På senare tid har enskilda personer organiserat koranbränningar i Sverige, vilket lett till olika förvecklingar framför allt utomlands. Dels har Erdogan i Turkiet använt koranbränningarna som en förevändning för att förhindra att Sveriges medlemsansökan till NATO godkänns – dels har det lett till omfattande protester i den muslimska världen, exempelvis i Irak och Libanon.

Om bokbränning som kampmetod

Låt oss sätta bokbränningar i ett historiskt perspektiv! Den första bokbränningen i världen påstås ha inträffat i Kina under Qin-dynastin 213 före vår tideräknings början (f.v.t). Syftet var att förstöra de Hundra Tankeskolornas texter och i gengäld stärka Qin-dynastins styrande legalistiska filosofi. Men detta hindrade inte att Qin-dynastin föll 7 år senare.

I Sverige anställde predikanten Erik Jansson [1]och hans anhängare bokbål på Luthers uppbyggelseskrifter 1844, som de ansåg strida mot Bibelns sanna lära. Detta ledde till en våldsam konfrontation med statskyrkan, varvid Erik Jansson häktades. Men han fritogs av sina anhängare och kunde rymma till USA 1846, där han och hans frireligiösa riktning, Erik-jansarna, bildade ett religiöst kollektiv, grundat på gemensamt ägande. Kollektivet, som i början var framgångsrikt, slets ändå sönder av motsättningar och Erik Jansson mördades.

Nazisterna satte också i system att bränna ”otysk litteratur” på bokbål fr.o.m 1933. På ett stort bokbål vid Opernplatz i Berlin den 10 maj brändes 20 000 böcker och tidskrifter samt 5 000 bilder. Den ”otyska” litteraturen, som brändes, var självklart i stor utsträckning kommunistisk[2]. Den tyske författaren Heinrich Heine hade profetiskt i ett drama redan 1821 förutspått: ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.”  Dessa bokbål var bara en tillfällig styrkedemonstration från nazisternas sida; någon annan funktion hade det inte. Det gjorde bara kommunisterna och rättänkande progressiva människor än mera beslutsamma att bekämpa nazisterna och Nazityskland led också ett skändligt nederlag 1945, men till priset av miljontals liv.

Flaggbränningar har liknande karaktär av symbolhandlingar och manifesterar oftast ilska över ett lands övergrepp mot ett annat, eller mot en regerings övergrepp mot det egna folket. De är förbjudna i många länder. Det kan dock finnas situationer, då det är motiverat med en flaggbränning, men den bör i så fall ha bred acceptans på förhand. Syftet med en protesthandling är alltid att den ska stärka saken, inte att den ska försvaga den.

Självbränning är ytterligare variant. Den användes av vietnamesiska buddistmunkar i anslutning till vietnamkriget – första gången av Thich Quang Duc, som brände sig själv till döds den 11 juni 1963 som en protest mot den USA-allierade Diemregimens behandling av buddisterna, som utgjorde 90 procent av Vietnams befolkning. [3] Även om denna självbränning fick stor uppmärksamhet internationellt, fick den av naturliga skäl få efterföljare.

Självbränningar är i och för sig hedervärda, men ineffektiva i längden – man riskerar att göra slut på kandidater utan att ha uppnått något bestående resultat. Praktiken visade dessutom att det var det vietnamesiska folkets väpnade kamp, som fördrev den amerikanska ockupationsmakten och dess olika marionettregimer.

Den senaste självbränningen skedde i Tunisien den 17 december 2010, då den unge grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv. Detta blev startskottet till den s.k arabiska våren, men inga andra upprepade Bouazizis handling.

Är koranbränningar idag en lämplig form för religionskritik?

Nej, koranbränningar och liknande aktioner är kontraproduktiva eller oftast helt meningslös symbolpolitik. T.o.m självbränningar är i längden kontraproduktiva. De som redan är ateister eller religionskritiska stärks inte ytterligare i sin övertygelse av dylika demonstrationer, och många övertygade muslimer, för att inte tala om fundamentalisterna, påverkas snarast negativt av dessa demonstrationer. I samband med denna slags symbolpolitik avstår utövaren självmant från all rationell sakargumentation och anspelar helt och hållet på känslor. Vår uppfattning är alltså att det inte är en fråga om en princip, att religionskritik inte alls ska bedrivas, utan en fråga om lämplighet, hur religionskritik utövas.

