andra religiösa fundamentalistiska grupper att den nationella strävan och den religiös fanatismen kan bidra till att skapa ett verktyg för att ena människor mot imperialistiska inkräktare. Ändå kan den aldrig leda till en socialistisk mänsklighet, kommunistiskt broderskap och ett progressivt samhälle. Vi vädjar till dem att överväga ett politiskt paradigmskifte, genom vilket alla förtryckta människor runtom i världen skulle kunna enas för det palestinska folkets rättfärdiga sak.”

Problemet med Hamas är självklart att dess program är religiöst baserat. Erfarenheten visar att om ett folk låter sig ledas av religiösa fundamentalister i befrielsekampen, riskerar det att hamna ur askan i elden som i Iran och Afghanistan. Därför är det viktigt att kommunisterna och andra progressiva och sekulära krafter i Palestina strävar efter att överflygla Hamas och andra religiöst fundamentalistiska grupper i motståndskampen mot det sionistiska Israel.

Al-Aqsa-flodvågen bevisade att Israel varken är oövervinneligt eller osårbart. Om attacken på lång sikt har flyttat fram palestiniernas styrkeposition eller inte, kan bara den efterföljande praktiken utvisa. Den palestinska motståndsrörelsen slår ur ett underläge och befinner sig trots den senaste taktiska offensiven på en strategisk defensiv.

Staten Israel är militärt mycket starkt och rankas på plats 18 av 145 [3] stater i världen enligt  vissa bedömare. Israel förfogar som enda stat i Mellanöstern över kärnvapen, som kan användas om Israel existens på allvar skulle hotas av arabiska grannstater eller Iran. Dessutom uppbackas Israel konsekvent av världens för närvarande starkaste militärmakt, USA.

Palestinierna är uppsplittrade på fyra områden: Gaza med 2 miljoner invånare, Västbanken 3 miljoner, 1, 6 miljoner palestinier i själva Israel, en femtedel av Israels befolkning, och 3 miljoner palestinier i flyktinglägren, främst Jordanien, Libanon och Syrien. Detta gör sammanlagt 9,6 miljoner palestinier i närområdet mot 6,4 miljoner judar i Israel. Dessutom finns en stor palestinsk diaspora i resten av världen. Det är bara i själva Israel som judarna är i majoritet: om man ser till hela det forna Palestina och om palestinierna i flyktinglägren tilläts återvända, skulle palestinierna vara i klar majoritet.

Om det palestinska folket någonsin ska besegra den sionistiska regimen i Israel och upprätta ett fritt, demokratiskt och binationellt Palestina, måste den palestinska motståndsrörelsen utarbeta och tillämpa en riktig strategi. Denna strategi måste vinna hegemoni inom alla de palestinska områdena. Om man dessutom menar allvar med ett fritt, demokratiskt och binationellt Palestina, måste man dessutom vinna över så många som möjligt av den judiska befolkningen i det nuvarande Israel, särskilt de israeler som motsätter sig bosättarpolitiken, genuint önskar fred och är beredda att leva tillsammans med palestinier. Formeln för den palestinska motståndsrörelsen måste vara att stödja sig på de palestinier som önskar att Palestina ska befrias, vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem, i huvudsak i själva Israel, och isolera den yttersta högern, läs den nuvarande sionistregimen och dess anhängare i Israel. Men man bör inte underskatta den sionistiska ideologins inflytande i Israel; redan det faktum att judar invandrat till Israel innebär i praktiken att de har accepterat sionismens resultat, d.v.s staten Israel, som upprättats på palestiniernas bekostnad.

Kampen kommer att bli långvarig.  Israel må vara militärt överlägset sina grannar idag, men det finns inget som säger att detta kommer att bestå om tjugofem, femtio eller hundra år. Politisk och militär arrogans kan straffa sig fortare än man tror. Dessutom är Israels överlevnad beroende av militärt stöd från USA; försvagas USA-imperialismen, kommer detta att också påverka Israels militära kapacitet.

Israel har också ett demografiskt problem. Kan inflödet av judar i framtiden kompensera för den snabba befolkningstillväxten bland palestinierna?  Det är vidare en fråga om hur de omkringliggande arabstaterna, Egypten, Syrien, Jordanien, Libanon och t.o.m Iran kommer att utvecklas.

Idag fungerar Israel som en aggressiv böld i Mellanöstern, och någon kommer att sticka hål på den förr eller senare.

Stoppa terrorbombningarna av Gaza! Stoppa folkmordet i Gaza!

Stöd den palestinska motståndskampen!

Bekämpa sionismen och staten Israel!

Bekämpa USA-imperialismen!

För ett fritt, odelat och demokratiskt Palestina!

Kommunistiska Arbetarföreningen

12/11 2023

(Detta uttalande har överhuvudtaget inte omnämnts i svenska massmedier. Skälet är förmodligen enkelt: Det visar att inte bara Hamas stod bakom den senaste Al-Aqsa-flodvågen utan att alla militanta palestinska motståndsorganisationer gjorde det. Det passar de etablerade medierna att framställa den senaste öppna konflikten som enbart en uppgörelse mellan staten Israel och Hamas.)

Hamas (islamiska motståndsrörelsen)

Palestinska islamiska jihad

Folkfronten för Palestinas befrielse

Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Folkfronten för Palestinas befrielse - generalkommandot

De fem palestinska krafterna höll ett ledningsmöte i Beirut i dag, lördagen den 28 oktober, för att diskutera förloppet av Al-Aqsa-flodvågen mot den sionistiska fienden och dess brutala aggression mot Gazaremsan.

I sitt uttalande hyllade de fem krafterna (d.v.s. undertecknarna av detta uttalande – ö.a.) vårt palestinska folks martyrer och vårt ståndfasta och stolta folk på Gazaremsan som står inför en organiserad utrotningskampanj, och betonar att de är stolthetens, värdighetens och ståndaktighetens folk och att de är segerns folk som är lojalt mot sin sak och sitt hemland, och [de palestinska styrkorna] lovade dem att fortsätta på motståndets väg tills seger har uppnåtts över den sionistiska fienden.

Deltagarna bekräftade följande:

• Detta hjälteepos är hela det palestinska folkets kamp, som det utkämpar för att försvara sitt land, sina helgedomar, sin existens och sin rätt till frihet, mot en barbarisk fiende, som inte skonar någon av vårt folk från dess brott. De riktar in sig på sjukhus, moskéer och kyrkor, universitet, och ambulanser, och stänger av el, vatten, bränsle, Internet och mobiltelefoni för vårt belägrade folk.

•  Att hålla fast vid nationell enighet är en grundpelare i kampen mot det sionistiska folkmordskriget mot vårt folk, liksom att avvisa fiendens försök att splittra vårt folk eller monopolisera någon som helst del av den. Vi betonar vikten av att förena våra ansträngningar och att sluta leden i denna ödesdigra strid.

•  Vi uppmanar massorna i vår arabiska och islamiska nation och de fria folken i världen att fortsätta sina rörelser för att stoppa den amerikansk-sionistiska aggressionen, öppna gränsövergångarna, föra in humanitärt bistånd och bränsle samt avlägsna de sårade från Gazaremsan.

• Vi hyllar motståndsstyrkorna i vårt land, särskilt i Libanon, Syrien, Irak, Jemen och Iran, och vi är övertygade om att vårt palestinska folk inte är ensamt i denna kamp.

•  Vi håller Amerikas förenta stater fullt ansvarigt för folkmordskriget mot vårt folk när det valde att stödja, trappa upp och delta i folkmordskriget mot vårt folk, vilket kräver ett starkt gensvar från de arabiska och islamiska länderna samt från länder som är vänligt inställda till vårt folk för att stoppa den pågående massakern på vårt palestinska folk.

• Vi kräver att gränsövergången i Rafah öppnas och att bistånd, humanitära behov och     bränsle och sjukvårdsteam till vårt folk släpps in utan dröjsmål, så att de sårade kan transporteras till Egypten och de arabiska och islamiska länderna, utan inblandning av ockupationsmakten eller någon annat av aggressionsländerna.

• Vi uppmanar vårt folk i hela det ockuperade Palestina att trappa upp alla former av motstånd och kamp mot den sionistiska fienden, riktad mot dess soldater och bosättare, och stärka folkliga initiativ till kamp mot bosättarnas angrepp och fiendens framträngande styrkor.

•  Fienden skär av alla förbindelser till Gaza, belägrar det och skär av kommunikationerna och Internet, vilket helt och hållet är en täckmantel för ett stort folkmordsbrott som fienden inte vill ha några vittnen till, och vi betonar, att denna belägring måste brytas med en officiell och ett brett folkligt arabiskt ställningstagande.  

• Vi håller fast vid vårt folks rätt att göra motstånd och tilltron till vårt folks seger i denna strid, när vi kämpar i denna strid för att försvara vårt land, vårt folk och våra heliga platser, och för befrielse, för rätt att återvända, självbestämmande och upprättandet av staten Palestina med Jerusalem som huvudstad.

               Evig ära till martyrerna,

               Frihet för fångarna,

               Läkning för de sårade,

               och seger för vårt folk.

(Uttalandet ursprungligen publicerat på https://t.me/PalestineResist/17054)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)