De som idag initierar dessa koranbränningar i Sverige drivs inte heller av några ”ädla syften”. Den ene, Paludan, är en effektsökande högerextremistisk rättshaverist, vars enda syfte med bränningarna är att få uppmärksamhet genom att reta upp muslimer. De andra koranbrännarna, som ursprungligen kommer från Irak, vill tydligen skaffa sig ett skäl så att de inte ska kunna utvisas utan i stället att beviljas permanent uppehållstillstånd. Salwan Momikas absurda mål är dessutom att Koranen ska ”förbjudas” i Sverige.

Religionen är naturligtvis ett ”opium för folket”. Religionen är rakt igenom idealistisk, eftersom den talar om en Gud som inte finns och utlovar belöningar för de rättfärdiga i ett liv efter detta, som heller inte kommer att inträffa.

Marxismen är däremot ateistisk till sin natur. Lenin skriver exempelvis:

“Marxism är materialism. Som sådan är den lika obevekligt religionsfientlig som materialismen hos 1700-talets encyklopedister eller Feuerbachs materialism. Detta är ställt utom allt tvivel. Men Marx' och Engels' dialektiska materialism går längre än encyklopedisternas och Feuerbachs, eftersom den tillämpar den materialistiska filosofin på historiens område, på samhällsvetenskapernas område. Vi måste bekämpa religionen – det är ABC för all materialism, och följaktligen för marxismen. Men marxismen är inte en materialism som har stannat vid detta ABC. Marxismen går längre. Den säger: Vi måste veta hur vi skall bekämpa religionen, och för att kunna göra det måste vi förklara källan till tron och religionen bland massorna på ett materialistiskt sätt. Kampen mot religionen kan inte begränsas till abstrakta ideologiska predikningar, och den får inte reduceras till sådana predikningar. Den måste kopplas till klassrörelsens konkreta praktik, som syftar till att eliminera religionens sociala rötter (vår fetstil).[4]

Religionens objektiva funktion är att avleda uppmärksamheten från klassmotsättningarna och de aktuella missförhållandena och predika att det egentligen inte lönar sig att göra något åt det under detta liv.

Religionens betydelse i samhället undergrävs effektivast genom en ekonomisk och social utveckling som minimerar fattigdom och utanförskap, och genom en höjd utbildningsnivå. Just därför menade Marx och Engels att religionen kommer att självdö under socialismen och kommunismen; då behöver den inte längre fungera som ett opium för folket. Men så länge som kommunisterna och arbetarklassen kämpar för den socialistiska revolutionen är huvudinriktningen att utlösa, delta i och leda klasskampen och ena alla som kan enas i kampen mot monopolborgerskapet och dess stat. Detta innefattar även dem som hyser religiösa illusioner.

Självfallet är det viktigt att bedriva saklig religionskritik i vissa sammanhang, speciellt i ett läge då den progressiva och revolutionära vänstern i världen har försvagats, bland annat på grund av socialismens misslyckanden i Sovjetunionen och Kina. Detta har på många håll lett till ett tomrum som fyllts med religiösa fundamentalister av olika tappning.

Yttrande- och tryckfriheten

Yttrande- och tryckfrihet är en viktig förutsättning för att kunna bedriva radikal samhällskritik och -kamp i ett kapitalistiskt samhälle. Därför anser kommunister att de demokratiska fri- och rättigheterna konsekvent måste försvaras; vi är motståndare till att staten, religiösa riktningar eller andra grupperingar bestämmer vad som får sägas och inte sägas.  Det finns ingen anledning varför kommunisterna ens ska ge några förslag om hur den borgerliga statsapparaten i Sverige ska inskränka yttrande-, tryckfriheten och demonstrationsfriheten för att kunna bekämpa koranbränningarna. Den svenska regeringen vill liksom den danska stävja koranbränningarna genom att utreda ett nytt lagrum, som antingen hänvisar till ”hets mot folkgrupp” eller ”rikets säkerhet”. Detta kommer med nödvändighet att bli en gummilag, tillräckligt vag för att senare kunna användas mot vilken demonstration eller protestyttring som helst, om den är tillräckligt stor och betydelsefull för klasskampen.

Men om de nuvarande koranbrännarna inte får någon publicitet så kommer de förmodligen också så småningom att tröttna.

Det finns heller ingen anledning att acceptera kränkning som argument för inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. I vissa länder är det i lag förbjudet att förneka Förintelsen; i Frankrike även folkmordet på armenierna i Turkiet 1915-1920; i andra, som Turkiet, är det förbjudet att påstå att det skedde ett folkmord på armenierna.

Alla kan påstå sig vara kränkta. Var ska gränsen dras egentligen? Ger man ett lillfinger åt de ”kränkta”, riskerar summan av ”alla kränkta” till sist att ta hela handen, och det kommer inte att finnas någonting kvar att skriva om, porträttera eller demonstrera emot. I Storbritannien krävde till exempel en muslimsk organisation 2006 att det brittiska postverket skall sluta trycka ett Nalle Puh-frimärke på grund av att även Nalle Puhs kompis, Nasse (en gris), fanns med på frimärket.

Det förhållandet att man anser att det ska vara tillåtet att sprida felaktiga och osanna åsikter betyder ju inte att man själv accepterar dessa åsikter. En förutsättning för att effektivt bekämpa felaktiga ståndpunkter är att låta dessa komma fram i öppen dager. Tankar som aldrig formuleras utåt eller bara i smyg är omöjliga att bekämpa.

Det är märkligt att vissa troende, speciellt anhängare till tre stora monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam, överhuvudtaget kan känna sig ”kränkta” på sin Guds vägnar. De anser sig alla ha en allsmäktig Gud på sin sida, som kan straffa ogudaktiga människor med syndaflod, jordbävningar, vulkanutbrott, tsunamier och, om det inte hjälper, med helveteselden på den yttersta dagen. De har alla odds på sin sida. De borde förlita sig på att be till Gud att Gud straffar dessa koranbrännare och andra syndare. Men det finns självfallet muslimer, kristna och judar, som hyser en obegränsad tillit till Guds allmakt.

Ett hundslagsmål

Koranbränningarna är för närvarande begränsade till Sverige och Danmark, och utförs och understöds av högerextremister. De är självklart i första hand ute efter att provocera muslimer, som är deras egentliga måltavla. Motparten, de mest högljudda motståndarna i den muslimska världen, står själva inte för religionsfrihet eller religiös tolerans. I Iran har sedan tidigt 1980-tal över 200 bahá’íer [5]blivit antingen mördade eller avrättade av Khomeini-regimen, tusentals har arresterats, frihetsberövats och förhörts. I Afghanistan under talibanstyret 2001 sprängdes två jättelika buddhastatyer, som var 1400 år gamla i Bamiyandalen. Så sent som 2014 gjorde ISIS (Daesh), som påstår sig försvara islam, yaziderna,[6] en religiös minoritet i Irak, till måltavla för drakoniska förföljelser och ansåg sig t.o.m ha rätt att ta yazidkvinnor som sexslavar.

Religiösa fanatiker – det spelar ingen roll om de utger sig för att judar, kristna, muslimer, hinduer eller buddhister – uppträder vid makten eller vid en styrkeposition som religiösa fascister.  Det var ingen tillfällighet att general Suharto, när han 1965 störtade Sukarnos regering i Indonesien, överlät grovjobbet på landsbygden åt reaktionära muslimska organisationer, varvid runt en halv miljon kommunister och påstådda vänsteranhängare mördades. Khomeiniregimen gjorde likaledes processen kort med kommunister och vänsteranhängare, då den tog makten 1979.

Koranbränningarna – och motreaktioner mot dessa – säger en hel del om den tid vi lever i idag. Det finns inget socialistiskt läger överhuvudtaget i världen och det finns ingen revolutionär rörelse i Sverige stark nog att lyfta de verkligt avgörande klasskampsfrågorna. I stället får vi bevittna ett hundslagsmål.

RBT

(Denna blogg  är knuten till Nya Arbetartidningen)